Vid Ölanda kapell utanför Istrum i Västergötland finns en gravhäll från 1000-1100-talet, som i folkmun kommit att kallas ”Kettil Runskes grav”. Det lock som en gång täckt hällen är numera försvunnet, men sidostyckena finns kvar (bild ovan). Denna grav är ett av de spår sagde Kettil Runske ska ha lämnat efter sig i vårt land; flera andra gravar har utpekats som hans vilorum och vid Kumlaby på Visingsö går det att se ett hål i marken, som förknippas med en berättelse om honom. Att historierna om Kettil Runske en gång varit välspridda och omtyckta behöver nog ingen tvivla på, men idag är han inte lika omtalad. Nedan återges delar av legendfloran kopplad till honom.
Enligt sägnerna var Kettil Runske en forntida trollkarl, som skaffade sig särskilda förmågor genom att stjäla tre runkavlar från asaguden Oden. Kettils övernaturliga krafter blev därmed så stora att Oden aldrig lyckades återta kavlarna. Oden ska först ha sökt upp Kettil i sällskap av två vargar för att hämta stöldgodset, men Kettil använde då en av kavlarna till att fjättra vargarna med trolldom. För att få dem fria blev Oden tvungen att låta Kettil behålla kavlarna till nästa dag. Oden dök då upp tillsammans med en väldig tjur, vars enorma styrka fick alla skogens träd att falla till marken. Men inte heller tjuren rådde på Kettil, som använde nästa kavel till att binda dess ben. Påföljande dag återvände Oden tillsammans med ett sjörå, som Kettil genast lyckades binda med hjälp av den tredje runkaveln. Förargad uppmanade Oden honom att släppa rået fritt, men Kettil vägrade och hänvisade till att Oden då skulle låta henne skada honom. Oden blev därför tvungen att lova att dra sig tillbaka och så blev runkavlarna kvar hos Kettil. Namnet ”Runske” betyder just ”runkunnig” och åsyftar Kettils förmåga att använda runorna i magiska syften.
Under sin mest aktiva tid verkar Kettil främst ha vistats i trakterna kring Vättern, inte minst på Visingsö. På ön levde, enligt sägnen, två mäktiga konungar, en vid Näsbo i söder och den andra på Borga slott i norr. De båda kungarna tvistade om marken och då de inte kunde komma överens bestämde sig Näsbo-kungen för att dela ön mitt itu med hjälp av en trollkarl. Han sände en förfrågan till Gilbertil från Ölmstad i Östergötland, som tidigare varit Kettils lärjunge. Gilbertil åtog sig uppdraget och satte igång med att gräva en djup grav genom ön.
Arbetet med att dela ön fortskred och snart hade Gilbertil grävt upp ett stort hål rakt ner i underjorden. När konungen på Borga blev varse detta försökte han förgäves få Näsbo-kungen att upphöra med sitt tilltag. När denne vägrade sände Borga-kungen bud efter Kettil Runske, som var bosatt i Habo vid Vätterns västra strand. Kettil följde med kungens budbärare på båten tillbaka till Visingsö. Han var osynlig för besättningen, men de märkte hans närvaro genom att båten tyngdes ner ända till vattenytan. När båten närmade sig Borga slott blev farkosten plötsligt lättare och de kunde förstå att Kettil hade lämnat dem.
Gilbertil hade just hunnit nå Kumlaby, ungefär halvvägs genom ön, när Kettil fick jorden att rämna över honom och befallde honom att sluta med grävningen. Gilbertil vägrade lyssna och mötte istället Kettil med spott och hån. Kettil slängde då en runkavel mot honom och när Gilbertil fångade upp den märkte han att händerna inte kunde släppa taget. För att komma loss försökte han bryta sönder kaveln med fötterna, men då fastnade även dessa. I vredesmod försökte han då bita sig fri, varpå även tänderna fastgjordes i kaveln. När han på detta sätt var bunden till händer, fötter och mun kastade Kettil ner honom i det djupa hålet på Kumlaby äng, där han blev kvar. Enligt sägnen ska förtrollningen släppa och Gilbertil komma ut ur hålan först när det gått lika många sekler som en kohud har hårstrån.
På så vis räddade Kettil Visingsö från att delas mitt itu. Hålet i marken är nu fyllt med gyttja, men går än idag att se och kallas fortfarande för ”Gilbertils håla”.
Berättelsen om Kettil Runske nedtecknades av historikern Olaus Magnus i verket Historia om de nordiska folken redan år 1555. I Olaus Magnus version lät Kettil fjättra Gilbertil i en grotta, som ska ha uppstått i berget i samband med grävningen. Grottöppningarna är nu tilltäppta av rasmassor, men enligt Olaus Magnus ska grottan under 1500-talet ha varit ett besöksmål för äventyrliga turister som hoppades få se Gilbertil därinne. De stinkande och kvävande dunsterna i grottan fick emellertid de flesta att vända om.
