Svensk allmogekultur, del 24: Livet vid fäbodarna

Skjortnäs fäbodar vid 1900-talets början. Mer information om bilden hittar du här.

Nedanstående text har hämtats ur etnologen Herman Hofbergs bok Genom Sveriges bygder: skildringar af vårt land och folk från 1892. Beskrivningen av livet vid fäbodarna finns i bokens kapitel om Härjedalen.

Vid midsommartiden sker utflyttningen till fäbodarna. All byns boskap samlas, och hela nejden genljuder av dess råmande. Däremellan höres pinglet af skällkornas klockor och skällandet af de hundar, som skola följa boskapen till fjälls. Smörkärnor, mjölkbyttor och tråg; matförråd och kläder klöfjas å hästryggarna, ty sällan är vägen till en fäbod sådan att man kan komma dit med vagn. Men äfven fäbodpigan och vallgossen ha bördor af matvaror och slöjdmaterialier att bära på ryggen i ”bakmesar” eller lätta renslar af flätverk; likaså ock den karl, som brukar följa med för att sätta fäbodsbyggnaden i beboeligt skick efter vinterns härjningar, samt hugga ved i förråd och hjälpa till med tyngre sysslor, så länge han stannar där. Vägen till fäboden kan ofta vara flera mil lång, och stundom kunna ej ens hästar användas ända fram: i sådana fall lämnas nästan all redskapen kvar i fäboden öfver vintern, så att endast mat och kläder behöfva bäras dit. Fäbodens byggnader bilda ofta en liten by, ty byalagen nere i bygden har vanligen sina fäbodar på samma ställe. Platsen är naturligtvis vald med hänsyn till betena, antingen uppröjd i skogen eller belägen på någon öppen fjällyta vid vatten. Boningshusen ha stockväggar, men vanligen hyflade trägolf, och en bred hylla, å hvilken läggas halm och sängkläder, är sofplatsen. I senare tider har det blifvit brukligt att ”tapetsera” eller kläda väggarna med tidningar, helst sådana, i hvilka bilder eller ”gubbar” förekomma. Ett särskildt rum i boningshuset är mjölkbod eller mejeri. Här är jordgolfvet täckt med friskt granris, och längs väggarna stå kärl, i hvilka den nysilade mjölken slås och får grädda sig. Här kärnas äfven smöret, nedpackas i byttor och förvaras. Men ystningen försiggår i sofrummet, hvars vanliga namn också är ”kokhuset”: där värmes mjölken i den stora kitteln på spiseln, som är byggd i rummets ena hörn.

Fähusen, i hvilka boskapen ha sitt nattläger, äro låga, föga omsorgsfullt ihoptimrade byggnader med en rad bås på hvardera sidan om en lång midtgång: springorna i väggen få släppa in både det ljus och den luft, som behöfvas. Efter morgonmjölkningen får vallgossen med sin näfverlur eller sitt vallhorn samt näfverkonten med matsäcken på ryggen följa boskapen till betena, och medan han är borta, har fäbodpigan nog att göra med att kärna eller ysta och hålla alla kärlen rena. Så fortgår sommaren enformigt nog, särskildt då regn och blåst göra vistelsen uppe i fjällbygderna kuslig. Men då solen skiner, allt grönskar, himlen ständigt är ljus och luften ren och frisk, stämmes äfven människans sinne till glädje, och luften genljuder af sång, vallhornsstötar och långdragna lursignaler, med hvilka närliggande fäbodars invånare sända hälsningar till hvarandra.

3 reaktioner på ”Svensk allmogekultur, del 24: Livet vid fäbodarna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s