Vikingautställningen vid Historiska museet har öppnats

Det är alltid vanskligt att rekommendera ett kulturarrangemang man inte själv har tagit har del av, men i det här fallet känns det tämligen oproblematiskt att göra det. Öppnandet av den nya vikingautställningen vid Historiska museet i Stockholm är en alltför stor händelse att låta passera utan kommentar. Efter att ha sett utställningens webbversion och läst arkeologen Leif Grens recension i Bulletin känner jag mig dessutom någorlunda säker på att utställningen faktiskt håller god kvalitet. Denna gång verkar genuspedagogerna och mångfaldsideologerna ha fått stanna hemma, så att fokus kunnat läggas på neutral faktaförmedling snarare än politisk uppfostran. Och det måste ju sägas vara ett steg i rätt riktning för museets del.

Utställningen ”Vikingarnas värld” har tagit flera år att sammanställa och lanseras som världens största vikingautställning. Utställningen är närmare 1000 kvadratmeter och innefattar 2500 originalföremål från vikingatiden. Ett stort antal högklassiga hantverksföremål lyfts fram och presenteras som de enastående konstverk de faktiskt är. Även vikingarnas orädda upptäckarlust skildras och den vackra fornnordiska poesin tillåts glimta fram. Den nordiska mytologins fantasieggande innehåll försummas inte heller, utan ges utrymme att glänsa och fascinera. Det här känns verkligen som en utställning som lyckas förmedla både kunskap och lite av den magi som omger tidsåldern.

Det kommer sannolikt dröja innan jag själv får möjlighet att åka till Stockholm för att se utställningen, men den är nu uppsatt på min önskelista. Och för den som tillbringar en del av sommaren i huvudstaden kan Vikingarnas värld bli en minnesvärd del av semestern. Att döma av bildinnehållet på museets hemsida kan utställningens innehåll locka olika åldrar och bli en fin upplevelse att dela för hela familjen.

Nordborna var ju det första ”folket” i vid mening i världshistorien som satte sin fot i alla fyra världsdelarna, Europa, Asien, Afrika och Vinland/Amerika. De vi kallar vikingar hade en i mitt tycke fascinerande nyfikenhet och oförskräckt anda av att våga resa ut i världen. 

Ur Leif Grens recension av ”Vikingarnas värld”

Tänkvärt om kultur, del 60

Åker man ut till en del utsatta områden i svenska städer är det bara män på torget, på restaurangerna och på gatorna. Detsamma gäller invandrardominerade förstäder i Storbritannien, Holland, Tyskland. Det som på nyspråk kallas mångfald handlar egentligen om en relativt enhetlig muslimsk kultur som kommit att dominera områden där majoritetskulturen flyttat ut. 

– Ivar Arpi

Arpis artikel finns att läsa i sin helhet här.

En kulturhistorisk upptäcktsfärd på Visingsö

Visingsö är Vätterns största ö och en plats full av historia. Bronsåldersgravar vittnar om att ön befolkades tidigt och den kom sedan att fungera som ett maktcentrum under medeltiden. Den rikliga förekomsten av fornlämningar, ruiner och kulturhistoriska minnesmärken gör den till ett mycket spännande besöksmål. Tack vare att ön inte är mer än tre kilometer bred och 14 kilometer lång är den lätt att orientera sig på och ta del av.

Till Visingsö kommer man enklast med färja från Gränna. Bilen går att ta med, men på ön finns möjlighet att hyra cykel eller följa med på en rundtur med hästdragen kärra (remmalag). Många vackra vägar och stigar lämpar sig också för vandringar till fots.

Redan vid färjeläget möts besökaren av en av öns främsta symboler: den imponerande ruinen Visingsborg. Det var Per Brahe d.ä. som på 1600-talet påbörjade bygget av ett slott på ön och hans arvingar färdigställde det sedan efter hans död. Under sin storhetstid ska slottet ha haft runt 70 rum. I början av 1700-talet omvandlades slottet till fästning och användes som krigsfångeläger under det nordiska kriget. 1718 eldhärjades byggnaden och lämnades därefter åt sitt förfall. Att den en gång varit storslagen går dock än idag att förstå.

Den närliggande Brahekyrkan, som Braheätten lät iordningställa till slottskyrka, är välbevarad och har en praktfull inredning i blå toner. Predikstolen är försedd med mycket vacker intarsia och pelarna dekoreras av detaljrika mässingstavlor. Dörren in till sakristian har iögonfallande järnbeslag, där en runinskrift förkunnar att ”Asmund gjorde denna vackra dörr”. Den Asmund som omnämns var en känd konstsmed under 1100-talets senare hälft.

