Kulturhistoriska personligheter, del 28: Christopher Polhem

Christopher Polhem verkade under sin livstid främst som uppfinnare och mekaniker. Med snillrika maskiner bidrog han till att utveckla betydande delar av samhället och han framställde lås och urverk vars konstruktion kom att leva kvar i hundratals år. Hans speciella mekaniska begåvning har gjort att han ibland omtalas som ”Nordens Arkimedes” och ”den svenska mekanikens fader”.

Christopher Polhem föddes på Gotland den 18 december 1661. Födelseorten var förmodligen Tingstäde, nordost om Visby, och det var där han kom att tillbringa sina första uppväxtår. Fadern hette Wulf Christopher Polhammar och hade invandrat till Visby från Pommern på 1650-talet för att bedriva verksamhet som köpman. Modern, Christina Eriksdotter Schening, var borgmästardotter från Vadstena. Syskonskaran bestod av sex barn, varav tre nådde vuxen ålder.

Vid åtta års ålder blev Polhem faderlös, vilket försatte familjen i en svår ekonomisk situation. På grund av sjöolyckor hade fadern gjort stora förluster och lämnade knappt något arv efter sig. Modern gifte snart om sig med en byggmästare, som inte ville bekosta styvbarnens skolgång. Polhem fick därför avbryta sina studier vid en skola i Visby och skickades som tioåring till sin farbror Hans Adam Polhammar i Stockholm. Efter bara två år dog även farbrodern, varpå den förmögna änkan Margareta Wallenstedt tog sig an Polhem och lät honom arbeta som dräng. Senare blev han fogde och inspektor vid hennes gårdar, Kungshamns gård och Vansta säteri. Polhem närde dock ständigt en dröm om fortsatta studier och tog varje tillfälle i akt att förkovra sig.

När Polhem var sexton år gammal byggde han en mekanisk verkstad på Vansta, där han började tillverka redskap, verktyg och klockor. Prästerna i grannskapet imponerades av hans tekniska kunskaper och erbjöd honom undervisning i latin i utbyte mot reparationer av klockor och urverk. Därmed kunde Polhem tillgodogöra sig det akademiska språket och ta ett steg närmare målet att läsa vid universitet.

1685 lämnade Polhem Vansta och tog anställning på Fållnäs gård i Sorunda. Socknens kyrkoherde Erlandus Dryselius såg Polhems begåvning och lyckades via varma rekommendationer få honom inskriven vid Uppsala universitet 1687. Under de tre år Polhem tillbringade där läste han fysik, matematik och mekanik, men han ägnade också mycket tid åt att reparera det medeltida astronomiska uret i Uppsala domkyrka. Uret hade varit ur funktion i över hundra år utan att någon hade lyckats laga det, men Polhem löste uppgiften med glans: inte bara fick han igång urverket, han utvecklade även konstruktionen, så att det fungerade bättre än innan.

Genom framgången med konsturet kom Polhem 1690 i kontakt med Bergskollegium i Stockholm, som ville dra nytta av hans kunskaper. På deras uppdrag uppfann Polhem ett uppfordringsverk, det vill säga en maskin för att transportera upp malm ur gruvor. Gruvmaskinen, som kallades Machina Nova, fraktade malmen upp ur schakten i tunnor som ”klättrade” på två hakförsedda stänger. Uppe på marken transporterades malmen vidare till smältugnen, där tunnorna tömdes automatiskt, för att sedan åka tillbaka ner i gruvan. Maskineriet drevs av ett vattenhjul, vars kraft överfördes med hjälp av stånggångar. Därmed kunde både mankraft och hästkrafter sparas. När en modell av konstruktionen visades för Karl XI blev kungen så imponerad att han gav Polhem en rejäl penninggåva och en årlig livstidspension på 500 daler silvermynt. Uppfordringsverket uppfördes sedan vid Falu koppargruva.

Polhems gruvmaskin för malmtransport avbildades i Erik Dahlberghs planschverk Suecia antiqua et hodierna från 1716.

