Järnspisens historia

Två kvinnor i kök med vedspis, okänt årtal. Mer information om bilden finns här.

Järnspisar (även kallade vedspisar eller gjutjärnsspisar) började tillverkas i Sverige under 1800-talet och fick snabbt spridning. Vid 1900-talets början fanns en järnspis i de flesta svenska hem, men storhetstiden blev kort: några decennier senare slog gas- och elspisar igenom och de vedeldade spisarna blev omoderna. De kulturförändringar som uppstod i järnspisens spår var dock påtagliga — den påverkade levnadsförhållanden, kosthållning och inredning på ett sätt som lämnat avtryck ända in i våra dagar. Nedan berättas järnspisens historia och hur den kom att förändra livet i både slott och koja.

Länge var det den öppna spisen som gav värme och ljus i svenskarnas bostäder. Matlagningen skedde vid en härd, där grytorna stod på trefot direkt över elden. Bakning skedde i murade bakugnar. Från 1500-talet och framåt började eldstäderna få allt fler delar av gjutjärn och i lite mer välbärgade hem förekom sättugnar och biläggarugnar med hela sidor av järn. 1767 gjordes ett stort framsteg när Carl Johan Cronstedt och Fabian Wrede på uppdrag av Sveriges riksråd konstruerade den effektiva och bränslesnåla kakelugnen för uppvärmning. Kakelugnen var dock för dyr för många hem och dög inte till att laga mat. Behovet av en effektiv köksspis kvarstod.

Järnspisar för matlagning började dyka upp i England på 1780-talet och de nya teknikerna för framställning av gjutjärn gjorde att utvecklingen gick snabbt. 1831 togs det första patentet i Sverige på en spis där elden inneslöts i en gjutjärnskonstruktion. Tillverkningen kom sedan igång och mot 1800-talets slut fanns flera stora järnspisfabrikörer i Sverige. Till de mest välrenommerade hörde Husqvarna, Bolinders och Näfvekvarn.

Järnspisen innebar att eldningen blev effektivare och gav mer värme i förhållande till vedåtgången. Den snåla bränsleförbrukningen gjorde att järnspisen vann popularitet i städerna, där tillgången till ved var begränsad. Med tiden fick den också spridning på landsbygden, men det dröjde en bit in på 1900-talet innan järnspisen hade nått de enklaste torpstugorna och tagit plats i var mans kök. Att skaffa en järnspis var en kostsam investering spisen bar med sig ett högt inköpspris och rökrör behövde installeras. Dessutom blev de gamla matlagningskärlen på trefot oanvändbara och måste ersättas av grytor med flat botten eller flänsar.

Kök med gjutjärnsspis, en så kallad bakrökare, på Erik-Anders hälsingegård utanför Söderala. Luckorna på framsidan är försedda med vackra dekorationer. Ovanpå står en trefotad gryta, ett minne från den tid då maten fortfarande lagades över öppen eldhärd.

De flesta järnspisar har ett likartat utförande. I regel är de rektangulära och försedda med plattor för matlagning på ovansidan. På fronten sitter den stora bakugnsluckan och bredvid den eldstadsluckan. Under eldstadsluckan finns askluckan, där det går att dra ut en asklåda, och längst ner på spisen sitter den smala sotluckan. Rökstosen till skorstenen kan anslutas antingen upptill eller baktill, vilket har gjort att spisarna brukar delas in i ”topprökare” respektive ”bakrökare”. Äldre spisar är oftast topprökare, medan det motsatta gäller för yngre.

Under 1800-talet var järnspisarna rikligt utsmyckade och fungerade som prydnader i hemmet. Ornament och mönster gjöts in i järnet, framför allt på luckornas framsida. Ibland hände det att ett produktionsnummer uteslöts ur serien för att siffran inte ansågs tillräckligt vacker för att platsa på spisen. Olika spisstorlekar tillverkades för olika hushåll och i större hem kunde två spisar ställas bredvid varandra. Ofta placerades järnspisen under spiskåpan direkt på den gamla härden och röret från spisen drogs upp genom den befintliga skorstenen. Järnspisar med benställning förekom också.

Jämfört med den öppna härden innebar järnspisen många fördelar. Sot och rök från elden stängdes in istället för att gå ut i rummet, vilket gjorde inomhusmiljön renare och hälsosammare. Matlagning och bakning underlättades också. Genom sitt avstånd till elden fick spisplattorna olika temperatur, så att den mest lämpliga kunde väljas. De inmurade ugnar som tidigare använts för bak kunde behöva eldas i dagar för att få rätt temperatur, men järnspisens ugn var liten och lätt att värma upp. Genom att ugnen försågs med ett lager av eldfast lera och sand kunde temperaturen hållas jämn. En praktisk vattentank som monterades vid sidan av spisen gav bekväm tillgång till varmvatten.

