En epok i svensk kulturhistoria, del 3: Stenåldern

Vackert formade stenyxor på Historiska museet i Stockholm.

Runt år 13000 f.Kr. började inlandsisen dra sig undan från de sydligaste kuststräckorna i Skåne, så att den första glimten av Sverige tittade fram. Fyra årtusenden senare hade isen krympt tillbaka ända till Norrland. Sakta sipprade livet in över de nyexponerade landmassorna, först växter och sedan djur. Det är då, inom detta tidsspann, som Sveriges tidigaste befolkning etablerar sig. Sverige var förbundet med kontinenten via en landbrygga till Danmark och över denna kom människorna till vår del av världen. Arkeologiska fynd talar för att de var tidigt på plats. Den äldsta bosättning som lämnat spår i Sverige har bedömts vara från omkring 11000 f.Kr. och påträffades vid Finjasjön i Skånes nordöstra del. Vi kan alltså räkna med att det gått ungefär 13000 år sedan den första människan steg in i det område som senare skulle bli svenskt. Vem denna människa var har vi förstås ingen aning om och personen i fråga visste inte att hen i samma stund inledde den svenska stenåldern. Denna tidsepok kom sedan att vara fram till cirka 1800 f.Kr., då bronsåldern tog vid.

Vad var det då för landskap som mötte de människor som först satte sin fot här? Det vi får föreställa oss är en trädfattig tundra, genombruten av älvar med vilt forsande vattenmassor och tusentals sjöar. I det kyliga och torra klimatet levde vildrenar, som blev nykomlingarnas främsta bytesdjur. Av dem fick man föda, vapen, redskap, kläder och tält. När landförbindelsen till kontinenten översvämmades kring år 8000 f.Kr. hade Sverige hunnit få ett varmare klimat än idag. Lövskogar bredde ut sig, kärrsköldpaddor simmade i vattendragen och vilda vindruvor växte. Kort senare, ca 7500 år f.Kr., kom andra människor in via nutida Finland från öster och norr. Fler anslöt sig över tid. Under stenåldern innehöll landet olika folkgrupper med olika sätt att leva och förmodligen olika språk.

Förändringarna i landskapet, klimatet och befolkningen gjorde stenåldern till en dynamisk period, då livsbetingelser och kultur genomgick stora skiften. Ofta skiljer man på två olika stenåldersperioder: äldre stenålder (jägar- och samlarstenåldern, cirka 11000 f.Kr.-4000 f.Kr.) och yngre stenålder (bondestenåldern, cirka 4000 f. Kr.-1800 f. Kr.)

Äldre stenålder (jägar- och samlarstenåldern)

Under periodens första del var klimatet bistert. Befolkningen som tog sig hit bestod av kringflyttande jägare, som levde i små släktbaserade grupper. Under sommaren bodde man vid kusten, där man fiskade och jagade säl. På vintern flyttade man in i landet för att jaga renar. Med tiden blev klimatet mildare och älgar, uroxar, hjortar, rådjur, harar och björnar dök upp bland bytesdjuren. Bär, frukt och nötter hämtades ur naturen.

Redskap vid jakten var spjut, pilar och ljuster. Vassa spetsar och hullingar knackades fram ur flinta. Det enda tamdjuret var hunden, som användes vid jakten. En jaktmetod var att driva bytesdjuren ner i fångstgropar. För fiske har man använt mjärdar, nät och fiskekrokar. Av djurens skinn, skelettdelar och tänder har man tillverkat kläder och andra nyttoföremål.

Kanske såg stenåldersmänniskornas kläder ut ungefär så här. Några fynd av bevarade stenålderskläder finns emellertid inte, så säkra kan vi inte vara. Dräkterna ovan visas på Smålands museum i Växjö.

Mycket talar för att jägarstenålderns människor hade ett gott liv och var ganska friska. Det verkar också ha varit en fredlig tid: få fynd talar för aggression mellan människor. Männen blev 40-60 år gamla, kvinnorna 35-50. Ett skelettfynd i Skåne av en kvinna som levde för cirka 9000 år sedan (den så kallade Barumskvinnan eller Bäckaskogskvinnan) visar att hon hade kariesfria tänder och tillgång till en varierad kost. Förändringar i skelettet berättar att hon fött många barn.

