Alla på jorden är inte svenskar med svenska erfarenheter. De flesta samhällen runt världen är inte organiserade som vårt. Svensk kultur är svensk kultur och det finns en myriad andra. I grova drag finns det kollektivistiska kulturer och individualistiska. Det finns olika sätt runt om i världen att lösa konflikter och skipa rätt. Det finns olika erfarenheter av en statsapparat. Det finns skriftkulturer och muntligt traderade.
Det finns länder med generellt hög utbildningsnivå och länder där kunskap inte premieras lika högt eller där staten inte kan erbjuda befolkningen utbildning.
Det finns kulturer där religiös praktik och värderingar trumfar ett lands lagstiftning och kulturer där religion och stat är sammanflätad.
Det finns samhällen där människor socialiserats in i demokratiskt tänkande och där lagen och språket är det gemensamma kittet. Det finns länder där människor inte upplevt en enda dag av yttrandefrihet medan andra folk värderar den högre än allt annat. Det finns samhällen där tilliten människor emellan och gentemot staten är ytterst bristfällig och det finns högtillitssamhällen – som de skandinaviska.
Om nu människor som kommer till Sverige är socialiserade och präglade av någon av alla dessa kulturer, vore det inte då åtminstone lite intressant att beakta dessa aspekter när man genom att bara öppna en tidning kan misstänka att det som kallas integration inte fungerar så som den svenska staten önskar och förutsatt?
– Per Brinkemo
Brinkemos artikel går att läsa i sin helhet (bakom betalvägg) här.
Att låtsas är farligt, åtminstone om en låtsad verklighet får ligga till grund för politiska beslut. Det kan man ju tycka att Sverige borde ha lärt sig vid det här laget, efter ett par decennier där sådan låtsaspolitik lett till den ena dikeskörningen efter den andra. Några exempel ur den senaste tidens nyhetsflöde visar emellertid att det fortfarande finns individer på framträdande poster som väljer att blunda för det mest uppenbara.
En person som visar upp sådan självvald blindhet är Marie Johansson (S), kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande i Gislaved. Nyligen gjorde SVT ett reportage om den höga arbetslösheten bland kommunens utlandsfödda kvinnor. För ändamålet intervjuades en somalisk kvinna i religiös klädsel, som efter 22 år i Sverige talade mycket svårbegriplig svenska. Hon hade år efter år slussats mellan praktikplatser utan att någonsin bli anställd, men Marie Johansson (S) var optimistisk. ”Vi kommer att behöva alla händer, alla människor som vill jobba behöver vi i vår kommun!” uttryckte hon förtröstansfullt till SVT.
Det låter vackert. Mycket vackert. Och vem önskar inte att det var så? Frågan är bara om Marie Johansson själv tror på sina ord. Är det rimligt att tänka sig att alla som vill arbeta i Gislaved, oavsett utbildning och språknivå, ska rymmas på arbetsmarknaden? Det är inte sannolikt att Johansson tror på det hon själv säger. Men hon låtsas, förmodligen för att hon skolats in i en politisk retorik som är nödvändig för att hon ska få behålla sina poster.
Ett annat exempel kan vi hämta från överläkare Ragnar Ang på Sahlgrenska, som nyligen gick ut i media och hävdade att vården av skottskadade måste prioriteras. För detta framhöll han inte minst samhällsekonomiska skäl. ”Om vi effektivt kan rehabilitera patienter tillbaka till arbetslivet så är det en investering som lönar sig i flera år”, hävdade han i en intervju med SVT.
Ett sådant resonemang hade varit hållbart om de skottskadade var oskyldiga förbipasserande som drabbades av förlupna kulor. Sådana scenarier ser vi tyvärr allt oftare, men i majoriteten av fallen handlar det fortfarande om uppgörelser där män från kriminella grupperingar angriper varandra. Det är Ragnar Ang knappast omedveten om. Han vet att varken gärningsmän eller brottsoffer är hårt arbetande skattebetalare, utan förhärdade gängkriminella – men det vill han inte kännas vid. Man framstår ju som en finare människa om man låtsas att dessa individer är nyttiga för det svenska samhället. (För tydlighetens skull: observera att det är Ragnar Agn som hävdar att samhällsekonomiska argument ska utgöra grund för vem som prioriteras i sjukvården, inte jag.)
Koketterier av den typ som kommunalrådet och överläkaren ägnar sig åt hade väl gått an om de stannat hos några enskilda offentliganställda med bekräftelsebehov, men så är inte fallet. En liknande självvald blindhet har länge fått styra politiken på riksnivå. Det är sådant skådespel med tillhörande skönmålning som gjort att fullt fungerande kärnkraft släckts ner innan annan elproduktion säkerställts. Det låter ju vackert att elförsörjningen ska baseras på ”förnyelsebara energikällor”, så vem vill se sanningen i vitögat och invända? Och nog klingar det tjusigt att vara ”alliansfri” – en lyx man kan kosta på sig tills man inser riskerna med att inte kunna försvara sig när en galning börjar kriga i närområdet. Lika vackert låter det att alla som invandrar bidrar till att berika det svenska samhället, oavsett kulturell bakgrund, normer och färdigheter. Man kan ju nästan bli hjärtnupen, åtminstone om man är så naiv att man inte inser att de fagra orden kolliderar med verkligheten.
När verkligheten trängde sig på blev Sverige snabbt en ivrig anhängare av både NATO och kärnkraft. Nu hoppas jag att vi snart får se en liknande omvärdering av den hittills så nedvärderade och åsidosatta svenska kulturen, med dess tillhörande normer, beteenden och principer. Jag hoppas att människor ska inse att det är svenskarnas sätt att bete sig – deras sätt att interagera med varandra, att uppfostra sina barn och att förhålla sig till samhället – som utgör själva grunden för hur Sverige fungerar och är som land.
