Nationaldagen 2023 är inte vilken nationaldag som helst. I år är det jubileum för en av de händelser som bidrog till att just 6 juni utsågs till Sveriges nationaldag, närmare bestämt Gustav Vasas kungaval i Strängnäs 1523.
Gustav Vasas maktövertagande innebar slutet för Kalmarunionen och gjorde att Sverige etablerades som obunden stat. Man skulle kunna säga att vi nu firar 500 år som självständig nation. Nu kan vi se tillbaka på de sekler som förflutit och glädjas åt hur vårt land vuxit fram. Vi kan blicka bakåt på den svenska förvaltningens utveckling under 1600-talet, tryck- och yttrandefrihetens etablering under 1700-talet, 1800-talets industriella revolution och 1900-talets uppbyggnad av en av världens främsta välfärdsstater.
Grattis Sverige till ett halvt årtusende av självstyre!
Staden Arboga i västra Mälardalen anlades på 1200-talet för att fungera som utskeppningshamn för järn från bergslagen. Namnet betyder ”åkrök” och syftar på Arbogaån, som slingrar sig fram mellan husen. Tack vare vattenvägarna tog Arboga snabbt plats som en av Sveriges mest betydande städer och växte fram som en viktig knutpunkt för handel. 1285 blev staden dessutom ett religiöst centrum när franciskanermunkar etablerade sig och grundade ett kloster. Under medeltiden var staden så framträdande att den blev plats för flera kyrko- och rådsmöten. Det möte som 1435 hölls i Arboga, då Engelbrekt Engelbrektsson valdes till rikshövitsman, brukar ibland omtalas som ”Sveriges första riksdag”.
Arboga har klarat sig från större stadsbränder och den äldre bebyggelsen har till stor del fått leva kvar. Idag uppvisar Arboga en av Sveriges äldsta och mest välbevarade stadskärnor. Delar av bebyggelsen daterar sig till medeltiden och gatorna är ännu organiserade efter en medeltida stadsplan. Västerlånggatan är en av Sveriges äldsta gator och kantas av kulturminnesmärkta trähus. Under marknivå finns månghundraåriga gråstens- och tegelkällare bevarade.
Även de påföljande tidsepokerna har satt spår i stadsbilden. Gamla kullerstensgator finns kvar och Arbogaån kantas av idylliska trähus med lång historia. Mellan byggnaderna löper små vattugränder, som tidigare varit till för att förhindra bränder och ge människor tillgång till åvatten.
Kring förra sekelskiftet var Arboga en välmående hantverksstad, vilket de stora handelsgårdarna vittnar om. Några av dem har reveterats för att minska brandrisken och för att efterlikna de förnämare stenhusen. Här och där är kulturmiljön uppblandad med främmande inslag från 1960-talet, då staden i likhet med många andra svenska städer skulle moderniseras. Som tur var gick moderniseringsivern i Arboga inte så långt.
Arbogas bägge kyrkor har medeltida ursprung och utgör tydliga landmärken. Äldst är S.t Nikolai kyrka, vars äldsta delar är från 1100-talet. Heliga Trefaldighets kyrka är från sent 1200-tal och var ursprungligen franciskanernas klosterkyrka. Inuti finns väggmålningar från klostertiden och utanför kyrkan står Engelbrekt staty.
Tack vare de vackra byggnaderna och de många historiska spåren är Arboga stadskärna idag klassad som riksintresse. Staden är väl värd ett besök när som helst på året och erbjuder mycket att upptäcka. Bäst upplevs miljön till fots och det är bra att avsätta åtminstone ett par timmar för att insupa atmosfären. I augusti varje år ordnas medeltidsdagar med marknad och riddarspel, där de gamla husfasaderna får utgöra kuliss.
I den senaste partiledardebatten i SVT:s Agenda togs mångkulturen upp till diskussion. Partiledarna ombads räcka upp handen om de höll med om att det är bra med mångkultur, varpå alla partiledare utom en sträckte upp en hand i luften.
