Nordisk folktro, del 32: Djävulen

20200713_151410

Djävulen gjorde sitt inträde i den nordiska folktron först efter landets kristnande och är därför betydligt yngre än många andra av folktrons väsen. Väl här började han emellertid snabbt ta plats i folkliga föreställningar och sägner och kom att bli en del av det vidskepliga tänkandet. Olycka, sjukdom och ofärd tolkades ofta som hans verk.

I äldre tider fanns en utbredd tro på att onda krafter kunde lockas fram om de benämndes med namn. Djävulen omtalades därför helst med olika noanamn, som Hin Håle eller Horn-Per. Likaså tänkte man sig att ett kraftigt bruk av svordomar och eder riskerade att dra djävulen till platsen. Samtidigt kunde överdriven användning av fula ord vara ett tecken på att djävulen gjort en människa besatt. Ibland användes huskurer till att driva ut den onde ur den drabbade, men det hände även att prästen fick rycka in för att läsa bort ondskan.

Utmärkande för djävulens inflytande över människorna var att han lockade fram överträdelser av kristna normer. Inte minst uppmuntrade han till spel, dans, dryckenskap och söndagsarbete. I en av Sveriges mest välspridda sägner (Hårgadansen) berättas att djävulen vid ett tillfälle dök upp med en fiol och spelade så medryckande ett en grupp unga par fortsatte dansa tills deras kroppar nötts ned. Djävulen kunde också försöka nästla sig in i Guds församling genom att sända någon av sina smådjävlar till ondskefulla eller sinnesförvirrade människors tjänst.

Enligt en utbredd föreställning kunde giriga människor sälja sin själ till djävulen i utbyte mot rikedomar eller undervisning i trollkonster. Många sägner berättar att djävulen försåg sina edsvurna med magiska salvor som underlättade utövandet av trolldom. Ibland beskrivs att djävulen krävde ett kontakt skrivet i blod för att erbjuda sina tjänster. De äldsta kyrkliga dokument i Skandinavien som berättar om sådana pakter är från 1300-talet.

Ett annat sätt att ta del av djävulens krafter var att skaffa en spiritus, det vill säga ett magiskt djur som drog rikedomar och välmåga till sin ägare. I själva verket var förmögenheten emellertid ett lån från djävulen och vid sin död fick ägaren betala med sin själ.

Under 1600-talet utbröt en formidabel trolldomshysteri, då ett stort antal personer anklagades för att genom samröre med djävulen ha blivit häxor. De flesta som misstänktes för häxeri var kvinnor, då kvinnor betraktades som veka och därför lättare ansågs falla för djävulens ränker. Flera hundra människor avrättades i Sverige innan häxprocesserna upphörde.

I äldre skildringar framställdes djävulen i regel som som mörk och ful. Ofta tänktes han ha djuriska attribut, som bockfot, horn eller svans. Han kunde också ta sig en annan gestalt för att dölja sitt verkliga jag. När en syndare var på väg att dö kunde en svart hund uppenbara sig, som för att invänta själen.

Fotnot: Bilden visar en takmålning från 1700-talet i Fröskogs kyrka i Dalsland. Skildringen av djävulen väckte sådan ångest hos ortsborna att några av dem var tvungna att be prästen om lov att få gå på gudstjänst i grannsocknen.

Tryckta källor:

Ohlmarks, Åke; Baehrendtz, Nils Erik (1993), Svensk kulturhistoria: svenska krönikan, Forum

Schön, Ebbe (2005), Folktrons ABC, Carlssons bokförlag

Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö, Prisma

Swan, Jan-Öjvind (1964), Häxor, tomtar, jättar och huldror. Livfullt återberättade svenska folksägner, Bonniers

Otryckta källor:

https://ingridkampas.wordpress.com/2019/12/09/djavulen-i-folktro-och-religion/

Prästens roll – Riksarkivet

Kan vi nu tala om mångkulturpolitikens problem?

För fyra dagar sedan kom slutrapporten från Moderaternas integrationskommission. Till min förvåning måste jag konstatera att den är välskriven, faktabaserad och tydlig. Författarna tar avstamp i statistik och inte i önsketänkande. Det politiska trams och känslomässiga överspel vi fått vänja oss vid de senaste åren lyser med sin frånvaro. Här finns både grunder för det resonemang som förs och begripliga slutsatser. Glädjande nog har utredarna dessutom vågat adressera den möjligen mest avgörande faktorn för utlandsföddas integration i ett samhälle: kulturen.

Jag välkomnar att problemen med den mångkulturpolitik som länge bedrivits äntligen börjar skärskådas och att konsekvenserna nu lyfts upp till diskussion. Det betyder dock knappast att jag kommer att lägga en moderat valsedel i kuvertet nästa gång min misstro och besvikelse efter allt som redan blivit förstört är alltför stor.

Jag lämnar nedan några utvalda citat ur rapporten, där kulturfrågan lyfts:

Sedan 1970-talet har tvärtom en bärande idé i svensk politik varit att integration
handlar om en ”process från två håll”, där både invandrare och infödda ska integreras i
ett nytt multikulturellt samhälle. Den ansatsen leder fel. Idén om en ”dubbelriktad
process” är bara sann i den självklara meningen att med varje ny person – inflyttad
eller infödd – så förändras landet en liten, liten aning. Samhället är inte statiskt. Men
framgångsrik förändring måste bygga på kontinuitet. Det är inte en odefinierad
mångfald som ska byggas upp, utan en svensk mångfald, förankrad i de lagar,
kulturella föreställningar och historiskt arv som präglar just Sverige.