Under äldre stenåldern var husen tillfälliga och lämnade få spår för dagens arkeologer att utforska. Ofta utgjordes de av skinnklädda hyddor. Så kallade grophus, där kanterna på en utgrävd grop var en del av bostadens väggar, förekom också. Ovanpå gropen restes en hydda som tak.

Denna modell av en boplats från äldre stenålder visas på Smålands museum.

Spåren efter jägarstenålderns människor utgörs främst av redskap och enkla gravar. De döda begravdes sittande i gropar. Ibland fick de med sig föremål i graven, vilket talar för att man trodde på ett liv efter döden. Vanliga gravgåvor var vapen, fiskeredskap, smycken och offrade djur.

Yngre stenålder (Bondestenåldern)

För 6000 år sedan trädde stenåldern in i en ny fas. Klimatet hade blivit mildare och de tidigare kala vidderna täcktes av skog. Älg, hjort, rådjur, björn och vildsvin blev vanligare, men uroxen dog ut. I fiskrika kustområden i söder uppstod fasta bosättningar, där de enkla hyddorna ersattes av riktiga hus, ofta placerade på en höjd eller en slänt mot vattendrag. Med hjälp av stockbåtar och skinnklädda kanoter tog sig fiskarna ut på vattnet.

Stora förändringar skedde omkring 3000 f.Kr. när en livsstil baserad på jordbruk och djurhållning trängde in söderifrån. Jakt och fiske var fortfarande viktigt, men odlingskonsten bidrog till kosthållningen. Jorden iordningställdes med svedjebruk, vilket skapade öppen och bördig mark. Grödorna var framför allt nakenkorn, nakenvete och emmervete. När jorden armats ut blev människorna tvungna att söka nya marker, men odlingen gjorde ändå att befolkningen blev mer bofast. Samtidigt började man hålla tamboskap i form av kor, grisar, får och getter. Maten tillagades i kokgropar, som värmdes upp med hjälp av heta stenar och fungerade som ugnar.

Den nya typ av bostäder som följde på jordbrukets ankomst var större och beständigare än de tidigare. Husen var ofta 10-15 m långa och runt 6 m breda. Väggarna utgjordes av stolpar och tätades med flätat ris som kläddes med lera. Taket täcktes av vass. Inomhus fanns en eldstad mitt på golvet och rökhål lämnades under taket vid gavlarna. Rester av stolphål och eldstäder är vanliga arkeologiska fynd från denna tid. I anslutning till bostäderna har man även hittat gropar som använts som skafferier eller soptunnor.

Ungefär så här kunde det se ut i en bostad under bondestenåldern. I huset levde människor och djur tillsammans. Det rekonstruerade huset finns i Ekehagens forntidsby.

Liksom under äldre stenålder gjordes kläder av skinn. Som tråd användes senor. Smycken tillverkades av bärnsten, tänder och skelettdelar. Verktygen utvecklades och tog sig ofta konstnärliga uttryck. Stora stenyxor blev vanliga och kunde slipas till rundade och släta former. (Se bild överst.) Metall började dyka upp, men var fortfarande en sällsynt och eftertraktad vara. Det hände att stenföremålen höggs och formades för att likna mer exklusiva verktyg av brons. Ibland tillverkades de för att användas som kultföremål snarare än redskap.

Även om många fornfynd från stenåldern är av just sten, så vet vi att trä var ett viktigt material för dåtidens människor. Ett betydelsefullt vittnesbörd om träets betydelse är Kalvträskskidan från Västerbotten, som är ett av världens äldsta bevarade träföremål och det äldsta kända föremålet relaterat till skidåkning. Skidan visar att stenåldersmänniskorna var skickliga träslöjdare, som visste hur man kunde dra nytta av träets egenskaper. Tack vare Kalvträskskidan vet vi också att de utvecklade metoder för att förflytta sig på snö och is.

En nymodighet under yngre stenåldern var keramiken. Lerkrukor formades och brändes för att användas som kastruller, kannor och förvaringskärl. Vatten hämtades i krukorna och kunde kokas upp över elden. Idag kallas kärlen för ”trattbägare” på grund av formen med ett avsmalnande bottenparti. Ofta var de vackert dekorerade med mönsterbildande streck och linjer. Ett särskilt kulturuttryck är den så kallade gropkeramiken, som tillverkades bland jägar- och fiskarfolk utmed kusterna och dekorerades med gropmönster.

