Svensk mentalitet

Klockan är åtta minuter över sex en måndagsmorgon. Om det inte vore för gatubelysningen skulle vintermörkret vara kompakt. På en busshållplats vid centralstationen i Borås står ett trettiotal personer och väntar. Det är minusgrader och snålblåst. Människorna liknar en flock pingviner som står uppradade med ryggen mot vinden.

Jag ställer mig sist i raden, som snart fylls på bakom mig. Några minuter senare kommer dubbeldäckaren som under någon timmas tid ska transportera oss till Göteborg. Alla kliver på i ordning. Busskort registreras och resenärerna letar upp lediga säten utan att ett ord yttras. Några väljer att luta sig tillbaka och sluta ögonen för att få en stunds vila. Andra fingrar på sina mobiltelefoner och några plockar upp datorer att balansera på knäna under resan. Vi är en brokig skara människor, men ändå enhetlig. Alla är vi på väg till våra respektive arbetsplatser. Under dagen kommer vi att fylla vår funktion, för att sedan göra samma resa tillbaka. Kanske kommer vi att dela buss igen efter arbetsdagens slut. Och imorgon kommer vi att stå där, en tyst skara strävsamma figurer, plikttroget på väg till det värv som fått oss att gå upp i ottan för att hinna till bussen i tid. Kanske är vi lite tråkiga, men vi är människor som sköter vårt, gör rätt för oss och trotsar det bistra klimatet. Utan oss finns ingen välfärdsstat. Det är vi som gör jobbet, håller ordning och står för notan. Vi är moderna versioner av bonden Paavo, försedda med den mentalitet som får Sverige att fungera. Så värst roliga är vi nog inte, men det vi tillsammans uträttar är ett storverk.