Kulturhistoriska personligheter, del 27: Esaias Tegnér

20190419_145915Esaias Tegnér (1782–1846) var under sin livstid en av Sveriges mest framträdande kulturpersonligheter. Han gjorde en akademisk karriär som professor i Lund och blev senare biskop i Växjö, men främst är han berömd för sin produktion som skald. Hans verk tillhör idag den svenska litteraturens klassiker och bland hans formuleringar finns bevingade uttryck som används i det svenska vardagsspråket.

Tegnér föddes år 1782 i Kyrkeruds komministerboställe i Värmland. Fadern var kyrkoherde Esaias Lukasson (49) och modern dennes hustru Sara Maria Seidelius (38). Namnet Tegnér kommer av Tegnerus, som var ett namn fadern tog efter sin födelsesocken Tegnaby i Småland.

När Tegnér var nio år dog fadern och efterlämnade änka, två döttrar och fyra söner. Tegnér, som var yngst i syskonskaran, fick under en tid bo hos två äldre bröder i Lund. Han togs sedan om hand av en vän till familjen, assessor Jakob Branting, som lät honom hjälpa till på kronofogdekontoret. Branting märkte snart den unge gossens studiebegåvning och såg till att han fick möjlighet att läsa. När den äldre brodern Lars Gustaf fick tjänst som informator hos Brantings svåger fick Tegnér flytta dit för att ta del av undervisningen. Snart hade han under broderns ledning gått igenom en stor mängd romerska och grekiska författare och lärt sig flera språk. 1797, då Tegnér var 14 år, följde han med brodern till Rämens bruk i östra Värmland som informator åt brukspatron Kristoffer Myhrman. Där fortskred Tegnérs studier och det berättas att han ofta läste så långt in på nätterna att ljusen han fick av matmodern inte räckte till.

Åren på Rämens bruk gjorde för Tegnérs del att livet tog en oväntad vändning. Familjen Myhrman hade hela elva barn och i syskonskaran ingick den två år yngre dottern Anna. De båda utvecklade en nära relation och ingick en hemlig förlovning. De fortsatte sedan hålla kontakten efter att Tegnér hade lämnat bruket.

Sjutton år gammal skrev Tegnér in sig vid Lunds universitet, där han studerade bl. a. grekiska, latin, filosofi och estetik. Han kom att göra en kometartad karriär: redan 1801 avlade han filosofie kandidatexamen och efter tre år promoverades han till filosofie magister. Han fästes därefter vid universitetet som docent i estetik och blev 1805 adjunkt i samma ämne. Samma år förlovade han sig officiellt med Anna Myhrman och i augusti 1806 stod bröllopet. Paret flyttade in i ett hus på Stora Gråbrödersgatan i Lund, där de kom att bo i många år. Familjen växte och de fick fem barn tillsammans.

Men Tegnérs håg stod inte bara till vetenskap och akademiska studier. Redan i unga år roade han sig med att rimma och under åren i Lund bröt hans poetiska ådra igenom. Från 1801 och framåt skickade han regelbundet dikter till Svenska Akademins pristävlingar, men nådde inte längre än till hedersomnämnanden. Mer framgång rönte han i Göteborgs vetenskaps och vitterhetssamhälle, där flera av dikterna prisbelönades. När sången ”Till min hembygd” publicerades i Lunds veckoblad började hans skaldekonst väcka uppmärksamhet. De tidiga åren i Lund förefaller ha varit en lycklig period i hans liv, då hans kreativa begåvning blomstrade och hans i botten grubblande och allvarsamma lynne tog en ljusare vändning.

Efterhand kunde tydliga drag skönjas i Tegnérs skrivande. Han hämtade ofta motiv ur historiska sammanhang och gav sina verk nationalromantiska influenser. Nordisk mytologi, vikingar och stormaktstiden var återkommande ämnen och formen inspirerades av fornnordisk diktning. I ett flertal verk gav Tegnér uttryck för brinnande fosterlandskärlek, men även för det förakt för Ryssland som genom livet förblev en förhärskande känsla hos honom. 1812 blev han medlem i Götiska förbundet och kom att publicera många verk i förbundets tidskrift Iduna. Hans intressen sträckte sig även utanför landets gränser: han hyste stor beundran för Napoleon och tog starkt intryck av tysk filosofi. Kant, Schelling, Fichte och Schiller var viktiga inspiratörer.

1811 vistades Tegnér på Rämen med anledning av svärfaderns bortgång. Där skrev han dikten ”Svea”, i vilken han proklamerade för Sveriges återerövring av Finland från Ryssland.  För dikten belönades han äntligen med Svenska Akademiens stora pris i skaldekonst och tog plats bland landets främsta poeter. På grund av det politiskt känsliga innehållet publicerades dikten först 1817, men fick redan tidigare stor spridning genom uppläsningar.

Tegnér var aktad som universitetslärare och hans författarverksamhet främjade karriären. 1810 blev han professor i estetik och 1812 i grekiska. Efter att ha gett ut en teologisk avhandling prästvigdes han 20 december 1812 och erhöll ett prebendepastorat (Stävie och Lackalänga) utanför Lund. Samtidigt var han mycket produktiv som skald. Flera kända verk, som ”Det Eviga”, ”Hjelten”, ”Flyttfoglarne”, ”Majsång”, ”Skidbladner”, ”Nore” och ”Asatiden” är från denna tid.

Men allt var inte idyll och framgång. I början av 1800-talet rasade en av den svenska vitterhetens största bataljer och synen på lyrik var splittrad av stridiga intressen. Skiljelinjen gick mellan den ”gamla skolan”, som var klassiskt-akademiskt inriktad och lyfte fram franska förebilder, och den ”nya skolan”, som såg de äldre idealen som förstockade och förespråkade en mer känsloinriktad poesi med inspiration av den tyska romantiken. Debattens vågor gick höga och präglades av publika skärmytslingar mellan de olika lägren. Tegnér försökte länge balansera mellan de båda skolorna, men fick då motta angrepp från båda håll. Fränast var kritiken från den nya skolan, som menade att Tegnérs poesi saknade den rätta passionen och kom mer från hjärnan än från hjärtat. I Svensk litteraturtidning liknades hans poesi vid ”ett av solen bestrålat isberg vid nordpolen”. Kritiken tog Tegnér hårt, men han avvek inte från sitt personliga uttryck. Han arbetade hårt med att förena gamla traditioner med nya smakriktningar och knöt ihop dem med nationalromantiska band. Hans verk fortsatte också vinna uppskattning på ett sätt som stod i motsats till den kritik han fick utstå.

1818 invaldes Tegnér i Svenska akademien på stol 8. Han var då inne i en fruktbar och kreativ period, då flera av hans största och mest omtalade verk skrevs, inte minst dikterna ”Karl XII” och ”Nattvardsbarnen”. 1820 fungerade han som promotor vid magisterpromotionen i Lund, där hans ”Epilog” väckte hänryckning och snart fick stor spridning.

