En epok i svensk kulturhistoria, del 2: Bronsåldern

Till Norden kom bronsåldern sent. Exakt var övergången från stenåldern går är arkeologerna inte ense om, men i regel sätts bronsålderns början till 1800 eller 1700 f. Kr. Det stora genombrottet då bronsföremålen ökade kraftigt kom dock runt 1500 f. Kr. Omkring år 500 f. Kr övergick bronsåldern sedan i järnålder. Det innebär att den nordiska bronsåldern varade i över 1000 år.

Bronsålderns upptakt under yngre stenåldern var omvälvande. Omkring 3000 f. Kr hade Yamnaya-folket (med ursprung från stäpplandskapet norr om Svarta havet och Kaspiska havet, dagens Ukraina och Ryssland) börjat sprida sig över stora delar av Europa, inklusive Norden. Detta folk var boskapsskötande nomader som använde hästar som transport- och stridsmedel. De kom att få stort inflytande på den nordiska kulturen och banade väg för bronsålderns utveckling. Hantverkstraditionerna förändrades och de tog med sig det indoeuropeiska språket till vår del av världen. Mycket talar för att Yamnaya-migrationen främst bestod av män och att de erövrade nya områden genom att döda de bofasta männen och ta över deras kvinnor. Efter några århundraden hade de bidragit till att en skandinavisk bronsålderskultur hade bildats. Genetiskt hade befolkningen då blivit mycket lik de flesta nutida svenskar. Våra bronsåldersförfäder skulle inte gå att skilja utseendemässigt från dagens människor.

Under bronsåldern koloniserades större delen av Sverige. De flesta levde i landets södra delar, men den fasta befolkningen längs Norrlandskusten växte, vilket rösena längs kustlinjen vittnar om. De fyndrikaste landskapen från svensk bronsålder är dock Skåne och Gotland. Samtidigt började Uppland framträda som ett allt starkare kulturellt centrum.

Bronsåldern är vår första förhistoriska period som visar tecken till omfattande förbindelser och kontakter med omvärlden. Varken koppar eller tenn, som behövs för bronstillverkning, bröts i Sverige vid denna tid. Bronsföremål och malm importerades istället från kontinenten och de brittiska öarna. Vad som lämnades i utbyte vet vi inte, men det finns skäl att anta att det rörde sig om pälsverk, bivax, torkat kött och torkad fisk. Även slavar och bärnsten kan ha ingått i handelsbalansen.

Bronsålderssamhället var hierarkiskt med fria och ofria människor. Samhällsstrukturen verkar ha innehållit en mäktig överklass av rika bönder och handelsmän. Välståndet byggde på jordbruk och sjöfart och handeln måste ha inneburit strapatsrika färder långt utanför det nuvarande Sveriges gränser. Utgrävningar av boplatser vittnar om att många levde i bysamhällen, som kan ha fungerat som små hövdingadömen. Resorna i kombination med att människorna levde tätt inpå varandra gjorde att smittsamma sjukdomar kunde spridas.

För Nordens del ledde bronset till att en förbluffande hantverksskicklighet växte fram. Bland de bevarade bronsföremålen kan vi hitta några av vårt lands allra vackraste konstskatter. Andra kulturuttryck som slog igenom vid denna tid var ridkonsten, vävningen av ylletyg samt seden att bränna de döda. I vår del av världen var bronsåldern en gynnsam tid då befolkningen ökade, tills klimatförändringar vid periodens slut skapade försämrade livsbetingelser.

Bronshantverket

Brons är en legering av koppar och tenn, som tillsammans bildar ett mycket hårt material. Redan under 3000-talet f. Kr. importerades koppar till nutida svenskt område från Sydeuropa och de brittiska öarna, men metallen blev vanlig i bruksföremål först långt senare. De äldsta kopparyxorna kommer från England. Senare importerades bronsföremål från Centraleuropa. Med tiden lärde sig nordborna att gjuta brons, men malmen bröts inte på plats utan togs fortfarande in utifrån. Tennet kom från de brittiska öarna, medan kopparen främst importerades från mellersta och södra Europa. I de nordiska hantverkarnas och konstnärernas händer förvandlades metallen till utsökta smycken och vapen. Bronsföremålen göts i formar av lera, sten eller metall och dekorerades med stor konstskicklighet.

