Svenska sägner, del 19: Staffan och hans stupa

Staffans stupa i sin nuvarande tappning på kyrkogården vid Norrala kyrka. Bild från Wikimedia commons.

Ibland tas verkliga händelser och personer in i folkloristiska myter på ett sådant sätt att det tillslut är svårt att veta vad som är sanning och sägen. Ett exempel är den legendflora som uppstått runt den kristna munken Staffan, som ibland kallas Hälsinglands apostel. Att han verkligen har funnits och att han på 1000-talet kom till Sverige för att sprida kristendomen finns det skriftliga källor som vittnar om, men mycket annat som berättas om hans liv är nog att betrakta som ett resultat av livliga folkfantasi.

Det var omkring år 1050 som ärkebiskop Adalbert i biskopsdömet Hamburg-Bremen började sända iväg missionärer för att kristna folket i Norden. En av dem var en tidigare benediktinmunk från Frankrike, som ska ha hetat Stenfinn. Han ska ha kommit sjövägen och först tagit sig till Gamla Uppsala, som vid denna tid var asatrons högborg. Där ägnade han sig åt att fördöma de hedniska gudarna, vilket fick upprörda asatroende att fängsla honom. Efter att ha rymt ur fångenskapen tog han sig vidare norrut, för att slå sig ner i Norrala i Hälsingland. Där blev han snart omtalad för sin missionsverksamhet och hans namn förvanskades till Staffan.

Staffan ska ha outtröttligt ha ägnat sig åt att predika och sprida evangeliet i ett stort område. Hälsingland var vid denna tid känt för sina hästar och Staffan hyste stor kärlek till dessa djur. Enligt legenden lät han skaffa sig fem, som han placerade ut på strategiska platser. Sedan red han en i taget, så att de inte blev uttröttade. Många blev imponerade av både hans nit och hans budskap och lät sig omvändas till den nya läran, men hans framfart väckte också ont blod. Staffans mission skedde inte alltid med fredliga och vänliga medel; hans predikostil var angreppslysten och han drog sig inte för att attackera asatrons tempel och gudabilder. Hälsingarnas vrede blev slutligen så stor att Staffan jagades in i det oländiga skogsområdet Ödmården, där han blev upphunnen och stenad till döds.

Efter att Staffan bragts om livet bands hans kropp vid en otämjd häst och där hästen stannade begravdes kroppen. Över graven lät hans anhängare resa ett litet kapell av trä av den typ som vid denna tid kallades ”stupa”. Staffan hade nämligen själv förutspått vad som skulle bli hans öde och förklarat för sina följare att en stupa skulle resas på platsen. Dessutom hade han berättat för dem att när stupan rasade skulle världen undergång vara nära.

Under en lång tid efter Staffans död samlades kristna vid stupan för att be och offra. Staffan började också dyrkas som ett skyddshelgon, trots att han aldrig blivit kanoniserad. Än idag finns ett litet kapell på kyrkogården vid Norrala kyrka, som sägs markera platsen för Staffans grav. Den nuvarande stupan är den tredje på platsen och restes 1829.

Staffan omnämns i Adam av Bremens historiska verk från 1000-talet, men uppgifterna om honom och hans gärningar är sparsamma. Desto tydligare framträder han i folkliga berättelser i Sverige, men hur många och hur stora korn av sanning som finns i sägnerna kan vi idag inte veta. I folkmun har det dessutom skett en sammanblandning med martyren Stefanos (Sankt Stefan, ”Staffan stalledräng”), som stenades utanför Jerusalem omkring år 35 e. Kr, så att Hälsinglands Staffan ibland lånat drag från beskrivningarna av Stefanos.

Tryckta källor:

Andersson, Rolf; Jacobsson, Britta; Johansson, Eva; Johansson, Per (1990), Våra kyrkor, Klarkullens förlag

Lloyd, Llewellyn (1871), Svenska allmogens plägseder, Berg

Otryckta källor:

http://staffanskapellet.se/index.php/sv/s-t-staffan/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Stenfinn

  

3 reaktioner på ”Svenska sägner, del 19: Staffan och hans stupa

  1. Mycket intressant. Visste väldigt lite om Staffan. Det är alltså så att såväl Staffan ”Stenfinn” som Staffan ”Sankt Stefan” aka ”Staffan Stalledräng” gillade hästar? Den senare jobbade antagligen (enligt visan) i det stall där Jesus föddes.

    När jag nu blev intresserad och googlade, förstår jag att det finns 100-tals Staffansvisor och att vår ”Staffan Stalledräng” är bara en av många tolkningar av vad ”Sankt Stefan” hade för sig. I vår version är han bara ”stalledräng” och vattnar ”sina fålar fem” allt för den ljusa stjärna (stjärnan som leder de vise männen till Jesus, får man anta).

    Att det är just ”fem fålar” indikerar ju tydligt att textförfattaren i denna version blandar med Staffan ”Stenfinn” (som enligt sägnen hade fem hästar).

    I den, vad jag tror, senaste myten om Staffan så finns han i Sverige än idag, dvs i låten ”Bocken” av Jävlaranamma. Det är osäkert om det är ”Stenfinn” eller ”Sankt Stefan” det handlar om; båda var ju kristna och därmed knutna till julen (i visan via Bocken, Tomten och Lucia). I denna visa får vi veta att Staffan är särskilt förtjust i Emil i Lönnerga och så görs Staffan till ”vår svenske Staffan” i ännu en svensk sägen*. Döm själva:

    * Dvs. Eftersom ”Staffan Stalledräng”-visan finns i över 300 versioner enligt ”Sveriges Medeltida Ballader” är det ine otroligt att anta att trubadurer i alla tider vävt in Sankt Stefan (eller om det är Stenfinn) i visor de har komponerat och gett dem arbeten och uppgifter så som de själva behagat. På liknande sätt som just Jävlaranamma i Bocken.

    Gillad av 2 personer

  2. Pingback: Kulturhistoriska sevärdheter och upplevelser landskap för landskap | Kulturminnet

  3. Pingback: Året som gått | Kulturminnet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s