2022 går nu mot sitt slut och tidningarna fylls av summeringar och analyser av vad året fört med sig. Även här på Kulturminnet har det blivit dags att göra bokslut och titta tillbaka på det år som förflutit.
Under året har Kulturminnet ofta riktat blicken mot allmogesamhället under 1800-talet. Flera inlägg har baserats på de personliga observationer som gjordes av etnologen Herman Hofberg under seklets senare hälft. Kulturminnet har valt att inom ramen för serien ”Svensk allmogekultur” digitalisera hans beskrivningar av livet vid fäbodarna och bröllopstraditioner i Rättvik. Tack vare hans nedteckningar vet vi också vilka karaktärsdrag som förr ansågs utmärkande för olika delar av landet. Andra inlägg i samma serie har beskrivit kvinnans ställning, midsommarfirandet, brödbakning och hur kaffedrickandet gjorde sitt intåg i svenska hem.
Det gotländska kulturarvet har getts lite extra utrymme. Gotlands Fornsal har presenterats, liksom det historierika fiskeläget i Kovik. Spännande arkeologiska fynd från ön — som Spillingskatten, rustningarna från Korsbetningen och den försvunna Havorringen — har lyfts fram. Bloggens läsare har också fått bekanta sig med Gotlands folktro och mytologi i texter om den tomteliknande figuren Bysen och den mytiske gestalten Tjelvar, som löste Gotland ur en förbannelse.
Men Gotland är inte det enda landskap som Kulturminnet uppmärksammat. Bland de besöksmål som skildrats finns Blomsholms fornlämningsområde i Bohuslän, Glasriket i Småland, Fryksås fäbod i Dalarna, Högbergsfältets gruvområde i Värmland och medeltidsborgen Glimmingehus i Skåne. Ett uppskattat inlägg berättade om kyrkogården i Ekshärad och dess unika järnkors. Besök har även gjorts till den färgsprakande Erik-Anders hälsingegård i Hälsingland och kyrkberget i Vilhelmina i Lappland. I en lite längre text har läsaren fått följa med på en kulturhistorisk upptäcktsfärd i Norrbotten med besök till ovanliga kyrkor och en fors där man fångar sik med håv. En särskild fördjupning har gjorts om den lilla kyrkan i Ugglum i Västergötland, vars märkvärdiga historia har lett fram till att det nu finns ett lejon på kyrktaket. Ett inlägg om Stalpet i Småland visade sig bli fruktbart tack vare en tillmötesgående hembygdsförening — som resultat av kontakten har hembygdsföreningen nu har lagt upp fler texter av den lokala folklivsskildraren Albert Gustafsson på sin hemsida. Mycket läsvärt!
Även om Kulturminnet handlar om svensk kultur har ett par utblickar gjorts mot Norge. Vi har fått möta den trolska huldran vid Kjosfossen, som har påtagliga likheter med det svenska skogsrået. Skillnader i samtidskulturen, inte minst rörande synen på det egna kulturarvet, har också diskuterats. Att frågor som rör kulturens och kulturarvets värde är högaktuella märks i läsekretsens preferenser: en av de mest omtyckta texterna under håret handlade om kultur och identitet.
Kulturminnet har fortsatt utforska Sveriges immateriella kulturarv i form av sägner, folksagor och folktro. Vi har fördjupat oss i äldre tiders föreställningar om åskan, månen, Blåkulla och dödsvarsel. Dessutom har vi tittat på hur så kallade ”ellakors” kunde användas till beskydd, hur man kunde göra för att få god fiskelycka och vad som var viktigt att tänka på vid namngivningen av ett barn. Särskilda inlägg har beskrivit traditionerna kring källoffring, svensk folkmedicin och bomärken.
De svenska folksagorna är en kulturhistorisk skattkammare, som bjuder på såväl vildvuxen fantasi som etnologiska skildringar. Ända sedan starten har Kulturminnet arbetat med att tillgängliggöra både kända och mindre kända verk. Under året har tio nya folksagor lagts upp på bloggen, varav flertalet tidigare inte funnits tillgängliga digitalt. Några som förtjänar att omnämnas är berättelsen om bröderna Vattu-man och Vattu-sin, Gumman i gropen och Flickan som plockade smultron hos tomtarna. Genom folksagorna har vi också fått veta hur det gick när björnen lärde känna människan, hur sidensvansen fick sin krona och hur en listig brud lyckades fly undan sitt oönskade bröllop.
