Klenoder ur vårt kulturarv, del 17: Karl XII:s kulknapp

Ingen vet riktigt vad som utspelade sig i slaget vid Fredriksten 1718, men vi vet att kung Karl XII på kvällen 30 november gav sig ut för att personligen inspektera belägringsarbetet i löpgravarna. För att få bättre överblick ska han ha tagit sig upp på kanten och lagt sig på mage. Att kungen på detta sätt exponerade sig för kulregnet som ven i mörkret kan tyckas dumdristigt, men blir mer begripligt i skenet av tidsandan; många, kanske även Karl XII själv, trodde att kungen var närmast osårbar. Det var han nu inte. Hans närmaste officerare fick se honom rycka till för att sedan bli liggande stilla. En kula hade gått genom hans huvud och kungen var död.

Några månader senare kom soldat Mårten Nilsson Nordenstierna (Nordstjärna) hem till sin väntande familj på soldattorpet i Öxnevalla i Marks härad. Hemma i Öxnevalla började han berätta vitt och brett om hur han sett den svenske kungen stupa. Han hävdade också att han hade plockat upp kulan som passerat genom kungens huvud och då upptäckt att den var gjord av en knapp från en av Karl XII:s egna uniformer. Till bevis visade han stolt upp en guldfärgad kulknapp.

Nordenstiernas framtoning uppfattades av omgivningen som skrytsam. Efter en tid ska han emellertid ha veknat och blivit rädd att kulan kunde föra onda krafter med sig. Han konsulterade en präst och slängde sedan – på dennes inrådan – kulknappen i ett grustag i närheten av hemmet.

Två hundra år senare, närmare bestämt 1924, såg smedmästare Carl Hjalmar Andersson något som glimmade på grusgången utanför hans hem. Han hade hämtat grus i anslutning till det gamla soldattorpet och då fått med sig en guldfärgad kula bland stenarna. Andersson var bekant med berättelsen om Karl XII:s kulknapp och lämnade några år senare in kulan till intendent Albert Sandklef på Varbergs museum. Denne konkluderade att kulan torde vara äkta och beslutade att ställa ut den på museet.

Kulknappen, som än idag är publikmagnet på Varbergs museum, är en mässingsmantlad blykula. Genom åren har åtskilliga undersökningar gjorts, både av kulan i sig och av Karl XII:s kvarlevor, men några säkra slutsatser rörande kulans äkthet har inte kunnat dras. Den kungliga graven i Riddarholmskyrkan har öppnats fyra gånger och man har kunnat konstatera att skadorna på kungens kranium överensstämmer väl med vad man skulle kunna förvänta sig av ett skott med den aktuella kulans storlek, avlossat på nära håll. Hålet i hans hatt har också rätt dimensioner och det mitokondrie-DNA som hittats i kulan skulle kunna vara kungens, även om det inte går att fastslå med säkerhet. Inga blyfragment har återfunnits i Karl XII:s skalle, men mässingshöljet kan ha skyddat.

En av anledningarna till all den möda som lagts ner på att klargöra omständigheterna kring Karl XII:s död är den historiska betydelsen. Om kungen sköts med en knapp från den egna uniformen, så kan kulan inte ha kommit från den norska sidan; den måste ha avfyrats av någon i de egna leden, som haft möjlighet att stjäla den. Det är inte en omöjlig tanke. Folket var krigstrött och efter alla nederlag hade kungens popularitet dalat. Det fanns också konkurrenter om tronen, som tjänade på hans död. Att kungens mördare valt en så ovanlig typ av ammunition kan också ha haft en fullt logisk förklaring; den som sköt kan ha varit påverkad av tidens vidskepliga föreställningar, enligt vilka kungen stod under beskydd av gudomliga krafter och enbart kunde dödas med något av sina egna föremål.

Kulknappen och legendfloran kring den har blivit föremål för många teorier och tolkningar. Många är också de som tagit på sig skulden och utgett sig för att vara den skyldige kungamördaren. Hyllmetrar av historisk litteratur och avhandlingar har skrivits för och emot kulknappsteorin. Ändå vet vi fortfarande inte vad som är sanning och sägen. Påståendet att Karl XII mördades med en knapp från sin egen uniform har ännu varken kunnat bevisas eller motbevisas – men sista ordet är nog inte sagt.

