Nedslag i nordisk mytologi, del 2: Yggdrasil

Yggdrasil är den nordiska mytologins världsträd. Ofta beskrivs det som en ask eller en idegran, men uppgifterna går isär. Dess enorma stam växer fram ur jordens medelpunkt och grenarna sträcker sig över hela himlen, så att trädkronan tycks hålla ihop kosmos. Från löven regnar dagg ner över världen.

Yggdrasil har tre rötter, som löper till varsin källa. Den första roten går till gudarnas rike, Asgård. Där ligger Urdarbrunnen, vid vilken gudarna samlas för att hålla ting. Ur brunnen hämtar ödets gudinnor (nornorna) vatten och öser över trädets rötter för att hålla det vid liv. Tack vare denna omsorg är Yggdrasil ständigt grönskande, trots att det finns varelser som äter på dess lövverk och rotsystem.

Den andra roten går till jättarnas hemvist (Jotunheim). Där finns visdomens och kunskapens källa, som vaktas av jätten Mimer. Mimer dricker dagligen ur sin brunn och är därför så vis att han till och med kan blicka in i framtiden.

Den tredje roten går till Nifelheim, de dödas mörka rike i underjorden. Där, invid älven Hvergelmer, ligger draken Nidhögg och knaprar på Yggdrasils rötter.

Högst upp i trädkronan sitter jätteörnen Hräsvelg. Med sina väldiga vingslag skapar han vindarna som blåser över världen. Hräsvelg och Nidhögg är bittra fiender, varför ekorren Ratatosk får springa upp och ned för trädstammen för att framföra förolämpningar dem emellan.

Vid världens undergång, Ragnarök, kommer Yggdrasil att skälva och stöna men förbli stående.

Den som önskar få en bild av Yggdrasil rekommenderas att besöka Jämtlands läns museum, Jamtli. Där visas de vikingatida bonaderna från Överhogdal, som bl.a. skildrar ett träd som tolkats som Yggdrasil.

Fotnot: Bilden överst visar en illustration i en bok av Ludwig Burger från 1882. Vid Yggdrasils rot sitter de tre nornorna Urd, Verdandi och Skuld. Ratatosk ses kila nedåt på stammen, på väg från Hräsvelg till Nidhögg. Längst ner till vänster finns Urdarbrunnen.

Den nedre bilden visar det träd i Överhogdalsbonaderna som brukar tolkas som Yggdrasil. Nedanför står den mytologiska hästen Sleipner med åtta ben.

–

Tryckta källor:

Davidson, Ellis (1984), Nordens gudar och myter, Prisma

Egerkrans, Johan (2016), Nordiska gudar, B. Wahlströms förlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi, Rabén och Sjögren

Willis, Roy (red.) (2006), Prismas stora bok om mytologi, Prisma

–

Otryckta källor:

http://www.nordisk-mytologi.se/yggdrasil.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Yggdrasil

Kulturhistoriska sevärdheter del 3: Kalmar slott

Den som besöker Kalmar beträder i högsta grad historisk mark. Kalmar slott med sina fem torn och sin imponerande ringmur är ett ståtligt vittnesbörd om platsens betydelse. Slottet började byggas på 1200-talet, men det var först på 1500-talet som Gustav Vasa och hans söner gav borgen den nuvarande karaktären av renässanspalats. Många av de målade och skulpterade utsmyckningarna är från deras renoveringar. Stenarna i kungstrappan är gravstenar som Gustav Vasa lät hämta från en närliggande kyrkogård och det unika kassettaket i Gyllene salen är också från Vasatiden.

På grund av sitt strategiska läge var slottet länge en utsatt försvarsanläggning. Under historien har Kalmar legat i gränslandet mellan Sverige och Danmark och ideligen varit centrum för norra Europas storpolitik. Slottet har därför blivit skådeplats för politiska förhandlingar, hovintriger och våldsamma krig. Totalt har det belägrats 22 gånger. Ingen byggnad i Sverige har bevittnat fler dramatiska och omvälvande historiska händelser.

