Nedanstående text har hämtats ut boken Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning av Tobias Norlind. Boken gavs ut 1912, men skildrar arbete, seder och traditioner hos den svenska allmogen under framför allt 1700- och 1800-talet.
Oaktadt höskörden i allmänhet gaf ringa, betraktades den dock som en festtid, och glädjen hos både gamla och unga var stor när ändtligen mot midsommar eller i juli månad tiden kom, då man skulle afmeja och uppsamla gräset. Alla skulle vara med, och de vid fäbodarna varande hemkallades för att deltaga i arbetet. I vissa nejder klädde man sig i ”half festdräkt” och försåg sig med riklig mängd af brännvin eller öl. Afmejandet med lie eller skära skedde antingen i följd, så att alla både män och kvinnor den ena dagen höggo, andra dagen räfsade samman, eller så, att männen höggo och kvinnorna samtidigt samlade upp.
Det kunde visserligen hända att en eller annan förslagen bonde konstruerade en enklare hästräfsa, men det blef i så fall en uppfinning, som dog med skaparen. Istället hade man en s. k. släpa. Linné beskrifver en sådan från Skåne. Denna bestod af en fyrkantig sparre, tjock som en arm, af en god fots längd, i bägge ändar försedd med en repskakel. För denna spändes två hästar, men i. st. f. skaklarna mellan hästarna fanns ett rep med två ändar, som spändes mellan hästarna och höllos i ena handen af den som körde och tömmarna i den andra. När nu höet var hopsträngat på marken, ställde pigan eller pojken sig på släpan för att köra ihop höet med denna. Höet samlades framför karlen och drogs tillhopa, tills dess han steg af, då höet blef liggande. Sedan begyntes med en ny sträng, tills dess man fått ett helt lass.
Gräset lades att torka först i strängar på vallen och sedan i s. k. bredor på någon solig plats. (bredestad). För regnväder hopsattes bredorna i små stockar, kufvar, regnkufvar (i norra Sverige såtar). Slutligen sammanfördes många kufvar till en större stack. Flera stackar, hopförda till en enda, bildade en s. k. dös, som sattes i skogen och väl öfvertäcktes med granris. Stackens form var oftast rund med kägelformig topp. Den aflånga stacken förekommer ej så ofta i Sverige. Där bottnen var fuktig, lade man först ett ris- eller stocklager under, så att vinden kunde spela in underifrån. Öfverst lades vedpinnar att fasthålla höet. Var platsen utsatt för stormar, satte man en eller flera stänger först i jorden, och föste höet omsorgsfullt kring dessa. Torkningen kunde också ske på hässjor, hvilka förekommo i två former, vanliga höhässjor och starrhässjor.
Sakta men säkert verkar insikten om det mångkulturella samhällets potentiella baksidor sippra in även hos de mest inbitna anhängarna. Att asylmottagningen skulle vara ekonomiskt gynnsam för Sverige är det få som numera hävdar och sambandet med den växande gängkriminaliteten har börjat diskuteras, om än i försiktiga ordalag. Under året har vi fått höra arbetsmarknads- och jämställdhetsminister Eva Nordmark säga att man inte ska skaffa fler barn än man har råd att försörja och förra året ställde sig riksdagen bakom en motion om att svenskt medborgarskap ska vara förenat med någon sorts kunskapskrav och integrationsvilja. Nu tas ytterligare ett steg som talar för att dimmorna börjat skingras: regeringen har låtit meddela att en utredning ska göras rörande utländsk finansiering av trossamfund i Sverige. Det kan knappast tolkas på något annat sätt än att våra styrande politiker har börjat få upp ögonen för riskerna med att låta islamistiska diktaturer pumpa in mångmiljonbelopp i moskébyggen, kursverksamheter och spridning av propagandamaterial i Sverige, vilket de ostört fått ägna sig åt i decennier.
Det var under torsdagen som regeringskansliet lät meddela att Myndigheten för stöd till trossamfund (vad har vi inte myndigheter för i Sverige?) fått i uppdrag att inleda en förstudie rörande utländsk finansiering av religiösa grupper. Enligt uppgifter i Göteborgs-Posten ska bakgrunden vara att utländska aktörer utnyttjat situationen till att ställa krav på trossamfunden.
– I några fall har dessa samfund uppmuntrats till våldsbejakande extremism. Det är självklart djupt oroväckande, säger kultur- och demokratiminister Jeanette Gustafsdotter i en kommentar till beslutet.
Ja, att det är djupt oroväckande kan man ju hålla med om, men särskilt oroväckande är att detta varit känt länge utan att frågan adresserats. Finansiärer i länder som Saudiarabien, Qatar, Turkiet och Libyen har fått skicka in sina ekonomiska tentakler i mottagliga miljöer, utan att det svenska samhället haft kännedom om vad som krävts i utbyte. Det handlar om stater med låg respekt för demokrati och mänskliga rättigheter och där religiösa direktiv utgör påtagliga begränsningar i människors liv. Enligt en granskning som tidigare gjorts av Svenska Dagbladet satsar den saudiska staten mångmiljardbelopp på att sprida sin extrema tolkning av islam. När dagstidningen ETC för fem år sedan granskade ämnet kunde de se att var fjärde svensk moské stod under inflytande från saudiska finansiärer.
Varför utländska stödgivare vill investera enorma summor i islams etablering i västvärlden finns det säkert många skäl till, men vissa är av sådan karaktär att de borde ha fått regeringen att reagera för länge sedan. Aje Carlbom, forskare och biträdande professor vid Malmö universitet, förklarar i en intervju i nättidningen Bulletin:
– Risken är att om de salafistiska budskapen lyckas påverka ett stort antal muslimer, särskilt barn som ju är en kommande generation svenskar, så byggs det in ett allvarligt religiöst integrationsproblem i landet. Salafister av alla riktningar uppmanar muslimer att dra sig undan majoritetssamhället i sina egna sektliknande enklaver eller parallellsamhällen. Vi kan ju redan se tecken på att detta innebär vissa konflikter i samhället. Om de religiösa budskapen får ett fäste hos ett stort antal muslimer så kan vi nog räkna med en viss eskalering av integrationsproblem.
De åsikter som odlas i svenska moskéer ger oss ännu en gång anledning att fundera över om ett mångkulturellt samhälle verkligen präglas av de fördelar man från politiskt håll länge velat hävda, eller om det finns skäl att vara mer försiktigt inställd och fråga sig vilka problem som uppstår när vitt skilda värderingsmönster ska samlas innanför samma ramar. Det finns kulturellt och religiöst kopplade värderingar (de går ofta hand i hand!) som svårligen kan fungera i Sverige och till och med utgör ett hot mot samhällets grundvalar. Utredningen av utländsk finansiering till trossamfund kan nog ses som ett tecken på att några små polletter har börjat trilla ner i det övre politiska skiktet, så att vi i förlängningen kanske kan få en ärligare bild av hur ett mångkulturellt samhälle kan komma att se ut.