Under 1820-talets första hälft var Tegnér sysselsatt med att skriva Frithiofs saga, som kom att bli höjdpunkten i hans författarskap. Verket utgörs av en diktcykel med inspiration från den fornisländska sagan om Fritjof den djärve. Berättelsens kärna är kärlekshistorien mellan Frithiof och Ingeborg, vilken leder till såväl krig bland människorna som uppståndelse i asatrons gudavärld. Varje poem är skrivet med ett unikt versmått, som noga valts ut för att fånga berättelsens olika stämningar. Enligt Tegnér själv var syftet ”att framställa en poetisk bild av det gamla nordiska hjältelivet”.

Dikterna i Frithiofs saga publicerades successivt i Iduna och mottogs med hänförelse. I början av 1825 var alla de 24 poemen färdiga och diktcykeln kunde ges ut i sin helhet. Mottagandet blev överväldigande och verket gjorde segertåg ut i världen. Den ridderlige Frithiof som mötte sitt öde med en blandning av mod och vemod slog an en särskild sträng hos den läsande publiken. Vid sekelskiftet hade Frithiofs saga översatts till tolv språk och tryckts i dussintals upplagor i både Sverige och utomlands. Inte sedan heliga Birgittas dagar hade en svensk författare på detta sätt tagit plats i världslitteraturen och Tegnér blev den klarast lysande stjärnan på den nordiska lyrikens himlavalv.

Bild frithiofs saga

Illustration till Frithiofs saga av August Malmström (1829-1901).

En ny fas i Tegnérs liv tog sin början 1823, då biskopsämbetet i Växjö blev ledigt. Med stöd av Tegnérs vän Heurlin insamlades de röster som behövdes och 25 februari 1824 utnämndes Tegnér till biskop. Det dröjde emellertid till 1827 innan han tillträdde biskopsbostället Östrabo, som ingick i tjänsten. Han hade påtagligt svårt att lämna Lund, men förseningen berodde även på att han vid denna tid var inne i en av de svårmodsperioder som återkommande hemsökte honom. När författarkollegorna Geijer och Atterbom 1825 besökte Tegnér fann de honom i ett upplöst tillstånd: ”simmande i tårar” förklarade han att hans poesi var slut och uppmanade Atterbom att bli den svenska diktens räddare.

Trots sin tungsinthet började Tegnér efter biskopsutnämningen att lägga stor möda på ämbetets sysslor. Under flera år ägnade han sig åt intensiva studier i teologi och försökte med kraft styra upp stiftets verksamhet. Han uttryckte att han inte ville ”skämmas för sina präster” och eftersträvade att höja Smålandsprästernas andliga och moraliska bildning. Diktningen lade han åt sidan, men de tal han höll i officiella sammanhang var mycket genomarbetade och väckte stor beundran.

Tegnérs ansträngningar gav resultat och han vann uppskattning i stiftet, inte minst för den omsorg han ägnade skolväsendet. På kyrkoarkitekturens område var han emellertid kontroversiell och drev igenom reformer som har kommit att dömas hårt av eftervärlden. Han verkade energiskt för att äldre kyrkor skulle bytas ut mot vad han menade var mer funktionella kyrkobyggnader med rymd, ljus och avskalad inredning. Befolkningen i Sverige växte och de gamla medeltidskyrkorna hade på flera håll blivit för små. Dessutom var de, enligt Tegnér, för mörka och ohälsosamma för att tjäna som gudstjänstlokaler. På hans uppmaning revs många äldre kyrkobyggnader och ersattes av väl tilltagna kyrkor i nyklassisk stil, ofta av sten och vitputsade både invändigt och utvändigt. Dessa så kallade ”Tegnérlador” ses nu som själva sinnebilden för en kyrka i Sverige, samtidigt som många upplever dem som själlösa och anonyma. Det går heller inte att förneka att ovärderliga delar av det kyrkliga kulturarvet förstördes till följd av Tegnérs strävan efter förnyelse.

Sitt engagemang till trots var Tegnér inte helt renlärig som biskop. Han hade ett svärmiskt drag och var svag för det motsatta könet, vilket fick honom att inleda relationer med kvinnor i hans närhet. Hans känslor för friherrinnan Martina von Schwerin och det hastiga uppbrottet från relationen finns dokumenterade i ett flertal brev. Bland hans dikter finns även ett par som förknippas med borgarhustrun Hilda Wijk. 1831, då Tegnér var närmare 50 år, inledde han ett långvarigt förhållande med den blott 19-åriga Emili Selldén efter att ha förälskat sig i henne när han förrättade vigseln mellan henne och hennes make. I staden skvallrades det om de två och i ett brev till Bernhard von Beskow 1835 skrev Tegnér: ”Mitt förhållande till E. måste brytas, då småstadsskvallret håller på att alldeles förstöra hennes rykte och dessutom så irriterat mig att jag brutit med alla bekanta i staden, och utarbetat dem till mina fiender. Jag återvänder väl från denna digression igen till mitt vanliga liv, varifrån jag nu i två år varit skild; men med brustet hjärta och förlamade vingar.

Diskret med sina känslor var han emellertid inte. I hans produktion finns ett flertal dikter som måste anses handla om Emili och i ett par fall (”Den döde” och ”Ögonen”) omnämns hennes namn. Av många betraktas dessa dikter som det mest innerliga i Tegnérs lyrik.

Den döde

Du älskade, när jag är död en gång
och likafullt mitt minne och min sång
än några stunder leva kvar i norden,
då hör du kanske ofta nog de orden:
”I skaldens bröst sin nyckel dikten har,
du kände honom, säg oss, hur han var;
ty många rykten genom landet vandra,
förvirrande, motsägande varandra.”
Då tänker du: ”Jag kände honom väl,
jag lästa länge i hans öppna själ,
en rörlig själ, som gjorde själv sin plåga
och slutligen nedbrann i sin egen låga.
Ombytlig, lättrörd, barnslig, misstänksam
han svärmade igenom livet fram.
Hans barndom såg jag ej, men mannens hjärta
förtärdes lika utav fröjd och smärta:
nu glad som gudar i Olympens sal,
nu dyster, mörk som de fördömdas kval,
en evig yngling med en evig trånad,
en from, en öppen, och likväl en grånad.
Från mången irring, som han medgav fritt,
hans hjärta hamnade till slut vid mitt.
Jag fick hans kärlek, kunde den ej mista,
den var hans varmaste, den var hans sista,
och mannen med det vittbekanta namn
han trivdes ändå bäst uti min famn.
Hur ofta svor han, däri innesluten,
en evig tro, av honom aldrig bruten!
I livet var min kärlek honom nog,
och med mitt namn på läpparna han dog.”
Så tänker du, fast du det icke säger,
och då kanhända detta bladet äger
för dig ett värde, som det nu ej har.
Då känner du, vad du för honom var,
då minns du rörd de dagar, som förflutit,
då ångrar du, om du mot honom brutit.
O Emili! när då en gång du står
uppå min grav och länge väntad vår
nedstigit, liksom nu, från himlarunden
med knopp och löv och fågelsång i lunden:
säg i ditt hjärta då ett vänligt ord
till slumraren, som ligger under jord,
ty döden själv kan ej min kärlek hämma,
och var jag är, förnimmer jag din stämma.

