Nordisk folktro, del 45: Ellakors

Ellakors i Nordiska museets samlingar. CC BY-NC-ND 4.0. Mer information om bilden hittar du här.

Under den tid då världen till stora delar betraktades med vidskepliga ögon var det vanligt att bära med sig föremål som tänktes skydda mot onda krafter. Ett skyddsmedel som ofta användes i den svenska allmogekulturen var ellakors (även kallat ellekors eller älvkors) i form av runda amuletter med ett likarmat kors.

Ellakorsen var ibland försedda med inskriptioner som troddes ha magisk verkan och allra bäst effekt hade kors av silver. Skulle man ha turen att kunna tillverka ett ellakors av silver som ärvts eller skänkts från nio olika ställen kunde man känna sig riktigt säker, framför allt om tillverkningen skedde under tre på varandra följande torsdagsnätter. Smeden som utförde arbetet skulle helst avstå från betalning.

Ellakorsen ansågs ge bäraren skydd mot ondska i största allmänhet, men framför allt kunde de hålla illasinnade väsen borta, som troll och gengångare. De tänktes även förebygga och bota sjukdom. Sin beteckning har ellakorsen fått efter älvorna, som med sin andedräkt kunde ”blåsa sjukdom” på människor. Främst orsakade älvorna hudsjukdomar, men de kunde också sända ”elleskott”, som påverkade psyket så att den drabbade blev svårmodig och underlig.

Ellakorsen vanligast i Sveriges södra delar och förekom även i Danmark. Oftast bars de i ett snöre om halsen och helst skulle de hållas under kläderna, så att de inte var synliga för andra. Uppteckningar har visat att ellakors gavs till nyfödda barn, som sågs som särskilt utsatta för onda makter innan de hade hunnit döpas. De kunde också ges som gåva till konfirmander eller personer som led av sjukdom. Enligt traditionen fick ellakorsen inte säljas eller lämnas vidare, utan skulle följa bäraren i graven.

Berättat om ellakors

En hoverihusman å hemmanet No 20 Veberöd Nils Nilsson född omkr 1815, hade en dotter Elna född 1855. Som barn kom hon för elvastrogen [förmodligen som älvablåst] och blev sjuk och nedbruten. Sedan hon blev äldre såg hon spöke omkring huset och i luften. Då rådde en klok gumma i Veberöd henne till att bära ett ella-kors av silver, men silfvret fick varken vara köpt eller stulet och skarn och troll skulle fly som agnar för vinden. De tiggde ihop silver av gamla maljor och en juvelerare i Lund gjorde korset. Men det var för sent. Hon blev ej bra och avled 1897.

– Uppteckning tillhörande ett ellakors som skänkts till Historiska museet i Stockholm

Till de senare ”signade” sten- och metallföremålen kunna särskildt räknas elfkorsen (ellakors). Dessa ha fått sin kraft genom en inskription (ett kors, ett pentagram, ett bibelspråk m. m.) eller genom en viss handling, oftast båda i förening. Enligt skånsk folktro skall metallen tiggas af 9 hustrur, hvilkas förstfödda barn äro gossar, och metallen skall hustrurna ha ärft. Guldsmeden skall ha arbetat på ella-korset två torsdagsmornar och en söndagsmorgon. Korset skall sedan läggas under altarduken i kyrkan, så att prästen kommer att mässa öfver det tre söndagar.

– Ur Tobias Norlinds bok Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning från 1912

Tryckta källor:

Norlind, Tobias (1912), Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, Bohlin & Co

Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö, Prisma

Otryckta källor:

https://digitaltmuseum.se/011023676628/ellakors

https://www.nordiskamuseet.se/artiklar/metall-som-skydd-mot-ont-och-ondska

https://sv.wikipedia.org/wiki/Ellakors

3 reaktioner på ”Nordisk folktro, del 45: Ellakors

  1. Pingback: Året som gått | Kulturminnet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s