Om svenskarnas lynne i olika landskap

Författaren Herman Hofberg (1823-1883) var från början provinsialläkare, men valde 1868 att lämna sitt yrke för att ägna sig åt fornforskning och folkminnesuppteckningar. Ett av hans främsta verk är Genom Sveriges bygder: skildringar af vårt land och folk från 1882. I boken gör han ingående beskrivningar av livsbetingelser, vardagsarbete och traditioner runt om i Sverige, både utifrån dåtidens samlade kunskaper och egna observationer. I vissa fall skildrar han även förmenta karaktärsdrag och egenskaper hos de olika landskapens befolkningar. Idag är det på många sätt roande läsning, men kanske finns där ändå små korn av sanning som väcker igenkänning. Nedan återges några citat där folkkaraktären porträtteras.

Värmland

Vermländingens lynne är gladt, fyndigt, raskt och måhända kan härtill läggas lättsinnigt. Något obetänksamt träffas ofta i hans ord och företag, en blandning af stark själftillit å ena sidan och underskattande af lifvets allvar å den andra.

Dalarna

Dalarnes folk äro storväxt och vackert, redbart, flitigt och förnöjsamt, men stolt och styfsint. Dess frihetskärlek och fosterlandskänsla ha mer än en gång bidragit till att rädda fäderneslandets frihet, men äfven mer än en gång slagit öfver i själfrådighet och upprorslusta. Emellertid äro dalkarlarne med rätta stolta öfver sina fäders bragder och hålla mycket på fäderneärfd sed. Man återfinner också i Dalarne, mer än på något annat ställe, den gamla svenska frimodigheten, som säger sin mening utan omsvep och utan anseende till personen, om än sederna numera icke i alla trakter äro så okonstlade, som de fordom voro, hos detta af naturen så kärnfriska folk.

Östergötland

I allmänhet utmärker sig östgöten genom en viss själfständighet, hvilken hos de jordbrukande bönderna ger sig till känna genom en icke obetydlig portion dryghet i tal och åtbörder och, hvad som är ännu sämre, genom en lyx i lefnadssättet, som bragt mången till undergång. I skogs- och bergsbygden är bonden, liksom vanligtvis i sådana trakter, mera liflig, arbetsam och händig; detta gäller till någon del äfven om skärgården, hvars invånare äro af ett gladt lynne och mer tillgängliga än landskapets öfriga befolkning. Besynnerligt nog finnas här några få ställen, där ett alldeles motsatt förhållande äger rum, och där skärgårdsfolkets skygghet och slutenhet för främmande går nästan till löjlighet. Öfver hufvud finner man hos provinsens allmoge mycken redbarhet och naturlig godsinthet, i förening med en ovanlig ömtålighet om det yttre skenet.

Västergötland

Knappt har någon folkkarakter i vårt land blifvit sedd i en så egen och i allmänhet mindre fördelaktig dager som västgötens. Detta är i så måtto orättvist, som man bedömt folket i dess helhet efter ett tämligen litet områdes inbyggare, hvilka från urminnes tider vandrat vida omkring för att idka småhandel. Om de äldste af dessa krämare förtäljes föga ondt, men så många fler historier af den putslustiga och löjliga sorten. Af nöden och behofvet drifne att genom föryttrande af sina simpla arbeten söka i bättre lottade orter vinna medel till en torftig bärgning, blefvo de oftast föremål för lyckligare grannars —  kanske framför allt östgötens —  spe och skämt, och sålunda hopspunnos tusentals historier om ”skålknallarne”, dels vidunderliga och osmakliga, för att beteckna dem som de enfaldigaste varelser i mänskligheten, dels gående ut på att utmåla dem som så förslagne och knipsluge i affärer, att de kunde lura själfve hin onde. —  I allmänhet äro västgötarne mycket fallna för spekulation och beräkningar, och bland dess söner finnas flere än en, hvilka såsom den bekante Sven Erikson, genom sin företagsamhet ej blott skapat sig själf en betydlig rikedom, utan som arbetsgifvare uppehållit hela traktens fattiga befolkning.