Av de plikter som ingick i Tegnérs biskopstjänst var deltagandet i riksdagsarbetet det som tyngde honom mest. Vid riksdagarna 1828-30, 1834-35 deltog han som ledamot av prästeståndet, men med stor motvilja. Han vantrivdes med arbetet, hade svårt att acceptera de konstitutionella formerna och utvecklade en växande fientlighet gentemot både riksdagsoppositionen och tidningspressen som bevakade politiken. Påfrestningarna fick hans redan vacklande hälsa att försämras och hans ärftlighet för depressivitet slog igenom med full kraft. Han gjorde flera resor till kur- och badorter, men hälsan blev inte bättre. ”Min själ brinner, och mitt hjärta blöder, och esomoftast sätter sig mörkret på tankens högsäte i hjärnan. Jag lider af en sjukdom som man ger smeknamnet hypokondri, men som på ren svenska heter galenskap. Det är ett arf, som jag ej kunde bli kvitt; det stod ej i min makt att göra mig urarfva”, konstaterar han i bevarade anteckningar från denna tid.

Trots sin allt sämre hälsa infann sig Tegnér plikttroget vid 1840 års riksdag. Snart befann han sig i en dispyt med den liberala pressen, som anklagade honom för att vara avfälling från frihetsidéerna. Uttröttad av angreppen åkte han i slutet av juni på permission till hemmet, där han hans psykiska illabefinnande förvärrades till ”sinnesförvirring”. På läkares inrådan fördes han till huvudstaden för vård, för att sedan under hösten förflyttas till ett välrenommerat hospital för sinnessjuka i Schleswig. Under korta stunder av klarhet skrev han dikter, däribland ”Kronbruden”, som skildrar ett småländskt bröllop, men stora delar av tiden gav han uttryck för en osammanhängande tankevärld.

På våren 1841 kunde Tegnér återvända hem, men var i praktiken en bruten man. Kraften hade runnit ifrån honom och han återhämtade sig aldrig helt. Ett flertal slaganfall förvärrade hans tillstånd och han fick tilltagande svårigheter att klara sina uppdrag. Han höll fortfarande anföranden vid viktigare tillfällen, men saknade sin tidigare formuleringskonst och skärpa. 1845 gjorde han sitt sista framträdande, då han med svag stämma läste upp en stapplande avskedshälsning till avgångseleverna vid Växjö gymnasium. Senare samma år begärde han tjänstledigt och återgick därefter aldrig till sin biskopsroll. Under sin sista tid författade han dikten ”Afsked till min lyra”, där han verkar ta farväl av sin tid som skald. Slutorden lyder: ”Förvissna, Febi lager, på min panna, dö på min tunga, du min sista sång!

I oktober 1846 drabbades Tegnér av ännu ett slaganfall som förlamade hans vänstra sida. Han låg därefter i ett tillstånd av dvala tills han 2 november gick bort, tio dagar före sin 64-årsdag. Han begravdes på Växjö kyrkogård, som nu bär hans namn och kallas Tegnérkyrkogården. I Stockholm, Lund, Uppsala, Växjö och Jönköping firades minnesfester till hans ära.

När Tegnér gick ur tiden var han Sveriges store skald. Ingen svensk poet hade före honom nått samma ryktbarhet och tagit samma framträdande plats i världslitteraturens främsta rum. Frithiofs saga är den svenska romantikens mest lästa alster och var länge obligatorisk läsning vid landets gymnasier. Det är inte falskt att påstå att Tegnér levde under den svenska vitterhetens storhetstid och själv blev en av dess mästare. En större vältalare är det tveksamt om Sverige någonsin haft. Även om två sekler nu har förflutit sedan hans ord och tankar först fästes på papper är han ännu uppskattad och vinner ny aktning. Länge högtidlighöll Lunds studenter årsdagen av Tegnérs inskrivning vid universitet och Sverige har fått många Tegnérgator, -platser och -lundar, både i städer han har anknytning till och på platser han aldrig besökt. Ur hans skaldekonst har många formuleringar blivit bevingade och tagit plats bland välanvända idiom och omtyckta citat i det svenska språket.

Uttryck och citat av Esaias Tegnér

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. (Magisterpromotionen i Lund 1820)

Ej lika falla ödets lotter. (Frithiofs saga 1)

Mannens mod är kvinnan kärt. (Frithiofs saga 1)

Lika trives bäst med lika. (Frithiofs saga 1)

Skum natt har många ögon, men dagen ett. (Frithiofs saga 2, om stjärnorna och solen.)

Vad ädelt är du vilje, vad rätt du göre. (Frithiofs saga 2)

Stark ström med egna vågor går genom havet. (Frithiofs saga 2)

Striden prövar klingan och nöden vännen. (Frithiofs saga 2)

Långa år få gälda vad stunden brutit. (Frithiofs saga 2)

Mycket tål man, förrn man förgås. (Frithiofs saga 12)

Mister du en står dig tusen åter. (Frithiofs saga 16)

Livet är en strid från början, ungdomen dess bärsärksgång. (Frithiofs saga 19)

Språket är förbleknade metaforer. (Inträdestal i Svenska Akademien)

Freden, vaccinet och potäterna. (som förklaring till landets befolkningsutveckling)

Egentligt lefde jag blott, då jag kvad. (Afsked till min lyra)

Fotnot: Bilden överst visar Tegnér som staty utanför domkyrkan i Växjö. För den som vill komma nära Tegnérs vardagsliv finns delar av hans professorsbostad i Lund bevarad och fungerar som museum.

Tryckta källor:

Gustafsson, Lars (1995), Svensk dikt från trollformler till Frostensson, Wahlström & Widstrand

Holm, Pelle (1971), Bevingade ord, Bonniers

Larsson, Olle; Marklund, Andreas (2017), Svensk Historia, Historiska Media

Ohlmarks, Åke; Baehrendtz, Nils Erik (1999), Svensk kulturhistoria: svenska krönikan, Forum

Otryckta källor:

https://biblioteket.stockholm.se/titel/222571#

https://historiesajten.se/visainfo.asp?id=156

https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/Tegn%C3%A9rE

http://runeberg.org/svlihist/tegner.html

https://www.svenskaakademien.se/svenska-akademien/ledamotsregister/tegner-esaias

https://sv.wikipedia.org/wiki/Esaias_Tegn%C3%A9r

När normerna förändras, del 78: Förskola stängs efter larm från Säpo

Stockholms stads utbildningsnämnd beslutade idag att dra in tillståndet för en förskola i Akalla. Anledningen är att den stiftelse som driver verksamheten bedöms olämplig efter varningar från Säpo. Enligt uppgifter i media handlar det om att förskolebarnen riskerar att utsättas för islamistisk radikalisering. De 57 barn som berörs kommer nu att erbjudas plats på andra förskolor.