Tryckta källor:

Henriksson, Alf (1963), Svensk historia, Bonniers

Lindqvist, Herman (1996), Hermans historia. Kungar och drottningar, öden och äventyr i Sveriges förflutna, Sveriges Radios Förlag

Åberg, Alf (1978), Vår svenska historia, Natur och Kultur

Otryckta källor:

https://digitaltmuseum.se/011024191218/kulknappen

https://sverigesradio.se/artikel/80115

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kulknappen

https://www.vgregion.se/f/kulturutveckling/museer-och-besoksmal/digiseum/upptack-vara-samlingar/objekt–foremal/kulknappen/

Information har även inhämtats på Hallands kulturhistoriska museum.

Tänkvärt om kultur, del 67

Vi slås ofta av att människor reser hit från Sydkorea, Japan, USA och Belgien för att lära sig mer om vårt svenska världsarv, medan vårt inhemska intresse är betydligt svalare. Undrar varför det är så?

– Britt-Marie Forsell, ägare till en världsarvsklassad hälsingegård

Svenska folksagor, del 36: Den blå oxen

Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Barnens svenska folksagor, som sammanställts av Mary Örvig. Jag återger den fritt.

Det var en gång en fattig pojke som gick ute i skogen och vallade kreatur. Bäst som han gick där bland de betande djuren, hörde han ett väldigt dån bland träden. Det kom närmare och närmare och pojken blev så rädd att han sprang bakom en sten och gömde sig. Det knakade och brakade i buskarna och plötsligt stod en väldig oxe framför honom. Hans färg var underlig, för den var alldeles blå.

Oxen gav sig in i flocken av kreatur och började stångas så våldsamt att pojken måste ta en stor käpp att slå honom med för att få iväg honom. Han slog och slog, tills den blå oxen sade:

”Slå mig inte! Bara du låter mig gå här bland de andra djuren och beta, så ska jag löna dig rikligen.”

Pojken stirrade häpen på oxen, som kunde tala.

”Jag är en förtrollad prins”, fortsatte oxen. ”Låt mig få följa med kreaturen hem i kväll! När du stängt in dem för natten skall du sätta dig på min rygg, så får du följa med mig ut i världen.”

Pojken lät då oxen gå ifred. Då kvällen kom drev han hem sin hjord och oxen följde snällt med. På natten släppte han lös djuret, satte sig upp på dess rygg och gav sig iväg.

När oxen hade sprungit både länge och väl kom de till en stor skog, där alla träd bar blad av silver.

”Nu måste du hoppa ner”, sa oxen. ”Snart kommer en väldig stridshär för att slåss mot mig. Det är nog bäst att du klättrar upp i ett träd under tiden. Men akta dig noga för att plocka några blad! Ett kan du få ta, men inte fler.”

Pojken klättrade genast upp i ett träd, och strax därpå hörde han larm och oväsen långt borta. Det kom allt närmare och snart såg han en stor här komma tågande. Oxen gav sig genast i strid med den och snart hade han stångat ihjäl hela hären. Men det ena hornet hade han tappat.

Pojken ryckte till sig två blad, klättrade ner ur trädet och satte sig upp på oxen. Så färdades de vidare tills de kom till en stor skog, där träden bar blad av guld. Liksom förra gången sade oxen till honom att klättra upp i ett träd och gömma sig, för en ny stridshär skulle snart komma.

”Men akta dig väl för att ta några blad!” tillade han. ”Ett kan du få ta, men inte fler.”

Snart kom en väldig här tågande. Oxen började genast stångas och snart hade han gjort slut på alla soldaterna. Men då hade han också tappat det andra hornet.

”Nu kan du komma ner igen”, sade han till pojken.

Då pojken klättrade ner ur trädet, passade han på att ta två blad och gömma dem i sin tröja. Därpå fortsatte de sin färd.

När oxen sprungit både länge och väl kom de åter fram till en stor skog, men här hade träden blad av diamanter.