En kort cykeltur därifrån ligger Kumlaby kyrka, som har en ovanlig utformning. Kyrkan har anor från 1100-talet, men byggdes på 1600-talet om för att fungera som utbildningslokal. Uppe på det avskurna tornet iordningställdes en plattform för astronomiska observationer, som idag går att besöka. Spiraltrappan upp är mycket smal och något av ett äventyr att ta sig uppför. Väl uppe är belöningen en hisnande utsikt, som vid klart väder gör det möjligt att blicka ut mot fyra landskap: Småland, Västergötland, Närke och Östergötland.

Interiören präglas av målningar från 1400-talet, som täcker både väggar och tak. En intressant detalj är bilden av Moses framme i koret, där han avporträtteras med horn på huvudet. Den märkliga anatomin är resultatet av en biblisk felöversättning, där ”strålande” råkat bli ”behornad”.

Lite längre in på ön, men fortfarande med utsikt mot vattnet, ligger ett tidigare teosoftempel. Byggnaderna, som är utsmyckade med intressanta arkitektoniska detaljer, fungerar nu som konstsalong. Här finns både en hall med tavlor av konstnären Olle Krantz och en skulpturpark. Det finns även möjlighet att övernatta i den speciella miljön.

Längst ner på öns södra udde ligger ruinerna efter borgen Näs, som vittnar om att Visingsö en gång hade en central roll i det framväxande svenska riket. Borgen omnämns ibland som Sveriges äldsta kungaborg och den finns beskriven av Snorre Sturlasson i de isländska sagorna. Förmodligen uppfördes borgen på 1160-talet av kung Karl Sverkersson eller kanske till och med av dennes far, kung Sverker den äldre. Under de påföljande århundradena kom den att fungera som residens åt ett flertal kungligheter i de sverkerska och erikska ätterna. Flera framträdande kungar har tillbringat sin sista tid i livet på Näs, inte minst Magnus Ladulås. Idag ses resterna av två torn och en sal, medan övriga delar av borgen har ätits bort av Vätterns vågor. Utsikten över vattnet är en sevärdhet i sig.

Den som besöker Visingsö vandrar verkligen på historiemättad mark och bortom allfartsvägarna går det att upptäcka spridda fornminnen av många olika slag. Men ön bjuder också på natursköna områden, vackra vyer och badvänliga stränder. Det kan vara en god idé att stanna några dagar för att komma platsen nära. För den som sedan vill fortsätta upptäcktsresan finns mycket att se i Vätterns omgivningar. Det kan du läsa mer om här.

Tryckta källor:

Modig, Agneta (red. 2002), Värt en omväg. Vägvisare till 30 kulturminnen i Sverige, Riksantikvarieämbetets förlag

Thaning, Olof (1882), Sverigeboken, Det Bästa

–

Otryckta källor:

https://jkpg.com/sv/visingso/

https://www.visingso.net/

Information har även inhämtats vid besök på Visingsö.

En midsommarvers

Midsommarafton

Välkommen åter, glada fest,
Som löf och blommor pryda!
Dig älskar svensken allra mest,
Din mening kan han tyda.
Du skakar ax och frukter ned
Ur lyckans horn, som du bär med,
Af milda makter rågadt.
Mot jordens barn du huldrikt ler
Och tusen glada svar du ger
På allt hvad våren frågat.

Hur hög och lummig skogen står,
Och blommor le der under
En kör af glada fåglar slår
I solbelysta lunder!
Neckrosor smycka å och sjö,
Från ängen går en doft af hö,
Och kornas skällor pingla.
Ur skogen porlar källans il,
Och rundt kring guldbefransad pil
Konvolvlarne sig ringla.

När solens strålar sneddas se’n,
Hvad poesi kring nejden,
Hvad muntert lif! Nu börjas re’n
Mot löf och blommor fejden.
De unga bryta hela fång
Och hasta se’n med lek och sång,
Med löjen utan ända,
Tillbaka till den gröna äng,
Att der kring stången ta’ en sväng
Tills morgon gryr, kan hända.

När midnattssolen lågt i skyn
På mörkblå bolstrar drömmer,
Då varder flickan varm i hyn;
Ty i sin barm hon gömmer
En blick af honom, vid hvars arm.
Hon svingar nu i polskans larm,
Lycksalig och betagen.
Hon brinner – darrar – suckar – ler –
Och kyss på kyss åt den hon ger,
Som snästes häromdagen…

Magnus Elmblad (1848-1888)

Våra vackra kulturreservat

Runt om i Sverige finns särskilt skyddsvärda kulturmiljöer som klassats som kulturreservat. Sedan institutet instiftades 1999 har 45 kulturreservat registrerats och varje år tillkommer nya. Det enda landskap som nu saknar kulturreservat är Södermanland.

Kulturreservaten är ofta mycket sevärda och bär i regel med sig en spännande historia. I skötselplanen brukar ingå att på olika sätt tillgängliggöra miljön för allmänheten genom guidningar, föreläsningar och andra arrangemang. De kan därför vara givande besöksmål vid en sommarutflykt eller bli ett trevligt stopp på vägen under en resa i Sverige.