Sverige är mycket rikt på sägner med lokal förankring, som ofta kan kopplas till speciella byggnader eller landmärken i landskapet. I år har Kulturminnet berättat de sorgliga och nervkittlande historierna om Hagbards galge, Saxe på Saxholm och trollkarlen Kettil Runske. I vissa fall har saga och sägen blandats samman, så att det idag inte går att avgöra vad som är verklighet och dikt. Exempel är berättelserna om den mytiske kung Rane och beskrivningarna av aposteln Sankt Staffan. Att den beryktade häxan Kapten Elin verkligen har funnits vet vi, men allt som sägs om henne är nog inte värt att tro på. Detsamma kan sägas om den modiga kvinnan Blända i Bländasägnen, som ska ha gett Värends folkdräkt dess speciella utseende.
En betydelsefull del av Kulturminnets arbete handlar om att skildra utvalda delar av den nordiska mytologin på ett sätt som är roligt och intresseväckande för både barn och vuxna. I år har vi tittat på historien om den åttbente hästen Sleipner och världens vackraste smycke, Brisingamen. Vi har också fått veta varför Tor en gång blev tvungen att förklä sig i brudklänning och hur det gick när Tyr stoppade sin ena hand i Fenrisulvens gap. Dessutom har vi fått följa med på Hermods mörka resa till dödsriket, där han träffade dödsgudinnan Hel.
Föremål av särskild kulturhistorisk betydelse beskrivs i serien ”Klenoder ur vårt kulturarv”. Under 2022 har Kulturminnet presenterat de båda möbler som gör anspråk på att vara Sveriges äldsta: Suntakstolen och bänken från Kungsåra. Båda bär tydliga drag av hednisk konst. Vi har också tittat på det enastående vackra dosspännet från Mårtens och fått hjälp av Historiska museets antikvarie att tolka dess djurornamentik. Ett annat blogginlägg tog upp Vadstenadiariet, där munkarna vid Vadstena kloster 1384-1545 förde både alldagliga och uppseendeväckande anteckningar från klosterlivet. Mot årets slut presenterades spännet från Finnestorp, som avbildar guden Oden när han dricker ur Mimers brunn. Snart går spännet att se på Västergötlands museum.
Vårt språk är i mångt och mycket en spegling av kulturen och inläggen om språkkultur tillhör Kulturminnets populäraste. Under 2022 har bloggen rett ut varför vi använder uttryck som ”saken är biff”, ”köpa grisen i säcken”, ”komma upp i smöret”, ”bli du och bror”, samt ”lägga manken till”. Bloggen har även listat utvalda ordspråk om äktenskapet och hemmet. Många av dem har en hel del att säga om hur synsätt och prioriteringar skiftat över tid.
Arbetet med att kartlägga våra högtider och traditioner har fortskridit. Bakgrunden till den speciella Tiburtiusdagen har beskrivits, liksom seder och bruk kopplade till Annadagen. Engelsmannen Llewellyn Lloyds beskrivning av hur luciatraditionen såg ut i Sverige på 1800-talet har återgivits. Inför julen har vi gått igenom historien bakom flera jultraditioner, inte minst lutfisken, julgrisen och julkärven. Vi har också undersökt varför julafton i Sverige kallas ”dopparedagen”. Genom en skildring av konstnärinnan Jenny Nyströms livsverk har vi kunnat se hur den svenska tomtebilden vuxit fram.
Ny för 2022 är serien ”En epok i svensk kulturhistoria”, som skildrar den svenska kulturen under utvalda tidsperioder. Serien inleddes med ett nedslag medeltiden (1300-talet), för att därefter backa tillbaka till den omvälvande kulturutvecklingen under Nordens bronsålder. Ytterligare en historisk tillbakablick gjordes i ett inlägg om den fascinerande yamnayakulturen, vars intåg förändrade historiens gång i vår del av världen. En annan historisk text har beskrivit den svenska valutans dramatiska historia och det maktspel som omgivit den. Den kulturhistoriska utvecklingen har också skildrats genom enskilda livsöden i berättelserna om Erika Aittamaa, vars innovativa hemslöjd gjorde att Lovikkavantarna började produceras, och Kolar-Anna, som levde vid Norrlandskusten när den svenska industrialiseringen tog fart.