”Här kommer ännu en här att möta mig”, sade oxen. ”Men nu har jag inga horn kvar att slåss med. Därför blir jag säkert dödad. När jag är död, ska du se efter i mitt ena öra. Där hittar du en silkesduk. När du breder ut duken får du allt vad du kan önska dig. I det andra örat finner du en pipa, och när du blåser i den kommer en häst med guldsadel, guldpiska och hovar av diamanter.”

Det gick alldeles som oxen hade sagt. Den stora hären kom tågande, men som oxen inte hade några horn att försvara sig med, blev han snart dödad. Då hopade pojken ner ur trädet, samtidigt som han passade på att ta två blad med sig. Därpå gick han fram till oxen och hittade där både duken och pipan. Han blåste i pipan och strax kom den allra vackraste häst springande. Det glänste av guldsadeln och guldpiskan och det gnistrade om hovarna av diamanter.

”Sätt dig upp på min rygg, så ska jag föra dig till en stuga där du kan be om härbärge”, sade hästen.

Pojken gjorde så och det bar av i vild fart över stock och sten. Snart kom de till en stuga. Pojken steg av hästen, som genast försvann, och så gick han in i stugan. Där bodde en liten gumma, som hälsade vänligt på honom. Pojken frågade om han fick stanna över natten och det fick han gärna.

”Du kan få ligga i vrån därborta”, sade gumman.

Tidigt nästa morgon gjorde gumman sig iordning att gå ut.

”Någon mat har jag inte att ge dig”, sade hon. ”Varje dag måste jag gå till glasberget för att tigga lite pengar att köpa mat för.”

”Vad är det för ett berg?” frågade pojken.

”Jo, ser du”, svarade gumman, ”på glasberget står ett slott, och på en guldtron i slottet sitter en prinsessa med guldkrona på huvudet. Om en man kan rida uppför berget och in till henne, kan hon bli befriad, annars måste hon sitta där hela sitt liv. En mängd riddare och förnäma herrar försöker varje dag att rida uppför glasberget, men ännu har ingen lyckats.”

När gumman givit sig iväg bredde pojken ut sin duk och önskade sig god mat. Han åt sig ordentligt mätt, och det som blev över gömde han undan åt gumman. Därpå blåste han i sin pipa, och hästen kom springande.

”Här i min sadelväska ligger en dräkt stickad med guld. Tag den på dig och sätt dig sedan på min rygg, så ska vi rida uppför berget till prinsessan. När du kommer fram till henne, så ska du kasta ett silverblad i hennes knä.”

Pojken klädde sig i den vackra dräkten och satte sig upp på hästen. Som en stormvind sprängde den iväg och for rakt uppför glasberget till slottet. Där steg gossen av, gick in i slottet och fram till prinsessan, där hon satt på sin tron. Han hälsade höviskt på henne och kastade ett silverblad i hennes knä. Så vände han och gick raka vägen tillbaka ut till hästen.

Pojken red ner på andra sidan av berget, och där såg han den gamla gumman sitta. Han kastade några mynt till henne och red sin väg. När de kom fram till stugan hoppade gossen av hästen, bytte kläder och gick in, medan hästen försvann in i skogen.

Då gumman kom hem hade pojken dukat fram all den goda maten. Han bad henne sätta sig ner och äta. Hon kunde inte förstå var pojken hade fått alla godsakerna ifrån, men då hon märkte att han inte ville tala om det för henne slutade hon att fråga. Istället berättade hon att hon tidigare på dagen hade fått se en ståtlig ung riddare, som hade gett henne ett par silvermynt.

Andra dagen gick det på samma sätt. Så fort gumman gett sig iväg kallade pojken på sin häst och red bort till glasberget. Denna gång kastade han ett guldblad i prinsessans knä. Hon reste sig till hälften och strålade av glädje över att han kommit så långt för att befria henne, men pojken vände och gick ut till sin häst.

Tredje dagen upprepade allt sig likadant och pojken kastade ett blad av diamanter i flickans knä. Hon reste sig upp och räckte honom handen, men han låtsades inte se den, utan skyndade sig ut igen. När han kom fram till stugan gick han in, bredde ut duken och lät den ställa fram de allra läckraste rätter åt gumman. Därpå gick han ut, satte sig till häst och red ut i världen.

