Tänkvärt om kultur, del 84

Att acceptera ett främmande paraply av idéer utan nyfikenhet är farligt. Här måste vi anamma vår vassa fördomsfullhet och vår unika analysförmåga för att kritisera idéer som går emot den kultur vi genom demokrati byggt upp. En nonchalans mot dåliga idéer är minst lika elakt mot kommande generationer som en nonchalans mot pågående klimatförändringar.

– Jerker Vinterstare

Vinterstares artikel går att läsa i sin helhet här.

Klenoder ur vårt kulturarv, del 27: Rustningarna från Korsbetningen

De arkeologiska fynd som hittats i medeltida massgravar utanför Visby ringmur bär vittnesbörd om en skrämmande del av vår historia. Samtidigt utgör de ett värdefullt historiskt material från en tid då de skriftliga källorna är knapphändiga. En särställning har de rustningar som de döda fortfarande bar när de gravsattes. Rustningarna är de enda kompletta 1300-talsrustningarna i Europa och har mycket att berätta av dåtidens krigsutrustning, stridsteknik och metallhantverk.

27 juli 1361 invaderades Gotland av den danske kungen Valdemar Atterdag och hans här. Hans välutrustade elitarmé ska enligt legenden ha mött en bondehär från landsbygden, samtidigt som Visbys borgerskap stängde in sig bakom stadens ringmur. Gutarna ska ha kämpat mycket tappert, men den danska styrkan var övermäktig. De avgörande striderna stod vid Solberga kloster, strax utanför ringmuren, på den plats som senare kom att kallas Korsbetningen.

På Korsbetningen restes under 1300-talet ett stenkors, vilket bidrog till att händelsen inte föll i glömska och legendfloran kring det danska angreppet hölls levande. Vad som hänt med de stupades kroppar var emellertid länge en gåta. Först 1811, när ett kruthus byggdes i korsets närhet, gjordes fynd av kranier med spår av strid. När en berså sedan skulle anläggas 1905 kom fler skelettdelar i dagen tillsammans med rester av ringbrynjor och harnesk. Ombud från Riksantikvarieämbetet kallades in och snart stod det klart att man funnit en massgrav med välbevarade skelett och rustningar från Valdemar Atterdags invasion.

Massgraven där de stridande begravts var sju meter lång och fem meter bred. Kropparna hade slängts ner huller om buller, så att skelettdelarna bildade ett metertjockt lager i marken. Att skilja personerna från varandra och sammanfoga de olika benen till sammanhängande skelett var i de flesta fall omöjligt. Senare hittades ytterligare två massgravar av liknande utseende i närheten. Flera av skeletten hade omfattande skador från svärd, klubbor, pilar och yxor. I vissa fall bar skeletten märken efter ett väldigt övervåld, med flera skador som i sig varit dödande. En man hade fått båda benen avhuggna med svärd eller yxa.

1928 inleddes en större arkeologisk undersökning av gravarna. Totalt hittades skelett efter 1185 döda. Bland dessa fanns 25 bevarade rustningar och 185 delar av brynjor. Kanske var det högsommarvärmen med den åtföljande snabba förruttnelsen som gjorde att den värdefulla utrustningen fick följa med de döda i graven.

Rustningarnas utformning är mycket varierande och varje rustning är helt unik. Några är uppbyggda av metallplattor eller plåtar, medan andra är utformade som ringbrynjor. En av rustningarna är tillverkad av mer än 600 lameller av järn. Till fynden hör även sofistikerade pansarhandskar och olika former av vapen. Det går inte att veta vilken sida de döda stridit för, men några av rustningarna är så avancerade att de bör ha burits av den kungliga danska armén. Arkeologen Bengt Thordeman (1893-1990), som ägnade mycket tid och möda åt Korsbetningens gravfynd, konstaterar i en publikation att rustningarna har bidragit med en ”helt ny bild av medeltidsutrustningens utveckling”.

Idag går exempel från utgrävningarna att se både på Gotlands museum (nedersta bilden ovan) och Historiska museet i Stockholm (översta bilden) tillsammans med de vapen som också hittats på platsen.

Tryckta källor:

Lihammer, Anna (2016), Arkeologiska upptäckter i Sverige, Historiska Media

Ohlmarks, Åke; Baehrendtz, Nils Erik (1999), Svensk kulturhistoria. Svenska krönikan, Forum

Otryckta källor:

https://historiska.se/upptack-historien/site/36529-korsbetningen/

https://www.guteinfo.com/?id=2555

Information har även inhämtats vid besök på Gotlands museum och Historiska museet i Stockholm.

När yamnaya erövrade Norden

Det inringade området visar yamnayakulturens ursprungliga utbredning. Bild: Krakkos, CC BY-SA 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0, via Wikimedia Commons

Grovt räknat kan man säga att Europa befolkades genom tre stora migrationsvågor: först invandringen av jägare och samlare från Afrika för 45 000 år sedan, därefter jordbrukare från Anatolien för 9000 år sedan och slutligen yamnaya (i svensk litteratur ofta kallade jamnafolket), som lade stora delar av Europa under sig omkring 3000 f. Kr. Yamnaya kom från stäpperna norr om Svarta havet och Kaspiska havet (dagens Ukraina och Ryssland) och fick särskilt stort genomslag i Norden. I och med deras ankomst stöptes befolkningen om och stenåldern övergick successivt i en bronsålderskultur. Hos de flesta nu levande svenskar utgörs drygt halva DNA:t av gener från yamnaya. I södra Europa är motsvarande siffra ungefär hälften så stor, även om de lokala variationerna är mycket stora. De senaste årens växande kunskaper om yamnayas spridning har tydliggjort tidigare okända delar av vår förhistoria och bidragit med nya svar på frågorna om vårt ursprung.

Yamnayas rötter kan spåras till folkgrupper från Sibirien och Anatolien, som omkring 7000 f. Kr. började befolka det frodiga stäpplandet där yamnayakulturen sedan kom att blomstra. Med tiden blandades de olika folken och yamnayas förfäder uppstod.

Yamnayakulturen var halvnomadisk med en ekonomi som främst byggde på kött och mejeriprodukter. De levde huvudsakligen som herdar, men bedrev även jordbruk längs floderna. I det vidsträckta stäpplandskapet betade vildhästar, som yamnaya jagade och åt. Exakt när domesticeringen av hästar skedde är oklart, men forskning talar för att hästmjölk ingick i yamnayas diet.

