Kulturhistoriska personligheter, del 20: Alice Tegnér

bild Alice Tegner

Alice Tegnér är en av Sveriges främsta tonsättare. Framför allt är hon känd för att ha skrivit ett stort antal barnvisor, varav många blivit klassiker. Flera av hennes visor ses som en självklar del av svenska barns uppväxt och fortsätter att föras vidare över generationer.

Alice Tegnér föddes som Alice Charlotta Sandström 1864 i Karlshamn. Hennes föräldrar var sjökaptenen Eduard Sandström och dennes hustru Sophia Laurentia Brobeck. På grund av sitt yrke tillbringade fadern långa perioder till sjöss och Alice såg honom första gången vid tre års ålder. Fadern hade ett stort musikintresse och när han var hemma roade han Alice och hennes syskon med musikaliska lekar. Särskilt Alice visade tidigt en musikalisk begåvning och föräldrarna ordnade så att hon redan vid sex års ålder fick ta musiklektioner för organisten i Karlshamn.

Vid tretton års ålder skickades Alice till Stockholm för att läsa vid Ohlinska skolan. Hon inackorderades där hos en familj. Två år senare omkom fadern i en olycka på Atlanten, vilket Alice verkade ta mycket hårt. Hon kom därefter att bära en medaljong med faderns bild runt halsen. Hans beskrivningar av sjömanslivet blev också en källa till inspiration när hon började skriva sånger.

Efter faderns död ändrades planerna rörande Alices framtid. Tanken hade varit att hon skulle utbilda sig inom musik, men efter förlusten av fadern blev det istället bestämt att hon skulle läsa till lärarinna, då detta sågs som ekonomiskt tryggare. År 1880-1883 läste hon vid Högre lärarinneseminariet i Stockholm, samtidigt som hon drygade ut kassan genom att erbjuda pianolektioner. Efter studierna arbetade hon som guvernant i både Sverige och Finland och blev under denna tid bekant med juristen Jakob Tegnér. 1885 gifte de sig och de påföljande åren föddes sönerna Gösta och Torsten. Pojkarna tyckte mycket om att höra sin mamma sjunga, vilket fick Alice att börja skriva barnvisor.

1891 flyttade familjen till Djursholm i Stockholm, där Alice fick arbete som lärarinna i Djursholms samskola. I det nya bostadsområdet började Alices visor att spridas och sjungas av barnen. 1892 lät hennes svåger, bokförläggaren Fredrik Skoglund, samla sångerna i vissamlingen Sjung med oss, mamma!, som snabbt vann popularitet. Samtidig var Alice verksam som kantor i Djursholms kapell, vars pastor var Natanael Beskow. Genom honom lärde Alice känna Elsa Beskow, som hon sedan kom att samarbeta med i många år. Inte minst illustrerade Elsa Beskow ett antal av Alices mest populära kompositioner till boken Mors lilla Olle och andra visor.

20200616_193839

Som visskapare var Alice nydanande, då hon var tidig med att låta barnvisorna ta barnets perspektiv, men hon var även mån om att bli erkänd som seriös tonsättare och vinna uppskattning för mer än barnvisor. Hennes produktion kom med tiden att innehålla kyrkomusik, kantater, romanser och körsatser, liksom stycken för cello, piano och violin. Hon tonsatte också dikter av ett flertal författare, inte minst Karin Boye, Erik Axel Karlfeldt och Zacharias Topelius. Hennes kompositioner vann uppmärksamhet och hon anlitades ofta för att hålla konserter och spela vid högtidliga tillfällen. Under sitt liv tilldelades hon ett stort antal priser och utmärkelser och 1926 blev hon ledamot av Kungliga Musikaliska akademien.

Alice hyste en stark tro på att sång och musik hade en förenande kraft mellan människor, vilket kom att prägla hennes livsgärning. Hon var mån om att musiken skulle nå ut till alla och mycket av sitt musikaliska arbete utförde hon utan ersättning. Efter makens död 1926 valde hon att varje onsdagskväll öppna sitt hem för områdets hembiträden, så att de kunde få tillgång till sångundervisning och en stunds musikalisk samvaro.

