Regalskeppet Äpplet ska nu utforskas

Kanonport på Äpplets övre batteridäck. Foto: Jim Hansson, Vrak/SMTM, CC BY 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by/4.0, via Wikimedia Commons

Regalskeppet Äpplet var ett av de två stora örlogsfartyg som byggdes på uppdrag av Gustav II Adolf under 1620-talet. Det andra var Vasa, som ju inte kräver någon närmare presentation. De båda skeppen konstruerades av samma byggmästare och byggdes på samma varv, men hade lite olika proportioner. Hur det gick för Vasa vet vi, medan Äpplet inte har tilldragit sig något större intresse. Nu har emellertid Äpplets skeppsvrak identifierats och det finns anledning att titta lite närmare på dess historia.

Det var i december 2021 som marinarkeologer från Vrak – Museum of Wrecks (ett av de museer som ingår i myndigheten Statens maritima och transporthistoriska museer) hittade ett stort skeppsvrak utanför Vaxholm. Under våren genomfördes marinarkeologiska undersökningar och träprover samlades in för analys. För ett par veckor sedan kom resultatet: det är Äpplet som hittats på Östersjöns botten.

Äpplet sjösattes 1629, mindre än ett år efter Vasas förlisning. Året därpå användes hon till att skeppa över soldater i den svenska armén till Tyskland som ett led i Trettioåriga kriget. Hon fortsatte sedan att fungera främst som transportskepp under de påföljande decennierna. 1658 var Äpplet mycket slitet och skulle kräva alltför stora resurser att reparera. Hon sänktes därför utanför Vaxholm för att spärra av infarten för fiender.

Nu har Äpplet legat på botten i 364 år. Övre kanondäcket har rasat samman, men i övrigt bedöms skeppet vara i gott skick. Några planer på att, likt Vasa, bärga skeppet och ställa ut det finns emellertid inte. Det skulle bli en dyr affär och kräva ett omfattande konserveringsarbete. Istället ska Äpplet utforskas på plats. En stor mängd digital information ska insamlas och sammanställas till en 3D-modell av vraket. Informationen kommer att kunna användas av forskare och ge en tydligare bild av utvecklingen av svensk skeppsbyggnadskonst. Därmed kommer vi att kunna nå större förståelse rörande en av de faktorer som var avgörande för Sveriges position som stormakt under 1600-talet.

Läs mer:

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/dykarna-som-hittade-applet-vi-trodde-inte-det-skulle-finnas-kvar

https://www.su.se/nyheter/vasas-systerskepp-%C3%A4pplet-hittat-utanf%C3%B6r-vaxholm-1.633087

https://www.tv4.se/artikel/QgCCyOZVKwi77E75ZepLb/sensationella-fyndet-vasas-systerskepp-aepplet-hittat-se-bilderna

https://www.vrak.se/sv/nyheter/vasas-syster-funnen/

 

Ett ödmjukt försök till svensk kulturkanon

En svensk kulturkanon ska nu bli verklighet, det framkom när Tidöavtalet presenterades för ett par veckor sedan. Ur avtalstexten kan också utläsas lite av hur denna kanon kommer att utformas. Formuleringen ”tillsättningen av ledamöter i expertkommittéerna ska utgå från konstnärlig kompetens i respektive fält” antyder att man kommer att följa det danska exemplet med en kulturkanon i form av listor över särskilt betydelsefulla verk inom olika genrer.

Det var 2004 som den danska kulturministern lät tillsätta sju kommittéer med uppdrag att lista tolv verk vardera för att skildra det bästa ur danskt kulturarv. 2006 var arbetet, efter intensiva debatter och flera justeringar i uppdragsbeskrivningen, färdigt. Rådhuset i Århus, bronsålderskonstverket Trundholmsvagnen och H.C. Andersens saga Den lilla sjöjungfrun är exempel på vad danskarna valde att placera i sin kanon.

Nu går förstås spekulationernas vågor höga: vilka verk kommer att ges plats i vår svenska motsvarighet? Nedan presenterar jag de val jag själv skulle ha gjort. När det gäller film och scenkonst vågar jag inte försöka min okunskap är för stor, så dessa listor överlåter jag åt andra. Däremot värderar jag det immateriella och idémässiga kulturarvet högt och har valt att ta med en kategori för det, liksom för platser med särskild kulturhistorisk betydelse. Jag har också tagit mig friheten att lägga till en kategori för särskilt värdefulla kulturhistoriska föremål. I enlighet med Danmarks kulturkanon har jag begränsat mig till tolv entiteter per kategori.

En sak bör sägas: det har inte varit lätt att göra urvalet. Många frågor har vaknat under processen. Hur väljer man mellan Karlfeldt, Fröding och Boye när alla inte får plats? När svenskarna fick rösta fram 1900-talets bästa böcker var fem av de tio högst rankade skrivna av Astrid Lindgren är det lämpligt att en enda person ges sådant utrymme? Går det ens att koka ner kultur till något så förenklat som en lista? Onekligen exkluderas ju betydligt mer än vad som ryms.

En annan viktig fråga är vilka kriterier som ska tillämpas när urvalet görs. Själv har jag valt att titta på både konstnärligt värde och genomslagskraft. Jag har velat att verken ska berätta något om sin tid eller ha gjort påtagliga avtryck i den kulturhistoriska utvecklingen. Jag har också valt verk som kan beskrivas som ”folkkära” och därmed har något särskilt att säga om den svenska folksjälen. Världsarvsklassade miljöer med stark kulturanknytning har prioriterats.

Kommentera gärna listan och lämna synpunkter som kan göra den ännu bättre. En kulturkanon är viktig den har betydelse för ett lands sammanhållning och självkänsla och bidrar till att skapa gemensamma kulturella referensramar. Genom dess innehåll kan klassiker hållas levande. Dessutom får vi en chans att berätta vilka kulturella gåvor vi vill lämna vidare till kommande generationer.

Värderingar och idétraditioner

1. Allemansrätten Genom att fastslå rätten att röra sig i skog och mark garanterar allemansrätten möjligheten till naturupplevelser för alla som vistas i Sverige. Allemansrätten kan ses som ett av de främsta uttrycken för den svenska kärleken till naturen och har bidragit till att många utövar ett aktivt friluftsliv genom att vandra, campa, bada eller plocka bär.

2. Sekularism Ur ett historiskt perspektiv har religion haft ett betydande inflytande på svensk kulturutveckling, men i modern tid domineras samhällslivet av starka sekulära värderingar. Religion betraktas som en privat angelägenhet och staten står fri från religiöst inflytande. I internationella undersökningar framträder Sverige som ett av världens mest sekulära länder.

3. Välfärdsstaten I Sverige bygger samhällsorganisationen på tanken om en stark välfärdsstat, som är organiserad för att ge medborgarna grundtrygghet. Staten har ett långtgående ansvar för medborgarnas hälsa och levnadsstandard. Utbildning, sjukvård och sociala trygghetssystem tillhandahålls av samhället och finansieras med skatt. I förlängningen innebär välfärdsstaten ett inofficellt samhällskontrakt, där medborgarna kan förvänta sig viss samhällsservice, men samtidigt har en skyldighet att bidra genom skatteinbetalningar och avstå från överutnyttjande.

4. Yttrandefrihet Yttrande- och tryckfrihet har en lång tradition i det svenska samhället och innebär långtgående rättigheter att formulera och uttrycka åsikter genom olika uttrycksmedel. År 1766 blev Sverige det första landet i världen som stiftade en tryckfrihetslag och idag är yttrande- och tryckfriheten grundlagsskyddad. Yttrandefriheten i Sverige har få undantag, vilket innebär att den enskilda individen förväntas respektera andras rätt att framföra åsikter.

5. Jämställdhet I Sverige eftersträvas att kvinnor och män ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Oavsett kön ska man ha lika stor möjlighet att påverka samhället och styra över sitt liv. I internationella undersökningar rörande jämställdhet placerar sig Sverige högt.

6. Tillit De nordiska länderna präglas av en ovanligt hög social tillit. Av internationella undersökningar framgår att människors tilltro till både samhället och varandra är högre här än någon annanstans i världen. Att tilliten kunnat växa sig stark beror bland annat på att samhället präglas av låg korruption, utvecklad välfärd och ärlighet. Tack vare denna tillitskultur krävs en mindre komplex samhällsorganisation med färre kontrollfunktioner.

7. Den svenska modellen Den svenska modellen är ett sätt att reglera löner och anställningsvillkor genom förhandlingar mellan arbetsgivarorganisationer och fackföreningar. Som politisk idé växte modellen fram under 1930-talet i syfte att skapa balans mellan marknadsekonomiska vinstintressen och socialpolitiska utjämningssträvanden. Modellen har bidragit till att skapa ett samförståndsklimat, som gör att beslut rörande arbetsmarknaden kan fattas på ett effektivt sätt utan politisk inblandning. Därmed minskas risken för konflikter mellan arbetsmarknadens parter. 

8. Individualism I Sverige betonas den enskilda personen mer än klanen, släkten eller kollektivet. Det gör att Sverige jämfört med många andra kulturer utmärks av ett individualistiskt tänkande. Frågor som i andra kulturer anses angå familjen eller släkten  – som äktenskap, utbildning eller livsstilsval – betraktas i Sverige som den enskildes angelägenhet.

9. Konsensuskultur Sverige har en tradition av att lösa motsättningar med förhandling, där det centrala är att skapa samsyn genom dialog. Att inte ta strid anses kultiverat, medan aggressivitet betraktas som ett negativt uttryck för bristande självbehärskning. I debatter och konfliktsituationer anses det önskvärt att behålla lugnet snarare än att höja rösten eller ta till våld. Ibland leder detta kulturella särdrag till att svenskar uppfattas som konflikträdda och undfallande.

10. Ordning Ordning har länge varit ett betydelsefullt inslag i svensk kultur. Skräp ska slängas i papperskorgen, tider ska passas och man man väntar på sin tur i en prydlig kö. Ett utryck för den svenska ordningskulturen är traditionen med registerhållning och folkbokföring. De svenska personnumren har bidragit till en effektiv förvaltning med god överblick och detaljerad statistik över befolkningens hälsotillstånd och livsmönster.

11. Barns rättigheter Sverige har en lång tradition av att driva barns och ungdomars rättigheter. 1979 blev Sverige det första landet i världen som införde förbud mot barnaga och Sveriges barn har en egen statlig myndighet (Barnombudsmannen) som bevakar deras intressen.

12. Offentlighetsprincipen Offentlighetsprincipen är en lagstadgad rättighet för varje svensk medborgare att ta del av allmänna handlingar vid landets myndigheter. Den har funnits i Sverige sedan 1766 och är nu en del av grundlagen. Syfte är att allmänheten ska kunna utöva kontroll över myndigheternas agerande, vilket ses som en av det demokratiska samhällets grundstenar.

Litteratur

1. Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige av Selma Lagerlöf (1906) Selma Lagerlöf var första svensk och första kvinna att tilldelas Nobels litteraturpris. Ett flertal av hennes böcker räknas som svenska klassiker, men boken om pysslingen Nils Holgerssons färd på gåsen Akkas rygg intar en särställning. Från början var den tänkt som en lärobok som skulle skildra landskap, kända byggnader och kulturföreteelser runt om i landet, men det äventyrliga innehållet gjorde boken till älskad läsning i vida kretsar. Boken har översatts till mer än 30 språk och bidragit till att sprida kunskap om Sverige, både till en svensk publik och utomlands.

2. Utvandrarna av Vilhelm Moberg (1949) Utvandrarsviten är att betrakta som ett svenskt nationalepos. Med rak och mustig stil levererar Moberg den stora berättelsen om de människor som under 1800-talet lämnade fattigdomens Sverige i hopp om ett bättre liv i Amerika. Romanen är fiktiv, men bygger på gedigna efterforskningar och skildrar ett stycke verklig historia. Flera av bokseriens karaktärer är allmänt bekanta bland svenska folket och framträder i böckerna som högst levande och mänskliga. Utvandrarserien har i flera sammanhang angivits eller röstats fram som den svenska litteraturens främsta verk.

