När normerna förändras, del 42: Var är den allmänna ordningen?

20200126_143709

Det har nu gått två år sedan jag startade denna blogg. Sedan dess har jag regelbundet kommenterat förändringar i samhällets attityder och värderingar i serien När normerna förändras. En tillbakablick visar ett samhälle som snabbt stöps om. Under den begränsade tid som bloggen har funnits har jag fått anledning att kommentera stökiga bibliotek, attacker mot vårdpersonal, områden dit paket inte kan levereras på grund av kriminalitet, taggtrådsinhängnade bostadsområden, elever som utövar hederskultur i skolan, rekommendationer om att inte bära smycken utomhus och hur fyrverkeriförbud blivit nödvändigt på grund av riskfyllda beteenden. Vid sidan av detta har mycket hänt, som jag inte mäktat med att skriva om. Inte minst har nyhetsflödet innehållit rapporter om växande otrygghet och elever som misshandlar (eller till och med våldtar!) sina lärare. Den senaste tiden har vi fått se ett flertal reportage om ett brutalt överutnyttjande av bidragssystemet: En utredning i Södertälje har visat omfattande fusk med försörjningsstöd och Janne Josefsson skildrade i förra veckan hur assistansersättningen missbrukas. Själv har jag tidigare uppmärksammat denna respektlösa inställning till vårt välfärdssystem i inlägg om den kulturella synen på arbete och skattefinansierad polygami.

Det är inte märkligt att många upplever att utvecklingen går att fel håll och ser en framtid i mörka färger. Folk ropar efter åtgärder från politiker och myndigheter, men de negativa trenderna fortsätter. Kanske beror det på att myndigheterna inte kan angripa problemen från roten – för roten finns bland de människor som lever i vårt land.

Förr skötte folk sitt, gjorde rätt för sig och såg till att inte störa. Nu är det många som väljer att strunta i dessa normer.

Det är inte överheten som tidigare har hållit ordning i Sverige, utan folket.

Problemen vi nu ser med ordningsstörningar och missbruk av välfärdstjänster beror på en normförskjutning bland människor som bor i Sverige. Inför detta står myndigheter, polisväsende och politiker handfallna. Ingen vet hur problemen ska hanteras, eftersom de tidigare knappt har funnits.

Kommer vi att kunna återupprätta de värderingar som förut låg till grund för ett välfungerande samhälle? Jag tvivlar.

Kulturhistoriska sevärdheter, del 25: Kronobergs slottsruin

20190419_153557

På en holme några kilometer norr om Växjö ligger ruinen efter Kronobergs slott. På platsen fanns tidigare en biskopsborg, som senare kom att bli en betydelsefull befästning i Gustav Vasas förvaltning. Att slottet haft en framträdande plats i den svenska historien märks inte minst av att det fått ge namn åt hela Kronobergs län.

Under tidig medeltid tillhörde Kronoberg Växjö stifts biskopar. 1350 flyttade biskopen sin huvudgård till slottsholmen. Hundra år senare lät biskop Lars uppföra en borg i sten, som kom att bli slottets föregångare. Borgen låg länge i de oroliga gränstrakterna mot Danmark och borgen blev därför indragen i strider. 1469 brände danskarna borgen, men den återuppbyggdes.

1542 gjorde den småländske bonden Nils Dacke uppror mot Gustav Vasa med stöd av en bondehär och erövrade borgen i den så kallade Dackefejden. Året därpå slogs upproret ner och Gustav Vasa återtog kontrollen över byggnaden. Han lät påbörja en stor ombyggnation av borgen för att iordningställa den till ett riktigt slott. Detta arbete fortsattes sedan av Gustav Vasas söner efter hans död. I början av 1590-talet stod slottet färdigt. Det hade då fått karaktären av en typisk Vasaborg, med kvadratisk form och runda hörntorn avsedda för kanoner.

När Sverige och Danmark slöt fredsfördrag i Roskilde 1658 kom den danska gränsen att förskjutas söderut, vilket gjorde att slottet förlorade sitt strategiska läge. Incitamenten att hålla slottet i gott skick försvann och det lämnades åt sitt förfall. Först under 1900-talet vaknade intresset för dess historiska värde och konserveringsarbeten vidtogs.

