Svenska världsminnen

20191022_124206

De flesta är bekanta med FN:s världsarvslista, som syftar till att uppmärksamma och främja bevarandet av kulturhistoriskt värdefulla miljöer. Mindre känt är att FN också listar så kallade världsminnen, det vill säga dokument som på olika sätt bidrar med betydelsefull kunskap om mänsklighetens historia och kultur. Det kan handla om exempelvis skrifter, fotografier, film eller filer. Sådant material löper stor risk att skadas vid felaktiga arkiveringsmetoder och måste därför vårdas omsorgsfullt för att inte gå förlorat. FN:s arbete syftar både till att bevara materialet och att tillgängliggöra det, så att nästkommande generationer kan lära av historien.

Världsminnesprogrammet (på engelska Memory of the World) grundades 1992 och samordnas av UNESCO, FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur. Med tiden har listningen kommit att innehålla en stor mängd värdefulla dokument och arkiv av vitt skild karaktär. H.C. Andersens manuskript och Anne Franks dagbok är exempel på föremål som getts världsminnesstatus.

Flest registrerade världsminnen har (kanske föga förvånande) Tyskland, som bidragit med hela 23 världsminnen. Sverige har sju världsminnen och den som går igenom den svenska listan kan nog tycka ett det finns ett och annat som fattas. Sverige har en gedigen tradition av registerföring och dokumentation och i framtiden tror jag vi kommer att få se fler svenska världsminnesklassningar.

Just nu genomgår Världsminnesprogrammet en revision och är därför stängt för nya nomineringar fram till hösten 2021. Därefter kan den som så önskar lämna egna nomineringsförslag till den svenska världsminneskommittén.

 

Våra svenska världsminnen

 

Dag Hammarskjöldsamlingen

Dag Hammarskjöld blev under sin tid som FN:s generalsekreterare på 1950-talet en av Sveriges mest internationellt inflytelserika personer. Hans samling innehåller dokument från arbetet i FN, personliga brev och anteckningar rörande världspolitik som på ett unikt sätt skildrar ett viktigt historiskt skede.

 

Alfred Nobels familjearkiv

Alfred Nobels familjearkiv innehåller böcker, korrespondens, ritningar och annat material som avspeglar hans omfattande gärning som uppfinnare. Inte minst finns dokumentation rörande 355 patent i olika länder.

 

Astrid Lindgrens arkiv

Astrid Lindgren är en av världens mest lästa och älskade barnboksförfattare, vars böcker har översatts till runt hundra språk. Med sin säregna fantasi skapade hon en ovärderlig bokskatt, samtidigt som hennes engagemang för barns rättigheter kom att få stort inflytande. Hennes arkiv omfattar 150 hyllmeter av brev, pressklipp och manuskript.

 

Stockholms stads byggnadsritningar

Ritningar över Stockholms stads byggnader har arkiverats sedan 1700-talet. Genom dessa kan man följa den historiska utvecklingen från en småstad till en modern huvudstad. Stadsbyggnadsritningar som täcker så lång tid är världsunikt.

 

Silverbibeln

Silverbibeln är en handskrift från 500-talet, som nedtecknats med guld- och silverbläck på högklassigt pergament. Innehållet utgörs av en bibelöversättning från grekiska till gotiska är den främsta källan till kunskap om detta nu utdöda språk.

 

Ingmar Bergmans arkiv

I Ingmar Bergmans arkiv finns framför allt manus till hans världsberömda filmer, böcker och dramatik. Hela skapandeprocessen finns dokumenterad, från handskrivna utkast till färdiga manuskript.

 

Emmanuel Swedenborgs arkiv

Emmanuel Swedenborg var en mycket produktiv vetenskapsman och filosof under 1700-talet. Hans teologiska verk har uppmärksammats och tolkats över hela världen. I hans arkiv finns både publicerade och opublicerade manuskript som skildrar hans säregna tankevärld.

 

 

Fotnot: Bilden överst visar världsminnet Silverbibeln, som förvaras på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Uppsala. Om den kan du läsa mer här.

 

Läs mer:

https://en.unesco.org/programme/mow

https://riksarkivet.se/svenska-varldsminnen

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_v%C3%A4rldsminnen

https://www.isof.se/om-oss/levande-traditioner—immateriella-kulturarv-/aktuellt-om-levande-traditioner/nyheter-unesco/2015-10-15-ny-hemsida-om-svenska-varldsminnen.html

Världsminnen

Guldgubbarna – Nordens gyllene miniatyrfigurer

20191005_133604

En så kallad ”guldgubbe” är en liten artefakt av lövtunn guldfolie, som tillverkats under järnåldern. I guldblecket finns en figur, som stämplats eller knackats in i metallen. Ofta är guldgubbarna någon centimeter stora och de flesta dateras till 500 – 700-talet. Trots namnet avbildas både män och kvinnor. Ibland uppträder figurer parvis på guldblecken. Exempelvis har man på den fornlämningsrika ön Helgö i Mälaren funnit ett trettiotal guldgubbar i form av små kärlekspar som omfamnar och kysser varandra.