1397 slöts Kalmarunionen, enligt vilken Sverige, Norge och Danmark skulle enas under en gemensam regent. Unionen var bl.a. tänkt att skapa en motvikt till tyska Hansan, men blev aldrig en stabil förening. Under 1400-talet var Kalmar slott platsen där flera unionsmöten hölls och under senare hälften av samma sekel förekom flera unionsstrider mellan Sverige och Danmark. Slottet kom därför att omväxlande vara i svenska och danska händer.  Kalmarunionen upphörde formellt när Gustav Vasa valdes till kung av Sverige 1523.

När Kalmar slott ockuperades av danskarna under Kalmarkriget 1611-1613 plundrades och förstördes stora delar av inredningen och tornen. Slottet återställdes dock och fortsatte fungera som försvarsborg.

Efter freden i Roskilde 1658, då Skåne och Blekinge blev delar av Sverige, förlorade Kalmar sin strategiska betydelse. Slottet upphörde att vara kungaborg och fick förfalla. Under 1700-talet användes flera av dess byggnader som sädesmagasin, kronobränneri och fängelse. 1852 flyttades fångarna därifrån och en renovering påbörjades. Den forna glansen återställdes och slottet är nu ett museum. Med sina praktfulla salar och förtjusande gemak betraktas Kalmar slott som Nordens bäst bevarade renässansslott. Det är också ett av Sveriges viktigaste politiska och militära kulturminnen –  och en av landets mest populära bröllopslokaler.

 

Tryckta källor:

Harrison, Dick (2011), Upplev Sveriges historia, Bonnier Fakta

Ottosson, Mats och Ottosson, Åsa (2010), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

 

Otryckta källor:

http://www.kalmarslott.se/

http://www.slottsguiden.info/slottdetalj.asp?id=12

Midsommar

Nu är vi inne i midsommarveckan. Midsommar är en av Sveriges viktigaste högtider, då vi samlas för att glädjas över sommaren, ljuset och växtligheten. Sannolikt löper traditionen långt tillbaka i tiden. Soldyrkan förekom redan under nordisk bronsålder och på hällristningar kan vi se danser som tros ha varit till för att fira solen. Vissa äldre källor kan tolkas som att ”midsommarblot”  firades under järnåldern och även om uppgifterna är tveksamma får det nog sägas vara troligt att årets längsta dagar på något sätt uppmärksammades i den hedniska kulturen. De äldsta skrifterna som nämner nordiskt midsommarfirande är de isländska kungasagona från 1200-talet, där det berättas att kung Olav Tryggvasson avskaffat offerölen och infört ”högtidsöl vid jul, påsk och midsommar”.

Enligt kyrklig tradition infaller Johannes döparens dag 24 juni, vilket länge gjorde att kyrkan försökte betona de religiösa aspekterna och forma midsommar till en kristen högtid. Bakom dessa strävanden fanns en önskan om att få bukt med mer stökiga inslag i det folkliga firandet. Carl von Linné beskrev 1746 i sin dagbok hur midsommarfirandet krockade med de kyrkliga kraven på sedlighet:

Majstänger voro på många ställen upprättade och beklädde med löv och blomster, omkring vilka drängar och pigor, efter sina förfäders urgamla vis, årligen dansade natten för och efter midsommardagen. Detta menlösa nöje nekades fuller dem själesörjarna, men det hade så rotat sig från hedenhös att det svårligen kunde tagas bort (…)

Kopplingarna till Johannes döparen bleknade emellertid med tiden och midsommar förblev ett sätt att högtidlighålla sommaren. Midsommarnatten ansågs dessutom ha magiska krafter och betraktades som särskilt lämplig att samla in läkeväxter eller utöva spådomskonst. Ett sätt att sia om framtiden var att lägga sju (eller nio) sorters blommor under huvudkudden för att i drömmen få se sin tillkommande. Att spara midsommarkransen och lägga den i julbadet ansågs ge hälsa under vintern.

