Svenska folksagor, del 45: All världens lön

Idag bjuder jag på en folksaga från Dalsland ur boken Svenska folksagor, som sammanställts av Jan-Öjvind Swahn. Jag återger den fritt.

Det var en gång en karl, vars häst en gång sprang bort, så att han var tvungen att ge sig ut i skogen och leta. När han sökte efter hästen kom han fram till en klyfta i berget och nere i klyftan satt en stor orm fastklämd. Ormens stjärt hade klämts in mellan några stenar, så att ormen inte kunde ta sig loss och när mannen som bäst stod och tittade sa ormen:

”Jag har fastnat här i klyftan och nu kan jag inte ta mig härifrån. Om du hjälper mig ska du få all världens lön!”

Mannen tyckte att det lät bra, hämtade en hävstång och bände sedan upp berget, så att ormen blev fri.

”Så där ja!” sa ormen, ”kom nu så ska du få all världens lön!”

”Jag undrar just vad det kan vara?” frågade mannen. ”All världens lön?”

”Jo”, sade ormen, ”det är döden. Det är all världens lön.”

Men då svarade mannen att det hade han aldrig hört talas om, och inte ville han ha det heller. Han ville att de skulle fråga det första levande väsen de mötte om ormen verkligen hade rätt.

Efter en stund kom en björn lufsande genom skogen. Mannen frågade om björnen visste vad all världens lön var för något.

”Det är döden”, svarade björnen.

”Där ser du!” ropade ormen till mannen. ”Det är döden som är all världens lön! Nu hugger jag dig!”

Mannen svarade:

”Vi kan väl gå en bit till och fråga någon annan?”

Det gjorde de och efter en stund mötte de en varg. Mannen frågade om vargen visste vad all världens lön kunde vara.

”Det är döden”, sa vargen. ”Det är all världens lön.”

”Nå”, sade ormen, ”där ser du. Kom, så tar jag dig.”

”Nej”, sa mannen, ”ännu en domare vill jag höra i målet. Vi frågar nästa gång vi möter någon.”

Efter en stund mötte de en räv och mannen frågade räven om han visste vad all världens lön kunde vara. Räven svarade precis som de andra:

”Det är döden.”

”Nu biter jag ihjäl dig”, sa ormen.

”Nej”, sa räven när han hörde detta. ”Vi ska inte döma slutgiltigt i frågan förrän saken blivit undersökt. Hur hängde allt det här ihop från början?”

”Jo”, svarade mannen, ”ormen satt fast med svansen i en bergsklyfta och jag hjälpte honom att komma loss.”

Då sa räven:

”Vi bör nog gå dit och ta reda på hur det var när frågan dök upp.”

Och så gick de. När de kom fram till klyftan bad räven mannen att bända up berget med hävstången, precis på samma sätt som tidigare. Sedan sa han till ormen att placera stjärten så som den hade suttit när den var fast. När ormen hade fått svansen på plats bad räven mannen att släppa efter lite med hävstången.

”Var det så här hårt du satt fast?” frågade räven ormen.

”Nej”, sa ormen, ”lite hårdare var svansen klämd.”

”Släpp då efter lite mer med hävstången”, sa ormen till mannen. Sedan frågade han ormen:

”Satt du ännu hårdare?”

”Ja”, svarade ormen, ”ännu lite hårdare var svansen klämd”

”Släpp då hävstången helt och hållet”, sa räven och mannen gjorde som han sa.

”Nå”, sa räven, ”satt du ännu hårdare fast?”

”Nej”, sa ormen, ”nu är jag ännu värre klämd.”

Då sa räven:

”Då kan du sitta där och så kan ni vara kvitt.”

Och därmed fick ormen bli kvar i klyftan och mannen var glad att slippa all världens lön.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s