Det är inte guldet i sig som ger guldgubbarna deras största värde. Guldgubbarna är unika för Sverige, Norge och Danmark och representerar således en egen tradition inom nordiskt hantverk. Klädedräkter och frisyrer avbildas i detalj, vilket gör guldgubbarna historiskt intressanta att utforska och tolka. Vissa bär med sig utmärkande attribut, som en bägare eller en stav. Många har också händerna placerade i en position som tycks ha särskild betydelse. Vad dessa attribut och gester vill säga kan vi emellertid inte utläsa idag. Inte heller vet vi vilken funktion guldgubbarna ursprungligen har fyllt. De har inga hål för upphängning och är för bräckliga för att ha använts som smycken. Kanske är de miniatyrporträtt av gudar eller tillverkade som offergåvor. Fyndplatserna är orter som haft stor betydelse under järnåldern, vilket kan tala för att guldgubbarna varit kopplade till kultutövning och makt. En annan tolkning är att de kan ha fungerat som amuletter, som skulle bringa skydd eller välgång.

I Sverige har man hittills funnit ett par hundra guldgubbar på flera olika platser, framför allt i Skåne, Halland och på Öland. Det land som har flest guldgubbar är emellertid Danmark. På Bornholm har man hittat runt 2500 guldgubbar, varav några föreställer djur. Genom att vissa guldgubbar präglats med likadana figurer bär de vittnesbörd om långväga kontakter; guldgubbar med samma utseende har hittats på Bornholm, Öland och i Vång.

Fotnot: Bilden visar guldgubbar på Historiska museet i Stockholm. Utseendet på guldgubben längst upp till vänster är typiskt för de guldgubbar som hittats vid utgrävningarna av Eketorps borg på Öland.

 

Tryckta källor:

Erikson, Bo G. och Löfman Carl O. (1985), Sagan om Sverige, Natur och kultur

Lihammer, Anna (2016), Arkeologiska upptäckter i Sverige, Historiska media

Lindgren, Henrietta (2007), Nordens gyllene figurer. Magisteruppsats vid Stockholms universitet

Sandström, Sven (1991), Konsten i Sverige: Från forntid till 1800, Norstedts

 

Otryckta källor:

http://www.blekingemuseum.se/pages/282

Slöinge: guldgubbe

https://sv.wikipedia.org/wiki/Guldgubbe

Kulturminnet i corona-tider

20170513_104033

Bloggen Kulturminnet fyller nu tre år. Att driva den är oerhört utvecklande för mig och till min glädje har responsen varit övervägande positiv. Många har hört av sig för att uttrycka uppskattning på ett sätt som verkligen har värmt mitt hjärta. Stort tack till er alla!

För att hålla Kulturminnet levande har min ambition varit att det inte ska gå mer än ett par dagar mellan varje nytt inlägg. Det har varit en publiceringstakt jag lyckats upprätthålla, trots heltidsarbete och många åtaganden. Nu går vi emellertid in i ett ovanligt skede, då normala samhällsfunktioner sätts ur spel i coronasmittans spår. Medan många isolerar sig, jobbar hemifrån eller permitteras från sina arbeten tillhör jag som sjukvårdsanställd en grupp som nu kommer att tillbringa mer tid på arbetsplatsen. Jag har den senaste tiden snabbutbildats i intensivvård, för att nu börja arbeta på en avdelning för coronasmittade. Jag kommer att behöva utföra arbetsuppgifter jag i normala fall inte har och arbeta under ovana omständigheter. Det kommer förstås att inverka på mina möjligheter att skriva.

Jag kommer att göra mitt bästa för att Kulturminnet ska påverkas så lite som möjligt de kommande månaderna. I bloggens ”förråd” av artiklar finns i nuläget 194 utkast i varierande stadier av färdighet. Vissa håller för låg kvalitet för att publiceras och andra är ännu bara stödord för minnet, men det finns också ett antal som ligger klara och väntar. Det är möjligt att publiceringstakten blir mer ojämn än vanligt och kanske kommer bloggens innehåll inte att ha samma karaktär som i vanliga fall. Källhänvisningarna kommer kanske att vara färre och texterna mindre genomarbetade, men jag kommer i möjligaste mån se till att Kulturminnet fortsätter sin verksamhet. Eventuella avvikelser ber jag om överseende med.