Idag är slottsruinen en del av vårt gemensamma kulturarv och förvaltas av Statens Fastighetsverk. Den går att beskåda utifrån vid vilken tid på året som helst och hålls sommartid öppen för besökare. Den som vill kan delta i guidade visningar. Ångaren S/S Thor har sin hemmahamn vis slottsruinen och erbjuder turer genom Helgasjöns slussar.

 

Tryckta källor:

Ottosson, Mats och Ottosson, Åsa (2010), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

 

Information har även hämtats från de skyltar som står uppställda vid Kronobergs slottsruin.

 

Otryckta källor:

Kronobergs slott

https://kulturparkensmaland.se/besok-oss/vara-besoksmal/kronobergs-slottsruin/

https://slottsguiden.info/slottdetalj.asp?id=161

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kronobergs_slott

Tänkvärt om kultur, del 14

bild pärla

Kulturen avspeglar sig i våra relationer, våra åsikter och vår lagstiftning. Den styr våra beteenden och våra livsval. Dessutom utgör den grunden för vår moral och våra gränsdragningar. Därmed skulpterar den fram en del av vårt jag och är en ofrånkomlig del av vår identitet.

Rör inte runorna

20170628_162102

Om en vecka ska regeringen presentera resultatet av en alldeles särskild utredning. Det är en utredning som kan leda till att en del av vårt kulturhistoriska arv kriminaliseras. Jag syftar förstås på tyrrunan.

Tyrrunan, som liknar en uppåtpekande pil, är en bokstav i runalfabetet. Under andra världskriget missbrukades den som nazistisk symbol, vilket få känner till. I modern tid har runan antagits som symbol av den nynazistiska rörelsen NMR. Av denna anledning har justitieminister Morgan Johansson tillsatt en utredning som syftar till att utröna om bruket av tyrrunan ska klassas som hets mot folkgrupp.

Hela Morgan Johanssons förfarande känns minst sagt verklighetsfrämmande. I ett land där de dödliga skjutningarna ökar och överfallsvåldtäkter har blivit vardagsföreteelser tycker justitieministern tydligen att ett eventuellt förbud mot en fornnordisk bokstav har hög prioritet. Jag kan inte annat än undra om grunderna för hans antaganden verkligen är seriösa. Tänker han sig på fullaste allvar att tyrrunan ska förbjudas? I rimlighetens namn måste han väl vara medveten om att det inte löser några problem? Han måste väl förstå att den rörelse som burit runt tyrrunan ute på gatorna inte försvinner för det? Vad tror han att han åstadkommer? Vill han bara godhetsmarkera och visa att han står upp mot onda krafter? I så fall skulle jag vilja be honom göra det på ett konstruktivt och genomtänkt sätt, som inte slår mot vårt kulturarv.

Om utredningen  – Gud förbjude – resulterar i en lag mot tyrrunans användning, vad ska vi då göra nästa gång en misshaglig organisation skaffar sig symboler? Utvidga förbudet? Ska vi förbjuda svenska flaggan om fel personer börjar vifta med den för ofta?

Runorna är våra förfäders första skriftspråk. Ingen annanstans i världen har man funnit så många runförsedda föremål som i Sverige. Runstenarna har förkunnat sina budskap utmed våra vägar i tusen år och är en oskattbar källa till kunskap om våra rötter. Att man ens kan tillåta att runor kidnappas och laddas med en ny innebörd är ofattbart – och det hade inte varit möjligt om svenskarna inte hade gjorts historielösa och tappat känslan för kulturarvets betydelse. Runorna är något vi borde vara stolta över, inte en källa till skam.

Vårt kulturarv är vårt. Vi äger det gemensamt och vi har ett ansvar att förvalta det. Vi bör inte acceptera att det utnyttjas i fel syfte – varken av NMR eller Morgan Johansson. Låt oss därför hoppas att utredningsresultatet visar respekt för kulturarvets värde, istället för att devalvera det genom att dra vårt historiska symbolspråk i smutsen. Rör inte runorna.

 

Läs mer:

Ny podd: Låt runorna vara i fred

Om runskrift

Låt runorna vara ifred

Svenska folksagor, del 18: Flickan och lindormen

bild prins

I flera århundraden har våra folksagor vandrat från generation till generation. De har berättats framför brasan efter en dag av mödor och viskats vidare i nattens mörker när det varit svårt att sova. Nedanstående berättelse har hämtats ur Hexikon som lexikon: En sagolik uppslagsbok från A till Ö, som redigerats av Alf Henriksson. Jag återger den fritt.

