Ett av Kulturminnets syften är att tipsa om spännande kulturhistoriska sevärdheter runt om i landet. Det finns det förstås många webbplatser som gör, med lite olika inriktning. En av de mer originella är Udda utflykter, som presenterar spännande men samtidigt annorlunda besöksmål i olika delar av Sverige.
Udda utflykter drivs ideellt av fotografen Björn Granstrand, som lagt stora ansträngningar på att dokumentera och beskriva platser som ruvar på särskilda minnen. Fokus ligger på sådant som är spännande att utforska, men sällan omnämns i resehandböcker eller turistbyråernas häften. Resultatet är en säregen katalog över övergivna industrier, ödekyrkogårdar, militära minnesmärken och mycket annat. Ofta finns kopplingar till pikant lokalhistoria, gripande livsöden och lokala sägner.
Besöksmålen på Udda utflykter är föredömligt listade utifrån både geografi och kategorier, vilket gör dem lätta att sortera. Här kan den hugade få hjälp att hitta intressanta stopp på vägen under en bilfärd eller inspiration till upptäcktsresor både när och fjärran. Alla landskap är ännu inte representerade, men vi kan nog förvänta oss påfyllning framöver. De stämningsfulla bilderna kan få upptäckarlusten att vakna hos vem som helst och skapa en obändig längtan efter att besöka varggropen i Bystad, miniatyrkyrkan i Stavreberg eller de rostiga vraken på Norrköpings båtkyrkogård.
Kulturminnet lämnar varma rekommendationer och hoppas att hemsidan ska få fler att ge sig ut på vägar och stigar för att ta del av spår, spillror och relikter från det förflutna.
I Norden har olika runrader (runalfabet) använts under olika tidsperioder. Äldst är den urnordiska runraden, som förekommer från vår tidräknings början fram till 700-talet. Inskriptioner med denna runrad är tämligen ovanliga och den så kallade Kylverstenen, där hela det urnordiska alfabetet finns angivet, är därför unik.
Kylverstenen är en flat kalkstenshäll från Stånga socken på Gotland, som hittades i ett järnåldersgravfält vid gården Kylver. På gravfältet fanns flera hällkistor under marken, vilka 1903 undersöktes i en utgrävning. I en sådan underjordisk grav stod Kylverstenen uppvänd mot en kistvägg.
På Kylverstenens släta yta radas den urnordiska runradens 24 tecken upp. Avslutningsvis finns ett odefinierat tecken, där en lodrät huvudstav försetts med ett flertal bistavar på både höger och vänster sida. Tecknet liknas ofta vid en gran. Kanske är det en T-runa, där det stora antalet bistavar ska förstärka runans kraft. T-runan förknippas med guden Tyr och de många bistavarna var möjligen ett sätt att flerfaldigt åkalla honom. Det kan också röra sig om en lönnruna med okänd innebörd. Vid sidan av runraden står ordet ”sueus” skrivet separat. Vad det betyder vet vi inte, men ordet är speciellt med sin palindroma utformning.
Ristningen på Kylverstenen har utifrån gravtypen och fynden i graven daterats till 400-talet e.Kr, vilket innebär att den gjordes under den del av järnåldern som kallas folkvandringstiden. Att en gravhäll från denna tid försetts med runor är unikt och bland arkeologer råder det delade meningar om hur fyndet ska tolkas. Vissa forskare menar att alfabetet kan ha nedtecknats i övningssyfte utan att ha särskild betydelse, medan andra hävdar att det har fyllt en magisk funktion. Att stenen placerats på insidan av en grav talar för att den hade en koppling till den döde – inskriptionen verkar inte vara ett meddelande riktat till de levande, utan till den som begravdes. Kanske tänktes runorna ha en skyddande verkan, men de kan också ha varit till för att binda den döde till graven.
Runorna på Kylverstenen är oskickligt gjorda. Texten är asymmetrisk och svajig på ett sätt som indikerar att runristaren var ovan vid hantverket och stenen saknar helt de estetiska värden som ofta finns på yngre runstenar. Som konstföremål har den inte mycket att erbjuda. Likväl är Kylverstenens text en av få källor där hela det urnordiska runalfabetet återges. Den är också det äldsta nedtecknade kompletta runraden i världen. Som dokument och källmaterial över våra nordiska förfäders första skriftspråk är den ovärderlig och den har haft avgörande betydelse för runologernas förståelse av runradens uppbyggnad och funktion.
Kylverstenen finns nu utställd på Historiska museet i Stockholm.
–
Tryckta källor:
Baehrendtz, Nils Erik; Ohlmarks, Åke (1999), Svensk kulturhistoria: svenska krönikan, Forum
Dunér, David (2022), Svensk idéhistoria, Historiska Media
Jansson, Sven B F (1984), Runinskrifter i Sverige, Awe/Gebers
För min huskatt Sirap är mat, värme och vila självklarheter. Hon är helt ovetande om det komplexa system som bär upp hennes levnadsstandard. På samma sätt tycks svenska politiker vara ovetande om att en kultur de varken uppskattar eller förstår har hållit ihop det svenska välfärdsamhället.
