Ja, vi elsker dette landet

Trots en stor kärlek till det svenska kulturarvet tycker jag och maken om att göra utlandsresor och favoritlandet heter efter många fina reseupplevelser i ett stort antal länder Norge. Det finns det förstås goda skäl till: sagolikt vackra berg, magiska vattenfall och glittrande fjordar lockar oss ständigt tillbaka över den svensk-norska gränsen. I skrivande stund befinner jag mig på ett hotellrum i Sogndal och ser fram emot några fina dagar i omgivningarna.

Främst är det naturen som drar, men de senaste åren har jag sakta blivit varse att den norska dragningskraften även innehåller något mer: Norge väcker en särskild känsla hos mig för att det påminner om det Sverige som gått förlorat. Medan Sverige de senaste decennierna har blivit allt mer obegripligt och främmande, har Norge behållit sin begriplighet och karaktär. Här finns en trygghet och en igenkänning som mitt eget land successivt tappar bort. Sverige har under mitt vuxna liv genomgått en sådan metamorfos att Norge nu känns mer välbekant och hemtamt.

I Norge kan jag släppa ner axlarna och slappna av. Jag behöver inte fundera över vilka vägar jag väljer när jag går ut om kvällen. Människorna omkring mig beter sig förutsägbart och jag behöver inte oroa mig för att de plötsligt ska agera utanför de normer jag kan relatera till. Språket som talas omkring mig är annorlunda, men jag förstår det.

Här går utvecklingen framåt på ett sätt som känns både logiskt och sympatiskt, ungefär som det en gång var hos oss. Medan pilarna i Sverige nu pekar åt fel håll på de mest skrämmande sätt, bär Norge fram en vacker modernitet och går in i framtiden med tillförsikt. Den känslan fanns en gång i Sverige. Nu har vi istället ett Sverige som backar och känns både bedagat och slitet. Jag drabbas allt oftare av upplevelsen att vi halkar efter, men samtidigt förväntas låtsas att vi ligger i framkant. Det jag ser omkring mig i vardagen överensstämmer inte med det som kommer ur politikernas munnar. Det är ett Sverige som jag inte längre känner är mitt.

Att Norge i högre grad lyckats behålla sin identitet beror kanske på att den svenska kulturens självförnekelse och självförakt inte finns här. Här finns en hälsosam stolthet över det egna och det man har byggt upp. Jag blir glad av att se följen av bröllopsgäster där klädseln domineras av folkdräkter. Likaså blir jag positivt överraskad när allt från säkerhetsfilmer på Norwegian Air till reklambilder på turistbyråer innehåller människor som ser ut som norrmän gör mest här verkar man inte oroa sig över att någon ska känna sig kränkt och exkluderad av att Norge och norrmännen är vad de är.

Jag har många gånger de senaste åren fått skäl att tänka att det var en väldig tur att Norge frigjorde sig från den svensk-norska unionen och blev sitt eget land. Det gör ont att inse att även Norge i annat fall kunde ha dragits med i det svenska förfallet. Att föreställa sig att Stavanger, Lillehammer och Bergen skulle ramas in av nedskräpade utanförskapsområden, där affärerna skyltas på främmande språk och kvinnor knappt syns i gatubilden, är hjärtskärande. Lika plågsamt är det att tänka sig att de välhållna stadskärnorna skulle förvandlas till skådeplatser för gänguppgörelser, att otryggheten skulle förstöra kvällspromenaderna i Norges idylliska småstäder och att Verdens gang skulle fyllas av rapporter om skjutningar, överfallsvåldtäkter, sprängdåd och barnrån. (När sådant omskrivs i nuläget kommer nyheterna i regel från Sverige.)

Kanske slår jag nu in öppna dörrar jag hoppas det! men jag måste få föra fram mitt budskap. Jag känner att jag har något viktigt att säga och att jag inte kan få sinnesfrid förrän det är sagt. Så, Norge, här kommer min hälsning till er:

Kära grannar, ta inte efter oss! Håll era fötter stadigt placerade på den norska jorden och låt er vägledas av det klokskap som tidigare även var vår ledstjärna. Fatta beslut om ert land baserat på förnuft och inte på högtflygande önsketänkande. Fortsätt se till vad som är bra för er. Vårda ert vackra kulturarv och låt ingen få er att tro att ni inte har rätt att känna stolthet över det. Behåll er självständighet och ert beslutsmandat. Se till att inte vandra i Sveriges politiska spår. Grips inte av storhetsvansinne och tro inte att ni kan göra våld på verkligheten. Blicka istället över gränsen med öppna ögon och lär av de svenska misstagen.