Det var en gång en drottning som djupt och innerligt önskade sig ett barn. Men hur hon än hoppades och trängtade, så fick hon aldrig något. I sin sorg sökte hon sig till en klok gumma, för att få råd om hur hon skulle göra. 

– Jo, sade gumman, du ska göra som jag säger, så ska du se att allt går väl. När du kommer hem ska du ta två lökar ur ditt skafferi och skala dem noga. Sedan ska du lägga dem under badkaret och ta dig ett bad. När du badat färdigt ska du äta upp lökarna.

Drottningen tackade för rådet och gav sig av hemåt för att göra som gumman sagt. Men hon var mycket upprymd över det goda råd hon fått och det bar sig inte bättre än att hon i sin iver glömde att skala den ena löken. 

Några månader senare började drottningens mage svälla, så att vem som helst kunde förstå att hon snart skulle få sin önskan om uppfylld. Både hon och hennes kung var mycket glada och talade ofta om den prins eller prinsessa de snart skulle få.

Efter ytterligare någon tid födde drottningen två gossar. Den ena var en präktig pojke med ljuvligt, rosa skinn, men den andra var fjällig över hela kroppen som en orm. Kammarjungfrun som hjälpte till vid födseln blev alldeles förskräckt över att se det vanskapta barnet och vågade inte visa det för drottningen. Istället gömde hon undan den fjälliga pojken innan drottningen ens hade förstått att hon fått två barn. I hemlighet smet kammarjungfrun sedan iväg, för att sätta ut den missbildade pojken i skogen.

Den välskapta prinsen växte upp på slottet och visade sig duglig och redig i allt. När han blivit giftasvuxen skickade kungen och drottningen ut honom på friarfärd, för att han skulle finna sig en lämplig prinsessa. Han hade dock inte hunnit långt från slottet förrän han hejdades av en väldig lindorm, full av glänsande fjäll. Lindormen lade sig i vägen och vägrade låta prinsen passera. 

– Här kommer du inte fram på din friarfärd om inte jag också får mig en brud! väste ormen.

Hur prinsen än försökte ta sig förbi såg ormen till att hindra honom, så att prinsen tillslut måste vända om. 

När prinsen kommit tillbaka hem och berättat vad som hänt, överlade kungen och drottningen om hur de skulle göra. Hur de än funderade såg de ingen annan råd än att ställa till bröllop för lindormen. Så kom det sig att lindormen gifte sig med den ena efter den andra av bygdens flickor, men på morgonen efter varje bröllopsnatt hade lindormen ätit upp sin brud.

Nu bodde det i riket en ond kvinna som hade en blid och älsklig styvdotter. Den onda kvinnan avskydde sin styvdotter så mycket att hon av illvilja lät meddela kungaparet att flickan var villig att gifta sig med lindormen. När flickan fick reda på styvmoderns tilltag blev hon utom sig av förtvivlan och sökte sig till sin döda mors grav för att få råd.

När flickan kom till slottet inför bröllopet begärde hon att få sju nattlinnen inlagda i brudkammaren. Hon sade också till tjänstefolket att hon ville ha ett kar med sodalösning och tio rotborstar därinne. 

På bröllopsnatten, när lindormen kom slingrande in i brudkammaren, satt flickan och väntade med alla sju nattlinnena på sig. Lindormen befallde henne att ta av sig kläderna.

– Då får du först ta av dig ditt skinn! svarade flickan, varpå den häpna lindormen krånglade ur sig skinnet.

Flickan tog då av sig ett av sina nattlinnen. När lindormen sade till henne att ta av sig resten begärde hon att han själv skulle ta av ytterligare ett skinn. Så upprepades proceduren, tills ormen hade ömsat skinn sju gånger och låg alldeles naken på golvet. Flickan tog då den otäcka, slemmiga ormen, stoppade honom i karet med soda och skrubbade honom så hårt hon kunde. Denna omilda behandling fortsatte hon med tills alla de tio rotborstarna var utnötta – och framför henne stod då en vacker prins.

