När yamnaya erövrade Norden

Det inringade området visar yamnayakulturens ursprungliga utbredning. Bild: Krakkos, CC BY-SA 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0, via Wikimedia Commons

Grovt räknat kan man säga att Europa befolkades genom tre stora migrationsvågor: först invandringen av jägare och samlare från Afrika för 45 000 år sedan, därefter jordbrukare från Anatolien för 9000 år sedan och slutligen yamnaya (i svensk litteratur ofta kallade jamnafolket), som lade stora delar av Europa under sig omkring 3000 f. Kr. Yamnaya kom från stäpperna norr om Svarta havet och Kaspiska havet (dagens Ukraina och Ryssland) och fick särskilt stort genomslag i Norden. I och med deras ankomst stöptes befolkningen om och stenåldern övergick successivt i en bronsålderskultur. Hos de flesta nu levande svenskar utgörs drygt halva DNA:t av gener från yamnaya. I södra Europa är motsvarande siffra ungefär hälften så stor, även om de lokala variationerna är mycket stora. De senaste årens växande kunskaper om yamnayas spridning har tydliggjort tidigare okända delar av vår förhistoria och bidragit med nya svar på frågorna om vårt ursprung.

Yamnayas rötter kan spåras till folkgrupper från Sibirien och Anatolien, som omkring 7000 f. Kr. började befolka det frodiga stäpplandet där yamnayakulturen sedan kom att blomstra. Med tiden blandades de olika folken och yamnayas förfäder uppstod.

Yamnayakulturen var halvnomadisk med en ekonomi som främst byggde på kött och mejeriprodukter. De levde huvudsakligen som herdar, men bedrev även jordbruk längs floderna. I det vidsträckta stäpplandskapet betade vildhästar, som yamnaya jagade och åt. Exakt när domesticeringen av hästar skedde är oklart, men forskning talar för att hästmjölk ingick i yamnayas diet.

Yamnaya utvecklade kunskaper om boskapsskötsel som kom att bli avgörande för deras livsstil. Djuren utnyttjades på olika sätt och bidrog med såväl föda som arbetskraft och material. Oxar spändes framför vagnar som dragdjur. Kor, får och getter mjölkades och av mjölken gjorde man ost och smör. Fårens ull kardades, spanns till ylletråd och vävdes till tyger. Tack vare tamdjurens bidrag till hushållet kunde människorna koncentrera sig på annat än att skaffa mat, varpå de fick möjlighet att utveckla teknikerna för metallframställning: först koppar och senare brons.

Vad som drev yamnaya att ge sig av från sina hemtrakter och kolonisera stora delar av Europa är oklart. Bakgrunden kan ha varit kulturell och bottnat i expansionistiska föreställningar eller särskilda traditioner rörande arvsgången. Kanske bestod migrationstågen av unga personer som själva inte hade något arv att se fram emot och därför gav sig av för att erövra nya landområden. Det faktum att migrationen pågick under flera hundra år kan dock tala för att allt inte stod rätt till hemma på stäppen. Jordprover visar att stäpperna vid denna tid blev kallare och torrare. Kanske behövde yamnaya hitta nya betesmarker för sin boskap eller också blev befolkningen för stor för att livnära. Ibland har föreslagits att sjukdomar kan ha varit en push-faktor, som fick många att ge sig av.

Yamnayas migration var mycket framgångsrik. Yamnayakulturen var en av de första som använde hjulet och tack vare oxdragna vagnar var kulturens medlemmar mer flyttbara än andra samtida folk. Vagnarna användes som mobila hem och gjorde det möjligt för yamnayafolket att transportera sig över stora områden, samtidigt som de kunde ta med sig mat och andra förnödenheter. Att de tidigt domesticerade hästen är också belagt, men det är oklart om de hade hästar redan när de första migrationstågen gav sig av. Yxor och dolkar av brons och kläder av ylletyg bidrog till att underlätta överlevnaden.