På kulturföreningen Allmogens hemsida presenterar jag nu några utvalda kulturreservat, som är väl värda att söka upp. Du hittar texten här:

https://allmogens.se/13-kulturreservat/

Om kulturens betydelse för mäns beteende mot kvinnor

Kan den kvinnosyn man har påverka hur man beter sig mot kvinnor? Kan kulturella föreställningar och uppfattningar om kvinnor bidra till sexuellt våld?

Svaren på ovanstående frågor är egentligen enkla och självklara. Trots det är de oerhört svåra att lyfta och diskutera i många av dagens västerländska samhällen, inte minst i Sverige. Anledningen är, enligt min uppfattning, att vi har svårt att erkänna att vår egen kultur skapar bättre förutsättningar för kvinnlig frihet och trygghet än många av de kulturer som nu tas in utifrån.

En person som vågar adressera problemen är den somalisk-nederländska författarinnan och debattören Ayaan Hirsi Ali, som ägnat stora delar av sitt liv åt kvinnorättsfrågor. Hon är nu bosatt i USA och aktuell med boken Prey (på svenska Villebråd). Med anledning av bokens lansering har hon nyligen intervjuats av nättidskriften Kvartal. Det är en intervju som trots sitt allvarliga innehåll håller en stillsam ton och guidar lyssnaren genom delar av den tankevärld som kan reducera en kvinna till ett godkänt byte för övergrepp.

Jag hoppas att många tar sig tid att lyssna till intervjun med Ayaan Hirsi Ali. De problem hon lyfter blir ständigt allt mer angelägna och kommer inte att försvinna av en undfallande inställning.

Du hittar intervjun här.

När konsten politiseras i statlig regi

De senaste åren har entrén till statliga museer varit gratis på initiativ av regeringen. Det såg kanske mest ut som ett populistiskt beslut som gav väljarkåren några trevliga karameller att suga på, men att baktankarna gick djupare än så är vi nog många som vid det här laget har hunnit upptäcka. När jag 2019 besökte Historiska museet i Stockholm slogs jag av de vinklade perspektiv som presenterades, vilket jag berättade om på bloggen Det Goda Samhället. Det var uppenbart att museet hade förvandlats till en politisk plattform för propaganda rörande mångkultur och feminism.

Ett ännu värre exempel diskuteras nu i en artikel av arkeologen Leif Gren, som i Vestmanlands Läns Tidning beskriver hur Nationalmuseum försett sina verk med skyltar som gör långsökta politiska tolkningar av kända konstverk. I många fall varnar museet för att tavlorna uttrycker ”nationalism”. Bland de konstnärer som drabbas finns Carl Larsson, Anders Zorn och Gustaf Sandberg. Flera av våra mest uppskattade konstnärers verk är, menar museet, i själva verket djupt ideologiskt fördärvliga.

Ett av de konstverk som döms ut är Carl Wilhelmsons målning ”Kyrkfolk i båt” från 1909 (bilden överst). För den oinsatte kan ju motivet te sig alldeles oskyldigt och inte visa så mycket annat än en grupp människor från konstnärens hemtrakter, som klivit ner i sina båtar för att transportera sig till söndagsgudstjänsten. Men i själva verket gömmer sig här djup rasism och kopplingar till rasforskning:

Alltsedan romantiken hade idén om att det fanns nedärvda folkliga särdrag präglat tyskt och nordiskt tänkande. Lantbefolkningen, bönder och fiskare, som levde enligt äldre kulturmönster och hade kroppar märkta av hårt arbete, fick exemplifiera de nordiska nationella typerna. Från mitten av 1800-talet förstärktes det perspektivet genom de anatomiska museiexempelsamlingar som fick en antropologisk rasforskningsinriktning.

Marcus Larsons målning ”Vattenfall i Småland” kan för det otränade ögat tyckas visa just ett vattenfall i Småland, stämningsfullt avbildat och fångat i ett dramatiskt skede. Men att det skulle förhålla sig på det viset går Nationalmuseum inte med på; naturmotivet är blott en kuliss som döljer ett dunkelt syfte:

Enligt titeln Småland, men det är främst en iscensättning av visionen om en stor nation. Om ett Sverige med kraftfull natur, befolkat av människor som klarar att överleva där. Den här sortens storslagna motiv ingick i en nationalistisk rörelse, där man genom konsten ville skapa en mäktig bild av den svensk-norska unionen.” 

J.A.G. Acke får sig också en känga. Han har nämligen gjort något så moraliskt förkastligt som att avbilda sin lille son Fausto naken på stranden. Och det är enligt Nationalmuseum problematiskt, inte minst med tanke på att sonen är ljushyad.

