Kulturhistoriska sevärdheter, del 58: Mjösjöns skeppssättning

Bland de fornnordiska gravtyperna utgör stenkretsarna ett framträdande inslag. En variant är skeppssättningen, där stenblocken arrangerats för att bilda formen av en båt. Ofta, men inte alltid, är skeppssättningarna placerade i anslutning till forntida gravfält och i vissa fall är graven placerad inuti själva skeppet. Förmodligen tänktes skeppet underlätta den dödes resa till dödsriket.

I Norden finns över tusen kända skeppssättningar, varav de flesta är resta i södra Sverige. Majoriteten är daterade till järnåldern, framför allt vendeltid och och vikingatid. Det finns emellertid skeppssättningar som härrör från bronsåldern och till denna ovanligare kategori hör en skeppssättning vid Mjösjön utanför Umeå. Den utmärker sig även genom sitt geografiska läge – ingen annan skeppssättning är belägen lika långt norrut.

Mjösjöns skeppssättning är 16 meter lång med extra höga stenar i för och akter. De ingående stenblocken har placerats tätt, vilket är utmärkande för bronsåldersskeppen. Runt skeppet har ytterligare stenar lagts upp för att bilda en plattform. Förutom skeppssättningen finns två rösen och en enklare stensättning i närområdet, samtliga från bronsåldern. När gravarna byggdes låg området vid havskusten, men landhöjningen har gjort att de nu befinner sig flera kilometer inåt land.

Både det ovanliga skeppet och det vackra läget vid vattnet gör Mjösjöns fornminnen väl värda att besöka. Platsen kan vara svår att hitta, då det finns hela tre sjöar med namnet Mjösjön utanför Umeå. Den rätta sjön är den som ligger sydost om staden, mellan Umeå och Holmsund.

–

Tryckta källor:

Ohlmarks, Åke; Baehrendtz, Nils Erik (1999), Svensk kulturhistoria: svenska krönikan, Forum

Thaning, Olof (red.1982), Sverigeboken, Det Bästa

Otryckta källor:

Bronsålder

https://sv.wikipedia.org/wiki/Skeppss%C3%A4ttningen_vid_Mj%C3%B6sj%C3%B6n

Information har även inhämtats från de skyltar som står uppställda vid Mjösjön.

Tålamod och ärlighet är starka svenska karaktärsdrag

När människor i olika kulturer ställs inför samma val eller uppmanas att agera utifrån samma premisser skiljer de sig i sitt agerande. Hur en människa väljer att reagera på en given situation beror i hög grad på hennes kulturella bakgrund. Att Sverige i det sammanhanget sticker ut och ofta hamnar långt ifrån många andra länder har länge varit känt tack vare den forskning som sedan 1980-talet och framåt sammanställts i Kulturkartan. Två av de karaktärsdrag där svenskarna avviker kraftigt är tålamod och ärlighet, där nya studier nu visar mycket höga värden. Svenskarna är, om man får tro forskningsresultaten, världens tålmodigaste och pålitligaste folk.

Att ha tålamod, det vill säga att kunna behärska sig för att nå långsiktig vinning, är en egenskap som på individnivå är starkt kopplad till hälsa och framgång. Människor med tålamod och självkontroll presterar bättre på högskoleprov, har högre lön och motionerar mer än personer som söker snabba lösningar och omedelbar belöning. Särskilt tydligt blir detta när syskon (som delar samma uppväxtmiljö) agerar olika i tålamodstester som barn och sedan följs upp som vuxna. Men skillnaderna slår även igenom på nationell nivå, där hög grad av tålamod i befolkningen är starkt korrelerad till god ekonomisk standard och en välfungerande statsapparat. Även ärlighet har samma effekter på samhället. Tålamod och ärlighet är egenskaper som bidrar till välstånd.