I Sverige har midsommarfirandet kommit att innehålla sång och dans runt en midsommarstång – en påle dekorerad med löv, blommor och kransar. En annan benämning är majstång, som kommer av ordet ”maja”, att smycka med löv. Midsommarstången har sannolikt kommit till Sverige från Tyskland under medeltiden. Utseendet varierar lokalt, men består ofta av ett kors med en krans hängande från vardera armen. Även kransar som hänger vågrätt runt pålen förekommer. Midsommarstången reses under festliga former för att sedan vara centrum för ringdans. Till dansen hör särskilda lekvisor samt bärandet av blomsterkrans i håret.

Matkulturen kring midsommarfirandet har genomgått viss modernisering. I äldre tid kalasade man denna dag på filbunke eller lutfisk. Numera förknippas midsommar med färskpotatis, som ofta serveras med dill, matjessill, gräddfil och gräslök. Vid midsommar äts stora mängder matjessill, medan konsumtionen under resten av året är blygsam. Även gravad lax och västerbottenpaj har blivit uppskattade inslag på midsommarbordet. En vanlig efterrätt är jordgubbar. Det finns också en tradition av alkoholkonsumtion knuten till firandet och många dricker snaps till maten.

I syfte att anpassa firandet till arbetsveckan beslutades 1953 att midsommarafton alltid ska infalla på en fredag, vilket gör att högtiden nu är rörlig mellan 20 och 26 juni. Det innebär att tidpunkten sammanfaller tämligen väl med sommarsolståndet, d.v.s. det dygn då jordaxeln lutar som mest mot solen och vi upplever årets längsta dag.

 

Tryckta källor:

Berg, Mathilda(2017), Högtider året runt och livet ut, Semic

Swahn, Jan-Öyvind (2010), Svenska traditioner, Ordalaget

 

Otryckta källor:

https://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/midsommarafton

https://popularhistoria.se/vardagsliv/traditioner/den-svenska-midsommartraditionen

https://sv.wikipedia.org/wiki/Midsommar

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sommarsolst%C3%A5ndet

 

 

 

Stenens kulturhistoriska betydelse

Stenens hårda och beständiga kvalitéer har nyttjats av människan sedan förhistorisk tid, framför allt för tillverkning av redskap, vapen och konstföremål. När jordbruket blev en del av den mänskliga tillvaron fick stenen nya uppgifter. I resterna av forntida byar har man påträffat hägnader och ägogränser av sten, som markerade odlingsmarker och hindrade djur från att ströva fritt.

Att använda stenar som minnesmärken över händelser och personer är en tradition som går långt tillbaka i tiden. Redan för 5000 år sedan restes megaliter som gravmonument och fick ibland bilda gånggrifter och hällkistor. Under brons- och järnålder skapades rösen och domarringar, medan skeppssättningar blev vanliga under vikingatiden. Från vikingatiden har vi också gott om runstenar, där texten berättar om döda personer och storslagna bedrifter. Än idag sätter vi upp minnesstenar vid betydelsefulla platser och gravstenen är fortfarande den mest populära gravvården.

Under medeltiden utvecklades stenbyggnadskonsten i kyrkans tjänst. Från tiden efter Sveriges kristnande finns kyrkor och klosterbyggnader med stenväggar och stengolv, ofta med intrikata utsmyckningar som krävt avancerade kunskaper om stenbearbetning och kalkbränning. I bondehemmen fanns samtidigt stenföremål av praktisk karaktär. Det var vanligt med handkvarnar av kalksten och slipstenar av sandsten, medan grytor, pannor och strykjärn gjordes av täljsten. Sten användes även till byggnation av jordkällare, stenfötter och skorstenar.

Under 1800-talet gjorde nya jordbruksmetoder och laga skifte att stenröjning och avgränsning av ägor blev allt viktigare, varför stengärdesgårdar blev vanliga. I många torpares kontrakt ingick uppläggande av ett visst antal famnar stengärdesgård per år.

