Nedanstående text har hämtats ur boken Svenska allmogens plägseder av den engelske författaren Llewellyn Lloyd (1792-1876). Lloyd var under stora delar av sitt vuxna liv bosatt i Sverige och skildrade personliga upplevelser av svensk folkkultur i sina böcker.
På Juldagen vilja alla infinna sig i julottan, som börjar mycket tidigt på morgonen — på vissa orter flera timmar före dagningen. På landet samla sig ofta invånarne från en och samma by, då de ska gå till kyrkan, och bära ofta framför sig ett bloss av torrved. Skenet deraf gör mycken effekt i bergstrakter, då man får se dessa klara ljus komma fram ifrån kompassens alla streck. Anblicken deraf är verkligen öfverraskande. När man kommit helt nära kyrkan, bli alla blossen kastade i en hög, då deraf uppkommer en illumination, som belyser ej allenast kyrkan, utan också vida omkring hela trakten.
Kyrkan är invändigt starkt upplyst, emedan, utom ljusen på altaret och predikstolen samt kronorna i midten af hvalfvet, alla bänkarne äro försedda med flera tända ljus, som antingen äro bekostade af bänkinnehafvarne sjelfva eller af socknen gemensamt. Fordom brukades också att golfvet var beströdt med halm, men i sednare tider har detta bruk för det mesta blifvit afskaffadt, så att nu för tiden hackadt granris eller enris i dess ställe begagnas.
Gudstjensten förrättas på denna dag nästan alldeles lika som på söndagar, men prestens, eller rättare sagt presternas, drägt (då vanligen mer än en tjenstgör) väcker någon förundran, emedan de äro klädda i en lång hvit och fladdrande rock, yttermera öfverklädd med en annan drägt, hvarå ett stort gyllene kors befinnes på baksidan — tjenligt att väcka uppmärksamhet hos våra (Englands) ritualister.
Då man kommer ut ur kyrkan, måste man fästa sin uppmärksamhet på den ifver och hast, med hvilken alla — åkande eller gående — skynda hemåt; stundom ser det ut som en verklig kapplöpning. Några påstå, att detta sker till minne av S:t Staffan; af andra förklaras denna ifver dermed, att man tror följande skörd bli först införd af den som kommer först hem; andra åter tro, att hela afsigten är att snart komma hem till en god middag, allmännast bestående af fläsk i någon form, såsom på denna dag utgörande en stadigvarande rätt.
Men sedan man kommit hem till sig, lefver hvarje familj tyst för sig sjelf, utan att hvarken emottaga eller göra visiter, hvaremot den återstående delen af dagen tillbringas med att läsa andaktsböcker, sjunga psalmer o. s. v. Det är likväl sannt att man någon gång får se folk som berusat sig, men så vidt min erfarenhet gått, är sådant ett sällsynt undantag från det vanliga.
Mer om juldagen och traditionerna kring julottan kan du läsa här.
Kulturminnet 
Intressant. Speciellt fäste jag mig vid att det tydligen var ovanligt att man drack sig berusad. Vi har ju ständigt matats i media med att våra förfäder söp som svin och svalt för det mesta, och blev 35 år i genomsnitt, och att det därför inte fanns några gamlingar som kunde få dagens ålderskrämpor, som demens, cancer osv. Folk blev helt enkelt inte så gamla att man hann få det. Så ungefär lyder bedömningen. Men det sistnämnda kan ju inte vara sant om man får tro Linnès lärjunge Per Kalm, som 1742 besökte Bohuslän. I sin allmänna beskrivning av allt han ser och upplever där, berättar han att ”i Bohuslän finnes ovanligt många hundraåringar”!!!
Så det här att man söp ihjäl sig i stor utsträckning är förmodligen inte sant det heller, utan ingår i den allmänna smutskastningen av vår forntid. Det är ju viktigt för nuvarande makthavare att dagens plågor och förtryck, ska relativiseras så att vi ska stå ut med dom, och tänka att det är i alla fall bättre nu……
GillaGilla
Ja, jag upplever också att vår historia vinklas och förvanskas i politiska syften. Just därför tycker jag det är viktigt att lyfta fram ögonvittnesskildringar som beskriver hur det verkligen var, exempelvis Llewellyn Lloyds beskrivning av julottan.
Under det kommande året är min plan att publicera ett flertal texter av Llewellyn Lloyd och William W Thomas Junior, båda utländska besökare i Sverige under 1800-talet, som delar med sig av personliga upplevelser och observationer. Jag hoppas också hitta personer som vill berätta om sina erfarenheter av att växa upp, bilda familj och arbeta i Sverige under 1900-talet.
Det bästa försvaret mot den historierevisionism och mentala kulturförstörelse som nu pågår i Sverige är att se till att kunskap bevaras och sprids. Jag gör mitt allra bästa för att dra mitt strå till den stacken. Tack för att du läser!
GillaGilla
Pingback: Den svenska folktrons ordlista: väsen, trolldom, skrock och sägner | Kulturminnet