Att göra en pudel är ett av våra nyare uttryck. Det myntades 2002, då statsrådet Jan O Karlsson tvingades göra offentlig avbön efter att ha agerat vidlyftigt med skattebetalarnas pengar. Kommunikationsexperten Pål Jebsen beskrev situationen som att Karlsson ”gjorde en hel pudel”, vilket syftade på hundars sätt att visa underkastelse när de gjort något dumt.
Jebsens formulering blev snabbt populär och har sedan dess använts till att beskriva att någon ber om ursäkt på ett underdånigt och ödmjukt sätt. Uttrycket togs upp på Nyordslistan och visar inga tecken till att vara på väg att försvinna ur språket. Kanske kommer vi under lång tid framöver både säga och höra att människor ”pudlat”.
–
Tryckta källor:
Johanson, Kerstin (2016), Svenska uttryck och deras ursprung, Ordalaget bokförlag
Nu har dagarna blivit ljusare och vintergäcken tittar på sina håll fram i rabatterna. Våren närmar sig och många av oss har börjat blicka framåt mot sommaren. Sin sed trogen vill Kulturminnet slå ett slag för att vika en eller flera sommarveckor till lustfylld förkovran i vårt rika kulturarv. Nedan presenteras några av folkhögskolornas mest spännande sommarkurser. Mycket finns att välja på!
Har du musikalisk talang så finns möjlighet till en fin upplevelse vid Bäckedals folkhögskola i Härjedalen. Kursen Låtkurs – folkmusik vid Ljusnan utlovar tre dagar med intensivt låtspelande i vacker miljö. Ett alternativ är Folkmusik – fiol, sång och dans vid Malungs folkhögskola i Dalarna.
Vid Klarälvdalens folkhögskola kan du gå kurs i medeltidsdans. Bland de danser som ingår finns branaler, allemander, estampier och pavaner.
Om det kliar i dina mest estetiska fingrar bjuder sommaren på många möjligheter. Munka folkhögskola, Skurups folkhögskola och Vårdinge folkhögskola erbjuder kurser i att tälja med kniv och yxa. Slöjda i trä gör du vid Åredalens folkhögskola. Vid Nyköpings folkhögskola eller Mora folkhögskola kan du lära dig läderhantverk. Båda lär ut sadelmakarsöm, ytbehandling och färgning.
Låter det lockande att arbeta i metall? En kurs vid Bäckedals folkhögskola kan lära dig grunderna i traditionellt järnsmide eller silversmide med historisk inriktning.
Kurser med inriktning mot textilt hantverk finns det gott om. Påsöm, det vill säga folkligt och färgstarkt yllebroderi från Dalarna, kan du fördjupa dig i vid Mora folkhögskola. Där kan du också gå kursen Brodera fritt på ylle. Kyrkeruds folkhögskola bjuder in till ullakademi, där man under fyra träffar får lära sig mer om hantverksmässig och konstnärlig användning av ull. Deltagarna får prova på att tova, spinna, färga och karda.
Kursen Fyra skaft och lite till vid Gamleby folkhögskola lär did väva. Om du sedan vill vårda dina tyger med gamla metoder, så kan du under två dagar efterbehandla eget vävt tyg i vadmalsstamp vid Mora folkhögskola. Kursen hålls vid den vattendrivna vadmalsstampen vid Råbergs kvarn i Orsa Finnmark.
Lappteknik och quiltning kan den hugade få ägna sig åt vid Gotlands folkhögskola. Om knyppling lockar mer är det Blekinge folkhögskola du ska söka dig till. Svenska sticktraditioner lärs ut vid Biskop Arnö Nordens folkhögskola, där du också kan prova på att sticka traditionella korsnäströjor. Vill du dessutom färga garn till dina stickprojekt så finns kurser i garnfärgning med naturliga metoder vid Grimslövs folkhögskola och Ädelfors folkhögskola.
Känner du längtan efter att garva en fårskinnsfäll? Det kan du göra på Bäckedals folkhögskola, där du får garva med hjälp av ägg och rapsolja. Du får även lära dig sy vanliga fällsömmar.
Odling hör sommaren till. Vill du odla din egen mat, men behöver hjälp att komma igång? Då kan biskop Arnö Nordens folkhögskola locka med en grundkurs i odling. Vid samma folkhögskola hålls kursen Alla tiders örtkunskap, som lyfter fram gamla metoder för odling och beredning av medicinalväxter. En närbesläktad kurs är Folktro och levande örtkunskap, som ger deltagarna möjlighet att fördjupa sig i det folkloristiska perspektivet på växter och läkekonst. Kyrkeruds folkhögskola arrangerar också kurs i örtodling.
Traditionell byggnadsvård har de senaste åren väckt intresse i Sverige. Den som vill veta mer om äldre byggnadsverk och snickeri kan söka till kursen Våga byggnadsvårda vid Mullsjö folkhögskola. Ädelfors folkhögskola arrangerar en praktisk kurs i gärdsgårdsbygge.
För den som vill blicka långt tillbaka i vår spännande historia finns anledning att bege sig till Katrinebergs folkhögskola och kursen Hallands historia – arkeologen tar oss från stenåldern till nutid. Under ledning av arkeologer från Hallands länsmuseer får kursdeltagarna göra djupdykningar i landskapets historiska utveckling och arkeologens arbete med att rekonstruera det förflutna. Klarälvens folkhögskola erbjuder en liknande kurs (Arkeologi längs Frykens strand), där föreläsningar blandas med diskussioner och exkursioner. Om Småland lockar mer, så kan Sörängens folkhögskola vara ett alternativ. Där hålls kursen Forntid och fornlämningar, som förmedlar kunskaper om höglandets kulturarv. Kursbeskrivningen utlovar utflykter till fantastiska historiska platser i närområdet. På Gotlands folkhögskola kan du gå kursen Arkeologi med utgrävningar från järnålder till medeltid. Där väljer du själv hur många veckor du ska delta, från två till fem.
Gotlands folkhögskola erbjuder även utbildningen Gotländsk kyrkokonst. Dagtid görs utflykter till några av Gotlands 92 medeltidskyrkor och kvällstid hålls föreläsningar. Kursen tar upp arkitektur, skulptur och måleri, liksom den kristna konstens symboler och legender.
Ett av sommarens mest spännande kurstillfällen arrangeras av Geijerskolan i Värmland. Inom ramen för kursen Historiska brytpunkter: Litteratur, samhälle, kanon undersöks litteraturens roll i samhällslivet. Bland föreläsarna finns Lena Andersson, Dan Korn och John Swedenmark.
En sak är säker: sommaren behöver inte bli tråkig! Hoppas du hittar något som passar dig.
Bland bergen utanför samhället Bro i Bohuslän finns grottan som ska ha varit hem åt en jätte.Grottan är svår att hitta för den som inte har lokalkännedom.
Gamla berättelser om jättar som befolkat berg och skogar finns det gott om i Sverige. På Stångenäs i Bohuslän lever än idag minnen kvar av en jätte som under lång tid ska ha haft sin boning i en grotta (Brofjällsgrottan). Genom den folkkäre etnologen Ebbe Schön (1929-2022), som växte upp i närområdet, har denne jätte tagits in i populärkulturen och blivit ett exempel på hur äldre tiders sägner kan fortleva och ta sig nya uttryck i modern tid.
Grottan där sagde jätte sägs ha bott ligger några kilometer utanför byn Bro. Den är inte skyltad och svår att leta sig fram till. Grottsalen bildas av stora stenhällar och ingången är så trång att man kan undra hur jätten tog sig in. Ebbe Schön berättar i sin bok Älvor troll och talande träd att han, alltså Ebbe själv, en gång höll på att fastna i grottöppningen. Salen innanför är dock stor och mitt på golvet finns stenblock och hällar som till formen liknar ett stenbord med tillhörande stolar.
Vad jätten hette är det ingen som vet, utan han omnämns i regel som ”jätten i Brofjäll”. Enligt lokala berättelser ska han ha bott i området åtminstone fram till slutet av 1800-talet. Det ska ha varit klockklangen från Bro kyrka som fick honom att ge sig av, men det är osäkert vart han tog vägen. Enligt vissa källor ska han ha begett sig till Dovrefjäll i Norge eller en ö utanför den norska kusten. Kanske var det en lättnad för lokalbefolkningen att bli av med honom, för det berättas att han ska ha bergtagit människor och hållit dem fångna.
År 2007 gav Ebbe Schön ut en sagobok (Jätten i Brofjäll, Warne förlag) där jätten från Bro socken är huvudperson. I Ebbe Schöns version är jätten en vänlig figur, som bott i sin grotta i flera tusen år och sett allt som hänt i omgivningarna. Genom jättens livsöde får läsaren följa Nordens historia från stenåldern fram till modern tid. Jätten är också bekant med andra väsen i den nordiska folktron och berättar livfullt om deras förehavanden. Boken finns idag att låna på bibliotek och med lite ansträngning går den att hitta på antikvariat.
Berättat om jätten i Brofjäll
JÄTTEN bodde i den stora klippgrottan vid Brofjällets fot. Han trifdes godt, ända tills kyrkan började byggas vid ån. Blefve den färdig, ringde Hvite Krists klocka i dalen, finge han ingen frid. Därför måste bygget förhindras.
Hvar natt smög han sig ut, ref ner hvad som byggts upp om dagen. Stenarne kastade han i Åbyfjorden. Sockenborna kunde inte förklara deras försvinnande, men skaffade nya. Då stölderna fortsatte, funno de sitt arbete fåfängt och Öfvergåfvo bygget, hvaraf några raster ännu ligga kvar.
Jätten triumferade – han hade öfverlistat människorna, sina fiender. Sockenborna rådfrågade en klok gubbe. Han sade: – Det är ingen annan än rackarn i Brofjället, som stulit stenarne. Dräpas kan han inte, men luras. Spännen två snöhvita tvillingkvigor för en släde, läggen en häll därpå, låten dem löpa! Där de stanna, byggen en ny kyrka med hällen som grundsten! Förfaren I på detta sätt, skall rackarn inte ha någon makt öfver er.
Rådet följdes. Kvigorna stannade på den plats, där Bro kyrka står – ej långt från jättens grotta.
Han blef ursinnig. När klockan ringde, skalf han och svettades. Hans ro var slut, han tog påse på rygg, staf i hand, vandrade till Norges västkust. Där, på en ö, bosatte han sig, långt från människor.
Ur Vikarvets årsbok 1917, av Fredrik Nycander
Den på många håll gängse tron på jättar fanns även här. Man trodde, att en rik jätte bodde i Brofjället, och av fruktan för denne vågade man inte på torsdagskvällar förrätta några bullrande sysslor. En dräng, som tjänade å gården Broberg, var god vän med jätten och gjorde tjänster åt denne. En gång blev han av jätten bjuden in i berget, där denne visade honom en stor sal. I ett hörn stod två stora kistor, den ena rostig och ful utanpå, den andra glänsande. Drängen skulle nu få taga vilken av dessa kistor, han önskade som lön för sitt arbete. Jätten trodde nämligen att han skulle ta den vackra, men drängen var slug nog att ta den fula. Däri gjorde han också klokt, ty denna innehöll silver- och guldmynt ända till brädden, under det att den glänsande var tom. Drängen tog kistan och sprang sin väg, men jätten blev arg och rände efter honom. Jätten snubblade emellertid utanför dörren, slog huvudet i en sten och dog.
Ur Tyft, tidskrift för Billströmska högskolans elevförbund 1933, av Sven Rydstrand
För några år sedan hade ett par halvvuxna flickor varit på berget och plockat blåbär. De stannade utanför bergväggen här, och den ena ropade:
– Nej, men titta! Här är en ingång till en grotta!
– Ja, faktiskt, törs vi gå in tror du?
De gick genom stengången som leder in till min boning. Där inne stod de förundrade och synade mitt torftiga möblemang av sten.
– Det ser ut som ett slags bostad. Men kan det finnas någon som vill bo på det här viset nu för tiden? frågade den ena.
– Nej, här har nog inte bott någon sen stenåldern, sa den andra.
Jag kunde inte låta bli att skoja med dem, så jag tände min guldskenslykta och plötsligt blev hela kammaren förvandlad. Väggarna och skattkistorna glänste av guld och silver och ädla stenar, och på spiselhällen sprakade det av en eld som flammade med gula, gröna och vita lågor. Själv satt jag, väldig och mäktig, på ett av stenblocken som nu såg ut som en bred och bekväm fåtölj, täckt med tyger i skiftande färger.
Du skulle ha sett ögonen på flickorna! Och du kan tro att de fick bråttom ut. Jag såg deras hårlockar fladdra för fartvinden när de skyndade nerför berget och bort över gärdena.
Ur Jätten i Brofjäll av Ebbe Schön
–
Tryckta källor:
Schön, Ebbe (2007), Jätten i Brofjäll, Warne förlag
Schön, Ebbe (2000), Älvor, troll och talande träd. Folktro om svensk natur, Semic
Dagen efter fettisdagen, då vi som bekant kalasar på semlor, infaller askonsdagen, som bär med sig större tyngd och allvar. Under landets katolska tid markerade dagen inledningen på en fasteperiod som varade fram till påsk. Det var också en tid för botgöring och kontemplation. De som syndat beströddes med aska och drevs sedan symboliskt ut ur den kristna gemenskapen. Under fastan deltog de i gudstjänsterna i en särskild botgörardräkt och fick inte ta emot nattvard. Först på skärtorsdagen ansågs de befriade från sina förbrytelser.
Seden att beströ sig med aska är gammal och finns beskriven i Daniels bok i Gamla Testamentet. Askan tänktes ha renande egenskaper och blev därför en symbol för att rena sig från synd. Enligt Bibeln (Uppenbarelseboken 12:17-12) var det på askonsdagen djävulen blev utdriven ur himmelen och nedkastad på jorden, vilket bidragit till att ge dagen dess karaktär.
Under reformationen på 1500-talet blev fastesederna otydligare och traditionen att uppmärksamma askonsdagen i kyrkan försvann. 1983 återinfördes askonsdagen i Svenska kyrkans evangeliebok med temat ”bön och fasta”. I många kyrkor firas nu askonsdagsmässa. Under eller efter gudstjänsten kan de som vill få ett kors av aska målat i pannan, som en påminnelse om livets förgänglighet och uppståndelsen efter döden.
Detalj ur Skogbonaden. Centralt ses tre personer ringa i klockor i ett torn som kröns av ett kors. Till vänster står en person vid ett altare inne i en kyrka, som bara delvis syns i bild. Gavlarna är smyckade med drakhuvuden och ilskna vidunder verkar attackera från höger. Bild från Wikimedia commons.
Skogbonaden är en av Sveriges äldsta bevarade bonader och räknas till vårt lands främsta textila skatter. Den har daterats till 1200-talet och innehåller en rik mängd bilder, som tycks skildra en sammanhängande berättelse. Kanske illustrerar väven den omvälvande historiska kampen mellan hedendom och kristendom.
Det var 1912, då en inventering gjordes inför en planerad kyrkoutställning, som Skogbonaden hittades i en kyrkbod vid Skogs kyrka i södra Hälsingland. Där hade den länge legat undanstoppad i en järnbytta, eftersom den ”luktade så styggt”. När den vecklades ut uppenbarades ett myller av uttrycksfulla figurer i starka färger. Bonaden skickades till en konserveringsateljé i Stockholm och blev en historisk sensation när den med hjälp av C14-metoden konstaterades vara omkring 700 år gammal.
Bonaden är ungefär 175 cm lång och 35 centimeter bred. Från början har den varit längre, eftersom högersidan saknar den bård som omger övriga sidor. Genom bonadens form med ett något avsmalnande mittparti har man kunnat beräkna att cirka 15 cm fattas. Tillverkningstekniken är snärjväv (soumak) med ullgarn på vit linnebotten. Kulörerna har åstadkommits genom växtfärgning med krapp, vejde och mjölon. Vävtekniken uppvisar stora likheter med de omtalade Överhogdalsbonaderna från vikingatiden.
Det som gör bonaden verkligt unik är dess berättande bildvärld. I mitten avbildas två byggnader i genomskärning, så att betraktaren kan se vad som försiggår därinne. Den mindre byggnaden tycks vara ett klocktorn krönt av ett kors. Tre personer hjälps åt att ringa i klockorna. Intill ses en större byggnad, som av allt att döma är en kyrka. Långhuset är fyllt av gudstjänstbesökare och i koret står en präst framför altaret. Uppe på taket har fåglar slagit sig ner och gavlarna är försedda med hednisk djurornamentik i form av drakhuvuden. Bilden tycks skildra en stavkyrka av den typ som var vanlig när kristendomen precis börjat få fäste i Norden.
Stavkyrkor med rutmönstrat tak av träspån och drakhuvuden vid gavlarna, precis som på Skogbonaden, finns bevarade i Norge. Här ses stavkyrkan i Lom.
Byggnaderna omges av en skara djur, som alla verkar vara på väg mot kyrkan. Några ser ut att vara hästar med ryttare på ryggen, andra liknar vrålande vidunder med vidöppna gap. Ibland har några av djuren tolkats som lejon med långa svansar och slingrande tungor. På ett av dem rider ett människoliknande monster med tre huvuden. Längst till vänster står tre personer i praktfull klädsel med kronor på sina huvuden.
Skogbonadens budskap har länge varit omtvistat och flera olika tolkningar har framförts under årens lopp. Vill motivet visa hur alla – djur och människor, såväl allmoge som kungligheter – lockas till kyrkan av klockornas klang? Så kan det kanske vara, men bilderna kan också avläsas som att kyrkan attackeras från två håll. Utanför kyrkporten står en grupp män med yxor i händerna. Har de ryckt ut för att försvara kyrkan? Både personerna i klocktornet och en av besökarna inne i långhuset ringer i klockor: försöker de påkalla hjälp? Är det trehövdade monstret som kommer ridande på ett rött lejon kanske en bild av djävulen själv? Flera historiska forskare har menat att bonaden försöker illustrera kampen mellan kristendom och asatro.
Särskilt omstridda är de tre gestalterna längst ut till vänster. Att vi har att göra med framstående personer är ställt bortom allt tvivel, men vilka är de? Många har hävdat att det rör sig om asagudarna Oden, Tor och Frej. Figuren i mitten håller upp något som skulle kunna vara en hammare, vilket i sådana fall gör att han kan förknippas med Tor, och den vänstra figuren tycks sakna ett öga, vilket leder tankarna till Oden. En analys av bottentyget har emellertid visat att figuren till vänster tidigare har haft två ögon; det ena har nötts bort, men fragment är ännu synliga på baksidan. Att figurerna bär något som liknar kungakronor på huvudet har gjort att de ibland tolkats som Bibelns tre heliga konungar. Ett annat tolkningsförslag är att det rör sig om de tre nordiska helgonkungarna Olof (Norge), Knut (Danmark) och Erik (Sverige), som avbildas med sina attribut (Olof med yxa, Knut med lans och Erik med svärd).
De tre figurerna i bonadens vänstra del bär påkostade kläder och kronor på huvudet. Vilka de är råder det delade meningar om.Bild från Wikimedia commons.
Var Skogbonaden ursprungligen har suttit vet vi inte. Historiska källor ger vid handen att Skogs församling grundades först på 1300-talet, vilket innebär att bonaden tillverkades för en annan plats. Den nuvarande kyrkan i Skog invigdes 1805 och det är oklart om bonaden någonsin varit uppsatt därinne. En nygjord kopia finns emellertid att se för dagens besökare.