Stenålderns föremål, såväl vapen som keramikkärl, ger ofta uttryck för estetiska ambitioner. Dessa vackert dekorerade kärl finns på Historiska museet i Stockholm. På grund av kärlens form brukar man tala om en trattbägarkultur.

Ett annat uttryck för stenåldersmänniskornas skaplynne är hällristningarna, som nu börjar uppträda i mängd. De har mycket att berätta om sin tids livsvillkor och tankevärld, men det är svårt att avgöra om bilderna representerar en djupare innebörd. Kanske placerades de vid särskilda mötes- eller kultplatser. Ofta avbildas djur, vilket kan ses som en önskan om god jaktlycka eller en hyllning till djur som tillskrivits magiska egenskaper. Människor förekommer också, ibland inbegripna i aktiviteter som vi idag har svårt att tyda. På stenåldersristningar är det — till skillnad mot ristningar från bronsåldern — inte möjligt att avgöra människofigurernas kön. Kanske talar det för ett samhälle där könsrollerna inte var lika tydliga som under påföljande epoker, men säkra kan vi inte vara.

Hällristningar från stenåldern vid Nämforsen i Ångermanland. Under minst ett par årtusenden knackades mängder av bilder in i de rundade hällarna vid vattnet. Figurerna vittnar om älgens betydelse som bytes- och kultdjur.

Under yngre stenåldern förändrades begravningstraditionerna, så att gravarna markerades med stenkonstruktioner ovan jord. Sådana så kallade megalitgravar byggdes först i form av dösar, senare gånggrifter och hällkistor. Kanske avspeglar det ändrade gravskicket förändrade religiösa uppfattningar. Gravarna kunde återanvändas vid flera begravningar och kom därför att innehålla grupper av döda människor. Gravfält med samlingar av gravar började också uppträda. Megalitgravarnas stenblock väger ibland flera ton och hur de förflyttades vet vi än idag inte.

Under yngre stenåldern började megalitgravar resas över de döda. Här ses Luttra gånggrift, som byggdes för cirka 5200 år sedan.

Stenålderns avslut i Sverige inleddes i en helt annan del av världen. För cirka fem tusen år sedan började ett herdefolk norr om Svarta havet och Kaspiska havet förflytta sig därifrån med vagnar, oxar och hästar. De kom sedan att befolka stora delar av Europa genom omfattande migration. Till Sverige nådde de cirka 2800 f.Kr och förde med sig nya kulturuttryck och ett nytt språk. Här har deras kultur ofta kallats stridsyxekulturen efter de ceremoniella yxor som påträffats i gravarna. I det kontinentala Europa har man istället talat om den snörkeramiska kulturen på grund av traditionen att dekorera keramikföremål med avtryck av snören. I mer modern litteratur benämns de yamnaya. Efter yamnayas ankomst utvecklades en bronsålderskultur i Norden och en ny epok inträdde.

Ett inlägg där du kan läsa om utvecklingen under den svenska bronsåldern finns här.

Den fascinerande yamnayakulturen och hur den kom att spridas beskrivs här.

Tryckta källor:

Erikson, Bo G; Löfman, Carl O (1985), Sagan om Sverige, Natur och Kultur

Lindqvist, Herman (1993), Historien om Sverige. Från islossning till kungarike, Norstedts

Ohlmarks, Åke; Baehrendtz, Nils Erik (1999), Svensk kulturhistoria. Svenska krönikan, Forum

Åberg, Alf (1991), Vår svenska historia, Natur och kultur

Otryckta källor:

Orusts förhistoria – Mat på tallriken

https://kulturparkensmaland.se/utstallningar/kommande-utstallningar/13-000-ar/

https://popularhistoria.se/sveriges-historia/forntid/yngre-stenalder-bonderna-ville-aga-sin-mark

http://wadbring.com/historia/undersidor/stenalder.htm

https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/sveriges-stenalder-bronsalder-och-jarnalder

Information har även inhämtats på Historiska museet i Stockholm, Falbygdens museum, Smålands kulturpark och Ekehagens forntidsby.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s