Huruvida yamnayas intåg i Europa huvudsakligen var fredligt eller skedde med våld är forskarna idag inte eniga om. Undersökningar har dock visat att bronsålderns européer hade betydligt mindre yamnaya-gener i sina X-kromosomer än i övriga kromosomer. Det kan tala för att migrationen i huvudsak bestod av män, som sedan skaffade barn med europeiska kvinnor. Enligt beräkningar av genetikern Noah Rosenberg vid Stanford University gick det runt tio män på varje kvinna bland yamnayas migranter. Detta styrks av att betydligt fler manliga än kvinnliga skelett har hittats i europeiska yamnayagravar. Inom loppet av några hundra år blev yamnayas genetiska material sedan det dominerande i Europa. Hur yamnaya fick sådan spridning vet vi inte, men en tänkbar förklaring är att deras inträde var våldsamt och att grupperna av män anlände för att föra krig. Särskilt stort blev det genetiska genomslaget i Norden, vilket tyder på att stora delar av den tidigare befolkningen utrotades. Vissa forskare anser att uppemot 95% av de manliga invånarna i nutida skandinaviskt område dödades.

Det äldsta yamnayaskelettet i Norden har hittats i Danmark och visar att folkgruppen nådde vår del av världen omkring år 2670 f.Kr. 100 år senare hade yamnayakulturen etablerats i Sverige, södra Norge och sydvästra Finland. Före yamnayas ankomst rådde yngre stenålder och befolkningen bestod av ättlingar till de jägare-samlare och jordbrukare som tidigare invandrat. Yamnayas etablering innebar att nya tekniska framsteg togs in, vilket ledde till stora kulturella förändringar. Framför allt tog Norden steget in i bronsåldern. Men när yamnaya kom hade de inte bara med sig kunskaper, utan även ärftliga egenskaper som tidigare varit okända eller sällsynta i vår del av världen. De flesta av yamnayafolket hade halvmörk hud, bruna ögon och mörkt hår, men inte alla. Vissa bar den mutation i KITLG-genen som leder till blont hår. Tack vare sin proteinrika föda hade de starka ben och tänder, och de var längre än andra europeiska folkslag.

Till de kulturella särdrag som följde med yamnaya hör den så kallade snörkeramiken, som dekorerades med avtryck av snören före bränning. Framför allt förvaringskärlens halsar försågs med sådana mönster. Arkeologerna har tidigare undrat över hur den snörkeramiska kulturen kunnat få så stor utbredning, från de ryska stäpperna till Nordeuropa. Idag anser många att traditionen följde med yamnaya under deras erövringståg. Kärlen var bra för att förvara mjöd, som dracks under yamnayakulturens fester.

Keramikkärl från yamnaya med snörade mönster. Kärlen finns (fanns?) utställda på National museum of History of Ukraine i Kiev. Bild från Wikimedia commons.

Med yamnaya följde även en ny begravningstradition i form av högar (ibland kallade ”kurgan”), där varje hög blev vilorum åt enskilda eller några få individer. Detta var ett tydligt avsteg från sedvänjan i Västeuropa, där de döda ofta begravdes i gemensamma gravanläggningar. I vissa fall tycks yamnayas gravhögar vara placerade utmed linjer i landskapet, som kanske följde deras färdvägar. Under högarna anlades gropar, som fungerade som små familjegravar. Beteckningen yamnaya kommer av det ryska ordet ”jama”, som betyder just grop eller grav. Sannolikt avspeglar gravskicket en syn på små monogama familjegrupper som grunden för samhället. Metallföremål och offerdjur fick ofta följa med den döde. I yamnayas gravar har arkeologerna hittat ringar som visar att både män och kvinnor flätade håret. I vissa fall är gravgåvorna så påkostade att vi kan förstå att yamnayakulturen måste ha styrts av hövdingar som visades särskild vördnad.

I takt med att kunskapsmassan om yamnaya ökat har många arkeologiska pusselbitar fallit på plats. Dessutom är insikterna om yamnayas spridning kanske på väg att lösa en av språkvetenskapens stora gåtor: frågan om de indoeuropeiska språkens ursprung. Idag talar nästan alla européer något av de språk som ingår i den indoeuropeiska språkfamiljen. Även om det är mycket stora olikheter mellan exempelvis svenska, franska och ryska, så har språkforskarna länge kunnat se att de är besläktade och har en gemensam språklig förfader. Vi får nu allt starkare stöd för att yamnayakulturen är de indoeuropeiska språkens urhem. Än idag går yamnayas livsstil att avläsa i de ord som används: i nästan alla indoeuropeiska språk finns gemensamma ord för mjölk, ull, ko, oxe, åker, plöjning och olika sädesslag. Hur den språkliga spridningen skedde till de delar av Asien som också talar indoeuropeiska språk återstår att klargöra.