Genom åren har bonaden visats upp vid flera utställningar, både i Sverige och utomlands. Nu förvaras den sedan länge på Historiska museet i Stockholm, men den är tyvärr inte utställd. Därmed är Skogbonaden ett av alldeles för många exempel på att kulturhistoriskt värdefulla föremål hämtats in till ett museum i huvudstaden, för att sedan stoppas undan. Vi kan bara hoppas att den inom en inte alltför avlägsen framtid ska ställas ut, så att allmänheten får ta del av den. För den som är verkligt intresserad finns möjlighet att kontakta museet och avtala en tid för att få se den i deras magasin.
En dialog om Skogbonaden
Malin Kim till Historiska museet 2 januari 2022:
Hej Historiska museet!
Jag skriver till er för att jag letar efter information om den s.k. Skogbonaden från 1200-talet. Jag har läst att den ska finnas i era samlingar, men får inte fram den i er sökfunktion. Stämmer det att Skogbonaden finns hos er? Är den i så fall utställd så att man kan se den?
Jag har tidigare fått lite information från er rörande den s.k. Skogbonaden (inventarienummer 15275). Det har gått lite tid och jag undrar om den numera finns utställd på Historiska museet? Om inte, finns det några planer på att ställa ut den längre fram?
När inget svar lämnades skickades en förnyad förfrågan till Historiska museet 10 februari 2023:
Hej,
Jag har en fråga rörande den s.k. Skogbonaden (inventarienummer 15275), som finns i era samlingar. Jag undrar om bonaden nu är utställd på Historiska museet? Om inte, finns det några planer på att ställa ut den längre fram?
Historiska museet 15 januari 2023:
Hej
Bonaden från skog är inte utställda. Det går bra att boka in ett besök för att titta på den i magasinet senare i vår.
Tryckta källor:
Andersson, Aron och Jansson, Ingemar (1984), Klenoder ur äldre svensk historia, Gidlunds
Delblanc, Sven och Lönnroth, Lars (1987), Den svenska litteraturen: från forntid till frihetstid, Bonnier Fakta
Dunér, David (2022), Svensk idéhistoria: Forntid, medeltid, renässans, Historiska Media
Hentzel, Roland (1947), Det glada Sverige. Våra fester och högtider genom tiderna, Natur och Kultur
Lagerqvist, Lars O. (1977), Sverige och dess regenter under 1000 år, Albert Bonniers förlag
Vi lever inte i ett tidlöst nu. Nuet består av minnen av det förflutna och förväntningar om det kommande. Vi tror att vi tänker nya tankar, att vi kommit på något nytt, men det gör vi sällan. Det går inte en dag, knappast en timme, utan att vi tänker tankar som har sin förutsättning i åtskilliga generationer av människor före oss och deras funderingar, erfarenheter, deras samtal och tankeutbyten. På samma sätt kommer våra egna minnen och erfarenheter, genom kultur och olika sätt att förvara och förmedla dem, leva vidare i andra människors tankar. Utan kultur och historia är vi inte människor.
– David Dunér
Citatet ovan är hämtat ur boken Svensk idéhistoria.
Fascistledaren José Antonio Primo de Riveras namn ristat i en kyrkvägg i Spanien minner om 1900-talets fasor. Idag är det andra antidemokratiska krafter som hotar att söndra den demokratiska världen.
Idag vill jag bjuda in Kulturminnets läsare till en avstickare från kulturens värld in i politikens. Anledningen är att jag skrivit ett gästinlägg på MED-bloggen. Nu är det länge sedan jag engagerade mig politiskt och jag är inte medlem i något politiskt parti, men i brist på fora för politiska texter har jag skickat en krönika dit. Texten handlar om antidemokratiska ideologier, vad som förenar dem och varför vi behöver vara vaksamma på deras försök att ta plats i samhällslivet. Innehållet är mer redogörande än argumenterande, men ändå aktuellt i samhällsdebatten med tanke på de islamistiska krav och hot som nu riktas mot Sverige.
Kursiv stil anger att mer finns att läsa under eget uppslagsord.
A
Adamsäpplet, den framträdande delen av mannens struphuvud, ansågs ha uppkommit genom att det äpple Eva gav Adam fastnade i hans hals.
Aftonrodnaden har tolkats på olika sätt i olika delar av landet. Ofta har den ansetts förebåda en klar och vacker natt, men den har också tolkats som att en storm är i antågande.
Alrunan har en rot som ibland växer i människoliknande form, vilket gjort att den förknippats med magiska egenskaper. Exempelvis tänktes den kunna dra rikedom till sin ägare. Alrunan troddes ge ifrån sig ett skrik när den drogs upp ur marken och den som hörde skriket kunde falla död ner. (Läs mer här.)
Alver är väsen hämtade ur den nordiska mytologin, där bilden av dem är diffus och mångfacetterad. Etymologiskt finns en koppling till folktrons älvor och ordet har ibland använts till att beteckna älvor av manligt kön.
Amuletter, små föremål som bars för att ge skydd och lycka. Det kunde exempelvis röra sig om särskilda stenar, ellakors eller mynt.
Andar uppfattades i äldre tid som en verklig del av tillvaron. Människan blev en ande när hon lämnat jordelivet, men även djur kunde ta en andlig skepnad efter döden. Andar kunde ge sig till känna i olika gestalter, inte minst som gastar eller gengångare.
Avigt Se baklänges.
Avund var en känsla som förknippades med onda krafter. Det kunde därför vara farligt att bli föremål för någons avundsjuka. Säkrast var att inte skryta om framgångar, ägodelar eller förmågor. Om man fick beröm kunde man skydda sig mot avund genom att spotta eller uttala kraftord.
B
Babord Se vänster.
Baklänges Att utföra en handling baklänges, avigt, motsols eller åt vänster strider inom folktron mot det vedertagna och har därför fått betydelse inom folkmagin. En flicka som ville få vetskap om sin blivande make skulle på nyårsnatten sopa stugan baklänges, det vill säga från spisen mot dörren. Inom spådomstekniken årsgång ingick det ibland att vandra baklänges runt en kyrka. I beskrivningar av Blåkulla anges ofta att häxorna åt med vänster hand och hade ryggarna vända mot bordet. Baklängesutförandet kunde också användas till att bryta trolldom. Om man gick vilse i skogen och misstänkte att man fått synen förvänd av troll eller jättar kunde man hitta rätt genom att vända kläderna avigt.
Barfotaspringning Vid vissa rituella handlingar var det viktigt att vara barfota. Att springa barfota på tranafton ansågs i delar av Västsverige ge starka fötter och skydda mot ormbett. På andra håll skulle barnen springa barfota tre varv runt huset på vårfrudagen och Gregoriusdagen.
Begravningen var i det gamla bondesamhället omgärdad av skyddsritualer. För att inget ont skulle drabba den döde innan prästen hade hunnit läsa över honom ordnades likvaka. Skägg, hår och naglar som klipptes bort när den döde iordningställdes måste brännas, så att inget hamnade i orätta händer. Kistan fick inte vara för stor, för då skulle hemmet snart drabbas av ett nytt dödsfall. Ibland placerades mat i kistan som färdkost för resan till den nya tillvaron. Sveplakanet kunde spikas fast för att hindra den döde från att gå igen. Ett annat sätt var att binda ihop den dödes fötter. Om den döde hade någon särskilt kär ägodel fick den följa med i kistan för att den döde inte skulle komma tillbaka och leta. Om likföljet hade vinden i ryggen när kistan bars till kyrkan skulle den döde ta med sig gårdens lycka.
Bergfrun Se gruvrået.
BergtagningTroll och jättar sågs som farliga varelser, som kunde föra bort människor och hålla dem fångna i bergen. Sådan bergtagning användes som förklaring när någon oväntat hade försvunnit i skogen. I Norrland var det istället vitterfolket som ansågs stå för dessa människorov. (Lär mer här.)
Besvärjelse, en trollformel som uttalas i magiskt syfte eller för att påverka övernaturliga makter. Ofta är besvärjelserna utformade som uppmaningar om att något ont, exempelvis maran, ska hålla sig borta. Häxor ansågs använda särskilda besvärjelser för att tillverka mjölkharar eller få sina åkdon att flyga.
Betesgång Innan djuren släpptes ut på bete var det viktigt att vidta säkerhetsåtgärder. Vid påsk och valborgsmässoafton tände man eldar och avlossade skott för att skrämma bort både vilda djur och oknytt från markerna.
Bibeln var i egenskap av symbol för kristendomen ett föremål som höll onda väsen och krafter borta.
Bjära Se mjölkhare
Björnen Folktron innehåller många föreställningar om björnen och den figurerar ofta i svenska folksagor. Eftersom björnen var fruktad omtalades den med noanamn, som nalle, storfar eller skogskisse. Den som mötte en björn i skogen gjorde bäst i att lägga sig ner och spela död eller skrämma bort den genom att blåsa i en näverlur. Björnen ansågs vända sig i idet vid kyndelsmässan och lämna det vid Tiburtiusdagen. Vissa människor ägde enligt folktron förmågan att förvandla sig till björnar. (Lär mer här.)
Blenda eller Blända var en kvinna som enligt en känd sägen ska ha hjälpt Värendsborna att skydda sig från ett danskt angrepp. Till minne av händelsen försågs Värends kvinnodräkt med ett särskilt midjebälte. (Läs mer här.)
Blodet ansågs vara bärare av livskraften och hade därför stor betydelse inom utövandet av magi. Genom att blanda sitt blod i mat eller dryck kunde man vinna någons kärlek. Blod från fladdermöss, björnar, ormar eller till och med avrättade människor användes som läkemedel inom folkmedicinen. En vanlig botemetod var åderlåtning.
Blodiglar kunde köpas på apotek och för att placeras på svullna eller värkande kroppsdelar. De tänktes då suga ut det onda. Vid tandvärk sattes de i munnen.
Blodstämning Vissa människor ansågs ha särskild förmåga att stilla blodflöden och anlitades när någon skadat sig.
Blystöpning Att stöpa bly var en spådomsmetod som ofta utövades på nyårsafton. Smält bly hälldes då i vatten för att stelna och formen på den stöpta blyklumpen ansågs avslöja vad som skulle ske under det kommande året. Blystöpning kunde även användas för att diagnosticera sjukdom.
Blåkulla, namnet på den plats dit häxorna begav sig för att möta djävulen och fira med honom. Blåkulla beskrevs ofta som en väldig sal, där ångor och lågor från helvetet trängde upp genom golvet. (Läs mer här.)
Blåsning Att blåsa bort det onda är en mycket gammal läkemetod. Vanligt var att blåsa med munnen direkt på det angripna stället. Det förekom även att en läkekunnig person blåste på vatten, som därmed laddades med läkande kraft.
Blända Se Blenda.
Bordet Bordet har varit kopplat till många vidskepliga föreställningar. Den som satte sig vid ett bordshörn riskerade att aldrig bli gift och att lägga nycklar, skor eller klockor på bordet kunde innebära otur. (Läs mer här.)
Bortborrning Att borra bort en sjukdom innebar att ett föremål, ofta en trefot eller en pall, riktades mot den onda kroppsdelen och vreds motsols. Under processen skulle magiska ramsor uttalas. Metoden användes främst mot vagel eller fotsmärta.
Bortbyting, trollunge som trollen lämnat i utbyte när de rövat bort ett människobarn. Barn misstänktes vara bortbytingar när de inte utvecklades som förväntat. Genom att hota att slänga barnet i bakugnen kunde man förmå trollen att hämta bortbytingen och lämna tillbaka människobarnet. (Läs mer här.)
Borthuggning, en metod som användes för att bota krämpor. Exempelvis kunde en ond led botas genom att ”knarren” höggs bort genom yxhugg vid sidan av leden.
Bortknytning Vissa sjukdomar, såsom kramp och vred, kunde ”knytas bort”. Ett antal knutar knöts då på en tråd och löstes sedan upp en i taget med jämna mellanrum. När sista knuten var upplöst skulle den sjuke vara botad.
Bortmätning Sjukdomar som matleda och gastkramning kunde ”mätas bort” genom ett en läkekunnig person mätte upp utvalda delar av den drabbades kropp med en tråd. Tråden begravdes sedan under en jordfast sten eller brändes.
Bortsättning var en vanlig metod för att bota tandvärk och bölder. Man petade då på det onda området med ett vasst föremål, som en trästicka eller en spik, varpå föremålet grävdes ner under en jordfast sten eller kördes in i ett träd. Exempelvis fanns särskilda ”tandvärksstallar” där bortsättning av tandvärk skedde.
Broar Förr i världen ansågs broar, liksom korsvägar och vadställen, vara platser där magiska väsen gärna höll till. En känd visa som illustrerar föreställningen är Bockarna Bruse.
Brunnsdrickning Vissa källor fick rykte om sig att ha hälsobringande vatten, varför människor sökte sig dit för att dricka brunn. Särskilt vanligt var det att uppsöka källor på midsommarafton och trefaldighetsafton, då vattnet ansågs vara särskilt kraftfullt. (Läs mer här.)
Brunnsgubbe, ett skrämselväsen som sades ha sitt tillhåll i brunnar och kunde dela ut örfilar till den som kom för nära. Berättelser om brunnsgubben användes till att hålla barnen borta från gårdsbrunnen. (Läs mer här.)
Brygd När öl eller dricka skulle bryggas var det viktigt att iaktta försiktighetsmått för att allt skulle gå väl. Ibland lades stål i bryggkärlet för att trollen skulle hålla sig borta. Om bryggerskan såg bister ut kunde det också hjälpa. Ingen fick nämna något orent eller surt, för då skulle brygden få dålig smak. Genom att springa runt huset kunde man hjälpa jäsningen att ta fart.
Brännvin räknades som ett potent läkemedel och användes mot många åkommor. Det ansågs även kunna ta fram den läkande kraften i växter och andra botande ämnen, varför dessa ofta lades i brännvin när mediciner tillreddes.
Bröd ansågs bära med sig övernaturliga krafter som kunde användas på olika sätt. Om en pojke och en flicka åt av samma brödkaka blev de kära i varandra. Bröd kunde nyttjas som botemedel mot sjukdom, inte minst bland kreatur. Julbrödet ansågs särskilt laddat med gynnsamma krafter och sparades för att användas under det nästkommande året. Se även såkaka.
Brödbak Genom att utföra bakningen på rätt sätt kunde en kvinna försäkra sig om ett gott resultat. Hon skulle gärna rita kors i degen och om hon lade ett par mansbyxor över degen skulle jäsningen går bra. Om hon sjöng under baket skulle hon däremot få gråta innan brödet var uppätet.
Bröllop Vid bröllop fanns mycket att tänka på för att allt skulle gå väl för det unga paret. Bruden fick inte själv sy på sin brudklänning, för då skulle hon få gråta lika många tårar som stygn. Mynt skulle bäras i brudens eller brudgummens skor för att dra rikedom till hemmet. Hemma på bröllopsgården måste bruden genast mata korna för att få framtida lycka med gårdens djur. Under bröllopsmåltiden skulle paret äta så mycket de förmådde, för då skulle det aldrig råda nöd i huset. En brödkaka, ett ljus och en kappe råg från bröllopsdagen skulle sparas i huset livet ut för att garantera välgång. Under bröllopsdansen skulle kronan dansas av bruden och den flicka som stod närmast när kronan föll av skulle själv snart bli gift. Regn på bröllopsdagen kunde tolkas lite olika — antingen innebar det tur och pengar, eller också varslade det om tårar i äktenskapet. (Läs mer här.)
Bysen, ett övernaturligt väsen inom den gotländska folktron. Bysen har drag av en tomte, men är mer skojfrisk och kan ställa till förtret för människorna. Han har förmågan att förvandla sig och kan ta gestalt av en trädstubbe eller ett djur. Till hans uppgifter hör att hugga i skogen med en yxa och han ser till att människorna hushållar med veden. (Läs mer här.)
Bårprov kunde under medeltiden användas som bevis vid mord eller dråp. Tanken var att såren på liket började blöda om mördaren kom i närheten. Den misstänkte fick därför lägga handen på den dödes sår som prov.
Bäckahästen var ett magiskt väsen i form av en vacker häst, som försökte locka ner människor i vattendrag. Den hade förmågan att tänja ut sin rygg, så att hur många ryttare som helst fick plats. Ibland har bäckahästen betraktas som näcken i hästskepnad. (Läs mer här.)
Bära Se mjölkhare.
Bössa En jägare som ville försäkra sig om god jaktlycka måste sköta sin bössa noga. Helst skulle bössan vara tillverkad av flera slags järn, gärna sådant som hämtats ur hästskosömmar. Hade bössan varit i krig var det ett gott omen. Genom att placera magiska ting i bössan, såsom ormhuvuden eller filspån från kyrkklockor, kunde träffsäkerheten öka. Pipan kunde också smörjas med bloddroppar från det vänstra lillfingret. Ibland kunde en illasinnad person ”skämma” bössan, så att den alltid missade sitt mål. För att bryta skämningen kunde bössan jorddras eller laddas med bröd, vitlök, pulveriserat döingeben eller hjärtat från en skata.
C
D
Dagståndare Inom folktron är dagståndaren en gast som stannar kvar ute efter att solen gått upp. Dagståndarna var osynliga och deras närvaro var därför svår att upptäcka. Den som ovetandes sprang på en dagståndare blev gastkramad och drabbades av sjukdom.
De dödas julotta är ett vanligt sägenmotiv, som bygger på en föreställning om att de dödas själar firar julotta i kyrkan på natten, före de levande. Många berättelser handlar om hur en person råkar komma för tidigt till julottan och till sin förskräckelse upptäcker att kyrkan är full av människor som gått bort.
Disa se Kraka.
Djävulen Efter kristendomens inträde tog djävulen snabbt plats i folktron. Folktrons väsen kom ibland att betraktas som djävulens redskap och den som överträdde samhälleliga normer kunde drabbas av hans straff. Många nedteckningar beskriver att människor slutit avtal med djävulen för att få särskilda förmåner i livet eller gå i hans tjänst som häxor. Han framställdes ofta med bockfot, svans och horn på både huvudet och knäna. (Läs mer här.)
Dop Så länge ett barn var odöpt ansågs det vara oskyddat mot onda krafter. Ibland vidtogs skyddsåtgärder mot det onda, som att lägga stål i vaggan eller hålla elden brinnande i härden. Ett odöpt barn kunde inte komma in i himlen om det dog, varför det ansågs viktigt att dopet genomfördes snart efter födelsen. Det var också viktigt att välja en gynnsam dopdag — den trettonde i varje månad var olämplig och på sina håll hävdades att tisdagar, torsdagar eller fredagar borde undvikas. Dopvattnet betraktades som ett medel mot sjukdom. Ibland lades salt i vattnet för att ge barnet extra starkt beskydd.
Dragväsen var övernaturliga väsen som hade till uppgift att dra lycka och rikedom till sin ägare, ibland på bekostnad av andra. Till folktrons mest kända dragväsen hör mjölkharen och spiritusen.
Draken är inom den svenska folktron ett väldigt vidunder som främst samlar skatter och vaktar dem. Drakar har skildrats på bild- och runstenar sedan järnåldern och är nära besläktade med andra skräckinjagande väsen, som lindormar och sjöodjur. (Läs mer här.)
Dryckenskap var utbrett under 1800-talet och brännvin kunde ingå i den dagliga kosten. För att bota den som fastnat i dryckenskapens klor användes mjölk från en svart sugga eller brännvin som en ål hade dränkts i.