Nästa morgon kom hovfolket smygande och kikade in genom nyckelhålet. De förväntade sig att få se lindormen ensam i brudkammaren, som så många gånger förut. När de istället fick se det allra vackraste äkta par sova i sängen blev de fullständigt överrumplade och sprang till kungen för att berätta nyheten.

Nu kom allt i dagen. Kungen och drottningen gav sig in i brudkammaren, där pojken som kommit fram ur lindormsskinnen förklarade att han i själva verket var deras förstfödde son. Kammarjungfrun tvingades då bekänna att hon satt ut en fjällig gosse i skogen den där dagen då drottningen födde barn. Genom den kloka flickans ingripande hade kungasonen äntligen blivit sitt rätta jag. Kungaparet gladdes åt att få sin okände son tillbaka och visste inte hur de skulle uttrycka all sin tacksamhet mot den rådiga flickan. Flickan och lindormsprinsen fick halva kungariket och de levde sedan lyckliga i alla sina dagar.

En semesteridé

När jag var barn brukade min mamma passa en enveten men samtidigt mycket charmig terrier. Terrierns matte hette Britt-Marie och var en parant och godmodig kvinna, som de flesta i min hemstad kände till, eftersom hon var lärare i stadens förskola.

Britt-Marie levde ensam med sin hund och verkade trivas med det. Hennes sociala liv var rikt och om somrarna åkte hon på semester med några goda vänner, med vilka hon hade utvecklat en underfundig semesterstrategi: Tillsammans valde de varje år ut ett nytt svenskt landskap, som de under någon vecka eller två reste runt i för att ta del av de främsta sevärdheterna. Jag minns att Britt-Marie entusiastiskt återberättade minnen från Dalarna och Småland, men om arrangemanget fortsatte så länge att de tog sig igenom alla de 25 landskapen vet jag inte. Kanske fortsätter deras systematiska upptäcktsresa genom Sverige än idag.

Vi lever i ett upptäckarvänligt land, där de olika landskapen har särpräglade drag. Såväl natur som historia, arkitektur och traditioner skiftar och varje landskap har något alldeles unikt att bjuda på. Att år för år låta sig själv utforska en ny pusselbit av Sverige är en sällsynt god semesteridé, värd att kopiera.

När normerna förändras, del 41: Våra äldre skuldbeläggs för samhällsproblem

bild äldre

Så har det hänt igen. Ännu en gång ska politiska felprioriteringar skylas över med en förvanskad verklighetsbeskrivning. Och ännu en gång är det de äldsta i samhället som får agera syndabockar.

För några dagar sedan, mitt i en tid när allt fler kommuner rapporterar om ett krisartat ekonomiskt läge, gick finansminister Magdalena Andersson ut på Facebook och kommenterade det växande behovet av resurser till välfärden. Hon valde, som så många gånger förr, att dölja en av de mest bidragande grundorsakerna. Istället levererade hon en simpel förklaring: Det beror på ”en åldrande befolkning”. Sveriges pensionärer. De äldre. Ni vet, de som har Nordens lägsta pensioner och i många fall lever under EU:s fattigdomsgräns.

Att pengarna inte räcker påstås bero på att antalet personer över 80 ökar och att vi måste betala för dem.

Har de äldre verkligen ökat i så våldsam takt på bara några år och har de blivit så mycket dyrare? Nej, det är naturligtvis inte därför underskotten plötsligt hopar sig. En annan orsak står klar för alla som i någon grad har följt samhällsutvecklingen: Det handlar om att personer från de senaste årens migrationsvåg måste försörjas. Ytterst få har kommit i arbete och om vi gör en prognos utifrån tidigare års statistik, så kommer få att göra det de närmaste åren. Tursamt nog är kommunerna själva inte så rädda för att erkänna hur landet ligger. Skillnaderna mellan Magdalena Anderssons utspel och de drabbade kommunernas rapporter skapar en närmast komisk effekt.

Hela situationen, där ett problem som till stora delar bottnar i en omfattande invandring skylls på våra äldsta, påminner om då socialförsäkringsminister Annika Strandhäll 2018 skyllde sjukvårdens växande vårdplatsbrist på de gamla. ”Det stämmer inte, det är inte sant!” utbrast hon indignerat när en reporter från Aftonbladet konfronterade henne med påståendet att sjukvården pressades av asylmottagningen. Samtidigt konstaterade hon att antalet personer över 70 år kommer att öka med 300 000 fram till år 2025. Tja, det krävs inga avancerade matematikkunskaper för att inse att antalet nyanlända ökat i betydligt snabbare takt – och många av dem har vårdbehov.