När han ridit både långt och länge kom han till ett stort slott, som låg och lyste i solen. Där bodde den förtrollade prinsessan, som nu hade fått komma hem igen, sedan hon blivit befriad. Pojken klev av hästen, klädde sig i sina trasiga kläder och gick in i slottet för att begära tjänst. Han fick plats som kolpojke och skulle bära ved och vatten till köket. Just som han kom in fick han se köksmästaren i färd med att ordna prinsessans mat på ett stort fat. Pojken gick fram och frågade om han kunde få lägga ett blad på hennes tallrik. Det fick han och lade då dit det andra silverbladet som han burit med sig. På den andra rätten lade han guldbladet och på den tredje bladet av diamanter. När maten bars in till prinsessan och hon fick se de tre bladen blev hon mycket överraskad och undrade vem som hade lagt dit dem. Köksmästaren svarade att det hade kolpojken gjort. Prinsessan blev då ännu mer förbryllad och bad köksmästaren höra var kolpojken fått bladen ifrån. Det ville pojken emellertid inte svara på. Istället sprang han ut och blåste i sin pipa, så att hästen kom. Han tog på sig den guldstickade dräkten, satt upp i sadeln och började rida vid slottet. Prinsessan fick syn på honom från fönstret och undrade vad det var för en ståtlig riddare som kom. Hon sprang ner på borggården för att titta och kände då genast igen den unge riddaren som kastat de tre bladen i hennes knä när hon satt uppe på glasberget. Hon tog honom vid handen och förde honom upp till slottet, där de genast firade sitt bröllop.

Men då pojken kom ner på gården igen stod hästen kvar.

”Ta ditt svärd och hugg av mitt huvud!” sa hästen.

”Det vore väl en dålig lön efter allt du gjort mig”, sa pojken.

Men hästen bad så bevekande att pojken till slut måste göra som han sade. Och i samma stund som svärdshugget föll stod en vacker prins framför honom.

”Ser du, det var jag som var förvandlad till den blå oxen”, sade prinsen. ”Och när oxen dödades blev jag den vackra hästen, som hjälpte dig att vinna prinsessan. Nu ska jag resa hem till mitt land igen.”

Därpå tackade han pojken varmt och gick. De såg honom aldrig igen, men pojken och hans prinsessa levde lyckliga och glada både länge och väl.

Vackra och spännande gravhögar runt om i Sverige

Runt om i Sverige, från Skåne till Norrbotten, finns gravhögar från brons- och järnålder. Många av dem är vilorum åt forntida stormän och -kvinnor och försedda med rikliga gravgåvor. Ofta är gravhögarna belägna på platser av stor historisk betydelse, vilket gör dem spännande att besöka och utforska. Just nu kan du gå in på kulturföreningen Allmogens blogg och läsa mer om några av vårt lands intressantaste högar och deras kulturhistoriska sammanhang. Inte minst presenteras Hågahögen, Anundshög och de mäktiga kungshögarna vid gamla Uppsala. Dessutom beskrivs Lugnarohögen, som orsakade en arkeologisk sensation när den vid utgrävningen visade sig innehålla en skeppssättning, och Inglingehögen, vars krön smyckas av en stentron.

Du hittar texten här:

https://allmogens.se/spannande-gravhogar/

Ordspråk och talesätt, del 31: Land skall med lag byggas

bild ordspråk

Land skall med lag byggas är ett gammalt och ofta använt uttryck, som är hämtat ur de medeltida landskapslagarna. Uttrycket utgör inledningsorden till Upplandslagens byalagsbalk från år 1296. Fortsättningen lyder: ”och ej med våldsgärningar. Ty då går det landen väl, när lagen följs.” I Hälsingelagen från 1320-talet utvecklas resonemanget ytterligare: ”Med lag ska man bygga land. Fördenskull, att vore ej lag i landet, då kunde ingen bosätta sig där. Därför är lag stiftad, först av Gud och så av vår konung, med välborna mäns och hela allmogens samtycke, att goda människor måtte få njuta gott av sin fridsamhet och de vrångvisa näpsas.” På 1800-talet valde kung Karl XV att göra uttrycket till sitt valspråk.