Med tiden har Kettil Runske omtalats i flera andra sammanhang och tagit plats i myter och sägner runt om i landet. Ibland har han beskrivits som en jätte och ska vid ett tillfälle ha vandrat över Vättern omslingrad av ålar. I en uppteckning från Jämtland 1635 beskrivs att det omtalade sjöodjuret i Storsjön ska ha bundits vid sjöbottnen av Kettil Runskes runor. Ibland hävdas att Kettil härstammar från Kettilsås utanför Vetlanda och att han ska vara begraven i någon av områdets forntida gravar.
–
Tryckta källor:
Hofberg, Herman (1896), Genom Sveriges bygder: Skildringar af vårt land och folk, Albert Bonniers förlag
Hofberg, Herman (1882), Svenska folksägner med teckningar af svenska konstnärer, Fr. Skoglunds förlag
Jag har de senaste veckorna läst boken Saknad: På spaning efter landet inom oss av Katarina Barrling och Cecilia Garme. (Det har jag tidigare berättat lite kort om här.) Där har jag fått möta ett nytt perspektiv på de omtumlande förändringar som präglat 2000-talets Sverige. Författarna har valt att – mycket försiktigt och med stor känslighet för samtidens ömmaste punkter – lyfta fram den saknad många svenskar nu upplever efter det Sverige som inte längre finns. Samhällets omstöpning har gått så fort och fått så omvälvande konsekvenser att en stor skara människor nu känner sig främmande i sin nya vardag. Det välbekanta och hemtama är borta och har ersatts av något nytt, som inte alltid upplevs som positivt. Folkhemmet har fått maka på sig för att bereda plats åt mångkultur, vilket har förändrat människors livsmiljö, ibland på ett väldigt genomgripande sätt. Nu finns grupper av människor som känner hemlängtan, trots att de aldrig lämnat den plats som är ”hemma”. Många kan nog med lätthet känna igen sig i bokens skildringar av personer som på kort tid fått se sin verklighet stöpas om och nu kämpar med sina känslor inför förändringarna. Själv kunde jag under läsningens gång göra många understrykningar för att markera sådant som rörde vid något jag själv upplevt och tänkt.
Saknad är en lågmäld bok och det måste den kanske vara för att över huvud taget tas emot. Budskapet är dock brännande och jag vill rekommendera alla att läsa den. Kanske kan den bli något av en bro mellan de båda läger som de senaste åren separerats av ett växande gap av oförståelse och illvilja. Men den dämpade tonen gör samtidigt att boken inte helt ger uttryck för det som rör sig i mitt och – förmodar jag – många andras inre. Den når fram till kärnan, men vågar inte riktigt bryta in. Det finns mer att säga om det mångkulturella experiment vi alla forslats in i och som nu präglar tillvaron för många av oss. Boken skildrar inte fullt ut de upplevelser vi tvingats möta. Därför går jag nu vidare och delar med mig av mina egna erfarenheter, med lite av det eftertryck som boken avstår ifrån.
Min mentala resa i förhållande till det mångkulturella Sverige började på allvar när jag var bosatt i Göteborgsförorten Biskopsgården. Där mötte jag mångkulturen som den verkligen är, utan de förskönande omskrivningar som används i politiska promemorior och utopiska texter av Södermalmsjournalister. Det var mycket som inte fungerade, eftersom kulturgapet skapade splittring i både stort och smått. När som helst kunde människor bete sig på ett sätt som var både obegripligt och ohyfsat ur svensk synvinkel, men säkert gångbart och fullständigt logiskt i en annan kulturell kontext. Att nå samsyn var ofta en omöjlighet och respekten mellan människor var låg. Skräp slängdes överallt, högljutt stök fortsatte långt in på nätterna och att säga ifrån var förenat med risk för allvarliga repressalier. Att gå ut ensam om kvällarna var inte att tänka på. Motsättningarna mellan olika grupper var ständigt närvarande och som svensk betraktades jag med nedlåtenhet. Där jag bodde var ”svensk” ett skällsord och en kvinna som ”blivit svensk” var förtappad. När jag väl flyttade därifrån var min ståndpunkt glasklar: i detta vill jag inte leva. Jag vill leva bland människor som har mer gemensamt med mig.
Jag har inte kunnat landa i någon annan slutsats än att jag inte tror på ett mångkulturellt samhälle med den sammansättning som nu breder ut sig i Sverige. Jag har väldigt svårt att se hur kulturer med vitt skilda värderingar ska kunna skapa en samfällighet som är stabil, trygg och välfungerande. Vad är det för samhälle man kan förvänta sig när stora grupper har sekulära värderingar, samtidigt som andra vill att religionen ska styra? Hur upprätthåller man lag och ordning när synen på vad som är rätt och fel skiljer sig på högst väsentliga punkter? Hur ska vi behålla en känsla av sammanhållning när växande grupper bär med sig en kvinnosyn, hedersnormativitet och rättsuppfattning som går på total kollissionskurs med den svenska majoritetskulturens?
