På Alnö utanför Sundsvall anlades under 1800-talet flera sågverk som en del av den framväxande trävaruindustrin. I anslutning bedrevs kolning för att förse ångsågarna med bränsle och inom kolarverksamheten kom en kvinna vid namn Anna Jonasson att få en framträdande plats. Hon kallades ”Kolar- Anna” och hennes livsöde har, trots att det på flera sätt är ovanligt, mycket att berätta om den tid hon levde i och om ett Sverige som snabbt förändrades.
Kolar-Anna föddes 1871 och hette då Anna Sofie Johansdotter Backull. Hon var av finsk börd och hur familjen hamnade i Sverige förtäljer inte historien. I unga år gifte hon sig med den 19 år äldre Olof Jonasson från Värmland och de bosatte sig i Johannesnäs på Alnö, där Olof arbetade som kolarbas vid sågverket.
Anna och Olof fick sju barn tillsammans. De bodde i ett boningshus med två rum, där det ena var till för familjen och det andra fungerade som bostad åt arbetsfolk. Senare fick de hela huset för sig själva, varpå folket i bygden tyckte att de hade fått bra med husrum. Anna hade förstås både hem och barn att sköta, men hjälpte också sin make med allehanda sysslor på kolbacken. Vid sidan om det egna arbetet skulle Olof och Anna se till att arbetarna skötte sitt och att avlöningar betalades ut. Livet var nog många gånger både strävsamt och obekvämt, men de höll sig friska och barnen växte.
Strax före jul 1903 behövde Olof uträtta ärenden inne i Sundsvall. Isen i Alnösundet hade lagt sig och några båtar gick inte. Olof stakade sig fram över isen från Johannesnäs till Sund, för att sedan promenera in till staden. När han skulle hem på kvällen började han gå samma väg tillbaka, utan vetskap om att en båt tidigare på dagen hade brutit fram en råk genom sundet. Mitt ute på isen gick han ner i vaken och försvann i djupet med allt han bar på sig.
Budet om olyckan nådde Anna och de sju barnen på julafton. Efter helgen draggade man i rännan och fick upp den döde, så att han kunde gravsättas. Stämningen var tryckt i hela bygden och många undrade nog hur det skulle gå för den prövade familjen, där det äldsta barnet var elva år. Men Anna kunde inte ge sig mycket tid att sörja. Utanför stod rykande kolmilor, som behövde noggrann skötsel för att inte brinna upp. Anna tog sin makes plats och såg till att kolningen slutfördes utan mankemang. Såväl bolagsledningen som andra inblandade utryckte sin fulla belåtenhet med hennes insatser och Anna fortsatte arbeta som kolarbas.
Så började en ny fas i Annas liv. Hon skottade kolbottnar, kapade stolpar, kullade milor och vakade noga så att eld inte slog fram. Kring sig hade hon en stab av arbetare till hjälp att både resa milorna och riva dem när de var färdigkolade, men Anna var aldrig rädd för att hugga i. Hon tände alltid milorna själv, eftersom det krävde fackkunskap, och man kunde ofta få se henne bära kolfat. Så fortsatte hon tills kolningsverksamheten upphörde på 1920-talet.
1949 gjorde Sundsvalls-Posten ett reportage om Anna för att skildra hennes liv. Anna var då nära 78 år och bodde tillsammans med sin son, dotter och måg i närheten av Alnö kyrka. För tidningsreportern beskrev Anna att även om hon hade både goda och onda minnen, så var de goda flest. ”Man tog en i sänder och då gick det bra”, förklarade hon. ”Någon tid att gå på bio blev aldrig över. Nöjet man hade det var arbetet”.
Anna dog 1954 och av kolarbacken där hon arbetade finns nu inga rester att se. Men historien om sågverken och kolningen på Alnö är inte bortglömd. Sveriges industrialisering tog fart i och med att ångsågar byggdes vid Norrlandskusten och sågverksindustrin växte fram. I den historien hade Kolar-Anna en roll att spela och hennes öde skildrar hur annorlunda livet blev för många när landet tog sina första stapplande steg från jordbrukssamhälle till industrination. Kanske finns i hennes hembygd ännu minnen kvar av den rådiga kvinnan som, härdig som en Norrlandsfura, skötte kolmilorna vid Johannesnäs. Sådana minnen förtjänar att vårdas och föras vidare som ett vittnesbörd om vad Sverige en gång varit och hur vägen till dagens välfärdssamhälle såg ut.
Har du ett särskilt fotografi, en släktklenod eller en speciell historia som du skulle vilja dela med dig av? Skriv och berätta! Enklast hör du av dig till Kulturminnet genom att nyttja kontaktformuläret under rubriken ”Kontakt”. Genom att dela minnen, bilder och levnadsbeskrivningar kan vi hjälpas åt att förvalta berättelsen om Sverige.
Kulturminnet 
Pingback: Året som gått | Kulturminnet