Svenska sägner, del 11: Bländasägnen

Värend är en av de geografiska avdelningar (”små land”) som historiskt har haft visst självstyre och fungerat som en administrativ enhet i det som nu är Småland. Här hade kvinnorna från medeltiden och framåt en starkare ställning än sina medsystrar i övriga riket, genom att de tillerkändes full arvsrätt istället för halv. Denna omständighet har ibland förklarats med en gammal legend om hjältinnan Blända, som en gång ledde Värendskvinnorna till motattack när landet angreps av en fiendehär.

Bländasägnen (eller Blendasägnen) låter berätta att männen i Värend någon gång i forna tider ska ha varit på krigståg med kung Alle i Västergötland, så att bygdens kvinnor och barn var lämnade ensamma. Vid denna tidpunkt ska danska trupper ha dykt upp för att plundra och härja i Småland. Värends kvinnor agerade emellertid med stor list. Under ledning av den rådiga Blända bjöd de in de danska männen till gästabud på Bråvalla hed och försåg dem med ett överflöd av mat och dryck. När männen blivit druckna stack kvinnorna ner dem och räddade på så sätt landet från förödelse. Den danske kungen begravdes vid Dansjöns strand i det röse som nu kallas Kongshögen och viken där Värendskvinnorna tvättade av sig blodet efter striden döptes till Blodviken.

Som tack för sitt mod ska Värendskvinnorna ha tilldelats lika arvsrätt som männen och rätt att resa till kyrkan på sin bröllopsdag i full stridsutrustning, ackompanjerade av pukor och trummor. De ska också ha fått rätten att bära en särskilt påkostad folkdräkt med rött band runt midjan.

Högtidsdräkt för gift kvinna från Värend 1907. Det vackert broderade midjebältet, som enligt legenden är en hedersbetygelse, hänger ner över kjolens sida.

Bländasägnens innehåll har aldrig kunnat beläggas historiskt. Vad han utgick ifrån är svårt att veta, men berättelsen förefaller åtminstone delvis ha ha fabricerats av brukspatronen Petter Rudebeck (1660-1710) som ett led i att förklara de regionala traditionerna i Värendsbygden. Rudebeck var göticist och menade att många av världshistoriens mest avgörande händelser, inklusive trojanska kriget, hade utspelat sig i Småland. Slaget då Blända samlade kvinnorna till motstånd ska enligt Rudebeck ha ägt rum år 2493 efter världens skapelse, vilket han redogjorde för i sitt manuskript ”Smålendske antiqviteter”. Berättelsen fick spridning via skillingtryck och började, trots de tämligen uppenbara bristerna, tas upp i seriös historieskrivning. Exempelvis omnämndes Bländasägnen i ett verk av Olof von Dalin, som gissade att striden inträffat på 1270-talet, när den danske kungen Erik Klipping anföll Småland. Flera andra historiker ägnade sig också åt sägnen och försökte placera den i olika historiska sammanhang.

Oavsett sägnens ursprung och sanningshalt kom den att utgöra en källa till lokal stolthet. 1686 aktualiserades frågan, då Karl XI ville att trummor skulle förbehållas militärmusiken och drev igenom en kyrkolag med förbud mot slaginstrument vid bröllop. Beslutet väckte stora protester från Värendsborna, som menade att lagen stred mot småländsk sedvanerätt. Bländasägnen skrevs ner och bättrades kanske på i syfte att lägga kraft bakom orden. Efter att ha tagit del av argumentationen beviljade Karl XI undantag för Värend, så att bygdens kvinnor kunde fortsätta fara i brudfölje med trumslagare. Den fulla arvsrätten förblev också orörd tills lika arvsrätt infördes i hela riket 1845.

Om Värendsdräkten

Ända intill våra tider har till qvinnornas högtidsdrägt hört en gördel af rödt kläde eller sidentyg, utsirad med broderier och fransar, hvilken de kalla Fälttecknet, och som hvarje bondflicka tror sig bära såsom en
hedersprydnad, ett minne af stammodern Blända, om hvilkens bedrifter hon ganska väl vet att berätta.

Ur boken Ett år i Sverige: Taflor af Svenska Almogens klädedrägt, lefnadssätt och hemseder, samt de för landets historia märkvärdigaste orter av Christian Forssell 1864

Fotnot: Bilden överst visar hur Blända leder Värendskvinnorna i en målning av August Malmström (1829-1901).

Tryckta källor:

Forssell, Christian (1864), Ett år i Sverige: Taflor af Svenska Almogens klädedrägt, lefnadssätt och hemseder, samt de för landets historia märkvärdigaste orter, okänt förlag

Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö. Hur vi tänkt, trott och trollat, Prisma

Otryckta källor:

https://harshult.wordpress.com/tag/blandasagnen/

https://www.svd.se/fejkteorierna-om-svensk-historia-togs-pa-allvar

https://sv.wikipedia.org/wiki/Blendas%C3%A4gnen

Tänkvärt om kultur, del 73

Om man vill förstå ett samhälle ska man iaktta hur trafiken fungerar. Den skiljer sig åt – markant – världen över, och ser helt olika ut i Italien, Jordanien eller Sverige. Där finns olika grad av vilja att följa trafikregler, trafiken skiljer sig i aggressivitet och inte minst i benägenhet att genom sitt sätt att framföra fordonet visa hänsyn mot andra trafikanter.