Jag hoppas på en stark renässans för de svenska värderingar som medverkade till att göra Sverige tryggt och stabilt. Förhoppningsvis slängs mångkulturpropagandan i samma soptunna som allt det andra som bidragit till Sveriges förfall. Det borde redan vara uppenbart för de flesta att det ensidiga hyllandet av mångkultur bara var ett uttryck för samma fördummande spel som den övriga låtsaspolitiken. Frågan är bara hur långt utvecklingen behöver gå innan människor som Marie Johansson, Ragnar Ang och deras gelikar högre upp i näringskedjan tvingas ut ur sina bubblor för att konfronteras med den verkliga världen.
Nedanstående folksaga har hämtats ur boken Sveriges samtliga folksagor i ord och bildII, som sammanställts av Waldemar Liungman. Sagan nedtecknades i Östmarks socken i Värmland 1922. Jag återger den fritt.
En gång hade räven lurat björnen att sätta sig över en brunn för att fiska. Eftersom det var mitt i vintern frös björnens svans fast, så att han inte kunde komma loss. Den sluga räven passade då på att springa in till gumman som ägde brunnen för att säga att Nalle satt och smutsade ner vattnet. Gumman, som just var i färd med att kärna smör, blev mycket upprörd över att få sin brunn förstörd.
– Oj, oj, oj! ropade hon och slet till sig klappträt för att springa ut och jaga bort björnen.
Så snart gumman lämnat huset var Mickel genast framme vid smörkärnan och slickade i sig grädden.
Gumman gav björnen några duktiga slag med klappträt och när björnen försökte fly bar det sig inte bättre än att hans fastfrusna svans gick av. Kvar blev bara en stump, men han kom åtminstone loss och kunde smita undan. När han hade lommat in en bit i skogen mötte han Mickel igen, men det var inte lätt att känna igen honom, eftersom hela huvudet var fullt med grädde.
– Men var har du varit, som du ser ut? undrade björnen.
– Ojamej, svarade räven och tog på sig en bekymrad min. Gumman slog mig så hårt med sitt klappträ att hjärnan rinner ut. Det är därför jag är vit i ansiktet.
Det trodde björnen på och han tyckte plötsligt att han kommit lindrigt undan, som bara förlorat svansen.
Sedan den dagen levde björnen nöjd med att bara ha en liten svansstump kvar. Men gumman var inte lika godtrogen, för så snart hon kom in i stugan och såg att kärnan var tom förstod hon att räven hade spelat henne ett spratt.
I det gamla bondesamhället var matbordet omgivet av många föreställningar och seder. Bordet hölls i helgd och där skulle ordning råda.
Det gällde att vara noga med vilka föremål som placerades på bordsskivan. Särskilt illa var det att lägga nycklar på bordet – då kunde det bli osämja i huset. Låg nycklar på bordet och barn i elden borde de förra först tas bort, sade ett gammalt talesätt. Även klockor eller skor kunde dra med sig olycka om de placerades på ett bord. Likaså var det ett illavarslande tecken om två knivar hamnade så att de bildade ett kors. Om man åt från ett bord på vilket ullstrumpor hade legat riskerade man att drabbas av mosjukan (gulsot).
Hur man rörde sig eller satte sig vid bordet var också viktigt. Att gå runt bordet måste man undvika, för varje varv innebar att man förlorade en slant. Sätta sig på bordskanten fick man inte – det var osnyggt och ohyfsat. Den som var ogift fick se till att hamna på rätt plats vid matbordet. Att sätta sig vid bordshörnet kunde nämligen göra att man aldrig hittade någon att gifta sig med.
Om någon tappade ett bestick under måltiden sågs det som ett varsel om att besök väntades. En gaffel eller sked betydde att en kvinna skulle komma, medan en kniv var ett förebud om en manlig gäst.
När man flyttade till en ny bostad skulle man noga iaktta vart katten först begav sig. Kröp den in under en säng väntade motgångar, men om den lade sig under matbordet skulle hemmet fyllas av lycka.
–
Tryckta källor:
Ejdestam, Julius (1992), Svenskt folklivslexikon, Rabén och Sjögren
Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö. Hur vi tänkt, trott och trollat, Prisma
På norra Gotland, ett par mil nordost om Visby, ligger det lilla samhället Tingstäde. Här bor inte mer än ett par hundra invånare, men de många historiska lämningarna vittnar om att platsen har ett händelserikt förflutet mitt i en rik kulturbygd. Här låg en gång norra Gotlands tingsplats, som sannolikt gett orten sitt namn och platsen har länge haft en central betydelse för Gotlands försvar. Nedan finns förslag på en rundvandring till några av sevärdheterna.
Vi börjar vår vandring vid Polhemsgården, en välbevarad gammal gård med rötter i 1600-talet. En gång var gården den snillrika uppfinnaren Christopher Polhems barndomshem. Nu fungerar byggnaderna som hembygdsgård och bjuder sommartid på olika aktiviteter. Gamla föremål har samlats in från bygden i syfte att återskapa en tidstypisk miljö.
Del av bebyggelsen som tillhör Polhemsgården. I bakgrunden ses det höga tornet på Tingstäde kyrka.
Från Polhemsgården skymtar Tingstäde kyrka, som blir nästa stopp. Kyrkan är byggd av sandsten och de äldsta delarna är daterade till 1200-talet. Under medeltiden var kyrkan en av öns så kallade asylkyrkor, där dråpare kunde söka skydd i fyrtio dagar i hopp om att nå förlikning med mordoffrets anhöriga.