– Hanif Bali
Balis debattartikel finns att läsa i sin helhet här.
Stora riksvapnet, här avbildat utan omgivande mantel. Bild från Wikimedia commons.
Ett riksvapen är ett emblem som fungerar som symbol för en självständig stat. Sverige har två riksvapen: stora riksvapnet, som också är den svenska kungens personliga vapen, och lilla riksvapnet, som främst används av statliga myndigheter och konsulat.
Både stora och lilla riksvapnet karakteriseras av tre kronor, vilket avspeglar en lång tradition. Kung Magnus Ladulås, som regerade Sverige på 1200-talet, hade tre kronor i sitt sigill. Hans sonson, kung Magnus Eriksson (1316-1374), använde tre kronor i sitt personliga vapen och lät prägla sina mynt på samma sätt. De tre kronorna syftade ursprungligen på de tre vise männen, som var en vanlig symbol i medeltidens Europa, men Magnus Eriksson ville också betona att han var kung över tre riken (Sverige, Norge och Skåne). När Albrekt av Mecklenburg (cirka 1338-1412) blev svensk kung lät han föra in tre kronor i sin vapensköld och de tre kronorna började användas som riksvapen. Sedan dess har tre kronor varit en symbol för Sverige i obruten följd till våra dagar.
Grundformen för det stora riksvapnet skapades av riksföreståndare Karl Knutsson Bonde efter hans trontillträde 1448. Centralt är en sköld, som delas in i fyra fält av ett gyllene kors. I två av fälten ses de tre kronorna, i de övriga två ett lejon som hämtats ur Folkungaättens (Bjälboättens) vapentradition. I sköldens mitt placerade Karl Knutsson Bonde en mindre sköld (hjärtsköld) med sitt eget vapen. Senare kungar har följt i samma spår, så att hjärtsköldens innehåll bytts ut när en ny dynasti tillträtt. Idag ses Vasaättens vase (sädeskärve) till vänster på hjärtskölden, medan det Bernadotteska vapnet med en bro och en örn är placerat till höger. Över örnen svävar stjärnor i Karlavagnens konstellation — en hänvisning till alla de svenska kungar som burit namnet Karl.
Det stora riksvapnets nuvarande utformning är resultatet av ändringar som gjorts under flera svenska kungar. Över skölden finns en kungakrona, som sedan Erik XIV:s regering på 1500-talet är sluten. Från Johan III:s regeringstid bärs skölden upp av ett lejon på vardera sidan och under Gustav II Adolf blev lejonens svansar kluvna. Efter att Serafimerorden instiftats på 1700-talet började skölden smyckas med ordenssällskapets kedja och det blev vanligt att avbilda vapnet med en omgivande mantel
Lilla riksvapnet är enklare, men återger detaljer ur det stora riksvapnet. Vapnet utgörs av en blå sköld som kröns av en kungakrona. På skölden finns de tre kronorna i guld, ordnade två över en. Ibland förenklas lilla riksvapnet till tre kronor utan sköld.
Detalj ur Olaus Magnus karta över Norden, Carta marina, från 1539. Till höger i bild ses det svenska riksvapnet med tre kronor.
De båda riksvapnen fungerar som symboler för den svenska staten och deras utformning är sedan 1908 reglerad i lag. Stora riksvapnet används främst av kungafamiljen, riksdagen och regeringen, medan det lilla riksvapnet märker ut alla svenska konsulat runt om i världen. Lilla riksvapnet används också inom statsförvaltningen. Exempelvis ses det på polishus och polisuniformer. Dessutom finns lilla riksvapnet på våra svenska pass och på betydelsefulla byggnader runt om i landet.
Lilla riksvapnet på centralstationen i Göteborg
Lagen om Sveriges riksvapen
1 § Sverige har två riksvapen, stora riksvapnet, som också är statschefens personliga vapen, och lilla riksvapnet. Riksvapnen används som symboler för den svenska staten. Stora riksvapnet bör endast när det finns särskilda skäl användas av andra än statschefen, riksdagen, regeringen, departementen, utrikesrepresentationen och försvarsmakten. Statschefen kan ge andra medlemmar av det kungliga huset tillåtelse att som personligt vapen bruka stora riksvapnet med de ändringar och tillägg som statschefen bestämmer.