Personligen har jag lite svårt att tro att Acke reflekterade särskilt mycket över sin sons hudfärg när han målade tavlan. Det fanns nog inte så många mörkhyade barn att måla av på svenska stränder vid 1900-talets början. Men Nationalmuseum läser in en djupare innebörd:

J. A. G. Acke: Fausto. NM 4114, via Wikimedia Commons

Det nakna och sunda vita barnet, som sågs som hoppet om framtiden, var en av naturisternas och vitalisternas främsta symboler. Utmärkande för vitalismen var kretsloppstänkande och kristendomskritik. De ansåg att solbad var en hälsokur med läkande och livgivande verkan. Inom konsten var motiv med nakna män och ynglingar i naturmiljö vanliga, en atletisk maskulinitet förknippad med hälsa och nation.” 

Tja, jag vet inte vad man ska säga. Finns det verkligen människor som kan besöka Nationalmuseum och ta del av museets kommentarer utan att slås av den bristande politiska neutraliteten? Eller har det gått så långt att museet inte ens behöver bemöda sig om att försöka ha ett sakligt och professionellt förhållningssätt? Avgör själv. Leif Grens artikel finns att läsa i sin helhet här:

https://www.vlt.se/artikel/politisering-och-pekpinnar-pa-nationalmuseum-nar-ska-publiken-fa-tanka-sjalva

Jag ser fortsättningen komma

Gängkriminaliteten har varit på tapeten igen de senaste veckorna efter att en rapport från Brå visat att Sverige ligger i Europatoppen avseende dödligt skjutvapenvåld. Debattens svallvågor har därefter gått höga och denna gång har relativiseringsförsöken blandats upp med mer pragmatiska röster. Polischef Erik Nord vågade sig till och med på att specificera ett antal kulturfaktorer som bidrar till gängkriminalitetens framväxt. Det var modigt gjort, med tanke på att det handlar om företeelser som känns väldigt främmande i en svensk kontext och snarats kan beskrivas som typiska för andra kulturer.

Men problemet med dödsskjutningar är inte nytt, utan en trend som pågått i många år. När Löfvén 2019 framträdde i Agenda för att kommentera våldsvågen fick han kraftig kritik för den bevingade bortförklaringen: ”Vi såg det inte komma”. En av orsakerna till de bittra reaktionerna var nog att ganska många faktiskt såg det komma. Det var många som tveklöst kunde se att Sveriges integrationskapacitet sedan länge var överskriden och att den svenska migrationspolitiken fick förödande konsekvenser. Men de avfärdades som rasister allihop.

Jag tillhör dem som såg det komma, och nu ser jag fortsättningen komma också. Och eftersom jag inte noterar några större tecken till att den politiska slutledningsförmågan har förbättrats känner jag mig manad att dela med mig av mina observationer. Så, Löfven, eftersom du har lite svårt att blicka framåt och förstå konsekvenserna av din egen politik, så tänkte jag att jag ska hjälpa dig att förstå vad som kommer hända om den svenska skutan fortsätter styras i samma riktning som hittills. Jag är inte naiv och kan därför bidra med en lite mer verklighetsförankrad prognos. Här kommer den:

Parallellsamhällena kommer stadigt att växa i omfattning. Den allmänna ordningen och respekten för lagar och bestämmelser kommer inte att kunna upprätthållas. Den grova kriminaliteten, och då inte minst våldsbrottsligheten, kommer att fortsätta öka. Vi kommer att få fler skjutningar, fler bilbränder, fler sprängdåd, fler överfallsvåldtäkter. På detta följer en växande otrygghet. Larm, övervakningskameror och väktare kommer att bli vanliga i både privata och offentliga miljöer. Allt ilsknare röster kommer att ropa efter hårdare tag, högre straff och fler poliser. Färre kommer att våga vittna eller ens anmäla brott av rädsla för repressalier. Vi kommer få se allt fler former av utomrättslig rättsskipning. Hedersvåldet kommer att breda ut sig. Nybildade etniska och religiösa partier kommer att försöka driva igenom lagar som är totalt främmande för allt västerländskt rättsmedvetande. Kraven på särrättigheter kommer att bli allt mer högljudda.

Segregationen på bostadsmarknaden kommer att tillta. Antalet utsatta områden kommer att fortsätta stiga. Den svenska medelklassens reservat kommer att krympa och staketen omkring dem kommer att växa sig högre. Skillnaderna i skolresultat mellan olika bostadsområden kommer att kvarstå. Politikerna kommer att bussa elever till nya skolmiljöer, men det kommer inte att hjälpa.

Arbetsmarknaden kommer att fortsätta präglas av en arbetslöshet med etniska förtecken. Allt fler kommer att stå helt utanför arbetslivet eller sysselsättas i skattefinansierade låtsasåtgärder. Bidragsberoendet kommer att växa. Välfärdsstaten kommer att tvingas ner på knä och inte längre klara sina grundläggande uppdrag. Fler och fler kommer att ifrågasätta vad skattepengarna används till. Ett växande antal kommer uppleva att makthavarna tappat kontrollen och att samhällskontraktet är brutet. Samtidigt kommer allt större grupper börja misstänka att det så omhuldade mångkulturella samhället inte fungerar i praktiken. Politikerföraktet kommer att nå nya höjder.