Det är givetvis bra att samhället agerar mot skolmiljöer där småbarn indoktrineras i åsikter som omöjligen kan fungera i ett demokratiskt samhälle. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra hur långt åtgärden räcker. De föräldrar som placerat sina barn på förskolan har sannolikt gjort ett fullt medvetet val i enlighet med egna preferenser. Att barnen i fråga kommer att växa upp till individer med goda förutsättningar att delta i det svenska samhällslivet är kanske inte troligt, även om de erbjuds en ny förskolemiljö.

Läs mer:

https://www.dn.se/sverige/stockholms-stad-stanger-forskola-efter-varning-fran-sapo/

Fotnot: Flickan på bilden är inte kopplad till den aktuella förskolan

Svenska sägner, del 16: Kettil Runske

Vid Ölanda kapell utanför Istrum i Västergötland finns en gravhäll från 1000-1100-talet, som i folkmun kommit att kallas ”Kettil Runskes grav”. Det lock som en gång täckt hällen är numera försvunnet, men sidostyckena finns kvar (bild ovan). Denna grav är ett av de spår sagde Kettil Runske ska ha lämnat efter sig i vårt land; flera andra gravar har utpekats som hans vilorum och vid Kumlaby på Visingsö går det att se ett hål i marken, som förknippas med en berättelse om honom. Att historierna om Kettil Runske en gång varit välspridda och omtyckta behöver nog ingen tvivla på, men idag är han inte lika omtalad. Nedan återges delar av legendfloran kopplad till honom.

Enligt sägnerna var Kettil Runske en forntida trollkarl, som skaffade sig särskilda förmågor genom att stjäla tre runkavlar från asaguden Oden. Kettils övernaturliga krafter blev därmed så stora att Oden aldrig lyckades återta kavlarna. Oden ska först ha sökt upp Kettil i sällskap av två vargar för att hämta stöldgodset, men Kettil använde då en av kavlarna till att fjättra vargarna med trolldom. För att få dem fria blev Oden tvungen att låta Kettil behålla kavlarna till nästa dag. Oden dök då upp tillsammans med en väldig tjur, vars enorma styrka fick alla skogens träd att falla till marken. Men inte heller tjuren rådde på Kettil, som använde nästa kavel till att binda dess ben. Påföljande dag återvände Oden tillsammans med ett sjörå, som Kettil genast lyckades binda med hjälp av den tredje runkaveln. Förargad uppmanade Oden honom att släppa rået fritt, men Kettil vägrade och hänvisade till att Oden då skulle låta henne skada honom. Oden blev därför tvungen att lova att dra sig tillbaka och så blev runkavlarna kvar hos Kettil. Namnet ”Runske” betyder just ”runkunnig” och åsyftar Kettils förmåga att använda runorna i magiska syften.

Under sin mest aktiva tid verkar Kettil främst ha vistats i trakterna kring Vättern, inte minst på Visingsö. På ön levde, enligt sägnen, två mäktiga konungar, en vid Näsbo i söder och den andra på Borga slott i norr. De båda kungarna tvistade om marken och då de inte kunde komma överens bestämde sig Näsbo-kungen för att dela ön mitt itu med hjälp av en trollkarl. Han sände en förfrågan till Gilbertil från Ölmstad i Östergötland, som tidigare varit Kettils lärjunge. Gilbertil åtog sig uppdraget och satte igång med att gräva en djup grav genom ön.

Arbetet med att dela ön fortskred och snart hade Gilbertil grävt upp ett stort hål rakt ner i underjorden. När konungen på Borga blev varse detta försökte han förgäves få Näsbo-kungen att upphöra med sitt tilltag. När denne vägrade sände Borga-kungen bud efter Kettil Runske, som var bosatt i Habo vid Vätterns västra strand. Kettil följde med kungens budbärare på båten tillbaka till Visingsö. Han var osynlig för besättningen, men de märkte hans närvaro genom att båten tyngdes ner ända till vattenytan. När båten närmade sig Borga slott blev farkosten plötsligt lättare och de kunde förstå att Kettil hade lämnat dem.

Gilbertil hade just hunnit nå Kumlaby, ungefär halvvägs genom ön, när Kettil fick jorden att rämna över honom och befallde honom att sluta med grävningen. Gilbertil vägrade lyssna och mötte istället Kettil med spott och hån. Kettil slängde då en runkavel mot honom och när Gilbertil fångade upp den märkte han att händerna inte kunde släppa taget. För att komma loss försökte han bryta sönder kaveln med fötterna, men då fastnade även dessa. I vredesmod försökte han då bita sig fri, varpå även tänderna fastgjordes i kaveln. När han på detta sätt var bunden till händer, fötter och mun kastade Kettil ner honom i det djupa hålet på Kumlaby äng, där han blev kvar. Enligt sägnen ska förtrollningen släppa och Gilbertil komma ut ur hålan först när det gått lika många sekler som en kohud har hårstrån.

På så vis räddade Kettil Visingsö från att delas mitt itu. Hålet i marken är nu fyllt med gyttja, men går än idag att se och kallas fortfarande för ”Gilbertils håla”.

Berättelsen om Kettil Runske nedtecknades av historikern Olaus Magnus i verket Historia om de nordiska folken redan år 1555. I Olaus Magnus version lät Kettil fjättra Gilbertil i en grotta, som ska ha uppstått i berget i samband med grävningen. Grottöppningarna är nu tilltäppta av rasmassor, men enligt Olaus Magnus ska grottan under 1500-talet ha varit ett besöksmål för äventyrliga turister som hoppades få se Gilbertil därinne. De stinkande och kvävande dunsterna i grottan fick emellertid de flesta att vända om.

Med tiden har Kettil Runske omtalats i flera andra sammanhang och tagit plats i myter och sägner runt om i landet. Ibland har han beskrivits som en jätte och ska vid ett tillfälle ha vandrat över Vättern omslingrad av ålar. I en uppteckning från Jämtland 1635 beskrivs att det omtalade sjöodjuret i Storsjön ska ha bundits vid sjöbottnen av Kettil Runskes runor. Ibland hävdas att Kettil härstammar från Kettilsås utanför Vetlanda och att han ska vara begraven i någon av områdets forntida gravar.