3. Pippi Långstrump av Astrid Lindgren (1945) Astrid Lindgren är en av Sveriges mest folkkära och prisbelönta författare genom tiderna och en av de mest översatta. Med sin enorma fantasi skapade hon en litterär skatt som aldrig går ur tiden. Hennes böcker tillhör de mest utlånade på svenska bibliotek och utgör en självklar del av varje svensk barndom. Den livliga och okuvliga flickan Pippi Långstrump är en av Lindgrens mest älskade figurer och förmodligen en av världens mest kända svenskar.

4. Svensk poesi av Daniel Möller och Niklas Schiöler (2016) Boken är en storslagen antologi med 650 dikter av närmare 200 svenska poeter. Tidsspannet är hisnande: här presenteras poetiska textrader hämtade från runstenar jämte Tranströmers moderna lyrik. Anonym diktning ur folktraditionen samsas med namn som Stagnelius, Fröding, Karlfeldt och Boye. Antologins kronologiska utformning gör att läsaren kan följa hur den svenska lyriktraditionen förändrats genom seklerna och hur det svenska språket utvecklats under 1500 år.

5. Fädernas gudasaga av Viktor Rydberg (1887) ”En närmare undersökning har visat, att vår folkstams myter bildat en fortlöpande saga, vari varje myt, även om den i sin uppkomst var fristående, blivit införlivad som länk i en kedja, vilken börjar med världens, gudarnes och människosläktets upphov och ändar med Ragnarök och världsförnyelsen.” Så inleder författaren Viktor Rydberg sitt verk om nordisk mytologi. Rydberg, som även var professor i kulturhistoria vid Stockholms högskola, ägnade större delen av 1880-talet till att göra efterforskningar och sammanställa den nordiska mytologins källor till en sammanhängande berättelse. Boken kan läsas för sitt underhållningsvärde, men bidrar samtidigt med ett bredare perspektiv på mytologin. Som författare har Rydberg skrivit ett flertal folkkära berättelser och dikter, men Fädernas gudasaga kan sägas utgöra hans storverk.

6. Svenska Folk-Sagor och Äfventyr: Efter Muntlig Öfverlemning Samlade och Utgifna av George Stephens och Gunnar Olof Hyltén Cavallius (1844 resp 1849) När etnologen Gunnar Olof Hyltén Cavallius och filologen George Stephens gav ut sitt gemensamma verk hade de ägnat lång tid åt efterforskningar. Tillsammans reste de runt i Sverige och nedtecknade folksagor som tidigare bara hade förts vidare som muntlig tradition. Sagornas rötter sträcker sig generationer tillbaka och deras ursprung går inte att spåra de är resultatet av åtskilliga medskapares bidrag under hundratals år. Här får vi möta troll, jättar och andra väsen ur den nordiska folktron, samtidigt som det svenska folkets tankar och skaparglädje bryter igenom. Genom sitt arbete bidrog boken till att bevara och sprida älskade folksagor som Prins Hatt under jorden, Prinsessan uppå glasberget och Slottet östan om solen och nordan om jorden.

7. Historia om de nordiska folken av Olaus Magnus (1555) Den katolske prästen Olaus Magnus blev i samband med reformationen tvungen att lämna Sverige, men glömde aldrig sitt hemland. Medan han levde i exil i Italien lät han skriva och illustrera ett storverk om svensk historia, bestående av 22 böcker med totalt 476 kapitel. Böckerna innehåller utförliga skildringar av geografiska och etnologiska förhållanden, främst baserade på Olaus Magnus egna iakttagelser, men även på antika och medeltida källor. Jakt, fiskemetoder, odling och folkseder beskrivs noggrant, även om en stor portion överdrifter och rena felaktigheter också har smugit sig in. Verket kom länge att påverka internationella föreställningar om Nordens geografi, kultur och historia och utgör ännu ett oskattbart historiskt material om Sverige under en tid då få nedtecknade källor finns att tillgå.

8. Röda rummet av August Strindberg (1879) Strindberg är en av Sveriges mest erkända författare och hans rikliga produktion innehåller flera litterära klassiker. Hans giftiga samhällskritik gjorde att han ständigt placerade sig i centrum för tidens stora debatter och den s.k. Strindbergsfejden betraktas som den mest kontroversiella kulturdebatt som någonsin ägt rum i vårt land. Röda rummet är hans mest centrala verk, som både språkligt och idémässigt blev ett modernt genombrott i svensk litteratur. I romanens centrum står den unge Arvid Falk, Strindbergs alter ego, som slits mellan idealistiska strävanden och verklighetens krav.

9. Nässlorna blomma av Harry Martinsson (1935) Nässlorna blomma kan sägas vara Nobelpristagaren Harry Martinsons huvudverk. I romanen skildras författarens egen barndom, då han som övergiven sockenpojke auktioneras ut som arbetskraft på olika gårdar. Med en obändig överlevnadsförmåga lyckas han ta sig fram och se det ljusa i tillvaron. Boken är medvetet skriven ur barnets perspektiv och språket skiftar med de stämningslägen som skildras. Den är inte bara en älskad roman, utan lever kvar som ett tidsdokument över det fattig-Sverige som allt färre minns.

10. Doktor Glas av Hjalmar Söderberg (1905) Hjalmar Söderberg var en omdebatterad författare under sin livstid, men har senare vunnit ett större erkännande. Han betraktas som en lysande Stockholmsskildrare och hans stil präglas av väl uppbyggda stämningar och skarpt intellekt. I romanen Doktor Glas väcks etiska frågeställningar och moraliska dilemman, när huvudpersonen Tyko Gabriel Glas efter långt övervägande bestämmer sig för att mörda en präst. Boken väcker ännu diskussion och har gett upphov till flera nya verk i modern kultur, där historien inte sällan betraktas ur ett annat perspektiv än den ursprungliga huvudpersonens. Många av romanens formuleringar har blivit bevingade uttryck.

11. Hertha av Fredrika Bremer (1856) Fredrika Bremer är en av den svenska kvinnorörelsens pionjärer och kom att introducera den realistiska romanen i Sverige. I idéromanen Hertha skildras en kvinnas kamp mot sin förmyndare för att få rätten att själv styra sitt liv. Romanen väckte debatt och ”Herthadiskussionen” bidrog till att riksdagen 1858 beslutade att ogifta kvinnor skulle ha rätt att ansöka om myndigförklaring vid 25 års ålder. Romaninnehållet gav även inspiration till att Högre lärarinneseminariet öppnades som en väg till högre utbildning för kvinnor.

12. Himmelska uppenbarelser av Heliga Birgitta (ca 1340-1370) Heliga Birgitta kan sägas vara den första svensk som uppnått världsrykte. Under sitt liv fick hon återkommande uppenbarelser, genom vilka hon ansåg att Gud kanaliserade sin vilja till världen. Hon lät nedteckna ett stort antal syner, som fick spridning till både påven och europeiska kungahus. Hennes uppenbarelser inspirerade människor i många länder och kom att få inflytande på den europeiska storpolitiken. Efter sin död kanoniserades Birgitta och blev Nordens första helgon. Samlingen av uppenbarelser är inte en bok man läser från pärm till pärm, men likväl ett verk vars betydelse varje svensk bör ha kunskap om. Verket betecknas ibland som Sveriges första bidrag till världslitteraturen.

Bildkonst

Midvinterblot av av Carl Larsson

1. Hjortbergstavlan av Jonas Dürchs (1770-talet) Dürchs epitafiemålning av kyrkoherden Gustaf Hjortbergs familj omnämns ofta som Sveriges intressantaste tavla. Genom sin detaljrikedom och kraftfulla symbolik har tavlan mycket att berätta om sin tid och den har återgivits i ett flertal historieböcker. Föremålen i bilden illustrerar Hjortbergs bildade och beresta liv, men också hans andlighet och religionens ställning. Av de bortvända och delvis dolda barnansiktena går 1700-talets höga barnadödlighet och dödens ständiga närvaro att utläsa. Få konstverk kan med samma skärpa belysa sin tidsanda och människornas livsvillkor.

2. Midvinterblot av Carl Larsson (1915) Carl Larsson är Sveriges kanske mest kända konstnär och en av väldens främsta akvarellister. Hans 80 kvadratmeter stora målning Midvinterblot är ett av den svenska konsthistoriens mest omdiskuterade verk. Den långdragna kontroversen började när Carl Larsson vann en tävling om att få dekorera Nationalmuseums trapphall. När han insisterade på ett fornnordiskt motiv med en hednisk offerceremoni väcktes en proteststorm och Nationalmuseum vägrade gå med på förslaget. Carl Larsson fullbordade då målningen hemma i sin konstnärsateljé i hopp om att museet skulle ändra uppfattning, vilket inte skedde. Nationalmuseums avfärdande tog konstnären mycket hårt och plågade honom fram till hans död. Med tiden ändrades emellertid synen på konstverket och med hjälp av pengar från stiftelser och donationer kunde Nationalmuseum 1997 köpa Midvinterblot från den japanska konstsamlare som då hade verket i sin ägo. Nu finns målningen att beskåda i trapphallen, på den plats Carl Larsson önskade.

3. Monumentet Sankt Göran och draken (1489) Den medeltida skulpturgruppen, som skildrar helgonet Sankt Görans kamp mot en ondskefull drake, är ett av Sveriges mest kända konstverk och knutet till en omvälvande historisk händelse. Bakom monumentets tillkomst stod riksföreståndare Sten Sture d.ä., som ansåg sig ha fått gudomlig hjälp av Sankt Göran under slaget på Brunkeberg, då de svenska styrkorna besegrade den dansk-norske unionskungen Kristian I. Skulpturgruppen är utformad som en liknelse över händelsen: Sten Sture symboliseras av Sankt Göran, kung Kristian av draken och det svenska riket av en ljuv prinsessa. Monumentet är utfört med mycket hög kvalitet på hantverket och anses av de flesta forskare vara tillverkat i den tyske konstnären Bernt Notkes verkstad. Konstverket finns i Storkyrkan i Stockholm.

4. Midsommardans av Anders Zorn (1897) Anders Zorn är en av de konstnärer som gör anspråk på att vara Sveriges främsta och mest folkkära. Hans stämningsfulla sätt att skildra hembygden i Dalarna, allmogens traditioner och frodiga dalkullor har vunnit vida uppskattning. Av hans många motiv från Siljansbygden var Midsommardans den målning som Zorn själv värderade högst. Den ses nu som en klassiker i svensk konsthistoria.

5. Troll och Tuvstarr av John Bauer (1913) John Bauer är Sveriges sagokonstnär. Ingen har som han skildrat den svenska barrskogens dunkel, dess mossbelupna stenar och de magiska väsen som lever bland krumma grenar och snår. Ofta är det Bauers bilder som blivit ihågkomna, snarare än sagorna de illustrerar. Få personer, om ens någon, har färgat svenska folkets uppfattning om trollskogen lika starkt som han. Hans bild av tre klumpiga troll som fascinerat betraktar den späda och nästan lysande prinsessan Tuvstarr har fascinerat barn och vuxna i generationer.

6. Tomteskildringar av Jenny Nyström Jenny Nyström (1854-1946) har blivit omåttligt älskad för sina stämningsfulla julmotiv, där tomten står i centrum. Med hjälp av hennes penna transformerades folktrons grå och bistra gårdstomte till den godmodiga och kärleksfulla jultomten med röd luva. Hennes lekfulla skildringar bidrog till att göra tomten populär och han kom successivt att överta som julbockens roll som julklappsutdelare. Helgkort med hennes motiv fick stor spridning och blev på flera sätt stilbildande för svenskt julfirande. Många av hennes bilder är välkända i svenska hem och motiven reproduceras ännu i jultidningar, på omslagspapper och i juldekorationer. Hon har lämnat efter sig flera tusen tecknade bilder och att välja ut ett enskilt verk som representerar hennes konstnärskap låter sig knappast göras.