2 § Stora riksvapnet utgörs av en blå huvudsköld, kvadrerad genom ett kors av guld med utböjda armar, samt en hjärtsköld som innehåller det kungliga husets dynastivapen. Huvudsköldens första och fjärde fält innehåller tre öppna kronor av guld, ordnade två över en. Huvudsköldens andra och tredje fält innehåller tre ginbalksvis gående strömmar av silver, överlagda med ett upprest, med öppen krona krönt lejon av guld med röd tunga samt röda tänder och klor. Hjärtskölden är kluven. Första fältet innehåller Vasaättens vapen: ett i blått, silver och rött styckat fält, belagt med en vase av guld. Andra fältet innehåller ätten Bernadottes vapen: i blått fält en ur vatten uppskjutande bro med tre valv och två krenelerade torn, allt av silver, däröver en örn av guld med vänstervänt huvud och sänkta vingar gripande om en åskvigg av guld samt överst Karlavagnens stjärnbild av guld.
Huvudskölden är krönt med en kunglig krona och omges av Serafimer ordens insignier. Sköldhållare är två tillbakaseende, med kunglig krona krönta lejon med kluvna svansar samt röda tungor, tänder och klor. Lejonen står på ett postament av guld. Det hela omges av en med kunglig krona krönt hermelinsfodrad vapenmantel av purpur med frans av guld och uppknuten med tofsprydda snören av guld.
Stora riksvapnet får brukas även utan ordensinsignier, sköldhållare, postament eller vapenmantel.
3 § Lilla riksvapnet består av en med kunglig krona krönt blå sköld med tre öppna kronor av guld, ordnade två över en. Skölden får omges av Serafimerordens insignier. Såsom lilla riksvapnet skall också anses tre öppna kronor av guld, ordnade två över en, utan sköld och kunglig krona. Myndigheter som använder lilla riksvapnet får till vapnet foga emblem som symboliserar deras verksamhet. Innan ett vapen med sådant tillägg tas i bruk, bör yttrande inhämtas från statens heraldiska nämnd.
Förr i världen var kyrkklockan en dyrbar klenod för sockenborna och ofta källa till viss stolthet. Den fyllde flera viktiga funktioner, såsom att kalla människor till gudstjänst, ringa själaringning när någon dött och varna när fara hotade. Klockringning kunde tillgripas när någon befarades ha gått vilse i skogen för att hjälpa den vilsegångna att hitta tillbaka. Kyrkklockorna gavs också en framträdande plats i folktron och figurerar i många lokala sägner.
Föremål av metall har av tradition betraktats som magiskt verksamma och på grund av kopplingen till kristendom ansågs metallen i kyrkklockor vara särskilt laddad. Avskrap från kyrkklockor var en vanlig ingrediens i trolldomsdekokter, salvor och läkemedel. Av metallen kunde man stöpa kulor att ladda sin bössa med när det var nödvändigt att jaga bort övernaturliga väsen – vanliga kulor bet inte, men med kulor av klockmalm kunde man lyckas.
Folktrons väsen, framför allt trollen och jättarna, ansågs avsky kyrkklockornas klang. En spridd föreställning var att jättarna av den anledningen flydde från Sverige när landet kristnades. På många platser finns ”jättekast” i form av stora stenbumlingar, som enligt lokal tradition ska ha hamnat på åkrar och fält när jättarna i desperation slängt dem mot kyrktorn för att få tyst på ringandet. Det hände också att man ringde i klockorna när någon troddes ha blivit bortförd av troll eller jättar. Tanken var då att plåga förövarna tills de släppte fången fri.
Klövasten i Skåne är ett omtalat jättekast. Stenen ska ha kluvits när en jättinna virade sitt strumpeband runt den för att slunga den mot ett kyrktorn.
Många svenska folksagor och sägner berättar om kyrkklockor. Ett vanligt sägenmotiv är att en kyrkklocka blivit stulen eller på något sätt hamnat på botten av en sjö. Örkelljungas kommunvapen innehåller en kyrkklocka som illustrerar en sägen om hur klockan i samband med ringning flög ur tornet och störtade i Prästsjön. En annan typisk klocksägen handlar om kyrkklockan i Själevad, som du kan läsa om här. Sägner om jättar som flytt till avlägsna platser på grund av klockornas plågsamma ljud återberättas här och här.
Berättat om kyrkklockor
När dom byggde kyrkan så bodde det jättar i bergen ikring sjön, och dom var så oskapli’ elak över kyrkan och tålde inte höra ljuden av kyrkklockorna. Så var det en jätte, som bodde på andra sidan sjön oppi Åsberget. När han fick höra kyrkklockorna första gången så vart han så vida sinnu, så han tog stora stenar och kastade över sjön och mente att slå sönder kyrkan. Men endera var stenarna för stora eller var jätten för klen, för stenarna föll ner i sjön en liten bit från stranden på hännar sida åt kyrkan till. Där syns dom än idag när det är lågt vatten i sjön, och dom där stenarna kallas för jättestenarna. Det fanns jättar på anda sidan älven också, oppåt Västannora och Skorsberge, och dom hade sina slogängar på Dragsängarna invid älven. Nu måtte dom ha kommit sams om på något vis, folket och jättarna, att när jättarna höll på och slog på sina marker så fick man inte ringa i kyrkan. Men så en gång så hitta’nte bättre på än att det var en jätte där och slog, och han stod just och brina lien sin, när kyrkklockorna börja på bångla i Åls kyrka och kalla folket tillhopa till gudstjänst. Jätten vart då sinnu förstås och kasta brynet mot kyrkan för att slå av tornet. Men han drog till för strängt, så brynet flög över kyrkan och ställde sej på ända i sjön. När det blir ovanligt lågt vatten i sjön så sticker udden på brynet opp över vattnet, och då säger dom gamla att det blir nödår.