Den värdefulla svenska tilliten kommer att bytas mot misstro, både gentemot andra människor och mot samhällsinstitutioner. Samhällsinstitutionerna kommer i sin tur att misstro medborgarna, eftersom missbruket av välfärdsstatens tjänster kommer att tillta. Misstänkliggörandet kommer inte bara att drabba de skyldiga, utan även personer som är i verkligt behov av samhällets stöd. Allt färre kommer att uppleva att Sverige erbjuder den grundtrygghet som borde finnas. Tillitssamhället bryts slutligen samman och ersätts av ett kontrollsamhälle.

Regeringen kommer att stå fortsatt handfallen. De politiska greppen för att skyla över det egna misslyckandet kommer att bli allt mer desperata. Den statliga mångkulturella propagandan kommer att trappas upp. Förvanskningar och snedvridna siffror av samma typ som i den senaste PISA-mätningen kommer att bli ständigt återkommande. Statistik rörande känsliga samhällsfrågor kommer inte att tas fram. Försöken att tysta kritiska röster kommer att bli allt mer repressiva. Yttrandefriheten kommer att begränsas med hänvisning till diffusa värdegrunder och en vanställd definition av demokrati. Bara medier som uttrycker sanktionerade åsikter kommer att beviljas presstöd.

Den politiska polariseringen kommer att tillta. Vi kommer att få se en grupp som förnekar utvecklingen och hävdar att Sverige alltid har haft samma problem. De problem som inte går att bortförklara kommer att skyllas på det som upplevs som acceptabelt: hierarkiska strukturer, socioekonomiska faktorer och medelålders vita män. Vantolkningarna som krävs för att separera problemen från de verkliga orsakerna kommer att bli allt mer absurda. En annan grupp kommer att söka sig bakåt och rikta blicken mot en tid då Sverige fungerade bättre; de kommer att idealisera det samhälle som då fanns och klamra sig fast vid traditioner som symboliserar det som gått förlorat.

Relationen till våra nordiska grannländer kommer att försämras. Vi kommer att ha allt mindre gemensamt och öppenheten mellan länderna kommer inte att kunna upprätthållas. När den svenska kriminaliteten spiller över gränserna kommer de övriga känna sig tvungna att vidta åtgärder för att skydda sig. Kanske kommer gränskontroller att införas. Besvikna, förbannade och rädda svenskar kommer att söka sig till andra nordiska länder för att få ett bättre liv, både åt sig själva och åt sina barn. Sverigebilden utomlands kommer att fortsätta gå i negativ riktning och föregångslandet kommer att förvandlas till ett avskräckande exempel.

Ett fortsatt högt inflöde av kulturer som krockar med det svenska samhällets grundvärden kommer att skapa allt större splittring. Allt fler svenskar kommer att härskna över att ständigt behöva maka på sig och samtidigt stå för notan. Samtidigt kommer invandrade grupper att känna sig utstötta och vända det övriga samhället ryggen. Sverige kommer tillslut inte att ha något gemensamt ”vi”.

Och om du nu, Löfven, tycker att den bild jag målar upp är lite väl pessimistisk, fundera då över hur dagens situation skulle ha sett ut om den hade presenterats för dig för 20 år sedan. Alla pilar pekar åt samma håll. Dra ut tangenten i befintlig riktning, så hamnar vi i det läge som beskrivs ovan. Vi är redan på god väg.

Klenoder ur vårt kulturarv, del 15: Forsaringen

Forsaringen. Foto: Sven Rosborn, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons

I Forsa medeltida kyrka i Hälsingland fanns under flera sekler ett mycket ovanligt handtag på dörren mellan vapenhuset och kyrkorummet: en ring av järnsmide fullristad med runor. När kyrkan revs 1840 togs ringen tillvara av pastoratet. Enligt en lokal sägen, som nedtecknades på 1700-talet, har ringen tidigare suttit på dörren till Högs kyrka i grannsocken.

Den så kallade Forsaringen mäter 43 cm i diameter och är försedd med flera dekorativa öglor. Järnet är lätt tillplattat och på båda sidorna löper en text med kortkvistrunor. Runornas utformning gör att de flesta forskare vill datera ringen till 900-talet. Vissa språkliga inslag talar dock för att den skulle kunna vara medeltida.

Vad ringen ursprungligen har använts till vet vi inte, men storleken gör det osannolikt att den från början var tänkt att fungera som dörrhandtag. På ringen anges både runristaren (Vibjörn) och två upphovsmän (Anund i Tåsta och Ofeg i Hjortsta), men ingen information om varför de lät tillverka ringen.