Jag önskar nu er alla en så fin vår som möjligt i denna märkliga tid!

Malin Kim

Jordbrukskrisen avslöjar ett kulturellt problem

bild jordgubbar

Jag läser på nätet att det råder stora problem i jordbrukssektorn till följd av coronavirusets framfart. Anledningen är att inreseförbudet slår hårt mot bönder och bärodlare som anlitar utländsk arbetskraft. Ju mer jag läser, desto mer konfunderad blir jag emellertid. Är det verkligen coronaviruset som är problemet här, eller ser vi i själva verket resultatet av en kulturell avart?

Varje vår och sommar rekryteras flera tusen säsongsarbetare till svenskt jordbruk från länder som Polen, Bulgarien, Litauen och Thailand. Dessa utländska arbetare anlitas framför allt för manuella arbetsmoment som inte kan utföras av maskiner. När restriktioner relaterade till coronakrisen nu hindrar många av dem från att komma in i landet riskerar skördarna att ruttna bort, rapporterar media, utan att föra resonemanget vidare. Ingenstans ställs den i sammanhanget högst relevanta frågan: Hur kommer det sig att jordbruksnäringen har brist på arbetskraft i en tid då arbetslösheten är hög och det talas mycket om att det behövs enkla jobb för att få ut folk i arbete? Är det verkligen så att det inte finns människor som klarar av att utföra enkla arbetsuppgifter inom jordbruket, när det finns förorter som svämmar över av sysslolösa, fullt friska bidragstagare?

Att plocka jordgubbar eller rensa betor kräver inga förkunskaper. Inte heller behöver man kunna svenska. Faktum är att man inte ens behöver vara läskunnig. Det är ett alldeles utmärkt arbete för den som har låga kvalifikationer, dåliga språkkunskaper och bristande erfarenhet av den svenska arbetsmarknaden. Ett mer lämpligt jobb går knappast att finna för en stor andel av befolkningen i många av de svenska städernas förorter. Och jordbrukarna torde inte ha några problem att ta emot dem; de är vana vid att ordna tillfälliga boenden åt sina anställda. Så varför är det ingen rusning till dessa jobb? Och – en kanske ännu mer relevant fråga – vad är det som gör att de svenska jordbrukarna föredrar att rekrytera från annat håll? Svaret på dessa båda frågor, vill jag hävda, är detsamma: de potentiella arbetare som står att finna i förorterna är inte intresserade av att jobba. De har utvecklat en kultur som kombinerar bekvämlighet med en likgiltighet inför att leva av det allmänna.

I hela den offentliga diskussionen om att det saknas arbetskraft till svenskt jordbruk agerar såväl journalister som jordbrukare som om förortsbefolkningen inte fanns. Den räknas liksom inte, eftersom man vet att dessa människor inte kan förmås att utföra arbetet. Men sanningen är att det inte råder någon brist på människor som kan plocka svenska jordgubbar. Det råder bara brist på människor som har rätt kultur för att fungera, engagera sig och få jobbet gjort.

Kultur är viktigt. Kultur spelar roll. En dåligt fungerande kultur kan leda till passivitet, improduktivitet och självvalt utanförskap. Den kan till och med göra friska människor så handikappade att de inte klarar av att plocka bär. Det är ganska illa. Och än mer illa är det att hela problemet förtigs och osynliggörs. Lite högre ambitioner och lite mindre av kravlös bidragsutdelning skulle nog både samhället och individerna må bra av. Men det kräver att vi vågar se och diskutera frågan.

Fotnot: Avseende kulturskillnader i synen på arbete har jag tidigare berättat om mina erfarenheter från Göteborgsförorten Biskopsgården. Det kan du läsa om här.

 

Läs mer:

https://www.dn.se/ekonomi/barodlare-far-svart-att-hitta-sasongsarbetskraft/

https://www.ja.se/artikel/2225806/corona-pverkar-arbetskraften-i-flera-lnder.html

https://www.expressen.se/ledare/sverige-behover-en-plan-for-alla-som-inte-kan-forsorja-sig/

Livet i en märklig tid

bild händer

Ett mail från min väninna Gunvor, som är 78 år:

Hej kära Malin!

Hur lever livet med dej numera? Har du mer att göra än nånsin – eller mindre? Antagligen mer, det är väl så för de flesta inom sjukvården.

