Tegnér föddes år 1782 i Kyrkeruds komministerboställe i Värmland. Fadern var kyrkoherde Esaias Lukasson (49) och modern dennes hustru Sara Maria Seidelius (38). Namnet Tegnér kommer av Tegnerus, som var ett namn fadern tog efter sin födelsesocken Tegnaby i Småland.
När Tegnér var nio år dog fadern och efterlämnade änka, två döttrar och fyra söner. Tegnér, som var yngst i syskonskaran, fick under en tid bo hos två äldre bröder i Lund. Han togs sedan om hand av en vän till familjen, assessor Jakob Branting, som lät honom hjälpa till på kronofogdekontoret. Branting märkte snart den unge gossens studiebegåvning och såg till att han fick möjlighet att läsa. När den äldre brodern Lars Gustaf fick tjänst som informator hos Brantings svåger fick Tegnér flytta dit för att ta del av undervisningen. Snart hade han under broderns ledning gått igenom en stor mängd romerska och grekiska författare och lärt sig flera språk. 1797, då Tegnér var 14 år, följde han med brodern till Rämens bruk i östra Värmland som informator åt brukspatron Kristoffer Myhrman. Där fortskred Tegnérs studier och det berättas att han ofta läste så långt in på nätterna att ljusen han fick av matmodern inte räckte till.
Åren på Rämens bruk gjorde för Tegnérs del att livet tog en oväntad vändning. Familjen Myhrman hade hela elva barn och i syskonskaran ingick den två år yngre dottern Anna. De båda utvecklade en nära relation och ingick en hemlig förlovning. De fortsatte sedan hålla kontakten efter att Tegnér hade lämnat bruket.
Sjutton år gammal skrev Tegnér in sig vid Lunds universitet, där han studerade bl. a. grekiska, latin, filosofi och estetik. Han kom att göra en kometartad karriär: redan 1801 avlade han filosofie kandidatexamen och efter tre år promoverades han till filosofie magister. Han fästes därefter vid universitetet som docent i estetik och blev 1805 adjunkt i samma ämne. Samma år förlovade han sig officiellt med Anna Myhrman och i augusti 1806 stod bröllopet. Paret flyttade in i ett hus på Stora Gråbrödersgatan i Lund, där de kom att bo i många år. Familjen växte och de fick fem barn tillsammans.
Men Tegnérs håg stod inte bara till vetenskap och akademiska studier. Redan i unga år roade han sig med att rimma och under åren i Lund bröt hans poetiska ådra igenom. Från 1801 och framåt skickade han regelbundet dikter till Svenska Akademins pristävlingar, men nådde inte längre än till hedersomnämnanden. Mer framgång rönte han i Göteborgs vetenskaps och vitterhetssamhälle, där flera av dikterna prisbelönades. När sången ”Till min hembygd” publicerades i Lunds veckoblad började hans skaldekonst väcka uppmärksamhet. De tidiga åren i Lund förefaller ha varit en lycklig period i hans liv, då hans kreativa begåvning blomstrade och hans i botten grubblande och allvarsamma lynne tog en ljusare vändning.
Efterhand kunde tydliga drag skönjas i Tegnérs skrivande. Han hämtade ofta motiv ur historiska sammanhang och gav sina verk nationalromantiska influenser. Nordisk mytologi, vikingar och stormaktstiden var återkommande ämnen och formen inspirerades av fornnordisk diktning. I ett flertal verk gav Tegnér uttryck för brinnande fosterlandskärlek, men även för det förakt för Ryssland som genom livet förblev en förhärskande känsla hos honom. 1812 blev han medlem i Götiska förbundet och kom att publicera många verk i förbundets tidskrift Iduna. Hans intressen sträckte sig även utanför landets gränser: han hyste stor beundran för Napoleon och tog starkt intryck av tysk filosofi. Kant, Schelling, Fichte och Schiller var viktiga inspiratörer.