Kyrkobyggnaden är överraskande stor och syns vida omkring. Tornet är hela 55 meter högt och har tidigare fungerat som sjömärke. Norr om kyrkan låg på 1300-talet en praktfull prästgård, vars grundmurar fortfarande går att se i marken. Skulpturerna i kyrkogårdens stiglucka lär vara hämtade från därifrån.
Inne i kyrkan finns bevarade helgonmålningar från 1300-talet. Från samma tid är det väldiga krucifixet, som bärs upp av ett drakhuvud. Kyrkans äldsta bevarade föremål är emellertid dopfunten från 1100-talet, tillverkad av den omtalade stenhuggaren Trydemästaren (även kallad Majestatis). Sandstensrelieferna utmed funtens sidor skildrar Jesu födelse och på foten ses hotfulla odjur. I kyrkan finns också flera berömda skulpturer, inte minst den så kallade Törnutdragaren; genom att dra en tagg ur sin fot påminner den avbildade mannen om hur svårt det är att själv avlägsna sina synder. För den som har tid och intresse kan det också vara värt att leta upp några av de bildstensfragment som går att se i kyrkoväggarna.
En kort promenad norrut (gångbana finns på motsatta sidan av vägen) leder vidare till Tingstäde fästning, som är ett av bygdens stora besöksmål. Fästningen, som byggdes 1904-1914, var i bruk fram till andra världskrigets slut och kunde under sin aktiva tid rymma upp till 5000 man. Senare fungerade den som militär övningsplats och centralförråd.
Ovan mark är det svårt att ana vilken imponerande anläggning som göms under jorden i Tingstäde fästning.
Fästningen utgörs av fyra infanteriskansar och en artilleriskans med många underjordiska gångar och rum. Tillsammans bildar de en militär stad under markytan och betongen som täcker anläggningarna är på sina håll mer än metertjock. Bland faciliteterna finns sovsalar, kök och sjukvårdsavdelning. Idag är fästningen ett statligt byggnadsminne och förvaltas av statens fastighetsverk. Den fungerar också som museum och visas upp av hembygdsföreningen.
Promenaden fortsätter ner till den vackra stranden vid Tingstäde träsk. I gotländskt språkbruk betecknar ordet ”träsk” en insjö och det här är en av öns finaste och största. Det är en plats där man gärna stannar till för att njuta av naturen, men för den kulturhistoriskt intresserade finns en annan lockelse: på sjöbottnen ligger en av Gotlands mest dolda historiska lämningar i form av den medeltida träfästningen Tingstäde bulverk. Ibland beskrivs den som en av de märkligaste fornlämningarna i Skandinavien.
Under vattenytan i Tingstäde träsk finns märkliga arkeologiska lämningar.
Bulverket är en försvarsanläggning från 1120-talet, byggd som en kvadrat med 170 meter långa sidor. Väggarna utgjordes av 5-7 meter tjocka kistor av grova stockar, ovanpå vilka knuttimrade hus och bulhus (skifteshus) restes. Under sin aktiva tid måste den ha liknat en liten stad ute i vattnet. Fästningen omgavs av en palissad av småstockar, som var djupt nerdrivna i gyttjan för att hindra angripande sjöfart att ta sig fram. På sjöbotten har man hittat rester av hus, ben och bronsföremål, liksom vrakdelar. Omfattningen av bygget talar för att många människor måste ha varit involverade och att det funnits en stark hotbild mot platsen. Arkeologiska undersökningar har visat att Bulverket eldhärjats, men exakt när har inte gått att avgöra. Ett lokalt uttryck för att beskriva en kraftig rökutveckling (”det rökte så som när Tingstäde träsk brann”) talar för att en våldsam brand har satt spår i folkminnet ända in i modern tid. Idag går inget av byggnationen att se ovan vattenytan, men det är spännande att besöka platsen och försöka föreställa sig vad som en gång hänt.
Avslutningsvis promenerar vi vidare utmed sjön tillbaka in till byns centrala delar. Här hittar vi Gotlands försvarsmuseum, vars utställningar skildrar öns militära historia från forntid till nutid. En mer lämplig plats för museet hade nog, med tanke på Tingstädes förflutna, inte gått att finna. Försvarsmuseet blir sista stoppet på vår rundtur i ett vackert landskap präglat av det förgångna.
–
Tryckta källor:
Lihammer, Anna (2016), Arkeologiska upptäckter i Sverige, Historiska Media
Ottosson, Mats; Ottosson, Åsa (2008), Upplev Sverige. En guide till upplevelser i hela landet, Bonnier Fakta
Nyheterna har inte varit rolig läsning de senaste veckorna. Inrikesrapporteringen domineras av skjutningar och sprängdåd och något slut på eländet verkar inte vara i sikte. En läkare på Sahlgrenska har nu gått ut och larmat om att vården av skottskadade måste bli bättre — sjukvården har inte hängt med i den verklighet vi nu har att förhålla oss till.
Utvecklingen har inte gått utländsk press förbi: tysk public service konstaterar att gatans lag nu råder i delar av Sverige och danska Jyllands-Posten beskriver Sverige som ”en uppenbar tragedi”.
De personer som står för våldet har i nästan samtliga fall utländsk bakgrund. Det är ingen slump. De senaste decenniernas invandring har till stor del kommit från länder i Mellanöstern och Afrika med dåligt fungerande samhällsorganisation och en helt annan syn på våld. Det handlar om länder där det är fullt lagligt för en man att misshandla både fru och barn, där en kvinna som går ut utan täckande klädsel är en hora och där ett mord renderar låga straff om det utförs av hedersskäl. Det är länder där man hämtar kusinerna när man känner sig kränkt, där den som kritiserar religionen helst ska dödas och där man saknar all vana av att respektera och bidra till en gemensam välfärd.