Tänker på dej då o då, men att jag fick impuls att skriva nu var för att jag läste på din blogg om de mindre kända talesätten. Jag har sparat listan o kursiverat några, bl a ”När en blind bär en krympling kommer båda fram”. Fin vardagsvisdom, nästan mysig!

Annars är det så lagom mysigt nuförtiden. Somliga säger hurtigt att nu lär vi oss att ta hand om varandra o myndigheterna lär sej att satsa på det viktiga bla bla bla. Jag tror i stället att allting blir värre efter det vi nu går igenom. Men jag har ju inte några höga tankar om vare sej myndigheter eller över huvud taget människor som art. Vad vi lär oss är bl a att man inte har rätt att kräva vård om man är till åren kommen.

Min sons svärmor är ju på äldreboende, ett bra ställe faktiskt, men nu sen några dagar har dom fått in corona på hennes avdelning, minst ett par stycken är sjuka o en har just dött, kanske i coronan fast personalen inte bekräftar det (hon var kroppsligen frisk innan vad jag kunde se). Min släkting har astma. Dottern i Norge (Johanna) får inte korsa gränsen. Äldreboendet säger att dom kan ordna så att anhöriga får ta adjö om den boende blir tydligt döende, men bara då och bara om besökaren är helt frisk förstås. Så nu är jag i situationen att jag för Johannas skull (av eget val) måste hålla mej frisk, för om ingen kan vara hos hennes mamma på slutet så får hon leva med det sedan. Ergo: Jag isolerar mej tills sikten klarnar. Har inte gjort det så helt tidigare, har både haft folk här o varit o hälsat på andra. – Ibland tänker jag att det är för väl att Johannas mamma inte är hemma med hemtjänstpersonal som springer ut o in, men nu undrar jag om inte det varit bättre, då hade jag kunnat hälsa på i alla fall.

Men det är ganska hemskt för en natur som min att vara isolerad. Ändå pratar jag i telefon en hel del förstås, läser o lyssnar på musik, följer debatt o nyheter i den mån jag står ut med det. Och promenerar. Tänk om jag varit på väg in i demensdimma, då hade det nog gått fort nu.

Hör gärna av dej om du har tid o lust!

Kram

 

Ett svar från mig:

Hej Gunvor!

Tack för ditt vackra och värmande mail! Och glad påsk, om man nu kan säga så i dessa tider!

Jag har både mer och mindre att göra än vanligt. Min ordinarie verksamhet på sjukhuset är stängd sedan två veckor. Just nu snabbutbildas jag för att kunna arbeta på den nyöppnade avdelningen för intensivvårdskrävande coronapatienter. Jag gör första dagen på fredag. Hur det kommer att bli vet ingen, men vi har informerats om att vi ska räkna med att vi kommer att behövas där över sommaren. 

Livet i övrigt har ställts på paus. Vi skulle ha åkt till Island i maj, men det kommer förstås inte att vara möjligt. Påskfirandet hos mamma fick ställas in, eftersom hon är över 70 år och har problem med en hjärtklaff. Fabriken där Sang-Ho jobbar är stängd och ingen vet när den öppnar igen. Mycket i tillvaron har ställts på ända, samtidigt som annat är så förvånansvärt vanligt. Ute skiner vårsolen, påskliljorna blommar i rabatten och fåglarna kvittrar i träden. Här på landet är det svårt att förstå vad som händer i samhället.

Jag tror, precis som du, att det inte kommer att komma särskilt mycket gott ur det som nu sker. Det skulle väl i så fall vara att våra politiker äntligen lärde sig att sluta vara naiva och istället blev mer förutseende, men jag orkar inte hoppas på det. Förutsättningarna finns nog inte.

Jag tror att du gör klokt i att isolera dig just nu, inte bara för Johannas skull, utan också för din egen! Jag förstår att det kostar på för en aktiv och engagerad själ, men vi måste ju trots allt tro att detta får ett slut om några månader och då vill jag ha dig kvar hel och välbehållen! Det är en märklig tid vi lever i, men snart kommer vi att blicka tillbaka på den och börja röra oss framåt igen.

Hälsa Betty från mig. Hur har hon det i allt detta?

Många kramar

Malin

Fotnot: Mailet publiceras med Gunvors tillåtelse, men hennes och de anhörigas namn har ändrats.

Lite mer om folktrons älvringar

Bild älvring

Den svenska folktron är full av övernaturliga föreställningar, som avspeglar våra förfäders sätt att tolka världen. I många fall syftar folktrons innehåll till att förklara sådant som kan te sig svårbegripligt och förunderligt. En sådan förbryllande företeelse är de så kallade älvringarna, som ibland växer fram på ängar och gräsmattor.