7. En svensk tiger av Bertil Almqvist (1941) Almqvists ikoniska svenska tiger med blågula ränder skapades under andra världskriget som en kampanj för Statens Informationsstyrelse. Det flertydiga budskapet, där ordet ”tiger” kan utläsas både som substantiv och som verb, manade svenska folket till att hålla tyst om svenska angelägenheter och vara starkt i den svåra situationen. Bilden spreds till caféer, tågkupéer, restauranger och arbetsplatser och trycktes på brevpapper och kuvert. Efter beredskapstidens slut har tigern vid flera tillfällen omarbetats och återanvänts i svenskt kulturliv, vilket lett till flera upphovsrättstvister. Verket är ett av de bästa svenska exemplen på hur konst kan användas till att föra fram budskap till en bred publik.

8. Millesgården av Carl och Olga Milles (1936) Carl Milles var den dominerande skulptören i svenskt konstliv under 1900-talets första hälft. Han arbetade i monumentalformat och utförde ett stort antal utsmyckningar i offentliga miljöer i en tid då många svenska städer moderniserades. Hans främsta skapelse var dock det egna hemmet, Millesgården i Stockholm, som han med stöd av hustrun Olga arbetade med i 50 år och formade till ett museum. 1936 donerades Millesgården till svenska folket och öppnades för allmänheten. Än idag är gården öppen för besökare och dess främsta inslag är konstnärens egna skulpturer.

9. Vädersolstavlan av Urban målare (1535) Vädersolstavlan är inte bara den äldsta bevarade bilden av Stockholm, utan även knuten till det maktspel som präglade svenskt 1500-tal. Det var på morgonen 20 april 1535 som vädersolar tecknade sig på himlen över staden och satte skräck i befolkningen. Många betraktade ljusfenomenet som järtecken från Gud och drog slutsatsen att kung Gustav Vasa dragit Guds vrede över nationen. Storkyrkans predikant Olaus Petri sände upp konstnären Urban målare på Söders höjder för att föreviga ögonblicket. När tavlan sedan hängdes upp i Storkyrkan visade den inte bara de olycksbådande ljusringarna alla kunde se att kyrkan dominerade motivet, medan det kungliga slottet var förkrympt och undanskymt. Olaus Magnus dömdes till döden för förräderi, men benådades senare. Av någon anledning fick Vädersolstavlan vara oförstörd och kopierades till och med av hovmålaren Jakob Elbfas. Än idag hänger den kvar i Storkyrkan som ett historiskt vittnesbörd, som illustrerar både hur Stockholm såg ut för ett halvt årtusende sedan och den tankevärld som då rådde.

10. Suecia antiqua et hodierna av Erik Dahlbergh (1716) Erik Dahlberghs Suecia antiqa et hodierna (”det forna och nuvarande Sverige”) är ett av de mest betydande bildverken i Sverige. Det utgörs av ett planschverk med 353 koppargravyrer som skildrar Sverige under 1600-talet. Bilderna är mycket skickligt utformade och illustrerar slott, herresäten, kyrkor, städer och historiska platser. Arbetet bekostades av staten och verket var från början avsett som gåva till betydelsefulla personer vid statsbesök och andra officiella tilldragelser. För att utföra uppgiften gjorde Erik Dahlberg långa resor runt om i landet. Han påbörjade arbetet 1660 och när han dog 1703 var Suecian fortfarande inte färdig. 1716 utgavs det som var färdigtryckt och det storslagna verket har sedan dess levt kvar som en konstnärlig dokumentation över stormaktstiden.

11. Ateljéinteriör av Sigrid Hjertén (1916) Som konstnär kämpade Sigrid Hjertén på många sätt i motvind, men efter sin död har hon fått ett mycket stort erkännande och hennes konst säljs nu för mångmiljonbelopp. Hon räknas som en av den svenska modernismens förgrundsgestalter och är känd för färgstark expressionism med ett högst personligt uttryck. Motiven kombinerar ofta lekfullhet med ett allvarligare underliggande budskap och är ett starkt vittnesbörd om sin tids rådande ideal. Ateljéinteriör är hennes mest kända målning och skildrar de olika identiteter hon upplevde som kvinna, maka, mor och konstnär.

12. Non-violence av Carl Fredrik Reuterswärd (1980) Skulpturen Non-violence, som föreställer en revolver ned pipan vriden till en knut, är ett av Sveriges internationellt mest kända konstverk och har blivit en global symbol för fredskamp. Exemplar av konstverket finns i flera offentliga miljöer i Sverige, men även utomlands, inte minst utanför FN:s högkvarter i New York.

Musik

Spelmän spelar nyckelharpa i en fris från 1300-talet på Källunge kyrka.

1. Du gamla du fria av Richard Dybeck (1844) Verket har aldrig officiellt utsetts till nationalsång, utan har fått sin status genom tradition. Sången bygger på en gammal folkmelodi (Så rider jag mig över tolvmilan skog), som fornminnesforskaren Richard Dybeck upptecknat i sin hembygd Odensvi i Västmanland. Till melodin skrev Dybeck två strofer med ett innehåll som hyllar Nordens natur och rika historia. Sången fick snabbt spridning, sjöngs vid högtidliga evenemang och började betraktas som nationalhymn. Vid 1900-talets början lades ytterligare två strofer till av Louise Ahlén. Idag spelas sången vid statsbesök, idrottstävlingar och andra sammanhang som betonar den svenska nationen.

2. Fredmans epistlar av Carl Michael Bellman (1790) Carl Michael Bellman beskrivs ofta som svensk nationalskald. Hans omfattande produktion av visor, psalmer och verser har gjort honom odödlig och många av hans formuleringar har blivit bevingade. Med oretuscherad uppriktighet skildrar han livet i 1700-talets Stockholm genom ett unikt persongalleri. Fredmans epistlar är en samling med 82 visor, som gavs ut första gången 1790. Bland verken finns välkända titlar som Käraste bröder systrar och vänner, Solen glimmar blank och trind och Märk hur vår skugga.

3. Den blomstertid nu kommer av Israel Kolmodin (1695) Den blomstertid nu kommer är en av svenska folkets mest välkända och omtyckta sommarpsalmer. Melodin är sannolikt en svensk folkmelodi, som försetts med text av Kolmodin. Psalmen har fått stor betydelse som traditionell sång vid skolavslutningar i Sverige och tillhör de sånger många svenskar kan utantill.

4. Änglamark av Evert Taube (1971) Taubes älskade sommarvisa skrevs initialt till filmen Äppelkriget, men etablerade sig därefter och har tagits med i många sångböcker. Med sina poetiska och vördnadsfulla naturbeskrivningar och sin vädjan om att visa naturen respekt har sången blivit mycket omtyckt. Sven-Bertil Taubes inspelning från 1972 låg länge på Svensktoppen och lyckades nå förstaplatsen. Visan blev Evert Taubes sista publicerade och är en värdig representant för hans rika produktion.

5. Hårgalåten, svensk folkmelodi (äldsta uppteckning 1785) Hårgalåten tillhör den svenska folkmusikens mest spelade melodier. Sångtexten skildrar en gammal sägen, enligt vilken djävulen med sitt spel förleder en grupp unga människor att dansa in i döden. Till melodin dansas i regel hambo och vid det årliga folkdansevenemanget Hälsingehambon utgör Hårgalåten av tradition inledningen.

6. Musikinstrumentet nyckelharpa Nyckelharpan är ett stråkinstrument av trä med tangenter (nycklar), som trycks in för att förkorta strängarna till önskad längd. Till följd av resonanssträngar har den ett karakteristiskt ljud. Redan under medeltiden hade instrumentet en plats i svenskt musikliv och gamla avbildningar talar för att nyckelharpan har sina rötter i Sverige. På 1600-talet hade den hunnit bli ett av de vanligaste spelmansinstrumenten och dess betydelse inom den svenska folkmusiktraditionen har varit mycket stor.

7. Dancing queen av ABBA (1976) ABBA är ett av musikhistoriens mest kända band och en självklar del av det som brukar kallas ”det svenska musikundret”. Bandet slog igenom när de vann Eurovision Song Contest 1974 med bidraget Waterloo. Deras största framgång var emellertid Dancing queen, som blev etta på topplistorna i ett flertal länder världen över.

8. Mors lilla Olle och andra visor av Alice Tegnér (1903) Tonsättaren Alice Tegnér är känd för att ha skrivit ett stort antal barnvisor, varav många blivit klassiker. Visboken Mors lilla Olle och andra visor är en av den svenska barnlitteraturens mest älskade böcker och en given del av det kulturarv som förmedlas till svenska barn.

9. Sångtekniken kulning Kulning är en särskild sångteknik med rötter i den svenska fäbodkulturen, där den användes som arbetsmusik. Sångtekniken fungerade som lockrop för att kalla på boskap och för att kommunicera med andra fäbodar på långa avstånd. Utmärkande är ett slags ”ropsång” med kvinnligt röstregister i högt tonläge. Tonerna förs fram utan vibrato och har en instrumental klang. De melodiska fraserna är ofta ordlösa, men kan blandas med ramsor i talröstläge. Kulningen är känd sedan medeltiden och var i aktivt bruk in på 1900-talet.

10. Drottningholmsmusiken av Johan Helmich Roman (1744) Tonsättaren Johan Helmich Roman kallas ofta ”den svenska musikens fader”. Hans gärning inom svensk musik på 1700-talet blev banbrytande och han var den förste svenske kompositören på hög internationell nivå. Drottningholmsmusiken, som är hans mest kända verk, komponerades för det kungliga bröllopet mellan Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika. Verket består av 24 satser, bland vilka ingår musik för högtidliga entréer, musik till middagar och dansmusik.

11. Uti vår hage körarrangemang av Hugo Alfvén (1923) Uti vår hage är en av de mest kända svenska folkvisorna, mycket på grund av det ofta framförda körarrangemanget av tonsättaren Hugo Alfvén. Alfvéns produktion var omfattande, men många av hans satser är baserade på folkliga polskor, som han hanterade med stor skicklighet. Uti vår hage framförs ofta i körsammanhang kopplade till vår och sommar och tillhör valborgsfirandets mest traditionella sångnummer.

12. Staffansvisan, traditionell julvisa Staffansvisan är en av de mest sjungna svenska julsångerna. I texten skildras den nordiska versionen av legenden om Sankt Stefan, kallad ”Staffan stalledräng”. Knappast någon julkonsert är komplett utan den. Visan är också populär att sjunga vid luciafiranden, vilket har gjort att den förknippas med två högtider. Många olika traditionella varianter finns, men en har blivit särskilt omtyckt och tillhör de äldre visor som de flesta svenskar känner till och kan sjunga.

Byggnadsverk, arkitektur

Karlsborgs fästning

1. Göta kanal (1832) Tillsammans med Trollhättekanalen och naturliga vattensystem bildar Göta kanal en 390 kilometer lång vattenväg tvärs igenom Sverige. Kanalen är Sveriges största byggnadsverk och den byggnation som flest svenskar bidragit till att uppföra 58 000 soldater i den svenska armén beräknas ha medverkat. Bygget inleddes 1810 under ledning av statsrådet Baltzar von Platen och genomfördes med förindustriell teknik. Bergsprängning och murning utfördes med enkla metoder och kanalen grävdes ut med spadar. När den stod färdig användes den till transport av träprodukter, olja, kol och malm och kom på så sätt att få stor betydelse för kulturmiljön i närområdet. Nu är Göta kanal en sommarattraktion som främst lockar båtfarare och åskådare.  

2. Uppsala domkyrka (äldsta delarna från 1200-talet) Uppsala domkyrka är Sveriges rikshelgedom. Fram till 1719 var den kröningskyrka för svenska kungligheter och den fungerar som begravningskyrka för många historiskt framträdande personer. Med en längd på 107 meter och en takhöjd på 27 meter är den Nordens största kyrkobyggnad. Totalt innehåller kyrkorummet 13 000 kvadratmeter vägg- och takmålningar. Kyrkan började byggas på 1200-talet och stod färdig för invigning 1435. Sedan dess har upprepade bränder och tillbyggnader förändrat utseendet. Den sista ombyggnationen genomfördes under ledning av arkitekt Helgo Zettervall 1885–1893. Då tillfördes dagens tornspiror, som gör att kyrkan nu är exakt lika hög som lång.