Händelsen har tidigare uppmärksammats på flera håll i media, inte minst i en debattartikel av GP:s ledarskribent Håkan Boström, vilket Kulturminnet tidigare kommenterat. Ämnet förtjänar emellertid att fördjupas, eftersom den grundläggande frågan är illa formulerad – det finns inte en mångkultur, utan en myriad av potentiella kulturblandningar. Vilken sorts mångkultur var det egentligen partiledarna ombads att ta ställning till?
Mångkultur kan vara kreativt och utvecklande om de ingående kulturerna befruktar varandra på ett positivt sätt och innehåller gemensamma grundvärden att utgå ifrån. Men mångkultur kan också vara destruktivt och nedbrytande om de ingående kulturerna krockar på vitala punkter och skapar konfliktytor runt principer som kräver samsyn för att samhället ska fungera.
Ett exempel på hur minoritetskulturer kan bidra positivt kan vi hämta från den judiska minoriteten i Sverige. De judiska grupperna befolkar inte våra fängelser och köar inte på socialkontoren. Från dem hörs inga högljudda krav på att majoritetssamhället ska rätta sig efter deras anspråk. Sedan långt tillbaka har de etablerat traditioner som gjort dem framgångsrika akademiskt och yrkesmässigt. De har burit med sig sin kulturella särart, men samtidigt sett till att vara en fungerande del av samhällslivet. De är, i ordets rätta bemärkelse, välintegrerade.
Andra gynnsamma exempel är de grupper som kom genom arbetskraftsinvandring under 1950- och 60-talen, främst från övriga Norden och södra Europa. De etablerades snabbt på svenska arbetsplatser, lärde sig i regel språket och bidrog med mer i skatt än vad de kostade i bidrag och pensioner. Några större problem för Sverige orsakade de inte. Tvärtom gav de ett ovärderligt bidrag till den svenska industrin och var en del av motorn i Sveriges ekonomiska expansion under de så kallade rekordåren. Med sig tog de nya influenser, som gav avtryck inte minst i kosthållningen.
Ett lika positivt bidrag är jag övertygad om att vi hade kunnat få från östasiatiska kulturer, om dessa hade stått för en större invandring till Sverige. Dessa tankegångar har jag utvecklat bland annat här. Visst stöd för mina teorier kan jag hämta ur det faktum att människor från östasiatiska länder är lågt representerade i nordisk brottsstatistik. (Jag skriver nordisk, eftersom Sverige varit dåligt på att ta fram sådana siffror.) Även om det inte ger en heltäckande bild av integrationsförmågan får det nog sägas indikera att dessa grupper innehåller människor som kan och vill anpassa sig till vad det nya hemlandet kräver av dem.
Men så ser inte den svenska mångkulturen ut idag. De kulturer som dominerat invandringen under de senaste decennierna har i hög utsträckning burit med sig värderingar som är oförenliga med det svenska samhällets grundvärden och i många fall krockar med svensk lagstiftning. Konsekvenserna har varit förödande. Forskare beräknar nu att var tredje skolelev med utlandsfödda föräldrar lever under hedersrelaterade familjenormer och svenska domstolar måste hantera flera tusen fall av hedersrelaterad brottslighet varje år. De senaste åren har vi fått se hårresande uttryck för sådana värderingskluster i form av parallell rättsskipning, slöjtvång på förskolor och friskolor som lär ut radikal islamism. Dessutom har vi konfronterats med för Sverige tämligen ovanliga dominansbeteenden i det offentliga rummet, inte minst på bibliotek, badhus och nöjesfält. En främmande syn på hämnd och våld, i kombination med repressiva religiösa uppfattningar, har lett till att religiös kritik numera kan leda till upplopp och terrorhot.
Bristen på gemensamma värderingar har förändrat Sverige i grunden. Vi har fått se framväxten av utanförskapsområden där svenskt rättsväsende tappat kontrollen och där människor medvetet alienerar sig från det som betraktas som svenskt. Den åtföljande bristen på respekt för samhället har, tillsammans med bristande förståelse för välfärdsstatens sätt att fungera, lett till ett omfattande bidragsutnyttjande. Andelen självförsörjande bland personer födda utanför västvärlden är 27%. Det är inte en lyckosam mångkultur.