Bronsföremålens ornamentik skapades främst genom punsning. Spiralornamentiken, som redan existerade i Centraleuropa, utvecklades till fulländning och nådde sin storhetstid runt 1000 f. Kr. Både mängden spiraler och deras förfinade utformning saknar motstycke utanför Norden. Den exakta innebörden är okänd, men kanske ska spiralerna ses som solbilder. Konstföremålen kunde också innehålla djur, som hästar, fåglar och ormar. Rakknivarnas grepp försågs ofta med stiliserade häst- eller fågelhuvuden. Små statyetter av brons föreställandes djur eller människor förekom också.

Imponerande halskragar med spiralornamentik finns utställda på Historiska museet i Stockholm.

Stor möda lades på att ge verktyg, vapen och bruksföremål en vacker utformning. Svärden var korta med dubbeleggade klingor och fint utarbetade fästen. Olika sorters yxor tillverkades också och försågs med utsmyckningar. Praktfulla nålar och spännen höll ihop klädedräkten. Kvinnorna bar armringar, breda halskragar och stora bältesplattor. Särskilt stor var produktionen av bronsvapen och -smycken i Skåne och Bohuslän samt på Gotland och Öland.

Speciella kultföremål och offergåvor tillverkades för att blidka gudarna. Föremål som liknade vapen och redskap, men inte gick att använda, togs fram enbart för kultutövning. Ett exempel är de magnifika bronssköldarna från Fröslunda, som idag går att se på Västergötlands museum i Skara. Sköldarna, som mäter ungefär 60 cm i diameter, är rikt dekorerade och tillverkade med ypperlig kvalitet på hantverket. Tjockleken är endast 0,5 mm, vilket innebär att de omöjligen kan ha använts i strid. Kanske har de visats upp i processioner innan de för drygt 2500 år sedan sänktes ner i en grund sjövik som offer åt gudarna.

Bronssköldarna från Fröslunda är ett exempel på offerkultens betydelse. Sköldarna är så tunna att de inte kan ha använts i strid, utan måste ha tillverkats som offergåvor.

Olika konststilar kännetecknar olika delar av bronsåldern. Vid bronsålderns mitt blev dekorationerna svulstiga och barockliknande, medan utformningen sedan blev klumpigare från cirka 800 f.Kr. Epokens sista sekler ses en konstnärlig degeneration och hantverkets kvalitet sjunker. Kanske blev bronset var mans egendom, så att konsten vulgariserades.

Bostäder och byar

Under bronsåldern levde människor i små grupper i mindre byar. Markerna runt bosättningarna odlades upp och kulturlandskapet började växa fram på allvar. Bostäderna utgjordes av långhus, grophus och hyddor. Vanligast var långhusen, som förekommer i Norden från stenålderns senare del fram till slutet av järnåldern. Alla generationer levde under samma tak och ibland delades bostaden med tamdjuren. Husen var oftast 10-15 meter långa och runt sex meter breda. En rad kraftiga stolpar löpte genom husets mitt för att bära upp taket, medan klenare stolpar användes till väggarna. Mellan väggstolparna flätades ris, som blev stommen för lerklining. Taket bestod av tjocka lager vass.

Rekonstruerat bronsåldershus i Ekehagens forntidsby utanför Falköping.

Vid bronsålderns mitt utvecklades byggnadstekniken, så att den takbärande konstruktionen kunde utgöras av två stolprader istället för en. Husen kunde då byggas bredare, samtidigt som man valde att göra dem längre. Ibland var de över 30 meter utmed långsidan. Nu började man också dela in boningshuset i olika rum. Eldhärden placerades ofta i husets ena ände och fähuset i den andra. Vid arkeologiska utgrävningar har man kunnat se att keramikföremål och stenyxor offrades i husens stolphål. Kanske var det ett sätt att beskydda bostaden och dra välmåga till hushållet.

Jakt, odling, djurskötsel och kosthållning

Bronsåldersmänniskorna levde av jordbruk, fiske, jakt och boskapsskötsel. Odlingen utvecklades successivt och åkermarkerna blev större. Bruket av svedjeåkrar började blandas med mer permanenta åkermarker, som kunde vara inhägnade för att skyddas mot vilda djur och frigående boskap. Jorden bearbetades främst med hacka och årder av trä. Genom hällristningarnas bilder vet vi att plöjning med djurdragna plogar förekom. Dragdjuren ser ut att vara oxar.