3. Drottningholms slott (1600-talet) Drottningholm är ett kungligt slott på Lovön i Mälaren. Den nuvarande anläggningens historia går tillbaka till 1661, då Hedvig Eleonora gav arkitekten Nicodemus Tessin d. ä. i uppdrag att resa ett nytt slott på murarna av en slottsbyggnad som brunnit ner. Genom århundradena har slottet fått en ny prägel av de kungligheter som levt där. Framstående arkitekter, konstnärer och hantverkare har skapat rum och utsmyckning till oskattbara värden. Slottet betraktas som en av Sveriges bäst bevarade slottsbyggnader och är ett av våra mest framträdande exempel på barockarkitektur. När Drottningholm 1991 togs upp på UNESCO:s världsarvslista var det Sveriges första världsarv.

4. Stockholms stadshus av Ragnar Östberg (1923) 1908 beslutade Stockholms stadsfullmäktige att låta uppföra ett nytt kommunalhus med festvåning på Kungsholmen i centrala Stockholm. Uppdraget gick till arkitekt Ragnar Östberg och 1923 kunde den påkostade byggnaden invigas. Byggnaden har en fasad av specialtillverkat mörkrött tegel och för utsmyckningen anlitades flera av tidens mest framstående svenska konstnärer och formgivare. Interiören bjuder på några av svensk arkitekturs mest kända rum, såsom Blå hallen och Gyllene salen. Med sitt 106 meter höga torn är stadshuset ett välbekant landmärke i huvudstaden och i december varje år riktas världens blickar dit när byggnaden är plats för Nobelbanketten.

5. Karlsborgs fästning (1909) På Vanäs udde i Vättern, vid det lilla samhället Karlsborg, ligger en av Europas största fästningar. Det monumentala byggnadsverket restes efter att Sverige förlorat Finland till Ryssland 1809, vilket gjorde att den ryska gränsen hamnade oroväckande nära Stockholm. Det blev nödvändigt att skapa en reservhuvudstad, som vid krig kunde utgöra navet i det svenska försvaret. Så restes fästningen, som konstruerades för att innehålla ett samhälle i miniatyr, inklusive en bemanning på 7000 man, bostäder och sjukhus. Fästningskyrkan dimensionerades för att kunna dubbelfungera som plenisal åt riksdagen. Udden skars av med slutvärn, vallgravar, bastioner och kurtiner för att kunna försvaras. Totalt visade sig det enorma bygget ta 90 år att genomföra och vid färdigställandet hade fästningen redan hunnit bli omodern. Idag kvarstår byggnaderna i stort sett orörda och fästningen är statligt byggnadsminne.

6. Bodens fästning (1908) Den enorma anläggningen inne i de norrbottniska bergen är ett av våra mäktigaste militärhistoriska kulturminnen. Fästningen konstruerades i början av 1900-talet i syfte att skydda naturtillgångarna i landets nordligaste delar, inte minst järnmalmsfyndigheter och vattenkraft. I fästningen ingick fem artillerifort med ett nätverk av gångar och bergrum för sovsalar, kök, stridsledning och förråd. Invändigt fanns vatten- och avloppsanläggningar, bränslelager, proviantförråd och sjukvårdsavdelning, så att forten under långa tider kunde fungera som egna samhällen utan kontakt med omvärlden. Under sin aktiva tid tillhörde Bodens fästning Sveriges viktigaste militära hemligheter. Den behövde aldrig användas i krig, men fungerade som militäranläggning i närmare ett sekel.

7. Riksdagshuset av Aron Johansson (1904) Under sin livstid var Aron Johansson en av Sveriges mest anlitade arkitekter och skapade några av de vackraste byggnaderna vi har i Sverige. Hans arkitektur präglas av en pampig stil, ofta med drag av barock och renässans. Hans storverk är riksdagshuset, som uppfördes mellan 1895 och 1904 på Helgeandsholmen i Stockholm. Byggnaden fyller än idag sin funktion och vårdas både för sina arkitektoniska och kulturhistoriska värden.

8. Globen av Esbjörn Adamson, Svante Berg och Lasse Vretblad (1989) Arenan Globen i Stockholm är världens största sfäriska byggnad och uttryck för ett unikt arkitektoniskt nytänkande. Byggnaden fungerar som en multiarena som kan anpassas till behoven vid olika arrangemang. Genom åren har Globen, som rymmer upp till 17000 åskådare, varit skådeplats för åtskilliga större idrottstävlingar och musikuppträdanden, inte minst VM i ishockey och Eurovision Song Contest. 2021 ändrades namnet officiellt till Avicii Arena till den bortgångne musikern Tim Berglings minne.

9. Kungagraven i Kivik (cirka 1700–1100 f.Kr.) Kiviksgraven är en av Skandinaviens största gravar från äldre bronsålder. Till det yttre har den formen av ett röse som mäter 75 meter i diameter och är 3,5 meter högt. Inuti finns en 3,25 meter lång stenkista, konstruerad som en kammare av tio stenar. Kistväggarna är försedda med rikliga hällbilder, som tycks berätta en sammanhängande om än svårtydd historia med människor, skepp och hästar. Vilka som rest graven om vem som begravts i den är inte känt.

10. Hälsingegårdarna (1800-talet) De ståtliga 1800-talsgårdarna i Hälsingland utgör ett unikt arkitektoniskt kulturarv. Varför bönderna vid denna tid började utveckla den särpräglade byggnadstraditionen är oklart, men tydligt är att de ger uttryck för välstånd. Husen, som uppfördes i timmer, är mycket stora och innehåller för allmogesamhället påkostad utsmyckning. Bostadshusen har ofta två eller tre våningar och det var vanligt att bygga en särskild ”feststuga” för högtidliga tillfällen. Till gårdarna hör också ett stort antal ekonomibyggnader ibland så många som 30-50 stycken. Invändigt präglas husen av detaljrikt dekorationsmåleri, som ofta ger uttryck för typiska stildrag från socknen. Sedan 2012 är sju hälsingegårdar uppsatta på Unescos världsarvslista.

11. Kungliga dramatiska teatern av Fredrik Lilljekvist (1908) Dramaten, som byggnaden ofta kallas i folkmun, är Sveriges nationalscen för teater. Byggnaden är gjord i vit marmor och var vid sin invigning landets mest påkostade offentliga byggnadsverk. Arkitekten Fredrik Liljekvist skapade en palatsliknande byggnad i jugendstil, där blommor och träd ur den nordiska naturen gav inspiration till husets dekor. Detaljrikedomen är enorm både invändigt och utvändigt och får byggnaden att likna ett smyckeskrin av konstskatter.

12. Öresundsbron av Georg Rotne (2000) Sedan år 2000 förenas Sverige och Danmark av ett storskaligt byggnadsverk, som möjliggör en ström av människor och fordon över vattnet. Den ståtliga Öresundsbron är svagt C-formad och pryds av fyra pyloner. Med sina 206 meter är bron Sveriges högsta byggnadsverk. Bygget var ett precisionsarbete som krävde förstklassig ingenjörskonst och satellitnavigering. Den är inte bara en imponerande konstruktion, utan utgör även en för Sverige viktig förbindelse till kontinenten.

Kulturhistoriska platser

Vy över den medeltida stadskärnan i Visby

1. Hansestaden Visby Under 1100- och 1200-talet var Gotland, tack var sitt strategiska läge, knutpunkt för Östersjöhandeln och Visby växte fram som handelsstad. Denna storhetstid är nu synlig i kyrkoruinerna, de månghundraåriga köpmanshusen och ringmuren. Till stora delar är den medeltida stadsplanen bevarad och kvar finns lämningar som berättar om stadens dramatiska förflutna. 1995 klassade Unesco Visbys muromgärdade stadskärna som världsarv.

2. Birka Under åkerjorden på Björkö i Mälaren finns resterna av det vikingatida samhället Birka, som anlades i slutet av 700-talet och betraktas som Sveriges första stad. Under 200 år var Birka en handelsplats med omfattande internationella kontakter, dit köpmän från stora delar av världen sökte sig för att byta silver, siden och glas mot päls, horn, järn och bärnsten. De utgrävningar som gjorts vittnar om ett välorganiserat samhälle med försvarsanläggningar, pålad hamn, hantverkskvarter och gravfält. Platsens historiska betydelse har gjort att Birka tagits upp på Unescos lista över världsarv.

3. Kopparbergslagen med Falu gruva Falu gruva var en gång världens främsta koppargruva och hade så avgörande betydelse för de svenska statsfinanserna att den kallades ”Sveriges skattkista”. På 1600-talet var gruvan med omkring 1000 arbetare Sveriges största och modernaste arbetsplats, präglad av högt tekniskt kunnande och världsledande ingenjörskonst. Biprodukterna från gruvnäringen togs till vara och blev inte minst till rött färgpigment med träkonserverande egenskaper Falu rödfärg. Sedan 2001 finns Falu gruva tillsammans med delar av staden Falun och omgivande bergsmansbygd på Unescos världsarvslista.

4. Tanums hällristningsområde Runt Tanum i Bohuslän har människor bott i 8000 år, men det är bronsåldern (ca 1700-300 f.Kr.) som lämnat de mest gåtfulla spåren. Under denna tid skapades en enorm bildskatt i form av ristningar i landskapets släta berghällar. Totalt finns här flera hundra hällristningsplatser med tusentals bilder, som tillsammans ger ett imponerande vittnesbörd om bronsåldersmänniskornas livsvillkor, föreställningsvärld och religiösa liv. Det historiska och kulturella värdet är så högt att området 1994 togs upp på Unescos världsarvslista.

5. Skansen Skansen är ett friluftsmuseum i Stockholm, som är välbekant för alla svenskar. Museet grundades 1891 i syfte att bevara svensk folkkultur och visar upp äldre byggnader och bruksföremål från olika delar av Skandinavien. Till området hör även en djurpark med främst nordiska djur. Högtider som midsommar, valborgsmässoafton, nationaldag och lucia brukar firas med uppträdanden på Skansens scen och sedan 1895 reciteras dikten Nyårsklockan på Skansen varje nyårsafton. Skansen är en av Sveriges mest besökta kulturmiljöer och har tjänat som förebild för liknande friluftsmuseer både inom och utanför riket.

6. Södra Ölands odlingslandskap På södra Öland har människor levt i flera tusen år, vilket skapat ett kulturlandskap med lämningar från flera historiska epoker. Åkrar, betesmarker, radbyar och vattenområden ingår i en ännu levande jordbruksbygd, där människornas anpassning till de naturliga förutsättningarna går att utläsa. Odlingslandskapet är sedan år 2000 upptaget på Unescos världsarvslista.

7. Karlskrona örlogsstad Karlskrona är en av Sveriges historierikaste städer med en uppsjö av minnesmärken från Sveriges stormaktstid. Det var Karl XI som på 1680-talet lät kalla in rikets främsta arkitekter, befästningsexperter och skeppsbyggare för att anlägga en ny örlogsstad. Såväl de militära anläggningarna som de civila kvarteren blev noga planlagda och formade utifrån rådande ideal i barockens pompösa stil. Vid tiden för sitt grundande var Karlskrona en av de modernaste flottbaserna i världen och stadens varv kom att bli en av rikets största arbetsplatser med många nydanande konstruktioner. Det kulturhistoriska värdet är så stort att staden 1998 togs upp på Unescos världsarvslista.

8. Gammelstads kyrkstad En bit inåt land från Luleälvens mynning ligger samhället Gammelstad, som tidigare haft stor betydelse för Norrbottens kultur och näringsliv. Under sin mest aktiva tid fungerade platsen som religiöst centrum och på 1400-talet byggdes en magnifik stenkyrka. På grund av kyrkans centrala roll i samhällslivet kom ett myller av övernattningsstugor att resas längs trånga gränder runt kyrkan för att inhysa långväga resenärer. Denna kyrkstad blev sedan ett nav i kulturlivet och kyrkhelgerna blev centrum för möten, informationsutbyte och handel. Med sina drygt 400 stugor är Gammelstad idag Sveriges största kyrkstad och byggnaderna är mycket välbevarade. 1996 upptogs Gammelstads kyrkstad på Unesco:s världsarvslista.

