Just nu bjuder Textilmuseet i Borås på en färgsprakande mönsterkavalkad. Tryckta svenska tyger från 1900-talet har samlats in och ställs ut i en av museets större salar. Välrenommerade namn som Stig Lindberg, Estrid Ericson och Josef Frank är förstås rikligt representerade, men här finns också många vackra och i vissa fall välbekanta tryck av formgivare som inte nått samma ryktbarhet.
Textilierna som visas är sådana som omgett oss i våra hem under flera decennier. De allra flesta besökare kan nog med viss nostalgi känna igen mormors kökshanddukar, barndomshemmets julgardiner eller tyget i väninnans strandklänning. Många av trycken har på senare år vunnit förnyad uppskattning och ses nu i möbeltyg, kuddvar och tapeter.
Utställningen bygger på boken Tryckta tyger för alla tillfällen av kulturhistorikerna Anna Lindqvist och Marie Odenbring Widmark. I deras researcharbete ingick omfattande efterforskningar rörande de textilformgivare som påverkat både klädsel och inredning i svenska hem. På utställningen presenteras flera av dem tillsammans med mönstren de skapat och företag som gjort avtryck i textilindustrins historia.
Totalt visas över 350 tyger, varav många är från de svenska tygtryckens storhetstid vid 1900-talets mitt. Flera av dem räknas idag som svenska designklassiker. Att vandra runt i utställningslokalen är som att få en vitamininjektion av färgprakt, obändig skaparglädje och överraskande hågkomster.
Utställningen Mönstermani — svensk textildesign 1920-90-tal pågår fram till 19 februari 2023.
Det har aldrig funnits i Sverige en genomtänkt syn på hur många som kan komma till vårt land och på vilka villkor. Inte heller på vilka spelregler som krävs för att integrera människor in i den svenska gemenskapen när de kommer från länder med helt andra lagar, regler och kulturer.
– Statsminister Ulf Kristersson i regeringsförklaringen 18 oktober 2022
Regeringsförklaringen finns att läsa i sin helhet här.
I Själevad utanför Örnsköldsvik i Ångermanland finns en åttkantig kyrka, som brukar betraktas som en av Sveriges vackraste. Men kyrkan är även omtalad i flera sägner, enligt vilka förunderliga saker ska ha ägt rum när kyrkan skulle få sin kyrkklocka.
En sägen låter berätta att när kyrkan skulle byggas kunde sockenborna inte enas om var den borde ligga. De som bodde i norr ville ha kyrkan i Hemling, medan de som bodde söderut menade att Våge var en bättre plats. För att lösa tvisten enades parterna om att använda en särskild metod: de slängde ner ett par vedklabbar i Hörättsundet och beslöt att om veden flöt utåt havet skulle kyrkan byggas i Våge, men om den flöt inåt Själevadsfjärden skulle lotten falla på Hemling.
Den dagen då provet genomfördes rådde stark uppsjö, så att strömmens vanliga utlopp var förändrat. Därför flöt vedklabbarna iväg inåt fjärden, till Hemlingförespråkarnas fördel. Det hade söderborna svårt att smälta och de började genast fundera på hur de skulle kunna vända resultatet.
Efter mycket grubblande och rådplägning kom söderborna fram till att de skulle stjäla kyrkklockan som var tänkt att placeras i den nya kyrkans klockstapel. Klockan, som fanns i det gamla kapellet i Hemling, var en ovanligt stor och vacker kyrkklocka, som hade tillverkats långt borta i ett främmande land och betraktades som mycket helig. Söderborna tänkte att om de förde klockan söderut skulle norrborna komma efter och låta bygga kyrkan närmare Våge.
En natt gjorde söderborna slag i saken. De förde ut kyrkklockan ur kapellet och började transportera bort den på en väg åt söder. Men klockan var försedd med starka krafter och visste bäst var kyrkan borde stå. Genom att förse sig med osynliga vingar flög klockan iväg genom luften i samma riktning som den hade kommit.
