Klenoder ur vårt kulturarv, del 20: Bänken från Kungsåra

I Sverige finns två möbler som gör anspråk på att vara landets äldsta: Suntakstolen och Kungsårabänken. De dateringsförsök som gjorts ger emellertid vid handen att bänken från Kungsåra förmodligen är vinnaren. Nedan berättas om dess historia.

Kungsårabänken har ursprungligen stått i Kungsåra kyrka utanför Västerås. Dess exakta ålder är inte känd, men den typ av djurornamentik som smyckar de ingående trästyckena var populär på 1000-1100-talet. Om dateringen stämmer har bänken tillverkats i övergången mellan vikingatid och medeltid och är ungefär 1000 år gammal.

Bänken är mycket välbevarad och stod länge i kyrkan utan att dra till sig någon större uppmärksamhet. Först när arkeologiprofessor Oscar Montelius befann sig i Västerås för att hålla föredrag 1906 fick han höra talas om bänken, varpå han skickade Historiska museets antikvarie Emil Ekhoff till Kungsåra för att undersöka den. Bänken var då undanstoppad på orgelläktaren bland gammalt skräp och en äldre församlingsbo kunde vittna om att den stått där i minst 40 år.

Träet i bänken är furu, som skurits till för att sammanfogas med trätappar. Bakstycket är drygt två meter långt och mäter över en meter i sin högsta höjd. Förmodligen har bänken lämnats omålad: några spår av färg har inte kunnat hittas på den. Ryggstödet är försett med ett mönster av slingrande drakar och flera oidentifierade djur ingår i utsmyckningarna på bänkens övriga delar. Motiven har hedniska drag och påminner mycket om den ornamentik som kan ses på runstenar, smycken och bruksföremål från vikingatiden. Störst arbete har lagts ner på ryggsidan, vilket talar för att bänken tillverkats för att placeras med ryggen mot betraktarna. Kanske har den varit kyrkbänk åt en storman eller kunglig förvaltare, som haft sin sittplats långt framme i kyrkan.

Bänken finns nu utställd på Historiska museet i Stockholm, dock utan någon skylt som berättar om den. För att ta del av bänkens historia och sätta den i sitt sammanhang behöver man därför läsa på före besöket och aktivt leta upp den bland museiföremålen.

En beskrivning av Kungsårabänken

Bänkens förnämsta märklighet är emellertid dess dråpliga ornering och den öfverlägsna smak, ja man kan godt säga konstnärlighet, som gjort sig gällande vid dess förfärdigande. Till ornamentens närmare karaktärisering får jag tillfälle att längre fram återkomma. Det är emellertid ej blott den rent ornamentala utsmyckningen, som gör bänken till ett framstående arbete, dess hela uppbyggnad och form fastslår den såsom ett sådant. Man betrakte t. ex. den allt igenom lyckade ytterkonturen af bänken sedd bakifrån, med dess smakfullt böjda öfverlinje, på ett synnerligen kraftigt och lyckligt sätt afslutad af de dråpligt skurna djurhufvudena. En liten detalj torde härvid böra framhållas. Öfvergången från sistnämnda hufvuden eller rättare sagdt från deras halsar till de bakre uppståndarne kunde lätt, om den ej särskildt behandlats, hafva gifvit intryck af svaghet och af alltför nykter simpelhet, men som af sig själfva framväxa här tvenne, svagt modellerade, flikar, helt och hållet förtagande nämnda intryck. Man aktgifve vidare på den originella formen af den bevarade främre uppståndaren, åstadkommen genom det irländska bladet och andra motiv. Med ett ord man kan ej tveka att beteckna ett så väl genomtänkt, med sådan säkerhet utfördt arbete såsom ett mästerverk i sitt slag, ett mästerverk inom möbeltillverkningen, hvartill vår tids möbelritare ytterst sällan torde lyckas åstadkomma ett motstycke.

– Emil Ekhoff i Fornvännen 1907

Tryckta källor:

Fornvännen 1907, s. 49-76

Otryckta källor:

https://sverigeshistoria.se/for-elever/foremal/bank/

Information har även inhämtats vid besök på Historiska museet i Stockholm.

Svenska folksagor, del 39: Hur björnen lärde känna människan

Dagens folksaga är hämtad ur boken Svenska folksagor, som sammanställts av Jan-Öyvind Swahn. Jag återger den fritt.

Det var en gång en björn som bodde djupt inne i skogen och grubblade mycket över hur en människa såg ut. En dag mötte han en räv och passade då på att fråga om räven visste.

”Vet du inte det?”, svarade räven. ”Följ då med mig, så ska jag visa dig en.”

De båda djuren gick ett stycke tillsammans och efter en stund mötte de en liten pojke.

”Är det en människa?” undrade björnen.

”Det ska bli en”, svarade räven. Och så gick de vidare. När de vandrat en stund mötte de en gammal gubbe.

”Är det en människa?” frågade björnen.

”Det har varit en”, svarade räven. Och så fortsatte de sin färd.

Så mötte de en jägare.

”Där, där har du en människa!” sa räven. ”Honom kan du gå fram och undersöka, så vet du sedan hur en människa ser ut.”

Räven försvann sedan så fort han kunde, medan björnen lufsade bort mot jägaren, som just stod och laddade sitt gevär. Precis när han förde ner laddstocken i pipan tittade han upp och fick se björnen. Björnen stannade och betraktade jägaren nyfiket, men jägaren fick brått. Så snart han laddat färdigt höjde han bössan och sköt på björnen, men björnen var stor och stark och ett skott förslog inte. Istället sprang björnen förskräckt därifrån och sökte upp räven för att berätta vad som hänt.

”Hör du”, sade han, ”det var en rälig människa du visade mig! Han snusade och tuggade tobak. Och så snart han fick syn på mig spottade han mig i synen med tuggbussarna. En sådan ska jag hädanefter hålla mig undan för!”

Och så blev björnen folkskygg och flyttade längre in i sin skog.

Örtugar, penningar och riksdaler – om den svenska valutans historia

Bild ringguld

Den svenska valutans historia är dramatisk och innehåller allt från väldens största mynt och världens äldsta riksbank till kungamord och folkomröstning. Nedan följer en exposé över de svenska betalningsmedlens väg fram till den krona som vi idag använder, men alltmer sällan ser.