I början av 1900-talet hade Alice hunnit bli en känd och älskad kompositör. Hennes 50- och 60-årsdagar firades med talrika hyllningar och utmärkelser. Inför Alices 75-årsdag samlades pengar in som grundplåt till att skapa en sångbok för alla svenska skolbarn. Resultatet blev boken Nu ska vi sjunga, som illustrerades av Elsa Beskow. Boken användes länge i den svenska folkskolans musikundervisning och ges än idag ut i nyupplagor.

Alice fortsatte vara aktiv och verksam ända till slutet av sitt liv. Våren 1943 höll hon sin sista konsert. Några veckor senare avled hon i lunginflammation, 79 år gammal. Hela Sverige sörjde hennes bortgång och under begravningsakten spelades flera av de visor Alice själv satte högst värde på. Hon är nu begravd på Djursholms begravningsplats.

Efter sig lämnade Alice Tegnér en sångskatt, som skänkt glädje till barn och föräldrar i över ett sekel. Visor som Mors lilla Olle, Bä bä vita lamm, Blåsippor (text av Anna Maria Roos), Ekorrn satt i granen, Sockerbagaren, Majas visa (”När lillan kom till jorden”), Videvisan (text av Zacharias Topelius) och Dansa min docka är allmänt bekanta och har blivit en självklar del av det kulturarv som förmedlas till svenska barn. Visboken Mors lilla Olle och andra visor är en av den svenska barnlitteraturens mest älskade böcker.

Till 50-årsdagen efter hennes död instiftades Alice Tegnér-musikpriset, som tilldelas personer som gjort insatser för barns musik. Priset delas ut vartannat år i samband med Alice Tegnér-dagarna i Karlshamn. År 2006 bildades Alice Tegnér-sällskapet för att förvalta hennes musikaliska arv och på Karlshamns museum finns idag ett särskilt rum som är tillägnat Alice Tegnérs musikaliska produktion.

 

Gläns över sjö och strand

 

Betlehems stjärna (”Gläns över sjö och strand”) är en av våra mest omtyckta julsånger. Från början var texten en dikt av Viktor Rydberg, som 1893 tonsattes av Alice Tegnér.

Viktor Rydberg var liksom Alice Tegnér Djursholmsbo. Han fungerade som inspektor på skolan där Alice var verksam, vilket gav henne idén att överraska honom med en tonsättning av dikten. Enligt egen beskrivning var hon ”orimligt nervös” inför framförandet, då hon gjort några mindre ändringar för att få texten att passa ihop med melodin. Viktor Rydbergs reaktion blev emellertid odelat positiv, vilket fick honom att uttala: ”Nu förstår jag att en dikt blir aldrig nationens egendom förrän den sjunges.”

Rydberg hade säkert rätt i den bemärkelsen att Tegnérs tonsättning i högsta grad bidragit till att hans dikt uppmärksammats och levt kvar. Betlehems stjärna framförs nu varje år på julkonserter och luciafiranden runt om i landet och ingår i den svenska psalmboken.

 

 

Tryckta källor:

Brundin, Tomas (2014), Alice Tegnér: biografi, dagböcker, brev, Karlshamns museum

Tegnér, Alice (2011), Mors lilla Olle och andra visor av Alice Tegnér, Rabén och Sjögren

 

Otryckta källor:

https://alicetegner.wordpress.com/about/

https://www.bonniercarlsen.se/forfattare/19567/alice-tegner/

https://www.karlshamnsmuseum.se/museet/index.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Alice_Tegn%C3%A9r

https://sv.wikipedia.org/wiki/Gl%C3%A4ns_%C3%B6ver_sj%C3%B6_och_strand

https://sv.wikipedia.org/wiki/Nu_ska_vi_sjunga

Kulturhistoriska sevärdheter, del 38: Rengsjö hembygdsby

20200721_113042

Rengsjö hembygdsby är en välbevarad klungby utanför Bollnäs i Hälsingland, som förvaltas av Rengsjö hembygdsförening. Totalt utgörs bykärnan av ett 30-tal byggnader, varav de flesta står på sin ursprungliga plats. Några bodar och hus tillhörande en fäbodvall är ditflyttade för att illustrera den äldre miljön.

