I flera århundraden har våra folksagor vandrat från generation till generation. De har berättats framför brasan efter en dag av mödor och viskats vidare i nattens mörker när det varit svårt att sova. Nedanstående berättelse har hämtats ur Hexikon som lexikon: En sagolik uppslagsbok från A till Ö, som redigerats av Alf Henriksson. Samma saga kallas ibland ”Lindormsprinsen”. Jag återger den fritt.
Det var en gång en drottning som djupt och innerligt önskade sig ett barn. Men hur hon än hoppades och trängtade, så fick hon aldrig något. I sin sorg sökte hon sig till en klok gumma, för att få råd om hur hon skulle göra.
– Jo, sade gumman, du ska göra som jag säger, så ska du se att allt går väl. När du kommer hem ska du ta två lökar ur ditt skafferi och skala dem noga. Sedan ska du lägga dem under badkaret och ta dig ett bad. När du badat färdigt ska du äta upp lökarna.
Drottningen tackade för rådet och gav sig av hemåt för att göra som gumman sagt. Men hon var mycket upprymd över det goda råd hon fått och det bar sig inte bättre än att hon i sin iver glömde att skala den ena löken.
Några månader senare började drottningens mage svälla, så att vem som helst kunde förstå att hon snart skulle få sin önskan om uppfylld. Både hon och hennes kung var mycket glada och talade ofta om den prins eller prinsessa de snart skulle få.
Efter ytterligare någon tid födde drottningen två gossar. Den ena var en präktig pojke med ljuvligt, rosa skinn, men den andra var fjällig över hela kroppen som en orm. Kammarjungfrun som hjälpte till vid födseln blev alldeles förskräckt över att se det vanskapta barnet och vågade inte visa det för drottningen. Istället gömde hon undan den fjälliga pojken innan drottningen ens hade förstått att hon fått två barn. I hemlighet smet kammarjungfrun sedan iväg, för att sätta ut den missbildade pojken i skogen.
Den välskapta prinsen växte upp på slottet och visade sig duglig och redig i allt. När han blivit giftasvuxen skickade kungen och drottningen ut honom på friarfärd, för att han skulle finna sig en lämplig prinsessa. Han hade dock inte hunnit långt från slottet förrän han hejdades av en väldig lindorm, full av glänsande fjäll. Lindormen lade sig i vägen och vägrade låta prinsen passera.
– Här kommer du inte fram på din friarfärd om inte jag också får mig en brud! väste ormen.
Hur prinsen än försökte ta sig förbi såg ormen till att hindra honom, så att prinsen tillslut måste vända om.
När prinsen kommit tillbaka hem och berättat vad som hänt, överlade kungen och drottningen om hur de skulle göra. Hur de än funderade såg de ingen annan råd än att ställa till bröllop för lindormen. Så kom det sig att lindormen gifte sig med den ena efter den andra av bygdens flickor, men på morgonen efter varje bröllopsnatt hade lindormen ätit upp sin brud.
Nu bodde det i riket en ond kvinna som hade en blid och älsklig styvdotter. Den onda kvinnan avskydde sin styvdotter så mycket att hon av illvilja lät meddela kungaparet att flickan var villig att gifta sig med lindormen. När flickan fick reda på styvmoderns tilltag blev hon utom sig av förtvivlan och sökte sig till sin döda mors grav för att få råd.
När flickan kom till slottet inför bröllopet begärde hon att få sju nattlinnen inlagda i brudkammaren. Hon sade också till tjänstefolket att hon ville ha ett kar med sodalösning och tio rotborstar därinne.
På bröllopsnatten, när lindormen kom slingrande in i brudkammaren, satt flickan och väntade med alla sju nattlinnena på sig. Lindormen befallde henne att ta av sig kläderna.
– Då får du först ta av dig ditt skinn! svarade flickan, varpå den häpna lindormen krånglade ur sig skinnet.
Flickan tog då av sig ett av sina nattlinnen. När lindormen sade till henne att ta av sig resten begärde hon att han själv skulle ta av ytterligare ett skinn. Så upprepades proceduren, tills ormen hade ömsat skinn sju gånger och låg alldeles naken på golvet. Flickan tog då den otäcka, slemmiga ormen, stoppade honom i karet med soda och skrubbade honom så hårt hon kunde. Denna omilda behandling fortsatte hon med tills alla de tio rotborstarna var utnötta – och framför henne stod då en vacker prins.
Nästa morgon kom hovfolket smygande och kikade in genom nyckelhålet. De förväntade sig att få se lindormen ensam i brudkammaren, som så många gånger förut. När de istället fick se det allra vackraste äkta par sova i sängen blev de fullständigt överrumplade och sprang till kungen för att berätta nyheten.
Nu kom allt i dagen. Kungen och drottningen gav sig in i brudkammaren, där pojken som kommit fram ur lindormsskinnen förklarade att han i själva verket var deras förstfödde son. Kammarjungfrun tvingades då bekänna att hon satt ut en fjällig gosse i skogen den där dagen då drottningen födde barn. Genom den kloka flickans ingripande hade kungasonen äntligen blivit sitt rätta jag. Kungaparet gladdes åt att få sin okände son tillbaka och visste inte hur de skulle uttrycka all sin tacksamhet mot den rådiga flickan. Flickan och lindormsprinsen fick halva kungariket och de levde sedan lyckliga i alla sina dagar.
Kulturminnet 