Tryckt källa: Bengt af Klintberg 1972: Svenska folksägner. Stockholm. s. 121
Det fanns sådana förr som kunde trolla till sig andras mjölk. De hängde strumpor över en stol och mjölkade. De kunde också stå i en dynga och mjölka ett strumpeband. De drog då från grannens. Att skjuta en mjölkhare tillgick på följande sätt. Man skrapade malm av en kyrkklocka en torsdagsnatt vid fullmåne. Av den metallen stöpte man en kula med vilken man sköt haren. Det skottet träffade alltid och haren gick upp i rök.
Tryckt källa: Gerd Rylander 2002: Folkminnen från Mark IV: Sägner och folktro i 1800-talets Surteby-Kattunga. Rydal. s. 78-79
Tryckta källor:
Ejdestam, Julius (1992), Svenskt folklivslexikon, Rabén och Sjögren
Schön, Ebbe (2000), Älvor, troll och talande träd. Folktro om svensk natur, Semic
Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö. Hur vi tänkt, trott och trollat, Prisma
Vid Yggdrasils rot sitter de tre nornorna Urd, Verdandi och Skuld. Ratatosk ses kila nedåt stammen på väg till Nidhögg.Bilden är en illustration av Ludwig Burger från 1882.
I varsin ände av världsträdet Yggdrasil lever två bittra fiender: i toppen sitter örnen Hräsvelg och nere vid rötterna dväljs draken Nidhögg. Vad fiendskapen mellan dem bottnar i vet vi inte, men den upprätthålls tack vare den kvicka ekorren Ratatosk.
Ratatosk är en lustig varelse, som inom den nordiska mytologin inte fyller någon annan roll än som budbärare mellan örnen och draken. Dagarna i ända springer han upp- och nerför Yggdrasils stam för att förmedla förolämpningar mellan dem, så att den ständiga fejden fortgår. Om Ratatosk därmed är tänkt att skildra eller symbolisera någon av världsalltets motsägelsefulla krafter är inte känt.
Om Ratatosk
Ratatosk heter ekorren som ständigt ränner upp och ner för Yggdrasil. Örnens budskap bär han från ovan till draken Nidhögg där nere.
– Ur Grimnismal (Sången om Grimner) i Den poetiska Eddan
Tryckta källor:
Fritiofsson, Svipdag (red. 2015), Edda: Snorres Edda och den poetiska Eddan, Mimers bokförlag
Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén och Sjögren
Lönnroth, Lars (red. 2016), Den poetiska Eddan, Atlantis
Vackert formade stenyxor på Historiska museet i Stockholm.
Runt år 13000 f.Kr. började inlandsisen dra sig undan från de sydligaste kuststräckorna i Skåne, så att den första glimten av Sverige tittade fram. Fyra årtusenden senare hade isen krympt tillbaka ända till Norrland. Sakta sipprade livet in över de nyexponerade landmassorna, först växter och sedan djur. Det är då, inom detta tidsspann, som Sveriges tidigaste befolkning etablerar sig. Sverige var förbundet med kontinenten via en landbrygga till Danmark och över denna kom människorna till vår del av världen. Arkeologiska fynd talar för att de var tidigt på plats. Den äldsta bosättning som lämnat spår i Sverige har bedömts vara från omkring 11000 f.Kr. och påträffades vid Finjasjön i Skånes nordöstra del. Vi kan alltså räkna med att det gått ungefär 13000 år sedan den första människan steg in i det område som senare skulle bli svenskt. Vem denna människa var har vi förstås ingen aning om och personen i fråga visste inte att hen i samma stund inledde den svenska stenåldern. Denna tidsepok kom sedan att vara fram till cirka 1800 f.Kr., då bronsåldern tog vid.