20200721_112212

I byn ingår en hälsingegård, som kallas ”Regnellshusen” efter en tidigare ägare. Till gården hör härbre och loge, men mest sevärda är mangårdsbyggnaderna. Här finns både ett väl tilltaget boningshus (till höger i bilden ovan) och en separat byggnad för fest, bröllop och begravning (den omålade träbyggnaden till vänster). Inne i feststugan visas en stor samling äldre föremål, liksom en utställning om naturfotografen Hilding Mickelsson, som under hela sitt liv var bosatt i bygden. Det finns mycket att beundra, men den största behållningen för många besökare är nog de praktfulla handmålade tapeterna från 1800-talet.

20200721_113600

Även i boningshuset är interiören påkostad. Eldstaden i köket är imponerande och kan snarast som beskrivas som en multianläggning med öppen spis, bakugn och tvättinrättning. I huset finns också en stor samling omsorgsfullt utarbetade textilier i form av dukar, sängöverkast, mattor och kuddfodral. Bland möblerna utmärker sig ett hemmabyggt piano.

20200721_120020

Till övriga sevärda byggnader hör fäboden och en aktiv vävstuga. I den vackert timrade Norrgården finns ett brygghus där man tidigare hanterat mjölk, tillverkat svagdricka och bakat. Än idag nyttjas byggnaden för brödbak i den vedeldade ugnen. Det intilliggande huset rymmer hantverksbutik och en utställning med äldre vardagsföremål.

Rengsjö hembygdsby håller sommartid öppet för besökare och det finns möjlighet att delta i guidade visningar av Regnellshusen. För barn ordnas det lekfulla arrangemanget ”På gammelmormors tid”, där deltagarna får klä ut sig i tidstypiska kläder och prova på aktiviteter relaterade till gamla tiders gårdsliv.

 

Läs mer:

Rengsjö hembygdsförening

Lite mer om Söderala och den vikingatida flöjeln

Bild söderalaflöjeln

För någon månad sedan skrev jag ett inlägg om den vackra Söderalaflöjeln, som brukar betraktas som ett av våra mest värdefulla vikingatida konstföremål. Det kan du läsa om här. En vänlig bloggläsare har nu hört av sig och bidragit med ytterligare information om flöjelns kulturella sammanhang, varför jag väljer att återvända till ämnet för att berätta mer om flöjelns och Söderalas historia.

Hur flöjeln hamnade på Söderala kyrka är – som tidigare beskrivits – oklart, men kanske kan dess färdväg knytas till det norska nationalhelgonet Olav Haraldsson, som 1030 återvände till Norge för att återta kungamakten efter en tids exil. En välspridd gammal sägen berättar dock om ett vikingaskepp som råkat i sjönöd.

Så här beskrivs flöjelns härkomst i boken Söderala förr och nu, skriven av Axel Bodlund 1958:

När Ålsjön stod i förbindelse med havet och var segelbar, hade ett vikingaskepp under storm råkat i sjönöd vid Siggesta. Hövdingen som väl hört talas om Vite Krist, lovade skänka flöjeln, som satt på masttoppen, till närmaste kyrka, om han och besättningen blev räddade.

Oavsett hur flöjeln hamnade på Söderala kyrkas tak, så vet vi att den blev kvar där i århundraden. Den måste ha tagit sig väl ut i detta ståtliga sammanhang. Kyrkan byggdes omkring 1150-1180 och är därmed en av Norrlands äldsta stenkyrkor. Interiören präglas av rikliga målningar från 1500-talet.

Bild söderala kyrka

Områdets långa kulturhistoria illustreras dock inte bara av flöjeln och den ålderdomliga kyrkan. Många av bynamnen har anknytning till vikingatiden och runt Söderala finns en riklig förekomst av fornlämningar, inte minst gravar och platser för järntillverkning. Runt 300 järnframställningsplatser har hittats i Söderalabygden.

I kyrkans närhet ligger Söderala hembygdsgård, som av allt att döma drivs av en mycket engagerad hembygdsförening. Man har tidigare satt upp bygdespel om Söderalaflöjelns öde och ordnar nu andra kulturarrangemang, som spelmansträffar och midsommarfirande. Till hembygdsgården hör ett flertal byggnader som skildrar ett karakteristiskt hemman i södra Hälsingland kring förra sekelskiftet. Mangårdsbyggnaden bär utseende av en stolt hälsingegård med en färgstarkt dekorerad interiör. I ett av husen finns ett museum i form av en äldre skolsal.