Ingen förnekar att en åldrande befolkning ställer krav på sjukvården, men att påstå att det är det enda skälet till de senaste årens eskalerande tillgänglighetsproblem, är förvanskning gränsande till lögn. När landet inom loppet av några år tar emot flera hundra tusen nya människor, varav många med eftersatt hälsa, så innebär det självklart en belastning på vårdapparaten. Det är inte svårt att förstå. Att någon i likhet med Strandhäll kan påstå annat är häpnadsväckande. Två av de vårdsektorer som hamnat i ett krisartat läge är förlossningsvården och psykiatrin. Beror det på att våra gamlingar överbelastar systemen?

Vi kan konstatera att det är skillnad på folk och folk i politikernas värld. Vissa är det tillåtet att skuldbelägga, medan andra ska framställas som fläckfria till varje pris.

Våra politiker har skapat en kaosartad situation, där våra välfärdssystem pressas över kapacitetsgränserna – och nu får de gamla får bära hundhuvudet för politikernas misslyckande.

Kan det bli skamligare än så här?

 

Läs mer:

https://epochtimes.se/Falu-kommun-har-hamnat-i-ett-tufft-ekonomiskt-lage

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?artikel=7203849

https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/zLPBoK/strandhall-vardens-problem-beror-inte-pa-flyktingarna

https://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/vem-hor-nodropet-fran-filipstad-/

Om M-ledd kommun skyhöjer skatten pga invandringen är läget illa

Kommunernas kris

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/vilhelmina-gar-back-annu-mer-40-miljoner-kronor-maste-sparas-in

Nedslag i nordisk mytologi, del 17: Nagelfar

bils drakskepp

Nagelfar är enligt den nordiska mytologin det största av alla skepp. Skeppet ägs av jättar och är illa ansett av både människor och gudar, som inte ville att det skulle byggas.

Skeppets konstruktion utgörs av döda människors naglar. Av denna anledning bör ingen begravas med naglarna oklippta, eftersom det bidrar med virke till skeppets uppbyggnad.

Vid Ragnarök kommer Loke att använda Nagelfar för att transportera slagkämpar till fältet Vigrid, där den slutliga striden står.

 

Tryckta källor:

Fritiofsson, Svipdag (red. 2015), Edda: Snorres Edda och den poetiska Eddan, Mimers bokförlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi? Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén och Sjögren

Rydberg, Viktor (2014), Fädernas gudasaga, Mimers bokförlag

 

Otryckta källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Nagelfar

En guidad resa genom den svenska skogens historia

20190324_135804

Sverige skapades ur skogen. Välfärden är byggd av trä. Träden kan vara nyckeln till att lösa några av framtidens svåraste frågor.

Det här är en bok som vuxit fram ur en skoglig lekmans nyfikenhet. I slutet av 1990-talet blev jag skogsbonde, men redan som barn var jag tagen av träd. Som utredare och historiker har jag grävt lite mer än vanligt när jag skymtat skogen. Nu är det dags att låta träden bli huvudsak.

Så inleder Gunnar Wetterberg sin bok Träd: en vandring i den svenska skogen, som gavs ut förra året. Att Wetterberg har en lång och nära relation till skogen står klart för alla läsare. I sin bok samlar han och delar han med sig av en enorm kunskapsmassa, som ackumulerats under alla de århundraden då människan och skogen sökt sätt att samexistera. Men han stannar inte där; boken är också fylld av egna iakttagelser, reflektioner och betraktelser.

Historien börjar när inlandsisen drar sig tillbaka, människan anländer till den skandinaviska halvön och träden börjar leta sig in. Vi får sedan följa hur landskapet växer fram under årtusenden med växlande klimat, tills vi närmar oss nollpunkten för vår tidräkning. Då blir lämningarna efter människans samspel med naturen fler och tydligare. Fynd av bevarade träföremål vittnar om att mänskligheten skaffat sig kännedom om hur olika sorters trä bäst nyttjas. Sedan börjar marken delas upp i min och din, med avgränsningar och skiften. Byar växer fram och i byarnas närmaste utmarker hämtas ved, byggnadsmaterial och foder. Längre bort är skogen mörk och hotfull och rymmer både verkliga och inbillade faror.

