Nordisk folktro, del 46: Elden

I den nordiska folktron har elden sedan forna tider betraktats som ett skyddsmedel mot onda makter. Så länge ett nyfött barn var odöpt skulle elden hållas brinnande i härden för att skydda barnet. Brinnande trästycken kunde slängas efter besökare som man misstänkte för trolldom och skulle man råka hitta något suspekt föremål, som en trollpåse, kunde det oskadliggöras med en skyffel glödande kol.

Vid flera tidpunkter på året (påsk, valborgsmässoafton, Kristi himmelsfärdsdag och midsommar) tändes eldar ute i det fria i syfte att skrämma bort magiska väsen och hålla rovdjur borta från betesmarkerna. Julbrasan tändes istället i spisen och ansågs ha förmågan att rena allt den lyste på. Dessutom kunde den avslöja framtida händelser genom tydor i lågorna och glöden.

En omtalad sägen där eldens övernaturliga krafter skildras är Gutasagan, som nedtecknades på 1200-talet och berättar hur Gotland befolkades. Sagan beskriver att Gotland i forntiden var bundet av en förbannelse, så att ön varje morgon sjönk i havet för att sedan stiga upp igen om natten. Först efter att en man vid namn Tjelvar fört eld till Gotland bröts förtrollningen och ön stannade kvar över havsytan.

Men elden hade inte bara skyddande krafter, utan krävde också respekt. Det gällde att hålla sig väl med sin hustomte, så att han vaktade bostaden och slog larm om eld bröt ut. Svårast att släcka var eld som uppstått genom åsknedslag, men genom att blanda modersmjölk i släckvattnet kunde man lyckas. Särskilda trollformler fanns också att ta till för att underlätta släckningen. Havande kvinnor skulle vara särskilt försiktiga: om de fick se en eldsvåda och samtidigt tog med handen på kroppen kunde barnet födas med ett eldsmärke på motsvarande ställe.

Källor:

Ejdestam, Julius (1992), Svenskt folklivslexikon, Rabén och Sjögren

Norlind, Tobias (1912), Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, Bohlin & Co

Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö, Prisma

Schön, Ebbe (1980), Julen förr i tiden, Natur och Kultur

2 reaktioner på ”Nordisk folktro, del 46: Elden

  1. Man kunde också ta upp traditioner som att ”dricka eldborgs skål” och gnideld, vilket vanligen framställdes vid antingen Midvinter- eller Sommarsolståndet, samt den sk ”eldbön” i flera varianter, som finns i Bengt af Klintbergs ”svenska trollformler”

    Gillad av 1 person

  2. samt naturligtvis den kristna helvetes-skräcken… enligt senare folktro var det farligt farligt farligt att titta in i kakelugnen eller brasan sent om kvällen, för då kunde själve horn-per eller Gammel-Erik komma och ta en…

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s