– Per Brinkemo

Brinkemos artikel finns att läsa i sin helhet här:

https://bulletin.nu/brinkemo-i-trafiken-speglas-samhalle-och-kultur

Året som gått

2021 närmar sig nu sitt slut. På många sätt blev det ett märkligt år, dominerat av begränsningar och underliga politiska turer. 2021 blev ett ovisshetens år, både avseende framtid och närtid.

Verksamheten på Kulturminnet har, trots orosmolnen i omvärlden, fortskridit utan större störningar och mängden material på bloggen börjar bli ganska stor. Visionen om att göra Kulturminnet till ett ovedersägligt vittnesbörd om den svenska kulturens rika innehåll kan nu skönjas. De gånger jag kontaktats av läsare under året har det ofta handlat om förvånade tillrop av typen: ”Varför har jag inte känt till den här bloggen?”. Rankingsiten Top Blog Area utsåg under året Kulturminnet till Sveriges näst bästa kulturblogg, vilket förstås var glädjande och bidrog med lite ny energi.

Ny för 2021 var serien Svenska bilder och berättelser, som skildrar svensk kulturhistoria ur det lilla perspektivet. Min förhoppning är att serien med tiden ska fyllas med personliga minnen från en tid som gått, skildringar av enskilda livsöden och privata fotografier med något särskilt att berätta. Insamlingen av material har begränsats av covidpandemin, men i början av sommaren fick jag möjlighet att resa till det lilla samhället Bro i Bohuslän för att ta del av två systrars beskrivning av sin uppväxt där på 1950-talet. Det blev ett av årets finaste minnen, inte minst för att Bro visade sig ha en ovanlig rikedom av kulturhistoriska lämningar. Ett stort tack vill jag skicka till de båda damer som fick mig att upptäcka detta och generöst bjöd på sina minnen! Jag vill även tacka för material och berättelser jag fått ta del av för Kulturminnets räkning, inte minst 11-åriga Lovisas aftonbön från 1898 och en skildring av timmerkörningen under 1940-talet. Jag hoppas att jag under kommande år får möjlighet att träffa fler personer, hämta in mer material och publicera fler berättelser ur verkligheten. Hör gärna av dig om du har något du vill dela med dig av. Kontaktformulär finns här.

Arbetet med att samla och presentera kulturhistoriska sevärdheter runt om i landet har löpt på. Jag har fått möjlighet att ta med läsarna till flera fascinerande platser, inte minst den vackra brunnsmiljön i Dals Rostock och den enastående kyrkan i Glanshammar. Vi har också gjort ett besök i Bodens fästning, som måste sägas vara ett av Sveriges mest gripande militärhistoriska kulturminnen. Norrlands unika kyrkstäder har presenterats i texter om Bonnstan och Fatmomakke och vi har besökt världens nordligaste skeppssättning. Dessutom har bloggens läsare fått följa med på rundvandringar bland de många sevärdheterna i Karlskrona örlogsstad och friluftsmuseet Kulturen i Lund. Den cykelvänliga och historiemättade ön Visingsö har också presenterats.

I serien Svenska sägner skildras svensk kulturhistoria genom kända och mindre kända sägner från olika delar av landet. Under 2021 har Kulturminnet återgivit berättelserna om Storsjöodjuret i Jämtland, jätten från Skalunda och Ållebergs ryttare. Mytbildningen runt jättekastet Klövasten i Skåne och Tjuvajösses håla i Småland har skildrats. Bloggen har även beskrivit uppkomsten av det unika fantasidjuret skvadern och bakgrunden till den kända legenden om Hårgadansen. Arbetet med att publicera svenska folksagor på nätet har fortskridit och läsarna har fått ta del av Smeden som inte slapp in i helvetet, Prästens stek, Den blå oxen och Varför hundarna hatar katterna. Utöver detta har ett antal nedslag gjorts i den nordiska mytologins värld, inte minst skildringarna av Ragnarök, Tors färd till Utgårda-Loke och den olycksdrabbade dvärgen Andvare.

Äldre folkliga föreställningar och seder beskrivs på Kulturminnet i serierna Nordisk folktro och Svensk allmogekultur. Under året har vi fördjupat oss i både djävulens och drakens plats i folktron. Vi har också tagit del av de kloka gummorna och gubbarnas roll i det svenska bondesamhället och tittat på vad en spiritus är för väsen. Föreställningarna runt bergtagning och kyrktagning har också beskrivits. Högtider och traditioner har lyfts fram i inlägg om Mårtensafton, ålagille, tjugondag Knut och surströmmingspremiären.