Yamnaya utvecklade kunskaper om boskapsskötsel som kom att bli avgörande för deras livsstil. Djuren utnyttjades på olika sätt och bidrog med såväl föda som arbetskraft och material. Oxar spändes framför vagnar som dragdjur. Kor, får och getter mjölkades och av mjölken gjorde man ost och smör. Fårens ull kardades, spanns till ylletråd och vävdes till tyger. Tack vare tamdjurens bidrag till hushållet kunde människorna koncentrera sig på annat än att skaffa mat, varpå de fick möjlighet att utveckla teknikerna för metallframställning: först koppar och senare brons.

Vad som drev yamnaya att ge sig av från sina hemtrakter och kolonisera stora delar av Europa är oklart. Bakgrunden kan ha varit kulturell och bottnat i expansionistiska föreställningar eller särskilda traditioner rörande arvsgången. Kanske bestod migrationstågen av unga personer som själva inte hade något arv att se fram emot och därför gav sig av för att erövra nya landområden. Det faktum att migrationen pågick under flera hundra år kan dock tala för att allt inte stod rätt till hemma på stäppen. Jordprover visar att stäpperna vid denna tid blev kallare och torrare. Kanske behövde yamnaya hitta nya betesmarker för sin boskap eller också blev befolkningen för stor för att livnära. Ibland har föreslagits att sjukdomar kan ha varit en push-faktor, som fick många att ge sig av.

Yamnayas migration var mycket framgångsrik. Yamnayakulturen var en av de första som använde hjulet och tack vare oxdragna vagnar var kulturens medlemmar mer flyttbara än andra samtida folk. Vagnarna användes som mobila hem och gjorde det möjligt för yamnayafolket att transportera sig över stora områden, samtidigt som de kunde ta med sig mat och andra förnödenheter. Att de tidigt domesticerade hästen är också belagt, men det är oklart om de hade hästar redan när de första migrationstågen gav sig av. Yxor och dolkar av brons och kläder av ylletyg bidrog till att underlätta överlevnaden.

Huruvida yamnayas intåg i Europa huvudsakligen var fredligt eller skedde med våld är forskarna idag inte eniga om. Undersökningar har dock visat att bronsålderns européer hade betydligt mindre yamnaya-gener i sina X-kromosomer än i övriga kromosomer. Det kan tala för att migrationen i huvudsak bestod av män, som sedan skaffade barn med europeiska kvinnor. Enligt beräkningar av genetikern Noah Rosenberg vid Stanford University gick det runt tio män på varje kvinna bland yamnayas migranter. Detta styrks av att betydligt fler manliga än kvinnliga skelett har hittats i europeiska yamnayagravar. Inom loppet av några hundra år blev yamnayas genetiska material sedan det dominerande i Europa. Hur yamnaya fick sådan spridning vet vi inte, men en tänkbar förklaring är att deras inträde var våldsamt och att grupperna av män anlände för att föra krig. Särskilt stort blev det genetiska genomslaget i Norden, vilket tyder på att stora delar av den tidigare befolkningen utrotades. Vissa forskare anser att uppemot 95% av de manliga invånarna i nutida skandinaviskt område dödades.

Det äldsta yamnayaskelettet i Norden har hittats i Danmark och visar att folkgruppen nådde vår del av världen omkring år 2670 f.Kr. 100 år senare hade yamnayakulturen etablerats i Sverige, södra Norge och sydvästra Finland. Före yamnayas ankomst rådde yngre stenålder och befolkningen bestod av ättlingar till de jägare-samlare och jordbrukare som tidigare invandrat. Yamnayas etablering innebar att nya tekniska framsteg togs in, vilket ledde till stora kulturella förändringar. Framför allt tog Norden steget in i bronsåldern. Men när yamnaya kom hade de inte bara med sig kunskaper, utan även ärftliga egenskaper som tidigare varit okända eller sällsynta i vår del av världen. De flesta av yamnayafolket hade halvmörk hud, bruna ögon och mörkt hår, men inte alla. Vissa bar den mutation i KITLG-genen som leder till blont hår. Tack vare sin proteinrika föda hade de starka ben och tänder, och de var längre än andra europeiska folkslag.

Till de kulturella särdrag som följde med yamnaya hör den så kallade snörkeramiken, som dekorerades med avtryck av snören före bränning. Framför allt förvaringskärlens halsar försågs med sådana mönster. Arkeologerna har tidigare undrat över hur den snörkeramiska kulturen kunnat få så stor utbredning, från de ryska stäpperna till Nordeuropa. Idag anser många att traditionen följde med yamnaya under deras erövringståg. Kärlen var bra för att förvara mjöd, som dracks under yamnayakulturens fester.

Keramikkärl från yamnaya med snörade mönster. Kärlen finns (fanns?) utställda på National museum of History of Ukraine i Kiev. Bild från Wikimedia commons.

Med yamnaya följde även en ny begravningstradition i form av högar (ibland kallade ”kurgan”), där varje hög blev vilorum åt enskilda eller några få individer. Detta var ett tydligt avsteg från sedvänjan i Västeuropa, där de döda ofta begravdes i gemensamma gravanläggningar. I vissa fall tycks yamnayas gravhögar vara placerade utmed linjer i landskapet, som kanske följde deras färdvägar. Under högarna anlades gropar, som fungerade som små familjegravar. Beteckningen yamnaya kommer av det ryska ordet ”jama”, som betyder just grop eller grav. Sannolikt avspeglar gravskicket en syn på små monogama familjegrupper som grunden för samhället. Metallföremål och offerdjur fick ofta följa med den döde. I yamnayas gravar har arkeologerna hittat ringar som visar att både män och kvinnor flätade håret. I vissa fall är gravgåvorna så påkostade att vi kan förstå att yamnayakulturen måste ha styrts av hövdingar som visades särskild vördnad.