Runskriften är tydlig, men den exakta utläsningen är svår att avgöra. Runristaren markerade inte ordslut, utan enbart meningsslut, vilket öppnar upp för flera tolkningsmöjligheter. Ringen innehåller också ett antal omstridda ord, som är av betydelse för tolkningen. Helt klart är emellertid att inskriptionen utgör en lagtext. Texten fastslår olika bötesbelopp, som skulle betalas i oxar och ören. Det framgår att böterna blev högre för varje ny förseelse. Böterna skulle, enligt inskriptionen, betalas ”till stav”, vilket kan tolkas som att de skulle lämnas till en ledargestalt. Kanske syftar det på en biskopsstav, vilket då skulle innebära att kompensationen gick till kyrkan.

Runinskriptionen på ringen är den äldsta bevarade rättskällan vi känner till i Norden. Forsaringen kan därför sägas vara Nordens äldsta juridiska dokument. Originalet förvaras nu av Forsa-Högs pastorat på en brand- och stöldskyddad plats, medan en kopia finns utställd i Forsa kyrka.

En tvegill oxe och två öre till stav för första gången: två oxar fyra öre för andra gången: men för tredje gången fyra oxar och åtta öre till stav: och all egendom i kvarstad om han icke gör rätt för sig: det som de lärde tillkommer enligt landets lag, det blev förr stadgat och stadfäst: men de gjorde sig detta; Anund i Tåsta: och Ofeg i Hjortsta: men Vibjörn ristade.

Text på Forsaringen

–

Tryckta källor:

Thaning, Olof (re. 1982), Sverigeboken, det Bästa

–

Otryckta källor:

https://www.academia.edu/14453970/Forsaringen_tillh%C3%B6r_900_talet_2010_

https://www.forsahembygdsforening.se/kyrkan.htm

https://sv.wikipedia.org/wiki/Forsaringen

.

Kulturhistoriska personligheter, del 24: Johannes Rudbeckius d. ä.

Johannes Rudbeckius (1581-1646) var biskop i Västerås stift och en av 1600-talets mest betydelsefulla svenska kyrkomän. Hans engagemang sträckte sig emellertid utanför kyrkans värld och han drev igenom ett flertal sociala reformer som fick stor betydelse för stiftets invånare och gav genklang över hela riket. Vissa historiker menar att de tankar han förde in i den svenska politiken kom att påverka utvecklingen i sådan grad att Rudbeckius kan ses som välfärdsstatens föregångsgestalt.

Johannes Rudbeckius föddes 1581 i Ormesta by utanför Örebro. Fadern var stadsskrivaren Johan Pedersson Rudbeck och modern Cristina Pedersdotter Bose. 1588 påbörjades hans skolgång, då han blev elev vid trivialskolan i Örebro. 1595 skickades han till en skola i Strängnäs, för att sedan bedriva högre studier i Uppsala och vid tyska universitet. I Wittenberg följde han undervisningen i ett flertal ämnen, inklusive filosofi, grekiska och hebreiska, men tyngdpunkten låg på teologi och han deltog med emfas i tidens teologiska och filosofiska diskurser. 1603 promoverades han till magister och återvände sedan till Sverige, där han vid 24 års ålder utsågs till professor i matematik vid Uppsala universitet. Studierna i teologi och hebreiska fortskred emellertid och 1607 valde han att återvända till Tyskland för att bedriva teologisk forskning. Efter hemkomsten till Sverige blev han professor i hebreiska i Uppsala. Denna tjänst bytte han senare mot en professur i teologi. I Uppsala blev han också prästvigd.

Som professor bedrev Rudbeckius undervisning i ett flertal ämnen, men fortsatte även sin personliga förkovran. 1610 ritade han den första världskarta som producerats i Sverige. Betraktad med dagens ögon ter den sig på många vis märklig, inte minst för att söder ligger uppåt i bild. Vänder man på kartan hamnar texten upp och ner. Geografin är också mycket avvikande, även om Afrikas form går att känna igen och de olika världsdelarna har tämligen korrekt placering i förhållande till varandra. Kartan använde Rudbeckius tidvis i sin undervisning. När han senare blev biskop i Västerås lät han trycka den. Av första upplagan, som gavs ut 1626, finns idag bara ett enda exemplar bevarat och förvaras på Västerås stadsbibliotek.

Johannes Rudbeckius värdskarta från 1610.

1610 gifte sig Rudbeckius med Kristina Stiernman, dotter till biskop Nikolaus Olai Bothniensis. Äktenskapet blev barnlöst och 1618 avled hustrun. Året därpå gifte Rudbeckius om sig med den drygt 20 år yngre prästdottern Magdalena (Malin) Hising. Hon kom från ett bildat hem och kom att betraktas som ett mönster för prästhustrur. Tillsammans fick paret elva barn, varav flera kom att nå framstående samhällspositioner.