Under 1690-talet kom Polhem att vara verksam vid gruvan i Falun, där han blev ansvarig för bergsmekaniken. I Falun uppfann han Stora Wattukonsten, en maskin för att länspumpa vatten ur gruvhål. Efter denna framgång följde en ström av idéer för mekanisering av gruvdriften och sågning av timmer. Ett av tidens stora problem var svårigheterna med kraftöverföring: järnbruk, sågverk och kvarnar förlades av nödvändighet där det fanns vattenkraft, vilket försvårade arbetet. Polhem utvecklade tekniken med stånggångar, så att kraft kunde överföras från vattenhjul till avlägsna maskiner. Ibland löpte hans stånggångar över långa sträckor, längs vindlande vägar och genom sänkor. Han lyckades även förbättra stånggångarnas utformning, så att de kunde dra flera maskiner samtidigt. Hans djärva konstruktioner fick stor spridning i Bergslagen och kom att användas i århundraden. Mest känd blev stånggången i Grängesberg, som löpte över två kilometer. Tjänsten som konstmästare i Falun innehade Polhem ända fram till 1716, då hans åtaganden blivit så många och hans frånvaro så stor att han inte längre kunde sköta uppdraget.

För att utveckla sitt kunnande blev Polhem erbjuden en statligt finansierad studieresa till kontinenten   men först var han tvungen att gifta sig. I sin självbiografi beskrev Polhem att kollegiet fruktade att han inte skulle komma tillbaka om han gav sig av ogift. 1691 gifte han sig så med den 20-åriga arkitektdottern Maria Hoffman, vars bekantskap han lär ha gjort redan på Vansta. 1694 kunde sedan studieresan bli av och Polhem kom att vara borta i nära två år. Färden gick till England, Holland, Frankrike och Tyskland, där han besökte sågverk, smedjor, kvarnar, slussar och bruksmiljöer av olika slag. Observationerna från resan fick stor betydelse för hans framtida uppfinningar och karriären blomstrade. Det framhastade äktenskapet blev också lyckligt; tillsammans fick makarna nio barn. En son och fyra döttrar levde till vuxen ålder.

Efter hemkomsten från sin studieresa startade Polhem Sveriges första utbildningsinstitution för ingenjörer, Laboratorium mechanicum i Stockholm.  Avsikten var att undervisa, experimentera och demonstrera allt som kunde göras inom teknik och mekanik. I undervisningssyfte lät han tillverka Det mekaniska alfabetet i form av en samling modeller i trä, som illustrerade mekanikens grundprinciper. Mekanikens byggstenar, som kugghjul och drivlinor, representerades alla av en bokstav, så att en mekaniker med hjälp av ”bokstäverna” kunde skapa en maskin som utförde den rörelse han önskade. I dag finns resterna av modellkammaren i Tekniska museets samlingar. Polhem fick aldrig se Laboratorium Mechanicum bli den succé han hoppats på, men institutionen levde vidare och kom med tiden att blomstra och bli ett väl ansett lärosäte.

1699 grundade Polhem ett manufakturverk tillsammans med finansiären Gabriel Stierncrona. Platsen var en liten by i södra Dalarna och anläggningen gavs namnet Stiernsunds bruk. Året därpå flyttade Polhem dit med sin familj och bruket kom sedan att spela en central roll i hans liv. På Stiernsund fick han en plats där han kunde laborera fritt och förverkliga sina genialiska och ofta halsbrytande idéer. Han konstruerade tröskverk, domkrafter, klockor, lyktor, vävstolar och mycket annat. Allt skulle göras så rationellt som möjligt och maskiner skulle stå för arbetet istället för människor. Med hjälp av sina uppfinningar började han tillverka ett stort antal varor för försäljning. Knivar, filar, tallrikar och urverk ingick i produktionen. Flera av de maskiner han utvecklade vid Stjernsund kom att kopieras och brukas av andra, inte minst hans vattendrivna valsverk och plåtsax. Vid Stiernsund började han också framställa de berömda Polhemslåsen, som blev kända i hela Europa och kom att bli urtypen för moderna hänglås. Idén var att nyckeln fördes in i låset underifrån och satt kvar så länge låset var öppet. Eftersom hakarna och plåtarna inne i låset gick att kombinera på olika sätt, kunde man ta fram olika lås.