Långt innan Sverige hade blivit ett etablerat rike idkade nordborna handel med omvärlden. Bronsåldern inleddes redan innan den inhemska malmbrytningen hade kommit igång, vilket vittnar om en omfattande import. Vad som gavs i utbyte är inte helt klarlagt, men kanske rörde det sig om pälsverk, bivax, torkat kött, bärnsten och slavar. Under järnåldern började dyrbara metaller få en valutaliknande funktion, främst i form av så kallat bitsilver och betalningsguld; en lämplig bit av en silverstång eller guldspiral kunde knipsas av och lämnas i utbyte mot varor.

De första svenska mynten präglades på initiativ av Olof Skötkonung omkring år 1000. Olof Skötkonungs far, Erik Segersäll, hade låtit grunda kungastaden Sigtuna, som snabbt tog över Birkas betydelse som handelsstad. Dit lät Olof kalla anglosaxiska myntslagare för att prägla mynt försedda med hans namn och porträtt. På de tidigaste mynten omnämns han som ”Olof, kung i Sigtuna”, medan senare mynt försetts med inskriptionen ”Olof svearnas konung” på latin. De mynt som präglats efter år 1000 har märkliga och svårtolkade inskriptioner, som tyder på att produktionen tagits över av myntpräglare som inte kunde läsa. Bland annat kallas Olof för ”Rex Ancol”, kung av England, vilket antyder att text kopierats från andra mynt utan vetskap om betydelsen.

Bild mynt Olof Skötkonung

Sveriges första mynt, präglat av Olof Skötkonung. (Bild från Wikimedia Commons)

Olof Skötkonungs son Anund Jakob lät också prägla mynt. Därefter upphörde myntningen från cirka år 1030 och över 100 år framåt. Det tämligen självständiga Gotland lät börja tillverka mynt runt år 1140, men den rikssvenska myntningen återupptogs först mot 1100-talets slut av kung Knut Eriksson (regeringstid 1167-1195).  Bakgrunden var sannolikt handelns uppsving, som skapade ett behov av ett ordnat myntväsende. Han startade myntverk i Lödöse och Uppsala och hans myntproduktion verkar ha varit framgångsrik; många mynt med inskriptionen KANVTVS REX (Kung Knut) från denna tid har påträffats.

Det medeltida myntsystemet grundade sig på enheterna mark, öre, örtug och penning. Hur många penningar det gick på en örtug och hur många örtugar som ingick i en mark var man dock oense om – sättet att räkna varierade mellan Svealand, Götaland och Gotland. På 1300-talet fastslogs att Svealandssystemet skulle gälla i hela riket, vilket innebar att 1 mark = 8 öre = 24 örtugar = 192 penningar. Silvermyntfot tillämpades, så att mynten var av silver och valören baserad på vikt. Utländska mynt användes också i vissa sammanhang, exempelvis engelska silverpennies och italienska guldfloriner.

Under Gustav Vasas regeringstid (1523-1560) genomgick det svenska valutasystemet flera förändringar. En örtug blev uppdelad i tolv penningar istället för åtta. Dessutom lät Gustav Vasa år 1534 börja prägla ett större mynt, daler, med den tyska thalern som förebild. Silvermyntfoten tillämpades ännu, så att myntets värde avgjordes av silverinnehållet. Genom införandet av dalern fick valutan kontakt med det internationella myntsystemet och dalern blev ett mynt som främst användes för utrikeshandel. Till vardags fortsatte svenskarna använda mark, ören, örtugar och penningar och värdet i förhållande till dalern var inte fastställt.

Efter tysk förebild började Karl IX år 1604 att slå mynt med namnet riksdaler. Riksdalern hade högt silverinnehåll och kursen gentemot vanliga daler varierade. Under 1600-talet började bristen på svenska silverfyndigheter bli ett problem i myntframställningen, samtidigt som koppar var en viktig exportprodukt. Genom att binda upp en del av kopparutvinningen i inhemsk myntning ville man stärka kopparvärdet. Rikskansler Axel Oxenstierna beslutade därför att börja prägla Sveriges första kopparmynt 1624. Kopparmynten var, liksom silvermynten, så kallade värdemynt, d.v.s. de hade ett värde som motsvarade den ingående metallmängden. Det ledde till att två olika valutor uppstod: daler kopparmynt och daler silvermynt. Sverige hade fått dubbel myntfot.

Kopparmynten visade sig snart vara behäftade med problem. Kopparvärdet fluktuerade och mynten försvann ur cirkulationen så snart värdet på metallinnehållet översteg det nominella värdet. När kopparpriset sjönk blev mynten allt större. Så kom det sig att världens genom tiderna största mynt tillverkades i Sverige 1644: ett avlångt kopparmynt med en vikt på 19,7 kg! Sådana bjässar var förstås otympliga att använda och den fyrkantiga formen gjorde det lätt att minska myntens storlek utan att det syntes särskilt mycket. Det blev därför nödvändigt att gå över till runda mynt av mindre format. År 1666 infördes det första så kallade kreditmyntet i Sverige i form av ett mynt där den ingående kopparmängden inte motsvarade myntets angivna belopp. Värdet baserades då på att människor litade på myntens gångbarhet som betalningsmedel, vilket skulle visa sig bli ett problem för det framväxande bankväsendet.

Bild världens största mynt

Världens största mynt är ett svenskt kopparmynt från 1600-talet. Myntet mäter ungefär 65×35 cm och väger närmare 20 kilo! Idag går ett exemplar att se på ekonomiska museet (f.d. Kungliga myntkabinettet) i Stockholm.

1656 hade Sveriges första bank öppnats. Den kallades Stockholms banco och grundare var Johan Palmstruch, som hade inspirerats av det förhållandevis välutbyggda banksystemet i Nederländerna. Palmstruch fick stöd av Karl X Gustav, som menade att banken behövdes för att stabilisera penningpolitiken och hävda den svenska valutan gentemot andra länders; den svenska valutan var inte särskilt gångbar ute på kontinenten och människorna i nyerövrade områden hade låg tillit till den.

När kreditmynten började produceras på 1660-talet var det svårt för allmänheten att acceptera att myntvärdet inte motsvarades av metallvärdet. Många kände sig lurade och ville ha tillbaka de större mynten, som de hade deponerat på Stockholms banco. Resultatet blev en bankrusning. Palmstruch räddade situationen genom att ge ut insättningsbevis i form av så kallade kreditivsedlar. Banken garanterade värdet på sedlarna och åtog sig att vid behov ersätta dem med mynt. Dessa insättningsbevis kan sägas vara Europas första sedlar.

20220105_180907

Kreditivsedel från 1666, utfärdad av Stockholms banco. 