Vad var det då för landskap som mötte de människor som först satte sin fot här? Det vi får föreställa oss är en trädfattig tundra, genombruten av älvar med vilt forsande vattenmassor och tusentals sjöar. I det kyliga och torra klimatet levde vildrenar, som blev nykomlingarnas främsta bytesdjur. Av dem fick man föda, vapen, redskap, kläder och tält. När landförbindelsen till kontinenten översvämmades kring år 8000 f.Kr. hade Sverige hunnit få ett varmare klimat än idag. Lövskogar bredde ut sig, kärrsköldpaddor simmade i vattendragen och vilda vindruvor växte. Kort senare, ca 7500 år f.Kr., kom andra människor in via nutida Finland från öster och norr. Fler anslöt sig över tid. Under stenåldern innehöll landet olika folkgrupper med olika sätt att leva och förmodligen olika språk.
Förändringarna i landskapet, klimatet och befolkningen gjorde stenåldern till en dynamisk period, då livsbetingelser och kultur genomgick stora skiften. Ofta skiljer man på två olika stenåldersperioder: äldre stenålder (jägar- och samlarstenåldern, cirka 11000 f.Kr.-4000 f.Kr.) och yngre stenålder (bondestenåldern, cirka 4000 f. Kr.-1800 f. Kr.)
Äldre stenålder (jägar- och samlarstenåldern)
Under periodens första del var klimatet bistert. Befolkningen som tog sig hit bestod av kringflyttande jägare, som levde i små släktbaserade grupper. Under sommaren bodde man vid kusten, där man fiskade och jagade säl. På vintern flyttade man in i landet för att jaga renar. Med tiden blev klimatet mildare och älgar, uroxar, hjortar, rådjur, harar och björnar dök upp bland bytesdjuren. Bär, frukt och nötter hämtades ur naturen.
Redskap vid jakten var spjut, pilar och ljuster. Vassa spetsar och hullingar knackades fram ur flinta. Det enda tamdjuret var hunden, som användes vid jakten. En jaktmetod var att driva bytesdjuren ner i fångstgropar. För fiske har man använt mjärdar, nät och fiskekrokar. Av djurens skinn, skelettdelar och tänder har man tillverkat kläder och andra nyttoföremål.
Kanske såg stenåldersmänniskornas kläder ut ungefär så här.Några fynd av bevarade stenålderskläder finns emellertid inte, så säkra kan vi inte vara.Dräkterna ovan visas på Smålands museum i Växjö.
Mycket talar för att jägarstenålderns människor hade ett gott liv och var ganska friska. Det verkar också ha varit en fredlig tid: få fynd talar för aggression mellan människor. Männen blev 40-60 år gamla, kvinnorna 35-50. Ett skelettfynd i Skåne av en kvinna som levde för cirka 9000 år sedan (den så kallade Barumskvinnan eller Bäckaskogskvinnan) visar att hon hade kariesfria tänder och tillgång till en varierad kost. Förändringar i skelettet berättar att hon fött många barn.
Under äldre stenåldern var husen tillfälliga och lämnade få spår för dagens arkeologer att utforska. Ofta utgjordes de av skinnklädda hyddor. Så kallade grophus, där kanterna på en utgrävd grop var en del av bostadens väggar, förekom också. Ovanpå gropen restes en hydda som tak.
Denna modell av en boplats från äldre stenålder visas på Smålands museum.
Spåren efter jägarstenålderns människor utgörs främst av redskap och enkla gravar. De döda begravdes sittande i gropar. Ibland fick de med sig föremål i graven, vilket talar för att man trodde på ett liv efter döden. Vanliga gravgåvor var vapen, fiskeredskap, smycken och offrade djur.
Yngre stenålder (Bondestenåldern)
För 6000 år sedan trädde stenåldern in i en ny fas. Klimatet hade blivit mildare och de tidigare kala vidderna täcktes av skog. Älg, hjort, rådjur, björn och vildsvin blev vanligare, men uroxen dog ut. I fiskrika kustområden i söder uppstod fasta bosättningar, där de enkla hyddorna ersattes av riktiga hus, ofta placerade på en höjd eller en slänt mot vattendrag. Med hjälp av stockbåtar och skinnklädda kanoter tog sig fiskarna ut på vattnet.
Stora förändringar skedde omkring 3000 f.Kr. när en livsstil baserad på jordbruk och djurhållning trängde in söderifrån. Jakt och fiske var fortfarande viktigt, men odlingskonsten bidrog till kosthållningen. Jorden iordningställdes med svedjebruk, vilket skapade öppen och bördig mark. Grödorna var framför allt nakenkorn, nakenvete och emmervete. När jorden armats ut blev människorna tvungna att söka nya marker, men odlingen gjorde ändå att befolkningen blev mer bofast. Samtidigt började man hålla tamboskap i form av kor, grisar, får och getter. Maten tillagades i kokgropar, som värmdes upp med hjälp av heta stenar och fungerade som ugnar.