Utanför Aneby i Småland finns en plats som präglats av dramatiska geologiska processer. Här har jordskorpans rörelser i kombination med vattenflöden under senaste istiden skapat ett stup och en ravin, där Svartån rinner fram. Där ån kastar sig utför branten finns ett vattenfall med fallhöjd på omkring 19 meter, vilket gör det till södra Sveriges högsta. Här har vattenkraften utnyttjats på olika sätt under seklernas gång. Platsen har fått namnet ”Stalpet” efter ett äldre ord för stup (stalp).
Arkeologiska fynd i form av stenåldersverktyg vittnar om att Stalpet varit befolkat i tusentals år och man tror att området fungerade som kultplats. Stalpet verkar sedan inte ha tillmätts någon större betydelse förrän vid 1700-talets slut, då en vattenkvarn byggdes vid vattenfallet. Man vet att där funnits åtminstone två större och ett mindre kvarnhjul, som fått driva kvarnstenar, en stålsikt och ett särskilt verk för beredning av korngryn. Vattentillgången var god och det finns uppteckningar som vittnar om att Stalpets kvarn alltid fungerade, även under perioder då låg vattentillgång fick andra kvarnar att stanna. Ibland var det så många som ville mala i kvarnen att den hölls aktiv dygnet runt. En särskild kammare fanns för den som behövde övernatta.
Under 1800-talet kom den populära kvarnen att byggas till i omgångar på och 1905 sattes en valskvarn in. 1923 upphörde kvarnverksamheten och en liten kraftstation byggdes för elproduktion. Kraftstationen utbyggdes senare och är ännu fullt fungerande.
Idag är vattenflödet i Stalpet uppdelat i ett större och ett mindre vattenfall. Under våren är flödet högt, medan sommaren innebär tunnare vattenslöjor. Vintertid kan imponerande isskulpturer uppstå. Ravinen nedanför har försetts med träbryggor och trappor, som gör det möjligt för besökare att ta del av den speciella miljön. Vegetationen på botten är mycket frodig och den som har tur kan få se strömstare, forsärla eller kungsfiskare. Över Svartån löper en bågbro för biltrafik 20 meter över marken, varifrån resenärerna får vackra utblickar mot fallet.
Det är lätt att förstå att Stalpet idag är ett populärt utflyktsmål som lockar många besökare. Platsen bjuder på både kulturhistoria och vackra naturupplevelser och är sevärd oavsett årstid. I anslutning finns några välvårdade äldre byggnader, som inhyser hantverksbod och sommarcafé. Utsikten från stupets kant är hisnande.
Berättat om Stalpets kvarn
Vid Stalpets gamla kvarn var det ytterst sällan vattenbrist, och under torrperioder när andra kvarnar stannade, körde bönderna långa vägar till Stalpet för att mala. Vid sådana tillfällen och även på hösten och till jul gick det för fullt i den gamla kvarnen både natt och dag. Mjölnarna gick där om nätterna och lyste sig med någon primitiv lampa med rovolja, senare fotogen, och även talg-ljus användes. Det verkade rätt spökaktigt i den gamla Kvarnen när mjölnaren gick omkring med sin lampa och skuggorna lekte bland säckarna. Enligt folksägen förekom det också att Näcken eller Strömkarlen satt ute i hjulhuset och ibland rörde vid vattenhjulen på nätterna, och då stannade kvarnarna. I kvarnkammaren fanns en valvspis, någon liggplats, ett bord samt stolar. Där fick bönderna stanna över natten när de skulle, som det hette, ”mala med sig hem”. Jag körde själv kvarnskjutsen från Haga till Stalpet ett par gånger i veckan och det blev många resor på 20 år. Men så har jag också många intressanta minnen från den gamla kvarnen.
– Berättelse ur ”Flydda tider” av Albert Gustafsson i Haga (1881-1966)
Tryckta källor:
Ottoson, Mats; Ottosson, Åsa (2008), Upplev Sverige. En guide till upplevelser i hela landet, Bonnier Fakta
Till Norden kom bronsåldern sent. Exakt var övergången från stenåldern går är arkeologerna inte ense om, men i regel sätts bronsålderns början till 1800 eller 1700 f. Kr. Det stora genombrottet då bronsföremålen ökade kraftigt kom dock runt 1500 f. Kr. Omkring år 500 f. Kr övergick bronsåldern sedan i järnålder. Det innebär att den nordiska bronsåldern varade i över 1000 år.
Bronsålderns upptakt under yngre stenåldern var omvälvande. Omkring 3000 f. Kr hade Yamnaya-folket (med ursprung från stäpplandskapet norr om Svarta havet och Kaspiska havet, dagens Ukraina och Ryssland) börjat sprida sig över stora delar av Europa, inklusive Norden. Detta folk var boskapsskötande nomader som använde hästar som transport- och stridsmedel. De kom att få stort inflytande på den nordiska kulturen och banade väg för bronsålderns utveckling. Hantverkstraditionerna förändrades och de tog med sig det indoeuropeiska språket till vår del av världen. Mycket talar för att Yamnaya-migrationen främst bestod av män och att de erövrade nya områden genom att döda de bofasta männen och ta över deras kvinnor. Efter några århundraden hade de bidragit till att en skandinavisk bronsålderskultur hade bildats. Genetiskt hade befolkningen då blivit mycket lik de flesta nutida svenskar. Våra bronsåldersförfäder skulle inte gå att skilja utseendemässigt från dagens människor.
Under bronsåldern koloniserades större delen av Sverige. De flesta levde i landets södra delar, men den fasta befolkningen längs Norrlandskusten växte, vilket rösena längs kustlinjen vittnar om. De fyndrikaste landskapen från svensk bronsålder är dock Skåne och Gotland. Samtidigt började Uppland framträda som ett allt starkare kulturellt centrum.
Bronsåldern är vår första förhistoriska period som visar tecken till omfattande förbindelser och kontakter med omvärlden. Varken koppar eller tenn, som behövs för bronstillverkning, bröts i Sverige vid denna tid. Bronsföremål och malm importerades istället från kontinenten och de brittiska öarna. I utbyte lämnades pälsverk, bivax, slavar och bärnsten. Även torkat kött och torkad fisk kan ha ingått i handelsbalansen.
Bronsålderssamhället var hierarkiskt med fria och ofria människor. Samhällsstrukturen verkar ha innehållit en mäktig överklass av rika bönder och handelsmän. Välståndet byggde på jordbruk och sjöfart och handeln måste ha inneburit strapatsrika färder långt utanför det nuvarande Sveriges gränser. Utgrävningar av boplatser vittnar om att många levde i bysamhällen, som kan ha fungerat som små hövdingadömen. Resorna i kombination med att människorna levde tätt inpå varandra gjorde att smittsamma sjukdomar kunde spridas.
För Nordens del ledde bronset till att en förbluffande hantverksskicklighet växte fram. Bland de bevarade bronsföremålen kan vi hitta några av vårt lands allra vackraste konstskatter. Andra kulturuttryck som slog igenom vid denna tid var ridkonsten, vävningen av ylletyg samt seden att bränna de döda. I vår del av världen var bronsåldern en gynnsam tid då befolkningen ökade, tills klimatförändringar vid periodens slut skapade försämrade livsbetingelser.