Tryckta källor:

Hofberg, Herman (1896), Genom Sveriges bygder: Skildringar af vårt land och folk, Albert Bonniers förlag

Hofberg, Herman (1882), Svenska folksägner med teckningar af svenska konstnärer, Fr. Skoglunds förlag

Otryckta källor:

http://runeberg.org/fosterland/0493.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Gilberts_h%C3%A5l

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kettil_Runske

https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96landa_kapell

http://wadbring.com/historia/undersidor/olanda.htm

Några tankar efter att ha läst en angelägen bok

Jag har de senaste veckorna läst boken Saknad: På spaning efter landet inom oss av Katarina Barrling och Cecilia Garme. (Det har jag tidigare berättat lite kort om här.) Där har jag fått möta ett nytt perspektiv på de omtumlande förändringar som präglat 2000-talets Sverige. Författarna har valt att – mycket försiktigt och med stor känslighet för samtidens ömmaste punkter – lyfta fram den saknad många svenskar nu upplever efter det Sverige som inte längre finns. Samhällets omstöpning har gått så fort och fått så omvälvande konsekvenser att en stor skara människor nu känner sig främmande i sin nya vardag. Det välbekanta och hemtama är borta och har ersatts av något nytt, som inte alltid upplevs som positivt. Folkhemmet har fått maka på sig för att bereda plats åt mångkultur, vilket har förändrat människors livsmiljö, ibland på ett väldigt genomgripande sätt. Nu finns grupper av människor som känner hemlängtan, trots att de aldrig lämnat den plats som är ”hemma”. Många kan nog med lätthet känna igen sig i bokens skildringar av personer som på kort tid fått se sin verklighet stöpas om och nu kämpar med sina känslor inför förändringarna. Själv kunde jag under läsningens gång göra många understrykningar för att markera sådant som rörde vid något jag själv upplevt och tänkt.

Saknad är en lågmäld bok och det måste den kanske vara för att över huvud taget tas emot. Budskapet är dock brännande och jag vill rekommendera alla att läsa den. Kanske kan den bli något av en bro mellan de båda läger som de senaste åren separerats av ett växande helvetesgap av oförståelse och illvilja. Men den dämpade tonen gör samtidigt att boken inte helt och hållet ger uttryck för det som rör sig i mitt och – förmodar jag – många andras inre. Den når fram till kärnan, men vågar inte riktigt bryta in. Det finns mer att säga om det mångkulturella experiment vi alla forslats in i och som nu präglar vardagen för många av oss. Boken skildrar inte fullt ut de upplevelser vi tvingats möta. Därför går jag nu vidare och delar med mig av mina egna erfarenheter, med lite av det eftertryck som boken avstår ifrån.

Min mentala resa i förhållande till det mångkulturella Sverige började på allvar när jag var bosatt i Göteborgsförorten Biskopsgården. Där mötte jag mångkulturen som den verkligen är, utan de förskönande omskrivningar som används i politiska promemorior och utopiska texter av Östermalmsjournalister. Ingenting fungerade, eftersom kulturgapet skapade splittring i både stort och smått. När som helst kunde människor bete sig på ett sätt som var både obegripligt och ohyfsat ur svensk synvinkel, men säkert gångbart och fullständigt logiskt i en annan kulturell kontext. Att nå samsyn var en omöjlighet och respekten mellan människor var låg. Skräp slängdes överallt, högljutt stök fortsatte långt in på nätterna och att säga ifrån var förenat med risk för allvarliga repressalier. Att gå ut ensam om kvällarna var inte att tänka på. Motsättningarna mellan olika grupper var ständigt närvarande och som svensk betraktades jag med nedlåtenhet. Där jag bodde var ”svensk” ett skällsord och en kvinna som ”blivit svensk” var förtappad. När jag väl flyttade därifrån var min ståndpunkt glasklar: i detta vill jag inte leva. Jag vill leva bland människor som har mer gemensamt med mig.

Jag har inte kunnat landa i någon annan slutsats än att jag inte tror på ett mångkulturellt samhälle med den sammansättning som nu breder ut sig i Sverige. Jag har väldigt svårt att se hur kulturer med vitt skilda värderingar ska kunna skapa en samfällighet som är stabil, trygg och välfungerande. Vad är det för samhälle man kan förvänta sig när stora grupper har sekulära värderingar, samtidigt som andra vill att religionen ska styra? Hur upprätthåller man lag och ordning när synen på vad som är rätt och fel skiljer sig på högst väsentliga punkter? Hur ska vi behålla en känsla av sammanhållning när växande grupper bär med sig en kvinnosyn, hedersnormativitet och rättsuppfattning som går på total kollissionskurs med den svenska majoritetskulturens?

De senaste decennierna har vi fått se trygghet och stabilitet förbytas i oro och oordning. De röster som ges störst utrymme i samhällsdebatten framhåller ofta rasism, kvinnoförtryck och diskriminering av sexuella minoriteter som utbredda problem i majoritetssamhället, men blundar för att den värsta sortens främlingsfientlighet, misogyni och homofobi frodas i förorterna. Klansamhällena i våra förorter lever sitt eget liv och vänder resten av Sverige ryggen, samtidigt som de inte drar sig för att utnyttja det svenska samhällets resurser till att odla sin särart och intolerans. Vi har nu hela områden där polisen tappat kontrollen och svensk lag inte gäller. Att utanförskapet många gånger är självvalt och bottnar i för Sverige främmande värderingssystem i kombination med ett utbrett förakt för det svenska, är något som ännu förnekas. De styrande har gravt överskattat andra kulturers vilja att försvenskas, ta till sig det svenska samhällets grundvärden och bli en del av den svenska gemenskapen.

Parallellt med detta ser vi hur välfärdsstatens skyddsnät får allt större hål. Hade det behövt vara så? Miljarder rullas in i verkningslösa integrationsåtgärder, enorma summor läggs på att hantera de våldsbrott vi läser om i tidningarna dag efter dag och en uppsjö av bidrag öses över fullt friska personer som aldrig gjort och aldrig kommer att göra ett handtag för Sverige. Vad hade dessa resurser kunnat göra för vårt land om de hade använts till vettigare ändamål? Hur hade Sverige sett ut och fungerat om våra styrande hade agerat klokare? Den frågan ställer jag mig ofta och de tänkbara svaren gör mig bedrövad när de kolliderar med verkligheten. Vi gavs något värdefullt att förvalta. Vad är det nu för framtid vi lämnar över åt kommande generationer?

Vi är många som minns en tid när skjutningar inte var vardagsmat, när Sverige tillhörde toppen av världens välfärdsliga och svenska skolor presterade högt i internationella jämförelser. Omvärlden riktade beundrande blickar mot det framgångsrika lilla landet i norr och den som utomlands presenterade sig som svensk kunde göra det med stolthet. Idag ser situationen annorlunda ut. Vi lever i den vacklande återstoden av ett välfungerande samhälle och i utomståendes ögon framträder Sverige allt tydligare som ett avskräckande exempel.