Drömgröt var en kraftigt saltad gröt som unga flickor kunde äta på midsommarafton för att få besked om sin tillkommande. Den framtida maken skulle då uppenbara sig i drömmen för att erbjuda henne en dryck att släcka törsten med. Ibland ersattes gröten av en salt drömpannkaka eller drömströmming.
Drömmar betraktades som speglingar av verkligheten och kunde tolkas för att få besked om förestående händelser. Att framkalla drömmar med särskilt innehåll var en vanlig spådomsteknik. Till de mer omtalade hör seden att lägga blommor under huvudkudden på midsommarnatten för att få se sin framtida make i sömnen.
Drömpannkaka Se drömgröt.
Drömströmming Se drömgröt.
Dvärgar figurerar i den nordiska mytologin, men har inte en framträdande roll i folktron. Många av folktrons väsen, som gårdstomtar, vättar och troll, kan dock ha en dvärgs storlek.
Dymmelveckan, veckan före påskhelgen, skulle frid råda, Ingen kringgärning fick utföras — då skulle olycka drabba gården; råttor kunde lockas dit och ölet skulle bli surt. Den som högg ved på dymmelonsdagen kunde råka ut för att veden ruttnade eller att yxan blev slö. Skräp och aska måste ha städats bort före dymmelveckan, annars blev huset fullt med loppor och löss. (Läs mer här.)
Dyvelsträck, ”djävulsträck”, var en illaluktande sirap från växtsläktet Ferula, som ofta användes inom folkmedicinen.
Dödsvarsel som förebådar någons bortgång förekom ofta i folktron. Vanliga tecken var oförklarliga ljud i form av knäppningar, susningar eller fotsteg. Döden kunde också teckna sig som ett fegljus över hustak eller i grindshål. Synska människor kunde få se liktåg vandra förbi. När vilda djur sökte sig till huset var döden i antågande och husdjur kunde varsla genom att bete sig underligt. (Läs mer här.)
Dödsväsen är andar efter döda djur och människor, såsom gastar, gengångare, mylingar och kyrkogrimar.
Döingeben kallas skelettdelar efter döda människor. De användes flitigt i magiska syften och som botemedel inom folkmedicinen.
E
Eggjärn i form av knivar, saxar, yxor och liar kunde användas som skyddsmedel mot onda krafter. En kniv i dörrposten eller en yxa i tröskeln hindrade ont från att komma in i huset.
Eld användes som ett skyddsmedel mot onda makter. Så länge ett barn var odöpt skulle elden hållas brinnande i härden och om besökare misstänktes ha onda avsikter kunde glödande kol slängas efter dem som skydd. Julbrasan ansågs ha förmågan att rena allt den lyste på. Genom att titta i julbrasans glöd kunde man uttyda framtida händelser. Se även gnideld. (Läs mer här.)
Eldbön var en bön som lästes över härden om kvällarna för att glöden skulle hålla sig vid liv natten igenom.
Eldsmärke kunde ett barn födas med om modern under graviditeten hade tittat in i en eld och samtidigt vidrört sin kropp med handen. Barnet fick då ett rött märke på motsvarande ställe.
Ellakors var runda amuletter försedda med ett likarmat kors. De tänktes skydda bäraren mot sjukdom, trolldom och onda väsen och var vanliga gåvor till nyfödda barn eller konfirmander. Ibland kallades de ellekors eller älvkors. (Läs mer här.)
Engelska sjukan, rakit, fick sitt namn av att den först beskrevs av en engelsk läkare. Den troddes bero på att modern hade sett ett lik under graviditeten eller att barnet blivit utsatt för förgöring. Barn kunde också insjukna om en lösaktig kvinna tittade på dem.
Enhörningar var väsen i form av hästar med ett spiralvridet horn i pannan. Gamla målningar av enhörningar talar för att de inom folktron har uppfattats som verkliga djur. Ett exempel finns i Bottnaryds kyrka utanför Jönköping, där en väggmålning visar hur två enhörningar går ombord på Noaks ark tillsammans med de övriga djuren.
F
Fallandesjuka, det vill säga epilepsi, drabbade enligt folktron ett barn om modern under graviditeten hade närvarat vid slakt och sett djurets dödsryckningar. Som bot kunde den drabbades kläder brännas och lite av askan ges som läkemedel.
Fastan var den period före påsk som omgärdades av kristna fasteregler. Under fastan ansågs mörkrets makter vara särskilt aktiva. Den som inte passade sig kunde dra på sig sjukdom. Vatten skulle inte drickas utomhus, eftersom det ”jäste” och behövde stå inne för att normaliseras. Att ta ut lysning i fastan bådade illa — då skulle man få fasta hela livet.
Femudd Se pentagram.
Fiskelycka kunde man skaffa sig på många olika sätt. Särskilda ramsor kunde läsas för att få fisken att nappa. Metkroken skulle helst tillverkas av en rostig spik som hämtats på kyrkogården. Om man spottade tre gånger på den innan den agnades skulle fisket gå bättre. Ombord på en fiskebåt gällde det att sköta sig noga. Den som pratade högt eller visslade kunde locka fram djävulen eller dra till sig oväder. Ibland var det klokt att slänga tillbaka delar av fångsten för att få större lycka längre fram. Det var också viktigt att hålla sig väl med sjörået. (Läs mer här.)
Fjäril Se insekter.
Fegljus var ljusfenomen som oförklarligt uppenbarade sig på märkliga platser. Ofta syntes de som en svagt lysande lykta, en stor stjärna eller ett eldklot. Fegljusen var fruktade, då de sågs som omen för en nära förestående död.
Fladdermusen omgärdades av många vidskepliga föreställningar. Som nattdjur förknippades den med mörker och onda krafter, men ibland sågs den som en lyckosymbol. Fladdermusblod har använts till att väcka åtrå. Inom läkekonsten användes fladdermusblod mot huvudvärk.
Flygrönn, rönn som fått fäste på ett annat träd, ansågs skydda mot onda makter. Se även rönnen.
Fläder har haft en mångsidig användning inom både magi och folkmedicin. Den har använts till att hålla ohyra och oknytt borta och till att bota förkylningar, förstoppning och hudåkommor.
Folksagor finns nedtecknade i stor mängd i Sverige. I sagovärlden har folktrons väsen, som trollen och jättarna, ofta framträdande roller. Inte sällan innehåller folksagorna sedelärande budskap. (Läs mer här.)
Folksägner är fantasifulla berättelser som gör anspråk på att innehålla sanning. Välspridda svenska folksägner handlar om aposteln Staffan, den driftiga Blenda från Värend och jätten Finn som byggde Lunds domkyrka. Se även sägner.
Forskarl Se näcken.
Fredag är en dag med blandat anseende i den nordiska folktron. Av vissa uppteckningar framgår att det var en dålig dag att påbörja en resa, utföra ett större arbete eller gifta sig, medan andra vittnar om att fredagen var gynnsam för viktiga göromål. Fredag har även betraktats som olycksdag med anledning av att Jesus korsfästes på en fredag. Att se fredag den trettonde som en olycksdag är en mer modern företeelse.
Frieri måste göras på rätt sätt för att gå väl. När friargåvor överlämnades fick de aldrig bestå av saxar, knivar eller andra vassa föremål, för då skulle kärleken stickas sönder. Om friaren hade dåligt knutna skor eller lösa strumpeband skulle också kärleksbanden bli lösa. (Läs mer här.)
Friskytt var den som genom ett förbund med djävulen hade skaffat sig övernaturlig förmåga att locka till sig vilt och träffa rätt vid jakten.
Fruktbarheten inom jordbruket kunde främjas med olika metoder. Vid vårsådden smulades bröd från julfirandet ner i utsädet för att tillföra växtkraft. Samlag före vårsådden skulle också gynna växtligheten. Genom att lämna kvar några strån på åkern i samband med skörden kunde man förbättra nästa års skörd.
Fruktsamheten var viktig för familjebildningen i bondesamhället. Barn stod för både arbetskraft och en tryggad ålderdom. När en kvinna inte blev gravid som förväntat kunde det bero på lösaktigt leverne. Ofruktsamheten kunde också bero på rena tillfälligheter, som att hon hade snavat över en tröskel eller råkat ställa sig under ett åskskadat träd. För att öka chanserna till graviditet kunde många medel tillgripas. Stomjölk eller mjölk från en sugga sades vara effektivt. Att äta testiklar från en bagge eller dricka vatten från en dopfunt kunde vara bra. Kyrkogårdsmull som hälldes över kvinnan kunde också leda till önskat resultat.
Fullmåne Se månen.
Fyrklöver är en lyckosymbol som kan ge tur i både spel och kärlek. En upphittad fyrklöver förvarades gärna i Bibeln.
Fyrväppling Se fyrklöver.
Fåglar betraktades som budbärare med vittnesbörd om framtiden. Ugglans hoande var ett dödsvarsel och korpar i stora flockar förebådade ett nödår. En högt skrikande häger eller lågt flygande svala förebådade regn. Gökens rop hade olika betydelse beroende på vilket vädersträck det kom ifrån: norrgök var sorggök, östergök tröstergök, södergök dödergök och västergök bästergök. Lavskrikan ansågs vara skogsråets budbärare — den som såg en lavskrika när han var på väg ut på jakt kunde lika gärna vända hem, eftersom lavskrikan skulle få rået att hålla undan djuren. Att småfåglar byggde bo vid gården ansågs lyckobringande. Korpar som sågs om nätterna kunde vara nattramnar, det vill säga osaliga andar som nattetid tog sig upp ur gravarna i fågelgestalt.
Fåren hade en framträdande roll i folktron. Ullklippningen skulle helst ske när månen stod i ny, annars blev utbytet magert. Det var viktigt att låta en ulltofs vara kvar för att återväxten skulle bli god. Att låna ut sin ullsax var förenat med risk för att mista sin fårlycka.
Födelsemärken ansågs bero på att modern varit oförsiktig under graviditeten. Om hon tittade på eld och samtidigt tog sig med handen någonstans på kroppen skulle barnet få ett rött märke på motsvarande ställe. Att se en mus och samtidigt vidröra kroppen kunde ge barnet ett märke med hårväxt. Den blivande modern måste också akta sig för att bli skrämd av något djur, eftersom barnet då kunde få drag som erinrade om djuret.
Födelsen var en viktig del av en människas liv som kunde påverka resten av livstiden. Att vara född på en söndag ansågs garantera lycka, likaså att födas på någon helgdag. Torsdagsbarn ansågs särskilt benägna att bli synska. Hade man turen att födas på morgonen kunde man förvänta sig att leva länge. Den som föddes vid nymåne skulle aldrig sakna något, medan den som föddes vid nedan aldrig skulle känna sig nöjd. Om stormen gick kunde den nyfödda förväntas få ett omtumlande liv. Förstfödda ansågs besitta en särskild förmåga att utöva läkekonst.
Födslovärkar kunde lindras av allt som hade med hästar att göra, eftersom hästar i regel fölar utan svårighet. Om kvinnan kröp genom fosterhinnan från ett föl gick förlossningen lätt, men det fanns risk att barnet skulle bli till mara eller varulv. Trollkunniga personer kunde överföra smärtorna på barnafadern eller på ett föremål.
Förgöring var en magisk handling som syftade till att orsaka skador på människor eller djur. Kraften att utöva förgöring ansågs finnas hos trollkunniga samt hos personer med ont öga. Ett sätt att förgöra någon var att sy in ett döingeben i personens kläder.
Förvända synen Magiska väsen och trollkunniga personer kunde förvränga människors synupplevelse, så att de gick vilse i skogen eller trodde sig se något annat än vad som verkligen fanns.
G
Gast var en vålnad, gengångare eller ett spöke, framför allt efter en person som dött en onaturlig död eller lämnat ett oavslutat ärende efter sig. Den som insjuknade i plötslig sjukdom troddes ha blivit gastkramad. (Läs mer här.)
Gastkramning Den som ovetandes kom för nära en gast kunde bli omfamnad av denna, vilket ledde till plötslig sjukdom.
Gengångare i form av människor som går igen efter döden förekommer ofta i folktron. Ofta betraktades de som andar efter personer som inte blivit begravda i vigd jord eller plågades av att inte ha avslutat en viktig handling. De kunde visa sig i kroppslig gestalt eller som ett diffust andeväsen. Vid begravningar hände det att den dödes fötter bands för att hindra spökerier. (Läs mer här.)
Geten ansågs kunna bringa lycka till hemmet, men betraktades samtidigt som djävulens djur. Enligt en sägen skapade djävulen själv geten, men eftersom djuret var så bångstyrigt att det inte gick att sköta skänkte han den till människorna.
Gloson var ett spöksvin i form av en hotfull sugga, som förekom i folktron i södra Sverige. Med sin knivskarpa rygg och sina vassa borst kunde hon allvarligt skada människor som kom i hennes väg, inte minst personer som ägnade sig åt spådomstekniken årsgång. (Läs mer här.)
Gnideld, eld som skapats genom att trä borrats eller gnidits mot trä. Sådan eld ansågs särskilt renande och kunde motverka både trolldom och sjukdom.
Goenisse eller goanisse, ett sydsvenskt namn på tomten.
Granar ställdes upp utanför stugorna vid jul, bröllop och begravning, ibland avkvistade så att endast toppruskan fanns kvar. Granen ansågs på detta sätt kunna avvärja illasinnade krafter och väsen, som annars hotade störa högtiden.
Gravgåvor har förekommit i Sverige från forntiden. Även i det gamla bondesamhället hände det att den döde fick med sig något som skulle underlätta den nya tillvaron. Det kunde exempelvis röra sig om en ”färjepeng”, en psalmbok eller en kär ägodel. Bröd eller brännvin kunde få följa med som ”färdkost”. Ett föremål av stål kunde placeras i kistan för att hindra den döde från att gå igen.
Graviditet innebar många restriktioner för kvinnan. Helst skulle hon hålla sig hemma och undvika allt som kunde skrämma. Blev hon rädd för något skulle barnet drabbas av men och om det var ett djur som skrämt henne kunde barnet få drag av djuret. Om hon fick slag eller sår på en kroppsdel skulle barnet födas med ett märke på motsvarande ställe. Att titta direkt mot elden kunde göra att barnet fick röda fläckar i huden och att se ett djur slaktas kunde leda till fallandesot. Om hon talade genom ett fönster skulle barnet bli gapigt. Genom att titta på vackra människor eller blommor kunde hon öka chanserna att få ett vackert barn. (Läs mer här.)
Grodor skulle man undvika att skada, eftersom övernaturliga väsen eller människor som utsatts för förtrollning kunde uppträda i grodgestalt. En person som skilt en orm och en groda innan grodan blev uppäten fick förmågan att lindra födslovärkar.
Gruvrået förekom främst i bergslagen och andra områden med gruvdrift, där hon levde inne i gruvgångarna. När hon visade sig kunde hon framträda som en förnäm dam. Hon höll ordning i gruvan och vakade över gruvarbetarna, så att de inte skadade berget eller sig själva. Till hennes främsta uppgifter hörde att varna för ras. (Läs mer här.)
Gudsdom innebar att högre makter fick avgöra om en anklagad var skyldig till ett brott. Exempel på hur gudsdom använts i rättsliga sammanhang är bårprov, järnbörd och vattenprov.
Gutasagan är en omtalad sägen, som beskriver hur Gotland befolkades. Under medeltiden nedtecknades Gutasagan som en del av de svenska landskapslagarna.
Gårdstomte Se tomten.
Göken Att lyssna noga när göken gol innebar en möjlighet att förutspå framtiden. Ropet hade olika betydelse beroende på vilket vädersträck det kom ifrån: norrgök var sorggök, östergök tröstergök, södergök dödergök och västergök bästergök. Den som hörde göken gala på fastande mage drabbades av otur. En ogift flicka kunde få veta hur många år det skulle dröja fram till hennes giftermål genom att räkna hur många gånger hon hörde gökens rop innan den tystnade.
H
Hamn är ett ord för yttre skepnad eller alternativ gestalt. Den svenska folktron innehåller, liksom svenska folksagor, många berättelser om människor som kunnat skifta hamn till att bli vargar eller björnar. Även magiska väsen kunde vara hamnbytare och uppträda i rävhamn, grodhamn etc.
Handen tillskrevs magiska förmågor. Vissa hade ”läkehand” och kunde bota sjuka med handpåläggning. Den vänstra handen förknippades med mörka krafter och skulle användas vid utförandet av trolldom. Den som skrev kontrakt med djävulen fick göra det med vänster ring- eller lillfinger och en speleman kunde vara tvungen att offra sin yttersta lillfingerled till näcken för att få lära sig spela. Att hålla tummarna är en skyddsgest som går långt tillbaka.
Handslag ansågs förr vara en bekräftelse på en överenskommelse, som därmed blev bindande.
Haren användes ofta inom folkmedicinen. Harlort sades vara effektiv mot diarré, hargalla mot sömnlöshet och harhjärna mot dövhet. Under graviditeten måste en kvinna akta sig för att titta på en hare, eftersom det kunde göra barnet harmynt.
Harmynthet ansågs uppkomma hos barnet om en gravid kvinna såg en hare. På marknadsplatser såldes därför harar utan huvud. Även en huggkubbe med en yxa kunde framkalla harmynthet.
Havandeskap Se graviditeten.
Havsfolket var vattenväsen som levde på havets botten och härskade över sina vatten. Sägner om havsfolk är särskilt vanliga i Bohusläns fiskesamhällen.
Havsfrun Se sjörå.
Hedning var den som inte tillhörde den kristna gemenskapen. Ett nyfött barn betraktades som hedet fram till dopet, likaså den nyförlösta kvinnan fram till kyrktagningen. Under denna tid var de särskilt mottagliga för onda makters angrepp och måste skyddas.
Hicka ansågs drabba den som blivit förtalad av någon. Om en sjuk person började hicka sågs det som ett dödsvarsel.
Hin håle Se djävulen.
Hjulorm Det ansågs att ormar, inte minst lindormar, ibland kunde förflytta sig genom att bita sig i svansen och rulla fram som ett hjul.
Hjärtat har setts som sätet för det mänskliga känslolivet och särskilt förknippats med mod.
Hoburgsgubben, en jätte som enligt sägnen lever i Hoburgen i Sundre socken på Gotland. Sägnen har blivit omtalad tack vare en rauk med formen av ett huvud, som pekas ut som en avbildning av jätten.
Hora, en kvinna med lösaktigt leverne, som med sin närvaro ansågs kunna åsamka både människor och djur skada. Särskilt skadligt var det om hon tittade på ett barn.
Horn-Per, folklig benämning på djävulen. För att inte locka djävulen till sig var det vanligt att använda dylika noaord.
Huggormen var ett lömskt djur med övernaturliga förmågor. Om man dödade den första orm man såg om våren skulle man sedan drabbas av huggorm hela sommaren. Ansamlingar av sekret på växterna sades vara ormspott. Huggormen påstods tycka om att krypa genom munnen på sovande människor, varför det kunde vara farligt att somna ute i naturen.
Huldran är ett annat namn på skogsrået. Ordet används framför allt i Norge. (Läs mer här.)
Husbygge krävde stora försiktighetsmått. Det var viktigt att ta reda på att platsen var rätt vald och inte störde övernaturliga väsen i landskapet. På gamla kartor kunde vitterstråk vara utritade, så att dessa kunde undvikas. Ett mynt kunde läggas under den nordvästra gaveln som skydd. När det blev dags att flytta in skulle en katt först slängas in genom dörren för att gynna välgången.
