Svenska folksagor, del 46: Räven och skatan

Idag bjuder jag på en skånsk folksaga med en stark sensmoral. Sagan har hämtats ur Jan-Öjvind Swahns bok Svenska folksagor, som gavs ut 1959. Jag återger den fritt.

En gång i tiden hände det sig att räven och skatan skulle uppfostra sina ungar tillsammans. Det gick bra en tid, men sedan kunde räven inte längre behärska sin rätta natur och slukade skatungarna. Över detta tilltag blev skatan förstås förtvivlad och anklagade räven för vad han hade gjort. Räven hävdade emellertid bestämt att han var oskyldig och skyllde gärningen på sina ungar. ”Barn gör nu en gång barnsliga gärningar”, sade han och menade att det inte var någonting de kunde rå för.

När skatan fick höra detta flög hon iväg till jakthunden, som var rävens värsta fiende. Många gånger hade hunden jagat räven genom markerna, men aldrig lyckats hinna ifatt.

”Vill du hjälpa mig?” frågade skatan hunden. ”Om vi slår oss ihop, så kan vi ta kål på räven tillsammans.”

”Hur ska det gå till?” undrade hunden.

”Jo, det har jag tänkt ut”, sade skatan. ”Du ska lägga dig på marken och låtsas vara död. Inte en lem ska du röra förrän räven kommer så nära att du kan fånga honom.”

Det tyckte hunden lät som en god idé och så följde han skatan bort till ett stort träd. Under trädet lade sig hunden och låg alldeles stilla. Sedan flög skatan bort till räven för att berätta att hunden hade dött.

Till en början hade räven svårt att tro på den glädjande nyheten, men när skatan stod på sig blev han nyfiken och följde med för att titta. När han stått en stund och betraktat hunden på avstånd blev han övertygad om att hunden verkligen var död.

”Nu ska jag minsann hämnas och skita en stor lort på den uslingen”, sa räven och så tassade han fram mot trädet där hunden låg. När han kom lite närmare blev han emellertid ängslig och bad skatan att hon skulle flyga fram och se efter att hunden verkligen inte levde. Skatan satte sig då på hundens bröst och hackade några gånger i pälsen med sin näbb för att övertyga räven. Då vågade sig räven fram, men i samma stund som han lyfte på benet for hunden upp och grep honom.

Då skrattade skatan högt och sa:

”Sådärja! Nu gör inte barn några barnsliga gärningar mer!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s