9. Laponia Området Laponia i Lappland är världsarvsklassat för sin kombination av natur och kultur. I området finns en betydande biologisk mångfald med många hotade arter, som i hundratals år samexisterat med de människor som befolkat platsen. Sedan förhistorisk tid har Laponia bebotts av samer och är ett av de mest välbevarade exemplen på nomadiska livsmönster som daterar sig långt tillbaka.

10. Gamla Uppsala Få platser i Sverige är så historiskt laddade som Gamla Uppsala. Legender beskriver Uppsala som centrum i det rike som skulle utvecklas till att bli landet Sverige och på platsen har några av vår historias mest dramatiska och omvälvande händelser ägt rum. Från tidig vendeltid var Uppsala en så kallad centralplats, d.v.s. en plats av stor ekonomisk, religiös, kulturell och politisk betydelse. Ting brukade hållas och Uppsala fungerade som religiöst centrum för asatron. Under medeltiden var det i Uppsala kungaval genomfördes. Utgrävningar har blottlagt rika fornfynd och landskapet domineras än idag av tre väldiga gravhögar från vendeltiden.

11. Gamla stan i Stockholm Gamla Stan är platsen för Stockholms grundande och en av Europas bäst bevarade medeltida stadskärnor. Här trängs byggnader med höga kulturhistoriska värden längs slingrande gränder. I fasaderna bär snirkliga ankarjärn vittnesbörd om äldre byggnadsteknik och bakom väggarna göms medeltida murverk, källarvalv och kalkmålningar. I stadsdelen finns också det kungliga slottet, som än idag är den svenska monarkins främsta residens.

12. Skogskyrkogården i Stockholm Skogskyrkogården i Stockholm är en begravningsplats där landskapets och naturens förutsättningar använts till att skulptera fram en särpräglad och stämningsfull miljö. När kyrkogården 1994 världsarvsklassades konstaterade Unesco i sin motivering att: ”Skogskyrkogården är ett framstående exempel på hur arkitektur och ett formgivet kulturlandskap från vårt århundrade sammansmälts till en kyrkogård. Denna skapelse har haft stort inflytande på utformningen av kyrkogårdar i hela världen.”

Föremål med särskilt kulturhistoriskt värde

Rökstenen

1. Rökstenen (ca 800 e. Kr.) Runor är fonetiska skrivtecken som började användas i de germanska delarna av Europa århundradena efter Kristi födelse. Sverige är det land som har flest runfynd och bland dessa innehar Rökstenen en särställning. Den del av stenblocket som syns ovan marken är täckt av runskrift på samtliga sidor. Totalt finns närmare 800 runtecken, vilket gör texten till världens längsta runskrift. Språket talar för att stenen ristades på 800-talet och av inskriptionen kan vi förstå att en far låtit resa stenen till minne av sin son. Texten berättar en historia om flera kungar och innehåller referenser till nordisk mytologi. Uttryckssättet är poetiskt och rymmer både gåtor och dunkla svar. Dessutom är stenen försedd med lönnrunor och chiffer, som det tog runologerna lång tid att lösa. Rökstenen kan betraktas som vårt äldsta bevarade litterära verk.

2. Guldhalskragarna (400-550 e. Kr.) Från folkvandringstiden finns nordiska fornfynd som vittnar om en enastående hantverksskicklighet. I Västergötland har två kragformade halssmycken av guld hittats och ett liknande fynd har gjorts på Öland. Guldhalskragarna är uppbyggda av halsringar i form av rör och smyckade med riklig ornamentik. Baktill är de försedda med gångjärn för att kunna öppnas och stängas. Ringarna är omlindade av guldtråd i filigranteknik och dekorerade med minimala figurer i form av ansikten, ödlor, hästar och fåglar. Trådarna är i vissa fall så tunna att nutida guldsmeder har svårt att skapa kopior. Hur våra förfäder klarade detta med de enkla redskap som stod till buds för 1500 år sedan är fortfarande en gåta. Kragarna måste ha burits av framstående personer i det dåtida samhället och har ibland kallats för ”Sveriges första riksregalier”.

3. Överhogdalsbonaderna (1040-1170) Överhogdalsbonaderna (Överhogdalstapeten) utgörs av fem vävda textilier. De är närmare 1000 år gamla och tillverkades därmed vid brytningstiden mellan asatro och kristendom. Med sin säregna blandning av fornnordiska och bibliska motiv utgör de ett unikt dokument från en omvälvande period i vår historia. För sin ålder är de ofattbart välbevarade och betraktas som ett av Europas mest betydelsefulla forntida textilfynd.

4. Magnus Erikssons landslag (ca 1350) Magnus Erikssons landslag är den första landsomfattande lagsamlingen i Sverige. Den trädde i kraft i mitten av 1300-talet och ersatte då de tidigare landskapslagarna. I och med landslagens tillkomst blev de skilda svenska landskapen en rättslig enhet med fastare karaktär av ett samlat rike och lagboken fick inflytande på svenskt rättsväsende i flera sekler. En uppmärksammad och ofta citerad del är Konungabalken, som utgör ett slags regeringsform och slår fast att kungen ska väljas i kungaval. Landslagen innehåller även balkar rörande bland annat giftermål, arv, jordaköp och brottmål. Idag finns landslagen bevarad i ett flertal handskrifter av olika ålder, där Kungliga bibliotekets exemplar har blivit berömt för sina detaljrika bilder med scener ur medeltidens vardagsliv.

5. Tjängvidestenen (700-900 e. Kr.) De bildstenar som under järnåldern ristades på Gotland utgör en unik del av Sveriges kulturarv. De förefaller ha fungerat som minnesmärken, gravstenar, territoriella markörer och illustrationer till myter och sägner. Utsmyckningarna håller hög konstnärlig kvalitet och detaljrikedomen gör bildstenarna till oskattbara källor om dåtidens klädmode, vapen, fartyg och riter. Ett praktfullt exempel är Tjängvidestenen från Alskogs socken. I dess bildvärld skildras inte minst ett väldigt vikingaskepp, guden Tor som rider på den åttbente hästen Sleipner och en valkyria som bär fram ett dryckeshorn. Motiven kan ses som den isländska sagalitteraturens illustrationer.

6. Carta marina (1539) Carta marina är den första någorlunda korrekta karta som tecknats över Norden. Upphovsman var ärkebiskopen och författaren Olaus Magnus, som ägnade tolv år åt att sammanställa den. Kartan omfattar Skandinavien, Island, Baltikum, Grönlands sydspets, den nordtyska kusten och delar av Ryssland. Dess totala mått är 125 x 170 cm. Trots att kartan tecknats utan tillgång till avancerade mätinstrument går stora delar av geografin att känna igen. Skildringar av jakt, jordbruk, skidåkning, fiske, rodd och hästridning har placerats ut i landskapet som symboler för kulturella särdrag. Många skrönor och missuppfattningar har dock smugit sig in. 1539 trycktes kartan i Venedig i en mindre upplaga. Idag finns två exemplar bevarade, ett i stadsbiblioteket i München och ett i Uppsala universitetsbibliotek.

7. Kungsårabänken (1000-1100 e. Kr.) Träbänken från Kungsåra är Sveriges äldsta bevarade möbel. Den bedöms vara omkring 1000 år gammal, vilket innebär att den tillverkades i övergången mellan vikingatid och medeltid. Ryggstödet och armstöden är dekorerade med djurornamentik, som var en vanlig dekorationsform inom nordiskt konsthantverk under flera hundra år. Ryggstödet är försett med ett mönster av slingrande drakar och flera oidentifierade djur ingår i utsmyckningarna på bänkens övriga delar. Bänken stod tidigare i Kungsåra kyrka utanför Västerås, men om den ursprungligen tillverkats för kyrkliga sammanhang är inte känt.

8. Prakthjälmarna från Vendel (550-800 e.Kr.) Vendeltiden (ca 550-800 e.Kr.) är en unik svensk tidsepok, som namngivits efter de rika fornfynd som gjorts i anslutning till gravar i Vendels socken i Uppland. Till Vendelgravarnas mest framträdande föremål hör de rikligt utsmyckade prakthjälmarna. Detaljrikedomen är förbluffande och kvaliteten på hantverket förstklassig, vilket gör att hjälmarna närmast är att betrakta som konstverk. Utsmyckningarna består av hjälmkammar, utsirade ögonbrynsbågar, mönstrade nässkydd och figurer i form av djur, ansikten och krigare. Varför hjälmarna fick sin särpräglade utformning är okänt, men kanske hade de sin viktigaste funktion som statussymboler. Mycket talar för att vendeltiden var en relativt fredlig period, då såväl vapen som annan stridsutrustning mest fyllde dekorativa funktioner.

9. Kalvträskskidan (3200 f. Kr) På hösten 1924 hittades några av världens äldsta bevarade träföremål i marken utanför byn Kalvträsk i Västerbotten. Fyndet utgjordes av ett par skidor och en skidstav. Tyvärr gick den ena skidan i bitar när den skulle tas upp, men den andra hölls intakt och finns idag utställd på Västerbottens museum. Genom C14-analys har fastslagits att skidan tillverkades för 5200 år sedan och därmed är världens äldsta kända föremål kopplat till skidåkning. Valet av träslag och skidans utformning visar att den konstruerats av en kunnig skidtillverkare.

10. Bockstensmannens dräkt (1300-talet) 1936 skulle den 11-årige Thure Johansson harva i Bockstens mosse vid sina föräldrars gård, när harven plötsligt drog upp textil och benrester ur marken. Fyndet visade sig vara kvarlevorna av en man som mördats på 1300-talet. Tack vare mossens speciella miljö var både mannen och hans klädedräkt i häpnadsväckande gott skick. Dräkten är tillverkad av ett kraftigt vävt ylletyg och består av kjortel, mantel, struthätta och hosor. På fötterna hade Bockstensmannen läderskor och fotlappar och i ett midjebälte hängde knivslidor och ett läderfodral. Bockstensmannens kläder är den enda kompletta mansdräkt som finns bevarad från medeltidens Europa och således ett unikt arkeologiskt fynd. Plaggen avslöjar också många detaljer rörande dåtidens livsvillkor, hantverkskunnande och mode.

11. Spillingsskatten (ca 800 e. Kr) Sommaren 1999 påträffades tre stora depåer av metallföremål i nära anslutning till varandra på gården Spillings på Gotland. Fynden visade sig vara den största vikingaskatt om någonsin hittats, med ett innehåll av 76 kilo silver och en mindre mängd brons. När fyndplatsen undersöktes visade stenskodda stolprader att föremålen gömts under golvet i ett vikingatida hus. Skattens mynt har präglats på ett sjuttiotal olika platser runt om i världen, vilket vittnar om omfattande internationella kontakter. Bland smyckena finns armbyglar, fingerringar, halsringar och spännen. I flera fall är de fint ornerade och av stilen går att se att många har tillverkats på Gotland. Idag finns Spillingsskatten utställd på Gotlands museum i Visby.

12. Söderalaflöjeln (1025-1050 e. Kr) Söderalaflöjeln har fått sitt namn efter Söderala kyrka i Hälsingland, där den fram till 1700-talet var placerad på kyrktornet som vindflöjel. Flöjelns historia sträcker sig tillbaka till vikingatiden och dess utseende vittnar om att den en gång varit utsmyckning på ett vikingaskepp. Den är tillverkad av förgylld bronsplåt och har daterats till omkring 1025-1050. Utsmyckningen utgörs av ypperligt konstsmide med djurornamentik och en liten skulptur i form av ett lejon. Spår av både skador och lagningar visar att skeppet flöjeln suttit på deltagit i strider. Söderalaflöjeln förvaras nu på Historiska museet i Stockholm och anses vara en av museets stora sevärdheter.