För den med kulturhistoriska intressen finns således många goda skäl att besöka Söderala och ta del av ortens sevärdheter. Omgivningarna innehåller även naturområden som kan motivera ett besök, inte minst Ålsjöns naturreservat, som representerar den väg Söderalaflöjeln kan ha kommit. Själv har jag aldrig varit där, men hoppas att snart få möjlighet.

Holmfastristningen är nu återställd

Förra året skrev jag, efter att ha tipsats av en bloggläsare, om skadegörelsen av den vackra Holmfastristningen i Södertälje. Exakt vad som hänt var oklart, men av allt att döma hade någon sprutat ett medel på hällen, vilket orsakat kraftiga vita streck över ristningen.

20190530_121459 (1)

Länsstyrelsen trodde vid tillfället att det skulle ta ett par veckor att återställa ristningen, men sedan har tiden gott. Nu kan jag emellertid återkomma till ämnet för att berätta att en stenkonservator har arbetat med hällen och att den glädjande nog är nästan lika fin som innan.

bild holmfast återställd

Några enstaka vita skiftningar tycker jag fortfarande att man kan se på några platser där sprayningen orsakat missfärgning, men på det stora hela är resultatet gott. De ristade linjerna har inte tagit skada och framträder fortfarande tydligt. Vi får nu hoppas att Holmfastristningen lämnas ifred, så att den kan fortsätta förmedla sitt tusenåriga budskap till alla som vill läsa och titta.

Fotnot: Fotografierna är tagna av Södertäljebon Dick Andén.

Kolbullar – en maträtt med speciell historia

bild kolbulle

Kolbullar är en gammal nordisk maträtt av vatten, mjöl, salt och fläsk. Ingredienserna tillagas i ister (grisflott) i en stekpanna, så att de bildar en tjock pannkaka.

Kolbullens historia går tillbaka till gamla tiders skogsbruk, då skogshuggare, kolare och flottare ofta levde under primitiva omständigheter i enkla skogshyddor. Under dessa förhållanden var det svårt att förvara färskvaror, som mjölk och ägg. Att laga kolbullar blev då ett sätt att få till en mättande måltid av de varor som stod till buds. På grund av den höga fetthalten var kolbullarna energirika, men i övrigt fattiga på näring. Ibland blandades potatis eller andra rotfrukter ner i smeten och rätten kallades då sluring.

Kolbullar kunde ibland vara det enda som åts, tre gånger om dagen, under långa perioder av arbete. Så här berättar Per Nilsson-Tannér i boken Svenska folkets bilder om sin tid som skogshuggare i början av 1900-talet:

De morgontidiga i kojlaget – som kunde bestå av upp till tio, femton man – var på benen redan vid femtiden. Någon omständlig morgontoalett kom aldrig i fråga, men däremot blev det trängsel vid den öppna spiseln, där ju alla måste få plats med sina kaffepannor och kokkärl. Någon ”kocka”, alltså en kvinnlig marketenterska, förekom sällan eller aldrig vid den tiden och någon gemensam matlagning förekom inte. Var och en redde mat efter eget huvud, företrädesvis kolbullar, den genomgående rätten i skogen. En kolbulle var kort och gott en tjock pannkaka av vetemjöl och vatten, stekt med fläsk och flott. De flesta skogshuggare förtärde en sådan stor och tjock kolbulle enbart med fläsk som tilltugg. Vi yngre hade efter råd och lägenhet innehållet i en lingonburk att njuta av. Det var mycket vanligt att skogsarbetarna led av dålig mage, katarrer eller magsår. Och undra på det! Någon omväxling i kosthållet förekom ytterst sällan.

Kolbullens namn kommer troligen av att den tillagades över öppen eld. Man kunde också täcka pannan med ett lock, för att sedan gräva ner den i glöden och låta kolbullen stelna. Än idag anser de riktiga experterna att kolbullar måste tillagas över öppen brasa, helst av lövved, för att få den rätta smaken. Det anses också viktigt att stekningen sker i ister, eftersom smör inte tål den höga temperatur som krävs för bästa resultat.

Idag lagas kolbullar framför allt vid friluftsaktiviteter och kulturhistoriska arrangemang. Likaså är kolbullar populära vid festivaler eller som utflyktsmat. Som vardagsmåltid har de däremot nästan helt försvunnit.