Det fanns en gång ett Sverige som på många sätt var bättre än det vi har idag. På den tiden kunde man gå ut på kvällarna utan att se sig över axeln, förstå det språk som talades på offentliga platser och räkna med att få samhällets stöd om livet plötsligt rasade. Man visste hur människorna omkring en fungerade och samspelet gick smidigt i mötena med andra. Förnedringsrån, barnrån och balkongflickor var ord som inte existerade. Det var innan vi började ta in arbetslöshet, kriminalitet, islamism och utanförskap i en omfattning som blivit omöjlig att hantera. Idag är flertalet av våra största samhällsproblem relaterade till en alltför stor invandring. Det är inga små och obetydliga värden som satts på spel när våra politiker utan närmare konsekvensanalys beslutat att öppna dörrarna och samtidigt häcklat de röster som försökt mana till eftertänksamhet. Att dessa värden i förlängningen berör starkt känslomässiga aspekter av tillvaron (trygghet, samhörighet, tillit, hemkänsla) gör förlusten mångfalt större.

Visst saknar jag det gamla Sverige, men det är inte bara saknad jag känner. Mina känslor kring den svenska samhällsutvecklingen handlar inte främst om nostalgi och trånande tillbakablickar. Här finns också alla de känslor som rivs upp av den nuvarande situationens hopplöshet och oförnuft, inte minst den alienation jag upplever när mina tankar och slutsatser placerar mig utanför den godkända åsiktskorridoren. I Saknad samlas detta känslokluster under begreppet ”ressentiment”. Det är inte oegentligt, men jag är osäker på om det fångar vidden av problemet. Jag är faktiskt rent förbannad och denna ilska är uppblandad med en stor portion förtvivlan och sorg. Jag sörjer det hemland jag kunde ha haft och som berövades mig. ”Saknad” och ”ressentiment” räcker inte riktigt. Förlusten av det Sverige som en gång var och den framtid som borde ha blivit väcker något väldigt mycket starkare än så. Jag kämpar med att hitta de rätta orden, men skulle vilja säga att jag har fråntagits en del av min identitet och mitt existentiella sammanhang, och i processen som lett fram till denna slutpunkt har jag fråntagits min värdighet som människa. Jag ser mitt hemland förödas och i åratal förbjöds jag att uttrycka upprördhet över det. Den repressiva samhällsandan har bannlyst inte bara mina åsikter om det svenska samhällets omdaning, utan även mina känslor inför det som sker. Jag har blivit en ovärdig person.

Jag har svårt att förklara hur upplevelserna av främlingskap och samhälleligt avståndstagande har påverkat mig. Ändå är jag numera en väletablerad person med hög utbildning, goda inkomster och ett välordnat liv. Hur djupt måste inte samma erfarenheter ha skurit i dem som inte har sådana yttre skyddsmurar att försvara sin självkänsla med? Hur djupt har det skurit i dem som förlorat relationer, försörjningsmöjligheter och socialt anseende för att de uttryckt en befogad oro över samhällsutvecklingen? Har de som frusit ut och nedvärderat oss ”Svärjevänner” verkligen förstått vad de har gjort?

Nu vänder vindarna och de åsikter jag (och många andra) hånats, bespottats och smutskastats för är plötsligt acceptabla och förs fram av respekterade politiker. I vanlig ordning klarar nutida svenska politiker inte av att förutse allvarliga problem innan de står skrivna som utropstecken mitt framför näsan på dem. Men det som denna gång gått förlorat går inte att återställa. Brytpunkten nåddes för länge sedan och förfallet omkring oss fortskrider. Områden som liknar Biskopsgården breder ut sig runt om i hela landet och att backa tillbaka till ett stabilare och tryggare samhälle syns omöjligt. Det som tagits ifrån oss går nu inte att ge tillbaka och kvar finns en högst befogad sorg, bitterhet, misstro, vrede och besvikelse. Jag vet inte längre vad som skulle kunna ge mig en känsla av upprättelse och tillhörighet, men en ursäkt från dem som drivit igenom den utveckling de nu själva börjat ta avstånd ifrån, skulle kanske vara en början. Men någon sådan tror jag inte är att vänta. Vårt ledande skikt må uttrycka att de varit naiva och inte sett problemen komma, men på djupet erkänna allvaret i den situation de skapat, tror jag inte de är villiga att göra. Det kostar för mycket. Den bördan får vi andra bära.

Saknaden efter det Sverige som nu blir ett alltmer avlägset minne finns där, men det är mycket mer som tynger än så. Där ger Katarina Barrlings och Cecilia Garmes bok en hel del klarhet och – faktiskt – en gnutta lindring. De känslor som många kämpar med i mångkulturens skugga sätts i ett sammanhang och görs begripliga, även om bokens finstämda tonläge ibland lägger en slöja över kraften i dem. Det är en bok jag hoppas att många vill läsa. Den är viktig, och möjligen är den ett steg på vägen mot en öppnare diskussion.

***

Mer om mina erfarenheter från Biskopsgården finns att läsa här och här.

Svensk allmogekultur, del 22: Midsommarfirande på 1800-talet

Nedanstående text har hämtats ut boken Från slott till koja: Minnen från en flerårig vistelse i Sverige av William W Thomas Junior. Boken gavs ut 1891 och innehåller personliga observationer från författarens tid som amerikansk diplomat i Sverige.

Det är intet under, att folket i norden med fröjd och gamman firar ljusets och värmens triumftid på året, då solen stiger högst på himlen, då ljuset är segerrikt, men mörkret dukar under och flyr.

När man är ute och reser vid midsommartiden, får man i hvarje by se en majstång upprest på gräsplanen. Majstången är femtio eller sextio, stundom hundra fot hög; den är till hela sin längd klädd med ljusgröna björkqvistar samt utsirad med kransar och slingor af löf och blommor, hvilka hänga från tvärstänger, som sitta här och där, och öfverallt fladdra flaggor och vimplar i glada färger, medan från toppen den svenska blågula flaggan svajar för vinden.

På midsommaraftonen den 23 Juni samlas hela landtbefolkningen från när och fjärran kring majstången; och här fördrifver man tiden med musik, sång och dans hela Guds långa natten, hvilken dock i själfva verket icke är någon natt, utan en härlig rödskimrande skymning från solens sena nedgång till dess tidiga uppgång.

Då solen går ned, upptänder folket lusteldar på bergen. Det är då en ovanligt gynnsam tid att segla utefter Sveriges vestkust. Berguddarna lysa af eldar, som kasta sitt flammande sken öfver fjärdarna, och den vilda storslagenheten i de nordiska klipporna glöder i brokiga färger, som efterlemna en i minnet städse lefvande bild.

Midsommarfesten, liksom julhögtiden, härleder sig från den urgamla hednatiden, och de eldar som nu tändas på klipporna, äro endast ett återsken af de bål, som uppfördes på helgade höjder och antändes midsommarqvällen af de hedniska presterna – ”bleka gubbar med silfverskägg och med flintknif i hårda händer”; och dessa bål tändes långt tillbaka i tidens gryning till ära för solguden, den milde, sköne och strålande Balder, ty midsommaren var tiden för ljusets seger öfver mörkrets makter.

Fotnot: Bilden visar oljemålningen ”Midsommarfirande i Leksand” av Bengt Nordenberg. Tavlan målades 1854 och är nu utställd på Dalarnas museum.