Både emmervete och enkornsvete odlades, men med tiden kom vetet att ersättas av korn. Havre och hirs började också odlas. I vilken utsträckning bröd bakades vet vi inte, men det är troligt att större delen av spannmålen användes till gröt.

Bland de odlade grönsakerna fanns ärtor, bondbönor och målla. Linodling förekom och kanske ingick linolja i kosthållningen. Hasselnötter har hittats vid bronsåldersboplatser från hela epoken och tack vare fynd i danska gravar vet vi att kosten drygades ut med ett stort antal vilda bär och frukter. Bland gravgåvorna finns spår av lingon, blåbär, hallon, björnbär, hjortron, rönnbär, nypon, tranbär, odon, åkerbär, slånbär och hagtorn. Det nordiska klimatet var varmare vid denna tid och liknade dagens medelhavsklimat. Bronsålderskeramik med avtryck av vindruvskärnor har hittats i Sverige, men det är oklart om vindruvor växte här eller om kärnorna härrör från importerade russin.

Hur matlagningen gick till är svårt att veta i detalj, men fynd av brända rester visar att gröt och soppor kokades i lerkärl över elden. Genom fynd i danska ekkistegravar vet vi också att jäsningsprocessen var känd i Norden och att alkoholhaltiga drycker tillverkades. Om det rört sig om öl eller mjöd går inte att avgöra.

Djurhållningen var viktig för bronsåldersförsörjningen. Nötboskapen dominerade, men man höll även får, getter och svin för att få kött, mjölk och skinn. Troligen började mjölkprodukter som smör, syrad mjölk och ost bli vanliga. Rika familjer kunde ha hästar, som var ett nymodigt inslag på gårdarna. Djurraserna var generellt mindre än idag och tamfåglar förekom inte.

Svinaherdar vallar sin hjord i denna hällristning i Himmelstalund utanför Norrköping.

Bronsåldersboplatser innehåller ganska lite benrester efter vilt, vilket talar för att jakten blivit mindre viktig. Bland de djur som jagades ingick älg, hjort, rådjur och vildsvin. Fisket förefaller ha varit omfattande och stora mängder fisk konsumerades längs kusterna. På sina håll jagades säl. Det är troligt att kött och fisk konserverades genom torkning, rökning, gravning, saltning och nedfrysning.

Kläder och kroppsvård

Återskapade bronsålderskläder visas på Smålands museum. Mansdräkt till vänster i bild, kvinnodräkt til höger.

Klädedräkter från denna tid har bevarats i större utsträckning i Danmark än i Sverige. Genom danska ekkistegravar som placerats i torvhögar finns flera exempel på bevarade bronsåldersdräkter. Det är troligt att de plagg som bars i nutida svenskt område liknade de danska släktingarnas.

Skinn och päls var viktiga dräktmaterial, men bland bronsåldersplaggen finns också de äldsta kända fynden av vävda ullkläder i Norden. De visar att ullen sorterades efter färg, så att mönster kunde skapas när tyget vävdes. Tyget är grovt och har vävts på stående vävstolar. I gravmiljön har ylle bevarats, men inte linne. Vi vet emellertid att lin odlades vid denna tid, varför det också kan ha förekommit linneplagg.

Mansdräkten utgjordes av en ärmlös yllekolt som ofta gick ner till knäna. Ibland bars en kortare tröja med skärp runt livet. En rundskuren mantel och ett höftskynke kunde ingå i dräkten. Strumpor och byxor fanns inte, men tygstycken virades om benen. På fötterna bars fotlappar eller sandaler och på huvudet en mössa.

Kvinnorna kunde bära en tröja med ärmar och en kort eller lång kjortel. Ibland utgjordes kjorteln av lösa snören med en bård upptill och nertill; den måste ha varit tämligen genomskinlig när kvinnan rörde sig. En utmärkande del av kvinnornas klädedräkt var se stora smyckena i form av halskragar och armringar. En tallriksstor bronsplatta med en utskjutande spets fästes framtill i ett bälte runt magen. I bältet kunde man också fästa en bälteskål eller ett hängkärl. (Se bilden överst för exempel.)