Bronshantverket
Brons är en legering av koppar och tenn, som tillsammans bildar ett mycket hårt material. Redan under 3000-talet f. Kr. importerades koppar till nutida svenskt område från Sydeuropa och de brittiska öarna, men metallen blev vanlig i bruksföremål först långt senare. De äldsta kopparyxorna kommer från England. Senare importerades bronsföremål från Centraleuropa. Med tiden lärde sig nordborna att gjuta brons, men malmen bröts inte på plats utan togs fortfarande in utifrån. Tennet kom från de brittiska öarna, medan kopparen främst importerades från mellersta och södra Europa. I de nordiska hantverkarnas och konstnärernas händer förvandlades metallen till utsökta smycken och vapen. Bronsföremålen göts i formar av lera, sten eller metall och dekorerades med stor konstskicklighet.
Gjutform (över- och underdel) av sten till vänster. Till höger en nygjord yxa som gjutits i formen. Föremålen är utställda på Västerbottens museum.
Bronsföremålens ornamentik skapades främst genom punsning. Spiralornamentiken, som redan existerade i Centraleuropa, utvecklades till fulländning och nådde sin storhetstid runt 1000 f. Kr. Både mängden spiraler och deras förfinade utformning saknar motstycke utanför Norden. Den exakta innebörden är okänd, men kanske ska spiralerna ses som solbilder. Konstföremålen kunde också innehålla djur, som hästar, fåglar och ormar. Rakknivarnas grepp försågs ofta med stiliserade häst- eller fågelhuvuden. Små statyetter av brons föreställandes djur eller människor förekom också.
Imponerande halskragar med spiralornamentik går att se på Historiska museet i Stockholm.
Stor möda lades på att ge verktyg, vapen och bruksföremål en vacker utformning. Svärden var korta med dubbeleggade klingor och fint utarbetade fästen. Olika sorters yxor tillverkades också och försågs med utsmyckningar. Praktfulla nålar och spännen höll ihop klädedräkten. Kvinnorna bar armringar, breda halskragar och stora bältesplattor. Särskilt stor var produktionen av bronsvapen och -smycken i Skåne och Bohuslän samt på Gotland och Öland.
Speciella kultföremål och offergåvor tillverkades för att blidka gudarna. Föremål som liknade vapen och redskap, men inte gick att använda, togs fram enbart för kultutövning. Ett exempel är de magnifika bronssköldarna från Fröslunda, som idag går att se på Västergötlands museum i Skara. Sköldarna, som mäter ungefär 60 cm i diameter, är rikt dekorerade och tillverkade med ypperlig kvalitet på hantverket. Tjockleken är endast 0,5 mm, vilket innebär att de omöjligen kan ha använts i strid. Kanske har de visats upp i processioner innan de för drygt 2500 år sedan sänktes ner i en grund sjövik som offer åt gudarna.
Bronssköldarna från Fröslunda är ett exempel på offerkultens betydelse. Sköldarna är så tunna att de inte kan ha använts i strid, utan måste ha tillverkats som offergåvor.
Olika konststilar kännetecknar olika delar av bronsåldern. Omkring år 1500 f. Kr. nådde bronshantverket sin höjdpunkt med svulstiga och barockliknande dekorationer. Senare uppstod en ”bronskris” till följd av minskad brytning av koppar och tenn ute på kontinenten, vilket successivt satte spår i hantverkstraditionen i Norden. Under bronsålderns sista sekler ses en konstnärlig degeneration som kanske beror på att kunnandet fallit bort.
Bostäder och byar
Under bronsåldern levde människor i små grupper i mindre byar. Markerna runt bosättningarna odlades upp och kulturlandskapet började växa fram på allvar. Bostäderna utgjordes av långhus, grophus och hyddor. Vanligast var långhusen, som förekommer i Norden från stenålderns senare del fram till slutet av järnåldern. Alla generationer levde under samma tak och ibland delades bostaden med tamdjuren. Husen var oftast 10-15 meter långa och runt sex meter breda. En rad kraftiga stolpar löpte genom husets mitt för att bära upp taket, medan klenare stolpar användes till väggarna. Mellan väggstolparna flätades ris, som blev stommen för lerklining. Taket bestod av tjocka lager vass.
Rekonstruerat bronsåldershus i Ekehagens forntidsby utanför Falköping.
Vid bronsålderns mitt utvecklades byggnadstekniken, så att den takbärande konstruktionen kunde utgöras av två stolprader istället för en. Husen kunde då byggas bredare, samtidigt som man valde att göra dem längre. Ibland var de över 30 meter utmed långsidan. Nu började man också dela in boningshuset i olika rum. Eldhärden placerades ofta i husets ena ände och fähuset i den andra. Vid arkeologiska utgrävningar har man kunnat se att keramikföremål och stenyxor offrades i husens stolphål. Kanske var det ett sätt att beskydda bostaden och dra välmåga till hushållet.
Jakt, odling, djurskötsel och kosthållning
Bronsåldersmänniskorna levde av jordbruk, fiske, jakt och boskapsskötsel. Odlingen utvecklades successivt och åkermarkerna blev större. Bruket av svedjeåkrar började blandas med mer permanenta åkermarker, som kunde vara inhägnade för att skyddas mot vilda djur och frigående boskap. Jorden bearbetades främst med hacka och årder av trä. Genom hällristningarnas bilder vet vi att plöjning med djurdragna plogar förekom. Dragdjuren ser ut att vara oxar.
Både emmervete och enkornsvete odlades, men med tiden kom vetet att ersättas av korn. Havre och hirs började också odlas. I vilken utsträckning bröd bakades vet vi inte, men det är troligt att större delen av spannmålen användes till gröt.
Bland de odlade grönsakerna fanns ärtor, bondbönor och målla. Linodling förekom och kanske ingick linolja i kosthållningen. Hasselnötter har hittats vid bronsåldersboplatser från hela epoken och tack vare fynd i danska gravar vet vi att kosten drygades ut med ett stort antal vilda bär och frukter. Bland gravgåvorna finns spår av lingon, blåbär, hallon, björnbär, hjortron, rönnbär, nypon, tranbär, odon, åkerbär, slånbär och hagtorn. Det nordiska klimatet var varmare vid denna tid och liknade dagens medelhavsklimat. Bronsålderskeramik med avtryck av vindruvskärnor har hittats i Sverige, men det är oklart om vindruvor växte här eller om kärnorna härrör från importerade russin.
Hur matlagningen gick till är svårt att veta i detalj, men fynd av brända rester visar att gröt och soppor kokades i lerkärl över elden. Genom fynd i danska ekkistegravar vet vi också att jäsningsprocessen var känd i Norden och att alkoholhaltiga drycker tillverkades. Om det rört sig om öl eller mjöd går inte att avgöra.