Under klockans luftfärd stod en gammal gumma uppe på Käringberget och fick plötsligt se hur den ovanliga pjäsen kom svävande i skyn. Hon betraktade den länge utan att förstå vad det kunde vara, men slutligen kände hon igen socknens dyrbaraste klenod och ropade: ”Ack, vår heliga kyrkklocka!”
Vid detta utrop förlorade kyrkklockan sin magiska förmåga och damp rakt ner i Prästsundet. Där ligger den än idag och varje vinter öppnar sig en vak i isen, precis på den plats där klockan vilar.
Enligt en annan sägen tillverkades Själevads kyrkklocka på ett gjuteri en bit bort, men visade sig vara så tung att den omöjligen kunde flyttas till kyrkan. För att lösa problemet lät ortsborna tillkalla en trollkunnig gubbe, som visste hur man kunde upphäva naturlagarna. Han förklarade att han visst kunde forsla klockan till kyrkan, men ingen som såg på fick yttra ett enda ord, för då skulle förtrollningen vara bruten.
Bud sändes ut i hela socknen att alla måste vara tysta när den värdefulla klockan togs till kyrkan. Sedan gick gubben in i gjuteriet och mumlade några magiska ramsor tills klockan for upp i luften och började sväva bort mot kyrkans torn. Det var många som förundrat betraktade klockans färd, men ingen vågade säga så mycket som ett knyst. Men så seglade klockan fram över taket på det hus där bygdens värsta skvallertant bodde. När hon fick se klockan kunde hon inte hålla mun, utan utbrast: ”Si där kommer ju kyrkklockan!”. I samma stund föll klockan från himlen, rakt ner i vattnet vid Själevadsbron. Där ligger den kvar än idag och ingen som har försökt få upp den har lyckats.
–
Tryckta källor:
Hofberg, Herman (1882), Svenska folksägner med teckningar af svenska konstnärer, Fr. Skoglunds Förlag
I den nordiska folktron har elden sedan forna tider betraktats som ett skyddsmedel mot onda makter. Så länge ett nyfött barn var odöpt skulle elden hållas brinnande i härden för att skydda barnet. Brinnande trästycken kunde slängas efter besökare som man misstänkte för trolldom och skulle man råka hitta något suspekt föremål, som en trollpåse, kunde det oskadliggöras med en skyffel glödande kol.
Vid flera tidpunkter på året (påsk, valborgsmässoafton, Kristi himmelsfärdsdag och midsommar) tändes eldar ute i det fria i syfte att skrämma bort magiska väsen och hålla rovdjur borta från betesmarkerna. Julbrasan tändes istället i spisen och ansågs ha förmågan att rena allt den lyste på. Dessutom kunde den avslöja framtida händelser genom tydor i lågorna och glöden.
En omtalad sägen där eldens övernaturliga krafter skildras är Gutasagan, som nedtecknades på 1200-talet och berättar hur Gotland befolkades. Sagan beskriver att Gotland i forntiden var bundet av en förbannelse, så att ön varje morgon sjönk i havet för att sedan stiga upp igen om natten. Först efter att en man vid namn Tjelvar fört eld till Gotland bröts förtrollningen och ön stannade kvar över havsytan.
Men elden hade inte bara skyddande krafter, utan krävde också respekt. Det gällde att hålla sig väl med sin hustomte, så att han vaktade bostaden och slog larm om eld bröt ut. Svårast att släcka var eld som uppstått genom åsknedslag, men genom att blanda modersmjölk i släckvattnet kunde man lyckas. Särskilda trollformler fanns också att ta till för att underlätta släckningen. Havande kvinnor skulle vara särskilt försiktiga: om de fick se en eldsvåda och samtidigt tog med handen på kroppen kunde barnet födas med ett eldsmärke på motsvarande ställe.