Först blev de nya sedlarna en succé. Banken kunde bevilja lån utan att vara beroende av att beloppen samtidigt täcktes upp av insättningar. Sedlarna var också lättare att hantera än de gamla kopparmynten. Palmstruch frestades emellertid att ge ut för många sedlar i förhållande till de värden som fanns deponerade i banken. Banken började trycka allt större sedelupplagor och resultatet blev en våldsam inflation. Sedlarnas värde minskade och allmänheten förlorade förtroendet för dem. När många ville hämta ut sina besparingar blev banken tvungen att kräva tillbaka sina lån och Sveriges första bankkrasch var ett faktum. Det blev slutet för de första sedlarna. Riksrådet beslutade 1664 att lånen skulle betalas tillbaka och kreditivsedlarna drogs in. Palmstruch ställdes inför rätta och dömdes till döden för att ha misskött banken. Han benådades senare, men satt kvar i fängelse till 1670. Året därpå dog han, sjuk och nedbruten.

Trots misslyckandet kom Palmstruchs initiativ att få en betydelsefull roll för utvecklingen av det svenska bankväsendet; spillrorna av Stockholms banco användes 1668 till att bilda Riksens Ständers bank, som senare blev Sveriges riksbank. Därmed hade världens första centralbank grundats. Adeln var drivande bakom beslutet och ständerna beslutade att kungamakten skulle hållas utanför. Banken hade flera uppgifter, men en av de viktigaste var att upprätthålla ett fast penningvärde. Riksbanken skulle ”bibehålla det inländska myntet vid dess rätta och skäliga valör”, hette det.

1701 skapades föregångarna till dagens moderna sedlar när Riksbanken började ge ut så kallade transportsedlar. När en affär gjordes upp överfördes (transporterades) sedeln till sin nya ägare genom att namn och datum antecknades på den. Sedlarna blev inte så uppskattade; många köpmän upplevde det som integritetskränkande att behöva skylta med stora affärsuppgörelser. Dessutom var sedlarna opraktiskt stora; om de skulle postas klipptes ofta en bit av pappret bort för att spara porto. Banken protesterade mot oskicket i tidningsannonser och hotade med ”widrigt bemötande” om kunderna kom in med beskurna sedlar. Snart försvann transportsedlarna helt.

Bild transportsedel 2

En så kallad transportsedel från 1729, försedd med sina forna ägares namn.

1700-talets krig tärde hårt på rikets ekonomi och tilliten till bankväsendet krympte. Efter Karl XII:s förödande förlust i Poltava 1709 uppstod oro i landet och många ville ta ut sina besparingar. Bankbesökarna fick dock kalla handen av banken, som lät hälsa att kungen hade bestämt att alla skulle bidra till kriget. Inga uttag var tillåtna. Pengarna förblev frysta och det dröjde flera decennier innan bankkunderna gavs tillgång till sina insättningar.

För att få medel till en ny armé gav Karl XII sin minister Georg Heinrich von Görtz i uppdrag att ordna upp rikets finanser. På dennes inrådan började man 1715 ge ut nödmynt för att täcka behovet av betalningsmedel i riket. Även denna gång rörde det sig om kreditmynt, där det nominella värdet var större än kopparvärdet. Karl XII lät sedan på eget bevåg öka antalet nödmynt till åtskilliga miljoner, vilket vid tiden för hans död hade drivit fram en kraftig inflation. Arvprinsen Fredrik I lät fängsla von Görtz och han dömdes till döden genom halshuggning. Fördragsamheten med misslyckade finansmän var fortfarande inte så stor vid denna tid.

När Hattpartiet tog makten 1738 startade en mer expansiv penningpolitik. Krigen mot Preussen och Ryssland var dyra och Hattarna ville stötta industrin ekonomiskt. Sedelpressarna gick, inflationen ökade och en spekulationsekonomi växte fram. Samtidigt var många falska sedlar i omlopp. 1755 startade Riksbanken Tumba pappersbruk för att försvåra förfalskningar. Sedlarna försågs med vitstämplar och vattenmärken och olika valörer gavs olika storlek. Dessutom fick sedlarna en finstilt varning: ”Den som denna sedel efterapar skal warda hängd”. Det avskräckte inte de två förfalskarna Susanna Ekström och Ingeborg Jönsdotter, som 1759 dömdes till döden. De hade dock tur och skonades av kungen.

Valutasystemet var nu i oreda. Runt om i landet användes dukater, riksdaler specie, riksdaler hamburger banco, daler kopparmynt, daler silvermynt, daler courant och daler carolin om vartannat. Situationen behövde redas upp och Gustav III gav finansminister Johan Liljencrantz i uppdrag att bringa ordning. Resultatet blev 1776 års myntreglering. Riksdalern och dess 48 shillingar infördes som valuta i hela landet. Kopparmyntfoten avskaffades och ren silvermyntfot återinfördes för att stabilisera penningvärdet: hädanefter skulle man kunna växla in Riksbankens sedlar mot silver till ett känt värde. Riksbanken var först emot, men släppte sedan igenom reformen i utbyte mot ett löfte om att kungen därefter skulle lämna banken ifred.

Systemet höll fram till 1789, då Gustav III behövde pengar till kriget mot Ryssland. Eftersom han hade lovat att inte blanda sig i Riksbankens sedelpressar grundade han Riksgäldskontoret och började ge ut obligationer mot ränta. Obligationerna började snart användas som sedlar under namnet ”riksdaler riksgälds” och den riktiga valutan började kallas ”riksdaler banco”. Sverige hade fått två ojämlika valutor: riksdaler banco gick att lösa in mot silver, medan riksdaler riksgälds var bara en papperslapp med mycket litet värde. Dessutom beslutade kungen att de som lånat ut pengar i banco skulle få tillbaka i riksgälds. En av alla som förlorade pengar var Jakob Johan Anckarström, som senare blev kungens baneman. Ett av skälen bakom mordet ska ha varit missnöje med penningpolitiken.

Gustav III var inte ensam om att försöka ordna så att riksbankens sedlar skulle kunna lösas in mot silver. Detsamma gjorde Gustav IV Adolf. Krig och finansiella kriser gjorde dock att sedelpressarna fick gå varma, så att kopplingen till en bestämd silvermängd gröptes ur. Efter många års debatterande gjordes ett nytt försök att återinföra silvermyntfoten under Karl XIV Johan 1834. Denna gång stabiliserades penningvärdet för lång tid framåt, vilket gav stadga åt finanspolitiken. 1835 trycktes Sveriges första moderna sedlar på färgat papper. Sedeln hette riksdaler specie och motsvarade 2,67 riksdaler banco eller 4 riksdaler riksgäld. 1855 infördes decimalsystemet, då det fattades beslut om att riksdalern skulle vara indelad i 100 ören.