Vår vandring genom de språkliga uttryckens värld har fortsatt och inläggen rörande språkkultur brukar locka många läsare. Kulturminnet har samlat ett antal äldre ordspråk om livet och döden samt om vishet och dumhet. Läsarna har också kunnat informera sig om vad det innebär att läsa något mellan raderna, att dra det längsta strået och att vara rik som ett troll. Ett inlägg har avhandlat den historiska bakgrunden till uttrycket ”Land skall med lag byggas”.

Inom ramen för serien Klenoder ur vårt kulturarv presenteras föremål av särskilt kulturhistoriskt värde. Under året har vi uppmärksammat historien bakom Karl XII:s kulknapp, som nu finns att se på Varbergs kulturhistoriska museum. De ståtliga prakthjälmarna från Vendel och deras historiska sammanhang har lyfts fram, liksom Kalvträskskidan, som är världens äldsta fynd rörande skidåkning. Vi har också tittat på det historiska verket Scondia illustrata och de hisnande omständigheterna runt verkets tillkomst. Dessutom har vi tagit en titt på Sveriges äldsta bevarade bok.

Ibland gör Kulturminnet fördjupande texter om särskilda aspekter av svensk kulturhistoria. Ett av årets mest uppskattade inlägg handlade om kakelugnarnas svenska historia. Inlägget om hur nyckelharpan blev Sveriges inofficiella nationalinstrument blev också välläst. Ett inlägg försökte ge läsarna en kort introduktion till runstensläsning, vilket verkade väcka inspiration. Texten om den egensinnige Lasse i berget, som ibland kallats ”Sveriges sista grottmänniska”, lästes av många. Under året skildrades även runstavarnas historia, polskan i svensk musiktradition, hästens kulturhistoriska roll och budkavlarnas viktiga funktion som förmedlare av angelägna meddelanden. Personer som haft särskild betydelse för vårt lands kulturella utveckling lyfts fram i serien Kulturhistoriska personligheter, som under 2021 berättade om om Johannes Rudbeckius, Elsa Beskow och Gustaf Dalén.

Det har under året funnits skäl att fånga upp ett antal händelser i nyhetsflödet. Öland hamnade i fokus i både positiva och negativa sammanhang: i våras förstördes oersättliga fornlämningar i en illegal kabelgrävning, men vi kunde senare glädjas åt att en mytomspunnen fornborg återfunnits. I oktober daterades vikingarnas bosättningar i Amerika med en ny metod, vilket kastade nytt ljus över våra förfäders dristiga färder runt om i världen. Intressanta kulturhändelser under året var utställningen om Stig Lindberg på Millesgården, öppnandet av Historiska museets nya vikingautställning och utställningen om nordisk mytologi och folktro vid Jamtli. 2021 var också året då Sverige fick en nationalblomma.

Förutom att skildra det svenska kulturarvet försöker Kulturminnet lyfta fram värdet av den svenska kulturens värderingar. I serien När normerna förändras utforskar Kulturminnet hur samhället påverkas av nya kulturuttryck. I år har vi fått anledning att uppmärksamma att det numera begås en stor mängd hedersrelaterade brott i landet och att svenska förskolor bidrar till att upprätthålla hedersnormer bland barn. Vi har också fått höra hur det låter när hedersvåldsförövare delar med sig av sin syn på verkligheten. Därutöver har vi kunnat konstatera att Sverige numera har klansammandrabbningar på öppen gata, att kulturer kan innehålla inkompatibla synsätt och att vi måste kunna diskutera det mångkulturella samhällets särskilda svårigheter. Dessutom har vi fått anledning att be Mona Sahlin fundera över vilken kulturs ”förrädiska mansroll” hon egentligen ondgör sig över i en debattartikel i Aftonbladet och vi har tittat på hur det kan bli när konsten politiseras i statlig regi. Mer personligt färgade texter har diskuterat hur mångkultur kan göra att den svenska kulturen tillmäts större värde och hur den fortsatta utvecklingen kan komma att se ut.

Nu går vi in i 2022, som ser ut att kunna bli ett bra år för Kulturminnet. Det finns gott om uppslag till spännande texter och flera resor till spännande kulturhistoriska besöksmål är inplanerade. Visst fokus kommer att läggas på det rika gotländska kulturarvet. Ny under det kommande året blir serien En epok i svensk kulturhistoria, som kommer att skildra landets kulturhistoriska utveckling under olika tidsperioder. Att beskriva svensk kulturhistoria utan att samtidigt skildra maktspelet och det ledande skiktet låter sig inte göras, men planen är att försöka rikta ljuset mot det vardagliga livet, seder och tankegods. En text om det omvälvande 1300-talet är redan under produktion.

Under 2021 har Kulturminnet haft över 100 000 visningar, vilket är mer än tidigare år. Det är glädjande att Kulturminnet växer och att fler vill ta del av innehållet. Förhoppningsvis avspeglar det en samhällstrend där svensk kulturhistoria och kulturarvsfrågor ges mer utrymme och väcker intresse.

Med önskningar om ett Gott Nytt År!