Här finns förstås mycket kvar för beteendevetare, samhällsvetare och historiker att bedriva forskning på. Att försöka förstå vilka egenskaper och karaktärsdrag som skapar stabila, trygga och välmående samhällen torde vara av yttersta vikt för mänskligheten. Likaså är det förstås värdefullt att veta varför dessa kulturella drag har odlats fram i just de delar av världen där de är som starkast. När man studerar tålamodets och ärlighetens geografiska utbredning är det frestande att tro att ett kallt och kärvt klimat kan ha bidragit till att pressa fram dessa egenskaper, men är det verkligen så? Och i vilken grad sker en återkoppling i motsatt riktning, så att människors beteenden utgår från vad de kan förvänta sig av det omgivande samhället?

Jag hoppas att forskningen nu fortskrider och hjälper oss att fylla i de tomma luckor där svar ännu saknas. En högaktuell fråga för Sveriges del är att få veta vad som händer när människor byter kulturell miljö i vuxen ålder genom att migrera. I vilken grad kan dessa personer förväntas ta till sig det nya landets kulturella karaktärsdrag? Och vad betyder det på samhällsnivå om de inte gör det? Talar forskningen för eller mot att ett mångkulturellt samhälle blir stabilt och välfungerande och hur bör vi förhålla oss till detta?

Läs mer:

Tålamod och ärlighet varar längst

När normerna förändras, del 73: Förskolebarn tränas i att hantera gängskjutningar

Efter de senaste årens eskalerande våldsvåg har flera svenska förskolor börjat träna barnen inför gängskjutningar och andra akuta våldssituationer. Under rubriken ”Lekrum blir panic room när barn förbereds på våld” beskriver Dagens Nyheter hur anställda på skolor i Stockholmsområdet uttrycker att det egentligen är ”förskräckligt”, men att man samtidigt ”måste”.

Enligt en undersökning som genomförts av samma tidning sker fyra av tio skjutningar där någon skadas eller dör i närheten av förskolor och skolor. Föräldrar som intervjuats av tidningen tycker det är bra att barnen får lära sig hur de ska göra när det skjuts i närområdet.

Läs mer:

https://omni.se/forskolor-ovar-infor-skjutningar-vi-maste/a/1Orane

Bakom betalvägg:

https://www.dn.se/sverige/skjutningar-nara-skolor-lekrum-blir-panic-room-nar-barn-forbereds-pa-vald/

Sevärd dokumentär om vikingarnas färder och erövringar

På svtplay.se visas nu dokumentären Världens historia: Vikingarnas arv i två delar. I dokumentären skildras hur nordborna under vikingatiden gav sig ut på långväga resor, som i förlängningen fick avgörande betydelse för Europas historiska utveckling. För att vara en historisk dokumentär som beretts plats i svensk statstelevision är anslaget ovanligt opolitiskt och vikingatiden skildras på ett intresseväckande sätt. Flera historiker och forskare återger olika perspektiv på händelseutvecklingen och beskriver tillsammans de omvälvande förändringar som följde i kölvattnet av vikingarnas handels- och erövringståg.

I den första delen berättas om vikingatidens upptakt och genomslag. Den nydanande skeppsbyggartekniken skildras, liksom det samhälle där nordbornas vikingatida kultur utvecklades. Det görs också försök att förstå och förklara den mentalitet som låg bakom de dristiga utfärderna, även om man inte går på djupet. De plundringståg som under århundraden satte skräck i den europeiska befolkningen beskrivs, men vikingarnas mer diplomatiska och adaptiva sidor lyfts också fram. Viss tonvikt läggs vid erövringen av den del av Frankerriket som kom att bli Normandie (”Nordmannens land”). Här bosatte sig vikingarna permanent, lärde sig språket, tog till sig kristendomen och blev en integrerad del av befolkningen, trots att de utgjorde regionens ledande skikt.

