Författaren Herman Hofberg (1823-1883) var från början provinsialläkare, men valde 1868 att lämna sitt yrke för att ägna sig åt fornforskning och folkminnesuppteckningar. Ett av hans främsta verk är Genom Sveriges bygder: skildringar af vårt land och folk från 1882. I boken gör han ingående beskrivningar av livsbetingelser, vardagsarbete och traditioner runt om i Sverige, både utifrån dåtidens samlade kunskaper och egna observationer. Nedan återges hans skildring av ett traditionellt bondbröllop i Rättvik.
Bröllop har i alla tider i Dalarne ansetts som en sak af den utomordentligaste vikt, men torde likväl i Rättvik hafva öfverträffat samma högtidligheter i de öfriga Dalsocknarna. Det gamla ceremonielet, som ännu någon gång tillämpas, är följande.
Trolofningen sker nattetid och har en prägel af hemlighetsfullhet: endast gifta karlar, två å hvardera kontrahentens sida, få som vittnen närvara därvid. De unga tu framträda och taga hvarandra i hand, hvarvid brudgummen har i sin en trolofningsskänk, bestående i en ring, ett spänne eller något dylikt. Två af vittnena ställa sig på golfvet emellan kontrahenterna, så att de med dem bilda ett kors, hvarpå de unga tillfrågas, om de vilja hafva hvarandra till äkta, och då detta bejakas, ”slå vittnena opp” eller skilja parets händer, då ringen naturligtvis stannar i brudens. I detsamma bör ett eller annat skott aflossas utanför fönstret af dem, för hvilka man icke kunnat dölja hemligheten. Därpå sätta sig vittnena och de trolofvade tillsamman att äta, och sedan detta till allas belåtenhet är undangjordt, inbjudas äfven de utanför stående skyttarne till bordet.
Redan aftonen före bröllopsdagen samlas gästerna i bröllopsgården, där de bespisas med ärtgröt af den fasta konsistens, som endast en dalkarls friska matsmältningsorgan skall kunna fördraga. I tidigaste otta påföljande morgon begifver sig bruden med sin brudsäta dit, där hon skall klädas, vanligen till prästgården, hvarunder karlarne hemma se om sina hästar och fläta deras svansar och manar, en sak af synnerlig vikt för brudriddarne, som måste se till, att deras trafvare och munderingar äro i bästa skick.
Då vigseln sker i kyrkan, samlas gästerna med brudgummen i spetsen i prästgården, där han iklädes en broderad yllekrage, som tillknytes med sidenband, hvilka äro röda, om bägge hans förändrar leva, men svarta, om de äro döda; är endera af dem i lifvet, är det ena bandet rödt och det andra svart. Brudgumsrocken är brun, och kring hatten bäres ett gult band utom det vanliga.
Brudens dräkt består af svart bombasinklänning, hvitt förkläde, röda strumpor och tjockbottnade skor, som endast skilja sig från de vanliga genom plösarna, hvilka äro omsorgsfullare och konstfärdigare utsydda. Den förgyllda kronan sitter fäst på en liten lammskinnsperuk, af hvilken några hvita lockar sticka fram under tinningarna; men för öfrigt är håret dolt under en massa Falujuveler och stora blanka stålknappar. Öfver nacken nedhänger en lång remsa af skallermässing, kantad med rödt kläde, och kring halsen bäres en hvit getskinnskrage, hvaröfver hänga så många glaspärlband, som rimligen kunna få rum. Händerna gömmas i en muff, prydd med silfvergaloner och skallermässing, ur hvars öppningar nedhänga en hvit och en rödblommig silkeshalsduk. Med själfva bruden täfla i grann utstyrsel hennes brudpigor, som ofta äro ganska många.
Vid ankomsten till prästgården undfägnas bröllopsskaran med brännvin, som värdfolket fört med sig, hvarefter processionen vid tredjegångsrigningen sätter sig i gång till kyrkan. Först går brudgummen, som hälsas af menigheten med blottade hufvuden och vänliga nickar. Efter honom komma prästen och ”gästbådskarlarne”, bland hvilka ”brudsäterkarlen”, brudsätans man, skall vara till hands och mottaga brudgummens hatt och framlämna hans psalmbok vid ankomsten till altaret. Efter ”manfolket” komma brudpigorna, anförda af spögubben med sin vördnadsbjudande läderkarbas, och omedelbart därefter bruden, åtföljd af brudsätan och de öfriga kvinnliga gästerna. Vid ankomsten till kyrkogårdsporten lägger brudgummen några slantar i fattigbössan, och vid ingången i kyrkan släpper han oförmärkt några småmynt som en hemlig handpenning åt lyckan. När han uppkommit i koret, vänder han sig om och gör en bugning för prästen, hvarefter han framträder till sidan af altaret och uppkastar äfven dit några slantar, hvilket kallas att ”offra”. Sammanledes göra ock brudpigorna, som uppgå två och två i sänder. Sist af alla kommer bruden, som gör det rikligaste offret. Under tiden stå båda kyrkovaktarne såsom ordningsmän och hedersvakt vid stora gångens utlopp i koret. Under gudstjänsten sitter brudparet i en ”brudstol”, men knäfalla vid altaret under bönerna. En del af vigseln förrättas innan den vanliga altartjänsten börjas, men vigseln afslutas icke förrän efter välsignelsen, då brudmässan läses. Vigselringen är af silfver med en bred plåt på ena sidan, vid hvilken några små ringar af silfvertråd äro fästa i öglor till prydnad.