Malin Kim

Svenska bilder och berättelser, del 4: Timmerkörning med häst och kälke

Ett mejl kom till Kulturminnet från Jan-Olof Eriksson i Norrköping, som berättar om
hur han redan i tidig barndom fick hjälpa sin far att köra timmer. Jan-Olofs
hågkomster från 1940-talet visar att mycket har förändrats, både i synsätt och
vardagsliv. Att hästen var ett älskat djur, som fanns med i det dagliga arbetet och
stod sin ägare nära kan vi förstå av hans skildring. Stort tack, Jan-Olof, för att du
delar med dig av dina minnen!


Jag själv är uppväxt dom första fem åren på ett lantbruk i Östra Väppeby, Veckholms
Socken, Enköping. Mina föräldrar köpte sedan en f.d. kronogård om ca 30 hektar, där
Kronan behöll skogen och en mindre del följde gården mer till husbehov. Gården
heter Ryssvi, Kungs-Husby socken nära Grönsöö slott, som ägs av familjen von
Ehrenheim.


Jag är född 1942 och var fem-sex år då vi flyttade till Ryssvi. Pappa körde ut timmer
med häst och kälke från kronoskogen på Mälarens is. Jag var med redan innan min
skolgång påbörjades, jag var nog bara sex år. Jag fick den snällaste häst på denna
jord, en Ardenner-märr som hette Stjärna. Vi barn kunde göra vad vi ville med henne.
Jag fick min kälke och Stjärna och följde med far till skogs. Pappa lastade och jag
körde efter honom. Så här i efterhand förstår jag att Stjärna nog hade gått utan mej!


På ålderns höst blev Stjärna sjuk. Pappa tog ut veterinären, som konstaterade att det
inte fanns så mycket att göra. Pappa var en stor djurvän och för att Stjärna inte kulle
behöva åka levande i en djurbil till slakteriet i Enköping ringde han nödslakt,
som kom ut till stallet och hon fick lämna denna jord hemma. Pappa gick bakom stallknuten och grät.

Fotnot: Bilden visar timmerkörning i Gästrikland under 1900-talets tidigare del.

En julsaga av Karl-Erik Forsslund

bild snöstuga

Kulturminnet publicerar sin sed trogen en julsaga under julhelgen. I år är den skriven av Karl-Erik Forsslund (1872-1941) och heter just ”En julsaga”. Forsslund var under sin livstid författare, folkbildare och mycket engagerad i hembygdsrörelsen.

Texten har digitaliserats av Projekt Runeberg.

EN JULSAGA

Mitt hem ligger i utkanten av byn, mitt på sluttningen — ovanom börjar stora skogen, nedanom sträcker sig dalen, med ängar och dungar och gårdar. Från salsfönstren ha vi utsikt över hela dalgången, en vacker och vid utsikt, och över den skogklädda höjden på andra sidan, den heter
Klockarbacken.

Å, den gamla salen — när jag i minnet träder in i den, sänker sig en underlig sagoskymning kring mig, jag hör dämpade röster i mörkret, det
tisslar och tasslar i vrårna. Det har hänt mycket i den salen, livet har uppfört sener ur sorgespel som ur lustspel där, där ha även drömda händelser timat och gamla sägner fått anda och liv och låtit sina gestalter dansa i brasskenet.

Jag minns en julnatt. På den tiden började ottan i vår gamla kyrka redan klockan 3 — vi skröto med att vi hade den tidigaste julotta i hela Sverge. Ett ögonblick tycktes det väl hårt att bli väckt så där mitt i den skönaste sömnen under det julfröjderna dansade som vildast i ens drömmar, men därnere i salen väntade en varm kopp  kaffe och därute väntade den stora, härdiga vinternatten med stjärnor och bloss och bjällerklang. Jag låg halvvaken och tänkte på all denna skönhet och glömde att tiden gick. Då sjöng plötsligt en mäktig klockklang genom den tysta natten, jag kastade mig ur sängen, klädde mig i flygande fläng och störtade utför trappan — vi unga bodde i vindsrummen. Men därnere var tomt och tyst. Så, de hade redan gått, de andra. Jag gick in i stora salen; där brunno ljus i alla fönster, en brasa sprakade i spiseln, men allt detta sken räckte ej till att lysa upp det vida, höga rummet, blott närmast kring ljuslågorna och spiseln förtunnades skymningen och liknade en dallrande rödgul dimma. Men i vinklar och vrår lågo skuggorna tjocka, och bakom sofforna i hörnen var det svarta gapande hål av mörker.

Det var dödstyst i hela huset. Alla voro i kyrkan utom de gamla, och dessa lågo i sin djupaste slummer. Jag gick genom de öde rummen, alla med ljus i fönstren, alla lika sagolikt halvdunkla. Jag tryckte mig intill rutan och såg ut
över dalen. Det var lockande svart och lugnt därute, något drog mig ut i den stora, tysta natten, men något annat höll mig kvar inne i den skumma, tysta salen. Jag var ensam vaken, allt sov kring mig — möblerna sovo, sofforna i hörnen och det stora runda bordet mitt på golvet. Det gamla klaveret lutade sig trött mot väggen och slumrade, och mellan fönstren stod den ståtliga julgranen och drömde. De sovo alla lugnt, utan oro — kanske var jag satt att vaka över dem, kanske hade de somnat så djupt i förtröstan på att jag var där och att jag vakade. Jag satte mig i gung-stolen framför brasan; dalklockan pickade halvhögt, som för sig själv, brasan susade sakta, en entonig vagglåt, gungstolens medar knarrade i jämn takt, som en vagga gick den, fram och tillbaka — eljes allt tyst, tyst… Och så vaggades även jag in i drömmar och föll i sömn. Det var ju inte underligt, jag var ju ett barn och jag tyckte att brasan var mor, som sjöng vaggvisor för mig…