Under flera hundra år var väder- och vattenkvarnar viktiga för att underlätta sädesbearbetningen, vilket gjorde att kvarnstensbrott och kvarnstensgruvor uppstod. Tillverkningen upphörde när gjutna kvarnstenar och stålvalskvarnar tog över på 1900-talet.

Under världskrigen, när Sverige fick problem med oljeimporten, kom skiffern att få en avgörande betydelse för produktionen av drivmedel. Förekomsten av alunskiffer, vars olja kan utvinnas genom destillering, ledde till en storskalig produktion av skifferolja vid Kinnekulle och Kvarntorp.

Sveriges två största byggnadsverk i sten är Göta kanal och Karlsborgs fästning. Det var 1809 som riksdagen beslutade att förverkliga den månghundraåriga drömmen om en kanal mellan Östersjön och Vänern och året därpå påbörjades byggnadsprojektet under ledning av Baltzar von Platen. Senare kom von Platen att leda även bygget av Karlsborgs fästning. Byggnationen av denna monumentala försvarsanläggning, dit kungafamiljen och regeringen skulle föras i händelse av krig, inleddes 1819. Flera hundra tusen ton kalksten skeppades över sjön från Borghamn innan byggnaden stod klar.

Källor:

Inspiration och fakta till detta blogginlägg har inhämtats från utställningen ”Från megalit till cement” som visas vid Västergötlands museum i Skara fram till 1 oktober 2017. Bilden visar hushållsföremål tillverkade av sten.

http://vastergotlandsmuseum.se/utstallningar/sten-fran-megalit-till-cement/

Nedslag i nordisk mytologi, del 1: Ginnungagapet och jätten Ymer

Morgon var Tidens
Då intet var:
Ej sand, ej sjö
Ej svala böljor;
Jord fanns icke
Ej himlen den höga:
Ginnungagap var
Men gräs intet.

Raderna ovan är hämtade ur Völuspa, den av Eddadikterna som beskriver världsalltets uppkomst och undergång. Med sitt mäktiga och korthuggna språk låter den oss ta del av den nordiska mytologins fascinerande föreställningsvärld. Den som läser vidare kan lätt fångas av dess överrumplande beskrivningar och undra varför världen tänktes just så. Med lite god vilja kan man dock se hur Ginnungagapet och kollisionen mellan hetta och kyla återspeglas i den moderna vetenskapens teorier om ett ursprungligt kaos, där universum plötsligt börjat expandera. I Eddan kan vi läsa:

Solen ej visste

var hon rum hade

Månen ej visste

vad kraft han ägde

Stjärnorna ej visste

var plats de hade

Kanske är det inte märkligare att dåtidens människor kunde tro på sina myter än att vi idag kan sätta tillit till vetenskapen. Avgör själv. Idag bjuder jag på en kort beskrivning av hur den nordiska mytologin skildrar världens begynnelse:

Innan jorden, havet och himlen bildats fanns ett ofattbart stort och djupt tomrum, Ginnungagapet. Söder om gapet låg Muspelheim, eldens och hettans rike, och i norr härjade stormar i det ödsliga och kalla Nifelheim. När gnistor från Muspelheim mötte Nifelheims frost väcktes krafter ur vilka den enorma urjätten Ymer skapades. På samma sätt uppstod kon Ödhumla, som livnärde Ymer med sin mjölk.

Medan Ymer sov svettades han fram märkliga väsen och hans fötter avlade en son. På det viset gav Ymer upphov till jättarnas släkte.

Kon Ödhumla fick näring av att lapa i sig vätska och salt från rimfrostbeklädda stenar. Ur dessa slickade hon bit för bit fram en mansfigur, som fick namnet Bure. Bures son Bor växte upp och gifte sig med jättinnan Bestla. Tillsammans fick de sönerna Oden, Vile och Ve, som var de första gudarna.