De senaste decennierna har vi fått se trygghet och stabilitet förbytas i oro och oordning. De röster som ges störst utrymme i samhällsdebatten framhåller ofta rasism, kvinnoförtryck och diskriminering av sexuella minoriteter som utbredda problem i majoritetssamhället, men blundar för att den värsta sortens främlingsfientlighet, misogyni och homofobi frodas i förorterna. Klansamhällena i våra förorter lever sina egna liv och vänder resten av Sverige ryggen, samtidigt som de inte drar sig för att utnyttja det svenska samhällets resurser till att odla sin särart och intolerans. Vi har nu hela områden där polisen tappat kontrollen och svensk lag inte gäller. Att utanförskapet många gånger är självvalt och bottnar i för Sverige främmande värderingssystem i kombination med ett utbrett förakt för det svenska, är något som ännu förnekas. De styrande har gravt överskattat andra kulturers vilja att försvenskas, ta till sig det svenska samhällets grundvärden och bli en del av den svenska gemenskapen.
Parallellt med detta ser vi hur välfärdsstatens skyddsnät får allt större hål. Hade det behövt vara så? Miljarder rullas in i verkningslösa integrationsåtgärder, enorma summor läggs på att hantera de våldsbrott vi läser om i tidningarna dag efter dag och en uppsjö av bidrag öses över fullt friska personer som aldrig gjort och aldrig kommer att göra ett handtag för Sverige. Vad hade dessa resurser kunnat göra för vårt land om de hade använts till vettigare ändamål? Hur hade Sverige sett ut och fungerat om våra styrande hade agerat klokare? Den frågan ställer jag mig ofta och de tänkbara svaren gör mig bedrövad när de kolliderar med verkligheten. Vi gavs något värdefullt att förvalta. Vad är det nu för framtid vi lämnar över åt kommande generationer?
Vi är många som minns en tid när skjutningar inte var vardagsmat, när Sverige tillhörde toppen av världens välfärdsliga och svenska skolor presterade högt i internationella jämförelser. Omvärlden riktade beundrande blickar mot det framgångsrika lilla landet i norr och den som utomlands presenterade sig som svensk kunde göra det med stolthet. Idag ser situationen annorlunda ut. Vi lever i den vacklande återstoden av ett välfungerande samhälle och i utomståendes ögon framträder Sverige allt tydligare som ett avskräckande exempel.
Det fanns en gång ett Sverige som på många sätt var bättre än det vi har idag. På den tiden kunde man gå ut på kvällarna utan att se sig över axeln, förstå det språk som talades på offentliga platser och räkna med att få samhällets stöd om livet plötsligt rasade. Man visste hur människorna omkring en fungerade och samspelet gick smidigt i mötena med andra. Förnedringsrån, barnrån och balkongflickor var ord som inte existerade. Det var innan vi började ta in arbetslöshet, kriminalitet, islamism och utanförskap i en omfattning som blivit omöjlig att hantera. Idag är flertalet av våra största samhällsproblem relaterade till en alltför stor invandring. Det är inga små och obetydliga värden som satts på spel när våra politiker utan närmare konsekvensanalys beslutat att öppna dörrarna och samtidigt häcklat de röster som försökt mana till eftertänksamhet. Att dessa värden i förlängningen berör starkt känslomässiga aspekter av tillvaron (trygghet, samhörighet, tillit, hemkänsla) gör förlusten mångfalt större.
Visst saknar jag det gamla Sverige, men det är inte bara saknad jag känner. Mina känslor kring den svenska samhällsutvecklingen handlar inte främst om nostalgi och trånande tillbakablickar. Här finns också alla de känslor som rivs upp av den nuvarande situationens hopplöshet och oförnuft, inte minst den alienation jag upplever när mina tankar och slutsatser placerar mig utanför den godkända åsiktskorridoren. I Saknad samlas detta känslokluster under begreppet ”ressentiment”. Det är inte oegentligt, men jag är osäker på om det fångar vidden av problemet. Jag är faktiskt rent förbannad och denna ilska är uppblandad med en stor portion förtvivlan och sorg. Jag sörjer det hemland jag kunde ha haft och som berövades mig. ”Saknad” och ”ressentiment” räcker inte riktigt. Förlusten av det Sverige som en gång var och den framtid som borde ha blivit väcker något väldigt mycket starkare än så. Jag kämpar med att hitta de rätta orden, men skulle vilja säga att jag har fråntagits en del av min identitet och mitt existentiella sammanhang, och i processen som lett fram till denna slutpunkt har jag fråntagits min värdighet som människa. Jag ser mitt hemland förödas och i åratal förbjöds jag att uttrycka upprördhet över det. Den repressiva samhällsandan har bannlyst inte bara mina åsikter om det svenska samhällets omdaning, utan även mina känslor inför det som sker. Jag har blivit en ovärdig person.