Djurhållningen var viktig för bronsåldersförsörjningen. Nötboskapen dominerade, men man höll även får, getter och svin för att få kött, mjölk och skinn. Troligen började mjölkprodukter som smör, syrad mjölk och ost bli vanliga. Rika familjer kunde ha hästar, som var ett nymodigt inslag på gårdarna. Djurraserna var generellt mindre än idag och tamfåglar förekom inte.
Svinaherdar vallar sin hjord i denna hällristning i Himmelstalund utanför Norrköping.
Bronsåldersboplatser innehåller ganska lite benrester efter vilt, vilket talar för att jakten blivit mindre viktig. Bland de djur som jagades ingick älg, hjort, rådjur och vildsvin. Fisket förefaller ha varit omfattande och stora mängder fisk konsumerades längs kusterna. På sina håll jagades säl. Det är troligt att kött och fisk konserverades genom torkning, rökning, gravning, saltning och nedfrysning.
Kläder och kroppsvård
Återskapade bronsålderskläder visas på Smålands museum. Mansdräkt till vänster i bild, kvinnodräkt til höger.
Klädedräkter från denna tid har bevarats i större utsträckning i Danmark än i Sverige. Genom danska ekkistegravar som placerats i torvhögar finns flera exempel på bevarade bronsåldersdräkter. Det är troligt att de plagg som bars i nutida svenskt område liknade de danska släktingarnas.
Skinn och päls var viktiga dräktmaterial, men bland bronsåldersplaggen finns också de äldsta kända fynden av vävda ullkläder i Norden. De visar att ullen sorterades efter färg, så att mönster kunde skapas när tyget vävdes. Tyget är grovt och har vävts på stående vävstolar. I gravmiljön har ylle bevarats, men inte linne. Vi vet emellertid att lin odlades vid denna tid, varför det också kan ha förekommit linneplagg.
Mansdräkten utgjordes av en ärmlös yllekolt som ofta gick ner till knäna. Ibland bars en kortare tröja med skärp runt livet. En rundskuren mantel och ett höftskynke kunde ingå i dräkten. Strumpor och byxor fanns inte, men tygstycken virades om benen. På fötterna bars fotlappar eller sandaler och på huvudet en mössa.
Kvinnorna kunde bära en tröja med ärmar och en kort eller lång kjortel. Ibland utgjordes kjorteln av lösa snören med en bård upptill och nertill; den måste ha varit tämligen genomskinlig när kvinnan rörde sig. En utmärkande del av kvinnornas klädedräkt var se stora smyckena i form av halskragar och armringar. I bältet kunde man också fästa en bälteskål eller ett hängkärl. (Se bilden överst för exempel.) Det var också vanligt att en tallriksstor bronsplatta med en utskjutande spets fästes framtill i ett bälte runt magen.
En bältesplatta med utskjutande spets på Västerbottens museum.
Bronsålderskvinnornas hår arrangerades i konstfulla frisyrer. Flätor och kringlor var vanliga och håret kunde vara klippt med pannlugg. Ibland utgjordes kvinnofrisyrerna av mycket avancerade hårskulpturer, som hölls på plats med en hätta eller ett hårnät av tagel. Männens hårvård verkar mest ha varit inriktad på att hålla undan ansiktsbehåringen; de män som hittats från denna tid har varit slätrakade. Som gravgåvor har männen ofta fått med sig rakknivar med solhjul eller spiralornamentik – att hålla efter skäggväxten var uppenbarligen viktigt. Det var inga oborstade vildar som befolkade Norden under bronsåldern.
Transporter
Hjulet var känt sedan stenåldern och användes till att tillverka vagnar. Främst rörde det sig om skivhjul utan ekrar, som sattes på enaxlade kärror. Kärror med fyra hjul förekom också. Oftast drogs de av oxar, men även hästar kunde nyttjas som dragdjur. Ridkonsten började utvecklas, men hästar var fortfarande ovanliga och fanns nog bara bland samhällets rikaste familjer. Mycket talar för att hästen var ett statusdjur, som användes i religiösa processioner och ceremonier.
Importen av bronsföremål och malm krävde välfungerande skepp och sjöfarten ökade kraftigt. Båtarna blev större och kunde transportera tyngre laster. Resorna och kontakterna med omvärlden bidrog till en snabbare kulturutveckling och man får nog anta att det var skeppen som möjliggjorde den med europeiska mått mätt välutvecklade nordiska bronsålderskulturen.
Skeppsbild bland Tanums hällristningar. De många uppåtpekande strecken i båten har tolkats som roddare.
Bilderna i bronsåldershällristningar visar att olika typer av skepp förekom. Vissa är försedda med rammar och ibland finns djurhuvuden i stäven. En besättning på omkring 20 roddare verkar inte ha varit ovanligt, men om vi får tro bilderna var några av skeppen mycket stora och kunde transportera ett sextiotal passagerare.
Religion
Mycket talar för att människorna på bronsåldern dyrkadegudar som ansågs ha makt över fruktbarhet och skördar. Dessa gudomar kom sedan att bli föregångare till den nordiska mytologins gestalter.
Solen förefaller ha haft en central ställning och varit föremål för kultutövning. De hjulkors som ofta ses bland bronsålderns hällristningar tolkas i regel som solsymboler. Bland hällristningarna finns exempel på solvagnar, där solen tycks förflyttas över himlen på en hästdragen vagn. Trundholmsvagnen från Själland, som idag är utställd på Nationalmuseet i Köpenhamn, förstärker intrycket av att det var så våra förfäder tänkte sig solens rörelse över himlavalvet. Bland hällristningarna finns också bilder som verkar skildra soldanser eller scener i en solkult. Den övergång till kremering som ägde rum mot bronsålderns slut har ibland tolkats som ett sätt att knyta an till solkulten.
Hjulkors, som ofta tolkas som solsymboler, är ett vanligt motiv i hällristningar från bronsåldern. Här ses de varvade med skålgropar och fotsulor i Flyhovs hällristningsområde i Västergötland.
Att föra fram offergåvor var en viktig del av kultutövningen. Vapen och smycken lades ner i våtmarker och vattendrag som offer åt gudarna. Ibland specialtillverkades föremål för detta syfte. (Se exempelvis bronssköldarna från Fröslunda i texten ovan.) Mossfynden från denna tid visar att människorna var villiga att lämna ifrån sig mycket dyrbara ägodelar för att hålla sina gudar på gott humör. Ofta verkar offren ha bestått av parvisa föremål, vilket kan ha hängt samman med att man dyrkade tvillinggudar.
Det är troligt att musik ingick i de religiösa ceremonierna. Bland hällristningarnas motiv ses ofta figurer som blåser i lurar och spaltflöjter förekom. Det finns också fynd av ovala benplattor med ett hål i ena änden, vilka har tolkats som ”vinare”; om de fästs i en lina och svingas runt i luften uppstår ett vinande ljud, som kan ha varit en del av ceremonierna.