Formgivning och konsthantverk

Exempel på svensk mönsterdesign vid Textilmuseet i Borås

1. Lilla Åland av Carl Malmsten (1942) Carl Malmsten är Sveriges namnkunnigaste möbelformgivare. Hans produktion karakteriseras av sparsmakade och nätta trämöbler med rundade former. Han studerade hur människors levnadsförhållanden tog sig uttryck i bruksföremål och lät ofta möblerna återspegla den svenska allmogekulturen. Folkkonst och slöjdtradition var viktiga influenser i hans formgivning. Bland hans många klassiker är pinnstolen Lilla Åland en av de mest älskade och den mest sålda.

2. Berså av Stig Lindberg (1960) Om formgivaren Stig Lindberg har ofta sagts att han inredde folkhemmet. Han hade en särskild förmåga att förena det praktiska med det estetiskt tilltalande och särskilt uppskattad har han blivit för sitt bruksporslin. Det legendariska mönstret Berså med gröna blad mot vit botten skapades 1960 för Gustafsbergs porslinsfabrik. Mönstret har varit eftertraktat sedan dess och servisen finns nu i nyproduktion.

3. Lövet av Gillis Lundgren (1956) När Gillis Lundgren började arbeta som designer på IKEA 1953 hade företaget fyra anställda. I samband med att han tog fram bordet Lövet utvecklades idén om möbler som köparen kunde transportera hem i platta paket och själv montera. Lundgren fortsatte sedan att arbeta med samma koncept och formgav inte minst bokhyllan Billy. 2013 återlanserades Lövet under namnet Lövbacken och vann stor popularitet.

4. Lamino av Yngve Ekström (1956) Redan som 13-åring började Yngve Ekström arbeta på en möbelfabrik och kom sedan att ägna sitt liv åt möbeldesign. 1945 startade han möbelföretaget Swedese tillsammans med sin bror. Hans karakteristiska formspråk med mjuka former, enkelhet och neutral färgpalett betraktas som karakteristisk för skandinavisk inredning och på 1950-talet bidrog han till att etablera begreppet ”Scandinavian Modern”. Böjträstolen Lamino betraktas som hans främsta skapelse och har utsetts till 1900-talets svenska möbel.

5. Nippon av Josef Frank (1943) Josef Frank var 50 år när den framväxande antisemitismen i Österrike fick honom att flytta till Sverige med sin svenska hustru. Ändå lyckades han etablera sig som en av Sveriges främsta formgivare. Hans produktion var mycket mångsidig, men till hans mest kända skapelser hör färgsprakande och slingrande mönster med kraftfulla blommor och löv. Många är ännu i produktion och pryder gardiner, lampskärmar, tapeter och stoppade möbler i hem världen över. Mönstret Nippon kan ses som en typisk representant för hans karakteristiska och mycket älskade stil.

6. Pernilla av Bruno Mathsson (1944) Bruno Mathson är en av våra mest internationellt kända möbelformgivare. Hans karriär var oerhört produktiv och många av hans möbler är välkända designklassiker. Vilstolen Pernilla är hans kanske mest uppmärksammade verk och produceras än i olika varianter. Sittkurvan till stolen ska Mathson ha tagit fram genom att sätta sig i en snödriva, för att sedan överföra avtrycket till sin design. Idag finns stolen i hem, offentliga miljöer och på museer i ett stort antal länder.

7. Staffan Stalledräng av Märta Måås-Fjetterström (1909) Märta Måås-Fjetterström är ett av svensk designhistorias stora namn. Hon var verksam som textilkonstnär och formgav främst mattor i röllakansteknik. Hon låg även bakom en stor produktion av bonader och anlitades ofta av svenska kyrkor för att tillverka textilier för det sakrala rummet. Utmärkande för hennes konst är mönster med växter och djur i harmoniska färger. Ett känt verk är Staffan stalledräng, där Sankt Staffan ses tillsammans med sina fem hästar med en gnistrande stjärnhimmel ovanför.

8. Margretheskålen av Sigvard Bernadotte (1954) Sigvard Bernadotte föddes som svensk prins, men blev känd som formgivare och industridesigner. Bland de välbekanta bruksföremål han formgivit har Margretheskålen en särskild ställning. Den stilrena bunken i melamin med grepphandtag och pip finns nog i vart och vartannat svenskt kök. Skålen verkar aldrig gå ur tiden, utan fortsätter uppskattas för sin praktiska utformning och sin enkla design.

9. Nationalservisen av Louise Adelborg (1930) Nationalservisen presenterades på Stockholmsutställningen 1930 och har varit en av svenska folkets stora favoriter sedan dess. Reliefmönstret, som inspirerats av vajande veteax, har gjort den till Rörstrands mest ikoniska servis och den omtalas ibland som ”hela Sveriges finporslin”. Under de 90 år den varit i produktion har den hunnit få över 100 dekorer. Sedan år 2000 är den omdöpt till Swedish grace efter den eleganta stil som vann världens uppskattning vid världsutställningen i Paris 1925.

10. Elefant av Estrid Ericson (1930-talet) När Estrid Ericson grundade Svenskt Tenn 1924 hade svensk design redan börjat få världsrykte. Hon kom sedan att själv bli en frontfigur i den rörelse som verkade för vackrare vardagsvaror. Under sitt liv gjorde hon många resor och lät sig ofta inspireras av former och mönster från andra delar av världen. Det ikoniska tyget Elefant ritade hon efter en resa i Belgiska Kongo. Det har funnits i Svenskt Tenns sortiment sedan dess och fortsätter älskas av nya generationer.

11. Château av Bertil Vallien (1981) Svensk glaskonst har uppmärksammats världen över sedan 1800-talet och vunnit erkännande för sin höga kvalitet och innovativa design. En av den svenska glaskonstens mest framträdande namn är Bertil Vallien. Med obändig experimentlusta har han utforskat glasets konstnärliga möjligheter. Inte minst har han utvecklat tekniken med sandgjutet glas. Glaskollektionen Château, som med sin lätt vridna kupa skapar mjuka ljusreflexer, formgavs 1981 för Kosta Boda. Sedan dess har den sålts i över en miljon exemplar, vilket gör den till en av de mest sålda handgjorda glasserviserna i världen.

12. Stringhyllan av Nisse och Kajsa Strinning (1949) 1949 utlyste Bonniers folkbibliotek en tävling, där de eftersökte en hylla som var lätt att montera och bygga ut. Priset gick till designparet Nisse och Kajsa Strinning, som utvecklat ett flexibelt hyllsystem, där hyllplanen hängs på gavlar av metalltråd med plastöverdrag. Den så kallade stringhyllan blev en enorm säljsuccé, både på grund av den praktiska utformningen och den stilrena designen. Idag är den fiffiga hyllan en möbel som de flesta känner igen och den räknas till våra främsta möbelklassiker.

Tänkvärt om kultur, del 87

Om vi inte får stopp på den här gängkriminaliteten och skjutningarna tror jag att kärnan i den svenska modellen, nämligen den höga graden av tillit mellan människor och mellan människor och institutioner, kommer att skadas allvarligt och långsiktigt.

– Ardalan Shekarabi

En intervju med Shekarabi, där ovan nämnda citat finns med, finns att läsa här.

Svenska sägner, del 19: Staffan och hans stupa

Staffans stupa i sin nuvarande tappning på kyrkogården vid Norrala kyrka. Bild från Wikimedia commons.

Ibland tas verkliga händelser och personer in i folkloristiska myter på ett sådant sätt att det tillslut är svårt att veta vad som är sanning och sägen. Ett exempel är den legendflora som uppstått runt den kristna munken Staffan, som ibland kallas Hälsinglands apostel. Att han verkligen har funnits och att han på 1000-talet kom till Sverige för att sprida kristendomen finns det skriftliga källor som vittnar om, men mycket annat som berättas om hans liv är nog att betrakta som ett resultat av livliga folkfantasi.

Det var omkring år 1050 som ärkebiskop Adalbert i biskopsdömet Hamburg-Bremen började sända iväg missionärer för att kristna folket i Norden. En av dem var en tidigare benediktinmunk från Frankrike, som ska ha hetat Stenfinn. Han ska ha kommit sjövägen och först tagit sig till Gamla Uppsala, som vid denna tid var asatrons högborg. Där ägnade han sig åt att fördöma de hedniska gudarna, vilket fick upprörda asatroende att fängsla honom. Efter att ha rymt ur fångenskapen tog han sig vidare norrut, för att slå sig ner i Norrala i Hälsingland. Där blev han snart omtalad för sin missionsverksamhet och hans namn förvanskades till Staffan.

Staffan ska ha outtröttligt ha ägnat sig åt att predika och sprida evangeliet i ett stort område. Hälsingland var vid denna tid känt för sina hästar och Staffan hyste stor kärlek till dessa djur. Enligt legenden lät han skaffa sig fem, som han placerade ut på strategiska platser. Sedan red han en i taget, så att de inte blev uttröttade. Många blev imponerade av både hans nit och hans budskap och lät sig omvändas till den nya läran, men hans framfart väckte också ont blod. Staffans mission skedde inte alltid med fredliga och vänliga medel; hans predikostil var angreppslysten och han drog sig inte för att attackera asatrons tempel och gudabilder. Hälsingarnas vrede blev slutligen så stor att Staffan jagades in i det oländiga skogsområdet Ödmården, där han blev upphunnen och stenad till döds.

Efter att Staffan bragts om livet bands hans kropp vid en otämjd häst och där hästen stannade begravdes kroppen. Över graven lät hans anhängare resa ett litet kapell av trä av den typ som vid denna tid kallades ”stupa”. Staffan hade nämligen själv förutspått vad som skulle bli hans öde och förklarat för sina följare att en stupa skulle resas på platsen. Dessutom hade han berättat för dem att när stupan rasade skulle världen undergång vara nära.

Under en lång tid efter Staffans död samlades kristna vid stupan för att be och offra. Staffan började också dyrkas som ett skyddshelgon, trots att han aldrig blivit kanoniserad. Än idag finns ett litet kapell på kyrkogården vid Norrala kyrka, som sägs markera platsen för Staffans grav. Den nuvarande stupan är den tredje på platsen och restes 1829.

Staffan omnämns i Adam av Bremens historiska verk från 1000-talet, men uppgifterna om honom och hans gärningar är sparsamma. Desto tydligare framträder han i folkliga berättelser i Sverige, men hur många och hur stora korn av sanning som finns i sägnerna kan vi idag inte veta. I folkmun har det dessutom skett en sammanblandning med martyren Stefanos (Sankt Stefan, ”Staffan stalledräng”), som stenades utanför Jerusalem omkring år 35 e. Kr, så att Hälsinglands Staffan ibland lånat drag från beskrivningarna av Stefanos.

Tryckta källor:

Andersson, Rolf; Jacobsson, Britta; Johansson, Eva; Johansson, Per (1990), Våra kyrkor, Klarkullens förlag

Lloyd, Llewellyn (1871), Svenska allmogens plägseder, Berg

Otryckta källor:

http://staffanskapellet.se/index.php/sv/s-t-staffan/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Stenfinn

  

Svensk allmogekultur, del 25: Trolovning och bröllop i Rättvik

Högtidsklädda människor utanför kyrkstallarna vid Rättviks kyrka. Fotografiet bedöms vara taget 1890-1910 (Wikimedia Commons).

Författaren Herman Hofberg (1823-1883) var från början provinsialläkare, men valde 1868 att lämna sitt yrke för att ägna sig åt fornforskning och folkminnesuppteckningar. Ett av hans främsta verk är Genom Sveriges bygder: skildringar af vårt land och folk från 1882. I boken gör han ingående beskrivningar av livsbetingelser, vardagsarbete och traditioner runt om i Sverige, både utifrån dåtidens samlade kunskaper och egna observationer. Nedan återges hans skildring av ett traditionellt bondbröllop i Rättvik.

Bröllop har i alla tider i Dalarne ansetts som en sak af den utomordentligaste vikt, men torde likväl i Rättvik hafva öfverträffat samma högtidligheter i de öfriga Dalsocknarna. Det gamla ceremonielet, som ännu någon gång tillämpas, är följande.

