Nej, Ola Andersson, i Sverige bör svenska värderingar gälla

2022-08-08 publicerade journalisten Ola Andersson en debattartikel i DN, som blir allt mer svårbegriplig ju mer man funderar över innehållet. Huvudbudskapet tycks vara att om landets utsatta förorter ska fås att blomstra måste de som redan bor där förmås att stanna kvar, även när de får det lite bättre ställt. Och det kräver, enligt Ola Andersson, att förorternas civilsamhälle får bete sig lite hur som helst, utan krav på anpassning till det omgivande samhället. Jag återger nedan ett citat som fångar textens essens:

Politiker och media gör allt för att misstänkliggöra varje antydan till civilsamhälle i utsatta områden. Vare sig Åkesson, Kristersson eller Ygeman kan acceptera någon annan gemenskap än sin egen, föregivet svenska gemenskap. Men i Sverige gäller inte svenska värderingar. I Sverige gäller svensk lag. Vi har religionsfrihet och yttrandefrihet. Diskriminering av människor på grund av hudfärg, etnicitet eller religiös tillhörighet strider mot grundlagen. Ingen har rätt att tvinga på någon annan sina värderingar, hur svenska de än är. Här har vi ett fundamentalt fel på de stora partiernas politik. Det viktiga är att vi, oavsett var vi bor och vilket civilsamhälle vi tillhör, följer lagen. Inte minst i utsatta områden, där de bor som lider mest av kriminalitet och våld. Men när politiker, i strid med svensk lagstiftning, kräver att de som bor här skall rätta sig efter deras värderingar, blir prat om lag och ordning ingenting annat än svammel.

Anderssons argumentation känns spretig och märklig på flera sätt. Att politiker och media skulle ”misstänkliggöra varje antydan till civilsamhälle i utsatta områden” är inget jag känner igen. Några tydliga exempel hade varit på sin plats, men några sådana lämnas inte. Möjligen är det så att Andersson måste skarva och låtsas för att få sitt resonemang att hänga ihop. Någon närmare reflektion kring de bidragssummor som årligen strösslas över förorternas kulturföreningar och trossamfund verkar han dock inte ha gjort. Att han sätter likhetstecken mellan att hävda svenska värderingar och att utöva olaglig diskriminering visar väl också på att isen under fötterna är ganska tunn. Texten känns dessutom verklighetsfrämmande i ljuset av att vi de senaste åren har fått se otaliga exempel på hur viktigt det är att vi står upp för de värderingar som gjort Sverige till ett jämställt, tryggt och välfungerande land. Att förorterna skulle exkluderas ur detta arbete är en oroväckande tanke. Har Ola Andersson över huvud taget funderat över vad som skulle bli resultatet?

Jag har själv bott i drygt fem år i en mångkulturell förort och vet vilka värderingar som frodas där. Därför är jag också medveten om att uttrycket av dessa värderingar i många fall är fullt lagligt, men ändå får förödande konsekvenser. De som slängde glåpord efter mig när jag tog på mig ett tunt linne i sommarvärmen bröt inte mot svensk lagstiftning, men är det så vi vill att det ska vara? Ska kvinnor behöva ha täckande klädsel för att slippa verbala angrepp när de går ut?

Mycket av det kvinnoförtryck som utövas i förorterna bryter inte mot någon lag, men blir ändå till begränsningar i många kvinnors liv. I många förorter finns idag inofficiella moralpoliser, som bevakar kvinnors klädsel, umgänge och uppförande. Det är inte olagligt för män att observera kvinnliga grannars förehavanden och rapportera dem till kvinnornas familjer, men vad leder det till för kvinnornas del? Inte heller är det olagligt för en man att säga till sin fru att han inte vill att hon skaffar svenska väninnor och att hennes roll är i hemmet snarare än på en arbetsplats. Hur önskvärt det är att kvinnor och flickor utsätts för den sortens påtryckningar kan dock diskuteras. Studier har visat att uppemot var tredje skolelev med utländsk bakgrund lever under hedersrelaterade familjenormer. Är det dessa värderingar Ola Andersson tycker ska få fritt spelrum i förorternas civilsamhälle?

För några år sedan gick diskussionerna varma efter att det uppdagats att personalen på en friskola i förorten agerade könsseparatistiskt och placerade flickorna längst bak i skolbussen. Ett sådant förfarande främjar knappast en normal interaktion över könsgränserna och ligger inte i linje med vårt samhälles jämställda principer. Olagligt var det dock inte, det kunde DO konstatera.