Från kyrkan bär det nu af i frisk fart med brudriddarne i spetsen hem till bröllopsgården. Sedan brudgummen lyft bruden ur kärran, skyndar hon ögonblickligen in i brygghuset för att titta i ugnen, hvilket anses oundgängligt för att fästa lyckan vid det nybyggda boet. Därpå återvänder hon i allt lugn för att af de hemmavarande beses och beundras, hvarunder gästerna supa hvarandra till ur ”skänkskålarne”. Emellertid ha brudpigorna försvunnit bakom stugan eller i fähussvalen, där de styrka sig med ”klabb” eller ”brudpigemölja”, ett slags tärningar af blodpalt, som kokas i ister eller flott och ätas med träpinnar. Brudriddarne trakteras äfven med samma läckerhet, den de äta ur små tråg, allt under det de ännu sitta kvar på hästryggen. Efter denna förberedelse samlas man i gästabudsstugan till brudparets ”sängledning” som består däri, att prästen håller ett brudtal och läser välsignelsen öfver de nygifta, som därefter lyckönskas af samtliga gästerna.
Nu sätter man sig till bordet, som är öfverfylldt med tunnbröd, vörtbullar, skarpost, sötost, smörklimpar och stenfat rågade med fläsk, torrt fårkött med mera. Tallrikar kommo förr icke i fråga, utan därtill begagnades tunnbrödsskifvor, och maten uppfångades med små fällknifvar eller ”jongrar”, som gästerna själfva medförde. Bristen på gafflar ersattes med fingrarne. Efter slutad måltid uppstiga brudgum och brud och dricka ”dannemannens och dannekvinnans skål”, genom att två omgångar tömma en mindre ölbägare, hvarefter de gifva hvarandra ett handslag, såsom nu vordna danneman och dannekvinna. Sedan en insamling blifvit gjord till kyrkan och de fattiga, läses en bön och sjunges en psalmvers, hvarefter de sålunda bespisade gästerna lämna rum åt andra. Så fortgår det i flera omgångar, så att det sista partiet knappt hunnit sluta sin middagsmåltid, förrän karlarnes kvällsmåltid, bestående af korn- och ärtvälling, framsättes. Kvinnorna taga då icke plats vid bordet, utan äta ur tråg och koppar, hvar utrymme erbjuder sig. — Nu först utbäras borden för att kunna lämna rum åt den fördröjda och efterlängtade dansen. I ett hörn inskjutes ett bord, och därofvanpå sättes en stol för spelmannens räkning. Denne rör fiolen och spelar upp en ”låt”, men ännu får fröjden icke fria tyglar; brudgummen skall nämligen först dansa en gång med hvar och en af alla gästerna ifrån den äldsta till den yngsta. Först därefter blir dansen fri för alla. Hvad som saknas i behag och ledighet, ersättes af bastanta tag och styrka, och så utvecklas en ihärdighet och arbetsförmåga i Terpsichores tjänst, som endast finner sin motsvarighet i logtrösket, hvarmed det dånande golftrampet i öfrigt har mycken likhet. På detta sätt fortgår den jublande fröjden till klockan tre eller fyra på morgonen, då ”halmdansen” börjar. Pojkarne inbära nämligen halm till nära en alns tjocklek öfver hela golfvet, dit kullorna, som under tiden hållit sig undan, indragas till en rätt besvärlig dans, ofta afbruten af muntrande kullerbyttor. Slutligen rusa pojkarne ut och fälla det högsta löfträd, som finns i grannskapet, släpa det med tillhjälp af förspända hästar till bröllopsgården och mottagas så af värdfolket med ”mallbrännvin”, emedan ett sådant träd kallas ”mall”. Halmen i stugan hopknippas och däraf ”bygges bo i mallan”, där man sätter sig att dricka och stoja.
Emellertid har andra dagen ingått, gästerna samlas småningom, och dansen förnyas såsom en behöflig vederkvickelse, men afbrytes snart af en inbjudning till en annan stuga, där ”ungfar” och ”ungmor” hafva tagit plats bakom ett långt bord med silfverbägare och den inbjudande brännvinsflaskan. Nu sker insamlingen af brudgåvan , som till största delen användes att betäcka brännvinsinköpet för bröllopet. Härefter ätes middag ur egna matsäckar, men värdfolket består brännvin och dricka. På eftermiddagen dansa ”källingarne” bort bruden, som då är iklädd hvitt ”huckle”; ungmor lyftes på armarne och hissas mot taket, som genljuder af smällarne, hvarefter hon och gummorna lämna sitt arfvode åt spelmannen. Under allt detta, som drager ut till sena kvällen, förlusta sig karlarne vid ”mallan”.
Efter tredje dagens frukost dansa pigorna med bruden på samma sätt, och sedan taga gubbarne i tu med brudgummen, som slutligen frånryckes dem af pojkarne till en afskedsdans, då det gäller att icke vara ömtålig, ty här vankas kraftiga nappatag för och emot.
Bröllopet pågår vanligen fyra till fem dagar. Följande söndag är ”utdans”, då hvem det lyster från fjärran och när får vara med och dela fröjden, men då bjudes ingen traktering.
Sådana bröllop, som det nu beskrifna, bli emellertid allt sällsyntare. Vanligtvis viges bruden utan utstyrsel i kyrkan efter gudstjänstens slut, och bröllopet är då enklare. Utdansen saknas dock aldrig.
Kulturminnet 
Pingback: Året som gått | Kulturminnet