1612 valdes Rudbeckius till rektor för Uppsala universitet. Han hade då redan hamnat på kollissionskurs med historikern Johannes Messenius, som av kung Karl IX utnämnts till professor i juridik. Efter att Rudbeckius tillträtt rektorsämbetet eskalerade motsättningarna, vilket mynnade ut i häftiga dispyter. Rudbeckius ifrågasatte Messenius religiösa renlärighet, medan Messenius anklagade Rudbeckius för att vansköta sitt ämbete. Situationen blev slutligen så infekterad att frågan hamnade på kung Gustav II Adolfs bord. För att få slut på fejden beslutade han, i samråd med Axel Oxenstierna, att förflytta båda parter från universitetet. Messenius blev hovrättsledamot, medan Rudbeckius erbjöds en tjänst som hovpredikant. Rudbeckius accepterade tjänsten med viss bitterhet – sannolikt upplevdes den som en straffkommendering.

Som fältpräst följde Rudbeckius Gustav II Adolf ut i det ryska kriget och deltog i fälttåget i Livland 1614-15. Det militära livet var slitsamt, vilket Rudbeckius själv har berättat: ”Nu haver man måst sitta på hästen hela dagen i regn och slagg, nu på släden i snö och urväder och likväl om morgonen hållit predikan. Nu till sjöss i storm och bullrande havsvågen, nu till lands i fält och krigsbuller. Nu höra trummor gå och skjutas, nu ridas och blåsas alarm mitt i predikan…”

Om kungens liv i fält hade Rudbeckius också mycket att säga. Kungen hade tagit sig en officershustru till älskarinna och dessutom gjort henne gravid, vilket Rudbeckius inte räddes att strängeligen kritisera i sina predikningar. Tydligen tog kungen intryck, för han lät utse Rudbeckius till ansvarig för den oäkta sonens uppfostran.

Till Rudbeckius insatser under tiden som fältpredikant hörde att han bidrog till fredsfördraget vid freden i Stolbova 1617. Fördraget gav ortodoxa kristna full religionsfrihet: de skulle få behålla sina präster och fira gudstjänster utan inskränkningar, vilket var banbrytande i en tid då religiös underkastelse oftast krävdes av de besegrade.

Rudbeckius måste ha vunnit den unge monarkens förtroende och uppskattning, för vid kungens kröning 1617 hedrades han med en utnämning till teologie doktor. Han fick också i uppdrag att tillsammans med den efterträdande hovpredikanten Johannes Bothvidi utarbeta en ny bibelöversättning.  Rudbeckius kom att bli ledande i arbetet och utförde det så skyndsamt att Gustav II Adolfs bibel kunde gå i tryck 1618. Efter att ha stävjat oroligheter i Västerås utnämndes han 1619 till biskop i detta stift. I den rollen kom han att uträtta större delen av sitt livsverk och vinna sin historiska ryktbarhet.

Det var ett stift i stor misär Rudbeckius blev biskop i. Fattigdomen var utbredd och infrastrukturen hade länge försummats. Till och med domkyrkan var stadd i förfall. Rudbeckius tog dock sin uppgift på största allvar och började genast utarbeta planer och direktiv för att styra upp situationen. Hans dagböcker från denna tid består främst av långa listor över missförhållanden som behövde åtgärdas. Han styrde stiftet med järnhand, men såg samtidigt till att stora framsteg gjordes. Den förfallna domkyrkan iordningställdes och samtliga präster i stiftet ålades att delta i ett prästmöte två gånger om året. Han inrättade ett prästseminarium och kontrollerade fortlöpande prästernas kunskaper. Prästens roll som lärare och föredöme betonades och de som misskötte sig fick lämna sina tjänster. Rudbeckius reste också personligen runt i församlingarna och gjorde inspektioner; vid sin död hade han besökt alla stiftets kyrkor minst två gånger. De kyrkor som var i dåligt skick rustades upp. Sin stora insats för kyrkans utveckling gjorde han emellertid genom att ge ut en förbättrad kyrkoordning med föreskrifter om husförhör och regelverk för kyrkobokföringen. Kyrkoherdarna blev ålagda att föra längder över befolkningen i sina respektive socknar. Denna ordning blev sedan ett mönster för övriga stift och därmed grundlades den noggranna kyrkobokföringssed som gjort att vi idag kan följa befolkningsutveckling, giftermål och folkomflyttningar under hundratals år.

Men Rudbeckius engagemang stannade inte vid kyrkliga angelägenheter. Han hyste ett stort intresse för utbildningsfrågor och lät 1623 grunda Sveriges första gymnasium, Rudbeckianska gymnasiet. Skickliga lärare anställdes och vid gymnasiet gavs undervisning i moderna ämnen som matematik, naturkunskap, historia och geografi. Eleverna hade också modersmålsundervisning, även om latinet fortfarande dominerade. Rudbeckius såg till att undervisningslokalerna höll gott skick och inrättade ett gymnasiebibliotek. 1632 grundade han Sveriges första skola för flickor, Rudbeckii flickskola, även det ett uttryck för nytänkande.