Nyligare exempel finns också. Förra året kom en hårresande rapport om hedersnormer på förskolor i Malmö. Ofta var det föräldrarna som tvingade personalen att klä småflickor i slöja, men det rapporterades även att hedersnormer uttrycktes av förskolornas anställda. Exempelvis handlade det om personal som inför barnen uttalade att fläskkött är äckligt och vägrade låta rätter med fläsk stå framme på bordet under måltiderna. Varken föräldrar eller personal har i dessa fall brutit mot någon lag, men det olämpliga i agerandet torde framstå med tydlighet utan närmare förklaringar. Att vi de senaste åren dessutom har fått se avslöjanden om friskolor som förmedlar radikal islamism borde stämma till ytterligare eftertanke.

Nyligen gick arbetsmarknads- och jämställdhetsminister Eva Nordmark ut med budskapet att man inte ska skaffa fler barn än man kan försörja. Den uppfattningen finns det stora grupper i förorterna som inte delar — de prioriterar en kombination av bidragsförsörjning och stora barnaskaror. Att välfärdssystemet skulle knäckas om dessa värderingar fick större spridning är uppenbart och det är just därför Nordmark har lyft problemet — för ett problem är det, även om det inte är ett lagbrott. Till våra främsta svenska värderingar hör nämligen respekten för välfärdsstaten. Att vårt välfärdssystem över huvud taget har kunnat fortleva bygger på en gemensam överenskommelse om att det inte ska utnyttjas i onödan. Man har helt enkelt en skyldighet att i möjligaste mån stå på egna ben och göra vad man förmår för att inte ligga till last. Bland våra stora invandrargrupper finns alltför många som väljer att inte leva i enlighet med detta. Få läser färdigt sin SFI-utbildning, trots att det i regel är språket som är nyckeln till en egen försörjning. Att göra sig anställningsbar är uppenbarligen inte högt prioriterat — den värderingen är till synes betydligt starkare bland svenskarna än bland invandrade grupper. Nu har vi runt 700 000 utrikes födda i arbetsför ålder som inte är självförsörjande. Här får vi verkligen fundera över vilket samhälle vi vill ha och vilka värderingar som ska råda, eftersom överutnyttjande av välfärdssystemet inte är förenligt med dess fortsatta existens.

En annan stark värdering i Sverige är att visa sina grannar hänsyn och avstå från högljudda aktiviteter under kvällar och nätter. Det är en princip som behövs för att vardagen ska fungera för de flesta som lever ansvarsfulla liv. Barnen behöver sova för att klara skolan och de vuxna ska orka gå upp till jobbet nästa dag. Jag råder Ola Andersson att göra vad jag har gjort och under några års tid bosätta sig i en mångkulturell förort. Då får han se i vilken grad dessa värderingar har sin motsvarighet i andra kulturer. Skulle han sedan drista sig till att försöka säga ifrån när han blir störd kan han få erfara hur andra kulturer hanterar klagomål och kritik. Det skulle kanske hjälpa honom att sätta större värde på den egna kulturens normer och beteenden, så att han förstår värdet av att upprätthålla dem.

Sverige har idag mycket stora problem relaterade till migrationen. Många av dessa problem bottnar i just värderingar som inte fungerar i en svensk kontext och i många fall är inkompatibla med samhällets sätt att fungera. Det är därför av största vikt att vi diskuterar vilka värderingar som ska utgöra vårt samhälles grundvalar och tydligt markerar mot kulturuttryck som bryter mot dessa. När miljöpartisten Yasri Khan vägrade skaka hand med en kvinna gjorde han inget olagligt, men reaktionerna lät inte vänta på sig. Kritiken i både dagstidningar och sociala medier blev massiv, eftersom han gav uttryck för ett synsätt Sverige helst vill slippa. Just så behöver vi fortsätta agera när värderingar som bottnar i hederskultur, kvinnoförtryck och islamism gör anspråk på att få breda ut sig. På samma sätt måste vi lyfta fram och tydliggöra vikten av att respektera den svenska välfärdsstatens principer, där skyldigheten att i möjligaste mån försörja sig själv är grundläggande. Annars riskerar vi en mycket obehaglig samhällsutveckling. Att likt Ola Andersson nöja sig med att oreserverat acceptera alla möjliga värderingar så länge de inte bryter mot lagen, är att öppna upp för en sådan utveckling.

Läs mer:

https://www.dn.se/kultur/ola-andersson-politiker-maste-sluta-misstankliggora-gemenskapen-i-utsatta-omraden/