 

Recept på kolbulle

2 portioner

 

  • 200 g rimmat fläsk
  • 3 dl vatten
  • 2-3 dl vetemjöl
  • 1 nypa salt
  • ister till stekningen

Blanda vatten, salt och mjöl till en smet som är något tjockare än vanlig pannkaksmet. Låt smeten svälla. Smält ister i en gjutjärnspanna så att du får ett lager i botten. Dela fläsket i små bitar och stek det i pannan. Häll smeten över fläsket så att fläskbitarna täcks. Grädda tills kolbullen stelnar. Vänd så att den blir stekt på båda sidor. Kolbullen är färdig när den har en frasig gyllenbrun yta, men är mjuk inuti.

 

 

Fotnot:

Bilden är hämtad på Wikimedia Commons. Attribution: Lars Falkdalen Lindahl (user: Njaelkies Lea) / CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)

 

Tryckta källor:

Fredlund, Jane (1978), Svenska folkets bilder, LTs förlag

Land, nr 9, 21 februari 2020, s. 24-25

 

Otryckta källor:

http://www.kolbulle.nu/kolmila/kolbulle/index.htm

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kolbulle

https://voxnadalen.naturskyddsforeningen.se/2014/03/01/kolbullen-var-kolarnas-och-skogshuggarnas-mat/

Nedslag i nordisk mytologi, del 26: Skaldemjödet

20191005_123820

Skaldemjödet (som även kallas Suttungamjödet) är en brygd med magiska egenskaper. Den som dricker av mjödet får förmågan att dikta, vilket var en eftertraktad färdighet under vikingatiden.

Mytologin berättar att mjödet bryggdes av blod som dvärgarna Fjalar och Galar tappat ur guden Kvasers kropp efter att ha dödat honom. När de senare begick mord på jätten Gilling och dennes fru fick de emellertid lämna ifrån sig mjödet som förlikningsgåva till parets son Suttung. Suttung insåg mjödets värde och valde att bevaka det noga. Han lät förvara mjödet i tre stora kärl, som han stoppade undan långt inne i en håla i klippan Hnitbjörg. Suttungs dotter Gunnlöd sattes i bergshålan för att hålla vakt.

När Oden fick höra talas om skaldemjödet blev han mycket intresserad och gav sig av för att försöka hitta det. Under sin färd kom han till gården där Suttungs bror Bauge bodde. På ängen utanför arbetade nio drängar med att slå hö. Arbetet gick långsamt eftersom liarna de använde var slöa. Oden hjälpte dem att vässa liarna, varpå de genast ville köpa hans brynsten. Tillslut slängde Oden upp brynstenen i luften och i sin desperation att få tag på den råkade drängarna hugga av varandras huvuden med de vassa liarna. Oden förvandlade sig då till människa och gick upp till gården där Bauge höll till. Han presenterade sig som Bölverk och frågade efter skaldemjödet. Bauge förklarade att hans bror hade mjödet i sin ägo. Oden frågade då om han skulle kunna få lite mjöd om han stannade över sommaren och utförde det jobb som de nio drängarna skulle ha gjort. Bauge samtyckte därtill och Oden började arbeta på gården.

Under sommaren lyckades Oden uträtta allt vad de nio drängarna skulle ha utfört, men när det blev tid för honom att få sin lön ville Suttung inte lämna en droppe mjöd ifrån sig. Bauge, som kände medlidande med Oden, borrade då ett hål i Hnitbjörgs vägg, så att Oden kunde ta sig in genom att förvandla sig till en orm. Väl därinne träffade han Gunnlöd och återtog Bölverks gestalt för att förföra henne. Gunnlöd greps av omedelbar förälskelse och lät honom tillbringa tre nätter hos henne. I sitt omtumlade tillstånd gav hon honom dessutom tillåtelse att dricka en klunk mjöd ur varje kärl. Oden tog då tillfället i akt och sög i sig allt mjöd, varpå han flydde med hjälp av sin örnhamn. Suttung, som såg örnen flyga iväg, antog också örngestalt och tog upp jakten.

När Oden nådde Idavallen fick asarna syn på honom och anade att han bar med sig skaldemjödet i buken. De skyndade sig ut med en samling kar, där Oden kunde spotta upp mjödet. Så kom skaldemjödet i gudarnas ägo och en del av det gavs åt människorna, så att vissa människor begåvades med förmågan att skalda.