Riksdalern användes fram till 1873, då den Skandinaviska myntunionen grundades. Bakgrunden var att Danmark och Sverige hade beslutat att ersätta sina valutor med en gemensam, vilket ledde till att kronan introducerades. Guldmyntfot, där en krona var lika med 0,403225 gram guld, upprättades. 1875 anslöt sig Norge till unionen. Alla tre ländernas kronor hade då samma värde och var giltiga som betalningsmedel över gränserna. Efter att länderna valt olika inriktningar på sin politik upphörde myntunionen 1914 och valutorna frikopplades från varandra.

Under 1800-talet etablerades flera privata sparbanker och affärsbanker i Sverige. De hade rätt att trycka egna sedlar och tillslut fanns ett flertal banker som drev egen sedelproduktion vid sidan av Riksbanken. Under en period fanns både Riksbankens sedlar och sedlar från tio-femton affärsbanker i omlopp. 1897 antogs den nya riksbankslagen, enligt vilken Riksbanken fick monopol på sedelutgivning. Lagen trädde formellt i kraft vid årsskiftet 1903–04. Nu kunde Riksbanken definieras som en modern centralbank.

1914, i samband med första världskriget, övergav Sverige i likhet med de flesta andra länder guldmyntfoten. Den återinfördes 1924, men avskaffades igen i samband med börskraschen på Wall Street 1929. Genom det så kallade Bretton Woodssystemet kom kronan även senare att vara knuten till guld, men kopplingen upphävdes helt 1974.

Kronan har nu oavbrutet fortsatt att vara Sveriges officiella valuta alltsedan myntunionens dagar. Utseendet och valören på sedlar och mynt har ändrats flera gånger under 1900-talet, men mynt på minst en krona har nästan undantagslöst burit kungens porträtt. Sedlarna pryddes 2011 med naturmotiv och bilder av kända kulturpersonligheter. Alla Sveriges sedlar och mynt utom tiokronan byttes sedan ut under 2015-2016 och försågs med fler säkerhetsdetaljer. Under 2000-talet har emellertid hanteringen av kontanter minskat kraftigt och svenskarnas kontakt med valutan i dess fysiska form är inte längre en självklarhet. Alla vet nog inte längre hur de olika mynten och sedlarna ser ut.

Trots medlemskap i EU har Sverige valt att behålla sin egen valuta istället för att ansluta sig till euron. Beslutet fattades i en folkomröstning 2003 och idag tycker nog de flesta att det var klokt. Någon stark debatt för att ersätta kronan med euron förekommer inte.

Tryckta källor:

Henriksson, Alf (1963), Svensk historia, Bonniers

Lagerqvist, Lars o. (1976), Sverige och dess regenter under 1000 år, Albert Bonniers Förlag

Larsson, Lars-Ove (1993), Vem är vem i svensk historia. Från forntid till år 1900, Rabén Prisma

Lindqvist, Herman (1994), Historien om Sverige: När Sverige blev stormakt, Norstedts

Ohlmarks, Åke; Baehrendtz, Nils Erik (1993), Svensk kulturhistoria: Svenska krönikan, Forum

Wessnert, Gudrun (2004), Boken om 1300-talet, Bonnier Carlsen

Wetterberg, Gunnar (2013), Axel Oxenstierna. Makten och Klokskapen, Atlantis

Åberg, Alf (1978), Vår svenska historia, Natur och Kultur

Otryckta källor:

https://www.riksbank.se/sv/om-riksbanken/historia/historisk-tidslinje/

https://sok.riksarkivet.se/sbl/mobil/Artikel/11661

https://sv.wikipedia.org/wiki/Svensk_krona

Information har även inhämtats vid besök på Göteborgs stadsmuseum, Falbygdens museum och Ekonomiska museet (f.d. Kungliga myntkabinettet) i Stockholm.

Svensk allmogekultur, del 18: Kvinnans ställning

Nedanstående text har hämtats ut boken Svenska allmogens lif i folktro, folksed och folkdiktning av Tobias Norlind. Boken gavs ut 1912, men skildrar arbete, seder och traditioner hos den svenska allmogen under framför allt 1700- och 1800-talet. I det nedanstående stycket om kvinnans ställning väljer författaren att även ge tillbakablickar till medeltiden.

Man hade i allmänhet hög tanke om kvinnan, och brotten som begingos av kvinnor, voro ej heller så många, endast i ett fall upphörde all aktning och hänsyn för henne, och det var, när hon öfvade trolldom. Sedan gammalt ansågs kvinnan mäktigare än mannen att kunna utspörja tillkommande ting, och äfven som sjukvårdarinna stod hon högre. Med dåtidens uppfattning om spådom och läkekonst låg det nära till hands att taga allt sådant för svartkonst, och mannens uppfattning om henne gjorde väl sitt till, att hos kvinnan stärka denna tro på öfvernaturliga krafters spel. 1500- och 1600-talets hexprocesser visa kvinnonaturen i dess största förvirring och förvildelse härvidlag.

Bortser man från denna mörka sida, var aktningen för kvinnan den bästa möjliga. Man ville i lagarna skydda henne för kränkning, och hvarje våld mot kvinna straffades strängt. I Gottlandslagen heter det bl. a.:

”Slår du mössa eller hufvudduk af kvinnas hufvud, så att det ej är med våda gjort, och blottas hennes hufvud till hälften, då böt en mark penningar; men om hela hufvudet blottas, då böt två mark. Sliter du häkta eller märla af kvinna, då böt 8 örtugar; sliter du båda, böt 1/2 mark; men om den faller ner till jorden, då böt en mark. Sliter du snören af kvinna, då böt 1/2 mark för hvart, ända till högsta böter, och ersätt henne allt. Skuffar du kvinna, så att kläderna flyga för henne ur det lag, som de förr voro, då böt 8 örtugar. Flyga de upp till midten af läggen, böt 1/2 mark. Flyga de så, att man kan se knäskålarna, då böt en mark penningar. Tager du kvinna om handleden, böt 1/2 mark. Tager du om armbågen, böt 8 örtugar. Tager du om axeln, böt 5 örtugar. Tager du om bröstet, böt ett öre. Tager du om ankeln, böt 1/2 mark. Tager du mellan knäet och vaden, böt 8 örtugar. Tager du ofvanför knäet, böt 5 örtugar. Tager du en hand längre upp, då är skamliga gripet, och heter en dåres grepp; där äga inga penningböter rum.”