I takt med att kunskapsmassan om yamnaya ökat har många arkeologiska pusselbitar fallit på plats. Dessutom är insikterna om yamnayas spridning kanske på väg att lösa en av språkvetenskapens stora gåtor: frågan om de indoeuropeiska språkens ursprung. Idag talar nästan alla européer något av de språk som ingår i den indoeuropeiska språkfamiljen. Även om det är mycket stora olikheter mellan exempelvis svenska, franska och ryska, så har språkforskarna länge kunnat se att de är besläktade och har en gemensam språklig förfader. Vi får nu allt starkare stöd för att yamnayakulturen är de indoeuropeiska språkens urhem. Än idag går yamnayas livsstil att avläsa i de ord som används: i nästan alla indoeuropeiska språk finns gemensamma ord för mjölk, ull, ko, oxe, åker, plöjning och olika sädesslag. Hur den språkliga spridningen skedde till de delar av Asien som också talar indoeuropeiska språk återstår att klargöra.

Även om den arkeologiska forskningen sakta skingrar allt fler dimmor kring yamnayakulturens genomslag kvarstår många oklarheter. Att de varit avgörande för den europeiska kulturutvecklingen under bronsåldern är dock ställt bortom allt tvivel. Förutom nya kunskaper om boskapsskötsel och metallurgi förde de med sig en samhällsorganisation kring små monogama familjeenheter, vilken sedan kom att leva kvar. De gav oss även en ny genetisk uppsättning och ett nytt språk. Perioden 3300-2600 f. Kr. skulle kunna kallas yamnayakulturens epok, eftersom yamnaya under denna tid erövrade och satte sin prägel på stora delar av världen. Genom att studera den nutida befolkningens genetik kan vi se att deras inflytande varit särskilt stort hos oss i Norden. Dagens svenskar är i hög utsträckning yamnaya-ättlingar. Om det är något att vara stolt över kan man förstås diskutera, men vårt ursprung är ett faktum vi får förhålla oss till.

Källor:

https://www.gp.se/nyheter/v%C3%A4rlden/spr%C3%A5ket-kommer-fr%C3%A5n-st%C3%A4ppen-1.77574

https://www.gu.se/nyheter/forskare-fordjupar-bilden-av-bronsalderns-integration

https://www.nature.com/articles/s41586-021-03798-4

https://www.researchgate.net/figure/Distribution-of-the-Yamnaya-genetic-component-in-the-populations-of-Europe-data-taken_fig2_318751121

https://www.science.org/content/article/thousands-horsemen-may-have-swept-bronze-age-europe-transforming-local-population

https://sv.wikipedia.org/wiki/Jamnakulturen

https://varldenshistoria.se/kultur/spraak/spraket-kom-osterifran

Information har även inhämtats vid besök på Historiska museet i Stockholm samt guidning i Ekehagens forntidsby.

Kyrkor på Gotland stängs efter vandalisering

Samtliga 25 kyrkor i norra Gotlands pastorat stängs nu efter upprepade episoder av skadegörelse. Under året har ett 30-tal incidenter inträffat och under helgen vandaliserades kyrkorna i Lärbro, Tingstäde och Bro. Värst skadad blev Bro kyrka, där någon tömde en pulversläckare över golvet. Att sanera den anrika byggnaden beräknas bli både tidsödande och mycket kostsamt. ”Jag sitter i Bro kyrka och gråter” skrev kyrkoherde Martina Åkeson Wollbo till sina kollegor på måndagsmorgonen.

Problemen med vandalisering i de gotländska kyrkorna har varit återkommande under längre tid. Tidigare under sommaren stängdes Hejnum, Bäl, Lokrume och Fole kyrkor efter att ha utsatts för skadegörelse vid upprepade tillfällen. Även Lummelunda kyrka har varit drabbad. Trots att en bevakningsfirma anlitats har det inte gått att få stopp på förstörelsen. Nu har pastoratet tvingats fatta beslut om att hålla samtliga kyrkor stängda. Enligt pastoratets hemsida gäller stängningen ”tills vidare”.

De flesta gotländska kyrkor har rötter i medeltiden och innehåller ett oskattbart kyrkligt kulturarv. Många av dem har inventarier med månghundraårig historia och utgör storslagna sevärdheter. Att kyrkorna på grund av sabotage tvingas låsa sina portar och bli otillgängliga för allmänheten är en stor förlust.

Vem eller vilka som ligger bakom angreppen är ännu okänt.

Fotnot: Bilden visar en del av interiören i den nu vandaliserade Bro kyrka. I mitten sen den unika dopfunten, i bakgrunden kyrkliga föremål som arrangerats i en utställning.

Läs mer:

https://sverigesradio.se/artikel/fler-kyrkor-stanger-efter-vandaliseringen-i-bro

https://www.tv4.se/artikel/1dS9ROfraNc09VAXSvWH93/25-kyrkor-pa-gotland-staengs-efter-vandalisering

https://www.svd.se/a/wOMQjA/kyrkor-pa-gotlands-stangs-efter-skadegorelse

Nedslag i nordisk mytologi, del 43: Tors brudfärd

I  eddadikten Kvädet om Trym berättas hur Tor en dag vaknade upp efter en tupplur och upptäckte att hans hammare, Mjölner, var borta. Ilsken sökte han efter den på alla platser han kunde tänka sig och när han inte kunde finna den förstod han att den blivit stulen. Han bad den sluge Loke om hjälp och tillsammans gick de till Freja för att låna hennes fjäderhamn. Sålunda utrustad flög Loke iväg över Asgårds murar för att speja efter hammaren i jättarnas rike.

Efter en stund fick Loke syn på jätten Trym, som satt vid sin hög tillsammans med sina husdjur. Loke landade intill och frågade om Trym visste vart Tors hammare hade tagit vägen. Utan omsvep erkände då jätten att han tagit den och att han höll den gömd åtta mil ner i jorden. För att lämna den tillbaka krävde han att få Freja till brud.

När Loke återvände till Asgård med Tryms budskap sa Tor genast till Freja att gå och klä sig i brudkläder, för nu skulle hon gifta sig med jätten. Över detta blev Freja så rasande att hennes halssmycke brast i bitar. Hela gudavärlden bävade och asaborgen hotade att rämna av hennes ilska. Det slutade med att asagudarna fick samlas till rådslag för att komma på hur problemet kunde lösas.

Efter en stunds diskuterande föreslog den kloke Heimdall att gudarna skulle låtsas att Freja gick med på jättens förslag, men istället skicka Tor till bröllopet, utklädd i brudkläder. Dessutom skulle Loke följa med som brudtärna.