Även om den arkeologiska forskningen sakta skingrar allt fler dimmor kring yamnayakulturens genomslag kvarstår många oklarheter. Att de varit avgörande för den europeiska kulturutvecklingen under bronsåldern är dock ställt bortom allt tvivel. Förutom nya kunskaper om boskapsskötsel och metallurgi förde de med sig en samhällsorganisation kring små monogama familjeenheter, vilken sedan kom att leva kvar. De gav oss även en ny genetisk uppsättning och ett nytt språk. Perioden 3300-2600 f. Kr. skulle kunna kallas yamnayakulturens epok, eftersom yamnaya under denna tid erövrade och satte sin prägel på stora delar av världen. Genom att studera den nutida befolkningens genetik kan vi se att deras inflytande varit särskilt stort hos oss i Norden. Dagens svenskar är i hög utsträckning yamnaya-ättlingar. Om det är något att vara stolt över kan man förstås diskutera, men vårt ursprung är ett faktum vi får förhålla oss till.

Källor:

https://www.gp.se/nyheter/v%C3%A4rlden/spr%C3%A5ket-kommer-fr%C3%A5n-st%C3%A4ppen-1.77574

https://www.gu.se/nyheter/forskare-fordjupar-bilden-av-bronsalderns-integration

https://www.nature.com/articles/s41586-021-03798-4

https://www.researchgate.net/figure/Distribution-of-the-Yamnaya-genetic-component-in-the-populations-of-Europe-data-taken_fig2_318751121

https://www.science.org/content/article/thousands-horsemen-may-have-swept-bronze-age-europe-transforming-local-population

https://sv.wikipedia.org/wiki/Jamnakulturen

https://varldenshistoria.se/kultur/spraak/spraket-kom-osterifran

Information har även inhämtats vid besök på Historiska museet i Stockholm samt guidning i Ekehagens forntidsby.

12 reaktioner på ”När yamnaya erövrade Norden

  1. Mycket intressant och tankeväckade! Thor Heyerdahl skriver att fenicierna plötsligt försvann från det inre Medelhavet, troligen efter tsunamin som uppstod efter Theras (Santorinis) vulkanutbrott för ca 3600 år sedan, då även den högtstående minoiska kulturen på Thera och Kreta utplånades, fast folket där hade hunnit fly, enligt sentida forskare. Var även fencierna varslade?

    Fenicierna var de främsta sjöfararna med de bästa skeppen och bodde och levde kustnära och var därför de mest utsatta vid en tsunami.

    Han framför teorin att de överlevande drog sig just mot de stäppområden du beskriver, och att de sedan fortsatte att bygga båtar och fartyg för de ryska floderna.

    Beviset för hans teori är hårfärgen; fenicierna var blonda. Förutom nordbor är det bara ursprungsbefolkningen på Kanarieöarna som är blonda, och fenicierna var de enda som bevisligen seglade dit med sina överlägsna skeppsbyggen.

    Svenska vikingar drog österut, varför? Jo, för de kände till de ryska floderna och att man kunde nå Konstantinopel/Istanbul den vägen.

    Vikingarnas skepp var (även jämförde med dagens teknik) nästan perfekt konstruerade, även för färder över öppet hav. Det är en vacker tanke att det kanske var feniciernas kunskaper som levde vidare!

    Ivar Lo Johansson beskriver hur kringvandrande båtbyggare kom till gårdarna på den svenska ostkusten och byggde en ny eka på en vecka från rot till tjärning om han fick hjälp av en dräng på gården, i utbyte mot mat och husrum; ingen annan betalning utgick. Många kustbönder (inte minst i Stockholms skärgård) behövde båtar för kommunikation, transport av spannmål och djur, fiske och jakt på säl och sjöfågel, och en stor gård kunde ha ett halvt dussin ”ekor” av olika storlek. Väl beskrivet i ”Hemsöborna” eller någon av Albert Engströms otaliga skildringar från Roslagen.