Polhems många uppfinningar gav honom ett rykte som sträckte sig utanför landets gränser. Hans kunskaper inom gruvdrift efterfrågades bland annat av kurfursten av Hannover, vilket resulterade i att Polhem fick göra en resa till Harz. Där uppfördes några av hans maskiner i samband med besöket, varpå arbetet sedan fortsatte med hjälp av tyska lärjungar, som Polhem hjälpt till att utbilda.

Omkring 1711 fick Karl XII upp ögonen för Polhem och började engagera honom för uppfinningar avsedda för krigsmakten. Resultatet blev en ny kanonmodell, en maskin för slipning av kanonkulor, ett kanonriktinstrument och en kvarn för fältbruk. Kungen visade sin uppskattning genom att utnämna Polhem till assessor och kommerseråd. 1716 adlades han för sina insatser för Sveriges tekniska utveckling. Han bytte då namn från Polhammar till Polheim, men ändrade det sedan till Polhem. För att visa att han var mekaniker lät han pryda sitt adelsvapen med illustrationer av hävstångslagen och Pythagoras sats.

Under stormaktstidens sista år arbetade Polhem med ett kanalprojekt vid Vänersborg, som under 1800-talet kom att bli en del av Göta kanal. 1717-24 var han engagerad i bygget av en torrdocka, senare kallad Polhemsdockan, på flottans bas i Karlskrona. Dockan sprängdes in i berget på en ö och var genom sin storlek och sina tekniska lösningar en unik skapelse, som väckte internationell uppmärksamhet.

1735 dog Polhems hustru, varpå han lämnade Stiernsund för att som änkling slå sig ner hos sin dotter och måg på Ekerö utanför Stockholm. Kort därefter härjades Stiernsund av en brand, som förstörde det mesta av anläggningens byggnader och maskineri. Polhem blev kvar i dotterns hem under flera år och verkar i någon mån ha ägnat denna tid åt återhämtning. Förlusten av både hustrun och bruket var ett hårt slag och han plågades av gikt i fötterna. Overksam var han emellertid inte och han uppmärksammades ofta för sin uppfinningsrikedom. 1739 valdes han som en av de första medlemmarna in i Kungliga Vetenskapsakademien.

1746 köpte Polhem ett hus på Hornsgatan i Stockholm, där han sedan bodde under resten av sitt liv. Nya anordningar och apparaturer fortsatte att strömma ut ur hans uppfinnarverkstad i ett aldrig sinande flöde. Han förbättrade vatten- och väderkvarnar, konstruerade plogar och utvecklade både såningsmaskiner och tröskverk. För den framväxande textilindustrin i Västsverige konstruerade han förbättrade vävstolar, maskiner för kardning och spinning och en mekanisk klädespress. Hans iver tycktes aldrig mattas och ännu som 80-åring var han febrilt aktiv.

Polhems sista stora åtagande var slussbygget i Stockholm, inte långt från hans bostad. Han hade då hunnit fylla 86 år, men sågs ändå som den mest lämpade att utföra uppgiften. I praktiken blev det sonen Gabriel som ledde arbetet på plats enligt faderns anvisningar. Vid 87 års ålder bars Polhem ut i bärstol och hissades ner till byggarbetsplatsen för att få se sitt verk. Under en ceremoni på botten av den torrlagda slusskanalen fick han motta den kungliga Nordstjärneordens kommendörstecken.

1751 fick Polhems liv sitt slut, då han avled vid 90 års ålder. Han begravdes i Maria kyrka i Stockholm, där en minnestavla över honom ännu finns till vänster om altaret. När sonen Gabriel Polhem sedan dog ogift och barnlös 1772 avslutades den adliga ätten Polhem och adelsvapnet krossades vid Gabriels begravning.