1811 vistades Tegnér på Rämen med anledning av svärfaderns bortgång. Där skrev han dikten ”Svea”, i vilken han proklamerade för Sveriges återerövring av Finland från Ryssland. För dikten belönades han äntligen med Svenska Akademiens stora pris i skaldekonst och tog plats bland landets främsta poeter. På grund av det politiskt känsliga innehållet publicerades dikten först 1817, men fick redan tidigare stor spridning genom uppläsningar.
Tegnér var aktad som universitetslärare och hans författarverksamhet främjade karriären. 1810 blev han professor i estetik och 1812 i grekiska. Efter att ha gett ut en teologisk avhandling prästvigdes han 20 december 1812 och erhöll ett prebendepastorat (Stävie och Lackalänga) utanför Lund. Samtidigt var han mycket produktiv som skald. Flera kända verk, som ”Det Eviga”, ”Hjelten”, ”Flyttfoglarne”, ”Majsång”, ”Skidbladner”, ”Nore” och ”Asatiden” är från denna tid.
Men allt var inte idyll och framgång. I början av 1800-talet rasade en av den svenska vitterhetens största bataljer och synen på lyrik var splittrad av stridiga intressen. Skiljelinjen gick mellan den ”gamla skolan”, som var klassiskt-akademiskt inriktad och lyfte fram franska förebilder, och den ”nya skolan”, som såg de äldre idealen som förstockade och förespråkade en mer känsloinriktad poesi med inspiration av den tyska romantiken. Debattens vågor gick höga och präglades av publika skärmytslingar mellan de olika lägren. Tegnér försökte länge balansera mellan de båda skolorna, men fick då motta angrepp från båda håll. Fränast var kritiken från den nya skolan, som menade att Tegnérs poesi saknade den rätta passionen och kom mer från hjärnan än från hjärtat. I Svensk litteraturtidning liknades hans poesi vid ”ett av solen bestrålat isberg vid nordpolen”. Kritiken tog Tegnér hårt, men han avvek inte från sitt personliga uttryck. Han arbetade hårt med att förena gamla traditioner med nya smakriktningar och knöt ihop dem med nationalromantiska band. Hans verk fortsatte också vinna uppskattning på ett sätt som stod i motsats till den kritik han fick utstå.
1818 invaldes Tegnér i Svenska akademien på stol 8. Han var då inne i en fruktbar och kreativ period, då flera av hans största och mest omtalade verk skrevs, inte minst dikterna ”Karl XII” och ”Nattvardsbarnen”. 1820 fungerade han som promotor vid magisterpromotionen i Lund, där hans ”Epilog” väckte hänryckning och snart fick stor spridning.
Under 1820-talets första hälft var Tegnér sysselsatt med att skriva Frithiofs saga, som kom att bli höjdpunkten i hans författarskap. Verket utgörs av en diktcykel med inspiration från den fornisländska sagan om Fritjof den djärve. Berättelsens kärna är kärlekshistorien mellan Frithiof och Ingeborg, vilken leder till såväl krig bland människorna som uppror i asatrons gudavärld. Varje poem är skrivet med ett unikt versmått, som noga valts ut för att fånga berättelsens olika stämningar. Enligt Tegnér själv var syftet ”att framställa en poetisk bild av det gamla nordiska hjältelivet”.
Dikterna i Frithiofs saga publicerades successivt i Iduna och mottogs med hänförelse. I början av 1825 var alla de 24 poemen färdiga och diktcykeln kunde ges ut i sin helhet. Mottagandet blev överväldigande och verket gjorde segertåg ut i världen. Den ridderlige Frithiof som mötte sitt öde med en blandning av mod och vemod slog an en särskild sträng hos den läsande publiken. Vid sekelskiftet hade Frithiofs saga översatts till tolv språk och tryckts i dussintals upplagor i både Sverige och utomlands. Inte sedan heliga Birgittas dagar hade en svensk författare på detta sätt tagit plats i världslitteraturen och Tegnér blev den klarast lysande stjärnan på den nordiska lyrikens himlavalv.
Illustration till Frithiofs saga av August Malmström (1829-1901).