Rapporten utgår från den grundläggande premissen att själva integrationen i allt
väsentligt är en enkelriktad process. Det vill säga, det är den som kommer hit som
huvudsakligen förväntas anpassa sig till det samhälle som redan finns, det är inte
samhället som förväntas anpassa sig till den som kommer ny. Det handlar inte om att
tvingas ge upp sin egen kultur, utan om en nödvändig praktisk anpassning för att
fungera i det svenska samhället – att respektera de lagar, seder och bruk som gäller
här.

Kommer man till Sverige måste man alltså förutsättas och förväntas vilja bli ”vi” med
oss. Det är inget snävt vi, men det kräver självklara saker som att respektera och följa
de lagar som finns här, lära sig språket och att göra det man kan för att bli
framgångsrik i vårt land.

Idag har det gått så långt att ordet integration nästan uteslutande är sammankopplat
med problem: arbetslöshet, skolmisslyckanden och kriminalitet. När integrationen
fungerar som sämst skapas grogrund för splittring och misstro i samhället. Frihet,
öppenhet och möten över religiösa och kulturella gränser har alltså inte bara ett stort
värde. Utan ibland också ett högt pris. Det kan vara konfliktfyllt och det kan misslyckas.

Arbete är alltså en viktig pusselbit för en lyckad integration. Men enbart arbete räcker
inte. De flesta skulle knappast betrakta en person som går till jobbet varje morgon, men
som inte tillåter sin dotter att själv välja partner, som integrerad. Integration handlar
också om att respektera svensk lag och förstå värderingar som många svenskar delar
och majoritetssamhällets normer. Och att till stor del anpassa sig till dem.

I vissa avseenden måste man anpassa sig vare sig man vill det eller inte. Lagar gäller,
eller ska i vart fall gälla, alla. I andra avseenden är det en gradfråga. Många behåller
hemlandets syn på saker, men anpassar sig ändå ett ”lagom” vis. De allra flesta håller
dock med om att språket för de allra flesta och i de flesta miljöer är helt centralt. Och i
Sverige pratar man i huvudsak svenska.

Ibland hävdas att enkom förekomsten av ”en svensk identitet” fungerar exkluderande
och därmed utgör ett hinder för integration, men i verkligheten är det precis tvärtom.
Den nationella identiteten med dess tillhörande symboler och traditioner är viktiga
nycklar för den som befinner sig i den snåriga integrationsprocessen. Det är alltså inte
den svenska identiteten i sig, utan beslutet om att städa undan den, som skapar
problem. Istället för att samlas kring en svensk, inkluderande identitet förenas många
människor idag enbart av olika härkomst och av sitt utanförskap. De lever inom
Sveriges geografiska gränser, men är inte delaktiga i det svenska samhället.

Forskare vid Institutet för framtidsstudier (IFFS) har skapat en kulturkarta (nedan) som
även visar migranters värderingar genom undersökningen Migrant World Values
Survey, vilken är baserad på WVS.35 Kartan visar att utomeuropeiska invandrare i
Sverige har värderingar som skiljer sig väsentligt från befolkningens i deras respektive
hemländer. Samtidigt som avståndet på andra sätt är stort till de svenska
värderingarna.

Samtidigt gynnas inte integrationen, och ytterst den svenska
samhällsgemenskapen, av en ordning där olika invandrargrupper lever i enklaver med
normer och värderingar som inte är förenliga med majoritetssamhällets eller ens med
svensk lag. Därför måste staten inom ramen för integrationspolitiken, men också inom
välfärden, sända tydliga signaler om vilka grundläggande värden som gäller i Sverige.

Integrationskommissionens slutrapport finns att läsa i sin helhet här:

Öländska fornminnen förstörda vid illegal kabelgrävning

Skäftekärr på Öland är ett område som är känt för sina omfattande fornminnen från järnåldern. Här låg en by under folkvandringstiden och kvar finns lämningar av bostäder, gravfält och odlingsmarker. Många av dem är ännu outgrävda och väntar på att få berätta sin arkeologiska historia. Tyvärr har den möjligheten nu förstörts för all framtid längs en stäcka på 1,5 kilometer, där företaget Eon och underleverantören One Nordic utan tillstånd grävt upp, schaktat och lagt elkablar.

De olagliga grävningarna upptäcktes av privatpersoner, som utan att få gehör försökte få anläggningsarbetarna att sluta gräva. Först när en anmälan nått länsstyrelsen stoppades arbetet, som då hade hunnit pågå i två veckor. Kulturmiljöhandläggare Daniel Tedenlind skickades ut och kunde bland annat konstatera att grävningen hade gått rakt igenom en forntida husgrund. På en annan plats hade en domarring förstörts. Flera andra fornlämningar var markerade med vimplar, men hade ändå grävts upp, schaktats och körts över.

Arkeologen Jan-Henrik Fallgren (docent i arkeologi vid Uppsala universitet) har besökt Skäftekärr och är bedrövad över det som hänt. I en intervju med SVT uttrycker han att det är en skandal av stora mått och jämför skadorna med att det är som om någon skulle ha dragit kablar rakt igenom Birka.

Eons egen förklaring till händelsen är att den mänskliga faktorn brustit – man har helt enkelt glömt bort att ta kontakt med Kulturmiljöenheten för att ansöka om tillstånd för grävarbetet.