–
Källor:
Ejdestam, Julius (1992), Svenskt folklivslexikon, Rabén och Sjögren
Norlind, Tobias (1912), Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, Bohlin & Co
Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö, Prisma
Schön, Ebbe (1980), Julen förr i tiden, Natur och Kultur
Frigg är dotter till fruktbarhetsguden Fjorgynn. Hon är Odens hustru och därmed en av den nordiska mytologins mest framstående gudinnor. Till hennes särskilda egenskaper hör förmågan att sia om framtiden och hon beskrivs ibland som den visaste av asynjorna. Genom sin spådomskonst har hon kännedom om människornas öden, men hon avslöjar aldrig vad hon vet. Hon har många gemensamma drag med Freja och inom mytologin fyller de delvis samma roll.
Inom mytologin är Frigg äktenskapets och moderskapets beskyddarinna. Hennes namn betyder ”hustrun” eller ”den älskade” och bland hennes binamn finns Hlin (beskydderskan). Trots denna roll är hon inte främmande för utomäktenskapliga relationer. I Eddadikten Lokasenna beskylls hon för otrohet mot maken och i Heimskringla beskrivs att hon ska ha bedragit Oden med hans bröder Vile och Ve.
Friggs boning är Fensalar (träsksalarna), där hon bor tillsammans med kammarjungfrun Fulla och budbärerskan Gnå. Fulla är en förtrolig väninna, som är invigd i Friggs alla göromål och känner hennes hemligheter. Till Fullas sysslor hör att vårda Friggs skodon och vakta skrinet där hon förvarar värdefulla ägodelar. Gnå, å sin sida, har till uppgift att föra fram Friggs budskap till de andra gudarna. Till sin hjälp har hon hästen Hovvarpner, som springer lika bra över vattnet och genom luften som på land. Bland Friggs tjänstekvinnor finns även Hlin, som Frigg sänder ut när hon vill skydda någon från fara.
Frigg är moder till Balder, Höder och Hermod. Tydligast framträder hon som mor i berättelsen om Balders död. När Balder började drömma mörka drömmar om sitt liv och illavarslande tecken talade för att han snart skulle dö fick Frigg fick alla ting i världen att lova att de aldrig skulle skada honom. Hon förbisåg emellertid den klena misteln, vilket den lömske Loke utnyttjade till att döda Balder med en mistelpil. Frigg kunde dock inte acceptera sonens död och sände Hermod till dödsgudinnan Hel för att lösköpa honom. Hel lovade att släppa Balder ur dödsriket om allt levande i världen grät över honom. Själv ska Frigg ha gråtit hela träsk av tårar, men planen misslyckades, eftersom jättinnan Tökk vägrade delta i gråten.
Till skillnad från många av de andra framträdande gudarna i den nordiska mytologin tycks Frigg inte varit föremål för någon utbredd kult. Hennes namn finns emellertid i orten Friggeråker i Västergötland och troligtvis är det hon som gett namn åt veckodagen fredag. I modern tid har asteroiden 77 Frigga döpts efter henne. Inom folktron fanns en föreställning om att Frigg ibland ville låna en spinnrock för att spinna himlens moln. Man skulle därför undvika att spinna på torsdagskvällarna, så att spinnrocken var ledig för gudinnan. Ibland förknippas de tre stjärnorna i Orions bälte med Friggas spinnrock och kallas ”Friggerocken”.
Fotnot: Bilden visar Frigg i en illustration av Carl Emil Doepler i en bok från 1882. Till höger ses Gnå med hästen Hovvarpner. Till vänster sitter Fulla med Friggs skrin.
–
Tryckta källor:
Baeksted, Anders (1990), Nordiska gudar och hjältar, Forum
Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén och Sjögren
Den södra delen av Västergötland kallas ibland för Sjuhäradsbygden och omfattar de gamla häraderna Gäsene, Ås, Veden, Bollebygd, Mark, Kind och Redväg. Borås räknas som Sjuhärads centralort och i området finns en stark tradition av textilindustri. Än idag har staden en textilhögskola och för den som vill veta mer om det textilindustriella arvet finns ett museum. Just nu har den kulturhistoriskt intresserade särskilt goda skäl att besöka museet: en tillfällig utställning visar upp västar och livstycken ur Sjuhärads färgstarka folkdräkter.
