Svenska folksagor, del 59: Katten Allting

Idag bjuder kulturminnet på en folksaga från Halland, där djuren kan prata och trollen smyger sig in i människornas hem. Sagan har publicerats i boken Svenska folksagor (Bonniers 1959) som sammanställts av Jan-Öjvind Swahn. Jag återger den fritt.

Det var en gång en utfattig torpare, som inte ägde stort mer än sin katt, och den katten kallade han Allting.

Så hände det sig en gång när julen närmade sig att torparens hustru låg vaken en natt och jämrade sig över att de inte hade minsta bit sovel till julhelgen. Tillslut sade torparen:

”Vi får väl ta och slakta Allting.”

Detta låg nu katten i spishörnan och hörde, och när kärringen gick upp om morgonen för att hämta ved, passade Allting på att smita ut det fortaste han kunde.

”Inte ska ni få äta upp mig, inte!” tänkte han. Och så rymde han långt bortåt vägen.

När Allting hade tassat fram genom snön en stund mötte han ett par hästar.

”Vad gör du ute så här tidigt om morgonen?” undrade de.

”Jo”, svarade katten, ”husbond och husmor låg i natt och talades vid och enades om att de skulle slakta Allting. Därför rymde jag min väg.”

”Jaså. Då kommer de väl att slakta oss med”, sa hästarna och tittade bedrövat på varandra.

”Ja, men om ni rymmer med mig, så kommer de inte åt er”, sa katten.

Så fick det bli. Hästarna gjorde katten följe och så gav de sig av. Efter en stund möte de en tjur och sedan en bagge. Därefter följde en gås och slutligen en tupp. Alla ville de veta vad de andra gjorde ute om morgonen och allihop fick de veta att torparen tänkte slakta Allting. Då ville de alla smita undan och så växte skaran av djur som var på rymmen.

Djuren vandrade från morgon till kväll och när skymningen föll började de leta efter husrum för natten. Så fick de syn på ett gammalt slott och dit gick katten för att fråga om han kunde få tak över huvudet för sig och sitt följe.

”Nej, det går inte för sig”, svarade folket i slottet. Här har trollen fått makt över hela huset, så vi är själva tvungna att ge oss av härifrån varje kväll och tillbringa natten hos grannarna. ”

”Om vi bara får bli här, så ska vi nog befria slottet från troll”, försäkrade katten.

Ja, det kunde de ju gärna få försöka, tyckte slottsfolket, och så blev djuren kvar när de övriga gav sig iväg. Katen såg sig noga omkring och ordnade så att var och en fick en plats att sova. Hästarna lät han stå i förstugan, tjuren innanför dörren, svinet i spisen, baggen mitt på golvet, gåsen på bordet och tuppen mellan bänkarna. Själv kröp han slutligen ihop och lade sig på ugnen.

Fram på natten, när allt var stilla och djuren var på väg att falla i sömn, kom en gammal trollkärring för att laga mat och ställa iordning slottet tills de andra trollen dök upp. Men så snart hon satte sin fot i förstugan sparkade hästarna henne, så att hon flög rakt genom dörren in i slottsstugan. Där tog tjuren henne på hornen och slängde henne runt så att hon landade borta vid spisen. Vid spisen stod svinet och tuggade, så att fradgan stänkte i ansiktet på trollkärringen, men knappt han hon fundera över saken, så var baggen framme och stötte henne i ryggen, så att hon for huvudstupa bort till bordet. Där satt gåsen och bet henne i näsan tills den till slut gick av. Då kravlade hon sig bort till spisen för att försöka tända en sticka, så att hon kunde se vad det var för varelser hon tampades med i mörkret. Men vid spisen satt katten och rev henne med sina skarpa klor. Då skyndade hon sig ut köksvägen och i samma ögonblick gol tuppen mellan bänkarna:

”Kuckeliku -oa!”

När trollkärringen så tumlade ut på gården mötte hon de andra trollen, som precis kommit fram till slottet för att hålla fest. De undrade om allt var färdigt därinne.

”Nej, där kommer jag aldrig mer att sätta min fot”, svarade trollkärringen. ”Så snart jag kom in i förstugan stod där två tröskekarlar och bankade på mig med sina slagor, så att jag for in genom dörren. Och där inne stod det en, som vände halmen med en tjuga och han ristade mig så att jag trodde lungorna skulle rivas ur mig, och sedan slängde han mig bort till spisen. Där satt en kvinna och kärnade så att fradgan yrde i synen på mig och så kom där fram en skomakare och dängde mig i ryggen med sina två läster, så att jag flög rakt fram till bordet. Där satt en skräddare med sin stora sax och klippte näsan av mig. Och när jag skulle försöka kravla mig bort till spisen att skaffa mig något att lysa med, så satt där ett fruntimmer och kardade och hon rev mig med kardorna så att ögonen var nära att följa med. Då skyndade jag mig mot köksdörren, men när jag precis skulle ge mig av satt en liten figur i bänken och ropade: ‘hugg kroken i´na’.”

I detsamma ropade tuppen igen:

”Kuckeliku-oa”

”Ja, ropa du!” skrek kärringen och sprang sin väg det fortaste hon kunde med alla de andra trollen efter sig.

Sedan var slottet fritt från trollfester i all framtid. Och katten Allting och de andra djuren fick bo kvar och behandlades som de förnämsta gäster ända fram till sin död.