När Christopher Polhem gick ur tiden hade hans meritlista hunnit bli mycket lång. Totalt hade han konstruerat över hundra olika uppfinningar och hans maskiner användes både i Sverige och ute i Europa. Hans förmåga att se och lösa mekaniska problem var tveklöst unik för sin tid. Han tycks ha betraktat välden som en stor maskin, där allt från människokroppen till stjärnhimlen styrdes av mekaniska principer och alla praktiska problem gick att lösa med mekanikens tillämpning. Vem mannen och personligheten bakom de nydanande uppfinningarna var vet vi inte mycket om, men några samtida källor vittnar om en tämligen hårdför och lysten personlighet. Till sin barndomsö Gotland återvände han aldrig i vuxen ålder och kontakten med ursprungsfamiljen tycks ha varit sparsam. Han ska också ha haft ett barskt humör, som ibland gjorde honom svår att samarbeta med. I tillägg var han mycket medveten om sin egen storhet, vilket gav honom ett överlägset drag. Han var mån om sin hälsa och var medvetet måttfull med både mat och dryck. Kött åt han sällan och han varnade för frosseri, tobak och fylla. Att han ägnade mycket av sin tid åt skrivande är ställt bortom allt tvivel: bland hans efterlämnade dokument finns 20 000 sidor brev, uppsatser och utkast. Däremot är ritningar av hans hand sällsynta, främst därför att han föredrog tredimensionella trämodeller. Dessutom kan han ha varit ordblind; de efterlämnade handskrifterna är nedtecknade med en nästintill oläslig piktur och innehåller även för sin tid ovanligt många stavfel.

Polhems livsöde var på många sätt sällsamt. Han blev en del av de större skeenden som pågick omkring honom och kom att både formas av och själv forma den rådande tidsandan. Under Polhems livstid förlorade Sverige sin position som stormakt, men övergick till att vara en begynnande vetenskapsnation. I denna utveckling hade Polhem en framträdande roll. Han effektiviserade den för Sverige så avgörande gruvnäringen och banade väg för en kommande svensk industri. Med sina idéer och uppfinningar påverkade han såväl rikets ekonomi som människors vardag i stort och smått. Han var vårt lands första mekaniska geni och måste nog sägas ha förtjänat att betraktas som den svenska mekanikens förgrundsgestalt.

De spår Polhem lämnat efter sig är än idag påtagliga. Det mekaniska kunnande han bidrog till att utveckla kom att påverka generationer av uppfinnare och konstruktörer efter honom. Principerna för Polhemslås används än och Stjärnsundsur finns fortfarande i produktion. Skolan han grundade kom senare att ombildas till Teknologiska institutet, som efter ett riksdagsbeslut 1823 omvandlades till Kungliga Tekniska Högskolan.

Som historisk person lever Polhem kvar som en oundgänglig del av det svenska historiska arvet. Flera skolor runt om i landet har namngivits efter honom och han har avbildats på både frimärken och den svenska 500-kronorssedeln. Organisationen Sveriges Ingenjörer delar årligen ut Polhemspriset, som instiftats till hans minne.

Barndomshemmet i Tingstäde kallas nu Polhemsgården och fungerar både som hembygdsgård och turistattraktion med fokus på Polhems liv och gärningar.

Fotnot: Bilden överst visar Christopher Polhem som stay inne i Visby. På den nedersta bilden ses en del av Polhemsgården, där han tillbringade sina första barndomsår.

Tryckta källor:

Larsson, Lars-Ove (1993), Vem är vem i svensk historia, Rabén prisma

Lindqvist, Herman (1996), Historien om Sverige: Nyttan och nöjet, Norstedts

Ohlmarks, Åke; Baehrendtz, Nils Erik (1999), Svensk kulturhistoria. Svenska krönikan, Forum

Otryckta källor:

https://popularhistoria.se/teknik/uppfinningar/uppfinnare/christopher-polhem-maskinmannen

http://runeberg.org/chrpolhem/0113.html

https://sok.riksarkivet.se/sbl/mobil/Artikel/7338

https://sv.wikipedia.org/wiki/Christopher_Polhem

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s