De dräktdelar som ingår i utställningen har plockats fram ur museets samlingar och brukar vanligen inte visas. De flesta har sytts för hand av hemvävda tyger, vars höga kvalitet är resultatet av att många kvinnor i bygden vävt tyg för försäljning. Mönster och detaljer uppvisar typiska lokala drag, som levt kvar över tid utan större förändringar. Olika orter hade särpräglade attribut och ofta ingick speciella dräktdelar för olika tillfällen. Som exempel kan nämnas den karakteristiska Toarpsdräkten (bild överst), som har gamla anor och bygger på ett väl dokumenterat dräktskick. Även Vedensdräktens svarta livstycke med broderier i form av hjärtan och kronor förtjänar att omnämnas. I likhet med folkdräkter från andra delar av Sverige är kläderna omsorgsfullt gjorda och innehåller tidsödande inslag med krav på hög hantverksskicklighet. Vävda band och broderade mönster är vanliga utsmyckningar.
Sveriges folkdräkter utgörs av det som tidigare var allmogens klädsel i vardag och fest. Vävteknik, färgning och sömnad bär med sig mycket historia och dräkternas mönster och symboler är en rik och säregen del av vårt kulturarv. Utställningen vid Borås textilmuseum innehåller, trots sitt lilla format, flera fina exempel på denna folkliga dräktkultur och är därför väl värd ett besök.
Utställningen pågår till pågår till 8 januari 2023.
Toarpsdräkten
Sjuhäradsbygden präglades länge av gårdfarihandel, det vill säga kringresande handelsmän (”knallar”) som bjöd ut hemslöjd till försäljning. Särskilt aktiva var knallarna från Toarps socken, som under sina resor gärna bar folkdräkt som ett kännetecken. Gårdfarihandeln fortsatte fram till textilindustrins genombrott vid 1800-talets mitt och bidrog till att upprätthålla dräktskicket. Att många kvinnor spann och vävde för att bidra till familjens försörjning syns i tygerna – de är ofta vävda i fintrådigt garn i tekniker som kräver högt hantverkskunnande.
Även kyrkan hade inflytande på klädernas utformning och när förändringar i samhället gjorde att dräkten behövde ändras diskuterades detaljerna noga. Genom ett bevarat protokoll från en sockenstämma i Toarp 1911 vet vi att Toarpsdräkten vid denna tid hade kjolar i fler färger än vad som idag finns bevarade. Den gången beslutade stämman att hålla fast vid den gamla dräkten i oförändrat skick.
Det är inte en slump att fungerande välfärdssystem uppstått i kulturellt homogena samhällen med hög tillit. Forskaren Bo Rothstein har ett flertal gånger beskrivit välfärdssystemet som ett tillitsbaserat ömsesidigt försäkringssystem. Vi betalar inte skatt som välgörenhet. Vi betalar skatt i dag, tillitsfullt övertygade om att främlingar i morgon kommer att betala för oss.
Vi har således inte ett välfärdssamhälle enbart för att politiker har bestämt det. Vi har det för att Sverige besitter en kultur som gjort denna samhällsorganisation möjlig. Utan tillit, utan ömsesidighet, utan ärlighet, utan anti-nepotism finns inget välfärdssamhälle.
– Hanif Bali
Balis debattartikel, där ovanstående citat ingår, finns att läsa i sin helhet här:
Måltid 1902 i Västra Klagstorps socken, Skåne. Mer information om bilden finns här.
Att komma upp i smöret är ett utryck som skildrar att någon får det bättre ekonomiskt eller på annat sätt hamnar i en gynnsam position. Uttrycket härstammar från den tid då familjemedlemmar ibland samlades till måltid runt ett gemensamt grötfat. Mitt i gröten trycktes ett stycke smör ner, som fick smälta till ett ”smöröga”, där skedarna kunde doppas. När man ätit sig inåt från kanten nådde man tillslut smörhålan, som var det mest begärliga av måltiden. Att ”komma upp i smöret” blev därför en beskrivning av att få det bättre ställt. Uttrycket kom att leva kvar efter att det gemensamma fatet försvunnit ur måltidstraditionen och används ännu i bildlig betydelse.
