Nedanstående folksaga har hämtats ur boken Sveriges samtliga folksagor i ord och bild II, som sammanställts av Waldemar Liungman. Sagan nedtecknades i Östmarks socken i Värmland 1922. Jag återger den fritt.
En gång hade räven lurat björnen att sätta sig över en brunn för att fiska. Eftersom det var mitt i vintern frös björnens svans fast, så att han inte kunde komma loss. Den sluga räven passade då på att springa in till gumman som ägde brunnen för att säga att Nalle satt och smutsade ner vattnet. Gumman, som just var i färd med att kärna smör, blev mycket upprörd över att få sin brunn förstörd.
– Oj, oj, oj! ropade hon och slet till sig klappträt för att springa ut och jaga bort björnen.
Så snart gumman lämnat huset var Mickel genast framme vid smörkärnan och slickade i sig grädden.
Gumman gav björnen några duktiga slag med klappträt och när björnen försökte fly bar det sig inte bättre än att hans fastfrusna svans gick av. Kvar blev bara en stump, men han kom åtminstone loss och kunde smita undan. När han hade lommat in en bit i skogen mötte han Mickel igen, men det var inte lätt att känna igen honom, eftersom hela huvudet var fullt med grädde.
– Men var har du varit, som du ser ut? undrade björnen.
– Ojamej, svarade räven och tog på sig en bekymrad min. Gumman slog mig så hårt med sitt klappträ att hjärnan rinner ut. Det är därför jag är vit i ansiktet.
Det trodde björnen på och han tyckte plötsligt att han kommit lindrigt undan, som bara förlorat svansen.
Sedan den dagen levde björnen nöjd med att bara ha en liten svansstump kvar. Men gumman var inte lika godtrogen, för så snart hon kom in i stugan och såg att kärnan var tom förstod hon att räven hade spelat henne ett spratt.
Kulturminnet 
De är fina de gamla folksagorna!
GillaGilla
Ja, vi har en helt fantastisk sagoskatt med en vildvuxen och ofta överrumplande fantasi. Särskilt förtjust är jag i folksagor som vill förklara något svårbegripligt naturfenomen, exempelvis varför björnens svans bara är en liten stump.
GillaGilla