Den nya typ av bostäder som följde på jordbrukets ankomst var större och beständigare än de tidigare. Husen var ofta 10-15 m långa och runt 6 m breda. Väggarna utgjordes av stolpar och tätades med flätat ris som kläddes med lera. Taket täcktes av vass. Inomhus fanns en eldstad mitt på golvet och rökhål lämnades under taket vid gavlarna. Rester av stolphål och eldstäder är vanliga arkeologiska fynd från denna tid. I anslutning till bostäderna har man även hittat gropar som använts som skafferier eller soptunnor.
Ungefär så här kunde det se ut i en bostad under bondestenåldern.I huset levde människor och djur tillsammans.Det rekonstruerade huset finns i Ekehagens forntidsby.
Liksom under äldre stenålder gjordes kläder av skinn. Som tråd användes senor. Smycken tillverkades av bärnsten, tänder och skelettdelar. Verktygen utvecklades och tog sig ofta konstnärliga uttryck. Stora stenyxor blev vanliga och kunde slipas till rundade och släta former. (Se bild överst.) Metall började dyka upp, men var fortfarande en sällsynt och eftertraktad vara. Det hände att stenföremålen höggs och formades för att likna mer exklusiva verktyg av brons. Ibland tillverkades de för att användas som kultföremål snarare än redskap.
Även om många fornfynd från stenåldern är av just sten, så vet vi att trä var ett viktigt material för dåtidens människor. Ett betydelsefullt vittnesbörd om träets betydelse är Kalvträskskidan från Västerbotten, som är ett av världens äldsta bevarade träföremål och det äldsta kända föremålet relaterat till skidåkning. Skidan visar att stenåldersmänniskorna var skickliga träslöjdare, som visste hur man kunde dra nytta av träets egenskaper. Tack vare Kalvträskskidan vet vi också att de utvecklade metoder för att förflytta sig på snö och is.
En nymodighet under yngre stenåldern var keramiken. Lerkrukor formades och brändes för att användas som kastruller, kannor och förvaringskärl. Vatten hämtades i krukorna och kunde kokas upp över elden. Idag kallas kärlen för ”trattbägare” på grund av formen med ett avsmalnande bottenparti. Ofta var de vackert dekorerade med mönsterbildande streck och linjer. Ett särskilt kulturuttryck är den så kallade gropkeramiken, som tillverkades bland jägar- och fiskarfolk utmed kusterna och dekorerades med gropmönster.
Stenålderns föremål, såväl vapen som keramikkärl, ger ofta uttryck för estetiska ambitioner.Dessa vackert dekorerade kärl finns på Historiska museet i Stockholm.På grund av kärlens form brukar man tala om en trattbägarkultur.
Ett annat uttryck för stenåldersmänniskornas skaplynne är hällristningarna, som nu börjar uppträda i mängd. De har mycket att berätta om sin tids livsvillkor och tankevärld, men det är svårt att avgöra om bilderna representerar en djupare innebörd. Kanske placerades de vid särskilda mötes- eller kultplatser. Ofta avbildas djur, vilket kan ses som en önskan om god jaktlycka eller en hyllning till djur som tillskrivits magiska egenskaper. Människor förekommer också, ibland inbegripna i aktiviteter som vi idag har svårt att tyda. På stenåldersristningar är det — till skillnad mot ristningar från bronsåldern — inte möjligt att avgöra människofigurernas kön. Kanske talar det för ett samhälle där könsrollerna inte var lika tydliga som under påföljande epoker, men säkra kan vi inte vara.
Hällristningar från stenåldern vid Nämforsen i Ångermanland.Under minst ett par årtusenden knackades mängder av bilder in i de rundade hällarna vid vattnet. Figurerna vittnar om älgens betydelse som bytes- och kultdjur.
Under yngre stenåldern förändrades begravningstraditionerna, så att gravarna markerades med stenkonstruktioner ovan jord. Sådana så kallade megalitgravar byggdes först i form av dösar, senare gånggrifter och hällkistor. Kanske avspeglar det ändrade gravskicket förändrade religiösa uppfattningar. Gravarna kunde återanvändas vid flera begravningar och kom därför att innehålla grupper av döda människor. Gravfält med samlingar av gravar började också uppträda. Megalitgravarnas stenblock väger ibland flera ton och hur de förflyttades vet vi än idag inte.
Under yngre stenåldern började megalitgravar resas över de döda. Här ses Luttra gånggrift, som byggdes för cirka 5200 år sedan.
Stenålderns avslut i Sverige inleddes i en helt annan del av världen. För cirka fem tusen år sedan började ett herdefolk norr om Svarta havet och Kaspiska havet förflytta sig därifrån med vagnar, oxar och hästar. De kom sedan att befolka stora delar av Europa genom omfattande migration. Till Sverige nådde de cirka 2800 f.Kr och förde med sig nya kulturuttryck och ett nytt språk. Här har deras kultur ofta kallats stridsyxekulturen efter de ceremoniella yxor som påträffats i gravarna. I det kontinentala Europa har man istället talat om den snörkeramiska kulturen på grund av traditionen att dekorera keramikföremål med avtryck av snören. I mer modern litteratur benämns de yamnaya. Efter yamnayas ankomst utvecklades en bronsålderskultur i Norden och en ny epok inträdde.