Det var inte svårt att se hur det skulle gå och precis så gick det. De som kom hit började i alldeles för liten utsträckning bete sig som svenskar. Många fortsatte leva enligt de kulturella mönster de fostrats in i och tagit med sig.
Nu står vi här, med hela områden där polisen tappat kontrollen, med tusentals fall av hedersrelaterad brottslighet varje år, med en sexualbrottsstatistik som skjutit i höjden, med gängkriminalitet, sprängdåd och dagliga skjutningar — och som lök på laxen långtidsarbetslöshet och bidragsberoende bland de grupper som toppar allt det övriga. Och ännu finns det personer som vill skylla allt detta på socioekonomiska faktorer, i ett land där klyftorna ur internationellt perspektiv är små.
Kriminolog Jerzy Sarnecki, han som in i det längsta försökte hävda att brottsutvecklingen i Sverige bara berodde på ökad anmälningsbenägenhet, har dock ändrat strategi. Nu hävdar han att ingen vet varför just Sverige drabbas på detta sätt. Orsakerna torde dock vara uppenbara för vem som helst som inte försett sig med ogenomträngliga skygglappar: det beror på att Sverige har tagit emot en alldeles för stor invandring från kulturer som inte fungerar i det svenska samhället.
Mångkultur med alltför stort värderingsgap kan inte skapa stabilitet. Kulturer vars normer inte är förenliga med svensk lag kan inte fås att fungera här. Det är det hög tid att inse.
Starkad avbildas på Olaus Magnus karta Carta marina från 1539. ”Starcaterus pugil sueticus” (Starkad, en svensk kämpe) står det skrivet både till höger i bild och på de runtavlor han bär upp.
Inom den nordiska mytologin finns två gestalter vid namn Starkad (alternativa namn: Starkader, Starkater, Starkodder, Starkotter), dels en grym jätte och dels denne jättes barnbarn. Den sistnämnda är den mest omtalade och ingår i en omfattande och mycket händelserik berättelse. Hans bragder omskrivs i den isländska sagalitteraturen och skildras detaljerat i Saxo Grammaticus Gesta Danorum. På 1500-talet lyfte Olaus Magnus fram Starkad som en hjälte i sitt verk Historia om de nordiska folken. Olaus Magnus betraktade Starkad som en verklig person och kanske innehåller myterna några korn av sanning om en krigskämpe som en gång funnits. I legendfloran har han emellertid trätt in i gudarnas värld, blivit Odens skyddsling och försetts med övermänskliga förmågor. Nedan återges berättelsen om Starkad i korthet.
Historien börjar när den grymme jätten Starkad d.ä. rövar bort kungadottern Alfhild. Asaguden Tor ingrep och dräpte Starkad, varpå Alfhild kunde återvända hem till sin far. Efter en tid visade hon sig vara gravid och födde sonen Storverk. Han växte upp till att bli en kraftfull och fager man, som gick i tjänst hos kung Harald. Lite av sin fars sinnelag torde han emellertid ha ärvt, för en dag förde han bort den unga kvinnan Unn, dotter till Freke jarl. Med henne levde han sedan på sin gård, fick en son och kallade honom Starkad. Vid födseln ska denne Starkad ha haft hela åtta armar, men Tor, som insåg vilka faror det kunde innebära för omgivningen, högg bort alla utom två.
Frekes söner törstade efter hämnd för Storverks tilltag och satte en natt eld på hans gård. Det bar sig inte bättre än att alla brann inne utom Starkad, som räddades. Starkad togs därefter om hand av kung Harald, som uppfostrade honom tillsammans med sin egen son, Vikar.
När Starkad var tre år gammal attackerades kung Harald av kung Hertjov från Hordaland. Harald dödades och Hertjov lade hans rike under sig. Vikar togs som gisslan och fick tillbringa resten av sin uppväxt bland dem som dräpt hans far. För Starkad gick det bättre: i Hertjovs hird fanns den mäktige mannen Grane, som förde Starkad till sin gård och lät honom växa upp där.
När några år hade gått kom Vikar till den ö där Granes gård låg och hittade sin fosterbror. Starkad var då tolv år, men mycket storvuxen och hade redan skägg. De två pojkarna fick tag i ett skepp och gav sig av för att utkräva hämnd för det som hänt dem. De samlade ihop en här om tolv man och anföll sedan Hertjov, som dog i striderna. Vikar blev på så vis kung både i sin faders rike och i Hertjovs.
Starkad förblev därefter Vikars bäste frände och varje sommar for de på vikingatåg tillsammans. En gång när de seglade norrut med ett stort följe möttes de av motvind. De förstod då att Oden ville ha lön för att ge dem medvind och drog lott om vem som skulle offras. Alla blev modfällda när lotten föll på Vikar och man beslöt att följande dag hålla överläggningar om saken.
På natten väcktes Starkad av Grane, som bad honom följa med ut i en båt på sjön. De rodde till en liten ö och gick till en plats där elva asagudar hade kommit samman för rådslag. I kretsen fanns en tolfte plats som stod tom. Där satte sig Grane och alla hälsade honom då som Oden — Starkad hade uppfostrats av en asagud utan att själv veta om det. Nu hade gudarna samlats för att avgöra hans öde.