Jag har svårt att förklara hur upplevelserna av främlingskap och samhälleligt avståndstagande har påverkat mig. Ändå är jag numera en väletablerad person med hög utbildning, goda inkomster och ett välordnat liv. Hur djupt måste inte samma erfarenheter ha skurit i dem som inte har sådana yttre skyddsmurar att försvara sin självkänsla med? Hur djupt har det skurit i dem som förlorat relationer, försörjningsmöjligheter och socialt anseende för att de uttryckt en befogad oro över samhällsutvecklingen? Har de som frusit ut och nedvärderat oss ”Svärjevänner” verkligen förstått vad de har gjort?
Nu vänder vindarna och de åsikter jag (och många andra) hånats, bespottats och smutskastats för är plötsligt acceptabla och förs fram av respekterade politiker. I vanlig ordning klarar nutida svenska politiker inte av att förutse allvarliga problem innan de står skrivna som utropstecken mitt framför näsan på dem. Men det som denna gång gått förlorat går inte att återställa. Brytpunkten nåddes för länge sedan och förfallet omkring oss fortskrider. Områden som liknar Biskopsgården breder ut sig runt om i hela landet och att backa tillbaka till ett stabilare och tryggare samhälle syns omöjligt. Det som tagits ifrån oss går nu inte att ge tillbaka och kvar finns en högst befogad sorg, bitterhet, misstro, vrede och besvikelse. Jag vet inte längre vad som skulle kunna ge mig en känsla av upprättelse och tillhörighet, men en ursäkt från dem som drivit igenom den utveckling de nu själva börjat ta avstånd ifrån, skulle kanske vara en början. Men någon sådan tror jag inte är att vänta. Vårt ledande skikt må uttrycka att de varit naiva och inte sett problemen komma, men på djupet erkänna allvaret i den situation de skapat, tror jag inte de är villiga att göra. Det kostar för mycket. Den bördan får vi andra bära.
Saknaden efter det Sverige som nu blir ett alltmer avlägset minne finns där, men det är mycket mer som tynger än så. Där ger Katarina Barrlings och Cecilia Garmes bok en hel del klarhet och – faktiskt – en gnutta lindring. De känslor som många kämpar med i mångkulturens skugga sätts i ett sammanhang och görs begripliga, även om bokens finstämda tonläge ibland lägger en slöja över kraften i dem. Det är en bok jag hoppas att många vill läsa. Den är viktig, och möjligen är den ett steg på vägen mot en öppnare diskussion.
***
Mer om mina erfarenheter från Biskopsgården finns att läsa här och här.
Oljemålningen ”Midsommarfirande i Leksand” av Bengt Nordenberg. Tavlan målades 1854 och är nu utställd på Dalarnas museum.
Nedanstående text har hämtats ur boken Från slott till koja: Minnen från en flerårig vistelse i Sverige av William W Thomas Junior. Boken gavs ut 1891 och innehåller personliga observationer från författarens tid som amerikansk diplomat i Sverige.
Det är intet under, att folket i norden med fröjd och gamman firar ljusets och värmens triumftid på året, då solen stiger högst på himlen, då ljuset är segerrikt, men mörkret dukar under och flyr.
När man är ute och reser vid midsommartiden, får man i hvarje by se en majstång upprest på gräsplanen. Majstången är femtio eller sextio, stundom hundra fot hög; den är till hela sin längd klädd med ljusgröna björkqvistar samt utsirad med kransar och slingor af löf och blommor, hvilka hänga från tvärstänger, som sitta här och där, och öfverallt fladdra flaggor och vimplar i glada färger, medan från toppen den svenska blågula flaggan svajar för vinden.
På midsommaraftonen — den 23 Juni — samlas hela landtbefolkningen från när och fjärran kring majstången; och här fördrifver man tiden med musik, sång och dans hela Guds långa natten, hvilken dock i själfva verket icke är någon natt, utan en härlig rödskimrande skymning från solens sena nedgång till dess tidiga uppgång.
Då solen går ned, upptänder folket lusteldar på bergen. Det är då en ovanligt gynnsam tid att segla utefter Sveriges vestkust. Berguddarna lysa af eldar, som kasta sitt flammande sken öfver fjärdarna, och den vilda storslagenheten i de nordiska klipporna glöder i brokiga färger, som efterlemna en i minnet städse lefvande bild.
Midsommarfesten, liksom julhögtiden, härleder sig från den urgamla hednatiden, och de eldar som nu tändas på klipporna, äro endast ett återsken af de bål, som uppfördes på helgade höjder och antändes midsommarqvällen af de hedniska presterna – ”bleka gubbar med silfverskägg och med flintknif i hårda händer”; och dessa bål tändes långt tillbaka i tidens gryning till ära för solguden, den milde, sköne och strålande Balder, ty midsommaren var tiden för ljusets seger öfver mörkrets makter.