Älvringarna utgörs av svampar som växer i ringformation. Ofta bildar de en förbluffande exakt cirkel och kan bli flera meter i diameter. Detta växtsätt beror på att svamparnas mycel tillväxer utåt och att nya svampkroppar etableras i mycelets kant. I äldre tider ansågs älvringar uppstå på platser där älvorna dansat ringdans, vilket gav upphov till beteckningen. Älvringarna antogs vara laddade med magiska krafter och kunde orsaka sjukdom om man inte höll sig borta eller visade tillbörlig respekt. Särskilt illa kunde det gå om man kissade i älvringen, eftersom man då kunde få blåsor över hela kroppen eller börja kissa blod. Det finns också uppgifter om att man riskerade att sova i hundra år om man somnade i en älvring. Om detta har jag berättat i ett tidigare inlägg.

För en tid sedan blev jag kontaktad av författarinnan Anna Froster, som just nu arbetar på en populärvetenskaplig bok om svampar. Hon efterfrågade källor till folkloristiska föreställningar om älvringar, framför allt rörande deras förmåga att alstra sjukdomar och framkalla onaturlig sömn. För några dagar sedan hörde Anna av sig igen för att dela med sig av ny information. Hon hade fått ett brev från Folkminnesarkivet, med en kort beskrivning av älvringarnas plats i folktron. Jag återger texten nedan.

Det stämmer att häxring, älvring eller liknande är den plats där det förekommit älvdans. Denna föreställning går åtminstone tillbaka till 1500-talet då den förekommer i Olaus Magnus berömda bok, Historia om de nordiska folken. Den ring som bildas på marken ansågs i regel orsaka sjukdom och när det gäller älvor (liksom underjordiska) kunde det vara farligt att gå på den marken eller ännu värre, att urinera eller göra sitt tarv där. Det senare vill jag spåra i tid till medeltiden eftersom ett liknande motiv förekommer i en isländsk saga, Eyrbyggja saga, där det finns ett heligt berg och en plats vigd åt landvättar där det var förbjudet att uträtta sina behov. Straffet för den som inte respekterar de övernaturliga är vanligen sjukdom. Just älvorna var också allt annat än väna små älvor som vi idag ser i tecknad film, istället kunde de vara sjukdomsalstrande och kunde med sina pilar sätta sjukdom på folk (alvskott/älvablåst). Den som går i en älvring kan också uppleva yrsel, sägs det i en del uppteckningar. Uppgiften om att somna känner jag inte till på rak arm men den kan absolut förekomma i någon uppteckning och påminner om det motiv vi annars hittar i sagotypen om Törnrosa (det är ju annars typiskt för folktron att det finns en stor variation på berättelserna). 

Fotnot: Bilden är hämtad från Wikimedia Commons och visar en älvring på Rödöns gravfält. Attribution: Andreaze / CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)

Svensk allmogekultur, del 2: Skrock i påsktid

Nedanstående text har hämtats ur Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning av etnologen Tobias Norlind. Boken gavs ut 1912, men skildrar arbete, seder och traditioner hos den svenska allmogen under framför allt 1700- och 1800-talet.

Natten mellan dymmelonsdag och skärtorsdag fara påskkärringarna (häxorna) genom luften till Blåkulla; påsknatten komma de åter. Under denna tid kunna de föröfva allehanda ofog, såsom att draga till sig andras smörlycka genom att kärna i brunnar och källor, utsända mjölkharar (trollharar) för att mjölka andras kor, taga kreatur, ugnsredskap o.d. att rida på samt utsända hvarjehanda otyg för att åstadkomma förgöring på människor och kreatur. Under tiden från dymmelonsdagen t.o.m. påskaftonen må därför icke eld vara upptänd sedan sol gått ned, och förrän sol gått upp, ty så långt röken går, ha trollpackorna under sina nattliga färder makt med sin förgöring. Spjellet bör därför stängas före solnedgången och icke öppnas före soluppgången, på det att troll och trollkärringar icke må komma in. Icke heller må spjellet under dessa morgnar öppnas, förrän elden blifvit uppgjord i spisen. Alla dörrar i både mangård och ladugård bör vara tecknade med kors af krita eller tjära, för att trollpackorna ej skola kunna intränga. Äggjärn bör sättas i gödselhögen, att inte trollpackorna må ha makt att taga något kreatur att rida bort på eller förtrolla något. Dynggrepar få inte lämnas ute, för då rida trollpackorna på dem till Blåkulla. Ingenting bör utlånas, ty det kommer att utlånas åt trollpackor. I sädesbingar bör sättas stål, att ingen förgörning må drabba åkern. Ingen brygd må göras, att inte det söta av vörten må tagas. Inga väfvar få ligga till blekning utan böra intagas dessa dagar, annars kunna de förhäxas tillika med linlanden, så att ej något lin kan växa. Inga linkläder få tvättas. Ingen kringgärning få ske, såsom spinning, körning med vagn, tröskning, ty då får boskapen kringsjukan. Ingen kvinna bör spinna, för då får hon svår barnsäng. Ingen får vara längre uppe än till mörkningen, ej heller stiga upp före dager. ”Ingen må du låta löska sig eller låta taga löss, ja icke ens nämna löss, loppor flugor, möss, ormar m.m., ty då blir ett stort öfverflöd däraf hela året. Ej heller får skabb eller annat ondt nämnas, så framt man vill blifva fri från denna olägenhet” (Gasl.). Den som utspiller vatten på golfvet dymmelonsdag får ”ondt af lopporna under sommaren” (Dalsl.).