–
Tryckta källor:
Ejdestam, Julius (1992), Svenskt folklivslexikon, Rabén och Sjögren
Sågverksarbetare på Alnö kring förra sekelskiftet. Kolar-Anna sitter på bänken längst fram, minst lika stor och stadig som sina manliga arbetskamrater. Som synes deltog även barn i arbetet. Skor var det inte alla som hade råd med och den lilla flickan längst till vänster har ett förband runt en skadad fot. Bild från Digitalt museum, CC BY-NC 4.0. Mer information om bilden hittar du här.
På Alnö utanför Sundsvall anlades under 1800-talet flera sågverk som en del av den framväxande trävaruindustrin. I anslutning bedrevs kolning för att förse ångsågarna med bränsle och inom kolarverksamheten kom en kvinna vid namn Anna Jonasson att få en framträdande plats. Hon kallades ”Kolar- Anna” och hennes livsöde har, trots att det på flera sätt är ovanligt, mycket att berätta om den tid hon levde i och om ett Sverige som snabbt förändrades.
Kolar-Anna föddes 1871 och hette då Anna Sofie Johansdotter Backull. Hon var av finsk börd och hur familjen hamnade i Sverige förtäljer inte historien. I unga år gifte hon sig med den 19 år äldre Olof Jonasson från Värmland och de bosatte sig i Johannesnäs på Alnö, där Olof arbetade som kolarbas vid sågverket.
Anna och Olof fick sju barn tillsammans. De bodde i ett boningshus med två rum, där det ena var till för familjen och det andra fungerade som bostad åt arbetsfolk. Senare fick de hela huset för sig själva, varpå folket i bygden tyckte att de hade fått bra med husrum. Anna hade förstås både hem och barn att sköta, men hjälpte också sin make med allehanda sysslor på kolbacken. Vid sidan om det egna arbetet skulle Olof och Anna se till att arbetarna skötte sitt och att avlöningar betalades ut. Livet var nog många gånger både strävsamt och obekvämt, men de höll sig friska och barnen växte.
Strax före jul 1903 behövde Olof uträtta ärenden inne i Sundsvall. Isen i Alnösundet hade lagt sig och några båtar gick inte. Olof stakade sig fram över isen från Johannesnäs till Sund, för att sedan promenera in till staden. När han skulle hem på kvällen började han gå samma väg tillbaka, utan vetskap om att en båt tidigare på dagen hade brutit fram en råk genom sundet. Mitt ute på isen gick han ner i vaken och försvann i djupet med allt han bar på sig.
Budet om olyckan nådde Anna och de sju barnen på julafton. Efter helgen draggade man i rännan och fick upp den döde, så att han kunde gravsättas. Stämningen var tryckt i hela bygden och många undrade nog hur det skulle gå för den prövade familjen, där det äldsta barnet var elva år. Men Anna kunde inte ge sig mycket tid att sörja. Utanför stod rykande kolmilor, som behövde noggrann skötsel för att inte brinna upp. Anna tog sin makes plats och såg till att kolningen slutfördes utan mankemang. Såväl bolagsledningen som andra inblandade utryckte sin fulla belåtenhet med hennes insatser och Anna fortsatte arbeta som kolarbas.
Så började en ny fas i Annas liv. Hon skottade kolbottnar, kapade stolpar, kullade milor och vakade noga så att eld inte slog fram. Kring sig hade hon en stab av arbetare till hjälp att både resa milorna och riva dem när de var färdigkolade, men Anna var aldrig rädd för att hugga i. Hon tände alltid milorna själv, eftersom det krävde fackkunskap, och man kunde ofta få se henne bära kolfat. Så fortsatte hon tills kolningsverksamheten upphörde på 1920-talet.