Del två fokuserar på slaget vid Hastings år 1066, som ibland betraktas som vikingatidens avslut. På slagfältet möttes hertig Vilhelm av Normandie (senare kallad Vilhelm Erövraren) och den engelske earlen Harald Godwinsson. Båda var vikingaättlingar och gjorde anspråk på den engelska kronan. Vilhelm gick segrande ur striden, vilket gjorde honom till härskare över både England och Normandie. Vid hans död tog hans båda söner över varsin landsdel. Under denna tid upphörde vikingatågen; vikingarna hade gått från att vara fruktade plundrare och handelsresande till att bli regenter med inflytande i stora delar av den europeiska aristokratin.

För den som har intresse för nordisk historia är den här dokumentären väl värd att ta del av. Perspektiv som sällan synliggörs i svensk historieskildring bereds plats och även den som tidigare intresserat sig för ämnet kan få med sig nya tankar. Dokumentären går att se fram till nästa höst och går att hitta här:

https://www.svtplay.se/varldens-historia-vikingarnas-arv

Ålfiske och ålagille

Ålen är en mystisk varelse vars livsmönster till stora delar är höljt i dunkel. Den leker på flera hundra meters djup i Sargassohavet, där äggen kläcks till genomskinliga och tillplattade larver. Under ett till tre år transporteras sedan larverna av havsströmmar till Europas kuster. Där söker sig ålen till sötvattenshabitat och växer upp till en vuxen blankål. Efter ett antal år verkar den plötsligt bestämma sig för att det är dags att återvända till ursprunget. Den slutar äta, matsmältningsorganen tynar bort och under hela den långa återfärden till Sargassohavet lever den av sina fettreserver. Väl där leker den, för att sedan dö. Om ålen hindras att göra sin lekvandring, exempelvis för att den hålls i fångenskap, kan den bli över 100 år gammal.

Att fånga och äta ål i olika former är en tradition i många länder. I Sverige har ålfisket sitt starkaste fäste utmed den skånska östkusten. Kuststräckan mellan Åhus och Stenshuvud, där utvandrande ålar från Östersjön passerar på vägen mot Sargassohavet, kallas ”ålakusten”. Här har ålen länge varit en betydande inkomstkälla och traditionerna kring fisket har stark förankring hos lokalbefolkningen.

Organiseringen av fisket längs ålakusten har anor från medeltiden och representerade ursprungligen ett feodalt fiskesystem. Kuststräckan indelades i ”drätter”, där ägaren hade rätt till fångsten inom sin egen drätt. Systemet reglerades av kungen, som skänkte drätter till framstående personer som tack för särskilda insatser. Ägarna var ofta godsherrar, som arrenderade ut drätterna till traktens fiskare. Arrendet betalades in natura med en del av fångsten.

På grund av ålens vandringsmönster var ålfisket säsongsbetonat. Under augusti till november stannade ålfiskarna vid kusten, vilket skapade behov av utrymmen för både övernattning och förvaring. En speciell bebyggelse med så kallade ”ålabodar” växte fram och gav kusten en särskild karaktär. I regel byggdes ålabodarna av natursten och drivved och försågs med halmtak. Gaveln riktades ut mot havet och utanför restes torkställningar för fångstredskap. Möblemanget var enkelt med sovplatser, ett bord och en eldstad. Ofta gavs bodarna namn efter någon skröna kopplad till fiskehändelser, exempelvis ”Smugglareboden” eller ”Uppsalaboden”. Under storhetstiden fanns över 100 bodar längs kuststräckan.

Krivareboden i Stenshuvuds nationalpark är ett fint exempel på en bevarad ålabod.

Än idag bedrivs ålfiske längs ålakusten, om än i mer begränsad skala. Kunskaperna om ålfiske har ofta gått i arv över generationer, särskilt från far till son. Fisket kräver god kännedom om fiskeområdet och det är vanligt att ålfiskarna själva har tillverkat sina redskap. Fiskemetoderna har varierat och innefattat bland annat ljustring, ålakistor och långrev. Idag är det endast tillåtet att fiska ål med homma, ett strutformig nätkonstruktion (se bild överst) som förankras på havsbotten och töms på sin fångst flera gånger i veckan. 