Rudbeckius tog på sig att driva en omfattande förvaltning inom ramen för sitt stift och valde att göra en bred tolkning av vad som var kyrkans uppgift. Han utgick från socknarnas indelning och lade där ansvaret för vård, skola och omsorg. Fattigvården i församlingarna lyftes, skolor byggdes och invånarna gavs tillgång till grundläggande sjukvård. Rudbeckius gick också in som personlig garant i flera sammanhang och drev ett stort antal välgörenhetsprojekt tillsammans med sin hustru. Han startade dessutom boktryckeri, förlag och bokhandel och bidrog till att anlägga en botanisk trädgård. Bland hans många verksamheter fanns till och med ett slags bankrörelse. Hans iver att förbättra samhällslivet var enorm och i hans insatser kan vi se ett embryo till den svenska kommunala organisationen.

Rudbeckius initiativ bar frukt, vilket gjorde att hans idéer rönte uppmärksamhet och fick genomslag utanför stiftets gränser. 1627 lät Gustav II Adolf honom inspektera den est-liv-ingermanländska kyrkan, samtidigt som han fick i uppdrag att genomföra reformer inom finans- rätts- och skolväsendet i Estland.

Efter Gustav II Adolfs död i Lützen 1632 blev det svårare för Rudbeckius att verka. Han råkade i ständig konflikt med drottning Kristinas förmyndarregering, som ville ställa kyrkan under större statlig kontroll. Rudbeckius försökte värna kyrkans inflytande över skolväsendet och motsatte sig att kyrkan skulle underordnas övrig förvaltning. Rådet tolkade hans strävan som att kyrkan ville tillskansa sig världslig makt och Rudbeckius började betraktas som ett hot. Dessutom kritiserade han ofta överheten och utmålade adeln som omoralisk och förslappad. Vid flera tillfällen kallades han till rådet och fick motta tillrättavisningar av Axel Oxenstierna. Kulmen nåddes när Rudbeckius riktade kritik mot 1636 års nya kyrkliga överstyrelse och lät ge ut en misshaglig skrift om prästerskapets privilegier. Rådet förbjöd boken och tvingade Rudbeckius att göra avbön. En konsekvens blev att Rudbeckius inte utnämndes till ärkebiskop efter Kenicius, trots att han fått flest röster.

1639 drabbades Rudbeckius ”stenpassion” (njur- eller gallsten) med återkommande intensiva smärtor. 1642 begärde han avsked från biskopsämbetet, men stiftets präster protesterade och krävde att få behålla honom. Rudbeckius fortsatte därför sitt arbete, trots att han från år 1644 blev sängliggande. De sista åren av hans liv fick domkapitlet samlas till möten i hans sovrum, då han var oförmögen att ta sig någon annanstans. 1646 avled han efter en tids svåra plågor och begravdes i Västerås domkyrka.

Om Rudbeckius kan sägas att han var en orädd och frispråkig man med osviklig administrativ begåvning och organisationsförmåga. Med sin handlingskraft kom han att sätta stor prägel på 1600-talets kyrkopolitiska, pedagogiska och sociala utveckling och bana väg för tankegångar som tog plats i Sveriges fortsatta framväxt. Han förhandlade aldrig med sina övertygelser och var inte rädd för att utmana sin tids ordning. I många sammanhang kunde han ses som hård och dömande, men hans handlingar vittnar också om omsorg. Hans insatser för svensk undervisning är historiska och hans kvartssekellånga gärning som biskop präglades av stora framsteg inom både kyrklig förvaltning och samhällsliv. Engagemanget för utsatta grupper har gjort att han ibland kallats ”de fattigas biskop”. I hans livsverk kan vi skönja ursprunget till den mer utvecklade svenska folkbokföringen och de principer som senare kom att utgöra grunden i välfärdssamhället.

Rudbeckius finns idag avbildad som staty av Carl Milles utanför domkyrkan i Västerås. Han representerar också prästståndet i Theodor Lundbergs skulpturer av de fyra stånden på riksdagshuset i Stockholm. Gymnasiet han en gång grundade bär fortfarande hans namn.

Himmelen och solen följer jag och intet lägre.

Johannes Rudbeckius motto

–

Tryckta källor:

Henriksson, Alf (1963), Svensk historia, Bonniers

Lindqvist, Herman (1994), Historien om Sverige. När Sverige blev stormakt, Norstedts

Ohlmarks, Åke och Bæhrendtz, Nils Erik (1999), Svensk kulturhistoria: svenska krönikan, Forum

–

Otryckta källor:

https://kulturarvvastmanland.se/databas/artikel/personhistoria/de-fattigas-biskop

https://sok.riksarkivet.se/sbl/mobil/Artikel/6999

https://www.svenskakyrkan.se/vasteras/vem-var-malin

https://sv.wikipedia.org/wiki/Johannes_Rudbeckius

https://via.tt.se/pressmeddelande/himmelen-och-solen-foljer-jag-och-intet-lagre?publisherId=3235378&releaseId=3243151

Information har även inhämtats från en utställning som visades i Västerås domkyrka 1 oktober 2018 – 30 september 2019.