Bronsålderskvinnornas hår arrangerades i konstfulla frisyrer. Flätor och kringlor var vanliga och håret kunde vara klippt med pannlugg. Ibland utgjordes kvinnofrisyrerna av mycket avancerade hårskulpturer, som hölls på plats med en hätta eller ett hårnät av tagel. Männens hårvård verkar mest ha varit inriktad på att hålla undan ansiktsbehåringen; de män som hittats från denna tid har varit slätrakade. Som gravgåvor har männen ofta fått med sig rakknivar med solhjul eller spiralornamentik – att hålla efter skäggväxten var uppenbarligen viktigt. Det var inga oborstade vildar som befolkade Norden under bronsåldern.

Transporter

Hjulet var känt sedan stenåldern och användes till att tillverka vagnar. Främst rörde det sig om skivhjul utan ekrar, som sattes på enaxlade kärror. Kärror med fyra hjul förekom också. Oftast drogs de av oxar, men även hästar kunde nyttjas som dragdjur. Ridkonsten började utvecklas, men hästar var fortfarande ovanliga och fanns nog bara bland samhällets rikaste familjer. Mycket talar för att hästen var ett statusdjur, som användes i religiösa processioner och ceremonier.

Importen av bronsföremål och malm krävde välfungerande skepp och sjöfarten ökade kraftigt. Båtarna blev större och kunde transportera tyngre laster. Resorna och kontakterna med omvärlden bidrog till en snabbare kulturutveckling och man får nog anta att det var skeppen som möjliggjorde den med europeiska mått mätt välutvecklade nordiska bronsålderskulturen.

Skeppsbild bland Tanums hällristningar. De många uppåtpekande strecken i båten har tolkats som roddare.

Bilderna i bronsåldershällristningar visar att olika typer av skepp förekom. Vissa är försedda med rammar och ibland finns djurhuvuden i stäven. En besättning på omkring 20 roddare verkar inte ha varit ovanligt, men om vi får tro bilderna var några av skeppen mycket stora och kunde transportera ett sextiotal passagerare.

Religion

Mycket talar för att människorna på bronsåldern dyrkade gudar som ansågs ha makt över fruktbarhet och skördar. Dessa gudomar kom sedan att bli föregångare till den nordiska mytologins gestalter.

Solen förefaller ha haft en central ställning och varit föremål för kultutövning. De hjulkors som ofta ses bland bronsålderns hällristningar tolkas i regel som solsymboler. Bland hällristningarna finns exempel på solvagnar, där solen tycks förflyttas över himlen på en hästdragen vagn. Trundholmsvagnen från Själland, som idag är utställd på Nationalmuseet i Köpenhamn, förstärker intrycket av att det var så våra förfäder tänkte sig solens rörelse över himlavalvet. Bland hällristningarna finns också bilder som verkar skildra soldanser eller scener i en solkult. Den övergång till kremering som ägde rum mot bronsålderns slut har ibland tolkats som ett sätt att knyta an till solkulten.

Hjulkors, som ofta tolkas som solsymboler, är ett vanligt motiv i hällristningar från bronsåldern. Här ses de varvade med skålgropar och fotsulor i Flyhovs hällristningsområde i Västergötland.

Att föra fram offergåvor var en viktig del av kultutövningen. Vapen och smycken lades ner i våtmarker och vattendrag som offer åt gudarna. Ibland specialtillverkades föremål för detta syfte. (Se exempelvis bronssköldarna från Fröslunda i texten ovan.) Mossfynden från denna tid visar att människorna var villiga att lämna ifrån sig mycket dyrbara ägodelar för att hålla sina gudar på gott humör.

Det är troligt att musik ingick i de religiösa ceremonierna. Bland hällristningarnas motiv ses ofta figurer som blåser i lurar och spaltflöjter förekom. Det finns också fynd av ovala benplattor med ett hål i ena änden, vilka har tolkats som ”vinare”; om de fästs i en lina och svingas runt i luften uppstår ett vinande ljud, som kan ha varit en del av ceremonierna.

Hällristningarnas bildvärld innehåller ofta människofigurer med djuriska attribut. Det finns personer som bär hornprydda hjälmar på huvudet och fynd har gjorts av hornhjälmar i Danmark. Hjälmarna är dock sköra och klumpiga och lämpar sig varken för strid eller vardagsanvändning; troligen är de tillverkade för ceremoniellt bruk. Bland bronsåldersristningarna i Flyhov i Västergötland finns människofigurer som tycks bära fågeldräkter med vingar och framträdande näbbar. Kanske skildrar ristningarna personer som klätts upp för kultledande uppgifter.