Fotnot: Det finns två bevarade versioner av hur Oden stal skaldemjödet, en ur Skaldskaparmal i Snorres Edda och en ur Havamal i den Poetiska Eddan. De båda versionerna skiljer sig åt, både avseende innehåll och detaljrikedom. Ovan återges den historia som berättas i Snorres Edda.

Fotografiet ovan visar en bildsten från Gotland, som nu förvaras på Historiska museet i Stockholm. På stenen avbildas en rad personer med dryckeshorn. Nere till vänster syns två mansfigurer med svärd, som tycks strida över ett stort kärl. Kanske skildrar bildstenen myten om skaldemjödet.

 

Tryckta källor:

Fritiofsson, Svipdag (red. 2015), Edda: Snorres Edda och den Poetiska Eddan, Mimer bokförlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi: Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén och Sjögren

Lönnroth, Lars (red. 2016), Den Poetiska Eddan, Atlantis

Rydberg, Viktor (2014), Fädernas gudasaga, Mimer bokförlag

 

Otryckta källor:

https://nordiskmytologi.se/kvaser/

http://www.nordisk-mytologi.se/oden.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Bauge

https://sv.wikipedia.org/wiki/Suttungamj%C3%B6det

Nordisk folktro, del 26: Folkliga föreställningar om alrunan

bild alruna

Alrunan är en potatisväxt med knotiga rötter som finns vild i Medelhavsområdet. Till Sverige fördes den av munkar för att odlas i klosterträdgårdarna och användas som medicinalväxt.  På grund av det speciella utseendet, som ofta tar en människoliknande form, uppstod en mängd folkliga föreställningar runt växten. Enligt fornkristen tro var alrunan en förstudie till människan, som Gud slängde bort när den inte blev helt lyckad. Alrunor ansågs kunna användas till att förtrolla någon och betraktades ibland som den farligaste av alla trolldomsörter. Den kunde bäras som amulett och ansågs kunna ge sin ägare stor rikedom. På grund av de magiska egenskaper den förknippades med blev alrunan en populär handelsvara på 1500– och 1600-talet.

En vida spridd uppfattning var att alrunorna skrek när de drogs upp ur jorden och att skriket var så fasansfullt att den som hörde det kunde falla död ner.  För att skörda alrunor var det därför bäst att binda en hund eller katt till blasten och sedan skynda sig bort innan djuret hann dra upp roten. Man kunde också stoppa vax i öronen för att skydda sig. Många trodde att alrunor som växte i marken på galgbackar hade särskilt magiska krafter. Sådana alrunor var därför mycket eftertraktade, vilket gjorde att bedragare ibland tillverkade förfalskningar genom att karva ut rätt form ur hundrovor.

Ordet ”alruna” har en oklar etymologisk historia, men ”runa” kan sannolikt härledas till ett gammalt ord för hemlighet, medan ”al” kan vara en förkortning av ”all”. Det innebär att alruna betyder ungefär ”den som känner alla hemligheter”, vilket avspeglar den magi som kopplats till växten.

 

Tryckta källor:

Olsson, Jonas (2013), Solanaceae i i medicin och folktro, examensarbete vid Sveriges lantbruksuniversitet

Schön, Ebbe (2005), Folktrons ABC, Carlssons förlag

Wessnert, Gudrun (2004), Boken om 1300-talet, Bonnier Carlsen

 

Otryckta källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Alruna

Kulturhistoriska sevärdheter, del 37: Dalslands kanal

20200713_140150

Dalslands kanal är en 254 kilometer lång vattenväg som löper från Köpmannebro vid Vänern till Årjäng i Värmland. Via Stora Le (Lesjön) går det att fortsätta färden in i Norge. Av den totala sträckan är det bara en dryg mil som är utgrävd. Resten av kanalen utgörs av naturliga vattensystem i form av långsmala spricksjöar och forsar. Höjdskillnaden mellan vattendragen är 60-70 meter och kanalen är försedd med 31 slussar.