Även i andra delar av Skandinavien har liknande formuleringar funnits i olika lagtexter, exempelvis den norska Frostatingslagen. Frasen är idag det isländska polisväsendets motto och på Köpenhamns byrets domstolsbyggnad kan man läsa: ”Med lov skal man land bygge”.

Tryckta källor:

Hellsing, Hellquist och Hallengren (2000), Bevingat, Albert Bonniers Förlag

Thaning, Olof (red. 1982), Sverigeboken, Det Bästa

Otryckta källor:

http://runeberg.org/nfbo/0537.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Land_skall_med_lag_byggas

Kulturhistoriska sevärdheter, del 54: Dals Rostocks brunnsmiljö

20200713_123353

Dals Rostock är en liten ort med omkring 800 invånare mitt i Dalsland, nedanför Kroppefjälls högplatå. Det kanske lite märkliga namnet kommer sig av att två gårdar tidigare avgränsades av en bäck med en stockbro över; rå betyder gräns och stock syftar på bron. Förledet ”Dal” markerar att platsen ligger i Dalsland.

Orten har anor från 1700-talet, då en källa med järnhaltigt vatten hittades på platsen. Källvattnet fick rykte om sig att vara hälsobringande och en kurort växte fram. Hälsobrunnens glansperiod inföll i mitten av 1800-talet, då Dals Rostock var en av Sveriges främsta kurorter. Människor från hela landet kom för att dricka brunn, bada gyttjebad, delta i sjukgymnastik och på andra sätt genomgå behandlingar för att bota krämpor och stärka hälsan. Periodvis var besökarna så många att de fick inhysas i stugor runt om i bygden. Brunns- och badhus uppfördes och på grund av brunnsortens popularitet försågs det lilla samhället med järnvägsstation och postkontor.

Med tiden kom Dals Rostock att få allt större betydelse inom vård och hälsa. 1911 anlades Kroppefjälls sanatorium i området. I anslutning till kurorten verkade dessutom Johannes Henriksson, som brukar betraktas som pionjär inom medicinalväxtodling i Sverige. Hans odlingar kom att bli mycket omfattande och försåg apoteken med många av de växtpreparat de behövde.

Dals Rostock förblev en aktiv brunnsmiljö in på 1930-talet. Kurortskulturen kom sedan att tyna bort och 1948 stängdes verksamheten. Flera byggnader och miljöer från kurortstiden har emellertid bevarats och går nu att ta del av som kulturminnen.

Vid Dals Rostocks gamla hälsobrunn finns idag en örtagård som iordningställts till minne av Johannes Henrikssons arbete. Odlingarna rymmer runt 250 olika växter, vars användningsområden och medicinska betydelse förklaras på skyltar. I hembygdsmuseet, som är inhyst i kurortens gamla restaurangbyggnad, finns en äldre apoteksmiljö och ett stort antal föremål från brunnstiden. Ett intressant inslag är de käppar, proteser och andra föremål som kurortens besökare lämnat kvar efter sin vistelse.

20200713_124319

20200713_124123

I Gula villan, där brunnsortens läkare bodde, finns ett sommarcafé, som serverar hembakt bröd. På området ligger även ett antikvariat, där det inte minst går att hitta faksimilutgåvor av Johannes Henrikssons böcker om medicinalväxter, liksom nytryck av de folkloristiska uppteckningar han gjorde i Dalsland.

Tryckta källor:

Ottosson, Mats och Ottosson, Åsa (2008), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

Otryckta källor:

Om Dals Rostock

https://www.mellerud.se/uppleva-och-gora/museer/hembygdsmuseum-dals-rostock/

https://www.vastsverige.com/mellerud/produkter/ortagarden_i_dals_rostock/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Dals_Rostock

Information har även inhämtats vid besök i Dals Rostock

Kulturarvsdagen 2021

Nu närmar sig den årlig kulturarvsdagen, som denna gång infaller helgen 10-12 september. Detta år kan vi glädjande nog se tecken till att samhället börjar öppna upp igen. Det digitala utbudet har minskat och många arrangemang genomförs på plats, om än med restriktioner. Fantasin har varit stor och det erbjuds ett stort antal vitt skilda aktiviteter över hela landet. Jag har valt ut en favorit från varje landskap, som jag presenterar nedan. Fler evenemang hittar du på Riksantikvarieämbetets hemsida.