Till en början ville Tor inte alls höra på det örat, men när Loke påpekade att Asgård skulle bli svårt att försvara utan Mjölner, gav han med sig. Tor och Loke kläddes upp i brudslöjor och klänningar och för att fullända förklädnaden fick Tor låna Frejas halsband att smycka sig med. Så sändes de båda iväg i en vagn till Tryms borg.

När Trym såg vagnen nalkas blev han mycket belåten och lät ordna ett gästabud för att välkomna bruden. Gästerna strömmade till och Tor och Loke placerades i högsätet bredvid den tilltänkte maken. En läcker måltid dukades fram och festen började. Till jättarnas förvåning slukade bruden en hel oxe, åtta laxar och tre ämbar mjöd, varför Loke blev tvungen att förklara att bruden hade längtat så vansinnigt efter bröllopet att hon inte kunnat äta på åtta dagar. När Trym sedan lutade sig fram för att kyssa bruden blev han förskräckt över den vilda blick som mötte honom bakom slöjan. Ännu en gång fick Loke rädda situationen genom att säga att brudens ögon var rödsprängda av sömnbrist, eftersom hon heller inte hade kunnat sova på åtta nätter.

När det blev dags för vigseln hämtades Mjölner fram och placerades i brudens knä. Tor kastade då av sig slöjan, slet till sig hammaren och dräpte Trym inför de lamslagna gästernas ögon. Han ställde sedan till ett blodbad som inte slutade förrän Tryms alla släktingar var döda. De båda gudarna återvände därefter hem till Asgård med den värdefulla hammaren i behåll. Sedan kunde alla asarna sova lugnt, förvissade om att Tor med sin hammare alltid skulle kunna försvara Asgård om jättarna dök upp.

Fotnot: Bilden är ett verk av Carl Larsson och Gunnar Forssell och visar hur Tor kläs ut av Loke inför brudfärden.

Tryckta källor:

Baeksted, Anders (1990), Nordiska gudar och hjältar, Forum

Branston, Brian (2016), Nordisk mytologi. Vikingatidens gudar och hjältar, Ordalaget

Fritiofsson, Svipdag (red. 2015), Edda: Snorres Edda och den poetiska Eddan, Mimers bokförlag

Ohlmarks, Åke (1983), Fornnordiskt lexikon, Tidens förlag

Otryckta källor:

http://runeberg.org/eddan/se-09.html

Kulturhistoriska sevärdheter, del 72: Engelsbergs bruk

20200722_105054

Under flera hundra år präglades den svenska industrin av järnhanteringen, vilken satte spår i stora delar av samhällslivet på både lokal och nationell nivå. Utanför Fagersta i Västmanland ligger Engelsbergs bruk, som betraktas som det bäst bevarade järnbruket i Sverige. Stora delar av det maskineri som ingick i produktionen finns kvar och ett flertal äldre byggnader skildrar hur livet i den gamla bruksorten såg ut. Få kulturminnen i vårt land har så mycket att berätta om järnhanteringens epok och det samhälle som var kopplat till bruksnäringen.

Malmbrytningen i Engelsberg går tillbaka till medeltiden, då de så kallade bergsmännen började ta vara på Bergslagens rika naturtillgångar. På 1300-talet byggdes den första hyttan i området av den tyske bergsmannen Englika, farfar till rikshövitsmannen och frihetshjälten Engelbrekt Engelbrektsson. Den sistnämnde lär under sin uppväxt tidvis ha bott i Engelsberg.

1681 anlades det första järnbruket på platsen. Med tiden kom det att växa och bidra till att göra Sverige till en världsledande järnproducent. Redan under 1600-talet exporterade Sverige järn till många europeiska länder, men det var under 1700- och 1800-talet som bruket nådde sin blomstringstid. Järn användes till mycket, inte minst spik, verktyg och hästskor. Även behovet av kanoner till den svenska krigsmakten bidrog till efterfrågan. Anläggningen byggdes ut med hyttor, hammarsmedjor, såg och vattenkvarn och kunde räknas till de främsta järnbruken i världen. Malmen som bearbetades i Engelsberg hämtades från olika bergslagsgruvor, medan träkolet, som var avgörande för upphettningen av materialet, kom från närbelägna skogar. Vattenkraften i den passerande forsen användes till att utföra mekaniska arbetsmoment, samtidigt som hyttarbetare och smeder arbetade i skift, dag och natt.

1916 köpte Avesta Järnverk AB bruket, men beslutade 1919 att lägga ner verksamheten. På grund ägarens intresse för äldre järnsmide hölls dock anläggningen i gott skick. Nu ägs Engelsbergs bruk av familjen Ax:son Johnsons bolag Nordstjernan, som valt att fortsätta vårda bruksmiljön. Sedan 1993 är Engelsbergs bruk upptaget på UNESCO:s världsarvslista som särskilt skyddsvärd kulturmiljö.

Idag syns framför allt hur Engelsberg såg ut efter några stora ombyggnationer på 1870-talet. Ett femtiotal byggnader inklusive hytta, krog, kontor, ladugård, bruksherrgård och arbetarbostäder har lämnats intakta. Även park, slaggstenstorn och spannmålsmagasin finns kvar. Hyttan är en av få bevarade mulltimmerhyttor, där masugnen isolerades med jord innanför en timmerkonstruktion. Den tekniska utrustningen i anslutning till masugn och smedja är också välbevarad. Smedjans vattenhjul, kross, blåsmaskin och hamrar fungerar än.

20200722_105328

Utomhusmiljön i Engelsberg är öppen för besökare året runt. Platsen är inte bara historierik, utan även naturskön och väl värd att utforska. Sommartid erbjuds guidade visningar vissa dagar och det kan vara en god idé att inplanera sitt besök då. Utan information om brukets bakgrund och sammanhang kan det vara svårt att skapa sig den helhetsbild som krävs för att fullt ut förstå det kulturhistoriska värdet. Med lite djupare inblick blir dock perspektiven hisnande och den välhållna miljön får liv.

Ur världsarvskommitténs motivering

Engelsberg är ett enastående exempel på en betydande europeisk industri från 1600-1800-talen med viktiga tekniska lämningar och både kontor och bostäder bevarade.

Tryckta källor:

Harrison, Dick (2011), Upplev Sveriges historia, Bonnier Fakta

Ottosson, Mats; Ottosson, Åsa (2010), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

Otryckta källor:

http://www.engelsberg.se/

Engelsbergs bruk

Information har även inhämtats vid besök i Engelsberg.