Då hörde jag ett lätt buller — det kom från ett bord bredvid spiseln. Det var mitt eget julbord, där låg julhögen i mitten, med saffrans-kransen och vörtbrödsfisken, med oxen och haren och pepparkaksparet — en gubbe och en gumma i skinande bruna kläder, med ögon och mun av korinter. I en ring kring dem lågo alla mina klappar uppradade — en indianbok med färggranna planscher, strumpor och näsdukar med monogram i prunkande rött, en ask tennsoldater — små bredaxlade figurer med livlösa ansikten och ett par prickar till ögon — samt en annan ask, innehållande en hel bondgård: stuga, ladugård, träd och buskar, bondefamiljen själv — far och mor, syster och bror, piga och dräng — och slutligen en hel Noaks ark med små djur, kor och hästar, getter och får, hund och katt och grisar. Allt av trä, små grovt skurna dockor i bjärta färger, alla med en rund plätt till fot.

Nå, det var från det där bordet jag hörde ett buller, där jag satt och sov framför brasan i den tysta, ensamma natten. Jag såg yrvaken dit, då lyfte sig locket på den ena asken, den, där bondgården låg i bomull och sov. Jag såg den ena efter den andra av leksakerna stiga upp ur lådan, och jag undrade ej däröver, det tycktes mig helt naturligt. Det var ett litet drama som spelades där i halvdunklet, och jag följde det med spänt intresse.

Det var far själv som först klev upp. Han tittade försiktigt över lådkanten, så vältrade han sig över den och stod på bordet. Han funderade ett ögonblick; så började han vandra omkring bland sakerna, och det skedde så att han vred sig ett halvt varv i taget på sin fotställning. Han tittade in i indianboken, men ryggade förskräckt tillbaka för planschernas skrikande färger och vilda larm. Han gick vidare, snavade på ett par strumpor och blev liggande där, där var mjukt och skönt tyckte han väl. Så steg han åter upp och vred sig in i julhögen, törnade först emot vört-brödsfisken och så mot pepparkaksharen; det doftade om dem bägge två, han kände på dem, bröt en bit och smakade. Då ljusnade hans ansikte, han log och började vrida sig tillbaka mot asken igän.

Då kikade åter ett par ögon upp ur lådan, och ännu en gestalt vältrade sig ned på bordet. Det var en liten kvinna, hon hade stora drömmande ögon, och hon gled emot den lille trägubben. De stannade framför varann, jag såg att de talade, men jag kunde förstås inte höra vad de sade. De skredo bredvid varann bort till julhögen, han gav henne att smaka av haren och fisken, och då föll hon i hans famn och de satte sig på saffranskransen och smektes och pratade.

Men så blevo de allvarliga; hon började gråta, den lilla kroppen skakade som om hon frusit, han såg dyster ut och stirrade än ut över bordskanten, än in i de svarta vrårna mellan sakerna där på bordet. Då reste han sig med ens, nickade åt henne och gled bort, och hon såg efter honom med en sorgsen blick.

Han gick till träasken, han dök åter ned där i bomullen. Då han kom upp igän, hade han stugan på ryggen; han fick den med möda över kanten, den var stor och tung för honom, ibland segnade han under den, ibland stod han där maktlös och förtvivlad, men han gav sig inte, och till slut hade han burit stugan till henne, och där ställde han ned den, mitt inne i saffranskransen.

Då han det gjort, slog han upp dörren på vid gavel, tog flickan i sina armar och bar henne in i kojan. Och då såg jag att de voro så lyckliga som ett par trädockor kunna bli.

Nu var allt tyst en stund. Till slut kommo de ut igän, och då blev där ett liv och ett strävande. Runt omkring saffranskransen lade de ett par strumpor, det var som ett grått bärg som skyddade stugan därinne mot storm och blåst. På ena sidan därutanför lade de haren, på den andra fisken. Ur lådan hämtades det ena efter det andra, ladugården restes bredvid stugan, kreaturen leddes in i den; det började bli för mycket för två, då kom drängen upp ur asken, det blev en god hjälp. Men ändå blev det svårt för de tre att hinna med allt — så började också drängen bli underlig, han gick och hängde huvudet, vallade omkring ensam och log aldrig. Då kom där en till rullande ur lådan — det var pigan, och då blev drängen glad igän, och då gick arbetet som en dans!