Glad midsommar önskar Kulturminnet!

Kulturhistoriska sevärdheter, del 67: Högbergsfältets gruvområde

Utanför Filipstad i Värmland, vid sjön Yngen, finns naturreservatet Högbergsfältet. Förutom en ovanlig flora finns här lämningarna efter ett speciellt stycke kulturhistoria, som satt påtagliga spår i landskapet. Den gruvdrift som tidigare bedrevs i området har gjort marken fullständigt perforerad av hål och gångar. Nu återerövrar naturen sakta gruvområdet och det landskap som vuxit fram är mycket säreget.

Det är inte känt när järnbrytningen på Högbergsfältet startade, men kanske sträcker den sig tillbaka till 1600-talet. Gruvorna stängdes 1906, men kvar finns femton gruvhål, slagghögar och ruiner efter gruvdriftens anläggningar. Här finns också resterna av enkla bostäder, en gravplats och ett litet kapell. Den uppmärksamme kan urskilja gamla odlingslotter. En minnessten över Värmlands första organiserade gruvstrejk 1869 går också att se.

Den kanske mest spännande upplevelsen i reservatet är att gå in i den horisontella gruvgången ”Tilas stoll”. Gruvorten (stollen) började drivas 1767 av två gruvdrängar från Sala och har uppkallats efter malmgeologen Daniel Tilas. Man får akta huvudet, för den 25 meter långa gången har lågt i tak och höjden varierar förrädiskt. En ficklampa är bra att ha. Den som tar sig igenom kommer ut i ett brytrum inne i berget, där gruvdriftens håligheter i kombination med den inväxande naturen skapar en trolsk stämning (bild ovan).

Även naturvärdena gör Högbergsfältet till ett sevärt besöksmål. Från Högberget bjuds en vacker utsikt och den kalkhaltiga berggrunden bidrar till ett speciellt växtliv med flera orkidéarter. Under sensomaren blommar den vackra och sällsynta orkidén purpurknipprot och den ovanliga lilla ormbunken murruta har fått fäste i sprickor och skrevor.

Tryckta källor:

Ottosson, Mats; Ottosson, Åsa (2010), Upplev Sverige. En guide till upplevelser i hela landet, Bonnier Fakta

Otryckta källor:

http://www.filipstadsbergslag.com/gruvor/persberg/hogbergsfaltet.html

https://www.naturkartan.se/sv/varmlands-lan/hogbergsfaltet

https://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%B6gbergsf%C3%A4ltet

Information har även inhämtats vid besök i Högbergsfältets gruvområde.

Saknad – en bok som försöker förstå

Just nu läser jag boken Saknad: På spaning efter landet inom oss av Katarina Barrling och Cecilia Garme. Jag börjar närma mig slutet och har under läsningens gång fått många nya tanketrådar som jag känner att jag vill spinna vidare på. För första gången har jag fått läsa djuplodande texter som beskriver de känslomässiga aspekterna av Sveriges omvandling till ett mångkulturellt samhälle. De senaste decenniernas stora migration, främst från länder vars kulturer avviker kraftigt från den svenska, har på många platser stöpt om tillvaron på ett mycket påtagligt sätt. Runt om i landet finns nu grupper av människor som inte känner igen sig i sin nya vardag och upplever ett slags hemlängtan till ett samhälle som inte längre finns.

Jag kan inte minnas att jag någonsin tidigare stött på just detta perspektiv: att svenska folket hyser en saknad över värden som tappats bort i mångkulturpolitikens kölvatten och att denna saknad är både naturlig och legitim. För mig, som många gånger upplevt just detta främlingskap inför det nya, känns boken som en bekräftelse på att även jag som svensk har rätt att tycka om och vilja bevara den kultur och det samhälle jag vuxit upp i och kommit att betrakta som min naturliga hemvist. Migrationsdebatten har hittills främst handlat om rent praktiska problem som bostadsbrist, arbetslöshet, kriminalitet och sjunkande skolresultat samtidigt som de existentiella och känslomässiga aspekterna har utelämnats. Kanske är det typiskt för det förnuftsbaserade och ingenjörsmässiga svenska samhällsbygget, men i frågor som rör mångkultur innebär det att betydelsefulla och starkt laddade värden då förbises.

Det finns säkert anledning för mig att återkomma till bokens innehåll fler gånger och dela med mig av tankar den väckt. Samtidigt känner jag att jag redan nu vill rekommendera den till alla som kämpar med att förstå de slitningar både nationella och personliga som vaknat under de senaste decenniernas omvälvande samhällsförändringar. Nedan lyfter jag några tänkvärda citat ur boken, som kanske kan väcka intresse för fortsatt läsning.

Alla som varit på en resa vet att man kan längta hem ibland. Hemlängtan är inte lika stark för alla, men de flesta har någon erfarenhet av den. Saknaden efter sitt hem.

Saknad — det är vad den här boken handlar om. Skillnaden är att här har det inte skett någon resa — det är ”hemma” som har förändrats. Och hemma är Sverige.

***

Men det nya samhället innebär ett nytt Sverige, i stort och smått. Det handlar om synen på staten och samhället. Om relationen mellan män och kvinnor. Om barnuppfostran, förväntningar på grannar, om synen på religion och arbete. Det handlar om kultur och språk. Kort sagt: om det mesta.

***

Det handlar inte bara om att känna saknad efter ett Sverige som det var förr. Vi ser också det vi kallar kollektiv saknad. När Sverige, som vi är vana att uppfatta som välordnat, omhändertagande och säkert, inte riktigt framstår så längre. Har Sverige överskattat sin förmåga att skapa ett välfungerande mångkulturellt samhälle?

***

En granskning som Riksrevisionen gjorde av regeringens konsekvensanalyser inför tjugosex migrationspolitiska propositioner åren 2004-2015 påvisade betydande brister. Bland annat har regeringens konsekvensanalyser saknat ”ekonomiska analyser, trovärdiga skattningar av antalet asylsökande samt beskrivningar av hur förslagen påverkar människor, myndigheter, kommuner och landsting”. Det var med andra ord mycket som saknades i konsekvensanalyserna. Och de regeringar som berörs tillhör både politikens vänster- och högersida. Makthavarna kan försvara sig med att det står kritiker fritt att göra sig hörda. De behöver naturligtvis inte instämma i den kritik som framförs eller göra som kritikerna anser att de bör göra. Men det splittrar samhället om signalerna om vad som är rätt åsikter är så starka att den som tycker annorlunda håller tyst, biter ihop och sörjer.

***

Sverige är ett land som verkar ha svårt att tala om ”svensk kultur”, inte minst beståndsdelen värderingar. Svenskar verkar till och med ha svårt att upptäcka att denna kultur finns — ända tills något bryter mot den. Då märks den desto mer.