Den svenska mångkulturen är nu en toxisk kulturmix som skapar motsättningar och gör samhället instabilt. Så hade det inte behövt vara. Vår mottagning hade kunnat riktas mot kulturer med bättre förutsättningar att fungera här. Människor som vill leva enligt klan- och hedersbaserade normer och önskar sig ett samhället grundat på religiösa lagar hade med fördel kunnat söka sig till länder som bättre överensstämmer med de egna önskemålen – länder som ligger närmare kulturellt, religiöst och kanske språkligt. Där hade de också haft bättre möjligheter att leva fungerande liv.
Huruvida mångkultur är bra eller dåligt går inte att svara på utan att definiera vilken typ av mångkultur som åsyftas. Sverige har sedan 1980-talet och framåt satsat på fel sort. Det undrar jag om inte svenska partiledare innerst inne är medvetna om.
Omberg bjuder på vackra utblickar över Vättern.Enligt sägnen ska en jätte en gång ha ridit över sjön för att fria till drottning Omma.
Vid Vätterns östra strand i Östergötland ligger bergsryggen Omberg med dramatiska branter ner mot vattnet. Här har människor levt mycket länge, vilket områdets fornlämningar vittnar om. Inte minst finns rester av tre fornborgar, varav den minsta omnämns som ”Drottning Ommas borg”. Namnet syftar på en gammal sägen, som låter berätta att en mäktig drottning en gång härskade över Ombergsbygden.
Att drottning Omma var en förunderlig person kan vi förstå av de myter som berättas. Varifrån hon kom vet ingen, men enligt vissa uppgifter ska hon ha blivit mycket gammal och regerat över sitt land i mer än tusen år. Hon ska aldrig ha låtit någon se hennes ansikte, utan visat sig i skepnaden av en berguv eller uggla. Folket i bygden dyrkade henne och vände sig till henne för att få spådomar om framtiden och beskydd från ont. Dessutom berättar sägnerna att hon var ofantligt rik. Den påkostade porten i Rogslösa kyrka norr om berget ska en gång ha varit dörr i hennes svinstia.
En av de mest omtalade berättelserna om Omma beskriver att en jätte vid namn Ringabergsbusen en gång förälskade sig i henne. Han levde i Västergötland, på andra sidan Vättern, och red en vårvinterdag över sjöns is för att fria. Eftersom han var jätte får vi tänka oss att det var en osedvanligt stor och stark häst som bar honom på sin rygg. Vid Omberg satte hästen sin hov i bergväggen med sådan kraft att en grotta (Rödgavels grotta) bildades. Samtidigt for klippblock ner ur berget, så att det uppstod sprickor i isen. Det bar det sig inte bättre än att både jätten och hästen försvann ner i djupet.
Drottning Omma, som hörde hur berget rämnade, tog sig snabbt ner till den nyuppspruckna grotthålan och när hon förstod vad som hade hänt greps hon av sådan sorg att hennes gråt aldrig ville ta slut. Hon grät så att tårarna bildade en ånga över hela berget och därefter kom hon att kallas ”dimmornas drottning”. Än idag händer det att hela berget höljs i dimma och vintertid bildar drottning Ommas tårar stora istappar i Rödgavels grotta.
***
Omberg och dess omgivningar är väl värda ett besök, både för att känna historiens vingslag och för att ta del av naturen. Miljön är säregen med branta stup och dramatisk utsikt över det omgivande landskapet. Det är lätt att förstå att platsen satt folkfantasin i rörelse och gett upphov till de lokala sägner som ännu lever kvar. Fornborgarna går med lite ansträngning att besöka till fots, men för att ta sig in i Rödgavels grotta krävs kanot eller skridskor, beroende på årstid. Nedanför berget finns Rogslösa kyrka, där drottning Ommas dörr utgör huvudnumret. En kort bilresa därifrån ligger ruinerna efter Alvastra kloster, som en gång hade avgörande betydelse för områdets kulturutveckling och som ingen besökare till Ombergsbygden bör missa. Vid klosterruinerna uppförs varje sommar Alvastra krönikespel, där drottning Omma brukar figurera.