Nog hörs ekon av den svenska politikens tongångar ibland hos er och det händer tyvärr att de ger genklang i vissa grupper. Lyssna inte på dessa röster! Låt er inte förledas att tro att ett mångkulturellt samhälle är bättre än ett norskt! Det är det inte och ni behöver bara titta på Sverige för att se det. Medan vi måste förhålla oss till klankultur, parallellsamhällen och en kvinnosyn som kan få håret att resa sig på vilken demokratiskt sinnad människa som helst, kan ni förhålla er till varandra; medan Sverige tvingas lägga sina resurser på att hantera motsättningar, kriminalitet och bidragsberoende, kan ni ägna er åt att bygga vidare på det fina ni har. Era problem är små i jämförelse med våra. Bryt inte den trenden! Tro mig, ni vill inte ha hederskultur, parallella rättsväsenden och islamistiska partier.

Fortsätt vara norska, ta hand om er själva och ert sätt att leva. Våga ställa krav på anpassning bland dem som väljer att träda in i er gemenskap och ta inte emot fler än samhället kan svälja. Ni har ingen skyldighet att vika er för sedvänjor och normer som inte är förenliga med ert samhälles grunder. Inte heller är ni skyldiga att måna om personer som inte respekterar era lagar, principerna för er välfärdsstat och era värderingar. Se istället till att värna de värden ni har de är värdefulla och har bidragit till att göra Norge till det välfungerande land det är. För många av oss på andra sidan gränsen finns ingen annan tröst än att vårt eget lands sönderfall kan hjälpa er andra att inte välja samma väg.

Heja Norge! Fortsätt älska ert land, som det stiger fram.

En reaktion på ”Ja, vi elsker dette landet

  1. Ibland blir jag ledsen när jag tänker på den väg Sverige har tagit.När jag var ung var Sverige och den svenska staten och offentligheten på något sätt förbundna. Så är det ine längre. Politikerna – vilka egentligen är vår tids maktfullkomliga elit, maskerad som demokratiskt valda – bryr sig inte ett vitten om svemskarna eller landets historia eller framtid. Det allra värsta brottet är att de håller på att byta utbefolkningen, enär de släppt in långt in öv er en miljon människor från Mellanöstern och Nordafrika. ”Släpper vi in Mellanöstern blir Sverige Mellanöstern”, som Jimmie Åkesson sa i en debatt häromdagen.

    Med fortsatt invandring och födslotal dröjer det mindre än 50 år innan Sverige är ett muslinskt land; dvs fler än 50% av befolkningen är muslimsk. Risken är då att islam kommer färga ALLT i Sverige; allt ifrån rättsväsendet via gatubilden till normer och värderingar.

    Men jag är inte orolig. Inte på lång sikt. Jag tror på denna lilla strof:

    Strong men create good times
    Good times create weak men
    Weak men create bad times
    Bad times create strong men

    Sverige befinner sig i stadiet ”Weak men create bad times”. Vi är i synnerligen dåliga tider och vi är på väg mot ännu sämre.

    Vi som definierar oss som ”starka män” eller ”starka kvinnor” vet att tiderna är dåliga och kommer att bli sämre. Endast en ”Jesus” eller en ”Hitler” skulle kunna bryta eller tillfälligt stoppa det spår vi är inne på. Till och med Sokrates visste detta.

    Vi starka män och kvinnor i Sverige bidar vår tid. Och vi är många. Redan för 20 år sedan anade jag vart Sverige var på väg. Tyvärr har det blivit värre än jag ens kunde fantisera om. Men det går snabbt nu. Sverige kommer kollapsa inom tio år. Med kollaps menar jag att skatteinbetalningarna inte täcker det grundläggande – dvs att hålla de adrenalinstinna hannarna med en speciell religion på mattan. När det stadiet nåtts blir heminvasioner något som man får räkna med. Och där går gränsen. Då är inbördeskriget ett faktum.

    Problemet är att, för att överleva i Sverige utan en fungerande stat krävs cirka 40 kbm ved om året – och den skall vara sågad och kluven senast i april. Och det krävs en hektar mark att odla för en familj. Det krävs hårt arbete från morgon till kväll. Och för de som har sitt ursprung där dadlar finns i överflöd är det nordiska levernet inget alternativ. Kunde de fly hit för att leva på andra kommer de att fly någon annanstans när dagen annars måste fylllas med hårt fysiskt arbete.

    Så för oss starka män och kvinnor i Norden gäller det att redan idag planera för framtiden. Om man inte väljer att fly landet, är ett liv på landet det bästa. Med egen brunn, några hektar skog och odlingsyta. Och kunskaper som andra människor värderar; t.ex. som hantverkare, sjukvårdare eller bonde.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s