Utanför Filipstad i Värmland, vid sjön Yngen, finns naturreservatet Högbergsfältet. Förutom en ovanlig flora finns här lämningarna efter ett speciellt stycke kulturhistoria, som satt påtagliga spår i landskapet. Den gruvdrift som tidigare bedrevs i området har gjort marken fullständigt perforerad av hål och gångar. Nu återerövrar naturen sakta gruvområdet och det landskap som vuxit fram är mycket säreget.
Det är inte känt när järnbrytningen på Högbergsfältet startade, men kanske sträcker den sig tillbaka till 1600-talet. Gruvorna stängdes 1906, men kvar finns femton gruvhål, slagghögar och ruiner efter gruvdriftens anläggningar. Här finns också resterna av enkla bostäder, en gravplats och ett litet kapell. Den uppmärksamme kan urskilja gamla odlingslotter. En minnessten över Värmlands första organiserade gruvstrejk 1869 går också att se.
Den kanske mest spännande upplevelsen i reservatet är att gå in i den horisontella gruvgången ”Tilas stoll”. Gruvorten (stollen) började drivas 1767 av två gruvdrängar från Sala och har uppkallats efter malmgeologen Daniel Tilas. Man får akta huvudet, för den 25 meter långa gången har lågt i tak och höjden varierar förrädiskt. En ficklampa är bra att ha. Den som tar sig igenom kommer ut i ett brytrum inne i berget, där gruvdriftens håligheter i kombination med den inväxande naturen skapar en trolsk stämning (bild ovan).
Även naturvärdena gör Högbergsfältet till ett sevärt besöksmål. Från Högberget bjuds en vacker utsikt och den kalkhaltiga berggrunden bidrar till ett speciellt växtliv med flera orkidéarter. Under sensomaren blommar den vackra och sällsynta orkidén purpurknipprot och den ovanliga lilla ormbunken murruta har fått fäste i sprickor och skrevor.
–
Tryckta källor:
Ottosson, Mats; Ottosson, Åsa (2010), Upplev Sverige. En guide till upplevelser i hela landet, Bonnier Fakta
Just nu läser jag boken Saknad: På spaning efter landet inom oss av Katarina Barrling och Cecilia Garme. Jag börjar närma mig slutet och har under läsningens gång fått många nya tanketrådar som jag känner att jag vill spinna vidare på. För första gången har jag fått läsa djuplodande texter som beskriver de känslomässiga aspekterna av Sveriges omvandling till ett mångkulturellt samhälle. De senaste decenniernas stora migration, främst från länder vars kulturer avviker kraftigt från den svenska, har på många platser stöpt om tillvaron på ett mycket påtagligt sätt. Runt om i landet finns nu grupper av människor som inte känner igen sig i sin nya vardag och upplever ett slags hemlängtan till ett samhälle som inte längre finns.
Jag kan inte minnas att jag någonsin tidigare stött på just detta perspektiv: att svenska folket hyser en saknad över värden som tappats bort i mångkulturpolitikens kölvatten och att denna saknad är både naturlig och legitim. För mig, som många gånger upplevt just detta främlingskap inför det nya, känns boken som en bekräftelse på att även jag som svensk har rätt att tycka om och vilja bevara den kultur och det samhälle jag vuxit upp i och kommit att betrakta som min naturliga hemvist. Migrationsdebatten har hittills främst handlat om rent praktiska problem — som bostadsbrist, arbetslöshet, kriminalitet och sjunkande skolresultat — samtidigt som de existentiella och känslomässiga aspekterna har utelämnats. Kanske är det typiskt för det förnuftsbaserade och ingenjörsmässiga svenska samhällsbygget, men i frågor som rör mångkultur innebär det att betydelsefulla och starkt laddade värden då förbises.
Det finns säkert anledning för mig att återkomma till bokens innehåll fler gånger och dela med mig av tankar den väckt. Samtidigt känner jag att jag redan nu vill rekommendera den till alla som kämpar med att förstå de slitningar — både nationella och personliga — som vaknat under de senaste decenniernas omvälvande samhällsförändringar. Nedan lyfter jag några tänkvärda citat ur boken, som kanske kan väcka intresse för fortsatt läsning.
Alla som varit på en resa vet att man kan längta hem ibland. Hemlängtan är inte lika stark för alla, men de flesta har någon erfarenhet av den. Saknaden efter sitt hem.
Saknad — det är vad den här boken handlar om. Skillnaden är att här har det inte skett någon resa — det är ”hemma” som har förändrats. Och hemma är Sverige.
***
Men det nya samhället innebär ett nytt Sverige, i stort och smått. Det handlar om synen på staten och samhället. Om relationen mellan män och kvinnor. Om barnuppfostran, förväntningar på grannar, om synen på religion och arbete. Det handlar om kultur och språk. Kort sagt: om det mesta.
***
Det handlar inte bara om att känna saknad efter ett Sverige som det var förr. Vi ser också det vi kallar kollektiv saknad. När Sverige, som vi är vana att uppfatta som välordnat, omhändertagande och säkert, inte riktigt framstår så längre. Har Sverige överskattat sin förmåga att skapa ett välfungerande mångkulturellt samhälle?
