Förr i världen var kyrkklockan en dyrbar klenod för sockenborna och ofta källa till viss stolthet. Den fyllde flera viktiga funktioner, såsom att kalla människor till gudstjänst, ringa själaringning när någon dött och varna när fara hotade. Klockringning kunde tillgripas när någon befarades ha gått vilse i skogen för att hjälpa den vilsegångna att hitta tillbaka. Kyrkklockorna gavs också en framträdande plats i folktron och figurerar i många lokala sägner.
Föremål av metall har av tradition betraktats som magiskt verksamma och på grund av kopplingen till kristendom ansågs metallen i kyrkklockor vara särskilt laddad. Avskrap från kyrkklockor var en vanlig ingrediens i trolldomsdekokter, salvor och läkemedel. Av metallen kunde man stöpa kulor att ladda sin bössa med när det var nödvändigt att jaga bort övernaturliga väsen – vanliga kulor bet inte, men med kulor av klockmalm kunde man lyckas.
Folktrons väsen, framför allt trollen och jättarna, ansågs avsky kyrkklockornas klang. En spridd föreställning var att jättarna av den anledningen flydde från Sverige när landet kristnades. På många platser finns ”jättekast” i form av stora stenbumlingar, som enligt lokal tradition ska ha hamnat på åkrar och fält när jättarna i desperation slängt dem mot kyrktorn för att få tyst på ringandet. Det hände också att man ringde i klockorna när någon troddes ha blivit bortförd av troll eller jättar. Tanken var då att plåga förövarna tills de släppte fången fri.
Många svenska folksagor och sägner berättar om kyrkklockor. Ett vanligt sägenmotiv är att en kyrkklocka blivit stulen eller på något sätt hamnat på botten av en sjö. Örkelljungas kommunvapen innehåller en kyrkklocka som illustrerar en sägen om hur klockan i samband med ringning flög ur tornet och störtade i Prästsjön. En annan typisk klocksägen handlar om kyrkklockan i Själevad, som du kan läsa om här. Sägner om jättar som flytt till avlägsna platser på grund av klockornas plågsamma ljud återberättas här och här.
Berättat om kyrkklockor
När dom byggde kyrkan så bodde det jättar i bergen ikring sjön, och dom var så oskapli’ elak över kyrkan och tålde inte höra ljuden av kyrkklockorna. Så var det en jätte, som bodde på andra sidan sjön oppi Åsberget. När han fick höra kyrkklockorna första gången så vart han så vida sinnu, så han tog stora stenar och kastade över sjön och mente att slå sönder kyrkan. Men endera var stenarna för stora eller var jätten för klen, för stenarna föll ner i sjön en liten bit från stranden på hännar sida åt kyrkan till. Där syns dom än idag när det är lågt vatten i sjön, och dom där stenarna kallas för jättestenarna. Det fanns jättar på anda sidan älven också, oppåt Västannora och Skorsberge, och dom hade sina slogängar på Dragsängarna invid älven. Nu måtte dom ha kommit sams om på något vis, folket och jättarna, att när jättarna höll på och slog på sina marker så fick man inte ringa i kyrkan. Men så en gång så hitta’nte bättre på än att det var en jätte där och slog, och han stod just och brina lien sin, när kyrkklockorna börja på bångla i Åls kyrka och kalla folket tillhopa till gudstjänst. Jätten vart då sinnu förstås och kasta brynet mot kyrkan för att slå av tornet. Men han drog till för strängt, så brynet flög över kyrkan och ställde sej på ända i sjön. När det blir ovanligt lågt vatten i sjön så sticker udden på brynet opp över vattnet, och då säger dom gamla att det blir nödår.
Tryckt källa: Bengt af Klintberg 1972: Svenska folksägner. Stockholm. s. 121
Det fanns sådana förr som kunde trolla till sig andras mjölk. De hängde strumpor över en stol och mjölkade. De kunde också stå i en dynga och mjölka ett strumpeband. De drog då från grannens. Att skjuta en mjölkhare tillgick på följande sätt. Man skrapade malm av en kyrkklocka en torsdagsnatt vid fullmåne. Av den metallen stöpte man en kula med vilken man sköt haren. Det skottet träffade alltid och haren gick upp i rök.
Tryckt källa: Gerd Rylander 2002: Folkminnen från Mark IV: Sägner och folktro i 1800-talets Surteby-Kattunga. Rydal. s. 78-79
Tryckta källor:
Ejdestam, Julius (1992), Svenskt folklivslexikon, Rabén och Sjögren
Schön, Ebbe (2000), Älvor, troll och talande träd. Folktro om svensk natur, Semic
Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö. Hur vi tänkt, trott och trollat, Prisma
–
Otryckta källor:
https://www.orkelljunga.se/16/kommun-och-politik/kommunfakta/kommunvapen.html
Kulturminnet 
Pingback: Den svenska folktrons ordlista: väsen, trolldom, skrock och sägner | Kulturminnet