Hällristningarnas bildvärld innehåller ofta människofigurer med djuriska attribut. Det finns personer som bär hornprydda hjälmar på huvudet och fynd har gjorts av hornhjälmar i Danmark. Hjälmarna är dock sköra och klumpiga och lämpar sig varken för strid eller vardagsanvändning; troligen är de tillverkade för ceremoniellt bruk. Bland bronsåldersristningarna i Flyhov i Västergötland finns människofigurer som tycks bära fågeldräkter med vingar och framträdande näbbar. Kanske skildrar ristningarna personer som klätts upp för kultledande uppgifter. Figurer som gör volter är ett annat vanligt motiv; idag tror historikerna att det kan ha rört sig om en rituell dans.
En så kallad ”fågelhuvudman” bland hällristningarna i Flyhov.
Gravskick
Givetvis begravdes alla bronsåldersmänniskor på ett eller annat sätt, men endast de som tillhörde samhällets högre skikt fick gravar som bevarats in i vår tid. Hur enklare folk begravdes vet vi inte idag.
I bronsålderns äldsta del byggdes enkla hällkistor av samma typ som under stenåldern. Dessa megalitgravar kom sedan successivt att ersättas av högar och rösen. Stormän och -kvinnor begravdes i kistor av sten eller trä, ibland i form av urholkade trästockar, och sedan restes högen eller röset ovanpå. Samtidigt blev gravarna oftare enmansgravar. Storhögarna placerades på högt belägna platser och kunde nå en höjd på tio meter. Vanligast är de i landets södra delar, medan det norröver finns fler rösen, liksom på Gotland.
Gravgåvorna som medföljde den döde var rikliga och utgjordes av mästerligt utformade vapen, smycken och verktyg. Ibland fick tjänare följa med i graven. Av den påkostade utformningen kan vi förstå att stora resurser satsades på begravningarna. Det måste ha krävts en hel bys insatser att bygga en gravhög, vilket ibland gjort att gravhögarna kallats för Nordens pyramider. Varken förr eller senare i vår historia har så mycket arbete lagts ner på att resa byggnader över de döda.
I Sverige finns flera tusen högar från bronsåldern. Ett av de främsta exemplen är Hågahögen utanför Uppsala, som är Skandinaviens guldrikaste bronsåldersgrav. Vid utgrävningar hittades 52 gulddekorerade föremål i form av svärd, pincetter, smycken och mycket annat. Undersökningar har visat att eldar tänts på högen och i ytskiktet har man gjort fynd av ben från svin, hundar och ekorrar. Högen har av allt att döma varit en plats för riter och ceremonier.
Hågahögen utanför Uppsala
Den mest imponerande bronsåldersgraven i Sverige är kungagraven i Kivik, som daterats till 1100 f. Kr. Graven utgörs av en kammare i form av en hällkista, runt vilken ett väldigt röse har rests. Röset mäter 75 meter i genomskärning och hällkistan är drygt tre meter lång. Hällkistans inre väggar är fulla av ristade bilder, som utgör vårt enda exempel på ristningar inuti en grav. Bland motiven ses lurblåsare, en hästdragen vagn och personer som bär fågelmasker. Undersökning av skelettdelar har visat att minst fyra personer begravts här.
I regel delas bronsåldern upp i två delar: äldre bronsålder (1700–1100 f. Kr.) och yngre bronsålder (1100–500 f. Kr.). En anledning är att begravningssederna förändrades och skiljer sig åt under de båda tidsintervallen. Under yngre bronsåldern övergavs traditionen med högar och likbränning blev helt dominerande. De brända benen placerades i urnor, som ofta utformades som små hus och gravsattes gruppvis i marken.
Många exempel finns på sekundärbegravningar i äldre gravhögar. Skeppssättningar började också dyka upp under yngre bronsåldern.
Husurna av keramik. ”Dörren” ligger nedtill till höger i bild. Föremålet är utställt på Historiska museet i Stockholm.
Hällristningar
Under bronsåldern blommade hällristningarna upp. På släta stenhällar och klippblock bredde en rik och sällsam bildvärld ut sig runt om i Sverige. Bland avbildningarna finns människor, djur, skepp, vagnar, fotspår, spiraler och solkors. En särställning har de runda urgröpningar som kallas skålgropar. Tolkningarna av dem är många, men innebörden är ännu oklar. I vissa fall bildar ristningarna hela scener. Vi får se plöjning, processioner, bågskyttar, lurblåsare och voltande akrobater. Ibland tycks bilderna berätta om religiösa handlingar och seder i form av soldyrkan och fruktbarhetsriter. Bildernas motiv avspeglar också de materiella förhållandena hos bronsålderns människor och vittnar om en tankevärld som kretsar kring skörd, boskapsskötsel och sjöfart.
Produktionen av bronsåldersristningar var omfattande i nutida svenskt område. Norrköping har idag fler hällristningar inom sin stadsgräns än någon annan stad i världen och på hällarna runt Tanum i Bohuslän finns en så rik bildskatt att området klassats som världsarv. Ristningarna utgör ett enormt arkiv med information från våra förfäder, men vad ville de de säga? Vi vet idag inte hur bilderna ska tolkas eller vilka funktioner de fyllde. Skildrar de speciella händelser eller har de rent av ingått i den religiösa kultutövningen? Fungerade de som revirmarkeringar? Är de böner, konstnärliga verk eller bildskrift? Nya hällristningar hittas alltjämt och de har mycket att säga oss, men varför de gjordes får vi kanske aldrig veta.
I detta vimmel av figurer på en häll i Tanum kan vi se en jägare (är det en räv han sticker spjutet i?), en bågskytt, två lurblåsare, en yxbärare och en kvinna som tycks utföra en dans.Männen bär svärd som hänger ner vid sidan.Samtliga människofigurer är försedda med de kraftiga vader som verkar ha varit ett skönhetsideal.Figurerna är omgivna av skålgropar av olika storlek.
I bronsåldersristningarna skildras kvinnor och män på olika sätt och manliga bilder dominerar. Männen avbildas ofta med erigerad penis och vapen i hand, medan kvinnorna främst känns igen på sitt långa hår. Sådana skillnader finns inte bland ristningar från stenåldern, vilket kan tala för att samhället under bronsåldern blivit mer könsindelat. Kvinnorna ges dock större plats på yngre ristningar, vilket kan tolkas som att deras ställning förbättrades under bronsålderns gång. Ibland verkar de av bildinnehållet att döma ha haft kultledande uppgifter.
Bronsålderns slut
Bronsålderns avslut blev dystert. Omkring 850 f. Kr kom en köldperiod, som sedan följdes av ytterligare en klimatförsämring på 600-talet f. Kr. Vädret blev regnigare och solfattigare, vintrarna längre och somrarna kyliga. Skördarna slog fel, betet var magert och boskapen dog. Många tvingades vandra söderut och bostadsområden lämnades öde.
Människornas reaktion på de bistrare levnadsförhållandena syns i de arkeologiska fynden. Gravarna blev fattigare och metallfynden upphör. Storhögar uppfördes inte, utan svenskarna började istället bränna sina döda. Norden gick in i ett mörker, samtidigt som stora delar av världen utanför blomstrade. Under 500-talet kom järnet sedan att ersätta brons och den turbulenta järnåldern inleddes.