1949 gjorde Sundsvalls-Posten ett reportage om Anna för att skildra hennes liv. Anna var då nära 78 år och bodde tillsammans med sin son, dotter och måg i närheten av Alnö kyrka. För tidningsreportern beskrev Anna att även om hon hade både goda och onda minnen, så var de goda flest. ”Man tog en i sänder och då gick det bra”, förklarade hon. ”Någon tid att gå på bio blev aldrig över. Nöjet man hade det var arbetet”.
Anna dog 1954 och av kolarbacken där hon arbetade finns nu inga rester att se. Men historien om sågverken och kolningen på Alnö är inte bortglömd. Sveriges industrialisering tog fart i och med att ångsågar byggdes vid Norrlandskusten och sågverksindustrin växte fram. I den historien hade Kolar-Anna en roll att spela och hennes öde skildrar hur annorlunda livet blev för många när landet tog sina första stapplande steg från jordbrukssamhälle till industrination. Kanske finns i hennes hembygd ännu minnen kvar av den rådiga kvinnan som, härdig som en Norrlandsfura, skötte kolmilorna vid Johannesnäs. Sådana minnen förtjänar att vårdas och föras vidare som ett vittnesbörd om vad Sverige en gång varit och hur vägen till dagens välfärdssamhälle såg ut.
Har du ett särskilt fotografi, en släktklenod eller en speciell historia som du skulle vilja dela med dig av? Skriv och berätta! Enklast hör du av dig till Kulturminnet genom att nyttja kontaktformuläret under rubriken ”Kontakt”.Genom att dela minnen, bilder och levnadsbeskrivningar kan vi hjälpas åt att förvalta berättelsen om Sverige.
Under 1800-talets senare hälft vaknade en enorm kreativitet i Smålandsskogarna. Glasbruk växte fram, nya tekniker utvecklades och det så kallade ”Glasriket” blev ett centrum för konstglas. Bland de föremål som framställdes vid bruken i Kosta, Boda och Orrefors finns ett flertal som kommit att betraktas som symboler för den svenska glasproduktionens storhetstid. Ett av det mest omtalade är praktskålen ”Bacchuståget” av formgivaren Simon Gate.
Simon Gate hade tillsammans med glaskonstnären Edward Hald länge arbetat med att utveckla glaskonst med graverad dekor. Bacchuståget formgavs inför världsutställningen i Paris 1925 och innebar att Gate och Hald fick sitt internationella genombrott, samtidigt som Orrefors fick världsrykte. Det var också vid denna utställning som den nordiska klassicismen (senare kallad ”Swedish grace”) slog igenom.
Skålen är 22 cm hög och har en diameter på 30 cm. Motivet är en hyllning till vinguden Bacchus och skildrar en vinfest. Spänstiga och frodiga kroppar avbildas i dans på ett sätt som nästan får dem att sväva och kraftfulla kattdjur drar fram en vagn med en vintunna. Motivet är oerhört detaljrikt och gravyren har gjorts med mjuka skiftningar som förstärker djupet. Hårsvall och böljande tyger avbildas gracilt och luftigt och varje ansikte framställs med unika drag.
De första exemplaren av Bacchuståget färdigställdes av gravören av Gustav Abels, som beskrivit att arbetet var det mest krävande han gjort.
– Det mest påfrestande arbetet jag kommer ihåg är Bacchusskålen, som jag graverade till Parisutställningen 1925. När den var färdig råkade Gate slå sönder den, varefter den måste göras om i forcerat tempo, men då hade vi också gjort en del erfarenheter, har Abels berättat.
Totalt tog skålen 300 arbetstimmar att gravera. Incidenten då den första skålen gick i kras inträffade när Gate lyfte upp den mot ljuset och råkade slå den i en lampa.
Bacchusskålen betraktas nu som ett av Orrefors mest ikoniska verk och finns med i ett stort antal böcker och tidskrifter som exempel på glasbrukets exceptionella kvalitet. Tretton exemplar har framställts och finns nu hos både privata ägare och på museer. När en av skålarna auktionerades ut 2018 blev slutpriset över en miljon kronor. Det exemplar som ses på bilden ovan är utställt på Smålands museum i Växjö.
Kulturminnet 