Dalsland

Hvad invånarne beträffar, så finnas hos dem inga utmärkande egenheter, hvilka kunna sägas skilja dem från befolkningen i angränsande orter. Ovalt ansikte med blå ögon, rödletta kinder och ljust hår är den vanliga typen. Vedbofolket synes dock vara af en något resligare växt, än folket i de öfriga häraderna, och i Högsätersbygden af Valby träffar man flera med svart hår och bruna ögon, än på något annat ställe i detta landskap. Folklynnet är på det hela stillsamt, mildt och vänligt. Afskild från större städer och de stora handelsvägarna, har Dalbon i det längsta bibehållit forntida enkelhet i sina ärfda seder.

Blekinge

Blekingsbon har ord för att vara liflig och munter, men tillika envis och snar till gräl och slagsmål. De senare egenskaperna ha utan tvifvel sin rot å ena sidan i de gamla gränsfejderna med Småland, å andra sidan i kustbefolkningens vågsamma och farliga lif på sjön samt den ända in till midten af detta århundrade i stort drifna, med ständiga strider och faror förenade smugglingen, hvartill kusten med dess skärgård och tusentals småvikar och klippskrefvor särskildt inbjöd. Därtill kommer, att Bleking äfven sedan husbehofsbränningen upphört varit särdeles rikt försedt med småbrännerier, som skapat lätt tillgång på brännvin äfven å landsbygden: föga underligt därför, om ej blott under det traditionella marknadslifvet, utan äfven vid dansnöjena det gamla vikinga- och snapphanelynnet ofta upplifvades. Men häruti ha de senaste årtiondena åstadkommit en högst betydande förbättring.

Skåne

Omväxlande och mångsidigt olikartade som Skånes natur äro äfven dess befolknings lynne, vanor och utseende: ja, äfven de olika bygdernas folkmål, som för uppsvenskens öron ljuda som samma utpräglade skånska, särskiljas af vetenskapsmännen som ett tjogtal olika bygdemål. I stort sedt kan man emellertid skilja mellan skogsbor eller nordskåningar och slättbor. Men härtill kunna ytterligare läggas kustbor och stadsbor, enär bådas lefnadssätt och vanor tydligt skilja dem från landtallmogen. Till nordskåningarne höra göingarne i nordost och Åsboboarne i nordväst: båda äro ett raskt, lifligt och arbetsamt släkte, oftast ljuslagdt och magerlagdt, men af reslig växt. Slättboarne äro mera kortväxta och fetlagda, med breda anleten samt stela och tröga både i rörelser och tal. I arbetet visa de både styrka och uthållighet, men de vilja också ha kraftig föda. Det gamla bekanta anspråket på ”go mad, möen mad, mad i rättan tid, madaro och nattaro” hyses på skånska slätten ej blott af goddagspiltar, utan ock af folk, som både kan och vill göra skäl för födan. Bönderna på slätten äro i allmänhet välmående, och vid den inbördes uppskattningen af deras värde och betydenhet spelar af gammalt förmögenheten en stor roll. De själfägande bönderna ha också alltid hållit sig på sin kant gent emot herremännen, och en viss styfsinthet och stolthet ha med tiden blifvit stående drag hos dem. För en själfmedveten bonde är det simpelt att köra med en häst, och innan stadsvanor vunno insteg i fråga om rummens inredning och möblering, utgjordes den förnämsta lyxartikeln i hvarje förmöget sydskånskt bondehem af en rymlig vagn med ett par vackra vagnshästar; därtill kom sedan ett rikligt förråd klädespersedlar med tillhörande gedigna silfverprydnader samt massor af sängkläder i färgrika dynevar, hvilkas förevisande och berömmande beredde den husmoderliga egenkärleken vederbörlig näring.