Hämtas vatten skärtorsdag till tvättning, förrän fåglarna kvittra, så slipper man bli solbränd det året. Såväl denna afton som påskafton skall skjutas, ty om trollpackorna höra smällen, falla de ned. Eljest skall allt vara tyst, klockorna skola uppbindas och få ej ringa, orgelverket skall vara tyst i kyrkan och intet buller med något redskap ske. På långfredagen och påskmorgonen får man ej gå barfota, ty då får man bölder och annat ondt i fötterna. Mjölk och mjölkmat får man inte äta, ty då blir man skabbig. Helst bör man äta kall mat, så att man slipper elda. Vid frukosten satte man sig vänd åt väster, för att vara säker på att få höra göken på våren från det hållet. Om man på långfredagen, innan eld gjordes i spisen, tog lite sot i skorstenen, hade man ett gott medel mot invärtes sjukdomar hos kreaturen.

Svenska folksagor, del 26: Lilla Ludi

bild påskkärring

De svenska folksagorna utgör en alldeles särskild del av vårt kulturarv, som återspeglar både våra förfäders livsbetingelser och fantasiskapelser. För att fira in påsken återberättar jag idag sagan om lilla Ludi, som fick följa med på två hisnande resor till Blåkulla.

Det var en gång en kung och en drottning som hade levat tillsammans i flera år, men hur mycket de än önskade och önskade så fick de inga barn. Med tiden blev de allt sorgsnare av bara längtan. Men så for kungen ut i krig och medan han var borta fick drottningen tvillingar. Det var två små prinsessor och den ena av dem var mycket fin, men den andra, hon som kom först till världen, var till nedre hälften människa och till övre hälften får. Hon kunde tala i samma stund som hon var född och kallade sig själv för lilla Ludi.

När nu konungen kom hem från kriget, sprang lilla Ludi ut och mötte honom. Hon hälsade på honom och förklarade att hon var den äldsta prinsessan. Hon sa också att hon hade en syster som var mycket vackrare än hon, men att kungen ändå skulle hålla lika mycket av henne som av systern, som ännu låg i vaggan och inte kunde tala. Det lovade kungen att han skulle göra och klappade henne på hennes lurviga huvud.

En dag öppnade pigan som skulle se efter de små prinsessorna fönstret, för det var så vackert väder ute. Hon satte den lilla prinsessan i solskenet i det öppna fönstret. I detsamma kom en virvelvind svepande över borggården och tog huvudet av den vackra prinsessan, så att hon fick ett hundhuvud istället för sitt eget.

När kungen och drottningen blev varse vad som hade hänt, så dog de båda av sorg, för de kunde inte glömma sin olycka. Då sade lilla Ludi till sin syster:

”Kom du, så ska vi gå ner till sjön och sätta oss i en båt och fara till något annat rike.”

Och så smög de sig ut en vacker sommarkväll och satte sig i båten nere vid stranden och for ut långt över sjön, så att de kom till ett annat kungarike. Där rodde de in i en bergshåla vid stranden och fäste sin båt. Lilla Ludi sade:

”Sitt kvar i båten, du min syster lilla, så ska jag gå upp till kungsgården och höra efter om vi kan få vara här. Och mat ska jag nog skaffa dig. Men du får inte visa dig för någon människa, hör du det!”