Som gift fick kvinnan full makt som husfru att styra i hemmet, rätt öfver lås och nycklar, delande med sin husbonde säng och säte. Hon var i mångt och mycket beroende af mannen, som i vissa fall hade rätt att förskjuta henne, något som dock ytterst sällan förekom. I Kristoffers landslag från 1400-talet heter det: ”Gud har visserligen åt mannen gifvit kvinnan till en hjälp och underdåne, men icke har han gifvit henne till träl och fotpall, och bör hvardera älska den andra, hon honom som sitt hufvud och han henne som sin lem. Därföre om en man af hat, ondska och dryckenskap eller för annan kvinnas skull, som han älskar, slår sin hustru blå eller blodig, lam eller lytt, gifve han dubbla böter och hennes fränder vare målsägare i sådant fall. Näpser han henne skäligen för brott hon begått vare han saklös.”

Det har så ofta talats om kvinnans ställning i allmogehemmet såsom ej bättre än en träls. J. Sundblad finner, att i alla de många ”knep” bruden hade att med en del åthäfvor vid bröllopet tillvälla sig husbondsvälde låg en skenbar motsägelse, då kvinnans ställning hos allmogen ändå alltid förblef ”ej stort bättre än en tjänarinnas”. P. Åhstrand säger på tal om Ölands kalkdistrikt 1768: ”Kvinnfolken, som här äro det svåraste slafveri underkastade, medan bonden 6, 8 á 10 veckor i sänder ligger borta på sina resor, måste under dess frånvaro yrka åkern, framskaffa det, som kan brista vid kalkugnen i ved och sten, den inrätta och utbränna, till dess männen komma hem; jag tviflar om det könet på någon ort i riket så sysselsättes, ty utom detta ser man aldrig deras händer lediga.” Om åkerbruksdistriktet säger samma författare: ””Uti de södra socknarna, där allenast åkerbruket idkas, äga de något större frihet, dock består deras göromål ej blott uti sysslornas skötande inomhus; ty om sommartiden, när bonden slår gräs, måste hustrun, dottern eller pigan göra detsamma; kör han åkern eller aftröskar säden, sker det på lika sätt, så att en piga hos ståndsperson eller bonde, gör i allt arbete lika gagn med en dräng, fast hon får mindre lön; endast med den åtskillnad, att de flesta pigor ej förstå slöjdarbete och bohagetygs tillredande, fast sådana icke dess mindre funnits, som vida öfvergått drängarna i den delen. Ingen dräng eller piga undandrager sig här boskapsskötseln, eller att köra oxar, som det förnimmes ske uti en del andra orter.”

De bevis på ”slafveri” som här anföras, synas emellertid snarare innebära ett visst förtroende för hennes arbete. Då man anförtrodde henne samma arbete som mannen, anvisade man henne samma rang och samma styrka och uthållighet som mannen. Det vore nästan underbart, om ej ”toffelvälde” skulle funnits under sådana förhållanden. Den, som hade så mycket förtroende för kvinnans kraft och uthållighet, hade alla skäl att frukta hennes makt i hemmet. ”Den som känner bondehemmet vet väl, att fruarnas ‘toffelvälde’, så vanligt i herremanshemmet, i dannemannens hörde till de högst sällsynta undantagen”, säger J. Sundblad. Likvisst är detta tämligen oriktigt. J. Öller träffar nog sanningen närmast, när han (1800) säger: ”Väldet inomhus är här som annorstädes, växelvis på ena stället hos mannen, på det andra hos hustrun. En kvick och foglig hustru låter mannen få hafva namnet att råda, och råder själf; då däremot en dum och vrångsint, vill synas styra tömmarna, men bifver merendels själf tyglad. Bonden, så vida han är förnuftig, låter alltid en snäll och idog kvinna råda inomhus; i annat fall blifver han verkligen lidande, hvilket ock sker, om hustrun intet duger att styra allt med skick och ordning. Husets förmögenhet på landsbygden ser man alltid bero till största delen af hustruns förnuft, flit och ordentlighet.”

Kulturhistoriska sevärdheter, del 59: Gammelstads kyrkstad

En bit inåt land från Luleälvens mynning ligger ett samhälle som tidigare haft stor betydelse för Norrbottens kultur och näringsliv. Orten har anor från 1300-talet och kom under medeltiden att utveckla en infrastruktur för handel och rättsskipning. På 1600-talet blev det nödvändigt att flytta stadskärnan närmare kusten, eftersom landhöjningen hade gjort den befintIiga hamnen för grund. Därmed fick Luleå sitt nuvarande läge, medan den äldre bebyggelsen kom att kallas Gammelstad.

Under sin mest aktiva tid fungerade Gammelstad som religiöst centrum och på 1400-talet byggdes en magnifik stenkyrka. Denna omständighet skulle med tiden göra att Gammelstad försågs med en alldeles speciell bebyggelse, som idag är klassad som världsarv.

I det gamla bondesamhället hade kyrkan en central roll i samhällslivet och kyrkobesöken var länge obligatoriska. De stora avstånden gjorde emellertid att kyrkobesökarna i många fall behövde övernattningsmöjligheter. Stugor och stallar restes därför runt kyrkan för att inhysa långväga resenärer. Nya byggnader tillfördes successivt med kyrkan som nav och till slut kom Gammelstads kyrkstad att innehålla flera hundra små stugor i ett myller runt kyrkobyggnaden. Husen användes bara vid kyrkhelger och religiösa högtider, varför utformning och utrustning var enklast möjliga. Ändå fyllde kyrkstaden flera betydelsefulla funktioner. Kyrkhelgerna blev en framträdande del av kulturlivet och gav möjlighet till möten, informationsutbyte och handel. Till kyrkobesöken kopplades marknadsdagar, då varor från lappmarkerna och fiskeprodukter från kustlandet bjöds ut till försäljning. Särskilda kyrkhelger ordnades för ungdomar, vilket inte sällan ledde till trolovning och bröllop.

