Vad ligger bakom nedvärderingen av den svenska kulturen?

Kulturföreningen Gimle publicerade igår en text på Facebook som uppmärksammar hur Nordiska museet och den statliga myndigheten Institutet för språk och folkminnen (Isof) uttrycker sig i sina beskrivningar av olika högtider. Att tongångarna ofta är nedvärderande är något som Kulturminnet tidigare har tagit upp. Gimle gör nu problemet ännu tydligare genom att granska hur svenska traditioner beskrivs i jämförelse med sådana som nyligen tagits in i landet genom migration. Som exempel kan nämnas att ramadan beskrivs som ”en av våra viktigaste högtider”, medan midsommar är ”laddad och ambivalent” på grund av alkoholförtäringen. Det persiska nyåret är ett sätt att ”manifestera sin bakgrund”, medan Luciafirandet är ”en medialiserad högtid som på tveksamma grunder kommit att symbolisera svensk och nordisk kultur”. Fler exempel kan läsas i den aktuella artikeln.

Det vi ser är ett uttryck för de oikofoba strömningar som länge fått prägla kulturdebatten och politiken. Älskade traditioner ska smutskastas och framställas som problematiska — såvida de inte tillhör en annan kultur än den svenska. Då ska de istället hyllas, framhållas som viktiga och förknippas med positivt laddade värdeord.

De dubbla måttstockarna i museernas beskrivningar är uppenbara: ingen skugga får falla över någon högtid som nyligen importerats genom invandring, men svenska traditioner får inte framstå som något fint.

Det är en ståndpunkt som känns igen: Sverige har ingen riktig kultur, midsommar är töntigt, ursvenskt är bara barbariet, det finns inget som är inhemskt svenskt och skulle det trots allt finnas så är det värdelöst. Alla andra kulturer är bra och har ett stort värde, men den svenska saknar betydelse. Det är viktigt att människor från andra delar av världen får behålla sin kulturella särart, men svensk kultur innehåller inget som svenskarna har rätt att vilja bevara. Alla kulturer utifrån berikar Sverige, men den svenska kulturen har inget att bidra med.

Vi har hört det förut, i tusentals olika varianter och till leda. För många av oss började det redan i grundskolan och ekot fortsatte sedan genljuda ända upp i vuxenvärlden. Samma budskap har framförts — ibland med otvetydig emfas och ibland genom subtila antydningar — i media, av politiker och av myndighetsföreträdare. Läs gärna Anders Lindbergs nyliga debattartikel i Aftonbladet som exempel. Hans resonemang verkar vara att eftersom inga svenska traditioner egentligen är svenska bör vi utan förbehåll omfamna allt som förs in utifrån, inte minst böneutrop. Annars är vi motståndare till religionsfrihet, NATO-sabotörer och Putins nyttiga idioter.

Varför fortgår detta? Den bristande logiken och hyckleriet är lätt att se. Det bör vi också påpeka. Även om det tar emot att lyfta sådana självklarheter bör vi påtala att svenskarna också är ett folk och har samma rätt till stolthet över sin kultur och sina traditioner som alla andra folk i världen.

Vi bör emellertid inte stanna där. Sättet att uttrycka sig om traditioner med djup förankring i Sverige bör stämma till eftertanke. Varifrån kommer detta behov av att uttrycka självförakt? Hur har det letat sig in i våra institutioner och kommit att genomsyra massmedia, utbildningsväsende och politik? Vad vill man åstadkomma med denna påbjudna självförnedring? Vilka ställningstaganden och behov ligger bakom? Och vad gör det med vår nationella samhörighet, vårt samhälle och Sverige som land?