Länsstyrelsen i Kalmar har nu har nu polisanmält Eon och underleverantören. Det fortsatta arbetet med grävning för elkabel ligger nere, men de skador som redan uppstått är irreparabla. Vad som fanns i marken och hur människorna levde på just den platsen går inte längre att ta reda på. En arkeologisk undersökning ska dock göras för att dokumentera skadornas omfattning.

Fotnot: Bilden visar en karta ur Riksantikvarieämbetets söktjänst Fornsök.

Tipstack till Dick Andén.

Läs mer:

https://www.olandsbladet.se/oland/extremt-kansliga-fornminnen-e-on-gravde-i-tva-veckor-utan-tillstand-535097d5/

https://sverigesradio.se/artikel/polisen-utreder-grovt-brott-efter-att-eon-gravt-rakt-genom-fornimme

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/smaland/lansstyrelsen-eon-saknade-tillstand-for-den-gravningen

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/smaland/unika-fornlamningar-pa-oland-forstorda-vid-kabelgravning

Kulturhistoriska sevärdheter, del 49: Karlskrona örlogsstad

Karlskrona anses av många vara en av Sveriges vackraste städer. Den ursprungliga staden är byggd på ett 30-tal öar och skär, vilket gör att vattnet ständigt är närvarande i stadsbilden. Runt om i staden finns många minnesmärken från Sveriges stormaktstid, där byggnadsverken rörande örlogsverksamheten är de mest framträdande. Det kulturhistoriska värdet är så stort att staden 1998 togs upp på Unescos världsarvslista.

På 1600-talet framträdde Sverige som ett av Europas största och mäktigaste länder, både geografiskt och ekonomiskt. Vid freden i Roskilde 1658 tvingades Danmark avstå Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän, Bornholm och Trondheims län, vilket gjorde det svenska riket större än någonsin. Danmark gav dock inte upp sina ambitioner och 1675-79 hamnade länderna åter i krig. Striderna blottade flera svagheter i det svenska försvaret, vilket fick kung Karl XI och hans rådgivare besluta om en örlogsstation med tillhörande varv vid sydkusten. Syftet var att bättre kunna stå emot framtida angrepp.

Till centrum i den nya örlogsstaden valdes Trossö i den blekingska skärgården. Rikets främsta arkitekter, befästningsexperter och skeppsbyggare anlitades för att rita upp en stadsplan och förse staden med byggnadsverk värdiga en stormakt. Såväl de militära anläggningarna som de tillhörande civila kvarteren blev noga planlagda och formade utifrån rådande stilideal. Staden döptes efter kungen själv och fick så namnet Karlskrona. Redan 1680 var stadsprivilegierna på plats.

Förgrundsfigurerna vid den nya stadens utformning var fortifikationsofficer Erik Dahlbergh och den framstående arkitekten Nicodemus Tessin den äldre. Sonen Nicodemus Tessin den yngre fortsatte sedan arbetet efter faderns död 1681. Barockens monumentala och pompösa ideal kom till uttryck på alla offentliga byggnader. Staden försågs med raka och breda gator utlöpande från ett centralt torg, som i enlighet med antika förebilder omgavs av byggnader för rättskipning och religionsutövning. Eftersom kyrkoplikt rådde fick kyrkobyggnaderna av nödvändighet väl tilltagna dimensioner och blev ett framträdande inslag i stadsbilden.

Örlogshamn och örlogsvarv förlades på Trossös södra delar och utformades för att tillvarata sin tids främsta kunskaper rörande skeppsteknik. Vid tiden för sitt grundande var Karlskrona en av de modernaste flottbaserna i världen och varvet kom att bli en av rikets största arbetsplatser.

Dahlbergh såg till att förse Karlskrona med imponerande och avskräckande befästningsverk. Stadens inlopp försvarades med två anläggningar, Drottningskärs kastell vid Aspö och Kungsholms fort på båkholmen utanför Tjurkö. Dessa kompletterades med ett flertal befästningar med olika funktioner på närliggande öar.

Unikt för Karlskrona var att staden från första spadtaget var planerad och tänkt att fungera som örlogsstad och därför fick en nydanande utformning. Staden rönte stor uppmärksamhet runt om i Europa och flera andra städer kom att anläggas med Karlskrona som förebild.

Sin blomstringstid upplevde Karlskrona under Gustav III:s regeringstid (1771-1792), då staden hade hunnit bli landets tredje största. Stora investeringar gjordes vid denna tid i den svenska sjömakten för att stå emot ryska härjningar. Varvsamiral var Fredric Henric af Chapman, som fick till uppgift att bygga en ny flotta för Gustav III:s krig. Hans tid som ledare för örlogsvarvet räknas som en glansperiod för svensk skeppsbyggnadskonst. Han lät introducera ett helt nytt synsätt på skeppskonstruktion, så att fartygen kunde byggas snabbare än tidigare. Stora torrdockor anlades för reparationer och vinterförvaring av skepp.

Samtida med Chapman var överamiral Carl August Ehrensvärd, som hyste ett uttalat konstnärligt intresse. Han hade under en resa till Italien blivit inspirerad av antikens och klassicismens arkitektoniska ideal, vilket kom till uttryck i de imponerade byggnader som Ehrensvärd och Chapman lät anlägga tillsammans. Under deras tid kom Karlskronas karaktär delvis att förnyas.

