Att låtsas är farligt, åtminstone om en låtsad verklighet får ligga till grund för politiska beslut. Det kan man ju tycka att Sverige borde ha lärt sig vid det här laget, efter ett par decennier där sådan låtsaspolitik lett till den ena dikeskörningen efter den andra. Några exempel ur den senaste tidens nyhetsflöde visar emellertid att det fortfarande finns individer på framträdande poster som väljer att blunda för det mest uppenbara.
En person som visar upp sådan självvald blindhet är Marie Johansson (S), kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande i Gislaved. Nyligen gjorde SVT ett reportage om den höga arbetslösheten bland kommunens utlandsfödda kvinnor. För ändamålet intervjuades en somalisk kvinna i religiös klädsel, som efter 22 år i Sverige talade mycket svårbegriplig svenska. Hon hade år efter år slussats mellan praktikplatser utan att någonsin bli anställd, men Marie Johansson (S) var optimistisk. ”Vi kommer att behöva alla händer, alla människor som vill jobba behöver vi i vår kommun!” uttryckte hon förtröstansfullt till SVT.
Det låter vackert. Mycket vackert. Och vem önskar inte att det var så? Frågan är bara om Marie Johansson själv tror på sina ord. Är det rimligt att tänka sig att alla som vill arbeta i Gislaved, oavsett utbildning och språknivå, ska rymmas på arbetsmarknaden? Det är inte sannolikt att Johansson tror på det hon själv säger. Men hon låtsas, förmodligen för att hon skolats in i en politisk retorik som är nödvändig för att hon ska få behålla sina poster.
Ett annat exempel kan vi hämta från överläkare Ragnar Ang på Sahlgrenska, som nyligen gick ut i media och hävdade att vården av skottskadade måste prioriteras. För detta framhöll han inte minst samhällsekonomiska skäl. ”Om vi effektivt kan rehabilitera patienter tillbaka till arbetslivet så är det en investering som lönar sig i flera år”, hävdade han i en intervju med SVT.
Ett sådant resonemang hade varit hållbart om de skottskadade var oskyldiga förbipasserande som drabbades av förlupna kulor. Sådana scenarier ser vi tyvärr allt oftare, men i majoriteten av fallen handlar det fortfarande om uppgörelser där män från kriminella grupperingar angriper varandra. Det är Ragnar Ang knappast omedveten om. Han vet att varken gärningsmän eller brottsoffer är hårt arbetande skattebetalare, utan förhärdade gängkriminella – men det vill han inte kännas vid. Man framstår ju som en finare människa om man låtsas att dessa individer är nyttiga för det svenska samhället. (För tydlighetens skull: observera att det är Ragnar Agn som hävdar att samhällsekonomiska argument ska utgöra grund för vem som prioriteras i sjukvården, inte jag.)
Koketterier av den typ som kommunalrådet och överläkaren ägnar sig åt hade väl gått an om de stannat hos några enskilda offentliganställda med bekräftelsebehov, men så är inte fallet. En liknande självvald blindhet har länge fått styra politiken på riksnivå. Det är sådant skådespel med tillhörande skönmålning som gjort att fullt fungerande kärnkraft släckts ner innan annan elproduktion säkerställts. Det låter ju vackert att elförsörjningen ska baseras på ”förnyelsebara energikällor”, så vem vill se sanningen i vitögat och invända? Och nog klingar det tjusigt att vara ”alliansfri” – en lyx man kan kosta på sig tills man inser riskerna med att inte kunna försvara sig när en galning börjar kriga i närområdet. Lika vackert låter det att alla som invandrar bidrar till att berika det svenska samhället, oavsett kulturell bakgrund, normer och färdigheter. Man kan ju nästan bli hjärtnupen, åtminstone om man är så naiv att man inte inser att de fagra orden kolliderar med verkligheten.
När verkligheten trängde sig på blev Sverige snabbt en ivrig anhängare av både NATO och kärnkraft. Nu hoppas jag att vi snart får se en liknande omvärdering av den hittills så nedvärderade och åsidosatta svenska kulturen, med dess tillhörande normer, beteenden och principer. Jag hoppas att människor ska inse att det är svenskarnas sätt att bete sig – deras sätt att interagera med varandra, att uppfostra sina barn och att förhålla sig till samhället – som utgör själva grunden för hur Sverige fungerar och är som land.
Jag hoppas på en stark renässans för de svenska värderingar som medverkade till att göra Sverige tryggt och stabilt. Förhoppningsvis slängs mångkulturpropagandan i samma soptunna som allt det andra som bidragit till Sveriges förfall. Det borde redan vara uppenbart för de flesta att det ensidiga hyllandet av mångkultur bara var ett uttryck för samma fördummande spel som den övriga låtsaspolitiken. Frågan är bara hur långt utvecklingen behöver gå innan människor som Marie Johansson, Ragnar Ang och deras gelikar högre upp i näringskedjan tvingas ut ur sina bubblor för att konfronteras med den verkliga världen.
Kulturminnet 