Huskurer, se läkekonst.
Hustomte Se tomten.
Huvudvärk kunde botas eller förebyggas genom att man luktade på de första myrorna man såg om våren. Att dra hårt i en hårtofs mitt på huvudet kunde också vara effektivt. Huvudvärk kunde uppstå genom att fåglar byggt bo av ens hår. Då kunde några droppar fladdermusblod hjälpa. Ett sätt att slippa få huvudvärk var att bära ringar i öronen.
Hålla kväll Att sluta arbeta i tid om kvällarna var viktigt för att inte störa övernaturliga krafter. Dagen var människornas, medan natten tillhörde folktrons väsen och den gränsen måste respekteras. Varnande rop kunde höras när någon arbetade ute på åkrar och fält efter mörkrets inbrott. Den som då inte avbröt sina sysslor och gick hem riskerade att bli tagen av trollen eller annat oknytt.
Håret Stark och frisk hårväxt uppskattades i det svenska bondesamhället. Kvinnor försökte skaffa sig vackert hår genom att tvätta det i avkok på olika örter eller gå ut barhuvade i majregnet. Rötmånadsregn skulle man däremot akta sig för, annars kunde man bli flintskallig. Om dopvattnet hälldes ut över en halmkärve eller i högt gräs skulle det döpta barnet få god hårväxt. När håret klipptes gällde det att se till att bortklippta strån inte hamnade i illvilliga händer — de kunde utnyttjas till trolldom. Om rödhåriga fanns många föreställningar, inte minst att de hade hetsigt humör. Ett barn kunde bli rödhårigt om det var skapat vid soluppgången eller om modern hade stirrat i elden under graviditeten.
Hårgadansen är en välspridd sägen, som handlar om att djävulen förklädd till spelman lockar människor att dansa in i döden. (Läs mer här.)
Hälsobrunnar Se brunnsdrickning.
Härmning Att härma någon borde alltid undvikas. Barn varnades för att efterapa någon med ett lyte, eftersom det då kunde slå tillbaka på dem själva. En kvinna som härmade någon under graviditeten överförde egenskapen till sitt barn.
Hästar ansågs ha särskild förmåga att blicka in i den övernaturliga världen. Om en häst plötsligt stannade på vägen kunde det bero på att den fått syn på en gast. Hästen var tomtens favorit bland gårdens djur och det var viktigt att ta väl hand om hästen för att hålla gårdstomten nöjd. När en häst hittades svettig i spiltan om morgonen fanns skäl att tro att den blivit riden av maran under natten. Då kunde man skydda hästen från framtida angrepp genom att rista markors i stallet eller hänga upp en lie över spiltan. Eftersom hästen har lätt att föla användes föremål relaterade till hästar för att lindra födslovärkar.
Hästkött var otjänligt som människoföda och att äta det var en synd. Att slakta en häst var en syssla med dåligt socialt anseende, som utfördes av särskilda hästslaktare, så kallade rackare.
Hästskon var ett lyckobringande föremål. Att hänga en sliten hästsko ovanför dörren var ett sätt att dra lycka till hemmet, framför allt om den var upphittad.
Häxor i form av påstått trollkunniga personer har haft en framträdande roll i svensk folktro. I det gamla bondesamhället var de fruktade, eftersom de ansågs kunna använda trolldom till att sprida olycka, framkalla sjukdom eller stjäla. I regel ansågs de ha fått sina magiska förmågor genom att sluta förbund med djävulen. På 1600-talet mynnade häxföreställningarna ut i omfattande häxprocesser, som ledde till att hundratals människor, främst kvinnor, avrättades innan trolldomsparagrafen togs bort ur den svenska lagboken 1779. (Läs mer här.)
Häxprocesser, se häxor.
Höger var inom folktron den ”rätta och riktiga” sidan som förknippades med goda krafter. När sysslor skulle utföras på rätt sätt skulle riktningen vara åt höger. Ett vänsterriktat utförande förknippades med trolldom och magisk verkan.
I
Impotens botades genom att dricka bockblod. Man kunde också kissa genom en vigselring eller äta libbsticka.
Insekter kunde vara värda att skydda om man ville bevara lyckan. Tordyvlar, nyckelpigor och spindlar fick inte dödas. Myrorna behövde också aktas — den som skadade en myrstack skulle själv bli husvill. Den första fjärilen som visade sig om våren kunde berätta hur resten av året skulle bli: en svart fjäril betydde sorg, medan en ljus betydde välgång. Om den första fjärilen var gul skulle man få äta mycket smör. Loppor och löss kunde man skydda sig mot genom att sätta stål i väggen eller läsa ramsor. Bland folktrons väsen fanns sådana som ibland kunde uppträda som insekter, exempelvis älvor och vättar.
Irrbloss är ljusfenomen som ibland kan ses över sumpmarker om natten. Ljuset tolkades inom folktron som skenet från lyktgubbar.
J
Jaktlycka kunde man skaffa sig genom att utföra särskilda riter. Om jägarens hustru ställde sig bredbent i dörröppningen och lät honom krypa ut mellan hennes ben innan han gav sig av skulle det få god verkan. Han kunde också krypa genom ett kluvet träd. Det var viktigt att jägaren tvättade sig innan han gav sig ut på jakt och helst skulle han bära med sig något magiskt föremål, som kyrkogårdsmull, döingeben, stål eller en björntand. Inne i skogen kunde han offra en slant till skogsrået för att göra henne på gott humör och hindra henne från att varna djuren. Väl ute på jaktstigen fick han tänka på att inte svära. Han var också tvungen att använda noaord istället för att omnämna villebrådet vid dess rätta namn. Skulle han hitta fotspår efter någon annan inne på sina jaktmarker kunde han förstöra rivalens jaktlycka genom att trampa tvärs över fotavtrycken så att kors bildades.
Johannesört hade en mångsidig användning inom folkmedicinen. Avkok intogs mot förkylning, diarré och blåskatarr och kunde användas till att skölja ögonen för att förbättra synen.
Jorddragning Se smöjning.
Jordfasta stenar ansågs vara behäftade med magiska krafter och användes ofta för att utföra ritualer, främst i syfte att bota sjukdom. Genom att peta med ett vasst föremål i det onda och sedan begrava föremålet under en jordfast sten kunde sjukdomen dras bort från människan. Regnvatten som ansamlats på en jordfast sten ansågs ha läkande verkan. Den sjuke kunde också sätta sig på stenen och läsa besvärjelser eller gå runt stenen tre varv. En nyköpt ko leddes runt stenen för att inte få längtan till sitt gamla hem. Se även bortsättning.
Jordfästning, magisk handling genom vilken den döda på olika sätt bands till jorden för att inte gå igen.
Julbadet var ofta årets enda bad. Det var sed att lägga en krans som sparats från midsommarfirandet i badvattnet för att främja hälsan. Badvattnet kunde sedan ges till korna att dricka, för att de skulle hålla sig starka och friska.
Julbrasan tändes av särskilt fin ved som valts ut för ändamålet. Om elden brann med ett klart sken drog det lycka till hemmet och den ansågs kunna rena allt den lyste på. I delar av landet var det viktigt att hålla brasan vid liv ända till tredjedag jul för att skydda huset från ont. Ur glöden kunde man ta tydor om framtida händelser.
Julen var en av de brytningstider då magiska krafter ansågs vara särskilt aktiva. Det var en lämplig tid för spådomar, exempelvis genom att försöka tyda vad som tecknade sig i julbrasans glöd eller genom att gå årsgång. Julmaten ansågs få del av julens magi och delar av den sparades för att användas som läkemedel under påföljande år. Att spara en kaka av julbrödet var vanligt — den kunde sedan blandas i utsädet för att ge god skörd eller serveras till hästen för att göra den stark inför plöjningen. Att ge sig ut under julnatten var farligt — då var onda makter i rörelse. Många sägner berättar om att trollen samlades till egna julfester. Den som gav sig ut nattetid kunde få höra ett fasligt larm av klapprande hovar, klingande bjällror och hundskall. Det var asaguden Odens jakt. Under julen var det särskilt viktigt att komma ihåg gårdens tomte, som förväntade sig en tallrik gröt som lön för sitt slit. Om det fattades en klick smör i gröten kunde han bli så vred att han gav sig av eller hämnades genom att slå ihjäl en av gårdens kor. (Läs mer här.)
Julkärven, eller julneken, sattes upp utanför huset som traktering åt fåglarna. Dessa skulle då lämna säden ifred under sommaren. På sina håll hävdades att om småfåglarna fick en kärve till jul skulle de stanna kvar vid gården och hålla fruktträden fria från oönskade insekter. Om fåglarna dök upp redan innan kärven hade monterats fast betydde det antingen lycka eller att ett magert år väntade. (Läs mer här.)
Julljus skulle helst vara lite extra stora och hållas brinnande julnatten igenom. Ibland stöptes grenljus med en arm för varje familjemedlem. Genom att studera hur lågan lyste kunde man utläsa något om familjemedlemmens hälsa och återstående livslängd. Om ett ljus slocknade innan det brunnit ut var det ett dåligt omen. Julens kraft ansågs finnas kvar i ljusstumparna, varför dessa sparades och användes som botemedel mot sjukdom. (Läs mer här.)
Julottan skulle alla delta i. Den som försov sig riskerade att bli sömning under hela det kommande året. Efter gudstjänsten gällde det att snabbt ta sig hem: den som hann först skulle också bli först klar med höskörden.Se även de dödas julotta. (Läs mer här.)
Jungfrufödsel I sagor, sägner och myter förekommer beskrivningar av kvinnor som föder barn utan att ha haft sexuellt umgänge. Temat har en religiös koppling genom Jesu födelse.
Järnbörd var under medeltiden en metod för att avgöra om en anklagad var skyldig till brottet. Den misstänkte fick antingen gå över glödgat järn eller bära det i sin hand. Om ingen brännskada uppstod togs det som tecken på oskuld. Se även gudsdom.
Järtecken var ovanliga tecken och fenomen som förebådade ödesdigra händelser. I regel ansågs järtecknen vittna om missväxt, farsoter eller krig. Till järtecknen hörde kometer, vädersolar och djur som föddes med missbildningar.
Jättar har framträdande roller i både den nordiska mytologin och svenska folksagor. De ansågs ha funnits före människorna och många spår i landskapet tolkades som lämningar efter deras aktiviteter. Jättegrytor sågs som deras kokkärl, rösen var stenar de samlat för att kriga och märken i bergen var platser där de suttit eller lagt sig att sova. Stora stenblock i närheten av en kyrka kallades ”jättekast” och förklarades med att jättarna försökt krossa kyrkan för att få tyst på kyrkklockorna. Jättarna var farliga för människor och kunde röva bort dem för att hålla dem fångna i bergen. De som lyckades fly från sådan bergtagning kom ibland tillbaka med ett förändrat sinnelag. Men ibland var jättarna bra att ha. Runt om i landet finns flera sägner som beskriver att jättar anlitats till kyrkobyggen. (Läs mer här.)
Jättegrytor Se jättar.
Jättekast Se jättar.
K
Kajan var en illavarslande fågel. När kajor visade sig i flock förebådade de krig och farsoter. Hördes kajornas kraxande om kvällen var regn i antågande.
Kamomill kunde användas mot förkylningar och magåkommor. En påse med kamomill lades på svullnader och vid engelska sjukan placerades kamomill på barnets bröst.
Kapten Elin är en av den svenska historiens mest omtalade häxor. Hon dömdes 1720 i Ny Härad i Värmland för att ha försvurit sig till djävulen och kom därefter att figurera i många sägner. (Läs mer här.)
Karl XII är den kung som oftast uppträder i folkliga sägner. Han ska ha varit född med segerhuva och därför varit skyddad mot fientliga angrepp. Varje kväll ska han ha skakat sin kappa för att bli av med alla gevärskulor som fastnat i den under dagen.
Katten omgärdades av både positiva och negativa föreställningar. Att möta en katt kunde innebära otur, framför allt om den var svart. Den som i ungdomen var snäll mot sin katt, skulle också bli snäll mot sin man eller hustru. När ett nygift par flyttade in i sin bostad skulle de kasta in katten först för att göra hemmet lyckligt. Genom sitt beteende kunde katten avslöja kommande händelser: om den åt gräs eller vässade korna skulle det snart börja regna och en katt som tvättade sig innebar att främmande var på väg. Den som ville lära sig spela av näcken kunde bli tvungen att offra en svart katt som betalning. Ibland kunde djävulen visa sig i kattskepnad och när katterna blev gamla kunde de förvandlas till häxor.
Kettil Runske är en mytisk hjälte, som enligt traditionen ska ha fått magiska förmågor av asaguden Oden. Han förknippas med landmärken på flera platser i Sverige, inte minst en grotta på Visingsö, en grav i Västergötland och orten Kettilsnäs i Småland. (Läs mer här.)
Kikhosta var en vanlig sjukdom bland barn. Som bot kunde man tillgripa kikbär, klöver, levande vägglöss eller mjölk från ett sto.
Kitta Grå var en illasinnad kvinnlig figur i folksagor och sägner, som skapade osämja mellan makar.
Kloka gummor och gubbar kallades de personer som hade förmåga att utöva trolldom eller läkekonst. (Läs mer här.)
Knarren var en sjukdom som gav värk och svullnad i lederna. Ett vanligt botemedel var ”borthuggning” i form av att en hjälpare högg med en yxa vid sidan av den drabbade leden. Knarren kunde också ”lyftas bort” genom att den drabbade försökte lyfta en husknut.
Kniven kunde användas som skydd mot onda makters angrepp. En kniv i dörrposten gjorde att magiska väsen inte kunde ta sig in i huset. Den som badade kunde köra ner en kniv i marken vid vattenbrynet för att hålla näcken borta. Kniven var också användbar när man ville tillskansa sig något som tillhörde den magiska världen. Exempelvis kunde den kastas över vättarnas kor, varpå korna tillföll knivens ägare. Knivens övernaturliga egenskaper kom sig av att den var gjord av stål.
Kolera kunde man skydda sig emot genom att röka med tjära inomhus eller bära en amulett av koppar. En påse med dyvelsträck hade samma verkan. Som botemedel rekommenderades brännvin.
Kometer sågs som järtecken, vilka förebådade krig, pest eller världens undergång.
Konfirmationen innebar, utöver den religiösa betydelsen, att man lämnade barndomen bakom sig. Den konfirmerade fick börja delta i ungdomarnas danser och tillställningar.
Koppning användes till att behandla diverse sjukdomar. En åder togs upp, varpå botaren sög ut blod därur med ett horn.
Kornblixtar, det vill säga blixtar utan dunder som företrädesvis visar sig på sensommaren, troddes göra att säden mognade fort.
Korpen betraktades som en olycksfågel som förebådade krig, död och ofärdstider. Den troddes bära en sten under tungan och lyckades man få tag på denna skulle man begåvas med förmågan att göra sig osynlig. De själar som efter uppståndelsen skulle till helvetet sades lämna jorden som korpar.
Kors användes som skyddssymbol i många sammanhang. För att skydda sig mot skogsrået kunde man rita kors med kol på kläderna innan man gav sig ut i skogen. Bruksföremål kunde förses med inristade trollkors för att hålla ont borta. Kvinnor kunde göra kors i degen vid brödbakning och till påsk målades kors på ladugårdsdörren för att skydda kreaturen. Maran kunde hållas borta från hästen genom att markors ristades i spiltan. Amuletter med ellakors bars som skydd.
Korsvägar var platser där oknytt gärna höll till och där magiska riter kunde utföras. Till en korsväg kunde man bege sig för att utöva spådom eller söka kontakt med djävulen.
Kortspel betraktades som en synd och det sades att djävulen gärna dök upp där kortleken tagits fram.
Kraka är en mytisk drottning som figurerar i många svenska sägner. Ibland uppträder hon som drottning Disa. I forntiden ska hon ha räddat Sverige undan hungersnöd genom att få de unga att ge sig ut i skogen och bryta ny mark. Hon är också huvudperson i en välkänd myt, enligt vilken hon anmodas av vikingahövdingen Ragnar Lodbrok att infinna sig vid hans hus varken klädd eller oklädd, varken mätt eller hungrig, varken ensam eller i sällskap. Hon löste uppgiften genom att klä sig i ett nät och anlända ätandes på en lök med en hund vid sin sida.
Kretsgång var en handling genom vilken ett område ringades in för beskydd. Bonden gick kring åkern efter sådden och runt betesmarken efter att kreaturen släppts ut. Barnen skulle springa runt stugan på vårfrudagen.
Krig är ett mycket vanligt sägenmotiv. Fienderna är i regel danskar, norrmän eller ryssar, vilka jagas bort eller övermannas genom ortsbefolkningens rådiga ingripande. Många sägner berättar om hur upprorsmannen Nils Dacke kämpade mot Gustav Vasa. Snapphanarnas framfart i Skåne skildras också ofta.
Kringgärning kallades sådana sysslor som innebar att cirklande rörelser utfördes eller att någonting gick runt, exempelvis spinning eller malning. Sådant arbete var förbjudet vid särskilda tillfällen, framför allt vid påsk och jul.
Kristendomen förde med sig nya väsen in i folktro och sagor, inte minst djävulen och änglarna. Onda makter avskydde allt kristet, varför dopet och korset blev skyddande attribut. För att kunna utföra vissa magiska riter var det ibland nödvändigt att markera avståndstagande till kristendomen, exempelvis genom att trampa på en Bibel eller blåsa i kyrkans nyckelhål.
Kristi himmelsfärdsdag var den första dagen på året då det var gynnsamt att ge sig ut och meta. Man kunde även fånga rävar och samla in fågelägg. (Läs mer här.)
Kråkan är i folktron betraktad som en vis varelse. Skulle hon bryta benet kunde hon spjälka det själv. Hon var även ett varseldjur som gav besked om dödsfall och olyckor. Döda människors själar kunde ibland visa sig som kråkor.
Kråknedanet var en månfas under våren, då kyla och dåligt väder riskerade att förstöra vårbruket. Namnet kom sig av att kråkan då ansågs ruva ägg.
Kräfta var det gamla ordet för cancersjukdom. Den troddes spridas med flugor eller virvelvindar. Många olika avkok och botemetoder tillgreps för att få den drabbade att tillfriskna.
Kvarnar var platser där övernaturliga väsen tyckte om att hålla till, framför allt kvarngubben.
Kvarngubben var en tomteliknande figur som bodde i en kvarn och hade till uppgift att vaka över den. Han kunde vara till både nytta och förtret för mjölnaren. Ibland hjälpte han till att hålla ordning i kvarnen, men han kunde också stoppa upp kvarnhjulet om han var på dåligt humör. För att hålla kvarngubben vid gott mod kunde man skänka honom några slantar eller en prilla snus. Om kvällar och nätter fick man inte mala, för då ville kvarngubben ha ro. (Läs mer här.)
Kvicksilver användes som skydd mot ont av olika slag. Genom att borra in kvicksilver i tröskeln stängdes onda väsen ute.
Kyndelsmäss den 2 februari var jungfru Marias kyrktagningshelg, det vill säga den dag hon renades efter Jesu födelse. Det ansågs därför vara en lämplig helg för kyrktagning. Helgen ansågs också vara lämplig för klädtvätt, eftersom jungfru Maria vid denna tid hade tvättat barnkläder, vilket gjorde att vattnet hade särskilt renande egenskaper. Ljus som välsignats i kyrkan på kyndelsmässodagen var laddade med läkande kraft och kunde användas i framställningen av läkemedel. Kyndelsmäss räknades i vissa trakter som midvinter och det var då viktigt att halva fodermängden fanns kvar om inte djuren skulle få svälta. (Läs mer här.)