Trolofningen sker nattetid och har en prägel af hemlighetsfullhet: endast gifta karlar, två å hvardera kontrahentens sida, få som vittnen närvara därvid. De unga tu framträda och taga hvarandra i hand, hvarvid brudgummen har i sin en trolofningsskänk, bestående i en ring, ett spänne eller något dylikt. Två af vittnena ställa sig på golfvet emellan kontrahenterna, så att de med dem bilda ett kors, hvarpå de unga tillfrågas, om de vilja hafva hvarandra till äkta, och då detta bejakas, ”slå vittnena opp” eller skilja parets händer, då ringen naturligtvis stannar i brudens. I detsamma bör ett eller annat skott aflossas utanför fönstret af dem, för hvilka man icke kunnat dölja hemligheten. Därpå sätta sig vittnena och de trolofvade tillsamman att äta, och sedan detta till allas belåtenhet är undangjordt, inbjudas äfven de utanför stående skyttarne till bordet.

Redan aftonen före bröllopsdagen samlas gästerna i bröllopsgården, där de bespisas med ärtgröt af den fasta konsistens, som endast en dalkarls friska matsmältningsorgan skall kunna fördraga. I tidigaste otta påföljande morgon begifver sig bruden med sin brudsäta dit, där hon skall klädas, vanligen till prästgården, hvarunder karlarne hemma se om sina hästar och fläta deras svansar och manar, en sak af synnerlig vikt för brudriddarne, som måste se till, att deras trafvare och munderingar äro i bästa skick.

Då vigseln sker i kyrkan, samlas gästerna med brudgummen i spetsen i prästgården, där han iklädes en broderad yllekrage, som tillknytes med sidenband, hvilka äro röda, om bägge hans förändrar leva, men svarta, om de äro döda; är endera af dem i lifvet, är det ena bandet rödt och det andra svart. Brudgumsrocken är brun, och kring hatten bäres ett gult band utom det vanliga.

Brudens dräkt består af svart bombasinklänning, hvitt förkläde, röda strumpor och tjockbottnade skor, som endast skilja sig från de vanliga genom plösarna, hvilka äro omsorgsfullare och konstfärdigare utsydda. Den förgyllda kronan sitter fäst på en liten lammskinnsperuk, af hvilken några hvita lockar sticka fram under tinningarna; men för öfrigt är håret dolt under en massa Falujuveler och stora blanka stålknappar. Öfver nacken nedhänger en lång remsa af skallermässing, kantad med rödt kläde, och kring halsen bäres en hvit getskinnskrage, hvaröfver hänga så många glaspärlband, som rimligen kunna få rum. Händerna gömmas i en muff, prydd med silfvergaloner och skallermässing, ur hvars öppningar nedhänga en hvit och en rödblommig silkeshalsduk. Med själfva bruden täfla i grann utstyrsel hennes brudpigor, som ofta äro ganska många.

Vid ankomsten till prästgården undfägnas bröllopsskaran med brännvin, som värdfolket fört med sig, hvarefter processionen vid tredjegångsrigningen sätter sig i gång till kyrkan. Först går brudgummen, som hälsas af menigheten med blottade hufvuden och vänliga nickar. Efter honom komma prästen och ”gästbådskarlarne”, bland hvilka ”brudsäterkarlen”, brudsätans man, skall vara till hands och mottaga brudgummens hatt och framlämna hans psalmbok vid ankomsten till altaret. Efter ”manfolket” komma brudpigorna, anförda af spögubben med sin vördnadsbjudande läderkarbas, och omedelbart därefter bruden, åtföljd af brudsätan och de öfriga kvinnliga gästerna. Vid ankomsten till kyrkogårdsporten lägger brudgummen några slantar i fattigbössan, och vid ingången i kyrkan släpper han oförmärkt några småmynt som en hemlig handpenning åt lyckan. När han uppkommit i koret, vänder han sig om och gör en bugning för prästen, hvarefter han framträder till sidan af altaret och uppkastar äfven dit några slantar, hvilket kallas att ”offra”. Sammanledes göra ock brudpigorna, som uppgå två och två i sänder. Sist af alla kommer bruden, som gör det rikligaste offret. Under tiden stå båda kyrkovaktarne såsom ordningsmän och hedersvakt vid stora gångens utlopp i koret. Under gudstjänsten sitter brudparet i en ”brudstol”, men knäfalla vid altaret under bönerna. En del af vigseln förrättas innan den vanliga altartjänsten börjas, men vigseln afslutas icke förrän efter välsignelsen, då brudmässan läses. Vigselringen är af silfver med en bred plåt på ena sidan, vid hvilken några små ringar af silfvertråd äro fästa i öglor till prydnad.

Från kyrkan bär det nu af i frisk fart med brudriddarne i spetsen hem till bröllopsgården. Sedan brudgummen lyft bruden ur kärran, skyndar hon ögonblickligen in i brygghuset för att titta i ugnen, hvilket anses oundgängligt för att fästa lyckan vid det nybyggda boet. Därpå återvänder hon i allt lugn för att af de hemmavarande beses och beundras, hvarunder gästerna supa hvarandra till ur ”skänkskålarne”. Emellertid ha brudpigorna försvunnit bakom stugan eller i fähussvalen, där de styrka sig med ”klabb” eller ”brudpigemölja”, ett slags tärningar af blodpalt, som kokas i ister eller flott och ätas med träpinnar. Brudriddarne trakteras äfven med samma läckerhet, den de äta ur små tråg, allt under det de ännu sitta kvar på hästryggen. Efter denna förberedelse samlas man i gästabudsstugan till brudparets ”sängledning” som består däri, att prästen håller ett brudtal och läser välsignelsen öfver de nygifta, som därefter lyckönskas af samtliga gästerna.

Nu sätter man sig till bordet, som är öfverfylldt med tunnbröd, vörtbullar, skarpost, sötost, smörklimpar och stenfat rågade med fläsk, torrt fårkött med mera. Tallrikar kommo förr icke i fråga, utan därtill begagnades tunnbrödsskifvor, och maten uppfångades med små fällknifvar eller ”jongrar”, som gästerna själfva medförde. Bristen på gafflar ersattes med fingrarne. Efter slutad måltid uppstiga brudgum och brud och dricka ”dannemannens och dannekvinnans skål”, genom att två omgångar tömma en mindre ölbägare, hvarefter de gifva hvarandra ett handslag, såsom nu vordna danneman och dannekvinna. Sedan en insamling blifvit gjord till kyrkan och de fattiga, läses en bön och sjunges en psalmvers, hvarefter de sålunda bespisade gästerna lämna rum åt andra. Så fortgår det i flera omgångar, så att det sista partiet knappt hunnit sluta sin middagsmåltid, förrän karlarnes kvällsmåltid, bestående af korn- och ärtvälling, framsättes. Kvinnorna taga då icke plats vid bordet, utan äta ur tråg och koppar, hvar utrymme erbjuder sig. — Nu först utbäras borden för att kunna lämna rum åt den fördröjda och efterlängtade dansen. I ett hörn inskjutes ett bord, och därofvanpå sättes en stol för spelmannens räkning. Denne rör fiolen och spelar upp en ”låt”, men ännu får fröjden icke fria tyglar; brudgummen skall nämligen först dansa en gång med hvar och en af alla gästerna ifrån den äldsta till den yngsta. Först därefter blir dansen fri för alla. Hvad som saknas i behag och ledighet, ersättes af bastanta tag och styrka, och så utvecklas en ihärdighet och arbetsförmåga i Terpsichores tjänst, som endast finner sin motsvarighet i logtrösket, hvarmed det dånande golftrampet i öfrigt har mycken likhet. På detta sätt fortgår den jublande fröjden till klockan tre eller fyra på morgonen, då ”halmdansen” börjar. Pojkarne inbära nämligen halm till nära en alns tjocklek öfver hela golfvet, dit kullorna, som under tiden hållit sig undan, indragas till en rätt besvärlig dans, ofta afbruten af muntrande kullerbyttor. Slutligen rusa pojkarne ut och fälla det högsta löfträd, som finns i grannskapet, släpa det med tillhjälp af förspända hästar till bröllopsgården och mottagas så af värdfolket med ”mallbrännvin”, emedan ett sådant träd kallas ”mall”. Halmen i stugan hopknippas och däraf ”bygges bo i mallan”, där man sätter sig att dricka och stoja.

Emellertid har andra dagen ingått, gästerna samlas småningom, och dansen förnyas såsom en behöflig vederkvickelse, men afbrytes snart af en inbjudning till en annan stuga, där ”ungfar” och ”ungmor” hafva tagit plats bakom ett långt bord med silfverbägare och den inbjudande brännvinsflaskan. Nu sker insamlingen af brudgåvan , som till största delen användes att betäcka brännvinsinköpet för bröllopet. Härefter ätes middag ur egna matsäckar, men värdfolket består brännvin och dricka. På eftermiddagen dansa ”källingarne” bort bruden, som då är iklädd hvitt ”huckle”; ungmor lyftes på armarne och hissas mot taket, som genljuder af smällarne, hvarefter hon och gummorna lämna sitt arfvode åt spelmannen. Under allt detta, som drager ut till sena kvällen, förlusta sig karlarne vid ”mallan”.

Efter tredje dagens frukost dansa pigorna med bruden på samma sätt, och sedan taga gubbarne i tu med brudgummen, som slutligen frånryckes dem af pojkarne till en afskedsdans, då det gäller att icke vara ömtålig, ty här vankas kraftiga nappatag för och emot.

Bröllopet pågår vanligen fyra till fem dagar. Följande söndag är ”utdans”, då hvem det lyster från fjärran och när får vara med och dela fröjden, men då bjudes ingen traktering.

Sådana bröllop, som det nu beskrifna, bli emellertid allt sällsyntare. Vanligtvis viges bruden utan utstyrsel i kyrkan efter gudstjänstens slut, och bröllopet är då enklare. Utdansen saknas dock aldrig.

Kultur och identitet

Jag minns nu inte längre var jag läste det eller vem som skrev det, men jag bär med mig ett vackert citat som skildrar kulturens betydelse i en människas liv:

Att säga till en människa att hon saknar kultur är som att säga att hon inte har någon själ.

Det ligger mycket sanning i det. Kulturen genomsyrar så många aspekter av vårt varande att den oundvikligen är en del av vårt jag. Den finns med i vår vardags små sysslor, påverkar vilken klädsel vi väljer och avgör hur vi samspelar med människorna omkring oss. Den färgar vår syn på rätt och fel, vägleder oss i livsavgörande beslut och har inflytande på hur vi förhåller oss till de gemenskaper vi ingår i. När vi ser på världen gör vi det genom glasögon som slipats av vårt kulturella sammanhang. Kulturens trådar är många och starka i den väv som utgör vår tillvaro. Det mönster kulturen skapar i våra liv gör den till en del av oss.

En kulturlös människa existerar inte. Det finns ingen person, mer än möjligen ett nyfött barn, som inte bär med sig och ger uttryck för den kultur som format henne. Vi är alla kulturbärare.

I många år har svenska folket nu, i olika sammanhang, matats med budskapet att den svenska kulturen är oviktig, banal eller barbarisk. Ibland har hävdats att den inte ens existerar. Människor som haft makten att göra sina röster hörda har gjort gällande att de värderingar, beteenden, sedvänjor och förhållningssätt som odlats fram i just vår del av världen saknar betydelse. Svenskarna har ombetts maka på sig för att ge plats åt utbredningen av en mångkultur, som för många av oss varit mycket främmande och omformat vårt land till något vi inte känner igen.

Nu ser vi allt fler tecken på att svenskarna har börjat säga ifrån. Allt fler röster har höjts för att den svenska kulturen ska behandlas med samma respekt och tillmätas samma värde som andra. Några har till och med vågat uttrycka att den bör få fortsätta ha en särställning i vårt land. Ibland har debatten om Sveriges mångkulturella omvandling blivit brysk och känslosam. Det är inte förvånande det som ligger i stöpsleven är vår livsmiljö, vårt samhälle och delar av den djupast rotade kärnan av vår identitet. Vi är många som vill att det ska fortsätta finnas en plats på jorden där vi kan känna oss hemma.

Vårt kulturella arv är vårt ansvar att förvalta. Mer än något annat är det vår kultur, framslipad av de livsbetingelser naturen gett oss, som gjort Sverige till vad det är. Svenska folket är inte kulturlösa själlösa varelser. Vi är ett folk och vi vill fortsätta finnas.