Den åtföljande rådplägningen präglades av motstridiga viljor mellan Oden och Tor. Tor påtalade Starkads otillförlitliga förfäder och beslutade att han skulle bli den sista i sin ätt: varken söner eller döttrar skulle han avla. Oden beslutade då att Starkad i gengäld skulle få leva i tre mansåldrar, men Tor lade till att han skulle utföra ett nidingsdåd under vardera av dessa åldrar. Oden gav Starkad seger i var kamp, medan Tor bestämde att han varje gång skulle få svåra skador. Oden gav då Starkad de bästa vapen och stridskläder, medan Tor slog fast att han aldrig skulle äga land och rike. Oden lovade Starkad dyrbart lösöre, men Tor gav honom sinnelaget att aldrig tycka att han hade nog. När Oden skänkte Starkad förmågan att dikta, tog Tor ifrån honom förmågan att minnas sina kväden. Slutligen beslutade Oden att Starkad skulle vara hedrad av de bästa män, medan Tor avgjorde att han skulle vara avskydd av allmogen.
Därmed avslutades tinget och Grane och Starkad gick tillbaka sin båt. Under återfärden uttryckte Grane att han ville ha en belöning för sin välvilja och krävde att få Vikar. Det gick Starkad med på, varpå Grane räckte honom ett vasstrå att använda vid offret.
Nästa morgon höll männen i vikingatåget råd och beslutade att offret av Vikar skulle ske, men bara symboliskt. Starkad klev upp på en stubbe nedanför en tall och böjde ner en tunn tallkvist. Om den lade han en ögla av tarmkalvar så att det blev en klen galge. Vikar förväntade sig ingen fara och tog öglan om halsen. Då sade Starkad: ”Nu griper jag dig till Oden”, stack honom med vasstrået och släppte kvisten. I samma stund förvandlades strået till ett spjut, som genomborrade Vikar, samtidigt som snaran blev till ett kraftfullt rep. Den tunna kvisten tjocknade och lyfte Vikar från jorden.
Starkad blev hatad för sitt dåd och tvingades lämna sina hemtrakter. I sju år vistades han i Sverige hos Uppsalakungarna, där han utförde många stordåd. Hovetiketten, som innehöll både kärlekssånger och danser, passade dock inte Starkads hårdföra lynne och fick honom att längta därifrån. Med sin vän Hake reste han till Irland, intog Dublin och tömde kungens skattkammare. Han stred även i Ryssland och Bysans och vann stort rykte, men lyckan tog slut när hans här led skeppsbrott. Starkad var den ende som överlevde.
Danakungen Frode fick höra talas om Starkads belägenhet och bjöd in honom som gäst. Han gjorde Starkad till sin hirdman och gav honom ett stridsskepp, så att han kunde fara på nya vikingatåg. I gengäld skulle Starkad bevaka landets kuster.
Kung Frode hade underkuvat sachsarna, som inte trivdes under hans regering och ständigt funderade på hur de skulle bli fria. När de fick höra att Starkad var ute på vikingatåg tyckte de att tiden var mogen. De utmanade Frode på tvekamp i förhoppning om att kunna dräpa honom. Starkad kom då oväntat hem och när han fick höra talas om sachsarnas utmaning invände han att kungen för sin heders skull endast borde kämpa med sin like, inte mot någon från allmogen. Sachsarna lovade då att skicka sin främste krigsman Hame, som var så mäktig och omtalad att han gett namn åt staden Hamburg. Det beslutades att Starkad skulle möta Hame i kungens ställe.
Så möttes de båda slagskämparna och det slutade med att Starkad klöv Hames kropp med sitt svärd. Sachsarna förblev därmed under Frodes våld och från den dagen blev de ålagda att betala ännu högre skatter. Missnöjet växte och den lömske Sverting bjöd in Frode till ett gille för att döda honom. Det bar sig dock inte bättre än att både Frode och Sverting själv dog i sammandrabbningen. Frodes son Ingjald, som ärvde makten, ville inte tänka på hämnd, utan levde livets goda dagar på sin gård. Mest intresserad var han av bordets håvor och han drog sig inte för att ta in främmande seder i sitt hushåll. Starkad vämjdes och gav sig av för att söka tjänst hos den svenske kungen Halvdan. Samtidigt smidde Svertings söner ränker och såg till att deras syster blev Ingjalds hustru.
I Sverige fick Starkad höra dåliga nyheter från den danska kungsgården. Värst var att Ingjalds syster, Helga, lät sig lockas av en simpel guldsmeds smicker. Starkad skyndade då till Danmark för att se till att hon inte skulle svärta ner sin faders rykte. Genom att gömma ansiktet under en bredbrättad hatt kunde han ta sig in på guldsmedens gård utan att bli igenkänd. När smeden försökte smita högg Starkad honom med sitt svärd så att han skadades svårt. Helga gav han en örfil, så att hon började blöda ur näsan. Därefter aktade hon noga på sig och Starkad reste åter till Sverige i förvissningen om att han återställt tingens ordning.
En tid senare beslöt Helge den norske sig för att fria till Helga. Han seglade till Danmark för att framföra ärendet och fick ja. Det väckte ilska hos Angantyr, son till en jarl på Själland, som också hade friat, men fått avslag. I vredesmod utmanade han Helge på holmgång tillsammans med sina åtta bröder. Kampen skulle äga rum på bröllopsnattens morgon.