Kyrkan var full av magisk kraft. Trollkunniga hämtade ämnen till sina brygder och botemedel därifrån, inte minst sand från kyrkgolvet, dopvatten eller avskrap från kyrkklockan. Kyrkobyggnaden vaktades av kyrkogrimen. Onda väsen ville ofta förhindra att kyrkor byggdes och kunde göra så att kyrkobyggen drabbades av olycka. Samtidigt finns många sägner som vittnar om att jättar deltagit i kyrkobyggen.
Kyrkklockor hade magiska krafter i metallen och klockskav användes i läkemedel och magiska dekokter. Troll och jättar avskydde klockklangen och kunde slänga sten mot kyrkorna för att få tyst på dem. Många sägner från olika delar av landet berättar om kyrkklockor som blivit stulna och hamnat i en sjö. Endast den som följer särskilda principer och ritualer ska lyckas få upp klockorna ur vattnet. (Läs mer här.)
Kyrkobyggen krävde stor omsorg. För att få veta var kyrkan borde ligga kunde man låta tvillingoxar leta fram platsen. Under bygget fanns det risk att onda krafter försökte ställa till olyckor för att hindra arbetet. Jättar kunde emellertid anlitas för att hjälpa till att resa kyrkans väggar, vilket ett stort antal sägner runt om i landet vittnar om. Om vissa kyrkor berättas att ett djur murats in i en kyrkovägg för att kyrkan skulle få beskydd av en kyrkogrim.
Kyrkogrim kallades den skyddsande som bodde i anslutning till en kyrka och hade till uppgift att vakta den. Grimen visade sig som ett djur — exempelvis en oxe, tupp, eller get — men med skrämmande drag och läten. Till kyrkogrimens uppdrag hörde att jaga bort tjuvar och se till att barnen höll sig stilla under gudstjänsten. Ibland hävdades att kyrkogrimen var anden efter ett djur som murats in i samband med kyrkobygget.(Läs mer här.)
Kyrkogården var en plats där det spökade, framför allt nattetid. Vissa magiska riter skulle utföras där för att få verkan, inte minst spådomstekniken årsgång. Kyrkogårdsmull, döingeben och spikar ur likkistor användes ofta till läkemedel och trolldom.
Kyrkogårdsmull, det vill säga jord från kyrkogården, troddes vara full av magisk kraft och användes ofta till trolldom. Kloka gummor och gubbar kunde blanda kyrkogårdsmull i salvor, omslag och medikamenter. Helst skulle mullen hämtas om natten.
Kyrktagning var en ceremoni som syftade till att återföra en kvinna till den kyrkliga gemenskapen efter att hon fött barn. Ursprungligen var det en reningsrit, som senare fick betydelsen av tacksägelse över att kvinnan och barnet klarat sig igenom graviditet och förlossning. (Läs mer här.)
Kyrktupp Se tuppen.
Källor har haft många magiska syften. I många fall har de ansetts hälsobringande eller fungerat som offerkällor. Rituell källdrickning ägde rum vid särskilda tidpunkter på året, inte minst trefaldighetsafton och midsommar. Effektivast var de källor som hade sitt utlopp mot norr. Se även brunnsdrickning.
Kärleksmagi var ett viktigt område inom trolldomen. Ofta handlade det om att väcka någons åtrå, vilket kunde göras med olika metoder. Vanligt var att blanda potenta medel i mat eller dryck som sedan serverades till den utvalda. Utsöndringar från den egna kroppen ansågs särskilt effektiva, exempelvis svett eller mensblod. Blod från fladdermöss eller duvor kunde också fungera. En man kunde fästa en ormtunga i kvinnans kläder eller läsa ramsor. Örter som kunde få kärleken att vakna var till exempel libbsticka, kärleksört, tibast och styvmorsviol. Ibland var det istället nödvändigt att döva någons kärlek eller hindra någon från att bli gift. Då kunde en trollkunnig person skriva offrets namn på en träpinne och trycka ner den i marken. Genom sådan nedsättning tänktes personen bli otillgänglig för kärlek.
Kärleksorakel användes bland ungdomar, främst flickor, till att ta reda på vem man skulle gifta sig med. På midsommarafton kunde hon äta drömgröt eller drömpannkaka för att få se sin tillkommande. Under midsommarnatten kunde hon också titta i en källa för att få se hans ansikte. Att sova med sju eller nio sorters blommor under huvudkudden var ett annat knep. Hon kunde också bege sig till en korsväg en torsdagsnatt — då skulle hennes framtida make infinna sig. Om hon hälsade månen vid nyårsnyet kunde hon genom olika tecken få veta vem han var.
Kärven omgärdades av magiska föreställningar, framför allt den sista kärven vid skörden. Om denna kärve blev stor skulle påföljande årsskörd bli god. En ogift flicka skulle undvika att vara den som band sista kärven, för då skulle hon få svårt att bli gift. Se även julkärven.
Könsbestämning utfördes när föräldrarna ville försäkra sig om att ett kommande barn skulle vara av ena eller andra slaget. För att få en son placerades ett manligt redskap, som en yxa eller en hammare, under sängen då barnet avlades. Önskade man en dotter valdes istället en sax, en brödkavel eller ett klappträ.
L
Lekatt Se vessla.
Libbsticka är en gammal medicinalväxt. Den kunde användas till att bota många krämpor, men även som kärleksmedel eller för att hålla huggormar borta.
Lik ansågs vara behäftade med magisk verkan och delar från döda människor har haft stor betydelse i folkmagin. Döingeben användes ofta av trollkunniga.
Lika ger lika var en vanlig föreställning inom folktron. Den som drabbades av gulsot kunde botas av gula blommor och plågorna efter ett ormbett kunde lindras med ormskinn eller ormfett. Om en kvinna såg en eldsvåda under graviditeten kunde barnet få eldsmärken och tittade hon på en hare blev barnet harmynt. Den som stöpte ljus fick inte gråta, för då skulle ljusen rinna. Sådd skulle helst ske när månen stod i ny, så att grödorna växte i takt med månskivan.
Likvaka hölls när någon hade dött. Syftet var att djävulen och andra onda makter inte skulle komma åt den döde.
Liljekonvalj lades i brännvin och dracks som botemedel mot gikt, magplågor och hjärtsjukdom.
Lindormen har haft en framträdande roll i folkfantasin och omnämns ofta i sägner, folksagor och ballader. I nedteckningar beskrivs den som en drakliknande jätteorm, tjock som ett manslår. Den samlar gärna skatter och allt den ligger på sägs tillväxa i samma takt som ormen själv. I sagans värld visar det sig ofta att lindormen är en förtrollad prins. (Läs mer här.)
Linfrö kunde strös i likkistan för att hindra den döde från att gå igen. Det kunde också strös runt sängen att att hindra maran. Inom läkekonsten hade linfrö en bred användning, inte minst mot magåkommor, urinstämma och hosta. Linsådden utfördes med omsorg och skulle helst skötas av frun i huset eller någon annan kvinna med långt hår— då skulle linet växa sig långt och starkt.
Ljungby horn och pipa är en välspridd sägen om hur en dräng lyckas stjäla föremål från en trollfest.
Lucia Se luciadagen.
Luciadagen omgärdades i det gamla bondesamhället av många föreställningar och traditioner. Lucianatten uppfattades som årets längsta och mörkaste, vilket den också var fram till kalenderreformen 1753. Solen troddes stanna till på sin bana och det sades att korna bet i krubban av leda när natten aldrig tycktes ta slut. Denna natt troddes djuren få förmågan att prata. I Västsverige firade bönderna ”Lusse långnatt” genom att gå upp i ottan och festa på tre eller sju frukostar innan dagen grydde. Ungdomarna klädde på luciamorgonen ut sig till ”lussegubbar” och i västsverige var det sed att klä upp en ”lussebrud” i halm. Först på 1700-talet började nutidens Lucia med ljus i håret att dyka upp. Luciatåg med tärnor, stjärngossar och tomtegubbar är en 1900-talstradition. (Läs mer här.)
Ljusstöpning var en känslig syssla. Den som stöpte skulle helst ha ett glatt sinnelag, för då skulle ljusen brinna med klar låga. Att gråta i rummet var förbjudet, för då skulle ljusen rinna.
Lusse långnatt se Luciadagen.
Lycka var en egenskap som förknippades med magi. En människa kunde skaffa sig fiskelycka, jaktlycka, boskapslycka, mjölklycka etc genom trolldom. Lyckan kunde också stjälas på magisk väg av någon som ville en illa.
Lyckobrev var blad med tryckta texter, som kunde köpas på marknader. Lyckobrevet skulle väljas ut slumpvis för att matchas med köparen, som sedan kunde läsa om sitt framtida öde.
Lyckoslant var en upphittad peng, som troddes föra lycka med sig. Med en lyckoslant i portmonän skulle man alltid vara garanterad pengar.
Lyktgubbar var väsen som om natten vandrade omkring med en lysande lykta i handen. De troddes vara osaliga andar efter någon som flyttat råmärken mellan ägor för att på detta oärliga sätt tillskansa sig mark. Istället för att få ro i graven irrade de längs de felaktiga gränserna för att försöka ställa allt till rätta. Lyktgubbarna var förmodligen ett sätt att förklara de irrbloss som uppstår när sumpgas självantänder. (Läs mer här.)
Lysning skulle helst tas ut när månen stod i ny — då skulle lyckan öka i takt med att månen växte till. Om lysningen togs ut under fastan skulle det unga paret få fasta hela livet.
Långfredag Se påsk.
Läkehand Se handen.
Läkekonsten har inom folkloristiken präglats av vidskepliga principer, även om rationella och verksamma metoder också förekom. De främsta utövarna var kloka gummor och gubbar. Läkande örter användes ofta och läkemedel kunde tillverkas av förment kraftfulla ingredienser, som fladdermusblod,döingeben och avskrap från kyrkklockor. Vanliga botemetoder var borthuggning, bortsättning, koppning och åderlåtning. En viktig princip var att ”söka boten där man fått soten”, vilket innebar att botemedlet skulle ha likheter med sjukdomen. Exempelvis kunde maskrosor användas mot gulsot. Se även lika ger lika. (Läs mer här.)
Läkemedel Se läkekonst.
Lövjerska kallades en kvinna som utövade trolldom.
M
Majning utfördes om våren genom att husen dekorerades med grönskande kvistar, både invändigt och utvändigt. Därmed troddes människor och djur få ta del av växtkraften. Åkrarna kunde också majas för att skörden skulle bli god.
Majstång, se midsommar.
Malörten har fått sitt namn av att den betraktades som ett bra medel mot mal. Den kunde också kokas och läggas i brännvin som botemedel mot magåkommor och gulsot. Ibland sågs den som ett skyddsmedel mot trolldom.
Manbjörn kunde den bli som hade förmågan att förvandla sig till en björn. Se även hamn.
Manorm var beteckningen på en väldig och skräckinganade orm, liknande lindormen. Utmärkande var den långa manen längs dess rygg.
Maran var ett väsen som gav upphov till plågsamma och ångestfyllda drömmar, mardrömmar. På dagarna kunde maran vara en helt vanlig kvinna, men en förbannelse gjorde att hon nattetid förvandlades och gav sig ut för att plåga sovande människor och djur. Som mara var hon oftast osynlig och hon kunde ta sig in genom minsta springa eller kvisthål. För att skydda sig kunde man lägga fram en mängd små föremål, som frön eller kohår, som maran då skulle stanna upp för att räkna. Djuren kunde skyddas genom att markors ristades i ladugården. (Läs mer här.)
Mardröm Se maran.
Markors, se maran.
Matbordet Se bordet.
Matleda sågs som en sjukdom. Botemedlet var att servera den drabbade något oaptitligt. Att äta tillsammans med husdjuren kunde också hjälpa. Bortmätning var en annan botemetod.
Medsols skulle alla sysslor utföras om man ville att de skulle gå rätt till. Att arbeta motsols kunde innebära att handlingen fick magiska konsekvenser. Se även baklänges.
Menstruationen gjorde enligt äldre uppfattningar att kvinnan var oren. Hon borde då inte besöka kyrkan. En man som låg med henne kunde bli sjuk, likaså det barn som eventuellt blev till. Menstruationsblod användes inom läkekonsten mot utslag och blåsor och inom kärleksmagin till att väcka åtrå.
Mickelsmäss, eller Mikaelsmässan, den 29 september, var ärkeängeln Mikaels dag. Det var av tradition den tid då tjänstefolket flyttade eller hade frivecka. Till Mickelsmäss skulle korna tas in för vintern, för sedan blev gräset giftigt för dem. Även hästarna skulle tas in i stallet, för om de fick gå ute blev de synska och kunde se hur mycket arbete som väntade dem. Folktrons väsen ansågs vara särskilt aktiva och farliga vid denna tid. Det var en lämplig tid att ta vädertydor, exempelvis genom att studera ekollonens utseende och förekomst. (Läs mer här.)
Midsommar inträffar vid sommarsolståndet och utgör därför en vändpunkt under året. Som alla brytningstider förknippades midsommaraftonen därför med magiska krafter. Det var en lämplig tid att samla in läkeväxter, som då var mer potenta än annars. Även midsommardaggen kunde samlas in och användas som botemedel. Källornas vatten ansågs särskilt hälsobringande och det hände att ortsbefolkningen samlades för att dricka källvatten under festliga former. Ormbunken troddes blomma kortvarigt under midsommarnatten och den som lyckades plocka en sådan blomma fick antingen förmågan att göra sig osynlig eller osedvanlig framgång hos det motsatta könet. För att få se sin tillkommande make kunde unga kvinnor sova med blommor under huvudkudden. De kunde också äta drömgröt eller drömpannkaka innan de gick till sängs. (Läs mer här.)
Mjölkharen, ett väsen som trollpackor antingen kunde skapa själva eller få i gåva av djävulen. Mjölkharen stal mjölk genom att dia andras kor och kräkas upp den i sin ägarinnas kärl. Mjölkharen har många namn, som bjära, bära eller puke. (Läs mer här.)
Modersmjölk kunde lindra smärta och bota sjukdomar i både ögon och öron. Om modersmjölk blandades i släckvattnet när en eldsvåda brutit ut gick det lättare att bekämpa elden.
Modstulen var den människa som berövats sin livskraft. Tillståndet kunde i värsta fall leda till att den drabbade tynade bort och dog. Ofta ansågs att personen hade utsatts för förgörning. Även djur kunde råka ut för detta.
Motsols skulle handlingarna utföras när man utövade trolldom. Se även baklänges.
Mylingar tillhör folktrons dödsväsen. En myling uppstod när ett spädbarn mördades innan det blivit döpt, i regel av en moder som önskade dölja graviditeten. Mylingarna ansågs uppträda i närheten av den plats där de begravts och visade sig som ett barn i den ålder de skulle ha varit om de fått leva. Ibland avslöjade de sin mor genom att peka ut henne som mördare, men de kunde även hämnas genom att suga allt blod ur hennes kropp. De kunde också ge sig till känna för att få hjälp att bli begravda i vigd jord. (Läs mer här.)
Mynt kunde användas som skydd mot det onda. Exempelvis kunde ett mynt placeras under den nordvästra husknuten när ett hus byggdes eller under masten vid skeppsbygge. Att bära ett mynt i skon på sitt bröllop var ett sätt att få äktenskaplig lycka och välmåga.
Myror Se insekter.
Måndag var en ogynnsam dag att påbörja större arbeten eller längre resor. Exempelvis var det olämpligt att göra affärer eller flytta.
Månen avgjorde när det var dags att utföra olika arbeten. Sådden företogs när månen stod i ny — då skulle grödorna växa i takt med månskivan. Potatis, rovor och annat som växte nedåt i jorden skulle däremot planteras i nedan. Fria, ta ut lysning eller gifta sig gjorde man bäst i ny, så att lyckan kunde tillväxa i månens takt. Ville man ta kontakt med magiska väsen eller utöva trolldom var nedan däremot bättre. Vissa månfaser under året förknippades med negativa egenskaper, inte minst kråknedanet, som inföll i april eller maj. För spådomskonst var nyårsnyet en tjänlig tidpunkt. (Läs mer här.)
Månsken kunde vara skadligt för människor. Det ansågs framkalla galenskap, framför allt om någon tittade direkt mot ljuset eller sov i månens sken. Att tvätta sig i fullmånens ljus var ett sätt att bli av med vårtor.
Märg i ben dracks på första maj, ofta i form av brännvin, öl eller äggtoddy. Därmed fick man kraft inför vårarbetet och blev skyddad mot sjukdom.
Märkesdagar var dagar som utgjorde särskilda hållpunkter för bondens arbete. Betesgången påbörjades ofta första maj och avslutades på Mikaeli 29 september. Albertinadagen 24 april var en bra dag att plantera ärtor. Eriksdagen 18 maj var en vanlig sådag i mellersta Sverige. Inför julen var Annadagen 9 december viktig för julbrygden. Ett talesätt som illustrerar märkesdagarnas betydelse är: ”Om Erik ger ax ger Olof kaka”.
Möten kunde vara antingen gynnsamma eller ogynnsamma. Om en fiskare var på väg till båten kunde fiskelyckan försvinna om han mötte en kvinna. Vissa ”turkärringar” fungerade emellertid tvärt om och var bra att möta. Att möta en svart katt var ett olycksbådande tecken.
N
Nakenhet kunde förstärka kraften i riter och magiska handlingar. För att vissa botemetoder skulle få verkan krävdes att den sjuke var naken.
Namnet ansågs stå i magisk förbindelse med sin bärare och namnvalet var därför en känslig procedur. Ofta var det bra att uppkalla ett barn efter en död släkting — då skulle den döde få ro i graven. Om onda väsen fick kännedom om en persons namn fick de makt över individen och kunde framkalla sjukdom eller olycka. När ett barn var sjukt och inga botemedel hjälpte hände det att föräldrarna lät ”kristna om” barnet genom att ge det ett nytt namn. På detta sätt hoppades man bryta det onda som drabbat barnet. (Läs mer här.)
Natten var det mörkas och övernaturligas tid. Då skulle människorna hålla sig stilla för att inte störa magiska väsen. Spådomskonst och trolldom skulle helst utföras nattetid för att få verkan.
Nattramn kallades en osalig ande efter en självspilling eller ett barn som dött odöpt. Nattramnar visade sig nattetid och tog då ofta gestalt av en korp. (Läs mer här.)
Nedsättning var ett sätt att hindra någon från att bli gift. Oftast utfördes riten som en hämnd, ibland avseende obesvarad kärlek. För att lyckas måste man först ta något från personen ifråga, exempelvis ett hårstrå eller ett klädesplagg. Föremålet grävdes sedan ner i jorden och så länge det stannade där var vederbörande förhindrad att gifta sig. Ett alternativt förfarande var att skriva personens namn på en träpinne, som sedan grävdes ner.
Nio är vid sidan av tre och sju ett av de mest laddade magiska talen.
Noanamn Se noaord.