***
En granskning som Riksrevisionen gjorde av regeringens konsekvensanalyser inför tjugosex migrationspolitiska propositioner åren 2004-2015 påvisade betydande brister. Bland annat har regeringens konsekvensanalyser saknat ”ekonomiska analyser, trovärdiga skattningar av antalet asylsökande samt beskrivningar av hur förslagen påverkar människor, myndigheter, kommuner och landsting”. Det var med andra ord mycket som saknades i konsekvensanalyserna. Och de regeringar som berörs tillhör både politikens vänster- och högersida. Makthavarna kan försvara sig med att det står kritiker fritt att göra sig hörda. De behöver naturligtvis inte instämma i den kritik som framförs eller göra som kritikerna anser att de bör göra. Men det splittrar samhället om signalerna om vad som är rätt åsikter är så starka att den som tycker annorlunda håller tyst, biter ihop och sörjer.
***
Sverige är ett land som verkar ha svårt att tala om ”svensk kultur”, inte minst beståndsdelen värderingar. Svenskar verkar till och med ha svårt att upptäcka att denna kultur finns — ända tills något bryter mot den. Då märks den desto mer.
***
När Sverige mycket snabbt fick en mycket stor befolkningsökning med många människor från andra kulturer och med andra språk, så var det en stor förändring. Men den syntes inte överallt. I många orter, stadsdelar och kommuner, märkte man ingenting alls. I andra orter, stadsdelar och kommuner blev förändringen oerhört stor. Så stor att de som bodde där från början kan drabbas av hemlängtan fastän de är hemma. Det är lite märkligt att det blev så i ett land som Sverige. En av de starkaste värderingarna i Sverige är ju jämlikhet. Flyktingmottagandet är ett gemensamt nationellt åtagande, som man skulle ha kunnat förväntat sig att befolkningen skulle ha delat upp mellan sig. Men så blev det alltså inte. Som en följd fick vi verklighetsbilder som skiljer sig så mycket åt att det ibland känns som om vi inte lever i samma land. Men att påtala det här, på de ställen där förändringen blev stor, är svårt. Det är som om människors känsla av förlust på de här platserna inte riktigt räknas.
Sommaren 1999 hade SVT rest till Gotland för att göra ett reportage om de fornlämningsstölder som ofta drabbar ön. Filmningen skulle genomföras på gården Spillings i Othem, dit namnkunniga personer hade hämtats för att demonstrera hur marken söks av med metalldetektor. Flera metallfynd hade tidigare gjorts på samma åker och under filminspelningen hittades några bronssmältor. Efter att TV-teamet lämnat platsen gjordes emellertid betydligt mer spektakulära fynd. I nära anslutning till varandra påträffades tre stora depåer av metallföremål och när allt tagits upp visade det sig att man hittat den största vikingaskatten någonsin: hela 76 kilo silver fanns gömt i marken!
När Spillingsskattens fyndplats undersöktes arkeologiskt avslöjades flera intressanta omständigheter. Stenskodda stolprader i jorden visade för att föremålen legat i ett hus från vikingatiden, där de gömts i marken under husets golv. Två av depåerna utgjordes av silverföremål, medan den tredje bestod av bronsartefakter. En riklig förekomst av träflisor bland fynden gjorde det troligt att de förvarats i trälådor. I anslutning till bronsfynden hittades beslag, nitar och en avancerad låsanordning, som föreföll ha suttit på en kista. Några av mynten verkade ha legat i säckar som tidigare innehållit salt; mynten hade fått svåra korrosionsskador.
Totalt innehåller Spillingsskatten över 14 000 mynt och hundratals smycken. Det rika innehållet vittnar om gotlänningarnas utbredda kontakter med omvärlden under vikingatiden. Mynten har präglats på ett sjuttiotal olika platser runt om i världen och cirkulerat länge innan de grävts ner. Vanligast är arabiska dirhemer, men bysantinska mynt och så kallade Hedebymynt från Danmark finns också representerade. Många av mynten är uppdelade i mindre bitar, vilket visar att det främst var den ingående metallmängden som var intressant som betalningsmedel. Det äldsta myntet är från 539 och det yngsta präglades 871, vilket ger en fingervisning om skattens ålder. Fortsatta utgrävningar har visat att människor sedan fortsatte leva på platsen i flera hundra år utan att upptäcka gömmorna i marken.
Bland smyckena dominerar armbyglar, men även fingerringar, halsringar och spännen förekommer. I flera fall är de mycket fint ornerade och av stilen går att se att många har tillverkats på Gotland. Andra har troligen har importerats från Baltikum.
Idag finns Spillingsskatten utställd på Gotlands museum i Visby, där den visas upp i ett eget utställningsrum. Många besökare häpnar nog inför det rika innehållet. De som en gång bott på gården i Spillings och gömt undan skatten under sitt golv måste ha varit mycket förmögna. Kanske kommer fortsatta arkeologiska undersökningar i närområdet att ge oss ytterligare kunskap om vilka de var och hur de kunde samla sin väldiga rikedom.
