Den södra delen av Västergötland kallas ibland för Sjuhäradsbygden och omfattar de gamla häraderna Gäsene, Ås, Veden, Bollebygd, Mark, Kind och Redväg. Borås räknas som Sjuhärads centralort och i området finns en stark tradition av textilindustri. Än idag har staden en textilhögskola och för den som vill veta mer om det textilindustriella arvet finns ett museum. Just nu har den kulturhistoriskt intresserade särskilt goda skäl att besöka museet: en tillfällig utställning visar upp västar och livstycken ur Sjuhärads färgstarka folkdräkter.
De dräktdelar som ingår i utställningen har plockats fram ur museets samlingar och brukar vanligen inte visas. De flesta har sytts för hand av hemvävda tyger, vars höga kvalitet är resultatet av att många kvinnor i bygden vävt tyg för försäljning. Mönster och detaljer uppvisar typiska lokala drag, som levt kvar över tid utan större förändringar. Olika orter hade särpräglade attribut och ofta ingick speciella dräktdelar för olika tillfällen. Som exempel kan nämnas den karakteristiska Toarpsdräkten (bild överst), som har gamla anor och bygger på ett väl dokumenterat dräktskick. Även Vedensdräktens svarta livstycke med broderier i form av hjärtan och kronor förtjänar att omnämnas. I likhet med folkdräkter från andra delar av Sverige är kläderna omsorgsfullt gjorda och innehåller tidsödande inslag med krav på hög hantverksskicklighet. Vävda band och broderade mönster är vanliga utsmyckningar.
Sveriges folkdräkter utgörs av det som tidigare var allmogens klädsel i vardag och fest. Vävteknik, färgning och sömnad bär med sig mycket historia och dräkternas mönster och symboler är en rik och säregen del av vårt kulturarv. Utställningen vid Borås textilmuseum innehåller, trots sitt lilla format, flera fina exempel på denna folkliga dräktkultur och är därför väl värd ett besök.
Utställningen pågår till pågår till 8 januari 2023.
Toarpsdräkten
Sjuhäradsbygden präglades länge av gårdfarihandel, det vill säga kringresande handelsmän (”knallar”) som bjöd ut hemslöjd till försäljning. Särskilt aktiva var knallarna från Toarps socken, som under sina resor gärna bar folkdräkt som ett kännetecken. Gårdfarihandeln fortsatte fram till textilindustrins genombrott vid 1800-talets mitt och bidrog till att upprätthålla dräktskicket. Att många kvinnor spann och vävde för att bidra till familjens försörjning syns i tygerna – de är ofta vävda i fintrådigt garn i tekniker som kräver högt hantverkskunnande.
Även kyrkan hade inflytande på klädernas utformning och när förändringar i samhället gjorde att dräkten behövde ändras diskuterades detaljerna noga. Genom ett bevarat protokoll från en sockenstämma i Toarp 1911 vet vi att Toarpsdräkten vid denna tid hade kjolar i fler färger än vad som idag finns bevarade. Den gången beslutade stämman att hålla fast vid den gamla dräkten i oförändrat skick.
Läs mer:
Kulturminnet 
Pingback: Året som gått | Kulturminnet