Noaord användes när den rätta beteckningen på ett väsen, djur eller ting behövde undvikas. Exempelvis ansågs det farligt att omnämna djävulen, varför han kallades ”Horn-Per” eller ”den lede”. Vargen kallades ”gråben”, ”kuse” eller ”tasse” för att den inte skulle lockas till huset. ”Nalle” och ”storhund” var noaord för björn. (Läs mer här.)
Norr var det mörka vädersträcket, där onda makter höll till. Den trollkunnige skulle vara vänd mot norr under sina ritualer och vattnet skulle rinna mot norr om en källa skulle kunna bota sjukdom. På kyrkogårdens norra del begravdes missdådare och brottslingar.
Norrsken varslade om farsoter och dåliga tider. Om skenet gnistrade och sprakade var krig i antågande. Fantasifulla tolkningar, som att skenet berodde på reflexer från väldiga sillstim eller ljus från isberg, har också förekommit. Det ansågs även förebåda väderomslag. Bland samerna betraktades norrskenet som ljuset av de dödas själar. (Läs mer här.)
Nyckelpiga Se insekter.
Nymåne Se måne.
Nysningar innebar att en bit av själen lämnade kroppen. Dessutom var den nysande personen i just det ögonblicket mottaglig för djävulen. Att nysa på morgonen var ett varsel om död.
Nyår kunde förebåda vad som skulle hända under det kommande året. Om den första besökaren på nyårsdagen var en man betydde det lycka, medan en kvinna bringade olycka. Det gällde att vara försiktig med vad man gjorde, för samma syssla skulle man få upprepa ofta under året. Var man glad och munter vid nyår skulle man begåvas med ett sådant sinnelag ett år framöver och kom man tidigt ur säng blev man morgonpigg ett helt år. Nyårsnatten var en lämplig tid för spådomar, framför allt blystöpning och årsgång. (Läs mer här.)
Nåjd, en samisk schaman med särskilda kunskaper i samisk mytologi och läkekonst.
Näcken var ett manligt väsen som levde i sjöar och vattendrag. Han var en mästerlig spelman och kunde med sin musik locka människor ner i vattnet för att ta dem till fånga. För att skydda sig från näcken kunde man köra ner en kniv vid strandkanten innan man badade. Den som ville lära sig spela kunde anlita näcken som lärare, men ofta krävde han några droppar blod eller en svart katt i lön. Det var också mycket riskfyllt, för näcken försökte alltid dränka sina lärjungar. Ibland visade sig näcken som bäckahäst. (Läs mer här.)
Näckrosor visade var näcken bodde, så där var det farligt att bada. Avkok på näckrosrötter användes till att bota gulsot och röken från brända blad sades vara bra mot astma.
Näsblod botades genom att man knöt en ulltråd runt ringfingret eller lade en snöboll i nacken.
O
Oden var den nordiska mytologins främsta gud och kom att leva kvar i folktron. I södra Sverige var Odens jakt fruktad. Då red han fram genom luften, men på så låg höjd att vandrare kunde bli omkullsprungna. Särskilt aktiv var Oden under lucianatten och julnatten. (Läs mer här.)
Offer kunde utföras i hopp om att få en önskan uppfylld eller bli botad från en åkomma. Vanligast var att offra något ätbart, en slant eller en bit metall i källor eller älvkvarnar.
Offerkast är en plats där någon dött en plötslig eller oväntad död. Av tradition ska förbipasserande offra (kasta) ett mynt, en sten eller en kvist på platsen för att hindra den döde från att gå igen.
Olof den helige var norsk kung på 1000-talet. Efter att han dödats i slaget vid Stiklastad började han betraktas som ett helgon och många sägner om hans liv spreds. Det finns ett flertal platser i Sverige som förknippas med händelser i Olofs liv.
Olycksfåglar kallades de fåglar som ansågs förebåda hemska händelser, exempelvis korpen och ugglan.
Omen var varsel eller förebud om något som skulle komma att ske eller något som ägt rum långt borta. En klocka som oförmodat stannade betydde att någon släkting gått bort, en tappad gaffel innebar att ett kvinnligt besök var att vänta och om korpar visade sig i stora flockar skulle ett nödår komma.
Omma var en sagodrottning som påstods ha levt vid Omberg i Östergötland. Ett antal sägner från Ombergsbygden berättar om henne. Inte minst sägs att hon ska ha levt i stor prakt. Porten från Rogslösa kyrka ska vara hämtad från hennes svinstia.
Ont öga var en magisk egenskap som vissa människor försetts med. Det innebar att de, ofrivilligt eller av illvilja, kunde vålla sjukdom och olyckor med blicken.
Ormbunken har fått sitt namn av att den inom läkekonsten använts mot orm (mask) i magen. Avkok kunde användas mot värk och saft från rötterna ströks på brännskador. På midsommarnatten troddes ormbunken blomma.
Ormen betraktades som en ond varelse. För att skydda sin bostad kunde man plantera libbsticka runt huset — då skulle ormarna hålla sig borta. Genom att äta upp den första vitsippan man hittade om våren blev man försäkrad mot ormbett. För att bota ormbett kunde man använda skinnet eller fettet från en dödad orm. Inom folkmedicinen tillverkades ”ormbrännvin” genom att en orm fångades om våren och lades i en flaska med brännvin. Det sades hjälpa mot diverse krämpor. Om man föll i sömn ute i markerna kunde en orm krypa in genom munnen och orsaka svåra magplågor. Den som slog ihjäl en orm måste akta sig noga: ormens maka vaktade i sju år på ett tillfälle att hämnas. Ibland nyttjades ormens magiska krafter till beskydd. En död huggorm kunde läggas under husets tröskel för att hindra onda väsen att komma in. Se även lindorm, vitorm och hjulorm.
Ormögdhet, det vill säga en flackande blick, kunde barnet drabbas av om modern sett en orm under graviditeten.
Oväsen var förbjudet efter mörkrets inbrott, eftersom magiska väsen då kunde bli störda och hämnas. Vid särskilda tidpunkter kunde oväsen och larm istället användas till att skrämma bort onda makter. Det var vanligt att väsnas vid valborgsmässoeldarna eller avlossa skott vid påsk och nyår av denna anledning.
Oärliga sades de vara som utövade vissa yrken, exempelvis bödeln eller rackaren. De oärliga fick inte äta vid samma bord som andra och när de hade ärende i något hus var de tvungna att stanna direkt innanför dörren.
P
Peka skulle man göra med försiktighet, framför allt mot människor. Den man pekade på kunde bli sjuk eller råka ut för olycka. Ett fartyg kunde råka ut för skeppsbrott om någon pekade på det. Om man pekade mot himlen kunde man själv drabbas av död eller motgångar och den som pekade på regnbågen kunde få erfara att fingret ruttnade bort.
Pentagram i form av en femuddig stjärna tänktes skydda mot ont och kunde därför ristas in i redskap och byggnader.
Pesten troddes visa sig som en man klädd i svart kappa ridandes på en svart häst. När en sådan gestalt uppenbarat sig skulle pesten snart bryta ut.
Pingst var främst en kyrklig högtid, men hade samtidigt kopplingar till folktron. Det var viktigt att barnen togs till kyrkan på pingstdagen, för då skulle de få ett gott sinnelag och vacker röst. I Södermanland troddes pingstnatten vara farlig för korna — de kunde drabbas av trollskott så att de slutade mjölka. Den som slängde en silverslant i vattnet vid pingst skulle skänkas god fiskelycka under sommaren.
Pintorpafrun är herrgårdsfru i en välspridd sägenflora. Hon ska ha plågat sina undersåtar och belastat dem med så mycket arbete att de blev utslitna i förtid. När djävulen kom för att hämta henne försökte hon förhandla sig till fler jordeliv och att få ta med sin kammarjungfru till helvetet. Djävulen lät sig dock inte övertalas. (Läs mer här.)
Preventivmetoder av olika slag fanns det gott om. Kvinnorna kunde äta svavel eller kvicksilver eller åderlåta sig efter samlag. Att dricka blod från en hare ansågs effektivt. De kunde också bära harlortar eller vitlök på sig eller lägga en ormgadd i skon. Vatten som hälldes genom en hästsko och sedan dracks skulle också skydda mot graviditet. När föräldrar inte önskade fler barn kunde de döpa det sista barnet till Adam eller Eva.
Prästen omgavs av många föreställningar. Han kunde anlitas för att läsa bort djävulen ur människor eller hus. Ombord på fiskebåtar fick prästen inte komma, för då skulle onda makter till havs se till att fisket slog fel.
Puke Se mjölkhare.
Påsken var främst en religiös högtid, men färgades i bondesamhället av folktrons föreställningar. Häxor och annat ont var i rörelse, vilket krävde försiktighetsåtgärder. Spjället skulle vara stängt för att hindra dem från att komma in genom skorstenen. Kors målades på fähus och visthusbodar. Man kunde också tända eldar ute i det fria för att hålla oknytt borta. Se även dymmelveckan. (Läs mer här.)
Q
R
Rackaren var en person som utförde sysslor som andra inte borde befatta sig med, som att föra bort sopor, tömma avträden och slakta hästar. Rackaren ansågs genom sina sysslor som ”smutsig” och skulle inte vidröras av andra. Hans sociala status var låg och han bodde avskilt från andra människor. Se även oärliga.
Ramsor kunde läsas i magiskt syfte för att hålla onda krafter borta eller bota sjukdom. För att inte angripas av maran kunde man läsa: ”Mara mara minne, du får ej bli här inne, förrän du räknat fåglar i skog, fiskar i flod, alla eketrär och Guds ord.”
Regnbågen kunde visa var skatter fanns begravda och den som lyckades gå under regnbågen fick en önskan uppfylld. Men den kunde också vara farlig och suga upp människor i skyn. Peka mot regnbågen fick man inte göra, för då skulle fingret ruttna.
Ringar i öronen gav skydd mot trolldom, både genom metallen och cirkelformen. Dessutom kunde de skydda mot huvudvärk och susningar i huvudet.
Runor förknippades med magisk verkan i det medeltida samhället. Bland senare tiders allmoge har denna föreställning i princip försvunnit.
Rå var ett väsen inom folktron som ”rådde” över en viss plats. Mest kända är skogsrået,sjörået och gruvrået.
Råttor kunde man bekämpa med många metoder, inte minst trollformler. Om en kvinna fick se en råtta under graviditeten kunde barnet födas med en hårig fläck på kroppen. Den som åt något som en råtta bitit i kunde drabbas av svullnad på halsen.
Räven ansågs vara ett listigt djur. Inom folkmedicinen användes rävister mot värk och reumatism. En rävskalle i fähuset kunde skydda djuren från ont.
Rökning var ett sätt att förebygga och bota sjukdom. Ämnen som tänktes göra verkan brändes och den sjuke fick sitta i röken. Ibland skulle röken istället inandas.
Rölleka var en uppskattad medicinalväxt. Avkok intogs mot bleksot, astma, magbesvär, hosta, urinstämma och matleda.
Rönnen hade stor plats i folktron. Flygrönn ansågs vara ett bra material till slagrutor. Den ansågs kunna avvärja sjukdomar och olyckor som frambringats på magisk väg. Pilar av rönn kunde tillverkas för ”motskjutning” när någon drabbats av trollskott. Till sjöss var rönnen däremot till skada och inget föremål av rönn fick tas ombord på en båt. Bark av rönn kunde bota frossa och bären lindrade besvären vid gallsten och njursten. Mycket rönnbär på träden sades förebåda en kall vinter.
Rötmånaden var tiden mellan 23 juli och 23 augusti, då matvaror riskerade att förstöras av värmen. Själva luften betraktades under denna tid som farlig och den som andades genom munnen kunde bli sjuk. Många rötmånadshistorier berättade om förunderliga ting som inträffat vid denna tid på året, exempelvis att missbildade djur fötts.
Rött var kärlekens och magins färg och kunde användas vid magiska ritualer. Rött hår förknippades med eldfängdhet och falskhet.
S
Sabbatsbrott innebar arbete på söndagar eller helgdagar. Under denna tid fick inga sysslor utföras som inte var absolut nödvändiga. Den som bröt förbudet riskerade att få sitt arbete förstört, exempelvis genom att trollen stal det smör man kärnat.
Saltet sades fungera som skyddsmedel mot trolldom. Salt kunde läggas i dopvattnet för att ge barnet ett starkt skydd. När ett hus skulle byggas kunde marken beströs med salt för att rena den från onda krafter. Det var också vanligt att strö salt över den som var sjuk. Att välta ett saltkar betydde olycka.
Saxen var ett bra skyddsmedel, dels för att den var av stål och dels för att den i öppet läge har formen av ett kors.
Segerhuva kunde barn födas med om en del av fosterhinnorna fastnade på dess huvud. Detta sågs som ett tecken på att barnet skulle få god tur i livet. Den som fötts med segerhuva kunde också bli synsk. Ibland sparades ”huvan” för att fungera som amulett för barnet.
Seite, samiskt kultobjekt, vanligtvis en sten eller ett klippblock med ovanlig form.
Sejd var inom den nordiska mytologin ett sätt att utöva trolldom. Till ritualen hörde mässande eller sjungande av kväden. Utövandet av sejd var en kvinnlig syssla och kvinnan som utförde sejden kallades ”völva”.
Signerier, besvärjelser och ramsor som uttalades i magiskt syfte.
Silver gav skydd mot ont. Silver i vaggan hindrade trollen från att röva bort barnet och silver i badvattnet skyddade mot förgöring. Den som ville skjuta en mjölkhare var tvungen att använda silverkulor för att lyckas.
Sju är i likhet med tre och nio ett magiskt tal.
Sjukdom En vanlig orsak till sjukdom var att ett övernaturligt väsen blivit uppretat och hämnades. Sjukdom kunde också orsakas genom att en illvillig person utsatte någon för förgöring. Ibland ansågs att den som drabbades av sjukdom hade förbrutit sig mot någon norm som borde respekteras.
Sjusovardagen inföll 27 juli. Den som då sov länge skulle bli sömning resten av året. Uppfattningen går tillbaka på en legend om sju bröder som somnade och uppväcktes först ett par hundra år senare.
Själen kallades i äldre tiders folktro för hamn, håg eller vård. Själen tänktes existera oberoende av kroppen och fanns kvar efter döden.
Själaringning skulle ske så snart som möjligt när någon hade dött. Först vid ringningen sades själen lämna kroppen.
Självspillingar, det vill säga självmördare, betraktades med avsky. De begravdes på kyrkogårdens norra del, ibland utan någon ceremoni. På vissa kyrkogårdar fanns särskilda trappor där självspillingar bars över kyrkogårdsmuren, eftersom det inte ansågs lämpligt att ta in dem genom den vanliga porten. De sågs som särskilt benägna att bli gengångare.
Sjölivet omgärdades av ritualer och tabun. Kvinnor fick inte tas ombord på båten och kvinnonamn fick heller inte nämnas. Inte heller präster fick gå ombord — det kunde reta upp onda makter på havet. Ordet ”häst” var förbjudet och inget föremål av rönn fick medtagas på färden. Det var viktigt att undvika viss mat: äggrätter kunde dra olycka över fartyget. Den som visslade kallade på oväder eller lockade till sig djävulen. För att ge skutan tur var det vanligt att båtbyggaren placerade ett mynt under masten. En hästsko eller en hajstjärt på masten kunde också vara lyckobringande. En vanlig uppfattning var att det fanns ”turbåtar” och ”otursbåtar”. Sjöfolket spanade också efter omen, särskilt sådana som förebådade storm eller olyckor, för att hålla sig beredda. Om spökskepp visade sig var det mycket illavarslande. Sjörået kunde vara både till lycka och olycka på sjön. Inte minst kunde hon vara behjälplig genom att hon rådde över väder och vind. Skulle man inte vinna hennes gunst fanns det många andra knep att ”köpa vind”, det vill säga att framkalla gynnsamma vindar. Vissa trollkunniga påstod sig kunna framkalla goda vindar och sålde sina tjänster.
Sjöodjur har funnits i olika tappning i den svenska folktron. Utanför Bohuskusten levde en jätteorm, som ibland ska ha spärrat av hela Gullmaren så att ingen sjötrafik kom fram. En annan sjöorm fanns i Bullarebygdens sjösystem. Mest känt är dock storsjöodjuret i Storsjön i Jämtland, om vilket otaliga rapporter nedtecknasts. (Läs mer här.)
Sjörået bar ett kvinnligt vattenväsen som höll till i både hav och sjöar. Till sitt yttre liknade hon den internationellt mer välbekanta sjöjungfrun. Hon rådde över både vattnen och sjövädret och hade förmågan att skänka fiskare god fångst. Genom att skänka henne gåvor kunde man få henne att varna för oväder och andra farligheter. Det hände också att hon sökte manligt sällskap bland båtarnas besättning, men det gällde att vara försiktig: om hon av någon anledning blev missbelåten med relationen kunde hon kasta olycka över fartyget. (Läs mer här.)
Sjösättning av båtar var ett tillfälle då båtens öde kunde utläsas. Om hon lugnt och fint gick ner i vattnet skulle allt gå väl, men om hon halkade snett var det ett tecken på stundande olyckor.
Skam var ett annat namn på djävulen. Se även noaord.
Skatan betraktades som djävulens egen fågel. Till den som gjort onda gärningar under livet kom skatorna i flock när döden närmade sig. I motsägelse till detta var det lyckosamt om skator byggde bo vid gården. Skatorna skulle alltid lämnas i fred och att riva ut deras bon var förenat med olycka.
Skatter som blivit nedgrävda kunde visa sig genom ”pengabloss” som lyste över marken. I regel fanns dock någon väktare, kanske en drake eller ett annat naturväsen, som skyddade skatten från plundrare. Om man ändå skulle lyckas gräva upp skatten var det viktigt att göra det under tystnad— annars kunde skatten fördärvas och omvandlas till värdelösa ting.
Skeppsrået var ett tomteliknande väsen som hade sitt tillhåll på fartyg.
Skogsnuva var en annan beteckning på skogsrået.
Skogsrået var skogarnas härskarinna. Hon visade sig som en förförisk kvinna, men avslöjades av sin svans och ihåliga rygg. Kolare, jägare och andra män som arbetade i skogen kunde ibland lockas att inleda förbindelser med henne. Hon kunde då vara till stor nytta, exempelvis genom att varna om kolmilan började brinna eller skänka god jaktlycka. Men hennes sinnelag var nyckfullt, för hon kunde också leda människor vilse eller se till att villebrådet höll sig undan under jakten. Bevarade rättsprotokoll från 1600- och 1700-talet visar att män ibland dömdes för samröre med skogsrået. (Läs mer här.)
Skorna skulle ställas med spetsarna mot dörren när man gick till sängs — då kunde inte maran ta sig fram. Från skorna kunde man också ta spådomar: den som nötte skorna på insidan eller så att runda hål uppstod skulle bli rik. Genom att slänga skorna över huvudet och se hur de landade fick man besked om husets invånare och besökare: pekade spetsen utåt skulle någon försvinna, medan spetsen inåt betydde att någon skulle komma. Ett barn som drabbats av engelska sjukan kunde botas genom att dricka mjölk ur sin mors vänstersko.
Skvattram användes till avkok mot hosta och gikt. Vätskan var bra mot ohyra och utslag. Den ansågs även höja potensen.
Skärtorsdagen var den natt då häxorna gav sig av till Blåkulla. (Läs mer här.)
Skörden måste skötas enlig fastställda principer. Några ax måste alltid lämnas på åkern. Sista kärven skulle helst vara extra stor för att påföljande års skörd skulle bli god. Det var viktigt att de arbetande tog paus och vilade efter att en åker avverkats, annars skulle de dra kraften ur åkermarken. (Läs mer här.)