Svenska folksagor, del 45: All världens lön

Idag bjuder jag på en folksaga från Dalsland ur boken Svenska folksagor, som sammanställts av Jan-Öjvind Swahn. Jag återger den fritt.

Det var en gång en karl, vars häst en gång sprang bort, så att han var tvungen att ge sig ut i skogen och leta. När han sökte efter hästen kom han fram till en klyfta i berget och nere i klyftan satt en stor orm fastklämd. Ormens stjärt hade klämts in mellan några stenar, så att ormen inte kunde ta sig loss och när mannen som bäst stod och tittade sa ormen:

”Jag har fastnat här i klyftan och nu kan jag inte ta mig härifrån. Om du hjälper mig ska du få all världens lön!”

Mannen tyckte att det lät bra, hämtade en hävstång och bände sedan upp berget, så att ormen blev fri.

”Så där ja!” sa ormen, ”kom nu så ska du få all världens lön!”

”Jag undrar just vad det kan vara?” frågade mannen. ”All världens lön?”

”Jo”, sade ormen, ”det är döden. Det är all världens lön.”

Men då svarade mannen att det hade han aldrig hört talas om, och inte ville han ha det heller. Han ville att de skulle fråga det första levande väsen de mötte om ormen verkligen hade rätt.

Efter en stund kom en björn lufsande genom skogen. Mannen frågade om björnen visste vad all världens lön var för något.

”Det är döden”, svarade björnen.

”Där ser du!” ropade ormen till mannen. ”Det är döden som är all världens lön! Nu hugger jag dig!”

Mannen svarade:

”Vi kan väl gå en bit till och fråga någon annan?”

Det gjorde de och efter en stund mötte de en varg. Mannen frågade om vargen visste vad all världens lön kunde vara.

”Det är döden”, sa vargen. ”Det är all världens lön.”

”Nå”, sade ormen, ”där ser du. Kom, så tar jag dig.”

”Nej”, sa mannen, ”ännu en domare vill jag höra i målet. Vi frågar nästa gång vi möter någon.”

Efter en stund mötte de en räv och mannen frågade räven om han visste vad all världens lön kunde vara. Räven svarade precis som de andra:

”Det är döden.”

”Nu biter jag ihjäl dig”, sa ormen.

”Nej”, sa räven när han hörde detta. ”Vi ska inte döma slutgiltigt i frågan förrän saken blivit undersökt. Hur hängde allt det här ihop från början?”

”Jo”, svarade mannen, ”ormen satt fast med svansen i en bergsklyfta och jag hjälpte honom att komma loss.”

Då sa räven:

”Vi bör nog gå dit och ta reda på hur det var när frågan dök upp.”

Och så gick de. När de kom fram till klyftan bad räven mannen att bända up berget med hävstången, precis på samma sätt som tidigare. Sedan sa han till ormen att placera stjärten så som den hade suttit när den var fast. När ormen hade fått svansen på plats bad räven mannen att släppa efter lite med hävstången.

”Var det så här hårt du satt fast?” frågade räven ormen.

”Nej”, sa ormen, ”lite hårdare var svansen klämd.”

”Släpp då efter lite mer med hävstången”, sa ormen till mannen. Sedan frågade han ormen:

”Satt du ännu hårdare?”

”Ja”, svarade ormen, ”ännu lite hårdare var svansen klämd”

”Släpp då hävstången helt och hållet”, sa räven och mannen gjorde som han sa.

”Nå”, sa räven, ”satt du ännu hårdare fast?”

”Nej”, sa ormen, ”nu är jag ännu värre klämd.”

Då sa räven:

”Då kan du sitta där och så kan ni vara kvitt.”

Och därmed fick ormen bli kvar i klyftan och mannen var glad att slippa all världens lön.

Ser vi en begynnande krisinsikt rörande mångkulturen?

Jag läser Magdalena Anderssons sommartal på nätet och häpnar. Under ett par minuter undrar jag om jag råkat snubbla över ett fejktal som någon skojare lagt upp, men efter några googlingar inser jag att det är äkta vara. Den socialdemokratiska statsministern låter som ingen socialdemokrat har gjort de senaste två decennierna. Hon erkänner att Sverige har riktigt allvarliga problem och inte bara utmaningar. Hon tillstår att kriminaliteten har blivit grövre på ett sätt som saknar motstycke. Hon vågar lyfta fram att problemen till stora delar bottnar i en alltför stor invandring. Och hon dristar sig till att säga att det nu behövs hårdare straffsatser, fler poliser och högre krav på människor som valt att söka sig till Sverige!

Tongångarna är helt nya och man kan inte annat än undra när kulisserna revs så att verkligheten fick bli synlig. Vad sägs exempelvis om följande citat?

Det finns svenskar som haft allt annat än en bra sommar. Häromdagen var jag i Helsingborg och knackade dörr.

Där träffade jag en kille i tioårsåldern. Jag frågade vad han skulle vilja ändra på i samhället. Och utan en sekunds tvekan svarade han: Skjutningarna. Det är alltså vad barn i Sverige vill prata om när de träffar statsministern.

Under juni och juli skedde över 60 skjutningar i Sverige, med 18 skadade och nio döda som följd. När man läser de siffrorna svart på vitt så är vi många som inte känner igen oss i Sverige.

Och den bistra sanningen är att det inte är bara antalet skjutningar som är extremt – utan också deras karaktär. Så här berättade en polischef i Sörmland för Dagens Nyheter tidigare i sommar:

”För 20 år sedan var ett skott i benet på en rival en stark markering. I dag skjuter man för att mörda och det är ungar som uppfostras in i den mentaliteten.”

Jag har inga illusioner om hur kriminella var förr i tiden. Det finns många som kan vittna om vad 80- och 90-talets brottslingar var kapabla till. Men de senaste 20 åren har kriminaliteten i Sverige genomgått en normförskjutning som är extrem. Vårt land plågas i dag av en kriminalitet som är mer brutal och mer hänsynslös än vi någonsin sett tidigare.

/…/

Och den som misstänks för typiska gängbrott, som rån, grov misshandel och grov utpressning ska sitta kvar i häktet tills dom har fallit. Ungdomar som blivit rånade ska inte behöva se sina förövare gå fria i väntan på rättegång.