***

När Sverige mycket snabbt fick en mycket stor befolkningsökning med många människor från andra kulturer och med andra språk, så var det en stor förändring. Men den syntes inte överallt. I många orter, stadsdelar och kommuner, märkte man ingenting alls. I andra orter, stadsdelar och kommuner blev förändringen oerhört stor. Så stor att de som bodde där från början kan drabbas av hemlängtan fastän de är hemma. Det är lite märkligt att det blev så i ett land som Sverige. En av de starkaste värderingarna i Sverige är ju jämlikhet. Flyktingmottagandet är ett gemensamt nationellt åtagande, som man skulle ha kunnat förväntat sig att befolkningen skulle ha delat upp mellan sig. Men så blev det alltså inte. Som en följd fick vi verklighetsbilder som skiljer sig så mycket åt att det ibland känns som om vi inte lever i samma land. Men att påtala det här, på de ställen där förändringen blev stor, är svårt. Det är som om människors känsla av förlust på de här platserna inte riktigt räknas.

 

Klenoder ur vårt kulturarv, del 25: Spillingsskatten

Sommaren 1999 hade SVT rest till Gotland för att göra ett reportage om de fornlämningsstölder som ofta drabbar ön. Filmningen skulle genomföras på gården Spillings i Othem, dit namnkunniga personer hade hämtats för att demonstrera hur marken söks av med metalldetektor. Flera metallfynd hade tidigare gjorts på samma åker och under filminspelningen hittades några bronssmältor. Efter att TV-teamet lämnat platsen gjordes emellertid betydligt mer spektakulära fynd. I nära anslutning till varandra påträffades tre stora depåer av metallföremål och när allt tagits upp visade det sig att man hittat den största vikingaskatten någonsin: hela 76 kilo silver fanns gömt i marken!

När Spillingsskattens fyndplats undersöktes arkeologiskt avslöjades flera intressanta omständigheter. Stenskodda stolprader i jorden visade för att föremålen legat i ett hus från vikingatiden, där de gömts i marken under husets golv. Två av depåerna utgjordes av silverföremål, medan den tredje bestod av bronsartefakter. En riklig förekomst av träflisor bland fynden gjorde det troligt att de förvarats i trälådor. I anslutning till bronsfynden hittades beslag, nitar och en avancerad låsanordning, som föreföll ha suttit på en kista. Några av mynten verkade ha legat i säckar som tidigare innehållit salt; mynten hade fått svåra korrosionsskador.

Totalt innehåller Spillingsskatten över 14 000 mynt och hundratals smycken. Det rika innehållet vittnar om gotlänningarnas utbredda kontakter med omvärlden under vikingatiden. Mynten har präglats på ett sjuttiotal olika platser runt om i världen och cirkulerat länge innan de grävts ner. Vanligast är arabiska dirhemer, men bysantinska mynt och så kallade Hedebymynt från Danmark finns också representerade. Många av mynten är uppdelade i mindre bitar, vilket visar att det främst var den ingående metallmängden som var intressant som betalningsmedel. Det äldsta myntet är från 539 och det yngsta präglades 871, vilket ger en fingervisning om skattens ålder. Fortsatta utgrävningar har visat att människor sedan fortsatte leva på platsen i flera hundra år utan att upptäcka gömmorna i marken.

Bland smyckena dominerar armbyglar, men även fingerringar, halsringar och spännen förekommer. I flera fall är de mycket fint ornerade och av stilen går att se att många har tillverkats på Gotland. Andra har troligen har importerats från Baltikum.

Idag finns Spillingsskatten utställd på Gotlands museum i Visby, där den visas upp i ett eget utställningsrum. Många besökare häpnar nog inför det rika innehållet. De som en gång bott på gården i Spillings och gömt undan skatten under sitt golv måste ha varit mycket förmögna. Kanske kommer fortsatta arkeologiska undersökningar i närområdet att ge oss ytterligare kunskap om vilka de var och hur de kunde samla sin väldiga rikedom.

Fotnot: Bilden visar en del av Spillingsskatten i Gotlands Fornsal.

Tryckta källor:

Lihammer, Anna (2016), Arkeologiska upptäckter i Sverige, Historiska Media

Populär arkeologi, nr 3, 2021

Otryckta källor:

https://historiskt.wordpress.com/tag/spillingsskatten/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Spillingsskatten

Information har även inhämtats vid besök på Gotlands museum

Nordisk folktro, del 42: Namnet

I äldre tiders bondesamhället var namnvalet en viktig procedur som krävde både eftertanke och försiktighet. Namnet stod i nära relation till personen och kunde berätta om både släktskap och gårdstillhörighet. Ofta ansågs det bäst att uppkalla ett barn efter någon avliden släkting; annars kunde det hända att de döda inte fick ro i graven. Att ge barn namn efter en levande anhörig var däremot inte lyckosamt då kunde den som lånade ut sitt namn drabbas av vantrivsel.

I den svenska folktron ansågs en persons namn ha en magisk koppling till bäraren. Om onda väsen eller trollkunniga människor fick kännedom om någons namn kunde de utnyttja kunskapen till att få makt över individen. Av denna anledning var det vanligt att hålla ett barns namn hemligt fram till dopet, för att barnet skulle vara kristnat och på så vis ha visst beskydd mot onda krafter när namnet blev känt. Om ett barn växte dåligt eller blev sjukt kunde det hända att föräldrarna valde att byta barnets tilltalsnamn för att bryta de onda krafternas makt. I regel fick barnet två eller flera namn vid dopet för att ett eventuellt namnbyte skulle gå lätt.

Även vuxna fick vara återhållsamma med att lämna ifrån sig sitt namn i onödan. Ute i skogarna, där övernaturliga väsen tänktes hålla till, skulle man helst låta bli att ropa på någon med tilltalsnamnet. Skulle man stöta på vättar, troll eller älvor gällde det att undvika att presentera sig. Bland våra svenska folksägner finns flera exempel på att personer räddat sig från att hamna i magiska väsens våld genom att kalla sig för ”Själv”. Samtidigt gällde förhållandet även i andra riktningen, så att den som fick reda på ett väsens namn kunde bryta dess övernaturliga kraft. I våra folksagor berättas ofta om personer som lyckats frigöra sig från onda väsen genom att lista ut vad de heter. Sägentraditionen innehåller också flera exempel på att jättar som hjälpt till vid kyrkobyggen blivit lurade på sin lön genom att någon klurat ut deras namn. En människas namn kunde också användas till att bryta förtrollningen när någon drabbats av trolldom. Om man misstänkte att en person var mara eller varulv kunde det räcka att tilltala honom eller henne med dopnamnet för att förbannelsen skulle hävas.

Fotnot: Bilden visar målningen ”Modigs Greta och Lill Modigs Erik” av Emerik Stenberg. Tavlan finns på Dalarnas museum.

Tryckta källor:

Norlind, Tobias (1912), Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, Bohlin& Co

Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö. Hur vi tänkt, trott och trollat, Prisma

Otryckta källor:

https://www.isof.se/lar-dig-mer/kunskapsbanker/lar-dig-mer-om-personnamn-i-sverige