Under året har Kulturminnet vid några tillfällen fått anledning att lyfta fram särskilda kulturarrangemang och händelser. Hit hör tändningen av kolmilan vid Skottvångs gruva och en utställning om lokalt dräktskick vid Borås textilmuseum. Samma museum arrangerade även en färgsprakande utställning med tryckta textilmönster, där flera svenska designklassiker fanns representerade. Bloggen har även uppmärksammat att Sveriges vackraste och roligaste ortnamn utsetts i en omröstning, samt att Norrbotten har fått en egen kalender med fokus på lokala traditioner.
Men allt som hänt under 2022 har inte varit glädjande. Inom ramen för serien ”När normerna förändras” beskrivs hur samhället påverkas när nya normer bryter in och vad som händer när nytt tankegods krockar med det gamla. 2022 fick vi inte minst en oerhört våldsam påskhelg. Vi fick också nytt rekord i dödsskjutningar och har fått bevittna hur våldet lett till att ambulanspersonal behöver utbildas i självförsvar och barn efterfrågar skottsäkra västar i skolan. Vi har också fått se skolor stängas efter larm från Säpo rörande islamistisk radikalisering. Trots sådana larmsignaler finns det ännu människor som levererar oreflekterade förnekanden av kulturens betydelse för samhällets funktion. Att försöka bemöta dem alla är en omöjlighet, men en replik lämnades på DN-journalisten Ola Anderssons fumliga debattartikel. När Sverige under en begränsad period fick en kulturminister som knappt kunde svara på om den svenska kulturen existerar föranledde det också en reaktion från Kulturminnets sida.
Samtidigt finns det ljusglimtar som talar för att den svenska kulturen börjar synliggöras och tillmätas ett värde. Boken Saknad av Katarina Barrling och Cecilia Garme mottogs välvilligt av de allra flesta kulturskribenter, trots att den tar sig an den känsliga frågan om det mångkulturella samhällets baksidor och svenska folkets saknad efter det land som nu förändrats till oigenkännlighet. Kulturminnet valde att kommentera boken ur två perspektiv, ett recenserande och ett mer personligt.
Att 2022 var valår gjorde förstås att ljuset riktades mot politiska perspektiv på kulturen. Den avgående statsministern Magdalena Anderssons sommartal visade att politikernas isolerade tankebubbla nu börjat spricka upp och att glimtar av verkligheten trängt in. När Tidöavtalet presenterades stod det klart att Sverige ska få en kulturkanon, vilket väckte svallvågor av diskussioner i dagstidningar över hela landet. Kulturminnet publicerade ett eget förslag på vad en sådan kulturkanon skulle kunna innehålla och fick många beaktansvärda synpunkter på innehållet. Kanske leder det fram till en reviderad version med justeringar utifrån de invändningar som framförts, vi får se.
Under det kommande året kommer Kulturminnet att lägga visst fokus på de svenska högtider som ännu inte omskrivits på bloggen. Inga nya serier kommer att startas, utan mer material kommer att publiceras inom ramen för de redan befintliga. Kulturminnet kommer se till att fler folksagor och sägner blir tillgängliga på nätet, presentera fler kulturhistoriska besöksmål och lyfta fram utvalda delar av det svenska kulturarvets mest spännande innehåll. Och givetvis kommer Kulturminnet att följa den politiska utvecklingen för att kommentera vad den innebär för för Sverige, svenskt kulturliv och förvaltningen av det kulturella arvet. Förslag från läsekretsen tas gärna emot, både rörande kulturhistoriska företeelser och debattämnen. Med stöd från er som läser kan Kulturminnet bli ännu bättre.
Jag skickar ett stort tack till er alla och önskar Gott Nytt År!
Malin Kim
Kulturminnet 