Sagt om den nordiska bronsåldern
Trots detta utvecklas nu vår hittills märkligaste kultur, en tid då svenska konstnärer och hantverkare når en nivå som ofta överträffar det bästa man kan hitta i Europa från samma tid. Inte ens Louvrens skattkammare i Paris förmår visa upp så vackra föremål som svenska bronsålderssamlingar kan.
– Herman Lindqvist
Tryckta källor:
Henrikson, Alf (1963), Svensk historia, Bonniers
Lihammer, Anna (2016), Arkeologiska upptäckter i Sverige, Historiska media
Lindqvist, Herman (1993), Historien om Sverige. Från islossning till kungarike, Norstedt
Populär arkeologi, specialutgåva november 2023
Rosén, Jerker (1962), Svensk historia, Esselte studium
Sandström, Sven (red. 1991), Konsten i Sverige från forntid till 1800, Norstedts
Åberg, Alf (1991), Vår svenska historia, Natur och Kultur
Information har även inhämtats vid besök på Västergötlands museum, Falbygdens museum, Historiska museet i Stockholm, Kulturparken Småland, hällristningarna i Tanum och Ekehagens forntidsby.
Vid Havor i Hablingbo socken på södra Gotland ligger en liten, rund fornborg från järnåldern. När borgen undersöktes av arkeologen Peter Manneke 1961 gjordes ett mycket spektakulärt fynd — under en sten i borgmuren låg en väldig guldhalsring bland några bronsföremål. Ringen daterades till förromersk järnålder och dess vikt uppmättes till hela 800 g. Den kom att kallas Havorringen och räknas nu som ett av de finaste exemplen på forntida guldsmide som hittats i Norden.
Havorringen väckte sensation i den arkeologiska världen, men den blev även högt beundrad som konstföremål. Ringens perfekta symmetri och detaljrika dekor i filigranteknik visade på en förbluffande hantverksskicklighet. Ord som ”världsunik” och ”nationalklenod” användes och ringen uppmärksammades i otaliga tidningar, tidskrifter och böcker. Många funderade över dess historia och i flera fall drogs slutsatsen att den sannolikt ingått i en tempelskatt och suttit på en gudabild. Sveriges främste guldarkeolog, Kent Andersson vid Historiska museet, undersökte ringen och konstaterade att den tillverkats i en gotländsk smedja omkring år 50 f. Kr.
Omsider ställdes Havorringen ut i skattkammaren på Gotlands fornsal. Där kunde besökare beundra den i 25 år och den räknades till museets mest värdefulla föremål — tills den en dag plötsligt försvann.
Det var 18 juni 1986 som tragedin inträffade. Museet hade under en tid haft problem med att larmet i montrarna utlöstes när sviktande golvbjälkar fick metallåsen att glappa. Den aktuella dagen utlöstes larmet två gånger utan att väktare observerade att något saknades. Först dagen efter såg man att Havorringen var borta. Polisen kunde konstatera att den aktuella monterns lås inte hade brutits upp, utan måste ha öppnats med nyckel eller dyrk, vilket indikerade att tjuven vetat om hur låset var konstruerat. Några spår i övrigt hade gärningsmannen inte lämnat efter sig.
Havorringen efterlystes via Interpol och en belöning utlystes till den som kunde lämna avgörande upplysningar. Stölden togs också upp i TV-programmet Efterlyst och många hörde av sig för att dela med sig av observationer och hypoteser, men inga framsteg gjordes.
Brottet är nu preskriberat, men vart Havorringen tagit vägen är fortfarande en gåta. Särskilt mystisk är stölden med tanke på att ringen är oskattbar som konstföremål, men samtidigt omöjlig att sälja på den öppna marknaden. Olika teorier har cirkulerat genom åren och flera privatpersoner har lagt ner tid och möda på att försöka ta reda på vad som hänt. Två privatspanare (en pensionerad kriminaltekniker och en likaledes pensionerad underrättelseagent) vill koppla brottet till en nu avliden arkeolog, som vid tiden för stölden var anställd vid museet och senare kom att dömas till rättspsykiatrisk vård för kleptomani. Han ska ha lämnat efter sig dokument som indikerar att ringen gömts i en fastighet han haft kopplingar till, men dit har privatspanarna inte getts tillträde.
På Gotlands fornsal finns idag en kopia av Havorringen utställd. Kopian är mycket välgjord och vacker, men vetskapen om att den inte är äkta bär förstås med sig en sorglig känsla. Kanske får vi någon gång svaren på de frågor som lever kvar och många hoppas nog ännu att ringen en dag ska komma till rätta.
Fotnot: Bilden ovan visar den kopia av Havorringen som nu finns på Gotlands fornsal.
–
Tryckta källor:
Lihammar, Anna (2016), Arkeologiska upptäckter i Sverige, Historiska Media
Sleipner är en av många namngivna hästar inom den nordiska mytologin och kanske den mest kända. Med sina åtta ben kan han galoppera fortare än vinden och ta sig fram lika bra i luft och på vatten som på land. Hans ägare är Oden, som är mycket mån om sin häst och vårdar honom väl. I den Poetiska Eddan nämns att Oden ska ha ristat runor i Sleipners tänder, men syftet framgår inte. Kanske var tanken att runornas magiska kraft skulle ha en beskyddande funktion.
Sleipners släktskap med andra mytologiska gestalter är komplicerat. Hans far är hingsten Svadilfare, som nog är den starkaste av alla hästar. Det berättas att asagudarna en gång anlitade hans ägare, en jätte, till att bygga skyddsmurar runt Asgård. För att betala ut den överenskomna lönen krävde asarna att murarna skulle stå klara innan den första sommardagen kom, vilket ingen av dem trodde var möjligt. Men tack vare Svadilfares styrka restes murarna i rasande takt och för att hejda bygget blev guden Loke tvungen att förvandla sig till en märr och locka bort Svadilfare. Det uppdagades sedan att Loke var gravid och några månader senare föddes Sleipner. Loke är alltså att betrakta som Sleipners mor och Lokes övriga avkomlingar (Midgårdsormen, Fenrisulven, dödsgudinnan Hel och gudarna Vale och Narfe) är hans halvsyskon.
I mytologin skildras att Sleipner får vara med om många dramatiska händelser. När Odens son Hermod ska försöka hämta tillbaka den döde Balder får han låna Sleipner för att rida till dödsriket. Vid ett annat tillfälle slår jätten Hrungner vad med Oden om att hans häst Gullfaxe är snabbast, men den kappritten vinner Sleipner lätt. Vid Ragnarök kommer Oden och kanske också Sleipner att dö genom att de slukas av Fenrisulven.
Fotnot: Fotografiet överst visar en bonad av den norske konstnären Gerhard Munthe (1849-1929). Oden ses rida på Sleipner med korparna Hugin och Munin flygande ovanför. Det nedre fotografiet visar en gotländsk bildsten (Tjängvidestenen, ristad cirka år 800 e. Kr) där den åttbente Sleipner finns skildrad till höger. Stenen finns utställd på Historiska museet i Stockholm.