En ny fas i Tegnérs liv tog sin början 1823, då biskopsämbetet i Växjö blev ledigt. Med stöd av Tegnérs vän Heurlin insamlades de röster som behövdes och 25 februari 1824 utnämndes Tegnér till biskop. Det dröjde emellertid till 1827 innan han tillträdde biskopsbostället Östrabo, som ingick i tjänsten. Han hade påtagligt svårt att lämna Lund, men förseningen berodde även på att han vid denna tid var inne i en av de svårmodsperioder som återkommande hemsökte honom. När författarkollegorna Geijer och Atterbom 1825 besökte Tegnér fann de honom i ett upplöst tillstånd: ”simmande i tårar” förklarade han att hans poesi var slut och uppmanade Atterbom att bli den svenska diktens räddare.
Trots sin tungsinthet började Tegnér efter biskopsutnämningen att lägga stor möda på ämbetets sysslor. Under flera år ägnade han sig åt intensiva studier i teologi och försökte med kraft styra upp stiftets verksamhet. Han uttryckte att han inte ville ”skämmas för sina präster” och eftersträvade att höja Smålandsprästernas andliga och moraliska bildning. Diktningen lade han åt sidan, men de tal han höll i officiella sammanhang var mycket genomarbetade och väckte stor beundran.
Tegnérs ansträngningar gav resultat och han vann uppskattning i stiftet, inte minst för den omsorg han ägnade skolväsendet. På kyrkoarkitekturens område var han emellertid kontroversiell och drev igenom reformer som har kommit att dömas hårt av eftervärlden. Han verkade energiskt för att äldre kyrkor skulle bytas ut mot vad han menade var mer funktionella kyrkobyggnader med rymd, ljus och avskalad inredning. Befolkningen i Sverige växte och de gamla medeltidskyrkorna hade på flera håll blivit för små. Dessutom var de, enligt Tegnér, för mörka och ohälsosamma för att tjäna som gudstjänstlokaler. På hans uppmaning revs många äldre kyrkobyggnader och ersattes av väl tilltagna kyrkor i nyklassisk stil, ofta av sten och vitputsade både invändigt och utvändigt. Dessa så kallade ”Tegnérlador” ses nu som själva sinnebilden för en kyrka i Sverige, samtidigt som många upplever dem som själlösa och anonyma. Det går heller inte att förneka att ovärderliga delar av det kyrkliga kulturarvet förstördes till följd av Tegnérs strävan efter förnyelse.
Sitt engagemang till trots var Tegnér inte helt renlärig som biskop. Han hade ett svärmiskt drag och var svag för det motsatta könet, vilket fick honom att inleda relationer med kvinnor i hans närhet. Hans känslor för friherrinnan Martina von Schwerin och det hastiga uppbrottet från relationen finns dokumenterade i ett flertal brev. Bland hans dikter finns även ett par som förknippas med borgarhustrun Hilda Wijk. 1831, då Tegnér var närmare 50 år, inledde han ett långvarigt förhållande med den blott 19-åriga Emili Selldén efter att ha förälskat sig i henne när han förrättade vigseln mellan henne och hennes make. I staden skvallrades det om de två och i ett brev till Bernhard von Beskow 1835 skrev Tegnér: ”Mitt förhållande till E. måste brytas, då småstadsskvallret håller på att alldeles förstöra hennes rykte och dessutom så irriterat mig att jag brutit med alla bekanta i staden, och utarbetat dem till mina fiender. Jag återvänder väl från denna digression igen till mitt vanliga liv, varifrån jag nu i två år varit skild; men med brustet hjärta och förlamade vingar.”
Diskret med sina känslor var han emellertid inte. I hans produktion finns ett flertal dikter som måste anses handla om Emili och i ett par fall (”Den döde” och ”Ögonen”) omnämns hennes namn. Av många betraktas dessa dikter som det mest innerliga i Tegnérs lyrik.