Dessutom ska straffen för narkotikabrott och återfallsbrottslighet ska höjas. Skjuter man på varandra på allmän plats, då ska det leda till mycket längre straff än i dag. Mer än maxstraff.

Med den här offensiven får samhället mycket större möjligheter att plocka av de gängkriminella deras vapen. Den gör också att fler gängkriminella avtjänar längre straff – och vi försvårar dessutom nyrekryteringen. Det ger samhället handlingsutrymme att ta tillbaka kontrollen över de bostadsområden som gängen tagit som gisslan.

För när fler kriminella sitter inne, då kan vanligt folk vara ute!

/…/

Vi socialdemokrater kommer inte ge oss. Vi har lagt om en ohållbar migrationspolitik och vi vill strama upp arbetskraftsinvandringen. Vi vill skärpa kraven att lära sig svenska och att skaffa arbete. Vi vill avskaffa EBO-lagen som driver på segregationen.

Vi vill bygga ett samhälle där alla barn som växer upp i Sverige bor i områden där man pratar svenska med varandra. Där barnen lär sig det de ska i skolan och sen går ut i vuxenlivet till jobb eller högre utbildning. Där samhället griper in snabbt och effektivt när unga är på väg in kriminalitet eller extremism. Eller riskerar att giftas bort.

Framför allt. Vi socialdemokrater vill att alla barn ska se sina föräldrar gå till jobbet.

Och när jag säger att alla föräldrar ska gå till jobbet, då menar jag alla. Även mammor. För fortfarande har alldeles för många utrikes födda kvinnor ännu inte fått göra den resa in på arbetsmarknaden som kvinnor i Sverige gjorde på 50-, 60- och 70-talet. Som ännu inte fått ta del av den frihet som kommer med en egen inkomst. Rätten att leva som man vill och med vem man vill.

För mig råder det inget tvivel om saken. I Sverige ska jämställdhet mellan kvinnor och män gälla alla. Oavsett var man är född!

Ofattbart. Vad har hänt? När fattades beslutet om att inte längre bortförklara, mörka och skönmåla?

Kanske läser jag in lite för mycket av ren häpnad, men jag skulle vilja översätta statsministerns sommartal ungefär så här: ”Det mångkulturella samhällsexperimentet har blivit ett misslyckande. Vi har tagit emot för många invandrare som inte klarat av att anpassa sig till det svenska samhället. Det är alltför många som inte har lärt sig svenska och aldrig har kommit ut på arbetsmarknaden. Dessutom har vi fått problem med hedersnormer och kvinnoförtryck. Konsekvenserna har blivit ett splittrat samhälle med kriminalitet och bidragsberoende. Problemen är så omfattande att Sverige nu knappt går att känna igen. Nu måste vi se till att invandringsvolymerna håller sig på hanterbara nivåer. Vi måste också ha strängare straff för den brottslighet som vuxit fram. Dessutom måste vi ställa högre krav på att de som invandrat gör sig anställningsbara och anpassar sig till svenska värderingar rörande försörjning och jämställdhet.”

Är vi månne på väg att få se en ärligare beskrivning av den svenska migrationspolitikens konsekvenser? Är det slut på de oreflekterade hyllningarna av det mångkulturella samhället? Är det nu efter många års total förnekelse möjligt att erkänna att det mångkulturella samhället inte är ett enda stort lyckorike? Ser vi en begynnande insikt om att den svenska kulturen innehåller värderingar och normer som är värdefulla och behöver försvaras? Är det till och med möjligt att ifrågasätta om mångkultur över huvud taget är eftersträvansvärt, utan att rasistkortet omedelbart dras?

Frågorna är många, men en sak är säker: de som igår stod och applåderade åt Magdalena Anderssons sommartal är till stora delar samma personer som i åratal har hånat och brunmålat andra som sagt samma sak.

Nej, Ola Andersson, i Sverige bör svenska värderingar gälla

2022-08-08 publicerade journalisten Ola Andersson en debattartikel i DN, som blir allt mer svårbegriplig ju mer man funderar över innehållet. Huvudbudskapet tycks vara att om landets utsatta förorter ska fås att blomstra, måste de som redan bor där förmås att stanna kvar, även när de får det lite bättre ställt. Och det kräver, enligt Ola Andersson, att förorternas civilsamhälle får bete sig lite hur som helst, utan krav på anpassning till det omgivande samhället. Jag återger nedan ett citat som fångar textens essens:

Politiker och media gör allt för att misstänkliggöra varje antydan till civilsamhälle i utsatta områden. Vare sig Åkesson, Kristersson eller Ygeman kan acceptera någon annan gemenskap än sin egen, föregivet svenska gemenskap. Men i Sverige gäller inte svenska värderingar. I Sverige gäller svensk lag. Vi har religionsfrihet och yttrandefrihet. Diskriminering av människor på grund av hudfärg, etnicitet eller religiös tillhörighet strider mot grundlagen. Ingen har rätt att tvinga på någon annan sina värderingar, hur svenska de än är. Här har vi ett fundamentalt fel på de stora partiernas politik. Det viktiga är att vi, oavsett var vi bor och vilket civilsamhälle vi tillhör, följer lagen. Inte minst i utsatta områden, där de bor som lider mest av kriminalitet och våld. Men när politiker, i strid med svensk lagstiftning, kräver att de som bor här skall rätta sig efter deras värderingar, blir prat om lag och ordning ingenting annat än svammel.

Anderssons argumentation känns spretig och märklig på flera sätt. Att politiker och media skulle ”misstänkliggöra varje antydan till civilsamhälle i utsatta områden” är inget jag känner igen. Några tydliga exempel hade varit på sin plats, men några sådana lämnas inte. Möjligen är det så att Andersson måste skarva och låtsas för att få sitt resonemang att hänga ihop. Någon närmare reflektion kring de bidragssummor som årligen strösslas över förorternas kulturföreningar och trossamfund verkar han dock inte ha gjort. Att han sätter likhetstecken mellan att hävda svenska värderingar och att utöva olaglig diskriminering visar väl också på att isen under fötterna är ganska tunn. Texten känns dessutom verklighetsfrämmande i ljuset av att vi de senaste åren har fått se otaliga exempel på hur viktigt det är att vi står upp för de värderingar som gjort Sverige till ett jämställt, tryggt och välfungerande land. Att förorterna skulle exkluderas ur detta arbete är en oroväckande tanke. Har Ola Andersson över huvud taget funderat över vad som skulle bli resultatet?