Jättar och gudar hade svårt att komma överens och råkade i strid. Tillslut dräpte gudarna Ymer och hans blod forsade fram med sådan kraft att nästan alla jättar dränktes. Oden, Vile och Ve bar sedan Ymers kropp till Ginnungagapets mitt, där de använde den till att skapa världen. Blodet blev hav och vattendrag, köttet blev jord och benen berg. Av huvudskålen gjorde de himlens valv, där gnistor från Muspelheim bildade lysande himlakroppar.

En dag beslöt de tre gudabröderna att använda sina gudomliga krafter till att skänka ande och förstånd åt två träd de funnit på stranden. Så skapades de första människorna, en man vid namn Ask och en kvinna som fick heta Embla. Gudarna insåg att människorna behövde någonstans att bo och lät dem flytta in i den väldiga borgen Midgård, som bildats av Ymers ögonbryn.

–

Tryckta källor:

Davidsson, Ellis (1984), Nordens gudar och myter, Prisma

Egerkrans, Johan (2016), Nordiska gudar, B. Wahlströms bokförlag

Willis, Roy (red.) (2006), Prismas stora bok om mytologi, Prisma

Snorre Sturlassons Edda

–

Otryckta källor:

http://heimskringla.no/wiki/Snorre_Sturlesons_Edda_samt_Skalda_Gylfaginning

http://www.mytologi.nu/nordisk-mytologi.html

http://nordiskmytologi.se/varldens-skapelse/

https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldens_skapelse_i_nordisk_mytologi

Folkhögskolornas sommarkurser – en guldgruva för kulturintresserade

Vårt kulturarv innehåller rika hantverkstraditioner och särpräglad folkmusik. Att lära sig något av detta är ofta en personligt givande upplevelse, samtidigt som det hjälper till att hålla gamla kunskaper levande. Många av våra folkhögskolor gör en betydande kulturgärning genom att förmedla äldre tiders hantverkskunnande och musiktradition. Jag har gått igenom folkhögskolornas sommarprogram och valt ut några riktigt frestande favoriter:

Stensunds folkhögskola bjuder in till en tjärdoftande kurs där deltagarna lär sig bygga träbåtar enligt gammal båtbyggartradition. Kursbeskrivningen utlovar skratt, svett, dans, tårar, insikter och ljusa nätter.

Bäckedals folkhögskola, som bland annat specialiserat sig på forntida smide, erbjuder en veckolång silversmideskurs med historisk inriktning.

Den som vill tillbringa några dagar i Värmland kan vid Kyrkeruds folkhögskola lära sig spinna ullgarn på spinnrock och slända.

Vid Malungs folkhögskola kan den intresserade delta i kurser i både folkmusik och järnsmide.

Den som vill lära sig läderhantverk – och därmed bli en bärare av mångtusenåriga traditioner – bör söka sig till folkhögskolan i Nyköping.

Kulning är en gammal sångteknik kopplad till fäbodkulturen, som du kan lära dig vid Vårdinge by folkhögskola.

Ädelfors folkhögskola erbjuder kursen ”En historisk prova-på-resa”, där teori varvas med  historiska studiebesök, smyckesgjutning och stenåldersmatlagning. Vid samma folkhögskola finns även en kurs i gärdsgårdsbygge.

Folkhögskolan i Mora arrangerar en kurs i kurbitsmålning.

Vid Biskop Arnö Nordens folkhögskola kan den intresserade fördjupa sig i svenska sticktraditioner från olika delar av landet.

 

Själv önskar jag att jag kunde gå allihop! Men vill man inte gå en kurs finns förstås många andra möjligheter till kulturupplevelser i vårt fantastiska land. Jag önskar dig en riktigt fin kultursommar!