Så förflöt en tid — jag tyckte så, men det var väl bara en stund — i lugn och ro, i muntert arbete och allmän förnöjelse. De klippte sina får och mjölkade sina kor; ibland gingo far och drängen bort på en stund, de kommo hem med en bit av pepparkaksharen äller av vörtbröds-fisken — det ena kallade de att jaga, det andra att meta. De voro glada åt livet och hade det gott. Och då en dag far och mor gingo bort till lådan och hade med sig syster och bror hem igän, stod det som sol kring stugan. Det var rent förunderligt; korna och getterna dansade i ladugården, hunden skällde och katten spänn, saffrans-kransen svällde och lyste som en gul äng i solsken, och drängen och pigan de kysstes — och ändå var det inte de, som hämtat syster och bror ur asken!

Ja, en härrlig dag var det, men också den blev slut, det mörknade åter, ljusen i stugan släcktes och ladugården stängdes, det blev så tyst och drömskt omkring mig. Mitt julbord låg åter i skymning, allt sov åter, brasan hade brunnit ned och tystnat, allt sov lugnt och lyckligt.

Då väcktes jag ånyo av ett buller, ett plötsligt och hårt brakande, och på nytt såg jag bort mot bordet. Se, nu lyftes locket på den andra asken — den med tennsoldaterna. Det kastades av häftigt och hårt — och fram ur papplådan tumlade de alla, en lång rad, huller om buller, de skreko och larmade, här en svordom, där en örfil, och sablar skramlade och bössor skötos av, och officerarna redo hit och dit bland massan i vild karriär, det betydde ingenting att en stackare då och då trampades ned. Så blevo de till slut uppställda och ordnade led efter led, de stodo där med sina livlösa ansikten och sina stirrande prickar till ögon, och alla voro de lika, de voro ju gjutna i samma form och av samma tennklump varenda en. Och så ryckte de fram, med trummor och trumpeter.

Jag såg bort mot bondgården — där var lika mörkt och tyst, de sovo där alla, lugnt och lyckligt. Men tennsoldaterna tågade framåt utan uppehåll, i jämn takt, för fronten redo officerarna och efter följde gemene man, de visste ej vart och de visste just ingenting, de sågo så dumma ut som det värkligen är möjligt för tennsoldater. De visste endast framåt, och något annat angick dem ej — men »framåt», det betydde mot bondgården, och framåt gick det, över fisken och haren tågade de och fisken och haren blevo mos under deras fötter, över saffranskransens gula äng vällde de fram och den trampades ned till en smutsig mörja. Men tror ni de stannade där? Ånej, stugan och ladugården välte de ikull, kor och hästar, getter och får släpades med, far och drängen gjordes till tennsoldater de ock och götos om i samma form som de andra, men mor och pigan och syster och bror, de sutto ensamma kvar där stugan stått, och där svälte de snart ihjäl.

Men längre hunno ej tennsoldaterna, ty i samma ögonblick rusade jag upp, jag hade gråten i halsen och tänkte i raseri kasta in hela skräpet i spiseln. I samma ögonblick vaknade jag. Jag såg mig förvånad omkring, det var mörkt och sovande tyst i den stora salen. På mitt julbord lågo de och pöste, både kransen och fisken och haren, och i askarna drömde såväl tennsoldaterna som hela bondfamiljen med allt sitt, med stuga och ladugård, med piga och dräng.

Och därute, därute bleknade vinternattens mörker, en röd strimma morgonsol skälvde över Klockarbackens skogkrans, och juldagen randades hög, klar och fylld av hälgens frid.

Svensk allmogekultur, del 17: Juldagen

Nedanstående text har hämtats ut boken Svenska allmogens lif i folktro, folksed och folkdiktning av Tobias Norlind. Boken gavs ut 1912, men skildrar arbete, seder och traditioner hos den svenska allmogen under framför allt 1700- och 1800-talet.

Juldagen voro alla tidigt uppe för att komma i tid till julottan. Efter denna gällde det att så fort som möjligt komma hem. Därför ville man knappt sitta längre än till välsignelsen för att få tid att sätta seldonen på hästarna. Sen bar det af det raskaste hästarna kunde löpa, ty den som kom först hem, fick först sin gröda inbärgad (under det kommande året, min anm). När man kom hem till gården, skulle man skynda sig att på stående fot inmundiga en sup och en smörgås, innan hästarna selades af och sattes i stallet. Husets folk undfägnades med julglögg bestående af brännvin och sirap (Uppl.). Juldagen förflöt sedan i stillhet. Ingen ”utesyssla” fick företagas, stallet stod orördt, spillningen fick ligga kvar, hästarna fingo bli oryktade. Mat gaf man dem endast i minsta möjliga hängd. Inga besök hos grannar fingo företagas. Alla skulle stanna hemma i stillhet. ”Folk som ej ha så mycket skick, att de hålla sig hemma juldagen, har man ingen rätt att kasta köttspadet efter, när de gå sin väg.” (Wgstr. I, 99)

Kulturminnet önskar God Jul

Kulturminnet vill önska sina läsare en riktigt God Jul!

Årets julbild visar julevangeliet skildrat i sandsten. Maria håller Jesusbarnet i sin famn, medan Josef försiktigt stöttar. Stallets åsnor ser förundrat på och över dem skiner julens stjärna. Reliefen finns på en en dopfunt från 1100-talet i Norra Lundby kyrka.