Helge var illa till mods över att ensam behöva slåss mot nio man, varpå Helga rådde honom att söka hjälp hos Starkad. Starkad lovade att komma, men inte som gäst vid bröllopsfesten, utan som stridsman. Festligheter hade han inte mycket till övers för. Resan till Danmark avverkade han på en enda dag och på bröllopsnatten stod han vakt utanför brudkammaren. När han gick in på morgonen fann han brudparet sovandes i varandras armar och kunde inte förmå sig att väcka dem. Därför gav han sig ensam iväg till den hed där slaget skulle stå. Snön yrde, men Starkad tog av sig kläderna och började lugnt fånga loppor. Efter en stund kom Angantyr och hans bröder och tände ett bål för att värma sig. De fick då se Starkad sitta halvnaken på heden med snö upp till axlarna, utan att verka bekymrad. När striden sedan stod lyckades Starkad fälla sex av bröderna i ett enda slag. Men innan de tre övriga hade fallit hade Starkad själv blivit så illa skadad att tarmarna hängde ut. Flera personer som passerade förbi erbjöd honom hjälp, men Starkad accepterade inte vem som helst. Först när en ung bonde kom körande i sin vagn tog Starkad emot hjälpen. Bonden lade inälvorna på plats igen och förband såren innan han körde Starkad tillbaka till kungsgården.
Under tiden hade Helge vaknat i brudhuset och blivit orolig över att Starkad skulle ta hämnd för att Helge missat striden. När Starkad klev in stod Helge redo att hugga honom i huvudet med sitt svärd, men Helga rusade upp och räddade Starkad genom att skydda honom med en sköld.
Starkad reste tillbaka till Sverige och uppehöll sig där en tid. Sedan fick han höra att Ingjald inte bara hade tagit sig Svertings dotter till fru, utan även knutit vänskapsband med Svertings söner. Han greps då av vrede och gav sig åter av till Danmark. När han kom till kungsgården försökte drottningen utan framgång få hans hårda sinne att vekna. Starkad klandrade Ingjald för att han satt till bords med sin fars banemän och de starka orden väckte Ingjalds mannamod. Han for upp med draget svärd och dräpte Svertings söner, som ju också var hans svågrar, och tog på så vis hämnd för sin fars död.
För Starkad fortsatte det hårda livet som stridsman. I slaget vid Bråvalla stred han för svearnas kung Sigurd Ring mot danernas Harald Hildetand. Skadorna han då ådrog sig blev omfattande. Bland annat fick han huvudskålen kluven och förlorade ett finger och ena lungan.
Många år senare, då Ingjald sedan länge var död, hade den hårdföre norske kungen Ole tillskansat sig makten över Själland och Fyn. Han var en grym härskare och folket bad Starkad om hjälp att dräpa honom. För att få Starkad att ställa upp lockade de honom med guld. Starkad slutförde uppdraget genom att smyga sig in i badstugan när Ole tvagade sig och genomborra honom med sitt svärd. Efter dådet kom han emellertid att gripas av ånger och dödade flera av de män som lockat honom att begå kungamordet, bland dem en man vid namn Lenne.
Till slut hade så många år förflutit att Starkad började bli gammal och svag. För att slippa tyna bort av ålderdom eller dö en ärelös sotdöd beslutade han att köpa sig en baneman. Han kontaktade då Lennes son och bad om att själv få bli dräpt. Som belöning skulle sonen få det guld Starkad hade fått i ersättning för att dräpa kung Ole. Sonen antog uppdraget och Starkad böjde utan rädsla sin nacke framför honom för att ta emot ett dödande hugg.
–
Tryckta källor:
Baeksted, Anders (1990), Nordiska gudar och hjältar, Forum
Dunér, David (2022), Svensk idéhistoria: forntid, medeltid renässans, Historiska Media
Henrikson, Alf (1963), Svensk historia, Bonniers
Ohlmarks, Åke (1983), Fornnordiskt lexikon, Tiden
Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö, Prisma
Schön, Ebbe (1993), Kungar, krig och katastrofer, Rabén och Sjögren
Det har snart gått sex år sedan Kulturminnets första text publicerades. Sedan dess har bloggägaren enträget arbetat med att lyfta fram det svenska kulturarvet och motverka de samhällstrender som försöker förminska den svenska kulturens värde. Det har varit givande och spännande år, som inneburit ett ständigt sökande efter bra källmaterial och intressanta ämnen att presentera för läsekretsen. Responsen har också varit glädjande. Ända sedan starten har Kulturminnet successivt vuxit och har nu drygt 10.000 besök per månad. Bloggen har också utsetts till Sveriges näst bästa blogg om kultur och historia. Nu finns ytterligare ett skäl att fira: idag publiceras bloggens tusende inlägg.
Kulturminnet vill passa på att tacka läsarna och skickar ett särskilt tack till alla som bidragit med kommentarer, texter, bilder, böcker, förslag på artiklar och uppmuntrande tillrop. Förhoppningsvis kommer många fruktbara år framöver, så att Kulturminnet kan fortsätta sin utveckling mot att bli ett mångsidigt forum för svensk kulturhistoria. Kulturminnet vill bli en stark röst som talar för den svenska kulturen och kulturarvet. Mycket arbete återstår, men de första tusen inläggen är ett steg på vägen.
Två kvinnor i kök med vedspis, okänt årtal. Mer information om bilden finns här.
Järnspisar (även kallade vedspisar eller gjutjärnsspisar) började tillverkas i Sverige under 1800-talet och fick snabbt spridning. Vid 1900-talets början fanns en järnspis i de flesta svenska hem, men storhetstiden blev kort: några decennier senare slog gas- och elspisar igenom och de vedeldade spisarna blev omoderna. De kulturförändringar som uppstod i järnspisens spår var dock påtagliga — den påverkade levnadsförhållanden, kosthållning och inredning på ett sätt som lämnat avtryck ända in i våra dagar. Nedan berättas järnspisens historia och hur den kom att förändra livet i både slott och koja.