Slagruta var ett instrument av trä som togs till hjälp för att finna vatten. Det utgjordes av en träklyka och skulle hållas med båda händerna samtidigt som man vandrade över marken. När en underjordisk källa passerades vred sig slagrutan nedåt. Helst skulle slagrutan vara tillverkad på midsommarafton och av träslaget rönn.
Slåttern skulle helst vara avslutad vid Brynolfdagen 16 augusti — annars kunde gräset bli styvt och segt. Den fick gärna förläggas till den tid då kornfibblan eller älggräset blommade. Om man påbörjade slåttern vid nymåne skulle gräset bli drygt. För att slippa få ont i ryggen av det tunga arbetet kunde man ta de första höstråna man skar av, gnida dem mot liebladet och fästa dem på ryggen. Lite hö skulle alltid lämnas kvar på ängen, så att tomten, skogsrået eller något annat väsen kunde hämta det.
Smeden, som ju arbetade med eld och stål, sågs som en person med förmåga att utöva trolldom. För att få tur med smidet såg han till att välja rätt månfas för rätt arbete. Hästskor skulle helst smidas vid fullmåne för att sitta stadigt. Han kunde också kasta salt över vänster axel för att förvissa sig om att arbetet skulle utfalla väl. Ibland anlitades smeden för att blåsa bort sjukdom med sin blåsbälg. Dessutom konsulterades han när tänder behövde dras ut — han hade ju bra tänger. Men smeden hade också makt att förgöra. Den som blev osams med en smed låg illa till.
Smorning med läkesalvor var en vanlig botemetod. Helst skulle salvorna lukta vederstyggligt för att ha verkan.
Smöjning, även kallat jorddragning, var en botemetod som innebar att patienten — oftast ett barn — drogs igenom en hålighet i naturen. Det kunde röra sig om ett ihåligt träd eller en rot som bildade en öppning. Den sjuke skulle föras tre gånger genom hålet motsols runt föremålet och proceduren skulle utföras en torsdagskväll i nedan. Smöjning användes bland annat mot engelska sjukan.
Snus ansågs bota tandvärk. Om det lades på ett sår skulle såret läka bättre. (Läs mer här.)
Solen hade kraft att motverka ont. Om trollen träffades av ljuset sprack de och gastar kunde förlamas av solsken. Genom att studera solen, framför allt vid gryningen och solnedgången, kunde vädertydor göras.
Sot var ett ord som användes till att beteckna sjukdom eller trolldomsangrepp.
Spegeln var det farligt att krossa — då skulle olycka drabba den skyldige.
Spelmän var en uppskattad del av allmogesamhället, men betraktades samtidigt med viss skepsis. Den som var mycket skicklig på att spela misstänktes ha fått lektioner av näcken eller slutit avtal med djävulen.
Spindeln rådde det olika uppfattningar om. Ibland har den ansetts bringa lycka, medan andra trosvarianter gjort gällande att den bringar sorg. Att döda en spindel kunde innebära att man samtidigt slog ihjäl lyckan.
Spinnrock Se spånad.
Spiritus var ett konstgjort väsen som tänktes ha förmågan att dra rikedom till sin ägare. Oftast utgjordes spiritusen av en död skalbagge, larv eller ödla, som förvarades i en liten dosa. Spiritusar utskurna av trä förekom också. Varje morgon skulle spiritusen matas med ”nyktert spott”, det vill säga saliv som spottats ut på fastande mage. (Läs mer här.)
Spott ansågs ha magisk verkan. Om man råkade ut för något farligt eller hotfullt, exempelvis om man såg en svart katt, kunde man avvärja det onda genom att spotta. Säkrats var att spotta tre gånger. Man kunde också spotta om man var tvungen att passera en plats där gengångare eller andra magiska väsen höll till. Att spotta kunde också bringa tur. Den som ville få god fiskelycka kunde spotta på metkroken och bonden spottade på betslet innan han stoppade det i hästens mun. Inom folkmedicinen har ”nyktert spott”, det vill säga saliv som lämnats på fastande mage, använts mot gikt, värk och svårläkta sår.
Spådomskonst utövades för att förutsäga framtiden, leta reda på försvunna ting och utröna orsaker till sjukdom. Många metoder fanns att tillgripa. Ofta iakttogs särskilda tecken i omgivningen, såsom vilda djurs beteenden eller växternas sätt att växa. Att framkalla drömmar var ett vanligt sätt att få besked om vad som skulle ske. Framtiden kunde också förutsägas genom blystöpning och årsgång. Helst skulle spådomskonst utföras vid särskilda tidpunkter på året, som nyårsafton eller midsommarafton.
Spånad fick inte ske vid vilka tidpunkter som helst. Torsdagskvällar och lördagar var olämpliga. Spinnrockens cirklande rörelser gjorde att spånaden räknades som kringgärning och därför inte fick ske vid jul och påsk.
Spöken finns på de flesta svenska slott och många herrgårdar. I regel handlar det om personer som levt i byggnaden för länge sedan. Spökena kan visa sig som gestalter med samma utseende som när de levde, men de kan också ge sig till känna genom röster, fotsteg eller föremål som flyttas.
Spöktimmen inträffade mellan tolv och ett på natten. Då var risken för övernaturliga upplevelser som störst.
Staffan ska enligt legenden ha varit den apostel som kristnade Hälsingland. Han figurerar i många folkliga berättelser och sägs vara begravd på Norrala kyrkogård. (Läs mer här.)
Staffansritten ägde rum på annandagen. Hästarna togs då till särskilda källor, där de fick dricka för att få kraft inför det kommande årets arbete. Det bästa vattnet fick den som kom först till källan, varför det gällde att ge sig av i gryningen och det var vanligt att rida ikapp.
Starkad är huvudperson i en välspridd sägen. Han ska ha varit släkt med jättar och uppfostrats av asaguden Oden. Gudarna försåg honom också med övernaturliga egenskaper, som gjorde att han levde i tre mansåldrar. (Läs mer här.)
Starka karlar omtalas ofta i muntliga sägner. Historierna innehåller ofta sensationella beskrivningar av hur en man lyckats lyfta hundratals kilo, släpat stockar som oxar inte orkat dra eller burit en tunna på ryggen i flera mil. En vanlig förklaringsmodell till den exceptionella styrkan var att kraftkarlen var släkt med jättar eller som barn hade fått dricka av en jättinnas modersmjölk.
Stegen skulle man inte gå under om man ville undvika olycka.
Stjärnorna tänktes ibland representera mäniskors själar. En stjärna tändes när någon föddes och slocknade när hon dog. Stjärnfall innebar att man kunde få en önskan uppfylld.
Storken hade en roll att spela i barnens folktro. Den påstods vara ansvarig för att leverera nyfödda bebisar till föräldrarna.
Strandvaskare var osaliga andar efter personer som dött drunkningsdöden. Ofta höll de till på stränder och holmar, där de skrek eller antastade besökare för att få bli begravda i vigd jord. (Läs mer här.)
Strömkarl Se näcken.
Stål var ett effektivt skyddsmedel mot trolldom. Föremål av stål kunde läggas i vaggan för att skydda barnet och stål i bryggkärlet hindrade trollen från att dricka upp ölet. Man kunde bära med sig ett föremål av stål när man gick ut i skogen för att hålla trollen, jättarna och skogsrået borta.
Städning måste utföras vid rätt tillfälle och på rätt sätt för att vara gynnsam. Om en ogift kvinna råkade spilla vatten på fötterna när hon städade skulle hon få en make som söp. En fiskarhustru som städade huset när hennes man var till sjöss fick aldrig se honom igen.
Svalan ansågs anlända till södra Sverige vid korsmässan 5 maj. Länge troddes att svalorna övervintrade tätt tillsammans på havets botten. I sin mage hade svalan tre stenar och skulle man lyckas få tag på dessa kunde man hålla trolldom borta. Att komma över sådana stenar var emellertid inget enkelt företag: att döda en svala var förenat med stor olycka eller död. Om en svala flög under en arm skulle armen bli förlamad och flög den under buken på ett djur förlamades hela djuret. När man för första gången fick se svalor om våren skulle man räkna dem, eftersom antalet visade hur många år man hade kvar att leva.
Svamp betraktades som kreatursföda och sågs som otjänlig för människor.
Svanen påstods sjunga alldeles innan den dog eller efter att den förlorat sin maka. Denna sång var så vacker att lyssnaren glömde bort allt annat och lät tårarna rinna.
Svartkonstböcker innehöll samlingar av trollformler och beskrivningar av magiska ritualer. Särskilt effektiva var de om de kom från djävulen själv, men de kunde också skrivas ner av trollkunniga. Böckerna ansågs omöjliga att fördärva — de gick inte att bränna och om de grävdes ner i marken låg de kvar i oförmultnat skick. Enda möjligheten att göra sig av med en svartkonstbok var att slänga den i ett vattendrag som rann mot norr. Då skulle den försvinna iväg till de onda makter som hörde hemma där.
Svavel användes som renande och skyddande medel. Det bars på kroppen, lades i barnets vagga och placerades under husets tröskel. Genom att bränna svavel inomhus kunde man hålla sjukdom och olyckor borta.
Svordomar skulle man akta sig för. Särskilt farligt var att svära vid elden, för då skulle den inte gå att släcka om eldsvåda uppstod. Den som svor i åskväder gjorde så att både blixtar och dunder förvärrades.
Synska kallades personer med förmåga att blicka in i framtiden. Förmågan ansågs i regel vara medfödd, men man kunde också förvärva den genom att dricka spadet där en vitorm kokats.
Sådden skulle påbörjas när särskilda tecken i naturen talade om att det var dags. Sådana tecken kunde vara att slånbärsbuskarna blommade eller att ärlan visade sig. En såkaka som sparats från julbordet skulle antingen förtäras eller blandas i utsädet för att ge god skörd. Att äta ägg i samband med sådden gynnade tillväxten. Vid arbetets avslut skulle man kasta en skäppa säd och mull högt upp i luften för att axen skulle växa sig höga.
Såkaka var ett bröd som fick ligga framme på julbordet och sedan sparades till vårbruket, då den antingen gavs som mat åt kreaturen eller smulades ner i utsädet. Den tänktes då ge kraft åt djuren och grödorna.
Sägner var berättelser som i motsats till sagorna gjorde anspråk på att vara sanna. Många sägner berättar om hjältar eller historiska personer med koppling till särskilda byggnader eller landmärken. Skrämmande och övernaturliga händelser var vanliga sägenmotiv.
Söndag var en helig dag, då omfattande arbeten inte fick utföras. Den som jagade kunde drabbas av sjukdom eller få bössan förstörd och den som vävde riskerade att få väven fördärvad. Att klippa hår eller naglar medförde otur. Den som var född på en söndag sades ha gott skydd mot trolldom. Se även söndagsbarn.
Söndagsbarn ansågs vara födda med särskild tur i livet. De betraktades som synska och kunde i vissa fall bota sjuka.
T
Tacka skulle man inte göra när man mottog en magisk gåva eller när någon utförde en botande ritual. Då skulle magin istället vålla olycka.
Tibast var trots de giftiga bären en vanlig ört att använda inom läkekonst och kärleksmagi.
Tiburtiusdagen 14 april betraktades i södra Sverige som den första dagen på sommarhalvåret. Då ansågs naturen vakna till liv efter vintern och björnen lämnade sitt ide. Mygg, myror och ormar vaknade och blev aktiva. Helst skulle veden vara färdighuggen, för sedan blev virket klent. (Läs mer här.)
Tomasdagen 21/12 skulle vara fri från kringgärning. Om mjölnaren ändå försökte hålla kvarnen igång stoppades den av tomten eller kvarngubben. Enligt en uppfattning kunde råttor och möss denna dag ”sägas upp” och förmås att försvinna från gården.
Tomten var ett folktroväsen med koppling till gården, där han var bondens hjälpreda. Till hans främsta uppgifter hörde att se till djuren. Han var kortvuxen och liten, men hade stor styrka. Tomtens sinnelag var rättrådigt, men han kunde vara snarstucken om sysslor inte sköttes till hans belåtenhet. På julaftonen förväntade sig tomten en tallrik gröt i belöning för sitt slit. (Läs mer här.)
Tomtorm, vanligen i form av en snok, var en orm som ansågs tillhöra gården och betraktades som lyckobingande.
Tordyveln skulle man aldrig lämna liggande på rygg, för om man vände den rätt fick man sju synder förlåtna. När tordyveln flög om kvällen skulle det bli vackert väder nästföljande dag.
Tor är den asagud som i högst grad tagits in i folktron. Han förknippades med åska, som därför kallades ”tordön”. När åskan slog ner i ett berg kunde man vara säker på att det bodde jättar där, som Tor ville förgöra. Stenyxor som bönderna plöjde fram ur åkrarna förknippades med Tors hammare och kallades ”Torsviggar” eller ”åskviggar”. De kunde hängas över dörren för att förhindra besök av folktroväsen. (Läs mer här.)
Torsdagar var gynnsamma för utövning av trolldom. Ville man lära sig spela av näcken så skulle kontakten ske på torsdagsnätter. Det var också en lämplig tidpunkt att bota sjukdom med magiska metoder.
Torsdagsbarn hade, i likhet med söndagsbarn, en benägenhet att bli synska.
Torsviggar Se Tor.
Tranafton var dagen före vårfrudagen. Då ansågs tranan komma till Sverige, vilket gett upphov till beteckningen. På denna dag skulle barnen springa barfota runt huset för att få starka fötter och ge huset beskydd. Kvällarna ansågs ha blivit så ljusa att inget ljus behövde tändas. Det sades att om tranan fick se ljus brinna på en gård ställde hon till med ”ohäll” där.
Tre var ett magiskt tal. För att skydda sig mot ont skulle man spotta tre gånger och näcken krävde tre droppar blod i lön för att lära någon spela.
Trefaldighetdagen, första söndagen under pingsten, var en lämplig dag för källdrickning och tvagning i syfte att gynna hälsan.
Tretton betraktas som ett olyckstal i många länder. Kanske finns en koppling till att det var tretton deltagare vid Jesu sista måltid, men ursprunget är oklart.
Troll var övernaturliga väsen som bodde i berg och skogar. De hade magiska förmågor och var farliga att möta, men de kunde skrämmas bort av stål eller kristna symboler. Ibland rövade de bort människor och höll dem fångna. Se även bergtagning. (Läs mer här.)
Trolldom var konsten att på övernaturlig väg påverka skeenden i en viss riktning.
Trollformel Se besvärjelse.
Trollkors i form av kryssliknande symboler ristades i möbler och lösöre för att skydda ägodelarna mot övernaturliga väsen och krafter.
Trollkunniga var de som hade övernaturliga förmågor. Kloka gummor och gubbar sågs i regel som trollkunniga. De kunde bota sjukdom med magiska metoder, stifta kärlek mellan människor och förutspå framtiden. Ofta betraktades de trollkunniga med viss fruktan, eftersom de också kunde använda sina krafter i negativa syften, som att förgöra människor eller ta ifrån någon lyckan.
Trollpacka var en kvinna som utövade trolldom, i regel i skadligt syfte. Ofta användes ordet synonymt med häxa.
Trollpåse var en pung av skinn eller tyg där föremål med magisk verkan förvarades. Innehållet kunde exempelvis vara klor eller tänder från djur, en spik från en likkista, döingeben eller ett fladdermusskelett. Ibland bars trollpåsar som skydd mot sjukdom. De kunde också placeras hemma hos någon man önskade skada.
Trollskott sades den ha drabbats av som plötsligt insjuknade i någon svårförklarlig sjukdom. Orsaken tänktes då ofta vara förgöring.
Trollsmör kallades en slemsvamp, som växer i form av en gul massa på stubbar och liknande. Trollsmöret troddes vara mjölkharens spillning.
Träd kunde användas till att bli fri från sjukdom. En metod var smöjning, då den sjuke drogs genom ett ihåligt träd. Träd kunde också användas för bortsättning. Den som fällde ett sådant träd skulle drabbas av alla sjukdomar som fästs vid det. Se även vårdträd.
Tröskeln utgjorde gränsen mellan hemmet och världen utanför. Ofta lades skyddsmedel i form av stål, kvicksilver eller torsviggar i eller under tröskeln för att stänga ute onda krafter.
Tuppen bröt nattens makter med sitt galande i ottan. Tuppblod kunde användas mot bältros och sår. Vid sällsynta tillfällen kunde tuppen lägga ägg och ur tuppäggen kläcktes drakar. I den kristna församlingen var kyrktuppen ett symboliskt skydd för kyrkan.
Tur kunde man skaffa sig på olika sätt. Den som ville få god jaktlycka kunde skjuta prick på en nattvardsoblat och den som bar ett ugglehuvud på sig var garanterad framgång. Vissa människor ansågs föra tur med sig. Exempelvis kunde det vara bra att möta en ”turkärring” när man gav sig ut på en fisketur.
Tursar, äldre ord för jättar.
Tvillingar ansågs besitta magiska krafter och kunde anlitas för att bota sjukdom. Enligt folktron kunde en kvinna få tvillingar om hon ätit ett ägg med två gulor eller två ihopväxta potatisar.
Tvillingoxar eller tvillingstutar ansågs ha förmåga att ge uttryck för övernaturliga makters vilja. När en kyrka skulle byggas spändes de framför en stock eller ett stenblock och släpptes fria att gå vart de ville. När de stannade sågs det som ett tecken på var kyrkan skulle ligga. Bland de många sägner som handlar om en kyrkklocka som råkat hamna i en sjö finns ett antal som beskriver att klockan kan bärgas med hjälp av tvillingstutar.
Tycho Brahe-dagar var särskilda dagar på året som betraktades som förknippades med otur. Värst av dem alla var 11 januari. Namnet kommer av astronomen Tycho Brahe, som ska ha fått i uppdrag av av kejsar Rudolf II att avgöra vilka dagar på året som var otursdagar.
Tyckefrön var frön från ricinträdet, som kunde köpas på apotek. De kunde smusslas ner i mat för att väcka kärlek hos en utvald person.
Tystnad var ofta ett villkor för att magiska riter skulle få verkan. Inga andra ord än de som ingick i riten fick uttalas.
Tälje tokar var en nedlåtande benämning på invånarna i Södertälje. Om Tälje tokar berättades många dråpliga historier, enligt vilka Södertäljeborna råkade i knipor på grund av sin dumhet. (Läs mer här.)
Tänderna hade mycket att säga om sin bärare. Att vara född med tänder tydde på förmåga att utöva läkekonst. Vilka tänder som först växte ut hos ett barn kunde avslöja något om sinnelaget: framtänderna betydde att barnet skulle bli klokt, medan hörntänderna var ett tecken på elakhet. Om barnet tappade tänder när månen stod i ny skulle de nya tänderna bli starka. Tandvärk ansågs orsakas av att tänderna blev maskätna. En botemetod var bortsättning.
U
Ugglan ansågs varsla om döden om hon hoade i närheten av en gård. Ibland kunde lätet emellertid tolkas som ett varsel om barnafödsel. Ugglor fick inte skjutas, för då skulle jägarens bössa bli förstörd.
Underjordiskaväsen var enligt folktron små människoliknande varelser som bodde nere i marken. Ibland hade de stora likheter med vättarna. I regel var de inte till förtret, så länge de inte stördes. Det hände emellertid att de kunde be bonden att flytta ladugården om kornas urin rann ner i deras bostad. På Gotland kallas de underjordiska för ”di sma undar jordi”.