Kring år 1000 börjar kungamakten växa sig stark. Det blir starten på en långdragen kamp om makten över skogen, där skiljelinjen går mellan kronans intressen och allmogens behov. När livsmedelsproduktionen behöver prioriteras får bönderna mer att säga till om, medan centralmakten inför regleringar när trädens tillväxt anses viktigast. Skogen betraktas som en närmast gränslös resurs och från medeltiden fram till 1600-talet uppmuntras jordlösa människor att röja sig ny mark i vilda skogsområden. När brytningen av bergmalm sedan kräver allt mer bränsle uppstår oro för att skogen ska ta slut, samtidigt som tjära blir en av Sveriges främsta exportprodukter. Det blir nödvändigt att reglera skogens nyttjande och 1647 får rikskansler Axel Oxenstierna igenom Sveriges första skogsordning. Dess efterföljare på 1700-talet riktar även den in sig på att spara på skogen, för att trygga försörjningen av träkol och skeppsvirke till flottan. Mot slutet av 1800-talet blir det istället sågverkens och massaindustrins behov av råvara som ska säkras. Efter andra världskriget leder betoningen på produktion till att skogsbruket styrs av allt mer detaljerade regleringar. Först på 1990-talet vänder trenden och skogsägarna ges större frihet att själva välja hur de ska vårda sina träd. Därmed är vi framme i modern tid, men boken tar inte slut. Den bjuder på spännande avstickare, som beskriver vilken roll skogen spelat i krigstider, hur de olika trädslagen använts i det gamla bondesamhället och hur människor levt i skogsindustrins olika led. Läsaren får lära sig hur träpatronerna blev rika under 1800-talet, hur uppfinningar utvecklat skogsbruket och hur vilda djur kräver hänsyn i naturvårdsdebatten.

Wetterbergs bok skildrar träd och skog ur många olika aspekter. Perspektivet går från biologiskt och historiskt till kulturellt och filosofiskt. Boken beskriver hur synen på skog förändrats genom seklernas gång och berör därmed frågan om vad det är som ger skogen dess värde. Vad ska skogen användas till? Är den till för att värma våra hus och ge oss material till föremål vi behöver eller ska träden växa för skönhetens och avkopplingens skull? Är skogen vårt virkesförråd, djurens skafferi eller en plats för rekreation? Hur balanseras skogsindustrins behov mot miljömässigt hänsynstagande? Finns det ens någon sådan motsättning? Frågorna är många och svaren kanske ännu fler. Genom att studera historien blir vi nämligen varse att skogsbruket har trevat sig fram genom många felaktiga antaganden och satsningar som fått oväntade följder. Träden lever ett så långsamt liv att vi har svårt att överblicka deras livsspann och förstå de långsiktiga konsekvenserna av våra ingrepp. Det tar kanske hundra år, eller till och med mer, innan dagens trädplantor ska avverkas. Det som planteras idag är inte främst till för oss, utan kommer framtida generationer till godo. Dagens skogsbruk handlar om vad vi vill skänka till våra efterkommande. Kommer de att bli nöjda med våra skakiga prognoser?

Wetterberg har uppenbarligen lagt ner mycket tid och möda på att fundera över skogens mysterier och skogsbrukets ibland märkliga villkor. I vissa fall har han hittat svar på sina frågor, i andra belyser han frågeställningarna utan att kunna leverera facit. Författarens egen kärlek till skogen lyser dock igenom med kraft och han lyckas i stora stycken förmedla den fascination och vördnad han ger uttryck för. Inte minst ges läsaren möjlighet att uppleva den tjusning som ofta vaknar när en alldaglig företeelse hamnar i ett nytt ljus. Själv tycker jag att skogen skänker mig en lite större upplevelse när jag nu med nya ögon ger mig ut på stigarna runt mitt eget hus, trots att jag trodde mig känna dem så väl. Det är som om en lite mer högtidlig känsla har smugit sig in mellan skogens stammar. Tack, Gunnar Wetterberg.

