Bohuslän är Sveriges västligaste landskap och har i flera tusen år präglats av båtliv och fiske. Inte minst har de återkommande sillperioderna varit avgörande för befolkningen. Nedan berättar Jan Andersson, inflyttad bohuslänning, om fiskenäringens betydelse och hur den kommit att förändras genom tiderna.
Evert Taube, Inbjudan Till Bohuslän, utdrag:
Som blågrå dyning bohusbergen rullar
I ödsligt majestät mot havets rand
Men mellan dess kala urtidskullar
Är bördig jord och gammalt bondeland
Kustfisket här var förr omfattande även hos de som inte levde av fisket som yrke. Många hade en segeleka och på bra fiskeställen band man ihop båtarna så att fruarna kunde prata med de andra fruarna medan gubbarna fiskade (med krok och bete). Fisk fanns i överflöd, och torsken var den förnämsta, fast makrill fick duga också. Kolja, vitling och gråsej ratade man.
Torsken saltades in när man kom hem; makrillen var man tvungen att salta två gånger, först genast i båten, när man kom hem kastades det första saltet som nu var rosafärgat, och fisken saltades en gång till och kallades spickemakrill, en verklig delikatess (urvattnad!) på julbordet även idag.
Men den saltade torsken ansågs bättre än färsk torsk! Som bekant kan torsk sköljas länge under rinnande vatten utan att fiskköttet löser upp sig, utan delar sig bara i fasta skivor. Detta var ännu tydligare med spicketorsk, och kunde sköljas omsorgsfullt så all saltsmak gick bort.
De som enligt visan bodde inåt landet och odlade den bördiga jorden där, bytte till sig saltfisk mot potatis, mjöl och annat som man kunde odla. Minns att Bohuslän har samma klimat som Skåne, och att allt växer tre gånger snabbare där än runt Vänern och Vättern på grund av att havet sällan fryser annan än i vikarna
Under ”den stora sillperoden” 1747–1809 behövdes inga fiskebåtar, det räckte med att stå på klipporna och dra in näten. Så den tid husbehovsfisket var vanligt täcker gissningsvis tiden efter ”katastrofåret” 1809 när Sverige halverades fram till och med andra världskriget, kanske fram till 1950, men allra vanligast före industrialiseringen 1870 och framåt. De som idkade småskaligt fiske som yrke, använde mest ”backor” i det farliga ”backefisket” alltså långrevar som lades ut med betade krokar och vittjades efter några timmar.
Det finns bilder från den rekordkalla krigsvintern 1941-1942 när man står och pimpelfiskar på de frusna västerhavsvikarna, med några fina trekilostorskar bredvid sig. Det förekom också en omfattande ”smuggeltrafik” med småbåtar lastade med livsmedel åtminstone från nordligaste Bohuslän till Norge under andra världskriget. Och den livsmedelsransonering Sveriges befolkning också fick känna på, kunde lättas betydligt av de som bodde havsnära.
Idag finns ingen fisk kvar i vikarna, och timsgammal kokt torsk är en högst sällsynt delikatess.
Janne Andersson, född 1946 och uppväxt i Karlstad, pappersbruksingenjör med ett stort humanistiskt intresse. Sommaren 1955 var första gången jag besökte Bohuslän; en vecka med fötterna i Gullmarsfjorden, full med dunka-dunka fiskebåtar och tumlare, och jag har sedan återvänt hit otaliga gånger. Numera bosatt i ett kulturhus i Strömstad och längtar alltid tillbaka till västerhavet när jag måste åka därifrån ibland. Jag har släktforskat i tio år och hittat mina äldsta rötter i Norge, Värmland, Västergötland och Bohuslän. Jag skulle nog kunna trivas varsomhelst inom dessa områden, men jag har fastnat för Bohuslän med dess dramatiska landskap och historia. Här blir det aldrig tråkigt!
Kulturminnet 