Den döde
Du älskade, när jag är död en gång
och likafullt mitt minne och min sång
än några stunder leva kvar i norden,
då hör du kanske ofta nog de orden:
”I skaldens bröst sin nyckel dikten har,
du kände honom, säg oss, hur han var;
ty många rykten genom landet vandra,
förvirrande, motsägande varandra.”
Då tänker du: ”Jag kände honom väl,
jag lästa länge i hans öppna själ,
en rörlig själ, som gjorde själv sin plåga
och slutligen nedbrann i sin egen låga.
Ombytlig, lättrörd, barnslig, misstänksam
han svärmade igenom livet fram.
Hans barndom såg jag ej, men mannens hjärta
förtärdes lika utav fröjd och smärta:
nu glad som gudar i Olympens sal,
nu dyster, mörk som de fördömdas kval,
en evig yngling med en evig trånad,
en from, en öppen, och likväl en grånad.
Från mången irring, som han medgav fritt,
hans hjärta hamnade till slut vid mitt.
Jag fick hans kärlek, kunde den ej mista,
den var hans varmaste, den var hans sista,
och mannen med det vittbekanta namn
han trivdes ändå bäst uti min famn.
Hur ofta svor han, däri innesluten,
en evig tro, av honom aldrig bruten!
I livet var min kärlek honom nog,
och med mitt namn på läpparna han dog.”
Så tänker du, fast du det icke säger,
och då kanhända detta bladet äger
för dig ett värde, som det nu ej har.
Då känner du, vad du för honom var,
då minns du rörd de dagar, som förflutit,
då ångrar du, om du mot honom brutit.
O Emili! när då en gång du står
uppå min grav och länge väntad vår
nedstigit, liksom nu, från himlarunden
med knopp och löv och fågelsång i lunden:
säg i ditt hjärta då ett vänligt ord
till slumraren, som ligger under jord,
ty döden själv kan ej min kärlek hämma,
och var jag är, förnimmer jag din stämma.
Av de plikter som ingick i Tegnérs biskopstjänst var deltagandet i riksdagsarbetet det som tyngde honom mest. Vid riksdagarna 1828-30, 1834-35 deltog han som ledamot av prästeståndet, men med stor motvilja. Han vantrivdes med arbetet, hade svårt att acceptera de konstitutionella formerna och utvecklade en växande fientlighet gentemot både riksdagsoppositionen och tidningspressen som bevakade politiken. Påfrestningarna fick hans redan vacklande hälsa att försämras och hans ärftlighet för depressivitet slog igenom med full kraft. Han gjorde flera resor till kur- och badorter, men hälsan blev inte bättre. ”Min själ brinner, och mitt hjärta blöder, och esomoftast sätter sig mörkret på tankens högsäte i hjärnan. Jag lider af en sjukdom som man ger smeknamnet hypokondri, men som på ren svenska heter galenskap. Det är ett arf, som jag ej kunde bli kvitt; det stod ej i min makt att göra mig urarfva”, konstaterar han i bevarade anteckningar från denna tid.
Trots sin allt sämre hälsa infann sig Tegnér plikttroget vid 1840 års riksdag. Snart befann han sig i en dispyt med den liberala pressen, som anklagade honom för att vara avfälling från frihetsidéerna. Uttröttad av angreppen åkte han i slutet av juni på permission till hemmet, där han hans psykiska illabefinnande förvärrades till ”sinnesförvirring”. På läkares inrådan fördes han till huvudstaden för vård, för att sedan under hösten förflyttas till ett välrenommerat hospital för sinnessjuka i Schleswig. Under korta stunder av klarhet skrev han dikter, däribland ”Kronbruden”, som skildrar ett småländskt bröllop, men stora delar av tiden gav han uttryck för en osammanhängande tankevärld.