I modern tid lever Karlskronas örlogstradition vidare i mindre skala. Än idag finns marinbas vid örlogshamnen. På västra varvsområdet bedrivs skeppsbygge, där både civila och militära fartyg produceras. Samtidigt är stadens rika historia tydlig i välbevarade byggnadsverk från tidigare sekler, vilka gör det möjligt för dagens besökare att ta del av örlogshistoria och befästningstraditioner under 300 år.

1998 tog Unesco upp Karlskrona örlogsstad på sin världsarvslista. Till världsarvet hör örlogsvarv, örlogshamn, befästningar samt delar av den civila staden på Trossö och Stumholmen. Dessutom ingår några anläggningar i omgivningarna, som haft betydelse för örlogsbasens försörjning.

Flera av världsarvets byggnader ligger inom aktivt militärt område och är inte tillgängliga för besök, men de går att skymta över murar och genom staket, även om fotografering inte är tillåten.

Några viktiga miljöer i världsarvet

Stadsplan och äldre bebyggelse på Trossö

Stortorget (bild ovan) är uppfört på Trossös högst belägna plats och har alltsedan Karlskronas grundande varit centrum i den civila staden. Torget är mycket vidsträckt och anlades för att ge Karlskrona en pampig prägel. Här ligger de väldiga barockkyrkorna Fredrikskyrkan och Tyska kyrkan (Trefaldighetskyrkan), som båda ritats av Nicodemus Tessin d.y. Mitt på torget står Karl XI staty.

Längre söderut, mot örlogshamnen, ligger Amiralitetskyrkan, som är rödmålad och helt byggd i trä (bild ovan). Tanken var att den skulle ersättas av en mer påkostad kyrka av sten, men så skedde aldrig. Utanför står den originella fattigbössan ”Rosenbom”, som utformats som en båtsman från 1700-talet. Myntinkastet finns under hatten. Granne med kyrkan ligger Bastion Aurora, som är en del av den gamla befästningsmuren runt flottans varv.

Utmed stortorgets ena långsida ståtar vattenreservoaren Vattenborgen, som verkligen liknar just en gammal borg. Karlskrona led under sin storhetstid brist på tjänligt färskvatten, då brunnarna på Trossö omöjligt kunde täcka stadens och flottans behov. Dricksvatten fick därför hämtas från omkringliggande områden i specialbyggda skutor, vilket var opraktiskt och resurskrävande. Problemet löstes genom att vatten leddes in till Trossö genom ledningar från Lyckeby. När vattenreservoaren år 1863 stod klar innebar den ett stort framsteg för stadsbefolkningens hälsa.

Amiralitetsparken innehåller en iögonfallande klockstapel från 1699, som byggdes för att ange tiden för arbetet vid örlogsbasen. Intill parken finns resterna av den gamla slutningsmuren, som skiljde hamnen och varvet från den civila bebyggelsen.

En kort promenad från stadskärnan ligger Grevagården, som var greve Hans Wachtmeisters privata palats. Idag inhyser byggnaden Blekinge museum.

Örlogsvarvet (militärt område)

Varvet anlades på Trossös södra delar och innehåller välbevarade byggnader från 1600- och 1700-talet. Närmast centrum ligger Högvakten, som är själva porten in till varvsområdet. Strax intill finns det herrgårdsliknande Chapmanbostället, som var varvsamiralen Fredric Henric af Chapmans hem fram till hans död.

I Inventariekammaren, som byggdes av Carl August Ehrensvärd i nyklassicistisk stil, förvarades tågvirke och segel om vintrarna.

Kölhalningsbroarna tillhör varvets äldsta delar. Här krängdes fartygen, så att partier under vattenlinjen blev åtkomliga för underhåll.

Västra varvsområdet (militärt område)

Västra varvsområdet innehåller den berömda femfingerdockan, som fått sitt namn av de fem dockornas solfjäderformade placering. Dockorna byggdes 1758-1856 som ett uttryck för Ehrensvärds tankar om att flottans fartyg skulle förvaras i torrdockor under tak. Den tillhörande gamla mastkranen började byggas 1803 och har ett helt intakt och fungerande maskineri. För att driva den krävdes 96 man vid de tyngsta lyften. I närheten finns de kvarvarande delarna av Varvsmuren, som avgränsade varvsområdet från arbetarnas bostadskvarter.

Lindholmen (militärt område)

Ut från det gamla varvet löper Lindholmen som en landtunga. På platsen finns Repslagarbanan från 1690-talet, som är en av Karlskronas äldsta bevarade byggnader och Sveriges längsta träbyggnad. Här tillverkades alla typer av tågvirke som behövdes till flottans skepp. Byggnaden är hela 300 m lång, vilket krävdes för att slå den längsta trossen. Produktionen pågick till 1960-talet.

På Lindholmen ligger även Polhemsdockan, som är delvis insprängd i berget. Den byggdes 1717-1724 och väckte internationell uppmärksamhet för sin storlek och avancerade konstruktion. Eftersom tidvatten saknades användes handdrivna pumpar till att tömma dockan. Än idag är dockan brukbar, men nu med eldriven pump.

Wasaskjulet är en välhållen byggnad från 1763, som nyttjades till att skydda krigsfartyg från väder och vind medan de byggdes. Markens lutning har tagits tillvara för att bilda naturliga slipar.