En så kallad ”fågelhuvudman” bland hällristningarna i Flyhov.

Gravskick

Givetvis begravdes alla bronsåldersmänniskor på ett eller annat sätt, men endast de som tillhörde samhällets högre skikt fick gravar som bevarats in i vår tid. Hur enklare folk begravdes vet vi inte idag.

I bronsålderns äldsta del byggdes enkla hällkistor av samma typ som under stenåldern. Dessa megalitgravar kom sedan successivt att ersättas av högar och rösen. Stormän och -kvinnor begravdes i kistor av sten eller trä, ibland i form av urholkade trästockar, och sedan restes högen eller röset ovanpå. Samtidigt blev gravarna oftare enmansgravar. Storhögarna placerades på högt belägna platser och kunde nå en höjd på tio meter. Vanligast är de i landets södra delar, medan det norröver finns fler rösen, liksom på Gotland.

Gravgåvorna som medföljde den döde var rikliga och utgjordes av mästerligt utformade vapen, smycken och verktyg. Ibland fick tjänare följa med i graven. Av den påkostade utformningen kan vi förstå att stora resurser satsades på begravningarna. Det måste ha krävts en hel bys insatser att bygga en gravhög, vilket ibland gjort att gravhögarna kallats för Nordens pyramider. Varken förr eller senare i vår historia har så mycket arbete lagts ner på att resa byggnader över de döda.

I Sverige finns flera tusen högar från bronsåldern. Ett av de främsta exemplen är Hågahögen utanför Uppsala, som är Skandinaviens guldrikaste bronsåldersgrav. Vid utgrävningar hittades 52 gulddekorerade föremål i form av svärd, pincetter, smycken och mycket annat. Undersökningar har visat att eldar tänts på högen och i ytskiktet har man gjort fynd av ben från svin, hundar och ekorrar. Högen har av allt att döma varit en plats för riter och ceremonier.

Hågahögen utanför Uppsala

Den mest imponerande bronsåldersgraven i Sverige är kungagraven i Kivik, som daterats till 1100 f. Kr. Graven utgörs av en kammare i form av en hällkista, runt vilken ett väldigt röse har rests. Röset mäter 75 meter i genomskärning och hällkistan är drygt tre meter lång. Hällkistans inre väggar är fulla av ristade bilder, som utgör vårt enda exempel på ristningar inuti en grav. Bland motiven ses lurblåsare, en hästdragen vagn och personer som bär fågelmasker. Undersökning av skelettdelar har visat att minst fyra personer begravts här.

I regel delas bronsåldern upp i två delar: äldre bronsålder (1700–1100 f. Kr.) och yngre bronsålder (1100–500 f. Kr.). En anledning är att begravningssederna förändrades och skiljer sig åt under de båda tidsintervallen. Under yngre bronsåldern övergavs traditionen med högar och likbränning blev helt dominerande. De brända benen placerades i urnor, som ofta utformades som små hus och gravsattes gruppvis i marken.

Många exempel finns på sekundärbegravningar i äldre gravhögar. Skeppssättningar började också dyka upp under yngre bronsåldern.

Husurna av keramik. ”Dörren” ligger nedtill till höger i bild. Föremålet är utställt på Historiska museet i Stockholm.

Hällristningar

Under bronsåldern blommade hällristningarna upp. På släta stenhällar och klippblock bredde en rik och sällsam bildvärld ut sig runt om i Sverige. Bland avbildningarna finns människor, djur, skepp, vagnar, fotspår, spiraler och solkors. En särställning har de runda urgröpningar som kallas skålgropar. Tolkningarna av dem är många, men innebörden är ännu oklar. I vissa fall bildar ristningarna hela scener. Vi får se plöjning, processioner, bågskyttar, lurblåsare och voltande akrobater. Ibland tycks bilderna berätta om religiösa handlingar och seder i form av soldyrkan och fruktbarhetsriter. Bildernas motiv avspeglar också de materiella förhållandena hos bronsålderns människor och vittnar om en tankevärld som kretsar kring skörd, boskapsskötsel och sjöfart.

