Lloyd berättar om Lucia

Författaren Llewellyn Lloyd (1792-1876) var engelsman och född i en förnäm godsägarfamilj. Vid 31 års ålder gjorde han en resa till Sverige som kom att förändra hans liv. Han greps av stor kärlek till både naturen och folket och kom att tillbringa större delen av sin återstående livstid här, framför allt i Värmland och Västergötland. Vid sidan av ett passionerat intresse för jakt och fiske ägnade han sig åt att skriva detaljerade skildringar av sina upplevelser. Han gjorde omfattande anteckningar kring seder, högtider och folktro och nedtecknade gamla folksagor och sägner. Nedanstående beskrivning av luciatraditionen har hämtats ut boken Svenska allmogens plägseder, som gavs ut 1871.

Luciadagen (”Lussi”), som infaller den 13 december, eller elfva dagar före Jul, är också en folkfest här i landet. Dess anledning är tvifvelaktig. Några säga att de gamle ansågo dagen vara den kortaste på hela året och derför firades den såsom sådan. ”Lucianatten”, säger bönderna, ”är så lång att oxen, för hunger, derunder biter tre gånger i krubban.” – ”Lucianatten är dödande lång”, sade kon den tiden då djuren kunde tala; ”den är så god som två”, tillade gumsen; ”Det är verkligen sant”, försäkrade geten, som också försäkrade att ”det var ömkligt att en sådan natt fanns”. – Det påstås också att Lucia-firandet är ympadt på en hednafest för gudinnan Lucina, som herrskade vid barns födelse, och som derföre åkallades af qvinnor i barnsnöd.

Ännu andra åter påstå att denna högtid var stiftad till minne af en mycket dygdig jungfru vid namn Lucia, som i första delen af det fjärde århundradet lefde i Syracusa, och om hvilken vi hafva följande legend:

”Hon var förlofvad och skulle gifta sig, men bortskänkte i tysthet den hemgift, som hennes moder bestått henne, till de fattigaste bland dem som bekände sig till den kristna tron, emedan hon åsett det mod, hvarmed sådana martyrer gingo sin död till mötes. Hennes blifvande man fick kunskap om hennes böjelse för den nya religionen och anklagade henne vid domstolen. Domaren kunde icke förmå henne att såsom förut offra åt gudarne, och dömde henne fördenskull till ett visst liderligt hus. Men då hon skulle föras bort till detta syndens näste, befanns det att hon icke kunde bringas ifrån stället. Då blef hon afklädd och man gjorde en eld omkring henne af olja och tjära; men midtibland dessa lågor stod hon orörd och oskadad. En af vakten, som såg detta, rusade fram och stötte sitt svärd i hennes bröst, så att hon ögonblickligen afled.”

Hurudan anledningen varit till denna fest, är det åtminstone visst att den under katholska tiden firades mycket högtidligt. Äfven i vår tid firas den i många trakter efter fädernas sed, helst i de södra trakterna.

Klockan tre eller fyra på morgonen blir en sofvande på Luciadagen uppväckt af en hvitklädd flicka, med thiar af tända ljus kring hufvudet. Några påstå att det skall vara till martyrens ära, liksom eldslågorna flämtade omkring jungfru Lucias hufvud, när hon led martyrdöden. Andra åter att seden uppkommit hos Nordens gamla folk, som ansåg eld och ljus vara ett stort behof på denna kortaste bland alla dagarne. Flickorna bära en bricka, hvarå de hafva kaffe, brännvin, tårtor o. s. v., och som man måste hålla till godo medan man ligger. Derefter stiger man upp, och familj och gäster sätta sig ned till en måltid kallad ”Otte”, hvarunder glasen gå flitigt omkring, och lustighet hör till ordningen för dagen. Derefter plägar folket både fiska och skjuta vid skenet af bloss, som äro gjorda utaf torrvedsstickor; men jag vet icke hvarföre man på detta sättet roar sig just på denna morgon.

Fotnot: Bilden visar konstnären Fritz von Dardels skildring av luciafirande på Koberg i Västergötland 1848.