Fotnot: Bilden visar en del av Spillingsskatten i Gotlands Fornsal.
–
Tryckta källor:
Lihammer, Anna (2016), Arkeologiska upptäckter i Sverige, Historiska Media
I äldre tiders bondesamhället var namnvalet en viktig procedur som krävde både eftertanke och försiktighet. Namnet stod i nära relation till personen och kunde berätta om både släktskap och gårdstillhörighet. Ofta ansågs det bäst att uppkalla ett barn efter någon avliden släkting; annars kunde det hända att de döda inte fick ro i graven. Att ge barn namn efter en levande anhörig var däremot inte lyckosamt — då kunde den som lånade ut sitt namn drabbas av vantrivsel.
I den svenska folktron ansågs en persons namn ha en magisk koppling till bäraren. Om onda väsen eller trollkunniga människor fick kännedom om någons namn kunde de utnyttja kunskapen till att få makt över individen. Av denna anledning var det vanligt att hålla ett barns namn hemligt fram till dopet, för att barnet skulle vara kristnat och på så vis ha visst beskydd mot onda krafter när namnet blev känt. Om ett barn växte dåligt eller blev sjukt kunde det hända att föräldrarna valde att byta barnets tilltalsnamn för att bryta de onda krafternas makt. I regel fick barnet två eller flera namn vid dopet för att ett eventuellt namnbyte skulle gå lätt.
Även vuxna fick vara återhållsamma med att lämna ifrån sig sitt namn i onödan. Ute i skogarna, där övernaturliga väsen tänktes hålla till, skulle man helst låta bli att ropa på någon med tilltalsnamnet. Skulle man stöta på vättar, troll eller älvor gällde det att undvika att presentera sig. Bland våra svenska folksägner finns flera exempel på att personer räddat sig från att hamna i magiska väsens våld genom att kalla sig för ”Själv”. Samtidigt gällde förhållandet även i andra riktningen, så att den som fick reda på ett väsens namn kunde bryta dess övernaturliga kraft. I våra folksagor berättas ofta om personer som lyckats frigöra sig från onda väsen genom att lista ut vad de heter. Sägentraditionen innehåller också flera exempel på att jättar som hjälpt till vid kyrkobyggen blivit lurade på sin lön genom att någon klurat ut deras namn. En människas namn kunde också användas till att bryta förtrollningen när någon drabbats av trolldom. Om man misstänkte att en person var mara eller varulv kunde det räcka att tilltala honom eller henne med dopnamnet för att förbannelsen skulle hävas.
Fotnot: Bilden visar målningen ”Modigs Greta och Lill Modigs Erik” av Emerik Stenberg. Tavlan finns på Dalarnas museum.
–
Tryckta källor:
Norlind, Tobias (1912), Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, Bohlin & Co
Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö. Hur vi tänkt, trott och trollat, Prisma
Idun och Brage i en målning av Nils Blommér (1816-1853).
Brage är skaldekonstens gud i den nordiska mytologin. I de mytologiska skrifterna omnämns han sparsamt och hans karaktär framträder därför inte tydligt. Snorre beskriver honom som vis och vältalig, med en enastående poetisk förmåga. Inte bara ska han vara skicklig på att skalda, utan han ska även vara en förfaren mytberättare. Ibland uppges att han har runor skrivna på tungan. Namnet Brage betyder ”den förträfflige” och associeras till ord som ”bragd” och ”bragelöfte”.
Till Brages främsta uppgifter hör att skalda kväden över betydelsefulla händelser, så att de blir ihågkomna. Tillsammans med valkyriorna välkomnar han hjältar som anländer till Valhall och skaldar hyllningsdikter till deras ära. Brage kan också åkallas av den som själv vill kunna utöva skaldekonst.
Brage är son till Oden och jättinnan Gunnlöd. Liksom sin far beskrivs han som storskäggig och kanske är det efter fadern som han ärvt sin förmåga till ordkonst. Brages hustru är ungdomens gudinna Idun och tillsammans ska de ha flera barn, men Eddalitteraturen nämner dem inte vid namn.
På grund av likheterna har vissa historiska forskare velat koppla Brage till skalden Brage Boddason (”Brage den gamle”) som ska ha levt i Norge på 800-talet. Han är den äldste nordiske skald som är känd vid namn och har lämnat efter sig bevarade verk. Källorna vittnar om att han varit hovskald åt flera kungar och hövdingar. Vissa menar att Brage Boddason under sin livstid rönte sådan uppskattning att han efter sin död kan ha upphöjts till gudarnas skara och getts en plats i mytologin.
–
Tryckta källor:
Baeksted, Anders (1984), Nordiska gudar och hjältar, Forum
Fritiofsson, Svipdag (red. 2015), Edda. Snorres Edda och Den poetiska Eddan, Mimer bokförlag
Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i eddans gudavärld, Rabén och Sjögren
Trefaldighetskällan vid Lövmarken i Söderbärke socken (Dalarna) på trefaldighetsafton 1908. Bilden är ursprungligen ett foto av A. Hultgren (Nordiska museet, CC BY-NC-ND) och publicerades i en bok av etnologen Tobias Nordlind 1912.