Mer om Sleipners märkliga tillblivelse kan du läsa här.
–
Tryckta källor:
Baeksted, Anders (1990), Nordiska gudar och hjältar, Forum
Branston, Brian (2016), Nordisk mytologi. Vikingatidens gudar och hjältar, Ordalaget
Egerkrans, Johan (2016), Nordiska gudar, B. Wahlströms förlag
Fritiofsson, Svipdag (red. 2015), Edda: Snorres Edda och den poetiska Eddan, Mimers bokförlag
I Åkers bergslag i Södermanland ligger Skottvångs gruva. På platsen bröts en gång den järnmalm som försörjde gjuteriet vid Åkers styckebruk, där kanoner tillverkades till både Sveriges och andra länders försvar (stycke=kanon). Här utvecklades tekniken med räfflade eldrör, vilken gav kanonerna längre skottvidd och högre precision. Efter att kanongjutningen upphörde på 1800-talet tillverkades spisar, husgeråd, plogar, staket och mycket annat.
Brytning i gruvan finns dokumenterad från 1500-talet, men har kanske pågått betydligt längre tillbaka. Tiotusentals ton malm har här tagits ur berget innan verksamheten stängdes 1921. Gruvområdet stod därefter övergivet fram till 1950-talet, då en familj bosatte sig i närheten och började iordningställa platsen för besökare. Den gamla gruvan blev snart ett populärt utflyktsmål och turistströmmen växte. Nu ägs gruvan av Åkers kronopark och inom området bedrivs kulturverksamhet av Östra Sörmlands Gruvförening.
Idag är de flesta av gruvans många öppningar vattenfyllda. Det äldsta gruvhålet, Porthålsgruvan, löper nära 300 meter ner i berget var en gång Sveriges djupaste gruva. En gruvlave har restaurerats och i den gamla smedjan finns ett museum som berättar gruvsamhällets historia. Ett mindre vandrarhem finns på platsen och ett gammalt maskinrum har gjorts om till restaurang. 2015 invigdes en ny smedja i kulturbyn, där det nu går att se hur järnsmide går till. För den hugade hålls smideskurser.
Ett återkommande arrangemang som brukar locka stor publik är den årliga tändningen av kolmilan. Kolning var en viktig del av järnproduktionen, då stora mängder träkol krävdes för att smälta järnet. Varje torpare i bruksområdet fick kola tre eller fyra milor varje höst som en del av sitt arrendekontrakt och när isarna lagt sig kördes kolet i släde ner till bruket. Än idag går rester av kolbottnar och gamla kolarkojor att hitta i skogarna i Åkers bergslag. Nu bevaras kunskaperna om kolningsprocessen genom att gruvföreningen sammanställer och sköter milor enligt gamla metoder. Det kol som blir resultatet bjuds ut till försäljning.
Utanför gruvområdet, en kort bilfärd bort, finns den välbevarade bruksmiljön med byggnader från 1700- och 1800-talen. Här ligger Åkers herrgård, disponentvilla, stallbyggnader och mejeri. Herrgården och den intilliggande parken är privatägda, men i övrigt är området tillgängligt för allmänheten. Ovanpå masugnen från 1795 finns nu bruksarkivet och i det gamla sädesmagasinet har ett bruksmuseum iordningställts.
Sammantaget utgör gruvan och bruket spännande besöksmål med mycket att berätta om en svunnen tid. De ålderdomliga miljöerna ramas in av Åkers bergslags vilda natur och förbi löper den vackra Sörmlandsleden för den som vill utforska landskapet till fots. Här är det lätt att tillbringa ett par dagar för att insupa atmosfären och lära sig mer om ett speciellt stycke kulturhistoria. På ett par mils avstånd finns de charmiga städerna Strängnäs och Mariefred, som båda har mycket att erbjuda sina besökare och är väl värda att utforska för den som befinner sig i närheten.
–
Tryckta källor:
Ottosson, Mats; Ottosson, Åsa (2008), Upplev Sverige. En guide till upplevelser i hela landet, Bonnier Fakta
Skottvångs gruva – kulturhistoria mitt i Sörmland. Häfte som distribueras av gruvföreningen.
Sjölivet var förr förenat med många faror. I den osäkra miljön behövdes system att lita på och regler som skapade en känsla av kontroll över det farliga. Samtidigt fanns ett behov av att försöka styra och få makt över det många gånger nyckfulla fisket; god eller dålig fångst var en central fråga, som kunde vara avgörande för hela familjers försörjning. Med tiden blev folktron kring fisket mycket rik och kom att prägla både det småskaliga husbehovsfisket och den yrkesmässiga fiskenäringen. Ritualer, tabun och övernaturliga uppfattningar växte fram och blev en del av den speciella fiskekulturen.
Ritualerna som syftade till god fångst började redan när fisketuren planerades. Innan man gav sig ut gällde det att vara försiktig och säkrast var att inget berätta om den planerade utfärden. Om någon önskade lycka till kunde effekten bli den motsatta. I sådana fall gällde det att spotta tre gånger över vänster axel för att bryta oturen.
Att möta någon på vägen ut till en fisketur ansågs vara olycksbringande. Vissa kvinnor var särskilt illavarslande och skulle man ha oturen att springa på någon av dem kunde man lika gärna vända om. Alla fruntimmer var dock inte lika fördärvliga — det fanns ”turkäringar”, som kunde få fiskelyckan att öka. Vilka som var vilka fick erfarenheten avgöra.
Ombord på båten gällde det att uppföra sig enligt särskilda regler. Man skulle inte prata högt och den som visslade ombord kunde locka till sig både oväder och djävulen. Jordbruk och andra sysslor som skedde på land skulle inte omnämnas. Ord som inte fick användas var ”katt”, ”häst” och ”präst”. Om man hade glömt något i land skulle man undvika att vända om för att hämta det — en sådan ”vändresa” förde otur med sig.
Särskilda åtgärder kunde bringa tur över fisket. Att kasta en näve ärtor i sjön gav god fiskelycka. Ibland lästes ramsor för att få fisken att nappa. Ett exempel kan vi få från en nedteckning efter Kristoffer Gavelin från Bäsksjö i Vilhelmina 1934:
Då jag är ute och met eller drar draget, så brukar jag läsa: ”Abbar snok, kom och ta min krok, så få jag gå hem och kok.” Då brukar fisken nappa på kroken.
Man behövde också se upp med vem och vad man tog ombord på fiskebåten. Att bjuda ombord kvinnor eller präster kunde fördärva fisket. Efter sådana besök var det nödvändigt att skura båten ren innan man åter gick ut till sjöss. Inget av rönn fick tas ombord, medan föremål av hassel istället kunde bringa lycka. Vissa maträtter hörde fastlandet till och skulle inte tas med på skutan; hit hörde äggrätter och ibland mjölmat.