Tanken om att förbinda Dalslands inland med Vänern föddes redan på 1700-talet, då allt fler järnbruk etablerades vid de dalsländska sjöarna. Under 1800-talet blev behovet av en kommunikationsled för järnmalm och timmer allt mer påtagligt och planerna tog fastare form. 1865-68 grävdes kanalen under ledning av ingenjören Nils Ericson. Trots att den grävda sträckan i sig inte var lång innebar kanalbygget särskilda utmaningar. På grund av de lösa bergarterna och de branta stupen i Håverud gick det inte att bygga en vanlig slussanläggning där, vilket Nils Ericsson löste med en snillrikt utformad akvedukt. Akvedukten, som leder vattnet i en ränna högt ovanför forsen, har en helt unik konstruktion som inte återfinns någon annanstans i världen.

20200713_133135

Dalslands kanal fungerade som betydelsefull transportled för järnbrukens produkter i flera decennier. Vid 1800-talets slut lades många av järnbruken ner och kanalen kom då att främst nyttjas inom trä- och sågverksindustrin. Den var även viktig för postbefordran. När järnvägarna sedan tog över var kanalens storhetstid förbi, även om den fortsatte trafikeras av fraktbåtar fram till 1975. Idag har kanalen mist sin industriella betydelse, men lever kvar som kulturminne och turistattraktion. 2013 förklarades akvedukten i Håverud och de båda slussområdena i Håverud och Upperud som byggnadsminnen.

Dalslands kanal betraktas som en av Sveriges vackraste vattenvägar och den omgivande naturen bjuder på sällsamma upplevelser. Utmed färdvägen finns också flera spännande sevärdheter, som Tisselskogs hällristningsområde, Skålleruds kyrka, Baldersnäs herrgård och Dalslands museum. Sommartid upplevs kanalen bäst från vattnet. Kanotuthyrning finns på flera platser och kanalbåtar erbjuder passagerarturer. Kanalen är också intagande att se från land, exempelvis genom en resa med ”de vackra vyernas järnväg” mellan Bengtsfors och Mellerud. Från Bengtsfors till Årjäng går det att trampa dressin.

 

Tryckta källor:

Grenholm, Lennart och Wivall, Per (red. 1992), Värt att se i Sverige: en reseguide, Bonnier Fakta

Harrison, Dick (2011), Upplev Sveriges historia, Bonnier Fakta

Ottosson, Mats och Ottosson, Åsa (2008), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

 

Otryckta källor:

https://www.vastsverige.com/dalslandskanal/

Information har även inhämtats vid besök i Håveruds slussområde.

Tänkvärt om kultur, del 34

bild pärla

En annan och ännu mer pessimistisk förklaring skulle kunna vara att den exceptionella svenska coronastrategin är en följd av den västerländska kulturens förfall, som i Sverige verkar ha gått längre än någon annanstans. En kultur som har förlorat sin kreativitet, sin segervilja och värdehierarki kämpar inte längre mot ett dödligt virus utan underkastar sig det som anses som oundvikligt. Sverige tackar och tar emot allt och anpassar sig passivt, för det är den utarmade västerländska kulturens främsta linje för utjämnande av värdeolikheter – och på den fronten uppstår det fler offer än någon annanstans.

– Jari Ehrnrooth

Läs hela Jari Ehrnrooths artikel här.

Svenska folksagor, del 28: Stugan vars tak bestod av bara ostar

20180210_100125

Nedanstående saga har hämtats ur samlingsvolymen Svenska Folk-sagor och Äfventyr Efter Muntlig Öfverlemning Samlade och Utgifna, som sammanställts av Orson Squire Fowler och Gunnar Olof Hyltén Cavallius i mitten av 1800-talet. Jag återger den fritt och med ett lätt moderniserat språk. Vad substantivet ”stiga” haft för betydelse har jag dock inte lyckats hitta information om. Kanske rör det sig om en mindre bod för förvaring?

Långt borta på ett berg uti skogen bodde en elak trollpacka, som tyckte mycket om att äta barna-kött. Hon brukade därför täcka sin stuga med ostar, för att locka dit små gossar och flickor som vandrade omkring i nejden. Men när hon fick fast några barn stekte hon dem i ugnen och åt sedan upp dem.