Med Skånes kustbor mena vi blott den delen af kustbygdens befolkning som har fiske till näringsfång. Den bor i en rad fiskelägen rundt omkring på den öppna kusten. De viktigaste äro Torekov längst i nordost, Arilds läge och Mölle på hvar sin sida om Kullaberg, Höganäs och Viken ofvanför Öresund, Rå och Borstahusen mellan Helsingborg och Landskrona, Limhamn söder om Malmö, Skåre, Åhus, Gislöf, Böste, Smyge och Abekås på sydkusten samt Skillinge, Brantevik, Baskemölla och Kivik på sydöstra kusten; åtskilliga af dessa fiskelägen ha hundratals inbyggare, och fisket är alltså ej alldeles betydelselöst som skånsk förvärfskälla. De viktigaste fiskeplatserna äro Hallands Väderö utanför Torekov och trakten till Kullaberg, vidare södra delen af Öresund och Östersjön norr om Bornholm. Sill och flundror utgöra hufvudfångsten, men af stor vikt är äfven ålfisket på hösten utanför östkusten, ty då komma tyska ålhandlare dit och bereda god afsättning åt varan. Det är ingen olikhet i härkomst, utan påtagligen endast det sträfsamma lifvet på sjön, fortsatt släkte efter släkte, som gifvit fiskarbefolkningen ett lifligare, hurtigare och kärfvare lynne än deras åkerbrukande grannar.

Samma anmärkning kan göras om städernas befolkning: det rörliga, omväxlande lifvet i kuststäderna med deras mångahanda sysselsättningar göra, att man där hvarken i tal eller sed återfinner det utpräglade skånska lynnet från landsbygden.

Halland

Nästan öfverallt finner man en idog allmoge, sysselsatt med mångartade bestyr. Vid spinnrocken och stickbågen träffas ej blott kvinnor, utan äfven äldre karlar och backstugusittare. Om männen således understundom befatta sig med kvinnoslöjder, finner man å andra sidan kvinnorna oförtrutet deltaga i de tyngsta jordbruksarbeten. Årligen gjorde förr en mängd unga karlar utvandringar, mest till Skåne, där de genom tröskning och annat arbete förskaffade sig uppehälle samt en besparing i spannmål, den de hemförde till sitt magra hemland. Detta har nu med jordbrukets vunna förkofran upphört. Märkbara olikheter ge sig här, liksom annorstädes, till känna i olika trakters folklynne, dock mest mellan den halländske strandbon och allmogen i provinsens skogs- och bergsbygder. Den förre, som ofta vaggas på de oroliga böljorna, har af dem lärt sig att vara rörlig och i följd däraf mycket fallen för ombyte; däremot är skogsbon mera fäst vid hemmet och sina förfäders seder och bruk. De gamla ryggåsstugorna med fönster i taket bibehålla sig till och med ännu på några ställen i skogsbygden, men äro stundom tillika försedda med väggfönster. Folket är i allmänhet högrest och välväxt, såväl män som kvinnor; de senare hafva mångenstädes någonting groft och karlavulet i både hållning och anletsdrag. I några trakter, särdeles emot gränsen af Västergötland, äro dock Hallandskvinnorna utmärkta för sitt väna, till och med sköna utseende.

Hälsingland

Helsinglands befolkning är känd för liflighet och rättframhet, hederskänsla, stolthet och gästfrihet. Men i några bygder, särskildt i Delsbotrakten, har hederskänslan urartat i en förment skyldighet att själf utkräfva hämnd och sålunda affödt en vildhet i lynnet, som ofta framträdt i blodiga uppträden och våldsdåd, hvilkas efterspel inför rätta gjort Delsbo illa beryktadt.

Fotnot: Bilden visar en målning av Carl Wilhelmson (1866-1928).

4 reaktioner på ”Om svenskarnas lynne i olika landskap

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s