På våren 1841 kunde Tegnér återvända hem, men var i praktiken en bruten man. Kraften hade runnit ifrån honom och han återhämtade sig aldrig helt. Ett flertal slaganfall förvärrade hans tillstånd och han fick tilltagande svårigheter att klara sina uppdrag. Han höll fortfarande anföranden vid viktigare tillfällen, men saknade sin tidigare formuleringskonst och skärpa. 1845 gjorde han sitt sista framträdande, då han med svag stämma läste upp en stapplande avskedshälsning till avgångseleverna vid Växjö gymnasium. Senare samma år begärde han tjänstledigt och återgick därefter aldrig till sin biskopsroll. Under sin sista tid författade han dikten ”Afsked till min lyra”, där han verkar ta farväl av sin tid som skald. Slutorden lyder: ”Förvissna, Febi lager, på min panna, dö på min tunga, du min sista sång!”
I oktober 1846 drabbades Tegnér av ännu ett slaganfall som förlamade hans vänstra sida. Han låg därefter i ett tillstånd av dvala tills han 2 november gick bort, tio dagar före sin 64-årsdag. Han begravdes på Växjö kyrkogård, som nu bär hans namn och kallas Tegnérkyrkogården. I Stockholm, Lund, Uppsala, Växjö och Jönköping firades minnesfester till hans ära.
När Tegnér gick ur tiden var han Sveriges store skald. Ingen svensk poet hade före honom nått samma ryktbarhet och tagit samma framträdande plats i världslitteraturens främsta rum. Frithiofs saga är den svenska romantikens mest lästa alster och var länge obligatorisk läsning vid landets gymnasier. Det är inte falskt att påstå att Tegnér levde under den svenska vitterhetens storhetstid och själv blev en av dess mästare. En större vältalare är det tveksamt om Sverige någonsin haft. Även om två sekler nu har förflutit sedan hans ord och tankar först fästes på papper är han ännu uppskattad och vinner ny aktning. Länge högtidlighöll Lunds studenter årsdagen av Tegnérs inskrivning vid universitet och Sverige har fått många Tegnérgator, -platser och -lundar, både i städer han har anknytning till och på platser han aldrig besökt. Ur hans skaldekonst har många formuleringar blivit bevingade och tagit plats bland välanvända idiom och omtyckta citat i det svenska språket.
Uttryck och citat av Esaias Tegnér
Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. (Magisterpromotionen i Lund 1820)
Ej lika falla ödets lotter. (Frithiofs saga 1)
Mannens mod är kvinnan kärt. (Frithiofs saga 1)
Lika trives bäst med lika. (Frithiofs saga 1)
Skum natt har många ögon, men dagen ett. (Frithiofs saga 2, om stjärnorna och solen.)
Vad ädelt är du vilje, vad rätt du göre. (Frithiofs saga 2)
Stark ström med egna vågor går genom havet. (Frithiofs saga 2)
Striden prövar klingan och nöden vännen. (Frithiofs saga 2)
Långa år få gälda vad stunden brutit. (Frithiofs saga 2)
Mycket tål man, förrn man förgås. (Frithiofs saga 12)
Mister du en står dig tusen åter. (Frithiofs saga 16)
Livet är en strid från början, ungdomen dess bärsärksgång. (Frithiofs saga 19)
Språket är förbleknade metaforer. (Inträdestal i Svenska Akademien)
Freden, vaccinet och potäterna. (som förklaring till landets befolkningsutveckling)
Egentligt lefde jag blott, då jag kvad. (Afsked till min lyra)
Fotnot: Bilden överst visar Tegnér som staty utanför domkyrkan i Växjö. För den som vill komma nära Tegnérs vardagsliv finns delar av hans professorsbostad i Lund bevarade och fungerar som museum.
–
Tryckta källor:
Gustafsson, Lars (1995), Svensk dikt från trollformler till Frostensson, Wahlström & Widstrand
Holm, Pelle (1971), Bevingade ord, Bonniers
Larsson, Olle; Marklund, Andreas (2017), Svensk Historia, Historiska Media
Ohlmarks, Åke; Baehrendtz, Nils Erik (1999), Svensk kulturhistoria: svenska krönikan, Forum
–
Otryckta källor:
https://biblioteket.stockholm.se/titel/222571#
https://historiesajten.se/visainfo.asp?id=156
https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/Tegn%C3%A9rE
http://runeberg.org/svlihist/tegner.html
Kulturminnet 