Ett inlägg där du kan läsa om utvecklingen under den svenska bronsåldern finns här.
Den fascinerande yamnayakulturen och hur den kom att spridas beskrivs här.
–
Tryckta källor:
Erikson, Bo G; Löfman, Carl O (1985), Sagan om Sverige, Natur och Kultur
Lindqvist, Herman (1993), Historien om Sverige. Från islossning till kungarike, Norstedts
Ohlmarks, Åke; Baehrendtz, Nils Erik (1999), Svensk kulturhistoria. Svenskakrönikan, Forum
Åberg, Alf (1991), Vår svenska historia, Natur och kultur
10 mars publicerade Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg en debattartikel med rubriken ”Klart att böneutrop är en del av svensk kultur”. Artikelinnehållet är spretigt, men verkar (främst genom antydningar) handla om att SD vill förhindra ett svenskt NATO-medlemskap på grund av kärlek till Putin. Som exempel framhålls att SD lagt fram ett förslag om förbud mot böneutrop, vilket enligt Lindberg syftar till att försvåra läget i NATO-förhandlingarna.
Mycket kan sägas om Lindbergs text, men en särskilt intressant aspekt är hans förhållningssätt till svensk kultur och vad den kan sägas innehålla:
Sanningen är att böneutrop är lika mycket del av svensk kultur som allt annat som människor i Sverige ser som sin kultur. Det mesta av det som idag är ”urgamla svenska traditioner” är varken urgamla eller svenska. Tvärtom, vår superkraft har alltid varit vår öppenhet. Ibland för Halloweenfester, då och då koreansk mat eller kanske för den malmöitiska specialiteten falafel.Vad som är svenskt ändras ständigt, och ska få ändras.
Och längre ner, fetstilat så att ingen ska missa det:
Religionsfrihet slår nostalgi sju dagar av sju i veckan.
Jag är inte säker på att jag fullt ut lyckas fånga Lindbergs mångbottnade budskap, men det som framgår med tydlighet är att han missat något väldigt väsentligt: Religionsfrihet innebär inte rätt att göra vad som helst i religionens namn. Man får inte ha fyra fruar i Sverige, även om religionen tillåter det. Inte heller får man praktisera barnäktenskap eller misshandla sin fru, även om det sanktioneras i religiösa urkunder. Religionsfriheten har, tack o lov, gränser. Det är ingen religiös rättighet att få ropa ut en trosbekännelse över hustaken flera gånger om dagen.
Även Lindbergs uppfattning om vad som kan sägas utgöra svensk kultur lämnar frågetecken. Flera av de svenska högtiderna har firats i vårt land i hundratals år och innehåller sånger, danser och andra kulturuttryck som inte finns någon annanstans. Många skulle nog hävda att det är tillräckligt för att kalla dem svenska. Lindberg väljer emellertid att betona kulturens föränderlighet, trots att denna kulturella evolution inte är något unikt för Sverige: den svenska kulturen har, precis som alla andra, vuxit fram genom att inhemskt tankegods blandats med sådant som tagits in utifrån.
Det är dock viktigt att inte blunda för det faktum att den kulturella utvecklingen alltid har skett genom selektion. Vissa kulturuttryck har behållits och vidareutvecklats, medan andra förkastats. Så behöver det även fortsättningsvis vara. Halloweenfester och falafel kan vi acceptera, men det vore tragiskt att ta in exempelvis hedersnormer i den svenska kulturen, eftersom sådana kulturyttringar inte överensstämmer med det samhälle svenska folket vill ha. På samma sätt finns det skäl att ifrågasätta böneutrop, eftersom de riskerar att störa den vardagliga friden för väldigt många människor. Det finns undersökningar som visar att majoriteten svenskar vill att böneutrop ska förbjudas. Att slippa pådyvlas ett oönskat religiöst budskap i det offentliga rummet är uppenbarligen en stark önskan hos väldigt många. Att göra böneutrop till svensk kultur kan — och bör — vi därför avstå ifrån. En pågående NATO-ansökan ändrar knappast på detta.
Under 1900-talet växte ett tryggt och välfungerande svenskt samhälle fram. Om vi vill fortsätta vandra på den vägen behöver vi vara noggranna med vilka religiösa och kulturella företeelser vi väljer att göra plats för i samhällslivet. Att likt Anders Lindberg hävda att vad som helst bör ges fritt spelrum i religionsfrihetens och kulturens namn, är att öppna upp för en farlig utveckling. Vi ser idag hur destruktiva kulturella och religiösa uppfattningar har börjat göra avtryck i vårt land. Vi har hela bostadsområden där klankulturens normer råder, rättsväsendet har fått lov att hantera flera tusen fall av hedersrelaterad brottslighet de senaste åren och den svensk som offentligt kritiserar islam får räkna med blodiga upplopp eller ett liv under livvaktsskydd. Få torde ha önskat denna utveckling, även om vissa fortfarande håller god min av ideologiska skäl.