Nära därintill bodde en fattig torpare, som hade en son och en dotter. Som det nu var knappt om mat i huset sade torparen en dag till sina barn att de skulle gå ut i skogen och plocka bär. Syskonen gick och kom slutligen till det höga berget. Där fick de se en stuga, vars tak bestod av bara ostar. Då höll barnen råd med varandra och överlade att de gärna ville äta någon av de sköna ostarna. Pojken skulle nu försöka sin lycka och kröp sakta upp på taket. Men när trollkärringen hörde buller ropade hon: ”Vem är det, som knaprar på mitt tak?” Pojken svarade med späd röst: ”Det är bara Guds små änglar, Guds små änglar.” ”Knapra då i frid”, genmälte trollpackan. Pojken grep så en hop ostar och kom därefter oskadd igen till sin syster.

Andra dagen gick torpare-barnen åter till berget, men nu ville flickan nödvändigt följa sin broder till trollpackans stuga. Pojken satte sig emot, men det hjälpte inte. När de nu kom upp på stugtaket och började plocka av de sköna ostarna ropade trollkärringen: ”Vem är det som knaprar på mitt tak?” Pojken svarade med späd stämma: ”Det är bara Guds små änglar, Guds små änglar.” ”Och jag, jag”, tillade flickan. Då fick trollpackan makt över barnen, så att taket brast sönder och de föll huvudstupa ner i stugan. ”Ja, det är visst sant att ni är vackra små änglar”, sade kärringen när de landat på golvet. Hon lade till: ”Det var bra, nu får jag mig en god stek.” En stund senare frågade hon: ”Hur slaktar er mor sina svin?” ”Jo, hon sticker dem med en kniv”, sade flickan. ”Nej”, rättade brodern, ”hon lindar en knippa blår om deras hals”. ”Så ska jag också göra”, sade trollkärringen.  Hon rullade nu ihop en knippa blår och lindade om pojkens hals, varvid denne föll till marken som om han varit död. ”Är du nu riktigt död?” frågade trollpackan. ”Ja”, svarade gossen. ”Nej”, återtog kärringen, ”riktigt död är du väl inte, för då skulle du inte tala.” Pojken svarade: ”Jag talar för att min mor aldrig brukar slakta sina svin innan de blivit gödda.” ”Så ska jag också göra”, svarade trollpackan.

Kärringen tog nu bägge barnen och stängde in dem i en stiga. En stund senare frågade hon: ”Hur göder er mor sina svin?” ”Med drav och drank” (skal och andra restprodukter efter ölbryggning och brännvinsframställning, min anm.), sade fickan. ”Nej”, rättade pojken, ”hon göder dem med nötkärnor och söt mjölk”.  ”Så ska jag också göra”, sade trollpackan.

En dag gick kärringen till stigan, för att se om barnen var vid gott hull. ”Stick ut fingret”, ropade hon, ”så att jag kan se om ni är nog gödda.” Flickan gjorde så som kärringen hade sagt, men pojken sköt hastigt undan henne och räckte istället fram en träpinne. Trollpackan kände på den och sa: ”Ni är alldeles för magra, jag vill göda er ännu någon tid.” Hon gav dem därefter dubbelt så mycket nötkärnor och sötmjölk som innan, så att de hade långt mer därav, än de orkade äta.

Efter några dagar gick kärringen åter till stigan, för att pröva om syskonen var tillräckligt hulliga.  ”Stick fram ett finger”, ropade hon, ”så att jag kan känna ert hull.” Pojken räckte nu fram en kålstjälk, som han funnit i stigan. Trollpackan skar i den med en kniv och tänkte att barnen var mycket feta. Hon tog dem därefter med sig till stugan, där ugnen var eldad och allt var redo för att steka dem. Nu sade trollpackan att någon av dem skulle sätta sig på brödspaden.. Då gick flickan fram och ville göra såsom kärringen hade sagt, men pojken stötte undan henne och satte sig själv istället. När så trollpackan skulle skjuta in honom i ugnen låtsades han vara mycket drumlig och trillade ner varje gång kärringen fattade i grissel-skaftet. Trollpackan blev misslynt häröver, men pojken var illmarig och bad så innerligen vackert att hon själv skulle sätta sig på brödspaden och visa honom, så skulle det nästa gång lyckas bättre. Kärringen gjorde som han begärde och satte sig på grisslan. Men pojken var genast redo, fattade skaftet, sköt in henne i ugnen och stängde luckan.

Torpare-barnen tog nu allt gods som fanns i stugan och återvände glada till sin fader. Men om trollpackan är tillräckligt stekt vet jag inte säkert, för ingen lär ha öppnat ugnsluckan för att se efter.