Blekinge: I byn Norje utanför Sölvesborg arrangeras en historisk vandring med fokus på tingshuset, fängelset och gästgivargårdarna. Tekniken i den gamla pumpstationen demonstreras också för den som vill.

Bohuslän: Fiskebäckskil uppmärksammar kulturarvsdagen med föreläsningar om hur man levde i skutsamhället på 1800-talet.

Dalarna: Garpenbergs hembygdsförening välkomnar besökare med en guidad promenad genom byn Ljusfallet.

Dalsland: Södra Valby hembygdsförening anordnar ”fornborgsrally” med en rundtur till fornborgarna i sydvästra Dalsland.

Gotland: Vid Gervide i Sjonhems socken visas ett rekonstruerat långhus från järnåldern.

Gästrikland: I Gävle startas ångmaskinen till Europas enda bevarade och fungerande ångslipspel.

Halland: Med utgångspunkt i Flabäck ordnas en sockenvandring till den tidigare svensk-danska gränsen i Lindome.

Hälsingland: På Ljusdals hembygdsgård arrangeras en inspirationsdag med hälsingeostkakan i centrum.

Härjedalen: Tyvärr finns inga arrangemang i år.

Jämtland: I Glösa erbjuds en guidad tur som levandegör stenåldersfolkets bostäder och livsvillkor i området. Besökarna förevisas även hällristningar och kan provsmaka fisk som tillagats i kokgrop.

Lappland: Länsstyrelsen arrangerar guidning i den samiska miljön vid Atostugan i Atoklimpens kulturreservat.

Medelpad: Selånger pilgrimscenter visar barnens pilgrimsled med utklädning, lek och utställning.

Norrbotten: Böle garveri och läderhantverk tar emot besökare på visningar.

Närke: I Tryggeboda anordnar byalaget en kulturdag med rundtur i byn och promenad till Limstensgruvorna.

Skåne: Billesholmstraktens hembygdsförening bjuder på medeltidsfestival med inslag av lokalhistoria.

Småland: Lessebo handpappersbruk erbjuder guidade visningar, där deltagarna får lära sig om brukets 300-åriga historia, om industrialismens intåg i Sverige och om människorna i brukssamhället.

Södermanland: Förra året färdigställdes Turinge kyrkas lapidarium, som består av gravvårdar från 1600- och 1700-talet. Turinge-Taxinge hembygdsförening och Turinge församling berättar av gravskicket förr och namnen på gravstenarna.

Uppland: I Norrtälje invigs Öster Knutby fornstig, som lyfter fram arkeologiska fornlämningar och kulturhistoriskt arv i området.

Värmland: För 80 år sedan stängdes Martinverket i Munkfors. Nu har det gamla stålverket renoverats och håller öppet hus.

Västerbotten: Skellefteå museum bjuder på en guidad tur i Nordanåparken med historiska tillbakablickar till 1700-talet.

Västergötland: I torpet Hansa-skogen 159 får besökarna lära sig hur torparlivet såg ut, vad man arbetade med och vad man åt.

Västmanland: I Sala finns möjlighet att följa med på en musikalisk resa till medeltiden.

Ångermanland: Helgums hembygdsförening visar upp en dammbyggnad vid Finnån och berättar om timmerflottningen.

Öland: Runstens hembygdsförening visar upp sin linbasta och låter besökarna följa linets väg från blomma till garn.

Östergötland: I Askeby klosterkyrka hålls guidade turer, där besökarna får lära sig mer om klostret och kyrkan. Dessutom visas dess medeltida textilskatt.

Läs mer på Riksantikvarieämbetets hemsida:

Den 10–12 september är det dags att återigen sätta kulturarvet i rampljuset runt om i hela landet. Temat för 2021 är ”Kulturarv för alla”.