GP:s ledarskribent Håkan Boström har skrivit en högst intressant artikel, där han kommenterar den senaste partiledardebatten i SVT. Under rubriken ”Ni gillar inte mångkultur bara för att ni påstår det” illustrerar han att de svenska partiledare som säger sig vilja ha mångkultur knappast har förstått ordets verkliga innebörd. Inte heller har de reflekterat över vad det innebär i praktiken. Han argumenterar också för att ett verkligt mångkulturellt samhälle inte är något någon av dessa partiledare har skäl att önska sig.
Några smakprov ur artikeln:
Både Storbritanniens tidigare premiärminister Tony Blair och Tysklands tidigare förbundskansler Angela Merkel tog officiellt avstånd från mångkulturalismen för över tio år sedan. Ett skäl var förstås att mångkultur i egentlig bemärkelse nästan alltid i praktiken innebär en obekväm acceptans för inslag av hederstänkande med kontroll av kvinnor och barn, parallellsamhällen, utanförskap och konflikter med majoritetssamhället.
…
Sanningen är snarare att svenska makthavare inte förstått konsekvenserna av sin politik. Man har i sin kombination av kulturblindhet och starka tro på de moderna institutionerna utgått från att integrationen löser sig av sig själv bara de vuxna kommer i arbete och barnen i svensk skola.
Därför valde också många länge att blunda för jobbiga frågor som hedersförtryck, kulturkonflikter eller kopplingen mellan immigration, social desorganisation och brottslighet, trots att dessa fenomen är internationellt och historiskt välkända.
…
Nästan ingen svensk makthavare har på allvar velat ha ”mångkultur” eftersom det knappast är förenligt med en omfattande välfärdsstat byggd på liberal individualism och jämställdhet. Man har i stället sett vår egen moderna kultur som så självklar att problemen med tiden skulle lösa sig av sig själva. När tidigare statsministern Stefan Löfven (S) raskt konstaterade att ”I Sverige tar vi i hand” och apropå gängkriminaliteten inte ”såg det komma” var det ett uttryck för denna oreflekterade inställning.
Jag läser med en tilltagande känsla av lättnad och ett stort och varmt äntligen formar sig i mitt inre. Ska vi nu till slut få en uppriktig och verklighetsförankrad debatt om mångkulturen? Ska det äntligen bli tillåtet att påpeka att de kulturer som de senaste decennierna dominerat invandringen till Sverige har burit med sig värderingar som är oförenliga med vår lagstiftning? Kommer vi nu att sakligt kunna diskutera vilka konsekvenser mångkulturpolitiken har fått för det svenska samhället?
Jag hoppas det. Boströms artikel skulle åtminstone kunna vara ett steg på vägen.
För hundra år sedan gratulerades fru Emma Wahlström vid Karlsdals bruk på mors dag av Edvard Wahlström. Privat foto.
Sista söndagen i maj firas mors dag i Sverige. Traditionen är, ur ett kulturhistoriskt perspektiv, inte särskilt gammal. Några speciella dagar för att hylla mödrarna är inte kända i det svenska bondesamhället. Först 1919 etablerades ett firande av författarinnan Cecilia Bååth-Holmberg, som inspirerats av den amerikanska Mother´s Day.
Mother´s day blev ett begrepp genom lärarinnan Anna Jarvis från Philadelphia. Efter sin mors död 1905 ville hon instifta en särskild dag för att uppmärksamma mödrarnas betydelse för familjen. Hon lade ner mycket kraft på att väcka engagemang för frågan och firandet plockades snart upp av både allmänheten och kyrkan. 1914 belönade president Woodrow Wilson hennes ansträngningar genom att göra Mother´s Day till en nationell helgdag förlagd till andra söndagen i maj.