Stumholmen

Vid Karlskronas grundande var Stumholmen en av de öar som reserverades för kronans verksamheter. Ön fungerade som örlogsstadens produktions- och provianteringsområde och var stängt militärt område i 300 år. 1993 öppnades holmen för allmänheten och är nu en av Karlskronas pärlor, med en blandad miljö av kulturhistoriska byggnader och modern civil arkitektur. En av de första byggnaderna som möter besökaren efter Stumholmsbron är en vaktstuga från 1700-talet och ute på ön finns ett flertal bevarade förråds- och produktionsenheter.

Kronobageriet (den orangegula byggnaden till vänster i bilden överst) byggdes på 1730-talet i tre våningar. Här bakades hårda ”knaks” att ta med på sjöresorna och mjukt bröd (”ankarstock”) för folket iland. På 1990-talet omvandlades byggnaden till till flerbostadshus.

Slup- och barkasskjulet (bild ovan) betraktas som en av Karlskronas märkligaste byggnader. Den uppfördes på 1780-talet för förvaring av mindre båtar. Tack vare markens lutning fås naturliga slipar. Takkonstruktionen är mycket speciell, med tio sadeltak som går i kors, så att det bildas brunnar för uppsamling av regnvatten. Än idag används byggnaden för båtförvaring.

Bastion kungshall uppfördes i slutet av 1600-talet och fungerade som befästning i 100 år. Nu är bastionen en av de tre befästningar där nationella tilldragelser firas med salut från salutkanoner.

En annan av Stumholmens sevärda byggnader är Båtsmanskasernen, som uppfördes 1847 som logement för 500 indelta båtsmän. Interiören utformades för att likna ett fartyg, så att golvet är välvt som ett däck och mittlinjen försedd med mastliknande kolonner. Sovplatserna bestod av kojar i öppna salar. Idag är kasernen konsthall.

På öns nordsida finns Marinmuseet, som inhyser en stor mängd modeller av örlogsfartyg och andra föremål med koppling till stadens historia. Byggnaden är en sevärdhet i sig och bjuder på havsutsikt genom glasade väggar.

Befästningar i skärgården

Kungsholmens fort intill Tjurkö började byggas på 1680-talet för att skydda Karlskronas inlopp. Fortet omfattar en mängd byggnadsverk och tog 100 år att färdigställa. Hamnen, som är cirkelformad och kringbyggd med höga murar, är en av världsarvets mer säregna miljöer. Fortets donjon är tre våningar hög och flankeras av torn. I fästningen ingår också kruthus med mer än metertjocka väggar. Fortet har haft militär betydelse in på 1980-talet och tjänar idag som utbildningsanläggning. I Kungsholmens park frodas växter från världens alla hörn, som hämtats dit under svenska flottans långresor. Sommartid kan guidade turer bokas via Turistbyrån i Karlskrona. Det är inte tillåtet att besöka fortet på egen hand.

Drottningskärs kastell vid Aspö var den andra stora befästningen som skulle säkra stadens inlopp. Det uppfördes i slutet av 1600-talet och betraktas idag som ett av vårt lands mest välbevarade fort från stormaktstiden. Fortet har fyra bastioner, som namngivits efter fyra svenska drottningar. Donjonen är gjord av granit och innehåller batteridäck och krutmagasin. Drottningskärs kastell var krigsrustat fram till 1811 och räknades som befästningsanläggning fram till 1895. Därefter lämnades kastellet åt sitt öde i flera decennier, för att sedan restaureras och bevaras som kulturminne. Bilfärja ut till Aspö finns från Trossö (Aspöleden).

Befästningstornen Kurrholmen och Godnatt uppfördes under åren 1857– 63. De är de sista exemplen på kärntorn, en fästningstyp som förekommit i Sverige sedan medeltiden. Godnatt är ett femhörnigt torn med en komplicerad planlösning, som inhyst artilleri, vaktrum, krutmagasin och befälsrum, medan Kurrholmen har en betydligt enklare konstruktion. Redan under byggtiden förlorade befästningstornen sin funktion, då murverken inte kunde stå emot beskjutning av mer moderna kanoner. Godnatt kom istället att omvandlas till fyr.

Björkholmen

Björkholmen var tidigare varvsarbetarnas stadsdel, där de bodde i små stugor byggda av spillvirke från varvet. Träet var ek av högsta kvalitet, vilket bidragit till att ett flertal hus fortfarande är i gott skick. När delar av Karlskronas bebyggelse förstördes i en stadsbrand 1790 undkom Björkholmen eldens härjningar, så att stadsdelen nu är ett av stadens bästa exempel på örlogstidens arbetarmiljöer.

Lyckeby kronokvarn med stenbron och Polhemska dammen

Lyckeby i Karlskronas utkant kom att få betydelse för staden tack vare vattentillgången. Karlskrona saknade vattenkraft till kvarnar och produktion, varför den stora Kronokvarnen förlades till ett vattenfall i Lyckebyån 1721. Vid kvarnen maldes mjöl till kronobageriet på Stumholmen. Kvarndriften fortsatte fram till 1939 och utvändigt har den vackert gula kvarnbyggnaden fått behålla mycket av utseendet från 1700-talet. Värda att notera är de enorma ankarjärnen nedtill.

1791 kompletterades kvarnområdet med en stenbro alldeles invid kvarnhuset, för att underlätta de nödvändiga transporterna. Än idag är den i bruk och låter både bilar och fotgängare förflytta sig mellan samhällets östra och västra delar.

I anslutning byggdes en damm (Polhemska dammen) och kronosmedja och segelduksfabrik förlades i området. Delar av miljön är välbevarad, men tyvärr ganska otillgänglig på grund av vattenverket som konstruerats intill. Kvarnen är inte öppen för besökare.