Med sina drygt 400 stugor är Gammelstad idag Sveriges största kyrkstad. Byggnaderna är dessutom mycket välbevarade och det är en särskild känsla att vandra fram längs de trånga gränderna mellan husen. Kulturarvet runt kyrkstaden hålls ännu levande, då stugorna används till övernattning vid konfirmationer, marknader och kulturaktiviteter. Seden att samlas till särskilda kyrkhelger lever också kvar. 1996 upptogs Gammelstads kyrkstad på Unesco:s världsarvslista, vilket innebär att platsen representerar en så unik kulturmiljö att den är angelägen att bevara för framtida generationer.

Den som vill ta del av kyrkstaden och dess historia kan enkelt göra det genom informationsskyltar på området. Det finns även möjlighet till audioguide eller bokade visningar. Strax intill ligger hembygdsområdet Hägnan, som visar upp en stor samling äldre norrländska träbyggnader av olika slag. Kyrkan (Nederluleå kyrka) har bevarade målningar av 1400-talskonstnären Albertus Pictor och är en sevärdhet i sig.

Gammelstads kyrkstad är ett enastående exempel på den traditionella kyrkstad som finns i norra Skandinavien. Den illustrerar på ett utomordentligt sätt anpassningen av traditionell stadsplanering till de speciella geografiska och klimatologiska förhållanden som råder i en svår naturmiljö.

– Ur Unesco:s Världsarvskommittés motivering

Tryckta källor:

Harrison, Dick (2011), Upplev Sveriges historia, Bonnier Fakta

Thaning, Olof (red. 1982), Sverigeboken, Det Bästa

Otryckta källor:

https://www.gammelstad.se/

https://www.lansstyrelsen.se/norrbotten/besoksmal/varldsarv/gammelstads-kyrkstad.html

https://visitlulea.se/sv/se-goera/artiklar/gammelstads-kyrkstad/

Information har även inhämtats vid besök i Gammelstads kyrkstad.

Ordspråk och talesätt, del 34: Bli du och bror

I modern tid används titlar sällan i Sverige och förknippas framför allt med högtidliga tillfällen och militära sammanhang. Om vi blickar tillbaka till 1900-talets första hälft eller längre var titlar emellertid en betydelsefull del av människors sätt att interagera. Tilltalet följde ett tämligen strikt och hierarkiskt titelsystem, som var viktigt att ha reda på om man inte ville göra bort sig. Ofta hörde titeln ihop med ett yrke eller en ärvd position och signalerade titelägarens sociala status. Kvinnor kunde tilltalas med makens titel i feminin form (exempelvis ”majorskan”) och en person som inte hade någon definierad titel kunde kallas ”herrn” eller ”frun”.

Ett gemensamt beslut om titelbortläggning var ett betydelsefullt steg, som markerade att en relation blev mindre formell och mer kamratlig. Bland män var det vanligt att denna händelse firades med en ritual i form av att dricka ”brorskål”. Därmed blev man ”du och bror” med varandra och kunde umgås på ett mer lättsamt sätt. Ett vanligt sätt att inleda brev herrvänner emellan var ”Bäste bror”.

Efter att den så kallade du-reformen fått genomslag under 1970-talet försvann titelanvändningen nästan helt. Uttrycket ”bli du och bror” har dock levt kvar i bildlig form för att beskriva att två personer närmat sig varandra och blivit vänner.

Tryckta källor:

Hellsing, Birgitta; Hellqvist, Magdalena; Hallengren, Anders (2000), Bevingat, Albert Bonniers Förlag

Otryckta källor:

http://www.hhogman.se/titulering.htm

https://popularhistoria.se/kultur/sprak/du-eller-ni

http://runeberg.org/etikettgod/2/0177.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Titel

Anrikt pappersbruk hotas av elkrisen

1573 anlades ett pappersbruk vid Rönne å i nordvästra Skåne. Verksamheten kom att kallas Klippans bruk och gav namn till hela det samhälle som sedan växte fram på platsen. Under tidigt 1800-tal expanderade företaget till Sveriges största handpappersbruk. 1832 startades en pappersmaskin (Sveriges första), samtidigt som råvaran övergick från lump till trä. Bruket har varit i näst intill kontinuerlig drift sedan dess och är nu inte bara Sveriges utan Nordens äldsta. Genom tiderna har olika sorters papper producerats och bruket har i många fall varit en arbetsplats som sträckt sig över flera generationer av ortsbor.

Nu rapporterar flera medier att Klippans bruk kämpar för sin överlevnad i elkrisens spår. I höstas tvingades man varsla en fjärdedel av arbetsstyrkan och därefter har energikostnaderna fortsatt uppåt. Nu har man stängt av den ena av sina två pappersmaskiner och låtit arbetslaget gå. Det är vinna eller försvinna som gäller, säger brukets vd Jan Mauritzson till DN.

Den svenska elkrisen beror som bekant på att man stängt ner kärnkraft utan att först se till att alternativ elproduktion finns på plats. Många privatpersoner har drabbats hårt, samtidigt som energiberoende företag har tvingas stänga eller krympa sin produktion för att klara sig. Nu slår de höga elpriserna indirekt även mot delar av vårt kulturarv, när månghundraåriga verksamheter som vittnar om Sveriges industriella framväxt inte längre har förutsättningar att fortsätta.

Läs mer:

https://www.msn.com/sv-se/ekonomi/nyheter/elchocken-kan-tvinga-bruk-att-l%C3%A4gga-ner-efter-450-%C3%A5r/ar-AASEhh5?li=BB13jOav

Bakom betalvägg:

https://www.di.se/nyheter/klippans-bruk-stanger-av-pappersmaskin-och-varslar-elen-ar-for-dyr/

https://www.dn.se/ekonomi/arbetslag-fick-ga-nar-elchocken-slog-till/

Nedslag i nordisk mytologi, del 37: När Tor hämtade jätten Hymers kittel

Berättelsen om Tors fiskafänge är en välkänd del av den nordiska mytologin, som skildras i både Snorres Edda och den Poetiska Eddan. I eddadikten Hymiskviða (kvädet om Hymer) sätts berättelsen in i ett större sammanhang, som handlar om hur Tor söker upp jätten Hymer för att låna en bryggkittel.

Hymiskviða låter berätta att gudarna hade varit på jakt och ville ställa till fest för att fira jaktlyckan. Asarna beslutade att havsguden Ägir skulle vara värd för gästabudet, vilket Tor fick i uppdrag att informera honom om. Tor uppmanade Ägir att se till att det fanns rikligt med öl, så att det skulle bli ett lyckat gille. Ägir var inte glad över besväret och försökte slingra sig genom att hävda att han inte hade ett tillräckligt stort kärl för att brygga öl åt alla gudar. Om Tor kunde skaffa fram ett sådant kärl skulle han emellertid ta sig an uppgiften.