Skulle fisket inte ge förväntad utdelning analyserades omständigheterna noga. Ofta sågs samband och kopplingar, som blev till grund för nya tolkningar och handlingsmönster. En utbredd föreställning i södra Sverige var att man aldrig borde fiska på en torsdag eller fredag. I Norrland var det istället förbjudet att fiska på söndagar, men om bakgrunden var vidskeplig eller religiös är svårt att avgöra. Inte heller skulle man måla båten grön — då skulle fisket bli dåligt.
Bråk i samband med fisket var oacceptabelt och många nedtecknade berättelser skildrar hur goda fiskevatten blivit förstörda av bråk om fiskerätten. Josefina Lindkvist i Lycksele berättar i en uppteckning 1936:
Nedanför en by som heter Ålavan finns en liten vik där det för 20 år sedan fanns gott om ål. Några bröder ägde denna vik men blev oense om vem som skulle äga fiskerätten. Efter en liten tid började ålen försvinna. Där det förut funnits så många ålar fanns inte en enda kvar. Den allmänna tron blev den, att de som grälat om fisket fått till straff att ålen försvunnit.
När fiskeredskapen tillverkades fick man passa sig, så att ingen med ”onda ögat” såg på. Kvinnor som befann sig mellan barnafödsel och kyrktagning kunde däremot vara till nytta; i motsats till vad man kanske kunde tro, så hade de en särskild förmåga att tillverka lyckobringande fiskeattiraljer. Materialvalet kunde också påverka hur framgångsrikt fisket blev. En metkrok skulle man helst tillverka av en rostig spik från kyrkogården. Om man spottade på den tre gånger innan man agnade gav det ännu större tur.
Den som var mån fisket kunde ibland binda påsar på fiskenätens telnar. Innehållet skulle helst ha valts ut av någon vis person, som kunde räkna ut vad som behövdes. Exempelvis kunde det röra sig om jord, grus eller något annat som hämtats från kyrkogården. I folklivsarkiven finns beskrivet att ben från döda ansågs kunna öka fiskelyckan:
De var en gubbe här i byn, Jon Jonsa, som alltid hade en väldig lycka i nättingfisket. Folk påstod att han alltid bar en hand, som han tagit på kyrkogården, i barmen. Senare blev det också besannat. En gång när han var ute i nättingfisket, här nere i älven, tappade han handen, och sen den dagen var det slut med hans fiskelycka. (Berättat av Johan Larsson i Holmsund, Obbola, 1949.)
Den första fisken som fångades under en fisketur ansågs vara kopplad till den fortsatta fångsten. På vissa håll hörde det till traditionen att denna fisk skulle slängas tillbaka eller offras åt jungfru Maria. Den första fisk som fångades för året var ännu mer avgörande — den kunde påverka hela årets fångst. Gav man bort den, så gav man också bort sin fiskelycka.
Den som gav sig ut på sjön behövde ha respekt för det som fanns under ytan. Fiskets utgång kunde påverkas av övernaturliga vattenväsen, som det gällde att hålla sig väl med. På havets botten levde havsfolket, som hade makt att styra över sina vatten. Sjörået och havsfrun var två kvinnliga väsen som kunde vara antingen till hjälp eller skada, beroende på humör. I Norrland var det istället vittran man riskerade att möta under fisket. Att slänga en slant i vattnet kunde blidka dessa väsen, så att de såg till att fisken nappade. 1934 berättade hemmansägare Karl Olsson i Knaften utanför Lycksele:
Två karlar här i byn, Karl Olsson och Erik Anton Persson, tala om, att de i sin ungdom en gång köpte sig fisk av vitra. De hade hört talas om detta förr och trodde inte alls på det. De metade i en tjärn bortom Storholmen och fingo inte ett napp. Så kastade de ned 14 öre och sade, att de ville ha abbarn för ett öre stycket. Genast fingo de fjorton vackra abborrar, men så var det åter omöjligt. Än en gång kastade de ner i tjärnen några ören, och återigen, fingo de precis så många fiskar som örenas antal varit.
Ibland berättas att havsfrun eller sjörået sökt kontakt med fiskare och förälskat sig i dem. Dessa män fick då uppleva den största fiskelycka man kan tänka sig. Rået kunde också styra vädret och se till så att fiskaren alltid hade god vind. Men det gällde att vara på sin vakt — om hon blev besviken eller missnöjd kunde hon försöka sänka fartyget eller ta all fiskelycka med sig för alltid. För att skrämma bort henne kunde man slänga fiskekniven mot henne eller visa upp ett föremål av metall. Metallföremål var också bra till att hålla gastar och troll borta. Om fiskaren misstänkte att sådana onda väsen hade smugit sig ombord kunde han gå runt utmed relingen och skära i luften med en kniv. Hästskor kunde hängas på stormasten eller vid ankarspelet. Det hände även att båtbyggare lade ett par silvermynt under masten för att skydda fartyget.
Andra folktroväsen kunde skydda fiskarna och vaka över dem. Tomten kunde hålla till i fiskebodar och med olika tecken varna för annalkande fara. Om tomten började föra väsen visste man att det blåste upp till storm. Framför allt gällde det om han smällde i fönsterluckorna. På vissa fartyg fanns ett skeppsrå som kunde varna om olycka var i antågande. Om skeppsrået lämnade båten var det ett mycket dåligt omen.
Den som ville vara säker under fisketuren och värna fiskelyckan hade således mycket att tänka på innan han gav sig ut. Än idag lever många äldre föreställningar kvar och har satt spår i traditionerna kring hur fisket görs, men om de gamla sederna fortlever av hävd och vana eller om tron på de magiska krafterna finns kvar ska vi kanske låta vara osagt.
Fotnot: Bilden överst visar en skildring av laxfiske hämtad ut Olaus Magnus bok Historia om de nordiska folken från 1555. Den infällda bilden visar sikfiske med håv i Kukkolaforsen i Torne älv.
–
Tryckta källor:
Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms
Ejdestam, Julius (1992), Svenskt folklivslexikon, Rabén och Sjögren
Detta har bl.a. manifesteras genom att folkmassan, när en polis träffats och skadats, gemensamt stämt upp i ett jubel över den effekt som deras agerande har fått. Ett sådant beteende är för tingsrätten djupt skrämmande. Att människor i vårt samhälle kan uppvisa en sådan fullständig likgiltighet för andra medmänniskors liv och hälsa är svårt att förstå. Dessutom gentemot människor som enbart utfört ett arbete som i grund och botten syftar till att skydda dem och i detta fall deras demokratiska rättigheter.
– Örebro tingsrätt i en dom rörande de så kallade påskupploppen tidigare i år, då Rasmus Paludan brände koraner i Sverige.
Perspektiv 2:
Muslimer accepterar inte ens att någon förolämpar vår herre jösses. Det är ju en helt annan kultur.
– Uppsalaimamen Ghassan Allahham i en intervju i Bulletin, där han svarar på varför människor inte agerar som under påskupploppen när Bibeln, Talmud eller andra religiösa böcker bränns.
Kulturminnet 