Skärva herrgård

Utanför Nättraby, på landsbygden norr om Karlskrona, lät varvsamiralen Fredric Henric af Chapman uppföra sitt lantställe på 1780-talet. Det är en märklig arkitektonisk skapelse med blandade stilinslag, där det går att skönja både folklig träarkitektur och nyklassicism. Kanske skulle man kunna säga att den ser ut som en blandning mellan en lantlig stuga och ett tempel. Runt herrgården finns en vacker engelsk park och nere vid vattnet ligger en hamn varifrån gårdens produktion skeppades in till staden för försäljning.

 

Om Karlskrona

Karlskrona är ett utomordentligt väl bevarat exempel på en europeiskt planerad örlogsstad inspirerad av anläggningar i andra länder. Karlskrona har i sin tur tjänat som förebild för andra anläggningar med liknande uppgifter. Örlogsbaser spelade en viktig roll under de århundraden när storleken på ett lands flottstyrka var en avgörande faktor i europeisk realpolitik, och Karlskrona är den bäst bevarade och mest kompletta av dem som finns kvar.
– Ur Unescos Världsarvskommittés motivering

 

Tryckta källor:

Harrison, Dick (2011), Upplev Sveriges historia, Bonnier Fakta

Hjertberg, Lars; Rosander, Eva (red. 2008), Halva kungariket är ditt. Svenska folkets kulturarv, Gullers

Thaning, Olof (red. 1982), Sverigeboken, Det Bästa

 

Otryckta källor:

Örlogsstaden Karlskrona « Svenska Unescorådet

folder-sv (visitkarlskrona.se)

Örlogsstaden Karlskrona – Wikipedia

Information har även inhämtats vid besök i Karlskrona örlogsstad.

Svensk allmogekultur, del 11: Påskägg och ägglekar

Nedanstående text har hämtats ut boken Svenska allmogens lif i folktro, folksed och folkdiktning av Tobias Norlind. Boken gavs ut 1912, men skildrar arbete, seder och traditioner hos den svenska allmogen under framför allt 1700- och 1800-talet. Här får vi lära oss hur man färgar påskägg med hjälp av växter och vilka ägglekar som kan användas till att lätta upp påskfirandet. Kanske går det att inspireras än idag?

Påskafton måste man äta hårdkokta ägg och hvit gröt. I Skåne skulle äggen äfven färgas. Gult färgades med ängsskära (Serratula tinctoria) eller ock endast med hö; violett och brunt i brun bresilja; ljus- och mörkrödt i färnbock. Ville man ha brokiga ägg, ombundos de med bitar af rödlöksskal, hundkäx och andra gröna blad. Genom att hvira vete- eller rågax, blad eller blommor om ägget innan kokningen, erhölls en färgning direkt med figurer på ytan (fig. 225). De färgade äggen kunde äfven med en knif förses med dekorationer, namnteckningar och bilder. De färgade påskäggen förekomma numera endast i Skåne och Halland men synas förr ha haft en allmännare utbredning. Ihre säger 1769: ”Påskägg kallades på hvarjehanda sätt utsirade eller med olika färger målade ägg, hvilka fordomdags vid påsktiden skickades såsomt gåfva till firande af, att ägg återigen fingo ätas, hvilket den katolska tiden varit förbjudet under fastlagen.”

Med äggen företogs en del lekar. En sådan lek är rullkamp. Äggen ställas härvid i rad med en fem tums mellanrum. Därefter rullar man med en femöring utför en kort bräda; de ägg man träffar, vinner man. Alla medspelande ställa upp lika många ägg hvar, och rullningen sker i tur och ordning. En annan lek är äggrullningen. En lång bana utses helst på en sandig gång, och vid ena ändan lägges en tegelpanna i sluttande läge. En efter en låter sedan sitt ägg löpa utför tegelpannan, och när en spelares ägg träffar en annans, får han taga upp bägge. En annan lek består i, att två personer taga hvar sitt ägg och stöta dem mot hvarandra. Den, hvars ägg går sönder, har förlorat.

Äggen kunde äfven användas till att spå med. Ett af de vanligaste sätten är att bevara ett påskägg året öfver. Är ägget då fullt, blir man rik, är det tomt, blir man fattig. I Skåne bevaras ännu färgade påskägg med hård äggula inuti. Då äggen skakas, hör man, hur den fasta gulan slår mot väggen. Sådana ägg äro ”lyckoägg”.

Hjälp till att återställa Vidfamne

Här på bloggen har jag tidigare skrivit om Äskekärrskeppet, som är Sveriges enda bevarade vikingaskepp. Jag uppmärksammade då att Sällskapet vikingatida skepp byggt en rekonstruktion under namnet Vidfamne, vilken bidragit med nya kunskaper om den vikingatida seglingskonsten. Tyvärr har jag nu fått anledning att återkomma till ämnet, då en olyckshändelse gjort att föreningen behöver hjälp att på nytt få Vidfamne i sjödugligt skick.

27/3 utbröt en brand i en industrilokal på Ringön i Göteborg. Tio meter från byggnaden låg Vidfamne förtöjd, men klarade sig undan eldens härjningar tack vare en gynnsam vindriktning. Däremot förlorades Vidfamnes segel och rigg, som förvarades i den nu nedbrunna lokalen. Seglet var 88 kvadratmeter stort och handsytt av lintyg. På sin hemsida skriver föreningen att det är otroligt många ideella arbetstimmar som nu gått förlorade, men att man hoppas kunna sy upp ett nytt segel till Vidfamne.