Jag har själv bott i drygt fem år i en mångkulturell förort och vet vilka värderingar som frodas där. Därför är jag också medveten om att uttrycket av dessa värderingar i många fall är fullt lagligt, men ändå får förödande konsekvenser. De som slängde glåpord efter mig när jag tog på mig ett tunt linne i sommarvärmen bröt inte mot svensk lagstiftning, men är det så vi vill att det ska vara? Ska kvinnor behöva ha täckande klädsel för att slippa verbala angrepp när de går ut?

Mycket av det kvinnoförtryck som utövas i förorterna bryter inte mot någon lag, men blir ändå till begränsningar i många kvinnors liv. I många förorter finns idag inofficiella moralpoliser, som bevakar kvinnors klädsel, umgänge och uppförande. Det är inte olagligt för män att observera kvinnliga grannars förehavanden och rapportera dem till kvinnornas familjer, men vad leder det till för kvinnornas del? Inte heller är det olagligt för en man att säga till sin fru att han inte vill att hon skaffar svenska väninnor och att hennes roll är i hemmet snarare än på en arbetsplats. Hur önskvärt det är att kvinnor och flickor utsätts för den sortens påtryckningar kan dock diskuteras. Studier har visat att uppemot var tredje skolelev med utländsk bakgrund lever under hedersrelaterade familjenormer. Är det dessa värderingar Ola Andersson tycker ska få fritt spelrum i förorternas civilsamhälle?

För några år sedan gick diskussionerna varma efter att det uppdagats att personalen på en friskola i förorten agerade könsseparatistiskt och placerade flickorna längst bak i skolbussen. Ett sådant förfarande främjar knappast en normal interaktion över könsgränserna och ligger inte i linje med vårt samhälles jämställda principer. Olagligt var det dock inte, det kunde DO konstatera.

Nyligare exempel finns också. Förra året kom en hårresande rapport om hedersnormer på förskolor i Malmö. Ofta var det föräldrarna som tvingade personalen att klä småflickor i slöja, men det rapporterades även att hedersnormer uttrycktes av förskolornas anställda. Exempelvis handlade det om personal som inför barnen uttalade att fläskkött är äckligt och vägrade låta rätter med fläsk stå framme på bordet under måltiderna. Varken föräldrar eller personal har i dessa fall brutit mot någon lag, men det olämpliga i agerandet torde framstå med tydlighet utan närmare förklaringar. Att vi de senaste åren dessutom har fått se avslöjanden om friskolor som förmedlar radikal islamism borde stämma till ytterligare eftertanke.

Nyligen gick arbetsmarknads- och jämställdhetsminister Eva Nordmark ut med budskapet att man inte ska skaffa fler barn än man kan försörja. Den uppfattningen finns det stora grupper i förorterna som inte delar de prioriterar en kombination av bidragsförsörjning och stora barnaskaror. Att välfärdssystemet skulle knäckas om dessa värderingar fick större spridning är uppenbart och det är just därför Nordmark har lyft problemet för ett problem är det, även om det inte är ett lagbrott. Till våra främsta svenska värderingar hör nämligen respekten för välfärdsstaten. Att vårt välfärdssystem över huvud taget har kunnat fortleva bygger på en gemensam överenskommelse om att det inte ska utnyttjas i onödan. Man har helt enkelt en skyldighet att i möjligaste mån stå på egna ben och göra vad man förmår för att inte ligga till last. Bland våra stora invandrargrupper finns alltför många som väljer att inte leva i enlighet med detta. Få läser färdigt sin SFI-utbildning, trots att det i regel är språket som är nyckeln till en egen försörjning och de som läser klart klarar sig bäst på arbetsmarknaden. Att göra sig anställningsbar är uppenbarligen inte högt prioriterat den värderingen är till synes betydligt starkare bland svenskarna än bland invandrade grupper. Nu har vi runt 700 000 utrikes födda i arbetsför ålder som inte är självförsörjande. Här får vi verkligen fundera över vilket samhälle vi vill ha och vilka värderingar som ska råda, eftersom överutnyttjande av välfärdssystemet inte är förenligt med dess fortsatta existens.

En annan stark värdering i Sverige är att visa sina grannar hänsyn och avstå från högljudda aktiviteter under kvällar och nätter. Det är en princip som behövs för att vardagen ska fungera för de flesta som lever ansvarsfulla liv. Barnen behöver sova för att klara skolan och de vuxna ska orka gå upp till jobbet nästa dag. Jag råder Ola Andersson att göra vad jag har gjort och under några års tid bosätta sig i en mångkulturell förort. Då får han se i vilken grad dessa värderingar har sin motsvarighet i andra kulturer. Skulle han sedan drista sig till att försöka säga ifrån när han blir störd kan han få erfara hur andra kulturer hanterar klagomål och kritik. Det skulle kanske kunna hjälpa honom att sätta större värde på den egna kulturens normer och beteenden, så att han förstår värdet av att upprätthålla dem.

Sverige har idag mycket stora problem relaterade till migrationen. Många av dessa problem bottnar i just värderingar som inte fungerar i en svensk kontext och i många fall är inkompatibla med samhällets sätt att fungera. Det är därför av största vikt att vi diskuterar vilka värderingar som ska utgöra vårt samhälles grundvalar och tydligt markerar mot kulturuttryck som bryter mot detta. När miljöpartisten Yasri Khan vägrade skaka hand med en kvinna gjorde han inget olagligt, men reaktionerna lät inte vänta på sig. Kritiken i både dagstidningar och sociala medier blev massiv, eftersom han gav uttryck för ett synsätt Sverige helst vill slippa. Just så behöver vi fortsätta agera när värderingar som bottnar i hederskultur, kvinnoförtryck och islamism gör anspråk på att få breda ut sig. På samma sätt måste vi lyfta fram och tydliggöra vikten av att respektera den svenska välfärdsstatens principer, där skyldigheten att i möjligaste mån försörja sig själv är grundläggande. Annars riskerar vi en mycket obehaglig samhällsutveckling. Att likt Ola Andersson nöja sig med att oreserverat acceptera alla möjliga värderingar så länge de inte bryter mot lagen, är att öppna upp för en sådan utveckling.