När normerna förändras, del 69: Klansammandrabbningar på öppen gata

De scener som utspelat sig på flera platser i Lund under måndagen beskrivs av vittnen som närmast ofattbara. 50-60 personer har drabbat samman i våldsamma uppgörelser, som rubriceras som grov misshandel och mordförsök. I ett fall stampades en man i huvudet några meter från uniformerad polis. Flera skadade har behövt sjukhusvård.

Enligt polisen handlar det om sammandrabbningar mellan rivaliserande släktnätverk.

Det är svårt att inte chockas över de omvälvande förändringar av det svenska samhället som nu utspelar sig inför våra ögon. Men statsminister Löfven vill helst inte göra några djupare analyser. Enligt honom beror det skenande våldet på skattesänkningar som gjordes av alliansregeringen för sju år sedan.

Att hitta en logik i Löfvens resonemang och handlingar är inte alltid enkelt, men att han nyligen meddelade sin avgång som partiledare ter sig faktiskt fullt begripligt. Han kan väl inte rimligen tro på det han själv säger längre?

Läs mer:

https://www.expressen.se/ledare/patrik-kronqvist/ar-klanbrak-ocksa-sveriges-fel-mp/

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/storre-brak-pa-uteservering-i-lund

https://www.di.se/ledare/skyll-inte-mordvagen-pa-skattesankningar/

Svenska sägner, del 8: Tjuvajösses håla

Utanför Eksjö i Småland finns bergsklyftan Skurugata, där väggarna reser sig tvärbrant på båda sidor. Nere på klyftans botten går det att krypa in mellan några klippblock och ta sig ner i en grotthåla. Denna grotta, sägs det, ska en gång ha varit tillhåll åt en mycket listig tjuv, som kommit att kallas Tjuvajösse.

När Tjuvajösse levde är det ingen som riktigt vet, men det kan vara hundra år sedan eller mer. Till hans specialiteter hörde att stjäla mjölsäckar och han höll noga uppsikt över omgivningens gårdar för att kunna räkna ut när det var bäst att ge sig ut på rövarstråt. Han stal aldrig säd, utan väntade tills den blivit mald. På så vis slapp han både arbete och kvarntull. Han var också skicklig på att hålla sig undan och det ryktades att han stod i förbindelse med skogens troll, som lärt honom att förvända synen på människor.

Vid ett tillfälle gillrade ortsborna en fälla för att få veta vart mjöltjuven tog vägen med sitt stöldgods. En säck placerades lättåtkomligt när ett mäldlass skulle gå och i säckens ena hörn gjordes ett litet hål. Tjuvajösse lät sig luras och bar iväg med säcken, varpå ortsborna sedan kunde följa ett mjölspår hela vägen till hans grotta. En modig dräng åtog sig att gå ner i hålan för att göra upp räkningen med tjuven och lät sig firas ner med ett rep. Hans kompanjoner väntade sedan på honom i flera timmar, men drog sedan upp repet för att se vad som hade hänt. Någon dräng hängde emellertid inte kvar i andra ändan och han sågs aldrig mer till. Därefter var det ingen som vågade fortsätta söka efter Tjuvajösse och hålan lämnades ifred.

Tjuvajösse finns nu inte längre kvar, men en lokal sägen gör gällande att hans bössa fortfarande ligger gömd någonstans i grottan. Därför kan det vara värt att göra en tur till Småland och ta sig ner i grottan i Skurugata, för den som hittar bössan ska få stor tur och framgång i livet.

Källor:

https://visiteksjo.se/artikelarkiv/upplev/skurugataochskuruhatt.5.52f320d9162c6473730178e9.html

https://www.lansstyrelsen.se/jonkoping/besoksmal/naturreservat/skurugata.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Skurugata_naturreservat

Information har även inhämtats vid besök i Skurugata.

Tänkvärt om kultur, del 66

Det värsta är att jag tror att akademien ännu inte är mogen att ta sig an forskning som berör kulturella skillnader. Det är ingen som vågar. Man är rädd för vad resultatet eventuellt kan bli.

Kriminologen och läkaren Ardavan Khoshnood kommenterar om kultur kan spela roll för utvecklingen av kriminellt beteende

Intervjun med Khoshnood går att läsa i sin helhet här.