Vidfamne har blivit en välbekant syn utmed Bohusläns kust och är det enda svenska vikingaskepp som återskapats i enlighet med originalet. Den som vill bidra till att åter ge Vidfamne vind i seglen får gärna skänka ett bidrag.

Mer information finns på föreningens hemsida:


Nedslag i nordisk mytologi, del 31: Tjatse

Tjatse (Tjasse) är en av den nordiska mytologins jättar. Till hans mest framträdande egenskaper hör förmågan att anta örnhamn, vilket gör att han kan förflytta sig genom att flyga.

I Eddalitteraturen berättas att Tjatse en dag fick se Loke, Oden och Höner på vandring i jättarnas rike. De var hungriga och hade jagat fatt på en oxe, som de stekte över en eld. Tjatse tog då sin örnskepnad och slog sig ner i ett närbeläget träd för att fundera på hur han skulle kunna komma åt de bästa bitarna.

När gudarna trodde att oxen var genomstekt och skulle börja äta upptäckte de till sin förvåning att köttet ännu var rått. De fortsatte då att värma det över elden, men på något märkligt vis gick det inte att tillaga. Tjatse började då hånfullt kraxa från trädet för att förklara att det var han som hade förtrollat köttet. Om han fick del av läckerbitarna kunde han emellertid tänka sig att häva förtrollningen.

Gudarna, som vid det här laget kände sig rejält svultna, gick med på Tjatses förslag och med ens gick köttet att värma. Så snart det var färdigt flög Tjatse ner från trädet och på ett ögonblick slet han till sig stora köttstycken, så att bara ben och slamsor återstod. Detta väckte sådan vrede hos Loke att han tog tag om en stör och svingade den mot örnen. Till sin förskräckelse upptäckte han då att hans händer inte kunde släppa taget, utan satt som fastnaglade runt trästören, samtidigt som örnen flög iväg med den i ett fast grepp. Med Loke hängandes efter steg örnen allt högre mot skyn och började fara fram över skogen, så att Loke släpades mot trädtopparna. Loke trodde att hans armar skulle gå av och bönade om att få bli nedsläppt. Tjatse såg emellertid chansen att dra nytta av situationen. Han vägrade därför att släppa Loke så länge denne inte lovade att hjälpa honom röva bort gudinnan Idun. Dessutom ville han ha Iduns magiska äpplen på köpet. Till slut var Loke så utmattad att han lovade göra som jätten sa.

Hemkommen till Asgård lyckades Loke lura med sig Idun ut i skogen under förespeglingen att han skulle visa henne ett märkligt äppelträd. Därute låg Tjatse och lurpassade. När Idun gick förbi grep han henne och förde henne till jättarnas land. I Asgård utbröt stor sorg och gudarna, som behövde Iduns äpplen för att hålla sig unga, började bli gamla och grå.

När gudarna fick klart för sig att det var Loke som låg bakom Iduns försvinnande blev de rasande och krävde att han skulle hämta hem henne. I annat fall skulle han mista livet. För att kunna utföra uppdraget fick han låna Frejas falkhamn och flög så iväg mot Tjatses borg. När Tjatse sedan gav sig ut för att fiska tog sig Loke in. Genom att förvandla Idun till en nöt lyckades han greppa henne med klorna och kunde påbörja återfärden mot Asgård. Tjatse upptäckte emellertid vad som var i görningen och flög efter i sin örnhamn.

När gudarna såg de båda fåglarna komma flygande skyndade de sig upp mot Asgårds murar. Där placerade de stora högar av hyvelspån på murkrönet. När Loke hade hunnit in satte de eld på spånet, som flammade upp i precis rätt stund för att lågorna skulle få fäste i örnens fjäderdräkt. Tjatse störtade brinnande mot marken och miste livet.

Men berättelsen slutar inte där, för Tjatse hade en dotter vid namn Skade, och hon började ruva på hämnd.

Fotnot: Bilden är hämtad ur en isländsk handskrift från 1800-talet och visar hur Tjatse i sin örnhamn satt sig att bevaka gudarnas måltid.

Tryckta källor:

Beaksted, Anders (1984), Nordiska gudar och hjältar, Forum

Fritiofsson, Svipdag (red.2015), Snorres Edda och den poetiska Eddan, Mimers bokförlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén och Sjögren

Otryckta källor:

Iduns äpplen höll gudarna unga

https://sv.wikipedia.org/wiki/Tjatse

Nyckelharpan – Sveriges inofficiella nationalinstrument

Nyckelharpan är ett stråkinstrument med långsmal kropp av trä och strängar av stål. Ett utmärkande drag är tangenter (nycklar), som trycks in för att förkorta strängarna till önskad längd. Gemensamt för olika nyckelharpsvarianter är förekomsten av resonanssträngar som inte spelas, utan har till uppgift att förstärka ljudet från övriga strängar. Dessa resonanssträngar bidrar i hög grad till nyckelharpans karakteristiska klang.