Så gick lilla Ludi upp till kungsgården och när hon kom in till konungen, så begärde hon att få stanna. Kungen lyssnade till hennes begäran och gav henne lov att vara kvar vid hovet. Om nätterna fick hon ligga inne hos konungen och drottningen på en kudde på golvet, men varje dag sprang hon ner till stranden med mat och kläder åt sin syster, som bodde kvar i bergshålan

Så gick ett år och det vart åter vår. På skärtorsdagen om natten kunde lilla Ludi inte sova, utan sprang omkring på golvet.

”Vad springer du efter?” frågade drottningen. ”Om du inte ligger stilla, så får du inte vara här inne mera.”

Då kröp lilla Ludi ihop på sin kudde och låg alldeles stilla. När hon legat en stund så fick hon se att drottningen steg upp tyst och sakta, som om hon inte ville väcka konungen. Hon tog fram en ask med flott och smorde in eldgaffeln tills den glänste. Sedan öppnade hon rökluckan i taket, satte sig på eldgaffeln och sade:

”Opp, men inte ner!”

Och så for hon iväg, rakt upp genom rökluckan.

Då sprang lilla Ludi efter eldtången och smorde den med samma smörja som drottningen nyttjat till eldgaffeln, satte sig på och sade:

”Opp, men inte ner!”

Genast for hon upp genom taket och det bar av rakt efter drottningen. Sedan färdades de högt uppe i luften tillsammans med en hel hop kärringar. De for in i alla klockstaplar och skavde malm av kyrkklockorna och smorde sina åkdon med. Tillslut så kom de till ett berg, på vilket det stod en röd byggnad. Där steg de av och hängde sina åkdon på väggen, men lilla Ludi stannade ett stycke ifrån för att se vad som hände.

Inne i huset stod ett bord dukat fullt med mat och där satte sig alla kärringarna och åt. När de hade ätit steg de upp, bordet dukades av och drottningen klev fram. Den ask hon hade tagit med sig ställde hon mitt på bordet och tog av locket. Lilla Ludi kände genast igen det som fanns däri, för det var hennes egen systers huvud, som virvelvinden en gång hade tagit med sig. Alla kärringarna ställde sig i ring och dansade runt bordet under stor gamman. När de så hade roat sig en stund gick de ut till sina åkdon, satte sig på dem och sade:

”Ner, men inte opp!”

Och så for de hastigt därifrån, medan lilla Ludi följde efter. När de kommit fram till kungsgården for drottningen rakt ner genom rökluckan och det gjorde lilla Ludi med. Drottningen gick så och lade sig hos kungen igen, medan lilla Ludi kröp ihop på sin kudde i vrån och funderade på vad hon hade sett.

En dag någon tid senare var lilla Ludi ensam inne. Hon letade då upp drottningens ask, tog ur sin systers huvud och sprang med det ner till stranden. Snabbt slog hon av systerns hundhuvud och satte på systerns eget. Med sig tillbaka tog hon hundhuvudet för att lägga det i asken.

”Men du får akta dig så att ingen får se dig!” sa hon till systern.

Året därpå om skärtorsdagsnatten låg lilla Ludi vaken och passade på om drottningen skulle fara på samma färd. Fram på natten steg drottningen upp och gjorde allt i ordning som året förut, innan hon flög upp genom rökluckan. Lilla Ludi steg då upp och följde efter henne upp genom luften. Men när de kommit fram till det höga berget stannade lilla Ludi ett stycke ifrån och såg på mötet i det röda huset. När kärringarna hade ätit tog drottningen fram asken och satte den på bordet. Men när hon tog av locket var hundhuvudet där istället för det vackra flickhuvudet. Trollkärringarna blev så rasande över att se detta att de jagade fatt på drottningen och rev hjärtat ur bröstet på henne. Där hjärtat suttit stoppade de istället in en halmtapp och sedan for de hem på samma sätt som de kommit.

Från den dagen brukade lilla Ludi gå och säga för sig själv så att kungen kunde höra det:

”Drottningen med halmhjärta.”

Kungen undrade vad det skulle betyda, och så en dag frågade han lilla Ludi vem det var som hade halmhjärta.

”Drottningen har halmhjärta”, sade lilla Ludi och sprang iväg.

Då tog kungen och kände efter om drottningen hade ett hjärta av halm, och det hade hon.

”Hur kommer det sig att du inte har ett hjärta som andra människor, utan ett halmhjärta?” frågade kungen.

Då blev drottningen tvungen att bekänna hur allt gått till. Konungen vart både ond och ledsen och frågade lilla Ludi om hon också varit med. Lilla Ludi berättade då för honom hur hon följt efter drottningen och hennes kärringar om skärtorsdagsnätterna. Hon berättade också att det var hennes systers huvud som drottningen hade fört bort med virvelvinden och att drottningen hade blivit firad av trollkärringarna så länge hon hade det i asken. När hundhuvudet kommit dit hade det kostat drottningen hennes hjärta och hålet i bröstet hade fyllts med ett hjärta av halm.