Tomten av Viktor Rydberg

Dikten Tomten av Viktor Rydberg (1828-1895) är en av den svenska julens mest kända texter. I versen skildras hur en åldrad tomte vandrar runt på en gård under en kall midvinternatt för att se till både djuren och gårdsfolket. Samtidigt grubblar han över livets stora gåta. De välkända inledningsorden ”midvinternattens köld är hård” sätter tonen för diktens fridfulla och dämpade stämning.

Diktens samtliga elva strofer ska ha nedtecknats av Rydberg på stående fot under en promenad i Slottsskogen i Göteborg. 1881 publicerades den i Ny Illustrerad Tidning med illustrationer av Jenny Nyström. Både texten och de tillhörande illustrationerna kom att bidra starkt till den svenska tomtebilden.

Tomten vann stor popularitet och publicerades i flera illustrerade böcker. 1941 gjorde filmaren Gösta Roosling en kortfilm baserad på diktens innehåll. I modern tid har den även blivit ljudbok. 1960 sammanställdes en bearbetad version av Astrid Lindgren, där versen förenklats till prosa och de filosofiska grubblerierna tonats ner. Denna version översattes till flera språk och blev känd utomlands. I Sverige finns den utgiven i bilderboken Tomten är vaken.

Ursprungligen hade Tomten ingen stark koppling till julen. Den tomtegestalt som skildras är en traditionell gårdstomte snarare än en jultomte. Rydbergs finstämda teckning av vinterlandskapet och tomtarnas allt starkare plats i julfirandet har dock gjort att dikten ofta lästs i julsammanhang. Det är också så den blivit välkänd i breda lager. Tomten kan nu sägas vara svenska folkets mest älskade juldikt.

Tomten

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta —
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen —
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; —

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick — men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Tryckta källor:

Neumüller, Anders (1980), God jul. Svenska jultraditioner på helgkort från förr, Bonniers

Swahn, Jan-Öjvind (2014), Jul med Jenny Nyström, Ordalaget

Otryckta källor:

http://www.rabensjogren.se/bocker/105041-tomten

https://sverigesradio.se/avsnitt/1203136

https://sv.wikipedia.org/wiki/Tomten_(dikt)

Den svenska tomten

Bild Julbock Jenny Nyström

I Sverige finns två sorters tomtar: hustomten (eller gårdstomten), som har sitt ursprung i folktron, och jultomten, som tagits in i vår kultur i mer modern tid. Viss sammanblandning råder mellan dessa båda gestalter; jultomten har i Sverige lånat drag av sin äldre släkting, vilket gör att han avviker från uppfattningarna om tomten i andra länder.

Hustomten har funnits hos oss sedan hednisk tid och sågs både som gårdens beskyddare och gårdsfolkets hjälpreda. Jultomten, däremot, är en sentida nykomling, som kan knytas till kristendomen.  Han är arvtagare till det givmilda helgonet Sankt Nikolaus, som på 300-talet e.Kr. var biskop i Mindre Asien. Efter hans död började hans helgondag firas med presentutdelning till barnen och hans popularitet blev så stor att han överlevde reformationen. Han kom att kopplas till julfirandet och i de engelskspråkiga länderna blev han Santa Claus. Till Sverige anlände han först på 1860-talet och det var under 1800-talets senare del som han stegvis började ta över julbockens roll som julklappsdistributör. Tidigare var det tvärt om: tomten kom inte med gåvor, utan förväntade sig istället att på julaftonen få en belöning för sin arbetsinsats. Redan på 1300-talet ondgjorde sig heliga Birgitta över att folk ställde ut mjölk till tomten, vilket hon såg som en ogudaktig handling.

Två personer som starkt bidragit till den svenska tomtebilden är författaren Viktor Rydberg och konstnärinnan Jenny Nyström. 1871 publicerades Rydbergs julsaga Lille Viggs äventyr på julafton, som fick stort genomslag. Där finns ännu inte jultomten, utan gossen Vigg guidas genom julfirandet i olika samhällsklasser av en julklappsutdelande vätte. Vätten är snäll, men full av moral och lär Vigg att han ska vara tacksam över sin fattiga fostermors försök att skapa julglädje med allt möjligt smått. Den unga Jenny Nyström illustrerade sagan, vars vätte kom att bli en förlaga till jultomten. Hon illustrerade även Rydbergs berömda dikt Tomten och fortsatte sedan att forma tomtebilden genom att måla tusentals julkort. I sina skildringar utgick hon från den gamla hustomtens drag, även om hon kompletterade hans enkla vadmalsklädsel med en röd luva. Hon lär ha använt sin skäggige far som modell och fick också instruktioner från Rydberg om hur tomten borde gestalta sig. Tillsammans bidrog de till att göra tomten populär och koppla den gamla hustomten till julen.