Med järnspisens inträde följde nya vanor. Ugnsstekt mat fick större plats i kosthållet, bröd kunde bakas oftare och det blev vanligt att baka småkakor i hemmen. Dessutom uppstod behov av annan belysning när elden stängdes in, vilket ledde till utvecklingen av gas- och fotogenlampor. Möblerna kunde flyttas längre bort från spisen och rummet fick ett nytt utseende.

I slutet av 1920-talet tog järnspisens utveckling ett kliv framåt efter att uppfinnaren Gustaf Daléns hustru klagat på familjens spis. Dalén, som var nobelpristagare i fysik, satte genast igång med att konstruera en förbättrad variant och 1929 stod AGA-spisen klar. Daléns spis eldades med koks och kunde brinna dygnet runt på väldigt lite bränsle, vilket gjorde att den krävde minimal passning. AGA-spisen var så bekväm att sköta att den efterfrågades även utanför landets gränser och användes som lockbete i annonser för hembiträden.

AGA-spis med emaljerad yta från 1931. Detta exemplar finns på Dalénmuseet i Stenstorp.

Genom att studera utseendet går det att få mycket information om en järnspis historia. I regel är fabrikörens namn och modellnummer ingjutna på bakugnsluckan eller strax intill. Modellnumret kan ge en fingervisning om spisens ålder: låga nummer är tidiga i produktionen, medan tresiffriga oftast är tillverkade efter 1920. På 1930-talet, då funktionalismen slog igenom, försvann dekorationerna och luckorna blev helt släta. De sista traditionella modellerna producerades under 1940-talet och var emaljerade i svart eller vitt. Sedan tog gas- och elspisarna över.

Julmaten står på spisen i svenskt hem 1951. Den gamla järnspisen har fått vara kvar jämte elspisen. Mer information om bilden hittar du här.

Idag är det ovanligt att järnspisen är den främsta värmekällan i ett hem och den elektriska spisen har sedan länge övertagit dess roll i matlagningen. Järnspisen finns dock kvar som en uppskattad del av inredningen i äldre hus och stugor. Många anser att värmen från en järnspis är speciell och bidrar med extra trivsel. Det finns en marknad för renovering av gamla spisar och nyproduktion av äldre modeller förekommer. Den klassiska AGA-spisen som nu tillverkas i England och kan drivas med olja, gas eller elektricitet har kommit att betraktas som en lyxspis och installeras som statusmarkör i välutrustade kök.

På senare år har järnspisen ibland hamnat i blåsväder och anklagats för att vara miljöskadlig genom utsläpp av sotpartiklar och obrända rökgaser. 2018 skärpte Boverket miljökraven på vedeldade spisar med hänvisning till att man ville minska inverkan på miljö och hälsa. Regelverket innebar bland annat förbud mot att installera begagnade järnspisar, vilket väckte en proteststorm och ledde det så kallade Vedspisupproret i sociala medier. Efter att en utredning gjorts på begäran av regeringen kunde man konstatera att hälsovinsterna var mycket små och inte vägde upp de administrativa kostnaderna. De höjda kraven slopades därför och de gamla järnspisarna kunde fortsätta renoveras, installeras och eldas.

I modern tid ses järnspisen ofta som en sinnebild för ett naturnära liv på landsbygden, befriat från det moderna samhällets stress. Den förknippas med självhushållning och dess roll i det svenska kulturarvet gör att den omges av en dos nostalgi. Samtidigt har järnspisen fått en renässans och återvunnit något av sin gamla betydelse i energikrisens spår, då många behövt hitta nya sätt att hålla inomhustemperaturen uppe under kalla vinterdagar. Det finns många goda skäl att vilja ha en järnspis, både i sommartorpet och i villan, och den som har lyckan att kunna tända en brasa i en gammal svensk gjutjärnsspis är själv en del av ett stycke värdefull kulturhistoria.

Om järnspisen

Vedspisens glöd är hjärtat i svensk byggnadskultur. Eldstaden är inte bara en del av det goda livet. Den är förutsättningen för överlevnad på landsbygden, i vardag och i kris. Gjutjärnsspisar och kaminer är levande minnen av den industri som en gång byggde välstånd och utveckling.

– Citat från Vedspisupproret

Tryckta källor:

Ejdestam, Julius (1992), Svenskt folklivslexikon, Rabén och Sjögren

Fredlund, Jane (1981), Stora boken om livet förr. Bilder och minnen från svenska folkets liv i vardag och fest, ICA-förlaget

Norlind, Tobias (1912), Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, Bohlin & Co

Otryckta källor:

https://digitaltmuseum.se/021188553765/vedspisens-uppgang-fall-och-aterkomst

https://www.skansen.se/sv/vedspisens-heta-historia

Information har även inhämtats vid besök på Dalénmuseet i Stenstorp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s