I Sverige infaller mors dag sista söndagen i maj, i enlighet med Cecilia Bååth-Holmbergs förslag. Anledningen ska ha varit att det då finns fler blommor att plocka i naturen. 1920 utgavs ett häfte med instruktioner för hur dagen ska firas. Där beskrivs att mödrarna denna dag ska vara befriade från allt hushållsarbete. De ska serveras kaffe på sängen och hedras med blombuketter och små gåvor. Frånvarande barn ska skicka vykort, brev eller telegram.
Även om mors dag nu firats i Sverige i ungefär ett sekel dröjde det fram till efterkrigstiden innan den fick allmänt genomslag. Idag har mors dag en stark ställning och uppmärksammas med samma självklarhet som många andra högtidsdagar. Över hela landet gratuleras mödrar i olika åldrar med presenter, kramar och festliga måltider. Flaggan hissas utanför många svenska hus, även om det inte är allmän flaggdag. Det är också vanligt att besöka kyrkogårdarna för att smycka gravar över mödrar som gått bort.
Instruktioner för firandet av mors dag
1. Svenska flaggan hissas från hemmets flaggstång. 2. Mor hälsas om morgonen med sång av barnen. 3. Mor bjudes före uppstigandet på gott kaffe och bröd, berett av barnen. Hon hedras med blommor och en liten gåva. 4. Mor beredes, så långt det är möjligt, vila och frihet från allt hushållsarbete den dagen. Barnen bädda, sopa, laga mat och diska. 5. Vid eftermiddagskaffet eller på aftonen hålles en liten högtidlighet, där far i huset medverkar. 6. Frånvarande barn hälsa Mor med brev eller telegram eller vykort, som särskilt gjorts och tillhandahållas för mors dag.
– Ur häftet ”Mors dag” utgivet 1920
Tryckta källor:
Ejdestam, Julius (1992), Svenskt folklivslexikon, Rabén och Sjögren
Den utvalda majbruden, 19-åriga Karin Gunnarsson, förs fram i Uddevalla 1955. Mer information om bilden hittar du här.
Nedanstående text har hämtats ur etnologen Tobias Norlinds bok Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, som gavs ut 1912. Texten skildrar den nu utdöda traditionen att utse pingstbrudar eller midsommarbrudar som en del av vårens och sommarens fester. Ibland har seden kommit till uttryck i korandet av majbrudar, majdrottningar och majgrevar.
Också kunde majvandringen framflyttas till närmare midten af maj och således stå i direkt förhållande till pingstfesten. Om denna pingstfest berättar Eva Wigström från Rönnebergs härad på 1840-talet: ”Till ett riktigt pingstgille hörde ett pingstbrudpar. Nu är det en gammal sägen, att den som på skämt ikläder sig brudskrud, aldrig blir gift, och dessutom var detta s. k. brudpar föremål för skämt, t. o. m. groft gyckel, i fall de två ej själfva voro munviga nog att få skrattarna på sin sida. Därför var det vanligen någon ‘slaghök’ till dräng och en ‘halftosa’ till tös, som mot någon ersättning åtogo sig dessa roller. Vidare utsågs talman — därtill fordrades att vara ett erkänt kvickhufvud — så brudsvenner, brudtämma (brudkläderska), brudpigor och hvad som annars hörde till en ‘brudstass’. Detta följe tågade med spelmannen i spetsen pingstaftonen från gård till gård för att samla ihop gåfvorna. De bestodo hufvudsakligen i ägg, fläsk, sött bröd och penningar. På hvarje ställe höll talmannen ett tal, ju lustigare ju bättre; spelmannen spelade och brudparet dansade en polska. Någon af de mera ansedda bönderna ställde sin loge och storstuga till ungdomens förfogande, och så firades annandag pingst en vrångbild af en bröllopshögtid, som slutligen urartade, att hela leken lades bort såsom varande rent af osedlig. Men medan detta bruk ännu ansågs oskyldigt, hölls dansen kring majstång, då vädret därtill gynnade.”