Att källor kan ha magiska krafter eller innehålla hälsobringande vatten är en föreställning som går mycket långt tillbaka. Redan under forntiden utfördes offer vid källor som betraktades som heliga. Källkulten upprätthölls sedan under medeltiden, då vissa källor kom att knytas till katolska helgon. Efter reformationen levde föreställningen om källornas helande krafter kvar inom folkloristiken och källdrickande utfördes under ceremoniella former vid särskilda tidpunkter på året.
I Götaland uppsöktes källor främst på midsommarafton, medan det i norra och mellersta Sverige var sed att besöka en källa på trefaldighetsafton. Vid dessa tidpunkter ansågs källvattnet vara särskilt verksamt, framför allt mellan midnatt och soluppgång. I det gamla bondesamhället var trefaldighetshelgen, sju dagar efter pingst, en av sommarens stora högtider. Ofta gjordes källplatsen iordning dagarna före firandet och fungerade sedan som samlingsplats för ungdomen under sommartiden. På 1800-talet började man dansa och leka i samband med källdrickningen och källorna smyckades med lövruskor och blommor. Fyra björkar kunde ställas runt källans öppning och topparna bindas samman till valv. Ibland hängdes en midsommarkrans i valvets mitt och källans kanter kunde dekoreras med granris. Det var inte ovanligt att fest och dans arrangerades på en närliggande gård.
En midsommarkälla eller trefaldighetskälla skulle helst ha sitt utlopp norrut; norr betraktades som det ondas hemvist, så då kunde källvattnet föra bort sjukdom och krämpor. Exempelvis ansågs källvattnet kunna bota lamhet, ögonsjukdomar och sår. Bästa vattenmängd för läkande effekt var sju klunkar. Även att tvätta sig i källans vatten ansågs ha botande verkan och var ett sätt att få hälsa under det kommande året.
Särskilda källor fungerade året runt som offerplatser, där besökarna kunde lämna gåvor i hopp om hälsa eller lycka. Det gällde inte minst de källor som tillskrivits helgonen Sankt Olof eller Sankt Erik. Längs den gamla pilgrimsleden till Nidaros finns flera Olofskällor, där människor i århundraden lämnat offergåvor. Vanligt var att offra föremål av metall, som småslantar och nålar, men även matoffer förekom.
Sankt Sigfrids källa i Husaby, som betraktas som Olof Skötkonungs dopkälla, ansågs förr ha helande och undergörande krafter.
Under 1600-talet gavs källorna ett nytt sammanhang, då det blev vanligt i samhällets övre skikt att dricka brunn. Att vistas en tid på en brunnsort för att inmundiga stora mängder brunnsvatten sågs som en hälsokur och rekommenderades mot migrän, ledvärk och letargi. Under 1800-talet kulminerade brunnsvistelsernas popularitet, för att sedan avklinga vid 1900-talets mitt. Källornas och brunnarnas roll i den moderna kulturen är mindre framträdande och har kanske mest kulturhistorisk betydelse.
Berättat om offerkällor
Maj och juni äro källornas tid. Då drickes hälsa och lycka ur källor, som på ett eller annat sätt anses heliga. Vanligen är trefaldighetssöndagen källornas dag, men undantagsvis äfven Kristi himmelsfärdsdag. De källor, som helgats åt vissa medeltida helgon, besöks på helgonets egen dag, så t. ex. Erikskällor på Eriksdagen d. 18 maj, Olofskällor på Olofsdagen d. 29 juli. Källor med nordrinnande vatten ansågos särskildt kraftiga. Hela natten tillbringas ofta vid källan sittande på stockar och stenar eller liggande i gräset. Då och då dricker man ur källans vatten, och det hela afslutas vanligen med dans på någon närliggande bondgård. Stundom offras äfven i källan.
– Ur Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning av Tobias Norlind (1879-1947)
Bondfolket i Östergötland fara mest alla om midsommarsnatt till någon god (ofta oduglig) källa, där de dricka, menandes då bliva fri från varande och tillkommande sjukdomar såsom ängelen vid Betesta hade rört vattnet, men verkeligen mer att divertera sig med jocos varios; sätta sig i buskar med sin käresta. Somliga taga vatten med sig hem.
– Ur Diaeta naturalis av Carl von Linné (1707-1778)
–
Tryckta källor:
Berg, Gösta; Idestam-Almquist, Bengt; Beckman, Birger; Munthe, Gustaf (1947), Det glada Sverige: våra fester och högtider genom tiderna, Natur och Kultur
Ejdestam, Julius (1992), Svenskt folklivslexikon, Rabén och Sjögren
Norlind, Tobias (1912), Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, Bohlin & Co
Kulturminnet 