När vi nu ska få en kulturkanon…

Under fredagen, i samband med att Tidöavtalet presenterades, stod det klart att Sverige nu ska få en kulturkanon. Frågan har diskuterats förut, men inte getts utrymme att bli till något konkret. För ett par år sedan skrev jag ett blogginlägg som aldrig publicerades (jag tyckte inte att textens utformning höll måttet) om vad som kan ses som den svenska kulturens kärnvärden och därmed skulle kunna ingå i en kulturkanon. När frågan nu aktualiserats väljer jag att trots allt publicera texten. Att den kanske inte riktigt har flyt och balans ber jag om överseende med — ämnet är trots allt viktigt att fundera över, nu när vår kulturkanon snart ska ta form.

Om jag bad dig berätta vad som är Sverige, vad skulle du då säga? Om du skulle borra dig in i själva kärnan av vårt land och plocka fram svenskhetens eget hjärta, vad skulle det då vara? Om du tänkte dig att du skulle måla en tavla av svensk kultur, vad skulle då bli ditt motiv och vilka ljud, dofter, smaker och tankemönster skulle du försöka uttrycka i bilden?

Kanske föreställer du dig de rödmålade stugorna, de som med sin säregna färgsättning  lyser upp vår landsbygd och har blivit sinnebilden av Sverige? Eller är det våra traditioner som först dyker upp i dina tankar? Vad känns då allra viktigast? Kräftskivan i augustikvällen? Midsommardansen? Barnröster som sjunger luciasånger i kyrkan inför julen? Något annat?

Tänker du på de spår som tusen år av kristendom har satt i vårt land? Ser du ett myller av vitkalkade kyrktorn sträcka sig mot skyn? Hör du de psalmer som i generation efter generation har sjungits vid gudstjänster, begravningar, dop och skolavslutningar? Den blomstertid nu kommer och Tryggare kan ingen vara? Eller vandrar dina tankar längre tillbaka, till den tid då runor ristades, nordborna for över världen och Oden var julens gud?

Är det monarkin som dyker upp i din tankevärld, den som försett oss med några av vår historias mest framträdande personligheter och lämnat efter sig oskattbar arkitektur? Kanske tänker du då också på andra personer som betytt mycket för vårt land och avtrycken de gjort. I så fall, vilka och vad? Axel Oxenstiernas förvaltning? Carl von Linnés vördnadsfulla inordning av växtriket? Den uppfinningsrikedom som vägledde Christopher Polhem och Alfred Nobel?

Hör du ljudet av nyckelharpa, eller kanske av fäbodkulturens förtrollande kulning? Eller klingar visor av Carl Michael Bellman och Evert Taube tydligare för dig? Gör du en vandring in i det svenska folkets inre bibliotek för att möta Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf och Vilhelm Moberg? Och om det inte är dem du möter, vilka är det då?

Ser du tavlor av Carl Larsson och Anders Zorn, eller är det det svenska landskapet som först dyker upp för din inre syn? Ser du den skog som våra förfäder delade med skogsrået och Näcken? Tänker du kanske på allt det arbete som utfördes där? På avverkning med handsåg, kolning och timmerflottning? Är det kanske just det – själva anpassningen till de djupa skogarna, det bistra klimatet och den mörka vintern – som är den svenska kulturens innersta väsen?

Tänker du på matkulturen? Knäckebrödet och gravlaxen? Det dignande julbordets rätter och historien bakom dessa? Smörgåsbordet? Bären och svamparna som år efter år plockas i våra skogar under allemansrättens skydd? Sommarens första färskpotatis i syrénbersån?

Vandrar dina tankar iväg till de storslagna världsarven, de vars kulturhistoriska värde är så högt att de står under FN:s beskydd? Är det då några särskilda som du vill lyfta fram? Tanums hällristningar? Fornlämningarna på Birka? Visbys murar och medeltida gator? Södra Ölands odlingslandskap?

Känner du kanske att Sverige framför allt är de idéer och värderingar som format vårt samhälle? Vilka skulle då kunna sägas ha haft mest betydelse? Folkhemstanken? Jantelagen? Tilliten? Jämställdheten? Betoningen på trygghet, ordning och säkerhet? Det stillsamma svenska lynnet, som älskar konsensus och avskyr konflikt? Begreppet lagom?

Sverige är väldigt mycket. Kulturarvet är rikt och enormt. Den svåra frågan är vad som kan sägas ha ett alldeles särskilt värde. Vad är det som fångar vår folksjäl och utgör skelettet i samhällsbygget? Hur ser nyckeln in till det svenska kulturella rummet ut och vad ryms därinne?

Vad skulle kunna ingå i en svensk kulturkanon? Frågan har väckts förr, men aldrig vunnit något större diskussionsutrymme. Nu är det hög tid, för vårt kulturarv är anfrätt av ideologier som vill förminska det. Det finns strömningar som tror att självförnekelse är vägen till ett mer inkluderande samhälle, trots att det då inte finns något att inkluderas i.

Så vad behöver vi minnas och bevara om Sverige ska fortsätta vara det land vi önskar? Vilka kulturella gåvor vill vi lämna över till våra efterkommande? Det är viktiga frågor, som vi länge försummat. Låt oss därför börja diskutera vad som borde utgöra en svensk kulturkanon och varför. Ett utgångsperspektiv kan vara vilken kulturell kunskap alla svenska elever borde få med sig innan de lämnar skolan och ger sig ut på livets vitt skilda vägar. Låt oss tänka brett. Låt oss stöta och blöta våra uppfattningar om litteratur, musik, film, arkitektur, traditioner, värderingar och kulturhistoria tills vi hittar essensen av vår kulturutveckling. Då kan en kulturkanon bli ett redskap i våra händer, som hjälper oss att värna det arv vi vill lämna över.

Sverige ska få en kulturkanon

En svensk kulturkanon ska tas fram

Ett uppdrag ges att tillsätta fristående expertkommittéer i syfte att inom skilda kulturformer ta fram förslag på svensk kulturkanon. Tillsättningen av ledamöter i expertkommittéerna ska utgå från konstnärlig kompetens i respektive fält.

Citatet ovan är hämtat ur det så kallade Tidöavtalet, det avtal som idag presenterades av vår tillträdande statsminister och ska bli vägledande för den kommande regeringens politik.

Att Sverige ska få en kulturkanon innebär att det svenska kulturarvets viktigaste beståndsdelar nu ska definieras och lyftas fram. Det var på tiden, och det är ett betydelsefullt avsteg från den förminskning av den svenska kulturens värde som länge varit tongivande inom svensk politik.

Bloggen Kulturminnet startade som en motreaktion på just den kulturpolitik som alltmer tappat intresset för det egna kulturarvet. Att jag en dag i april 2017 satte mig vid tangentbordet och bestämde mig för att börja skildra vår kulturs mest värdefulla och fascinerande beståndsdelar berodde på de samhällstrender som förnekade den svenska kulturens själva existens. Kulturellt självförakt hade blivit en hyllad norm i såväl politiska korridorer som på ledarsidor. Kanske ser vi nu början på slutet på denna destruktivitet.

Sedan bloggen startades har jag publicerat närmare tusen inlägg. Jag har skildrat bakgrunden till högtider och traditioner, berättat om väsen och föreställningar i den svenska folktron, presenterat kulturhistoriska sevärdheter från hela landet, återgivit gamla folksagor och beskrivit livsöden som illustrerar Sveriges kulturhistoria. I otaliga texter har jag försökt beskriva hur värdefulla den svenska kulturens värderingar har varit för utvecklingen av vårt land. Jag har, i bildlig mening, skrikit mig hes till min kulturs försvar. För mig är det nu en glädjens dag, när jag kan se att den mentala kulturförstörelse som jag slagits emot börjar förlora sitt grepp. Det är knappast Kulturminnets förtjänst, men likväl ett skäl att glädjas.

Idag känner jag lite mer hoppfullhet för Sverige än jag gjort på länge.

Kanske kan svenskarna nu få samma rätt att känna stolthet över sin kultur som alla andra folk i världen.

Tänkvärt om kultur, del 86

Sverige har tagit emot flyktingar som sällan varit vana att ringa en polis efter kränkningar och brott, och därför fortsätter ringa kusinerna.

Sverige har gigantiska problem med skjutningar, blodshämnder efter triviala händelser, lättkränkta individer och hedersproblematik. Vi förstår inte vad som händer. Vi undrar hur människor som i många fall är födda i Sverige kan bete sig så?

Det beror inte på fattigdom.

Det beror till stor del på socialt nedärvda levnadsmönster. De är fostrade av föräldrar som fostrats i en annan kontext.

– Per Brinkemo

Brinkemos debattartikel finns att läsa i sin helhet här.

Kulturhistoriska sevärdheter, del 75: Blomsholms fornlämningsområde

Vid Blomsholm norr om Strömstad ligger en samling gravfält med ovanligt imponerade fornlämningar. Här finns inte minst en av Sveriges största skeppssättningar, en mycket stor domarring och flera gravhögar. Området betraktas som en av Bohusläns finaste kulturmiljöer och vittnar om platsens historiska betydelse.

Blomsholms skeppssättning mäter över 40 meter och innehåller 49 stenblock (bild överst). Stenarna i för och akter är över fyra meter höga. Stenhöjden sjunker succesivt in mot mitten, vilket ger skeppet en vackert avsmalnande profil när det betraktas på avstånd. Omkringliggande gravar har undersökts och daterats till 400-600 e. Kr, det vill säga en del av yngre järnåldern. Det är troligt att skeppssättningen är lika gammal, vilket innebär att den, när den restes, befann sig vid en havsvik som sedan torkat ut till följd av landhöjningen. Än idag är dock läget både högt och hänförande.

Genom seklerna har skeppet satt folkfantasin i rörelse och kommit att förknippas med flera lokala sägner. Enligt en legend ska soldater som omkommit i Karl XII:s krig mot Danmark-Norge 1717-1718 ha begravts runt skeppet efter att ha avlidit vid Blomsholm. En annan sägen berättar att stenarna ska ha rests över ett brudfölje som dödades på platsen.

I bergsslänten norr om skeppssättningen ligger områdets mest imponerande domarring. Med en diameter på 36 meter är den en av Sveriges största och den är ovanlig på flera sätt. I regel byggdes domarringar med ett ojämnt stenantal, men ringen vid Blomsholm innehåller tio stenar. Den har också ett stort mittblock. Runt domarringen finns ett fyrtiotal andra forngravar av olika slag, mer eller mindre synliga för ett otränat öga. Gravfältet är ännu outgrävt, så vilka som begravts på platsen och vad för slags gravgåvor de fått med sig är ännu okänt.

Ovanför domarringen finns två gravhögar uppe på höjden. Den större av dem (30 meter vid och fem meter hög) användes i början av 1900-talet som kruthus. Ett stort hål grävdes då ut i högens mitt, men inga fynd togs tillvara. Vid denna tid lade man också dit de trappstenar som ses idag. En ännu större hög (kallad Grönehög), ligger en dryg kilometer söderut. En separat bilväg leder dit, men det går också bra att promenera över fältet från skeppssättningen. Högen, som sannolikt restes under 500-talet, är 45 meter lång och omkring sex meter hög.

Blomsholms gravfält ligger på privat mark, varför besök måste ske med hänsyn, inte minst med tanke på att får ibland betar i markerna. En skyltad kulturstig från parkeringen leder fram över fornåkrar och fält till de mest sevärda lämningarna och sommartid arrangeras kulturvandringar. Strax intill fornlämningsområdet ligger Blomsholms gård, där det går att se en renoverad statarlänga från 1800-talet.

Tryckta källor:

Ottoson, Mats; Ottosson, Åsa (2008), Upplev Sverige. En guide till upplevelser i hela landet, Bonnier Fakta

Otryckta källor:

http://wadbring.com/historia/sidor/blomsholm.htm

https://www.vastsverige.com/stromstad/produkter/blomsholm/

Information har även inhämtats vid besök i Blomsholm.