Svensk allmogekultur, del 23: Höskörden

Nedanstående text har hämtats ut boken Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning av Tobias Norlind. Boken gavs ut 1912, men skildrar arbete, seder och traditioner hos den svenska allmogen under framför allt 1700- och 1800-talet. 

Oaktadt höskörden i allmänhet gaf ringa, betraktades den dock som en festtid, och glädjen hos både gamla och unga var stor när ändtligen mot midsommar eller i juli månad tiden kom, då man skulle afmeja och uppsamla gräset. Alla skulle vara med, och de vid fäbodarna varande hemkallades för att deltaga i arbetet. I vissa nejder klädde man sig i ”half festdräkt” och försåg sig med riklig mängd af brännvin eller öl. Afmejandet med lie eller skära skedde antingen i följd, så att alla både män och kvinnor den ena dagen höggo, andra dagen räfsade samman, eller så, att männen höggo och kvinnorna samtidigt samlade upp.

Det kunde visserligen hända att en eller annan förslagen bonde konstruerade en enklare hästräfsa, men det blef i så fall en uppfinning, som dog med skaparen. Istället hade man en s. k. släpa. Linné beskrifver en sådan från Skåne. Denna bestod af en fyrkantig sparre, tjock som en arm, af en god fots längd, i bägge ändar försedd med en repskakel. För denna spändes två hästar, men i. st. f. skaklarna mellan hästarna fanns ett rep med två ändar, som spändes mellan hästarna och höllos i ena handen af den som körde och tömmarna i den andra. När nu höet var hopsträngat på marken, ställde pigan eller pojken sig på släpan för att köra ihop höet med denna. Höet samlades framför karlen och drogs tillhopa, tills dess han steg af, då höet blef liggande. Sedan begyntes med en ny sträng, tills dess man fått ett helt lass.

Gräset lades att torka först i strängar på vallen och sedan i s. k. bredor på någon solig plats. (bredestad). För regnväder hopsattes bredorna i små stockar, kufvar, regnkufvar (i norra Sverige såtar). Slutligen sammanfördes många kufvar till en större stack. Flera stackar, hopförda till en enda, bildade en s. k. dös, som sattes i skogen och väl öfvertäcktes med granris. Stackens form var oftast rund med kägelformig topp. Den aflånga stacken förekommer ej så ofta i Sverige. Där bottnen var fuktig, lade man först ett ris- eller stocklager under, så att vinden kunde spela in underifrån. Öfverst lades vedpinnar att fasthålla höet. Var platsen utsatt för stormar, satte man en eller flera stänger först i jorden, och föste höet omsorgsfullt kring dessa. Torkningen kunde också ske på hässjor, hvilka förekommo i två former, vanliga höhässjor och starrhässjor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s