Länge var det den öppna spisen som gav värme och ljus i svenskarnas bostäder. Matlagningen skedde vid en härd, där grytorna stod på trefot direkt över elden. Bakning skedde i murade bakugnar. Från 1500-talet och framåt började eldstäderna få allt fler delar av gjutjärn och i lite mer välbärgade hem förekom sättugnar och biläggarugnar med hela sidor av järn. 1767 gjordes ett stort framsteg när Carl Johan Cronstedt och Fabian Wrede på uppdrag av Sveriges riksråd konstruerade den effektiva och bränslesnåla kakelugnen för uppvärmning. Kakelugnen var dock för dyr för många hem och dög inte till att laga mat. Behovet av en effektiv köksspis kvarstod.
Järnspisar för matlagning började dyka upp i England på 1780-talet och de nya teknikerna för framställning av gjutjärn gjorde att utvecklingen gick snabbt. 1831 togs det första patentet i Sverige på en spis där elden inneslöts i en gjutjärnskonstruktion. Tillverkningen kom sedan igång och mot 1800-talets slut fanns flera stora järnspisfabrikörer i Sverige. Till de mest välrenommerade hörde Husqvarna, Bolinders och Näfvekvarn.
Järnspisen innebar att eldningen blev effektivare och gav mer värme i förhållande till vedåtgången. Den snåla bränsleförbrukningen gjorde att järnspisen vann popularitet i städerna, där tillgången till ved var begränsad. Med tiden fick den också spridning på landsbygden, men det dröjde en bit in på 1900-talet innan järnspisen hade nått de enklaste torpstugorna och tagit plats i var mans kök. Att skaffa en järnspis var en kostsam investering — spisen bar med sig ett högt inköpspris och rökrör behövde installeras. Dessutom blev de gamla matlagningskärlen på trefot oanvändbara och måste ersättas av grytor med flat botten eller flänsar.
Kök med gjutjärnsspis, en så kallad bakrökare, på Erik-Anders hälsingegårdutanför Söderala. Luckorna på framsidan är försedda med vackra dekorationer.Ovanpå står en trefotad gryta, ett minne från den tid då maten fortfarande lagades över öppen eldhärd.
De flesta järnspisar har ett likartat utförande. I regel är de rektangulära och försedda med plattor för matlagning på ovansidan. På fronten sitter den stora bakugnsluckan och bredvid den eldstadsluckan. Under eldstadsluckan finns askluckan, där det går att dra ut en asklåda, och längst ner på spisen sitter den smala sotluckan. Rökstosen till skorstenen kan anslutas antingen upptill eller baktill, vilket har gjort att spisarna brukar delas in i ”topprökare” respektive ”bakrökare”. Äldre spisar är oftast topprökare, medan det motsatta gäller för yngre.
Under 1800-talet var järnspisarna rikligt utsmyckade och fungerade som prydnader i hemmet. Ornament och mönster gjöts in i järnet, framför allt på luckornas framsida. Ibland hände det att ett produktionsnummer uteslöts ur serien för att siffran inte ansågs tillräckligt vacker för att platsa på spisen. Olika spisstorlekar tillverkades för olika hushåll och i större hem kunde två spisar ställas bredvid varandra. Ofta placerades järnspisen under spiskåpan direkt på den gamla härden och röret från spisen drogs upp genom den befintliga skorstenen. Järnspisar med benställning förekom också.
Jämfört med den öppna härden innebar järnspisen många fördelar. Sot och rök från elden stängdes in istället för att gå ut i rummet, vilket gjorde inomhusmiljön renare och hälsosammare. Matlagning och bakning underlättades också. Genom sitt avstånd till elden fick spisplattorna olika temperatur, så att den mest lämpliga kunde väljas. De inmurade ugnar som tidigare använts för bak kunde behöva eldas i dagar för att få rätt temperatur, men järnspisens ugn var liten och lätt att värma upp. Genom att ugnen försågs med ett lager av eldfast lera och sand kunde temperaturen hållas jämn. En praktisk vattentank som monterades vid sidan av spisen gav bekväm tillgång till varmvatten.
Med järnspisens inträde följde nya vanor. Ugnsstekt mat fick större plats i kosthållet, bröd kunde bakas oftare och det blev vanligt att baka småkakor i hemmen. Dessutom uppstod behov av annan belysning när elden stängdes in, vilket ledde till utvecklingen av gas- och fotogenlampor. Möblerna kunde flyttas längre bort från spisen och rummet fick ett nytt utseende.
I slutet av 1920-talet tog järnspisens utveckling ett kliv framåt efter att uppfinnaren Gustaf Daléns hustru klagat på familjens spis. Dalén, som var nobelpristagare i fysik, satte genast igång med att konstruera en förbättrad variant och 1929 stod AGA-spisen klar. Daléns spis eldades med koks och kunde brinna dygnet runt på väldigt lite bränsle, vilket gjorde att den krävde minimal passning. AGA-spisen var så bekväm att sköta att den efterfrågades även utanför landets gränser och användes som lockbete i annonser för hembiträden.
AGA-spis med emaljerad yta från 1931. Detta exemplar finns på Dalénmuseet i Stenstorp.
Genom att studera utseendet går det att få mycket information om en järnspis historia. I regel är fabrikörens namn och modellnummer ingjutna på bakugnsluckan eller strax intill. Modellnumret kan ge en fingervisning om spisens ålder: låga nummer är tidiga i produktionen, medan tresiffriga oftast är tillverkade efter 1920. På 1930-talet, då funktionalismen slog igenom, försvann dekorationerna och luckorna blev helt släta. De sista traditionella modellerna producerades under 1940-talet och var emaljerade i svart eller vitt. Sedan tog gas- och elspisarna över.
Julmaten står på spisen i svenskt hem 1951. Den gamla järnspisen har fått vara kvar jämte elspisen. Mer information om bilden hittar du här.