Läs mer:

https://www.dn.se/kultur/ola-andersson-politiker-maste-sluta-misstankliggora-gemenskapen-i-utsatta-omraden/

Ja, vi elsker dette landet

Trots en stor kärlek till det svenska kulturarvet tycker jag och maken om att göra utlandsresor och favoritlandet heter efter många fina reseupplevelser i ett stort antal länder Norge. Det finns det förstås goda skäl till: sagolikt vackra berg, magiska vattenfall och glittrande fjordar lockar oss ständigt tillbaka över den svensk-norska gränsen. I skrivande stund befinner jag mig på ett hotellrum i Sogndal och ser fram emot några fina dagar i omgivningarna.

Främst är det naturen som drar, men de senaste åren har jag sakta blivit varse att den norska dragningskraften även innehåller något mer: Norge väcker en särskild känsla hos mig för att det påminner om det Sverige som gått förlorat. Medan Sverige de senaste decennierna har blivit allt mer obegripligt och främmande, har Norge behållit sin begriplighet och karaktär. Här finns en trygghet och en igenkänning som mitt eget land successivt tappar bort. Sverige har under mitt vuxna liv genomgått en sådan metamorfos att Norge nu känns mer välbekant och hemtamt.

I Norge kan jag släppa ner axlarna och slappna av. Jag behöver inte fundera över vilka vägar jag väljer när jag går ut om kvällen. Människorna omkring mig beter sig förutsägbart och jag behöver inte oroa mig för att de plötsligt ska agera utanför de normer jag kan relatera till. Språket som talas omkring mig är annorlunda, men jag förstår det.

Här går utvecklingen framåt på ett sätt som känns både logiskt och sympatiskt, ungefär som det en gång var hos oss. Medan pilarna i Sverige nu pekar åt fel håll på de mest skrämmande sätt, bär Norge fram en vacker modernitet och går in i framtiden med tillförsikt. Den känslan fanns en gång i Sverige. Nu har vi istället ett Sverige som backar och känns både bedagat och slitet. Jag drabbas allt oftare av upplevelsen att vi halkar efter, men samtidigt förväntas låtsas att vi ligger i framkant. Det jag ser omkring mig i vardagen överensstämmer inte med det som kommer ur politikernas munnar. Det är ett Sverige som jag inte längre känner är mitt.

Att Norge i högre grad lyckats behålla sin identitet beror kanske på att den svenska kulturens självförnekelse och självförakt inte finns här. Här finns en hälsosam stolthet över det egna och det man har byggt upp. Jag blir glad av att se följen av bröllopsgäster där klädseln domineras av folkdräkter. Likaså blir jag positivt överraskad när allt från säkerhetsfilmer på Norwegian Air till reklambilder på turistbyråer innehåller människor som ser ut som norrmän gör mest här verkar man inte oroa sig över att någon ska känna sig kränkt och exkluderad av att Norge och norrmännen är vad de är.

Jag har många gånger de senaste åren fått skäl att tänka att det var en väldig tur att Norge frigjorde sig från den svensk-norska unionen och blev sitt eget land. Det gör ont att inse att även Norge i annat fall kunde ha dragits med i det svenska förfallet. Att föreställa sig att Stavanger, Lillehammer och Bergen skulle ramas in av nedskräpade utanförskapsområden, där affärerna skyltas på främmande språk och kvinnor knappt syns i gatubilden, är hjärtskärande. Lika plågsamt är det att tänka sig att de välhållna stadskärnorna skulle förvandlas till skådeplatser för gänguppgörelser, att otryggheten skulle förstöra kvällspromenaderna i Norges idylliska småstäder och att Verdens gang skulle fyllas av rapporter om skjutningar, överfallsvåldtäkter, sprängdåd och barnrån. (När sådant omskrivs i nuläget kommer nyheterna i regel från Sverige.)

Kanske slår jag nu in öppna dörrar jag hoppas det! men jag måste få föra fram mitt budskap. Jag känner att jag har något viktigt att säga och att jag inte kan få sinnesfrid förrän det är sagt. Så, Norge, här kommer min hälsning till er:

Kära grannar, ta inte efter oss! Håll era fötter stadigt placerade på den norska jorden och låt er vägledas av det klokskap som tidigare även var vår ledstjärna. Fatta beslut om ert land baserat på förnuft och inte på högtflygande önsketänkande. Fortsätt se till vad som är bra för er. Vårda ert vackra kulturarv och låt ingen få er att tro att ni inte har rätt att känna stolthet över det. Behåll er självständighet och ert beslutsmandat. Se till att inte vandra i Sveriges politiska spår. Grips inte av storhetsvansinne och tro inte att ni kan göra våld på verkligheten. Blicka istället över gränsen med öppna ögon och lär av de svenska misstagen.

Nog hörs ekon av den svenska politikens tongångar ibland hos er och det händer tyvärr att de ger genklang i vissa grupper. Lyssna inte på dessa röster! Låt er inte förledas att tro att ett mångkulturellt samhälle är bättre än ett norskt! Det är det inte och ni behöver bara titta på Sverige för att se det. Medan vi måste förhålla oss till klankultur, parallellsamhällen och en kvinnosyn som kan få håret att resa sig på vilken demokratiskt sinnad människa som helst, kan ni förhålla er till varandra; medan Sverige tvingas lägga sina resurser på att hantera motsättningar, kriminalitet och bidragsberoende, kan ni ägna er åt att bygga vidare på det fina ni har. Era problem är små i jämförelse med våra. Bryt inte den trenden! Tro mig, ni vill inte ha hederskultur, parallella rättsväsenden och islamistiska partier.

Fortsätt vara norska, ta hand om er själva och ert sätt att leva. Våga ställa krav på anpassning bland dem som väljer att träda in i er gemenskap och ta inte emot fler än samhället kan svälja. Ni har ingen skyldighet att vika er för sedvänjor och normer som inte är förenliga med ert samhälles grunder. Inte heller är ni skyldiga att måna om personer som inte respekterar era lagar, principerna för er välfärdsstat och era värderingar. Se istället till att värna de värden ni har de är värdefulla och har bidragit till att göra Norge till det välfungerande land det är. För många av oss på andra sidan gränsen finns ingen annan tröst än att vårt eget lands sönderfall kan hjälpa er andra att inte välja samma väg.

Heja Norge! Fortsätt älska ert land, som det stiger fram.