 

https://www.adelfors.nu/kurser/korta-kurser/sommarkurser-2017/

http://www.backedal.se/kurskorta-kursergrundkurs-i-silversmide-med-historisk-inriktning/

http://www.biskopsarno.se/svenska-sticktraditioner/

https://www.folkhogskola.nu/Sok-kurser/Stockholms-lan/Vardinge-By-folkhogskola/Kurser/2017vt/kulning/?take=25

http://www.malungsfolkhogskola.se/sv/kurser/kortkurser-sommarkurser

http://www.morafolkhogskola.se/default.asp?PageID=852

http://www.nykoping.fhsk.se/laederhantverk/sommarkurs.aspx

http://www.regionvarmland.se/folkhogskolor/kyrkeruds-folkhogskola/vara-utbildningar/sommarkurser/

http://www.stensund.se/sommarkurser-2017/hantverk/träbåtsbygge-31597078

 

Sveriges nationaldag

Sverige var länge ett av få länder i världen som saknade officiell nationaldag. Först 1983 fick 6 juni nationaldagsstatus. Att valet föll på just detta datum beror på att Gustav Vasa valdes till Sveriges kung 6 juni 1523. I samband med det upphörde Kalmarunionen och Sverige blev en fristående stat med ett eget kungahus. 6 juni är också den dag då 1809 års regeringsform antogs. Denna slog fast nya principer för vårt statsskick och anses ha lagt grunden för det moderna Sverige. Det finns alltså goda skäl att uppmärksamma detta datum. Redan under 1800-talet började 6 juni betraktas som en nationell minnesdag och från och med 1916 firades dagen som ”svenska flaggans dag”.

Under 1970-talet blev debatten om en nationaldag alltmer intensiv, vilket ledde till dess införande 1983. 1996 förstärktes den högtidliga kopplingen, då nationaldagen även blev salutdag. 2005 blev 6 juni nationell helgdag efter att ledigheten flyttats från annandag pingst.

Med anledning av det sena införandet har nationaldagsfirandet inga djupgående traditioner i Sverige och har tagit sig olika uttryck. Flaggan hissas runt om i landet och många ger sig ut för att ha picknick. Efter att en tävling utlysts 1994 har Sverige nu en ”nationaldagsbakelse” toppad av jordgubbar. Högtidstal och olika former av uppträdanden hör ofta till festligheterna och på vissa håll arrangeras medborgarskapsceremonier för att välkomna nyblivna svenskar. En ny tradition är att kungen på nationaldagen bjuder in allmänheten att gratis besöka delar av Stockholms slott.

Oavsett hur vi väljer att tillbringa nationaldagen har vi svenskar mycket att fira, inte minst vår vackra natur, vår långa period av obruten fred och vår utveckling till en välfärdsstat. Imorgon får vi anledning att uppmärksamma dessa glädjeämnen lite extra, när vi firar vår nationaldag för trettiofjärde gången.
Läs mer:

https://nationaldagen.se/start/nationaldagen/nationaldagen-historia/

https://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/sveriges-nationaldag

https://www.svd.se/i-sverige-firar-vi-med-picknick

https://sv.wikipedia.org/wiki/Nationaldagsbakelsen

Gammelvala – ett utflyktsmål i sommar

På Brunskogs hembygdsgård i Värmland arrangeras varje år ”den gamla världens vecka” under namnet Gammelvala. Med hjälp av cirka 500 ideella arbetare i olika åldrar återskapas äldre miljöer, där besökarna bjuds in till en historisk upplevelse. Själva hembygdsgården är naturskönt belägen och består av ett trettiotal byggnader från 1700-talet och framåt. Under evenemangsveckan sjuder området av liv och aktivitet när gamla arbetsmetoder och traditioner återupplivas. Här kan man se hur det gick till att växtfärga garn, spinna ull, bereda lin, kärna smör, slå rep och bränna tjära. Om det börjar klia i fingrarna får man gärna prova. Under evenemanget hålls även musikuppträdanden, dräktparader och bygdespel och den hungrige har möjlighet att smaka på delikatesser som nävgröt, klengås och vedugnsbakat bröd.

Läs gärna mer om arrangemanget på hembygdsgårdens hemsida. De förtjusande fotografierna från tidigare år kan förmodligen få alla familjens medlemmar att vilja göra en sommarutflykt till Värmland.

Årets Gammelvala firas 22-29 juli. (Obs! 2017!)

http://gammelvala.se/