Ett betydelsefullt inslag i traditionerna kring ålfisket är ålagillet. Ålagillena startade från början som arrendatorskalas eller arbetsgillen, då första fångsten firades. Idag lever de kvar som en folklig fest under ålsäsongen. Ett ålagille ska enligt traditionen innehålla minst fyra sorters ål, där tillagningsmetoderna varierar. Vanliga anrättningar är stekt ål, kokt ål, rökt ål, ålsoppa, halmad ål, skepparål och fläkål.

Fram till 1900-talets början spelade ålfisket stor roll i lokalhushållningen, men fisket är idag starkt begränsat. Vandringshinder och förändringar i livsmiljön har gjort att ålen är utrotningshotad. Beståndet har krympt dramatiskt sedan 1970-talet och det krävs numera en personlig licens för att få fiska ål. Som en följd har fisket minskat kraftigt och många ålabodar har rivits eller byggts om till sommarboenden.  Idag finns bara ett fåtal bodar med aktivt ålfiske kvar. Flera lokala initiativ arbetar emellertid för att bevara kulturarvet kring ålfisket. Ålakustens kulturarvsförening har bildats för att dokumentera och sprida kunskap om fiskets historia och på Kiviks museum finns en permanent basutställning om ålakustens fisketraditioner. Ålagillen ordnas idag som turistattraktioner och inleds då inte sällan med en kulturvandring som skildrar ålfiskets historia.

Sagt om ålfiske

Här på den svenska ålakusten finns nu inte längre så många fiskare kvar, och de blir ständigt färre, men deras närvaro och sysselsättning har under lång tid präglat platsen. Fiske efter ål har här under århundraden kommit att påverka såväl kulturen och traditionerna som språket. Här lägger man en extra ödmjuk vokal till varje ord som innehåller ål: ålakust, ålafiske, ålabod och ålamörker. Här känner nästan alla de gamla fiskarna vid namn. Här har de flesta någon gång varit på ett ålagille, den speciella fest som under mörka sensommar- eller höstnätter helt och hållet helgas åt ålen. här har ålen, traditionen kring den, men också kunskapen om den, blivit en ofrånkomlig del av den lokala identiteten.

…

Ålfiskare är något du föds till, något du över generationer har formats till. Det finns naturligtvis inga universitetskurser eller yrkesskolor för ålfiskare. Den särskilda kunskap ålfiskaren besitter kommer inte från skolsalar eller laboratorier. Den har traderats genom århundraden, likt en uråldrig berättelse som ingen har skrivit ner. Hur man syr en ålahomma och hur man flår en ål, hur man läser havet och vädret, och hur man tolkar ålens rörelser under vattenytan; denna specifika och säregna kunskap har förts vidare i det praktiska arbetet, som en gemensam erfarenhet som sträcker sig över generationerna. Så har också ålfisket ofta varit ett yrke som stannat inom familjen och gått från släktled till släktled. Den blir inte ålfiskare som inte redan på något sätt redan har ålfisket i blodet. Och den blir inte ålfiskare som inte också ser det som ett sätt att värna och förvalta något större än själva fisket.

– Ur boken Ålevangeliet av Patrik Svensson

Tryckta källor:

Mokvist, Åke (1984), Svenska folkfester, ICA-förlaget

Svensson, Patrik (2019), Ålavengeliet, Albert Bonniers Förlag

–

Otryckta källor:

https://www.alarv.se/alakusten/

Ålakustens kulturarv

https://www.havochvatten.se/arter-och-livsmiljoer/arter-och-naturtyper/al.html

https://www.isof.se/lar-dig-mer/kunskapsbanker/levande-traditioner/forslag/2015-10-09-alarvet-pa-alakusten

https://www.kristianstad.se/sv/uppleva-och-gora/turism-besoka/se-gora/upplevmedoronen/alakusten-pa-egen-hand/

https://www.lansstyrelsen.se/skane/besoksmal/kulturmiljoprogram/omraden/kulturmiljostrak/kulturmiljoprogram-alakusten.html

https://www.slu.se/ew-nyheter/2020/6/urshultsalen/

Information har även inhämtats vid besök på Kulturen i Lund och ålakusten.