Produktionen av bronsåldersristningar var omfattande i nutida svenskt område. Norrköping har idag fler hällristningar inom sin stadsgräns än någon annan stad i världen och på hällarna runt Tanum i Bohuslän finns en så rik bildskatt att området klassats som världsarv. Ristningarna utgör ett enormt arkiv med information från våra förfäder, men vad ville de de säga? Vi vet idag inte hur bilderna ska tolkas eller vilka funktioner de fyllde. Skildrar de speciella händelser eller har de rent av ingått i den religiösa kultutövningen? Fungerade de som revirmarkeringar? Är de böner, konstnärliga verk eller bildskrift? Nya hällristningar hittas alltjämt och de har mycket att säga oss, men varför de gjordes får vi kanske aldrig veta.

I detta vimmel av figurer på en häll i Tanum kan vi se en jägare (är det en räv han sticker spjutet i?), en bågskytt, två lurblåsare, en yxbärare och en kvinna som tycks utföra en dans. Männen bär svärd som hänger ner vid sidan. Samtliga människofigurer är försedda med de kraftiga vader som verkar ha varit ett skönhetsideal. Figurerna är omgivna av skålgropar av olika storlek.

I bronsåldersristningarna skildras kvinnor och män på olika sätt och manliga bilder dominerar. Männen avbildas ofta med erigerad penis och vapen i hand, medan kvinnorna främst känns igen på sitt långa hår. Sådana skillnader finns inte bland ristningar från stenåldern, vilket kan tala för att samhället under bronsåldern blivit mer könsindelat. Kvinnorna ges dock större plats på yngre ristningar, vilket kan tolkas som att deras ställning förbättrades under bronsålderns gång. Ibland verkar de av bildinnehållet att döma ha haft kultledande uppgifter.

Bronsålderns slut

Bronsålderns avslut blev dystert. Omkring 850 f. Kr kom en köldperiod, som sedan följdes av ytterligare en klimatförsämring på 600-talet f. Kr. Vädret blev regnigare och solfattigare, vintrarna längre och somrarna kyliga. Skördarna slog fel, betet var magert och boskapen dog. Många tvingades vandra söderut och bostadsområden lämnades öde.

Människornas reaktion på de bistrare levnadsförhållandena syns i de arkeologiska fynden. Gravarna blev fattigare och metallfynden upphör. Storhögar uppfördes inte, utan svenskarna började istället bränna sina döda. Norden gick in i ett mörker, samtidigt som stora delar av världen utanför blomstrade. Under 500-talet kom järnet sedan att ersätta brons och den turbulenta järnåldern inleddes.

Sagt om den nordiska bronsåldern

Trots detta utvecklas nu vår hittills märkligaste kultur, en tid då svenska konstnärer och hantverkare når en nivå som ofta överträffar det bästa man kan hitta i Europa från samma tid. Inte ens Louvrens skattkammare i Paris förmår visa upp så vackra föremål som svenska bronsålderssamlingar kan.

– Herman Lindqvist

Tryckta källor:

Henrikson, Alf (1963), Svensk historia, Bonniers

Lihammer, Anna (2016), Arkeologiska upptäckter i Sverige, Historiska media

Lindqvist, Herman (1993), Historien om Sverige. Från islossning till kungarike, Norstedts

Rosén, Jerker (1962), Svensk historia, Esselte studium

Sandström, Sven (red. 1991), Konsten i Sverige från forntid till 1800, Norstedts

Åberg, Alf (1991), Vår svenska historia, Natur och Kultur

Otryckta källor:

https://fof.se/artikel/2017/7/vara-rotter-fran-stappen/

https://popularhistoria.se/sveriges-historia/forntid/metallen-var-viktig-for-eliten-under-bronsaldern

https://www.sormlandsmuseum.se/utforska/hallristningar/bronsaldersbaten-vid-koppartorp/artikel/

https://www.vitlyckemuseum.se/utstallningar/bronsaldersgarden/

http://wadbring.com/historia/undersidor/bronsalder.htm

https://www.so-rummet.se/kategorier/historia/forntiden-och-antiken/bronsaldern-i-norden

Information har även inhämtats vid besök på Västergötlands museum, Falbygdens museum, Historiska museet i Stockholm, Kulturparken Småland, hällristningarna i Tanum och Ekehagens forntidsby.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s