    Gilla

    • Men det är ju fel i tid? 3000 f Kr inte 3000 år sedan som den där kollapsen under sena bronsåldern.
      Undrar jag om fenicierna var blonda… tycker jag har läst någonstans att det var någon slags proto-judar eller så… men de var ju uppe i Storbritannien någon sväng, så varför inte längre. Men fler kan välan lära sig bygga båtar också.

      Gilla

      • Se mitt inlägg som en kompletterande upplysning och inte en kritik av det skrivna. När de hittade ismannen Ötzi hade han en kopparyxa med sig, men det var fel tid, enligt historieskrivningen fanns inte koppar på hans tid…

        Gilla

  2. Det är så himla spännande med sån här historia, tack för läsningen! Det torde väl varit sista gången (förutom nyligen dårrå) en större invasion utifrån hände i skandinavien, om det nu var så det gick till?
    Första gången jag läste om teorierna om att vikingagudarna var gamla kungar och att asar och vaner kanske var olika folk som gått samman etc, var en kittlande känsla. Hoppas det kommer fram mer konkret om allt sånt också någon gång i den snara framtiden…

    Räknas inte Neandertalare som en våg? För få? Deras DNA är väl också utmärkande för oss Europeer…

    Gilla

    • Ja, så tror jag att vi måste tolka historien utifrån den kunskap vi har idag – efter att yamnaya anlände till Norden har vi inte haft några större invandringsvågor förrän i modern tid. De folk som brukar omnämnas i svensk migrationshistoria (Hansa-tyskar, valloner, skogsfinnar o.s.v.) kunde räkna sin andel av den svenska befolkningen i promille eller enstaka procent.

      Neandertalarna är en historia för sig – de tillhör inte det moderna människosläktet (homo sapiens). De levde i delar av Europa och Asien redan för 300 000 år sedan, men dog ut efter att homo sapiens hade invandrat från Afrika. Att viss blandning skedde mellan folkgrupperna vet vi emellertid, för än idag bär européer och asiater på neandertalgener, om än i liten mängd.

      Gilla

      • Tack för svar!
        Tycker vissa källor anger att det är upp till 4-5% av utom-afrikanskt DNA som är från Neanderthalare, det är ju rätt mycket? (Men jag måste medge att jag inte helt förstår vad som menas när de skriver att vi har 9X% samma DNA som chimpanser och grisar och gurkor och allt vad det brukar vara…måste ju vara flera olika måttstockar som används. Ska sätta mig in mer i det där) Och asiater har också mer från Denisovans och så.
        Harari skrev i Sapiens att det är vanligt bland vetenskapsmän att tona ned hur stora skillnaderna är, för att inte skapa ”rasism”…att det är trevligare att säga att alla kom från Afrika från två föräldrar och att det inte är mer komplicerat än så. Det låter ju inte helt otroligt heller faktiskt.
        Jag tycker tanken på att väldigt olika stammar drev runt och levde parallellt med varandra är rätt spännande…

        Gilla

  3. Varför inte kalla dem Snörkeramiker ? Detta är det inarbetade namnet, men ”Yamnaya” andas ”woke” och ny-rasism emot blonda Nordeuropéer – något som vi har blott allt för mycket av nuförtiden. Vi kunde också hänvisa till Eske Willerslevs forskningar rörande Neanderthal-DNA

    Gilla

  4. Jag fäste mig särskilt vid stycket som beskrev att huvuddelen av de invandrade Yamnaya var män och att 95% av männen i de erövrade områdena utrotades varefter den yamnayanska genetiken kom att dominera. Undrar om den historien är på väg att upprepa sig i någon form. Funderingar från en historieintresserad lekman.

    Gilla

  5. Vad jag har förstått så var det ursprungsbefolkningen i Skandinavien som var ”jättarna” och ”trollen”, inte de invandrade yamnaya.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s