När normerna förändras, del 72: Nämndeman vid Göteborgs tingsrätt förespråkar sharialagar

Så var det dags igen. De senaste åren har vi fått se otaliga exempel på hur avvikande värderingar och kulturuttryck som krockar med det svenska samhällets grundvärden steg för steg äter sig in i våra samhällssystem. Vi har fått veta att lärare i svenska skolor är rädda för att undervisa om förintelsen och att socialarbetare inte anmäler att de hotas till att bevilja ekonomiskt bistånd. Dessutom har vi fått se dagispersonal som upprätthåller hedersnormer bland barnen, friskolor som sprider islamism, arbetsförmedlare som delar ut förmåner till egna klanmedlemmar, vårdpersonal som använder journalen till att övervaka kvinnliga släktingar, läkare som utför oskuldskontroller, advokater som samarbetar med gängkriminella, politiker som inte vill ta kvinnor i hand och nämndemän som utnyttjar sin position till att tukta kvinnor som inte följer den egna kulturens normer.

Nu rapporteras att en vänsterpartistisk nämndeman vid Göteborgs tingsrätt utreds efter att ha argumenterat för att islamisk lag bör gälla. Bland annat har han uttryckt att män har rätt att misshandla ”upproriska” fruar och att kvinnor ska använda täckande klädsel. Han har också hävdat att kvinnans viktigaste plats är i hemmet och att sharia är det mest rättvisa systemet.

Nämndemannen har varit verksam vid tingsrätten i två år och i flera fall varit skiljaktig i mål rörande våldsutsatta kvinnor.

Vänsterpartiet har nu startat en utredning av den aktuella medlemmen i syfte att avgöra om han kan tillåtas representera partiet eller ej. Vad utredningen leder fram till ska bli intressant att se. Det är hög tid för Vänsterpartiet att ta ställning till om islamisk lag är förenlig med partiets värdegrund eller inte. Det finns det för övrigt andra partier som också borde fundera över.

Läs mer:

https://www.dn.se/sverige/namndeman-utreds-av-goteborgs-tingsratt-foresprakade-sharialagar/

https://sverigesradio.se/artikel/namndeman-vill-ha-sharialagar

https://www.expressen.se/gt/v-namndemannen-foresprakar-sharia/

https://www.tv4.se/artikel/6Z30DAsKHtSGXHs9OZ6VEL/naemndeman-i-goeteborg-hyllar-sharialagar

Nämndeman legitimerar våld mot oresonliga fruar

Ordspråk och talesätt, del 33: Ordspråk om livet och döden

Nedan listas några utvalda äldre ordspråk om livet och döden. De flesta är ovanliga i vårt nutida språkbruk, men kanske finns några som är värda att plocka upp och åter använda.

Tycker du att något ordspråk fattas? Skriv gärna och berätta! Kontaktformulär hittar du här.

Hjärtat är livets källa.

Livet är en gåta, som ingen kan gissa.

Livet är allom kärast.

Livet består av ögonblick.

Ett liv utan vänner är en lång väg utan värdshus.

Livet utan lust är halva döden.

Så länge det finns liv, finns det hopp.

Man kastar lort på de levande och blommor på de döda.

Vad livet ger, tar döden.

Den som är född åsna kan icke dö som häst.

Bergen stå, människorna dö.

Liemannen har en bra slipsten på sin gård.

Det är besvärligt att leva och svårt att dö.

Mot döden har ingen ört vuxit.