Liksom de andra folkfestbruken kunde också majfesterna framflyttas utan att ändra karaktär. Istället för pingstbrud kunde man utse midsommarbrud och Stolt omtalar en sådan från Kalmar län: ”Före min tid (före 1820-talet) hade varit mycket vanligt, att en af byns flickor blef af allmogen vald till midsommarbrud. Troligen gåfvos de afgörande rösterna från manliga sidan. Bruden smyckades midsommardagen på bästa sätt, och sedan gick man i procession någon gata till danssalen, som denna årstid för det mesta var en tröskloge. Detta hände ännu en och annan gång i min första barndom, men de, som hade bort upprätthålla ordningen, blefvo mera likgiltiga, och småpojkarna togo sig tillfälle att spela spratt, och sedan ville ingen blottställa sig för ett dylikt obehag, utan seden dog bort och lämnade endast minnet kvar.”
Grunden för det svenska ledarskapet är samma tillit som även utmärker relationen mellan människor i allmänhet i Sverige. Tilliten gör att vi traditionellt har haft plattare och mer decentraliserade organisationer än många andra länder och en mer lyhörd och öppen dialog där fokus ligger på uppdraget snarare än på formella positioner. Vi har också en stark tradition av samarbete och förankring samt hög respekt för expertkunskapen. Fokus ligger på lärande och utveckling.
Tilliten har gett Sverige stora framgångar och bland annat stimulerat innovation, något som märks i techsektorn. I Global innovation index 2022 rankas Sverige som det tredje mest innovativa landet i världen
– Louise Bringselius
En debattartikel av Bringselius, där ovanstående citat ingår, finns att läsa här.
Världsminnen är dokument som FN-organet UNESCO har listat som särskilt betydelsefulla för mänskligheten. Kulturminnet har tidigare uppmärksammat de svenska världsminnena, som inte minst inkluderar Dag Hammarskjöldsamlingen, Alfred Nobels familjearkiv och Silverbibeln. Idag har listan kompletterats med ytterligare ett inslag som ger Sverige anledning till stolthet: den svenska tryckfrihetsförordningen är nu världsminnesklassad.
Det var 1766 som Sverige som första land i världen antog en förordning om tryckfrihet. Lagtexten bestod då av två delar: en som stipulerade rätten att publicera tankar och åsikter utan censur och en som garanterade möjligheten för enskilda att ta del av myndigheternas dokument. Den svenska tryckfrihetsförordningen är därmed världens äldsta lag som värnar det fria ordet och fastslår rätten att ta del av allmänna handlingar. Tryckfrihetsförordningens införande kan ses som ett avgörande steg i utvecklingen mot demokrati.
Originaldokumenten för den svenska tryckfrihetsförordningen förvaras idag på Riksarkivet och Kungliga biblioteket i Stockholm.
Bohuslän är ett landskap rikt på hällristningar som vittnar om en avancerad bronsålderskultur. Nu har ett nyfynd gjorts av ristningar på en häll i Kville socken utanför Tanum.
De nyfunna ristningarna är belägna i en beteshage på gården Edsten, där de gömts under mossa i tusentals år. Det var när arkeologerna Andreas Toreld och Tommy Andersson arbetade med att kartlägga hällar i området som de fick se en bit av ett skepp sticka fram i ena kanten. När de lossade på mossan och avtäckte hällen blottades ett fyrtiotal figurer, utspridda över en sträcka på 15 meter.
Ristningarna har nu daterats till 700–800-talet f. Kr. Vid den tiden var vattennivån betydligt högre än idag och den ristade hällen var belägen på en ö. Hällens yta är nästan lodrät, vilket talar för att bronsålderskonstnärerna stått i båtar när de arbetade. Figurerna verkar medvetet ha placerats precis ovanför vattenytan, där berget färgas mörkt av cyanobakterier. När ristningarna var nygjorda lyste de vita och måste ha synts vida omkring.
– Det är väldigt stora saker, bland annat ett skepp på två meter och en människa på över en meter. Figurerna är välhuggna och djupa. Motiven är inte unika, men läget på en nästan vertikal häll är ovanligt, säger Andreas Toreld till Forskning och Framsteg.
Kvillehällen är det största nyfyndet av hällristningar i Sverige under 2000-talet. Geografiskt är hällen belägen i anslutning till det världsarvsklassade hällristningsområdet i Tanum.
Kulturminnet 