Eftersom svenska folkets uppfattning om tomtens karaktär på detta sätt danades av ett lokalt konstnärskap och blandades upp med äldre folktro skiljer han sig från övriga världens tomtegestalter. Jämfört med den jovialiska amerikanska tomten är den svenska butter och präktig. Den svenska tomten är en allmogetomte med drag av folktrons väsen, snarare än Disneys fryntliga sago-Santa. Sveriges tomte är liten, senig och lågmäld i jämförelse med den överviktige och bullrige Santan. I sina grå kläder representerar hustomten gårdslivets slit och dygder, medan den tomte som pöser i röd dräkt bland julskyltningens blinkande ljus snarare företräder den moderna tidens överflöd.

Bild Jenny_Nyström_-_Grötstunden

Men den svenska tomten skiljer sig även på andra avgörande punkter. Medan Santa Claus är julens allsmäktige centralgestalt och ensam ansvarar för utkörningen av julklappar, kan hustomtarna vara flera och ingå i arbetslag. Därför är det vanligt att flera tomtar hjälps åt med julklappsdistributionen eller samsas runt grötfatet på svenska julbilder. Disneytomtens rensläde har inte heller fått samma genomslag i Sverige, utan här kan tomten transportera sig med hjälp av hästar, bockar eller mer ovanliga dragdjur. Det är heller inte ovanligt att han ensam pulsar fram genom snön med en säck på ryggen.

Bild julgrisar

Även om vår jultomte idag färgas allt mer av andra länders tomtekaraktärer, lever en del av hustomten kvar i hans gestalt. Den svenska jultomten har blivit en sammanblandning av nordisk folkloristik och utländska tomteförebilder. Vår uppfattning om jultomten är därmed ett exempel på hur kulturella särdrag växer fram genom att impulser tas in utifrån, blandas med lokala föreställningar och görs till något eget. Så har traditioner och tankegods uppstått och utvecklats över hela världen sedan urminnes tider.

20200816_134537

Tryckta källor:

Hofberg, Herman (1882), Svenska folksägner, Skoglunds förlag

Neumüller, Anders (1980), God jul. Svenska jultraditioner på helgkort från förr, Bonniers

Schön, Ebbe (1980), Julen förr i tiden, Natur och Kultur

Schön, Ebbe (2018), Vår svenske tomte. Sägner och folktro, Norna

Swahn, Jan-Öjvind (2014), Jul med Jenny Nyström, Ordalaget

Otryckta källor:

https://www.isof.se/lar-dig-mer/bloggar/folkminnesbloggen/inlagg/2017-12-22-hur-kom-jultomten-till-sverige

Jultomtens historia

https://www.nordiskamuseet.se/blogg/vem-ar-jultomten-egentligen

När normerna förändras, del 74: Barn lär sig hedersnormer och dålig svenska i förskolan

De senaste åren har förskolorna ofta pekats ut som ett verktyg för att förbättra integrationen. Socialdemokraterna har till och med lagt fram förslag om att göra förskolan obligatorisk från två års ålder.

Nu kommer emellertid allt fler rapporter som talar för att många förskolemiljöer verkar i motsatt riktning. Tidigare i år publicerades en rapport från Malmös förskolor, som vittnade om omfattande problem med hedersnormer. I många fall var det förskolepersonalen som underhöll hedersuppfattningarna genom att följa föräldrarnas direktiv rörande täckande klädsel på barnen. Personalen kunde också själv ge uttryck för hederstänk med religiösa förtecken, exempelvis genom att vägra låta fläskkött stå framme på bordet vid måltiderna.

Nu har Mitt i Stockholm undersökt hur det är ställt med kunskaperna i svenska språket bland personalen vid huvudstadens förskolor. Tidningen konstaterar att i de stadsdelar där barnens behov av språkutveckling är störst finns de största bristerna.

– Jag hör personalen prata med barnen på sitt eget språk. Mina barn lär sig nästan mer arabiska än svenska på förskolan, säger en uppgiven mamma.

En annan mamma berättar att hon valt att hålla sina två yngsta barn hemma för att deras språkkunskaper inte ska försämras:

– Det blir hela tiden missförstånd. Och min äldre son backade i sitt språk, han pratade sämre svenska efter några år i förskolan än när han började, säger hon.

Vi kan konstatera att det i vanlig ordning finns ett gap mellan politiska lösningsförslag och verkligheten. När ”förbättrad integration” reflexmässigt upprepas som en lösning på allt från kriminalitet till bidragsberoende finns det samtidigt krafter som driver utvecklingen åt motsatt håll. Intresset för integration förefaller vara betydligt större bland svenska politiker än bland de grupper som ska integreras.

Läs mer:

https://www.mitti.se/ettsthlm/sa-ska-forskolepersonalen-bli-battre-pa-svenska/repulc!VeluyeNxPnfUGvZVjvwnmQ/

https://www.gp.se/ledare/anv%C3%A4nd-inte-barnen-som-en-integrations%C3%A5tg%C3%A4rd-1.35528778

https://malmo.se/Aktuellt/Artiklar-Malmo-stad/2021-11-05-Inventering-visar-hur-hedersnormer-marks-i-forskolan.html

https://sverigesradio.se/artikel/rapport-hedersproblem-pa-malmoforskolor-barn-begransas