När Gud kommer med döden, kommer fan med arvingarna.

Döden slår både greven och drängen.

När jag dör, så dör hela världen med mig.

Döden är sömnens broder.

Ingen dör innan hans tid är kommen.

Du har inte aktning för livet, sa dråparn till bödeln.

Döden är oss viss, men hans timme är oviss.

Bergen stå, människorna dö.

Döden tar icke mutor.

Döden finnes ofta i sockrad mat.

Guds barn slippa heller icke döden.

Den enes död, den andres bröd.

Den fege dör tusentals gånger, den modige dör bara en.

Prata inte om arvet förrän liket har kallnat.

Döden har arvingarna med sig i bakkärran.

Döden blir som livet.

Människans liv hänger på en ulltåt.

Livet börjar och slutar med tårar.

Livet är viktigare än döden, sa gumman, gjorde brasa av gubbens likkista.

Intet är vissare än döden.

Döden frågar inte efter åren.

Fruktan för döden är värre än döden själv.

Döden är blind men stark.

Det är en långsam död att låta sig trampas ihjäl av gäss.

Den är längesedan död som dog i fjol.

Det är bara de döda som inte kan göra mera ont.

Det är lätt att sparka ett dött lejon.

Om alla dödsrunor vore sanna så blev det trångt i himmelriket.

–

Tryckta källor:

Holm, Pelle (1973), Ordspråk och talesätt, Albert Bonniers förlag

Jansson, Ulf (2016), Svenska ordspråk, uttryck och talesätt, Liber

Ström, Fredrik (1926), Svenskarna i sina ordspråk jämte sjutusen svenska ordspråk, Albert Bonniers förlag

–

Otryckta källor:

Svenska ordspråk

Svenska sägner, del 10: Klövasten

Enligt folktron har Sverige befolkats av jättar sedan urminnes tider. Vid kristendomens ankomst ska de emellertid ha börjat vantrivas och i många fall lämnat landet, eftersom de haft svårt att tåla kyrkklockornas klang. Många lokala sägner berättar om jättar som försökt få tyst på klockringningen genom att slänga stenblock mot kyrktornet. Flyttblock på åkrar och ängar i kyrkornas närhet har därför fått benämningen ”jättekast”.

Ett omtalat exempel på jättekast finns utanför byn Glemminge i Skåne. Stenblocket, som är tudelat och genombrutet av en vid klyfta, har kommit att kallas ”Klövasten”. Enligt lokala sägner har stenen kastats till platsen av en jättinna som en gång var bosatt på Bornholm. Hon plågades svårt av klockklangen från Glemminge kyrka och försökte därför krossa kyrkan för att få ro. Som slunga använde hon sitt strumpeband och vid kastet drogs det åt så hårt att stenen klövs mitt itu. Tursamt nog steg solen upp på himlen i just det ögonblicket och eftersom jättar inte tål solsken blev kastet svagt och kort. Stenen hamnade på en åker och Glemminge kyrka står än idag kvar orörd. Hur det gick för jättinnan förtäljer inte historien.

I lokal folktro har Klövasten omgärdats av magiska föreställningar. Det sägs att den som går genom klyftan får synen förvänd och kan göra de märkligaste saker. En kvinna kunde plötsligt inte känna igen sitt eget barn och en man ska ha blivit så förvirrad att han gått och lagt sig hos grannens hustru. Den som inte kan motstå frestelsen att gå genom stenen gör därför klokast i att också vandra samma väg tillbaka – då bryts förtrollningen.

Källor:

https://sagobygden.blog/2013/10/09/5897/

https://www.ystadsallehanda.se/kultur/jons-pannekage-och-andra-berattelser-om-klovasten-6a5425cc/

Information har även hämtats från den informationsskylt som finns uppställd vid Klövasten.