Vi lever i en tid då det är av yttersta vikt att inte acceptera kulturella och religiösa påbud som riskerar att förändra vårt land till oigenkännlighet. Alla kulturer är tyvärr inte lika bra på att skapa stabila och jämställda samhällen och alla religioner innehåller inte förkunnelser som är förenliga med svensk rättsuppfattning. Men ännu finns det personer som i likhet med Anders Lindberg vill förneka farorna och därför propagerar i motsatt riktning. Därmed riskerar också den negativa samhällsutvecklingen att fortskrida och Sverige fortsätter sin förvandling mot något annat än vad svenska folket vill se.
Kulturföreningen Gimle publicerade igår en text på Facebook som uppmärksammar hur Nordiska museet och den statliga myndigheten Institutet för språk och folkminnen (Isof) uttrycker sig i sina beskrivningar av olika högtider. Att tongångarna ofta är nedvärderande är något som Kulturminnet tidigare har tagit upp. Gimle gör nu problemet ännu tydligare genom att granska hur svenska traditioner beskrivs i jämförelse med sådana som nyligen tagits in i landet genom migration. Som exempel kan nämnas att ramadan beskrivs som ”en av våra viktigaste högtider”, medan midsommar är ”laddad och ambivalent” på grund av alkoholförtäringen. Det persiska nyåret är ett sätt att ”manifestera sin bakgrund”, medan Luciafirandet är ”en medialiserad högtid som på tveksamma grunder kommit att symbolisera svensk och nordisk kultur”. Fler exempel kan läsas i den aktuella artikeln.
Det vi ser är ett uttryck för de oikofoba strömningar som länge fått prägla kulturdebatten och politiken. Älskade traditioner ska smutskastas och framställas som problematiska — såvida de inte tillhör en annan kultur än den svenska. Då ska de istället hyllas, framhållas som viktiga och förknippas med positivt laddade värdeord.
De dubbla måttstockarna i museernas beskrivningar är uppenbara: ingen skugga får falla över någon högtid som nyligen importerats genom invandring, men svenska traditioner får inte framstå som något fint.
Det är en ståndpunkt som känns igen: Sverige har ingen riktig kultur, midsommar är töntigt, ursvenskt är bara barbariet, det finns inget som är inhemskt svenskt och skulle det trots allt finnas så är det värdelöst. Alla andra kulturer är bra och har ett stort värde, men den svenska saknar betydelse. Det är viktigt att människor från andra delar av världen får behålla sin kulturella särart, men svensk kultur innehåller inget som svenskarna har rätt att vilja bevara. Alla kulturer utifrån berikar Sverige, men den svenska kulturen har inget att bidra med.
Vi har hört det förut, i tusentals olika varianter och till leda. För många av oss började det redan i grundskolan och ekot fortsatte sedan genljuda ända upp i vuxenvärlden. Samma budskap har framförts — ibland med otvetydig emfas och ibland genom subtila antydningar — i media, av politiker och av myndighetsföreträdare. Läs gärna Anders Lindbergs nyliga debattartikel i Aftonbladet som exempel. Hans resonemang verkar vara att eftersom inga svenska traditioner egentligen är svenska bör vi utan förbehåll omfamna allt som förs in utifrån, inte minst böneutrop. Annars är vi motståndare till religionsfrihet, NATO-sabotörer och Putins nyttiga idioter.
Varför fortgår detta? Den bristande logiken och hyckleriet är lätt att se. Det bör vi också påpeka. Även om det tar emot att lyfta sådana självklarheter bör vi påtala att svenskarna också är ett folk och har samma rätt till stolthet över sin kultur och sina traditioner som alla andra folk i världen.
Vi bör emellertid inte stanna där. Sättet att uttrycka sig om traditioner med djup förankring i Sverige bör stämma till eftertanke. Varifrån kommer detta behov av att uttrycka självförakt? Hur har det letat sig in i våra institutioner och kommit att genomsyra massmedia, utbildningsväsende och politik? Vad vill man åstadkomma med denna påbjudna självförnedring? Vilka ställningstaganden och behov ligger bakom? Och vad gör det med vår nationella samhörighet, vårt samhälle och Sverige som land?
Självklart finns det kulturer som är bättre eller sämre sedda ur såväl den enskilde individens som kollektivets perspektiv. I alla fall för tillfället verkar de flesta ense om att den svenska kulturen är bättre – inte minst för kvinnor – än kulturen i talibanernas Afghanistan.
Kulturminnet 