Det finns inga ”universella värderingar”

20170516_170301

Kultur- och värderingsfrågor har så smått börjat ges utrymme i den svenska politiska debatten, om än med stor försiktighet och inom snäva ramar. En som gillar att prata om värderingar är Annie Lööf. Det har hon bland annat gjort i Almedalen. Där hävdade hon att det finns ”tydliga, universella värderingar som gäller över tid, över rum, över nationsgränser”. Det låter vackert. Om mänskligheten hade haft ett antal gemensamma värden att samlas kring så hade nog många konflikter kunnat undvikas. Men vad är det egentligen som åsyftas? För den som letar är det ytterst svårt att finna värderingar som kan sägas vara giltiga för alla samhällen genom alla tider. Tvärt om uppvisar världens kulturer stora skillnader i sin moraluppfattning.

Jag har mailat Centerpartiet angående dessa universella värderingar och bett om ett klargörande, men jag har inte fått något svar. Jag misstänker emellertid att om de hade vågat yttra sig, så skulle de ha räknat upp ett antal värden som i själva verket är mycket västerländska och baseras på idealen om människors fri- och rättigheter. Exempel på sådana ideal är att varje individ har en egen autonomi med tillhörande rätt att fatta beslut om sitt liv och att alla människor har ett okränkbart människovärde, oavsett kön, ålder, sexuell läggning och eventuella handikapp. Det är goda värden, som har bidragit med stabilitet och trygghet i ett stort antal länder. Det är emellertid viktigt att veta att det rör sig om tankegångar från en ung, västerländsk idétradition. De omfamnas inte av alla kulturer i hela världen och har definitivt inte varit vägledande för mänskligheten genom historien. Vi lever fortfarande i en värld som till stor del accepterar exempelvis barnäktenskap, hustrumisshandel, könsdiskriminering och förföljelse av sexuella minoriteter, vilket avspeglar helt andra värderingsmönster.

Det är inte så lite förmätet att tro att just de egna värderingarna är universella och allmängiltiga. Och än mer förmätet är det att tro att alla människor i hela världen egentligen vill ”bli västerländska” och kommer att internalisera dessa värderingar om de bara får chansen. En imam i Saudiarabien skulle nog snarare hävda att Annie Lööf omedelbart skulle ta till sig islamistiska värderingar och underkasta sig sharia, om hon bara lärde känna islam.

I Sverige får vi nu se allt fler exempel på att åsikter och förhållningssätt vi betraktat som självklara inte alls respekteras av människor med annan kulturell bakgrund, inte minst genom att hederskultur och klanmentalitet frodas i förorterna. Inför sådana kulturuttryck har kritiken varit hård och ofta har det i dessa lägen hävdats att svenska värderingar ska gälla i Sverige. Det är en intressant ståndpunkt i ett land som annars säger sig hylla mångkultur. Tydligen vill man enbart ha en ytlig mångkultur, som håller sig inom den svenska kulturens värderingsramar. Är det då ens mångkultur man eftersträvar?

Om vi vill att svenska värderingar ska råda i Sverige, så måste vi erkänna att de existerar och att de skiljer sig från dominerande åsiktsmönster i stora delar av världen. Vi behöver stifta lagar som skyddar just de värderingar vi vill värna. Mångkulturbeslutet från 1975 måste rivas upp. Vi behöver också inse att ett samhälle baserat på svenska värderingar inte är förenligt med en stor, kontinuerlig invandring från länder vars värderingar går på kollisionskurs med våra. Att ställa krav på ”anpassning” räcker inte, såvida vi inte tror att man kan tala om för människor vad de ska ha för åsikter.

I grund och botten är det här en av vår tids viktigaste frågor. Den berör vårt samhälles själva väsen och handlar om vilken vardag vi vill leva i. Ändå undviks den, förvanskas med verklighetsfrämmande floskler eller avfärdas som ett icke-problem.

Det är hög tid att vi identifierar och diskuterar de grunduppfattningar som utgör det svenska samhällets fundament och som vi vill ska utgöra basen för vår lagstiftning. Annars riskerar vi att förlora några av vårt samhälles mest värdefulla beståndsdelar. Vi riskerar faktiskt en utveckling där Sverige förändras till oigenkännlighet. Och nej, att vara rädd för det är inte rasism; det är att värna de rättigheter och jämställdhetsideal vi kämpat för att uppnå, för både oss själva och kommande generationer.

Värderingsfrågan måste upp på agendan. En så avgörande frågeställning får inte tappas bort i ängslighetsträsket eller den politiska korrekthetens dimma.