Asarna funderade länge, men hade svårt att finna på råd. Tillslut berättade Tyr att hans far, jätten Hymer, hade ett milsdjupt kar som nog kunde duga för uppgiften. Tor och Tyr körde iväg i Tors bockvagn för att söka upp Hymer och förmå honom att låna ut bryggkaret.

På vägen mot jättarnas rike tog Tor och Tyr rast hos en bonde. Där valde de att lämna bockvagnen på gården och fortsätta sin resa till fots. När de väl kom fram till Hymers boning visade det sig att Hymer själv inte var hemma. Istället möttes de av Tyrs mormor, en ovänlig gammal kvinna med inte mindre än 900 huvuden på sin hals. Tyrs mor visade sig tursamt nog också finnas i hemmet och tog emot sin son och hans kompanjon med stor glädje. Hon gav dem dryck och gömde dem sedan i den stora kitteln, eftersom hennes make, jätten, kunde vara brysk mot gäster. Dessutom var han stormögd, så att komma i vägen för hans blick kunde vara farligt.

Hymer kom hem sent efter en lång dags jakt. Han var uttröttad, hade is i skägget och uppträdde vresigt. Tyrs mor tog emot honom vänligt och sade till honom att han hade skäl att glädja sig, eftersom sonen kommit på besök. Dessutom hade sonen tagit med sig en vän. ”De gömmer sig i kitteln vid pelaren intill gaveln”, förklarade hon. Hymer vände då blicken mot pelaren och hans ögon var så fulla av vrede att den genast rämnade. De kärl som var upphängda på pelaren störtade i golvet och fram kom Tor och Tyr. Hymer bligade ilsket på Tor och väntade sig inget gott av besöket, men såg ändå till att tre tjurar slaktades, så att en måltid kunde tillredas. Han blev sedan mäkta förvånad när Tor visade sig ha en glupande aptit och ensam åt upp köttet från två av tjurarna.

Påföljande dag beslutades att Hymer och Tor skulle åka ut och fiska för att fylla på matförrådet. Tor bad att få bete, men Hymer var inte tillmötesgående, utan sa till honom att hämta det själv. Tor begav sig då till Hymers tjurhage, där han vred huvudet av den största tjuren och tog det med sig i båten. Sedan bad han jätten att ro långt ut på havet, eftersom han, Tor, hade för avsikt att fånga självaste Midgårdsormen.

Fiskelyckan visade sig vara god. Medan Tor satt i fören och ordnade med sin rev drog Hymer upp två valar. När Tor sedan lyckats agna sin krok med tjurhuvudet fick han Midgårdsormen att nappa.

Här går Eddadikternas beskrivningar isär, så att vi inte riktigt vet vad som hände. Enligt den ena versionen ska Tor i sin kamp med odjuret ha tagit i med sådan kraft att han trampade igenom båtens skrov, varpå Hymer i ren skräck högg av metreven. Den andra versionen låter berätta att Tor lyckades hala in Midgårdsormen till båten och slog den i huvudet med sin hammare så att bergen dånade och jorden skalv. Oavsett vilket kan vi förstå att den styrka Tor uppvisade gjorde Hymer betänksam, för Hymer rodde båten mot land utan att yttra ett ord. Han verkar också ha beslutat sig för att sätta Tors styrka på prov, för framme vid stranden bad han Tor att antingen bära upp de bägge valarna till huset eller dra upp båten på land. Tor valde då att greppa hela båten och bära den med allt innehåll upp till gården. Hymer låtsades emellertid vara oberörd och sade att verkligt stark kunde bara den kallas som lyckades slå sönder hans drickskrus. Denna utmaning kunde Tor inte motstå. Han greppade kruset och slungade det mot en stenpelare med all kraft han kunde uppbåda. Resultatet blev att pelaren brast, men kruset höll. Tyrs mor rådde då Tor att istället slå kruset i huvudet på Hymer, för tjockare skalle kunde ingen ha. Tor samlade sina krafter och när han drämde kruset i Hymers panna förblev Hymer oberörd, medan kruset gick i kras.

Hymer blev bedrövad över förlusten, men ville ändå sätta Tor på ännu ett styrkeprov. Därför sa han till Tor och Tyr att de själva skulle få bära ut det väldiga bryggkaret, som de kommit för att hämta. Tyr försökte två gånger, men kunde inte rubba det ur fläcken. Tor tog då ett krafttag, lyfte upp karet på huvudet och bar iväg med det. Det hade Hymer inte räknat med och helt bekväm var han nog inte med att se kitteln försvinna på detta sätt. På väg från Hymers gård vände sig Tor nämligen om och fick se att en skara troll följde efter med Hymer i spetsen. Då ställde han ner karet och svingade sin hammare så att hela skocken slogs till marken.

Tor och Tyr kom sedan välbehållna hem och tillslut kunde ölfesten hos Ägir gå av stapeln. Den väldiga kitteln verkar därefter ha blivit kvar hos Ägir, för i Eddan berättas att gudarna alltsedan dess firar gille hos Ägir varje höst när linet skördats.

Fotnot: Bilden visar Tor, Hymer och Midgårdsormen i en isländsk handskrift från 1700-talet.

Tryckta källor:

Baeksted, Anders (1990), Nordiska gudar och hjältar, Forum

Fritiofsson, Svipdag (red. 2015), Edda. Snorres Edda och Den poetiska Eddan, Mimer bokförlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i eddans gudavärld, Rabén och Sjögren

Otryckta källor:

http://runeberg.org/eddan/se-08.html

https://www.sacred-texts.com/neu/poe/poe10.htm

https://sv.wikipedia.org/wiki/Eldir

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kv%C3%A4det_om_Hymer

Lovikkavantar

Äkta Lovikkavantar är riktigt varma och försedda med flera praktiska detaljer som underlättar både användning och skötsel. Det klassiska utseendet med ett broderat mönster tycks aldrig gå ur tiden, utan vinner ständigt uppskattning av nya generationer. Men Lovikkavantarna har också en speciell historia, som började med ett misstag och mynnade ut i succé. Och den fattiga upphovskvinnan skulle till slut vinna världsrykte för sin innovativa hemslöjd.