Idag är det ovanligt att järnspisen är den främsta värmekällan i ett hem och den elektriska spisen har sedan länge övertagit dess roll i matlagningen. Järnspisen finns dock kvar som en uppskattad del av inredningen i äldre hus och stugor. Många anser att värmen från en järnspis är speciell och bidrar med extra trivsel. Det finns en marknad för renovering av gamla spisar och nyproduktion av äldre modeller förekommer. Den klassiska AGA-spisen — som nu tillverkas i England och kan drivas med olja, gas eller elektricitet — har kommit att betraktas som en lyxspis och installeras som statusmarkör i välutrustade kök.
På senare år har järnspisen ibland hamnat i blåsväder och anklagats för att vara miljöskadlig genom utsläpp av sotpartiklar och obrända rökgaser. 2018 skärpte Boverket miljökraven på vedeldade spisar med hänvisning till att man ville minska inverkan på miljö och hälsa. Regelverket innebar bland annat förbud mot att installera begagnade järnspisar, vilket väckte en proteststorm och ledde det så kallade Vedspisupproret i sociala medier. Efter att en utredning gjorts på begäran av regeringen kunde man konstatera att hälsovinsterna var mycket små och inte vägde upp de administrativa kostnaderna. De höjda kraven slopades därför och de gamla järnspisarna kunde fortsätta renoveras, installeras och eldas.
I modern tid ses järnspisen ofta som en sinnebild för ett naturnära liv på landsbygden, befriat från det moderna samhällets stress. Den förknippas med självhushållning och dess roll i det svenska kulturarvet gör att den omges av en dos nostalgi. Samtidigt har järnspisen fått en renässans och återvunnit något av sin gamla betydelse i energikrisens spår, då många behövt hitta nya sätt att hålla inomhustemperaturen uppe under kalla vinterdagar. Det finns många goda skäl att vilja ha en järnspis, både i sommartorpet och i villan, och den som har lyckan att kunna tända en brasa i en gammal svensk gjutjärnsspis är själv en del av ett stycke värdefull kulturhistoria.
Om järnspisen
Vedspisens glöd är hjärtat i svensk byggnadskultur. Eldstaden är inte bara en del av det goda livet. Den är förutsättningen för överlevnad på landsbygden, i vardag och i kris. Gjutjärnsspisar och kaminer är levande minnen av den industri som en gång byggde välstånd och utveckling.
– Citat från Vedspisupproret
Tryckta källor:
Ejdestam, Julius (1992), Svenskt folklivslexikon, Rabén och Sjögren
Fredlund, Jane (1981), Stora boken om livet förr. Bilder och minnen från svenska folkets liv i vardag och fest, ICA-förlaget
Norlind, Tobias (1912), Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, Bohlin & Co
Julen dansas ut. Bilden visar en julgransplundring 1920. Innan julgranen slog igenom dansade man istället kring bordet. Mer information om bilden hittar du här.
Författaren Llewellyn Lloyd (1792-1876) var engelsman och född i en förnäm godsägarfamilj. Vid 31 års ålder gjorde han en resa till Sverige som kom att förändra hans liv. Han greps av stor kärlek till både naturen och folket och kom att tillbringa större delen av sin återstående livstid här, framför allt i Värmland och Västergötland. Vid sidan av ett passionerat intresse för jakt och fiske ägnade han sig åt att skriva detaljerade skildringar av sina upplevelser. Han gjorde omfattande anteckningar kring seder, högtider och folktro och nedtecknade gamla folksagor och sägner. Nedanstående beskrivning av Knutsdagen har hämtats ut boken Svenska allmogens plägseder, som gavs ut 1871.
Sanct Knutsdagen (den 13 Januari, ”Tjugondedagen) hölls mycket festlig i den katholska kyrkan, men firas icke nu såsom sådan i svenska kyrkan.
Denna fests uppkomst synes otydlig. Enligt en del uppgifter, skall den vara uppkallad efter Knut en helige i Danmark; andra åter tillskrifva den hans nevö, hertig Knut Lavard, som den 13 Januari 1131 blef försåtligt mördad af sin nära släktinge Magnus Nilsson, och efter sin död blef kanoniserad, så väl för sin egen som sin onkels lysande bedrifter. Andra åter tro, att huru än festen uppkommit, den blifvit öfverflyttad på någon äldre skandinavisk fest, antingen för drottning Disa eller Göja, eller, såsom troligare synes, på sista dagen af Jul-bloten.
Fastän Knutsdagen icke firas af den svenska kyrkan, betraktas den likväl af allmogen såsom en festlighet, och firas fördenskull mer eller mindre.
Bland andra nöjen dervid är, att ungdomen formerar en ring kring julbordet och dansar i julhalmen, som är strödd på golfvet. De gamla röka sina pipor. Medan man dricker en skål till minne af dagen, sjunger man:
”Tjugondag Knut
Dansas Julen ut”
Sedan borttages all mat, som är qvar på julbordet, deribland ”julgalten och julbrödet”. Brödet gömmes torkadt till våren, då en del deraf sönderstött gifves åt oxar och hästar, som då arbeta vid åkerbruket. Det skall skydda mot sjukdom och göra att de bättre hålla tillsammans då de släppas ut på bete i de ofantliga skogarne. En annan del af detta stötta brödet ätes af folket — under uppgifvet syfte att enigheten derigenom skall säkrare bibehållas. Många gömma så väl af fläsket som köttet, året öfver, i tro att det skall vara nyttigt såsom botemedel mot allehanda krämpor.
–
Fler traditioner kopplade till tjugondag Knut finns att läsa om här.
Kulturminnet 