Inom den svenska folkmusiken intar nyckelharpan en särställning. Instrumentets ursprung är höljt i dunkel, men att det hade en plats i svenskt musikliv redan under medeltiden vet vi genom gamla kyrkomålningar. Exempelvis finns 1400-talsmålningar med nyckelharpor i Lagga kyrka i Knivsta och Tolfta kyrka i Tierp. Men det går att hitta ännu äldre exempel: I Källunge kyrka på Gotland finns en fris med musikanter från 1350-talet, där ett av instrumenten ser ut att vara en nyckelharpa och vid en utgrävning i Sigtuna har en nyckelharpsnyckel (knaver) från 1200-talet hittats. Dessa är de äldsta kända spåren av nyckelharpa, vilket talar för att den har sitt ursprung här. Medeltida kyrkomålningar med nyckelharpsmotiv finns även i Danmark och från 1500-talet finns avbildningar som visar att instrumentet förekom i Tyskland.

Änglar spelar nyckelharpa i Tolfta kyrka. Foto: Karsten Evers, CC BY 3.0, via Wikimedia Commons

Hur allmänt förekommande nyckelharpan var under medeltiden vet vi inte. Under 1600-talet hade den emellertid hunnit bli ett av de vanligaste spelmansinstrumenten i Sverige. I Atlantica (1679-1702) skriver vetenskapsmannen Olof Rudbeck: ”Att våra fäder större delen kunde spela på harpor (Soteharpor, Långharpor och Nickelgigor) och detta Baldur till ära uti hans Saal det är allom kunnigt af Wisor och Sägner”. 1781 beskriver Carl Michael Bellman nyckelharpans roll inom kroglivet i Stockholm: ” Den tiden förspordes ständig gästning, oupphörligt dansande, jemn musique af Nyckelharpor och violer, samt ett oaflåteligt trumlande, med hvirfvel på hvirfvel utan för krogdörrn.”

Under 1800-talet kom fiolen att vara det dominerande instrumentet inom svensk folkmusik, men med det stigande intresset för svensk musiktradition vid 1900-talets mitt upplevde nyckelharpan åter ett uppsving. 1970-talet innebar en nyckelharpsexplosion, då ett stort antal svenskar lärde sig att både bygga och spela instrumentet, samtidigt som ny musik komponerades och läroböcker skrevs. Under 1900-talet genomgick nyckelharpan dessutom en betydande utveckling, med justeringar av stränguppsättningen och nycklarnas placering. Denna vidareutveckling gjorde nyckelharpan mångsidigare och lättare att hantera.

I modern tid är den så kallade kromatiska nyckelharpan, som har tre melodisträngar och en bassträng, vanligast. Äldre varianter med annan stränguppsättning, som kontrabasharpa och silverbasharpa, tillverkas också.

Särskilt stark koppling har nyckelharpan till Uppland, men den spelas över hela landet och har fått stor spridning i Dalarna, Hälsingland och Ångermanland. År 2010 beräknades Sverige ha cirka 10 000 nyckelharpspelare.

Nyckelharpan har vid flera tillfällen föreslagits att få status som Sveriges nationalinstrument. Hittills har det emellertid inte gått att nå samsyn i frågan. Förespråkarna menar att nyckelharpan är en betydelsefull del av det svenska kulturarvet som förtjänar att uppmärksammas, medan motståndarna hävdar att ett så typiskt svenskt instrument riskerar att splittra det mångkulturella samhället. Att nyckelharpan har en särskild position inom svensk musiktradition och av många betraktas som en musikalisk nationalsymbol går dock inte att förneka.

Fotnot: Den som idag vill ta del av nyckelharpsmusik eller engagera sig i musiktraditionen har många valmöjligheter. 1997 grundades Eric Sahlströminstitutet (uppkallat efter en av Sveriges framträdande nyckelharpsprofiler), som arrangerar kurser i nyckelharpspel och nyckelharpsbygge. Helgen före midsommar varje år anordnas nyckelharpstämman i Österbybruk. Föreningen Nyckelharpan ger ut en tidning med nyckelharpsnyheter och arrangerar spelträffar.

Tryckta källor:

Aulin, Arne; Connor, Herbert (1974), Svensk musik. Från Vallåt till Arnljot, Bonniers

Nordlind, Tobias (1912), Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, Bohlin och Co

Otryckta källor:

https://www.gilleochnyckelharpstamman.se/

https://www.isof.se/om-oss/levande-traditioner—immateriella-kulturarv-/forteckningen/forslag-2013/2014-08-21-nyckelharpa.html

https://musikverket.se/svensktvisarkiv/publikationer/onlinepublikationer/nyckelharpan/

Hem

Nyckelharpans historia

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/sveriges-nationalinstrument_GK02Kr223

https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyckelharpa

En dokumentär om Sveriges största kulturarvsbrott

Kungliga myntkabinettet i Stockholm är en institution med ansvar för att förvara historiska mynt, medaljer och värdepapper kopplade till finansiell historia. Totalt innehåller samlingen 650 000 föremål till ett värde av hisnande 25 miljarder kronor, vilket gör kabinettet till ett av världens främsta numismatiska museer. Men det är också platsen för det förmodligen största kulturarvsbrott som begåtts i vårt land. 2013 upptäcktes att ett stort antal väl utvalda objekt hade tillgripits ur samlingarna av en välbetrodd person som haft full tillgång till dem. Stölderna hade pågått i många år och lett till förlusten av både mynt och sedlar med oskattbart historiskt värde.

Nu visar svtplay en dokumentär i tre delar om stölderna på myntkabinettet. Det är en märklig historia som rullas upp, samtidigt som tittaren ges inblick i en exklusiv och udda miljö, där samlarivern tycks spränga alla begripliga gränser.

Dokumentären finns att se här:

Guldfeber – stölderna på Kungliga Myntkabinettet | SVT Play