Den lilla byn Lovikka, som get Lovikkavanten sitt namn, är belägen i Norrbotten, norr om polcirkeln. Här bodde på 1800-talet Erika Olofsdotter, som efter att ha gift sig blev Erika Aittamaa. Erikas make arbetade i skogen och den barnrika familjen levde under knappa omständigheter. För att dryga ut kassan stickade Erika kläder till försäljning, framför allt vantar.

1892 kom en kund till Erika med ett fång ull, som han ville att hon skulle sticka extra tjocka och slitstarka vantar av. Erika spann då ett tjockt garn, men stickningen misslyckades, så att vantarna blev hårda och stela. Kunden vägrade ta emot dem och skällde ut Erika för att hon hade förstört ullen. Erika försökte då rätta till misstaget genom att tvätta vantarna flera gånger och karda dem med ullkarda, så att de mjuknade. Samtidigt blev vantarna täta och fick ett karakteristiskt ulligt utseende. Lovikkavanten var född!

Köparen blev nöjd och ryktet om Erikas varma och mjuka vantar spred sig snabbt. Särskilt populära blev de bland forbönderna, som körde ut lass från Haparanda. Beställningarna rullade in och Erika fick sticka långt in på kvällarna året runt för att hinna med. När samerna blev förtjusta i vantarna började hon dekorera dem med broderier i samekulturens färger. Under första världskriget blev efterfrågan så stor att även Erikas man fick lära sig sticka och tillslut började hon lära ut tekniken till andra. Stickningen blev en viktig inkomstkälla för Tornedalens kvinnor och Lovikkavanten spreds både över Sverige och utomlands.

Tack vare vantproduktionen fick Erikas familj det lite bättre ställt. Erika registrerades i folkräkningen 1930 som ”vantfabrikör” och fick några år senare hjälp att ansöka om patent på Lovikkavanten. Patentet beviljades, men Erika hade inte de trettio kronor som behövdes för att lösa ut patentbrevet. Byborna gjorde en insamling, men Erika var för stolt för att ta emot pengarna. Patentet registrerades därför inte och Lovikkavanten kom att bli kulturellt allmängods. Erikas egen kärlek till sin skapelse tog dock inte slut; hon fortsatte sticka vantar ända fram till sin död vid 86 års ålder 1952.

Traditionella Lovikkavantar rundstickas med nästan enbart slätstickning. Tummarna är rymliga, så att vanten lätt glider av om bäraren fastnar i tömmar eller arbetsredskap. Vid handleden är vantarna försedda med en tjock mudd, som ibland kan fällas ner för att göra vanten längre. I regel är mudden broderad med en dekorativ bård i sicksack eller kryssformationer. Bården kan ha snörfunktion, så att mudden sluter tätt och hindrar snö från att komma in. Vantarna är också försedda med ett flätat band, som fungerar som upphängningsanordning vid torkning. Ursprungligen stickades vantparet så att det inte var någon skillnad på höger- och vänstervanten – då kunde man enkelt byta hand när ena sidan blivit sliten.

Efter Erikas död registrerades Lovikkavantarna som varumärke och producerades i hennes hembygd. 1994-2007 förekom även maskinell vantproduktion i Lovikka. Idag går olika sorters vantar att köpa under beteckningen ”Lovikkavantar”, men de renläriga hävdar förstås att äkta Lovikkavantar bör vara handstickade. Helst ska de ha producerats i Erika Aittamaas hembygd och om man ska vara riktigt noga bör garnet vara spunnet av långtrådig ull från får av svensk lantras.

Källor:

https://www.arrivalguides.com/sv/Travelguide/SWEDISHLAPLAND/doandsee/lovikkavanten-lovikka-31644

https://www.mariasbroderier.com/garner/ull-garner/lovikkavantens-historia

https://norrbottensmuseum.se/bildarkiv-foeremaalssamlingar/ur-samlingarna/vantar-lovikkavanten-fraan-misstag-till-succ%C3%A9.aspx

https://sverigesradio.se/avsnitt/64086

https://www.svtplay.se/video/33297538/resan-langs-alven-tornealven

Ett Sverige i miniatyr

I den lilla staden Kungsör finns det möjlighet att uppleva nästan hela Sverige, men i väldigt liten skala. Den nedlagda gamla bleckkärlsfabriken i stadens utkant har fått nytt liv och innehåller nu ett 170 kvadratmeter stort modellandskap med naturområden och stadsmiljöer hämtade från olika delar av landet. Eldsjälarna bakom konstruktionen har börjat norrifrån och anläggningen skildrar nu Sverige från Norrbotten ner till Södermanland. Skåne, Småland, Halland och Västergötland fattas ännu, men kommer att byggas till successivt.

Modellbygget är gjort i skala 1:87 och innehåller ett stort antal byggnader, vägar, sjöar, skogar och fordon. Järnvägarna intar en särställning; totalt rullar 25 tågset på över 600 meter räls genom landskapet. Här finns mycket att känna igen och detaljrikedomen är häpnadsväckande. Stockholm skildras med exakta små kopior av stadshuset, Globen, Drottninggatan, Sergels torg och centralstationen. Från nordligare nejder visas Bodens fästning, Lapporten, LKAB:s gruva och en vinterbild av Vasaloppet. Den ikoniska bron vid Höga Kusten är livligt trafikerad och i Åreskutan rullar skidliften. Själv blev jag glad över att hitta min barndomsstad Mariefred, där ångloket tuffar förbi det gulmålade stationshuset, medan Gripsholms slott stoltserar i bakgrunden, precis som i verkligheten.

Den som tittar noga kan upptäcka välbekanta figurer i landskapet. Leif GW Persson är ute och undersöker en brottsplats, Karlsson på taket svävar ovanför takpannorna och Cornelis Vreeswijk spelar gitarr i en park. Via knappar kan besökarna aktivera rörliga inslag, ljud och andra effekter; robotar startar på fabriker, vindkraftverken snurrar och Jussi Björling håller konsert. Var tjugonde minut börjar den stora julbocken på Gävle torg ryka illavarslande.

Anläggningen, som kallas Miniature kingdom, är under ständig tillväxt. Arbetet med att skapa och installera nya miljöer pågår fortlöpande, så att besökarna alltid kan vänta sig att få se något nytt. Det är en underhållande och samtidigt lärorik upplevelse att försöka identifiera byggnadsverk och händelser bland de många små föremålen och den hugade kan finna inspiration till upptäcktsresor runt om i landet. Hit kan hela familjen komma för en givande upplevelse och gammelfarfar följer säkert också gärna med. Ett besök rekommenderas varmt.

Läs mer:

Hem