Utkastning var en botemetod enligt vilken sju eller nio delar av den sjukes kropp (hårstrån, naglar, hudavskrap etc) togs med till en korsväg, där de kastades över vänster axel.
V
Valborgsmässoafton markerade sommarens inträde. Eldar tändes och runt eldarna fördes oväsen för att skrämma bort både trolltyg och rovdjur innan kreaturen släpptes ut på bete. (Läs mer här.)
Vargen var ett fruktat djur, som helst skulle omnämnas med noanamn. Annars kunde vargen lockas till gården. Ibland anlitades trollkunniga för att läsa bort vargen från byar och skogsområden.
Varsel var händelser som förebådade framtiden. Dödsvarsel var mycket vanliga.
Varulven var en man i vargskepnad. Varulv kunde man bli genom egna handlingar eller genom förgöring. Om en kvinna med hjälp av magi skaffade sig en lätt förlossning kunde barnet, om det blev en pojke, bli varulv. En flicka blev istället mara. (Läs mer här.)
Vatten kunde vara bärare av magisk kraft. Vissa källor ansågs hälsobringande och uppsöktes vid särskilda tider på året. Trollkunniga personer kunde blåsa på vattnet för att förse det med läkande egenskaper. Dopvatten betraktades som särskilt kraftfullt.
Vattenprov var under medeltiden en metod som användes för att avgöra om en misstänkt var skyldig till brott. Den misstänkta kastades med bundna händer i djupt vatten. Om han eller hon flöt sågs det som bevis på skuld. Metoden användes ofta vid häxprocesser. Se även gudsdom.
Vesslan, eller lekatten, betraktades som farlig. Den kunde spotta gift och blåsa sjukdom på människor. Likaså kunde den krypa in i kreaturens öron och vålla skador. Om man dödade en vessla försvann lyckan från gården.
Vi var en forntida kultplats. Idag lever beteckningen kvar i vissa ortnamn, exempelvis Ullevi och Odensvi.
Vilsegång kunde man råka ut för om man lät sig lockas bort från stigen av skogsrået. Trollen kunde förvända människors syn så att de tappade bort sig och inte hittade hem. Likaså kunde man gå vilse om man hade råkat trampa på villgräs. För att hitta tillbaka kunde man vända tröjan avigt.
Vintergatan iakttogs för att få besked om den kommande vintern. Om stjärnorna under hösten gnistrade med starkt sken skulle vintern bli sträng, medan ett dunkelt sken innebar en mild vinter.
Virvelvindar skulle man akta sig för. Om man hamnade i en riskerade man att bli sjuk. Ibland tänktes virvelvindar innehålla en trollpacka, som var farlig att komma nära. Om en virvelvind närmade sig skulle man spotta eller kasta ett föremål av stål mot den för att värja sig.
Vissla skulle man aldrig göra ombord på en båt, eftersom visselljudet liknade vindens vinande och kunde locka fram storm. Visslingar troddes också kalla fram djävulen och den som visslade en psalm sågs som ogudaktig.
Vita frun är ett spöke som förekommer på många slott i Sverige. Innan något viktigt ska ske brukar hon visa sig som varsel.
Vitlök användes ofta inom folkmagin. Att bära den på sig var ett sätt att skydda sig mot onda makter. Inom folkmedicinen var den en vanlig ingrediens i läkemedel.
Vitormen var ett väsen som delade många egenskaper med lindormen. Den som lyckades hitta en verklig vitorm, det vill säga en albino, borde fånga den och koka soppa på den. Av vitormssoppa fick man nämligen förmåga att blicka in i framtiden.
Vitterfolket Se vittra.
Vittra var en norrländsk beteckning på små människoliknande väsen med övernaturliga förmågor, som tänktes leva i underjorden. De motsvarade södra Sveriges vättar, men hade stark koppling till fäbodkulturen och tänktes ta fäbodarna i besittning när människorna inte var där. Det hände att människor blev vittertagna och hölls fångna.
Vred, det vill säga vrickning eller stukning, botades genom besvärjelser eller borthuggning.
Vrideld Se gnideld.
Vålnad är gestalten av en död person när han eller hon visar sig för människor.
Vård var en osynlig ande som följde varje människa som en följeslagare. Vården kunde ibland ge sig av och visa sig på andra platser som varsel inför personens ankomst.
Vårdbundet träd var ett träd som växt så att grenarna bildade en ett hål eller en ram. Trädet användes så till smöjning genom att sjuka i botande syfte drogs genom hålet.
Vårdträd kallades träd som planterats i närheten av hemmet och ansågs knutet till gårdens eller gårdsfolkets öde. Om trädet grönskade och mådde väl var också gården välmående, men om trädet växte dåligt eller vissnade nalkades motgångar eller död. Att ta ner ett vårdträd innebar olycka. (Läs mer här.)
Vårfrudagen 25 mars är den dag i kyrkoåret då jungfru Marias havandeskap inleds. Denna dag skulle kläderna hängas ut för att hållas fria från mal. Vårfrudagen användes även för väderspådomar. Så mycket snö som det fanns på taken denna dag, skulle det också finnas på backen till Valborgsmässoafton. (Läs mer här.)
Vårtor kunde man få av vatten vari ägg kokats. Sätten att bli av med dem var många. Exempelvis kunde man gnida sig med en fläsksvål och sedan gräva ner den under en jordfast sten. Att tvätta sig i månsken var också effektivt.
Vädersolar som uppenbarade sig på himlen var illavarslande järtecken. De ansågs förebåda krig, farsoter eller världens undergång. De kunde även tolkas som ett uttryck för Guds vrede.
Väderspådomar fanns i stor mängd i det gamla bondesamhället. Ofta söktes vägledning från naturen. Riklig förekomst av rönnbär förebådade en kall vinter, aftonrodnad innebar att nästa dag skulle bli stormig och om skatorna byggde sina bon högt skulle sommaren bli regnig.
Vägkorsning Se korsväg.
Vänderot var en av folkmagins mest använda örter. Den hade rykte om sig att kunna motverka trolldom, men användes även mot sjukdomar hos boskapen.
Vänster var den aviga och avvikande sidan, som förknippades med trolldom. När magiska riter eller botemetoder skulle utföras var det vanligt att rörelserna gjordes åt vänster eller med vänster hand. Den som tog på vänstra skon först om morgonen skulle få en olycklig dag. På samma sätt ansågs babord vara den olycksbringande sidan av ett fartyg. Se även baklänges.
Väsen av olika slag ansågs befolka skogarna och kunde även leva i anslutning till människornas gårdar. De tänktes ha övernaturliga förmågor, som att kunna göra sig osynliga eller förvända människors syn. Till folktrons vanligaste väsen hör troll, jättar, älvor, tomtar, näcken och skogsrået.
Vättar var väsen som levde tillsammans i underjorden. Ofta brydde de sig inte om människornas närvaro så länge de inte blev störda. Exempelvis skulle man passa sig för att hälla ut smutsvatten på marken, för det kunde tränga ner i vättarnas boningar. Vättar som blev uppretade kunde hämnas genom att dra olycka över gården eller orsaka sjukdom. Barnsjukdomar betraktades ofta som vättarnas verk. (Läs mer här.)
Vävningen omgärdades av många restriktioner. När varpen sattes upp i vävstolen skulle tystnad råda för att resten av arbetet skulle avlöpa lyckosamt. Helst skulle man inte ta emot besök. Innan vävningen påbörjades skulle man lägga glödande kol i skytteln och dra den genom väven — då skulle onda väsen låta väven vara. Under själva vävningen kunde ramsor läsas för att skydda väven från onda makters angrepp. När den färdiga väven skulle klippas ner gällde det att vara noggrann. Alla närvarande måste vara tysta och karlar gjorde bäst i att hålla sig borta. Om en man befann sig i rummet skulle han drabbas av otur med sina hästar och aldrig vinna en rättegång.
Völva Se sejd.
W
X
Y
Yxan var tack vare sitt innehåll av stål ett effektivt skyddsmedel mot ont. Om en yxa höggs fast i tröskeln hindrades onda krafter från att komma in. Den förknippades med manliga egenskaper och kunde läggas under sängen när ett par önskade sig en son.
Z
Å
Åderlåtning användes som botemetod mot många sjukdomar hos både människor och djur. En blodåder öppnades och en viss mängd blod tilläts därefter lämna kroppen. Sjukdomen tänktes då följa med blodet ut.
Årsgång var en spådomsmetod som framför allt tillämpades i södra Sverige. Jul– och nyårsafton sågs som särskilt lämpliga, men även andra helgdagsnätter kunde duga. Fastande och tigande skulle man vandra runt en kyrka eller besöka en korsväg. Framtida händelser skulle då uppenbaras i form av syner eller ljud. Den som gick årsgång var dock tvungen att vara försiktig för att inte bli angripen av gloson. (Läs mer här.)
Åskan sågs som ett uttryck för att asaguden Torvar ute och körde i sin vagn, därav namnet tordön. Se även kornblixtar och åskviggar. (Läs mer här.)
Åskviggar var en beteckning på stenåldersyxor. De troddes ha hamnat i jorden vid åsknedslag och ansågs ha skyddande effekter. Ibland grävdes en åskvigg ner under huset för att ”lura” åskan att den redan varit där. På så vis troddes huset bli försäkrat mot åsknedslag. Åskviggar ansågs även skydda mot vådeld, ohyra och onda väsen. Se även Tor.
Ä
Älvablåst kallades utslag som ansågs ha uppkommit genom att älvorna blåst sjukdom på den drabbade. Ibland kunde även feber eller diarré uppkomma på detta sätt. Motmedlet var ofta rökning.
Älvkors Se ellakors
Älvkvarnar kallades de runda skålgropar som ingår i hällristningar från bronsåldern. Inom folktron användes håligheterna till att offra mynt eller metallavskrap till skydd eller bot för sjukdom. Det förekom även att skålgroparna smordes med fett.
Älvor var övernaturliga väsen vars karaktär skiftat över tid. De tänktes länge som små människoliknande varelser, men de kunde även ta djurskepnad. Under 1800-talet fick älvorna en mer romantisk gestalt i form av skira kvinnoväsen som dansade på ängarna i skymningen. Den som lockades med i dansen kunde gripas av vansinne. Älvorna kunde också blåsa sjukdom på människor om de blev störda. För att tillfriskna kunde man lämna offer i älvkvarnar. (Läs mer här.)
Älvringar uppstår när svampar växer i en cirkelrund formation. De ansågs uppträda på platser där älvorna dansat ringdans och var laddade med magiska krafter. Den som somnade i en älvring riskerade att sova i hundra år. Att kissa i älvringen kunde göra att man fick blåsor över hela kroppen och började kissa blod. (Läs mer här.)
Ättesagor var skildringar av släkters eller familjers historia och öden. Ofta blev verkligheten med tiden uppblandad med fantasifulla inslag.
Ö
Öde Ödestro var vanligt i det gamla bondesamhället. En människas liv var på många sätt utstakat och döden sågs ofta som ödesbestämd.
Örsprång, öronvärk, botades genom att modersmjölk hälldes in i örat. Man kunde också lägga varm stekt lök i hörselgången.
Långor på tork i Bohuslän 1896. Mer information om bilden finns här.
I Bohuslän har fiskenäringen mycket djupa traditioner och har varit avgörande för landskapets utveckling i hundratals år. Nedanstående text har hämtats ur boken Spinn torsk av Åke Hall. Boken är utgiven 1950, men ger tillbakablickar på fiskets historia i ett betydligt längre tidsperspektiv.
Bohusfiskets bild är Barents hav och Skagerak, Aberdeen och Egersund, Kosterfjorden och Shetlandsbankerna. Det är tonfisk och skarpsill, snörpvadar och makrillgarn, agnmetor och trålar och backor, Fladen Ground och Jutska revet, hemmavid och körning dygn efter dygn tills andra sidan havet kommer ur horisonten. Det är vilda ostron och svarta humrar, håbrand och ishavsräka. Det är storindustri och gammaldags hantverke med två åror och en krok på snöre i vattnet. Det är tradition och rykande ny teknik, världens bästa material och en känslighet som trevar fram fångstfältet med ett lod i botten mitt i havet. Det ligger generationer och århundraden i varje fiskefartygs resa på havet.
Ibland är Bohusflottan ett jättestort sillbrytningsmaskineri i Nordsjön med hundratals industrimaskiner vinschande ur djupet och med tusentals arbetare. På försommarnätterna driver de stora båtarna med lysande ljus vid sina makrillgarn längs havsfloderna i Skagerack. Ibland är de på andra sidan landet, som vi trampar — kanske söder om det, kanske norr om det.
Under detta går en väv av biologiska och hydrografiska och ekonomiska konjunkturer. Väder och vindar och hundra objudna insatser spelar med. Det finns inget yrke och inga yrkesmän, som liknar fiskarna. Ingen annan yrkeskår är sina egna herrar och tjänare som de. De är Sveriges hårdaste folk.
Deras yrke kräver en praktisk moral av dem, som är deras förutsättning. Om de löser upp sina hårda krav på sig själva, skulle de bli för veka för yrket och tvingas i land. Fisket är inte för tamt folk. De får tänka i fakta, inte i önskningar. De får leva hårt och arbeta runt dygnet.
Bohusfisket känner sin plats som industri och bygger ut för varje marknad, de kan öppna. Men ändå är hasarden alltid granne till omsorgen. De får vara spelare också. Chansen är ett av deras redskap.
Nya fisken står upp, andra försvinner, bilden förnyas. Tekniken ger nya redskap och fantasin och djärvheten öppnar nya fångstfält. Nya former bildas kring samma tema i den väldiga kultur, som bohusfisket är. Det är svårt för en lekman att få en ytlig bild av dessa tusen fiskefärders arbeten, svårare att göra genomskärningar och se hur kraft rinner till och från denna kulturkrets. Man kan bara se vad man ser och komma ihåg att bohusfisket står direkt ur en arbetande tradition.
Kattegatt och Skagerack är ett av jordens fiskrikaste vattensystem. Det rytmiska vattenomloppet från Nordsjön och Atlanten, som spolar genom detta inhav, skapar förutsättningar för rika fiskbestånd. En del fisksorter kommer in i Skagerack med strömmarna som yngel, andra kommer i årliga vandringar. Det finns lekplatser och betesområden på sluttningarna till Skagerackrännan, som kommer in från Atlanten längs norska kustenoch böjer ner genom Skagerack på 500-600 meters djup. På rännans sluttningar är avsatser på olika djup, som passar olika fisksorter.
Bohuslänningarna har behärskat Skagerack sen äldsta tiderna. De tog sig över rännan redan i öppna båtarnas tid ut till Jutska revet väster om Jylland, söder om Lindesnes. Sjöbåtarna seglade ända till Arendal och Kristiansand och upp mot Egersund och fiskade på de norska och danska kusternas sluttningar ut i Nordsjön. De fiskade där redan på vikingatiden.
Lövånger är en liten ort med några hundra invånare i Västerbotten, söder om Skellefteå. Ortnamnet, som betyder ”Läviken”, har fornnordiskt ursprung, vilket vittnar om en historia som sträcker sig tillbaka till järnåldern. Forntiden har dock lämnat få spår. Det som idag lockar besökare till platsen är främst den gamla kyrkstaden, som med sitt myller av rödmålade stugor är en av de bäst bevarade i Sverige.
Lövångers kyrka började byggas på 1480-talet och togs i bruk 1507. Det kyrkliga styret ställde höga krav på regelbunden kyrkonärvaro och 1681 infördes ”kyrkoturer” för Västerbotten. Enligt regelverket skulle den som bodde inom en mil från kyrkan komma varje söndag och inom två mil varannan, men även de som bodde länge bort förväntades närvara vid särskilda kyrkhelger. De långa avstånden gjorde det nödvändigt för många församlingsbor att övernatta i samband med kyrkobesöken. Gamla kartor och uppteckningar visar att kyrkstugor restes i Lövånger redan på 1600-talet, men de flesta av de byggnader som nu finns kvar har anor från 1700-talet. Stugorna var mycket små och inredningen enkel. I anslutning anlades stallar för hästarna.
Fram till 1800-talets slut var kyrkstaden en viktig social och organisatorisk samlingspunkt, där marknader och möten hölls. Arbetskraft anlitades, förlovningar ingicks och från predikstolen förmedlades offentliga kungörelser. Under 1900-talet användes stugorna allt mer sällan och underhållet blev eftersatt. 1944-45 fick kyrkstaden tillfälligt en ny funktion, då den inhyste 700 krigsflyktingar från finska Lappland.
När kyrkstaden var som störst innehöll den drygt 400 stugor. Idag finns 117 kvar, jämte 27 stallar. Ett tiotal av stugorna är ännu i privat ägo, men de flesta ägs och förvaltas av Lövångers hembygdsförening. Några av dem är ombyggda till ett vandrarhemsliknande boende och erbjuder övernattning för besökare.
Intill kyrkstaden ligger Lövångers sockenmuseum, som är ett annat av den flitiga hembygdsföreningens åtaganden. Här skildras hur man bodde och försörjde sig i Lövångerbygden kring förra sekelskiftet. Museet är inhyst i en Västerbottensgård från 1700-talet, som flyttats till Lövånger från Böle. Rumsindelningen är typisk för gårdarna i området, där bottenvåningen fungerade som huvudsaklig boendeenhet med ett väl tilltaget kök, sal och kammare. I rummen visas tidstypiska möbler, husgeråd och äldre textilier av olika slag. De schablonmålade vägarna är också värda att uppmärksamma.
Sockenmuseets övervåning har inretts som en skolsal från 1900-talets början, inklusive ett välförsett bibliotek med gamla skolböcker. I anslutning finns en utställning om de mejerier som tidigare varit verksamma i bygden. Här tillverkades ”Burträskost”, som senare kom att bli den nu välbekanta Västerbottensosten. Verktyg från skomakeri, garveri och urmakeri har också samlats in och visas upp.
I källaren visas äldre tiders kläder för både barn och vuxna, inte minst Lövångersdräkten, där mans- och kvinnodräkten har påtagligt olika färgskalor. Här finns också en rekonstruerad smedja. Ett udda inslag som nog intresserar många är en bil av märket Adler av årsmodell 1913. Bilen har tyskt ursprung och ska ha köpts in när Tyskland tvingades sälja av gammal militärutrustning för att betala krigsskadestånd. Under en period fungerade den som turbil mellan Lövånger och Skellefteå. De ”skidor” som vintertid monterades på bilens framhjul är bevarade och hänger på väggen intill.
Utomhusmiljön i Lövångers kyrkstad går att utforska året runt, medan sockenmuseet håller öppet under sommaren samt vid höstens skördemarknader och första advent. Tillsammans utgör de ett spännande besöksmål med mycket charm och massor att upptäcka. Medeltidskyrkan med dess vackra kryssvalv och en madonnaskulptur från 1300-talet bör man heller inte missa. Strax intill ligger Lövångergården, som serverar vällagad mat i en hemtrevlig miljö.
–
Tryckta källor:
Jacobsson, Britta; Johansson, Eva et al (1990), Våra kyrkor, Klarkullens förlag
Ottoson, Mats; Ottosson, Åsa (2008), Upplev Sverige. En guide till upplevelser i hela landet, Bonnier Fakta
Sockenmuseet i Lövånger, häfte utgivet av Lövångers hembygdsförening 2018
Kulturminnet 