Tänkvärt om kultur, del 70

Att flera kulturer ryms i Sverige är redan ett faktum. Men stat och kommuner kan inte förhålla sig neutral mellan dem. En gemensam uppsättning värderingar är en förutsättning för att samhället ska kunna hantera mångfalden.

Politiken kan inte på samma gång omfamna jämställdheten och stödja idéer om att kvinnor och män behöver hållas åtskilda.

Mångkulturalismen som politiskt projekt är mogen för slutförvaring. Nu behövs samhällsgemenskap.

– Ebba Busch

Nedslag i nordisk mytologi, del 36: Dvärgen Andvare och ringen Andvaranaut

I den nordiska mytologin berättas om forsen Andvare, där en dvärg vid samma namn håller till. I forsen har han gömt undan en guldskatt, som han bevakar noga. Han lämnar sällan vattnet och försörjer sig genom att skifta hamn till gädda för att jaga fisk. Av alla guldskattens föremål aktar han särskilt ringen Andvaranaut, som han är mycket fäst vid.

Till Andvareforsen kom en gång asagudarna Oden, Loke och Höner, då de var ute på resa. De var hungriga och letade efter bytesdjur att göra en måltid av, när de fick se en utter som satt och åt lax vid vattenbrynet. Loke lyckades döda uttern genom att slänga en sten mot den och asarna tillagade sedan köttet. När de ätit färdigt och skulle gå tog de med sig utterskinnet i sin packning.

En stund senare började det skymma och asarna beslöt att söka natthärbärge hos den trolldomskunnige Reidmar, vars gård låg i närheten. Utan att ana oråd visade de honom utterskinnet, varpå Reidmar bleknade – han kände igen uttern som sin son, som i en utters skepnad brukade bege sig till forsen för att jaga. I vredesmod lät Reidmar sina båda andra söner, Regin och Fafne, binda asarna och hålla dem fångna. Som villkor för frigivning krävde han att de skulle de fylla hela utterskinnet med guld, så att inget av skinnet syntes.

Asarna visste inte riktigt hur de skulle få tag på allt guld som krävdes, men enades slutligen om att försöka tvinga till sig Andvares skatt. Loke sändes iväg för att utföra uppdraget. Han bedömde att enklaste sättet att komma åt skatten var att fånga Andvare när denne hade förvandlat sig till gädda. Därför begav han sig först till havsgudinnan Ran för att låna ett fiskenät.

Planen lyckades. Andvare fastnade i nätet och Loke begärde att få guldskatten i lösesumma för att släppa honom fri. När Loke plockade ihop alla guldföremål såg han emellertid att Andvare försökte smussla undan en guldring, varpå han krävde att få även denna. Andvare uttalade då i hemlighet en förbannelse över ringen, så att alla dess kommande ägare skulle råka i olycka och dö en ond död. Loke, som misstänkte att ringen var något speciellt, bestämde sig för att försöka behålla den.

Med hjälp av Andvares skatt fyllde asarna utterskinnet med guld, men när de var klara stack fortfarande ett morrhår upp. Loke fick då lov att använda ringen till att täcka över det sista håret. Så blev Reidmar en mycket förmögen man, utan att veta att han samtidigt dragit en förbannelse över sig. Skatten ledde senare till stridigheter mellan honom och hans söner och orsakade samtligas död.

–

Fotnot: Berättelsen om Andvare och hans ring utgör upptakten till sagan om Sigurd Fafnesbane (Sigurd drakdödaren). Bilden ovan visar en detalj ur runstenen Drävlestenen i Uppland, som skildrar motiv ur sagan. Till vänster ses Andvare springa iväg med ringen Andvaranaut i ena handen.

Foto: Bengt A Lundberg / Riksantikvarieämbetet, CC BY 2.5 https://creativecommons.org/licenses/by/2.5, via Wikimedia Commons

–

Tryckta källor:

Anders Baeksted (1984), Nordiska gudar och hjältar, Forum

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi? Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén och Sjögren

–

Otryckta källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Andvare