Då blev kungen så ond att han lät göra i ordning ett stort bål på torget och i bålet lät han bränna upp drottningen inför allt folket.

Sedan tog lilla Ludi upp sin syster till slottet och kungen tyckte så mycket om henne att han strax ville gifta sig med henne. Men det skulle han inte få, sa lilla Ludi, om inte hon på samma gång kunde få bli gift med kungens bror. Det lovade kungen henne, och så skulle de båda systrarna gifta sig på samma gång.

Konungens broder ville inte gärna ha lilla Ludi till sin gemål, men han tordes inte annat än göra kungen till viljes. och så blev det bestämt att han skulle gifta sig med lilla Ludi samma dag som konungens bröllop firades med den vackra prinsessan.

När bröllopsdagen kom vigdes konungen först. Sedan skulle konungens bror stå inför prästen med lilla Ludi. men när prästen började läsa så tappade lilla Ludi alla håren i ansiktet och blev så förändrad att med vart ord prästen läste flydde fulheten sin kos och skönheten växte fram. Och när de väl var vigda var hon så oändligt vacker att systern inte längre kunde mäta sig med henne.

Kungen ångrade sig först att han inte hade tagit lilla Ludi till drottning, men med tiden blev han ändå nöjd med den drottning han hade fått, så god och vacker som hon var. Och lilla Ludi fick en så god make att de alla levde i fröjd och glädje.

Ordspråk och talesätt, del 18: Gamla ordspråk

bild ordspråk

Som en del av mitt arbete med denna blogg letar jag ständigt efter språkliga uttryck med en intressant historia att berätta. Jag har då jag stött på många äldre ordspråk och maximer, som fallit i glömska. Nedan har jag samlat några som inte längre brukas i vårt vardagsspråk. De bär, på lite olika sätt, vittnesbörd om våra förfäders värderingar, livsvillkor och rättsuppfattning. Kanske finns det några som är värda att börja använda?

Alltid bättre grädde på andras mjölk

Arbete ger bröd, lättja ger nöd

Arbetet adlar mannen

Armod botar högmod

Av gamla oxen lär den unga draga

Av skadan blir man vis och icke rik

Avsides i ro är bäst att bo

Av små fiskar blir gäddan stor

Av ulven blir aldrig lamm

Alla kämpar faller segerlösa

Alltför klok är största tok

Arbete fördriver laster

Att komma i rätt tid är bra, att gå i rätt tid är bättre

Baktal ger inga vänner

Barn gör barns gärning

Barn i byn gör som de i hemmet vant

Barn är fattigmans rikedom

Besinna kan mycket finna

Bokhyllan är den bästa stegen för den som vill upp

Bra sak berömmer sig själv

Bygg ej större hus än du förmår lägga tak på

Bästa säden kommer från egna åkern

Bättre dåligt minne än dåliga minnen

Bättre förvärva än vänta få ärva

Bättre god lycka än hög börd

Bättre gott rykte än många rikedomar

Bättre halka tio gånger med foten än en gång med tungan

Bättre lida orätt än göra orätt

Bättre okänd än ökänd

Bättre snäll tunga än krusat hår

Bättre tom pung än lånta pengar

Den gamla goda tiden finns bara efteråt

Den ger mest som minst har

Den girige är alltid fattig

Dag har ögon och natt har öron

Den kommer ofta i sorg, som borgar för andra

Den rädde ser spöken överallt

Den som en gång har bränt munnen, han blåser nog på soppan

Den som gärna bär lastar alla på

Den som gör sig själv till ett får blir uppäten av vargen

Den som köper billigt köper dyrt

Den som ruvar på hämnd håller sina egna sår öppna

Den som styr sin tunga, han frälser sitt liv

Den som är väl lärd blir väl närd

Den är dubbelt fattig, som har varit rik

Det alla ska göra blir aldrig gjort

Det du gör är alltid viktigare än ord

Det finns tusen sjukdomar men bara en hälsa

Det man lovar om aftonen skall man hålla om morgonen

Det onda söker gärna sällskap

Det är bara dosen som skiljer gift från läkemedel

Det är dyrt att vara fattig

Det är fler som drunknar i vin än i vatten

Det är fler som dö av mat och dryck än av svärd

Drucken mans glädje blir nykter mans sorg

Där ingen nyckel passar, där öppnar tålamodet

Efterråd är intet råd

Efter sig själv dömer man andra

Elden börjar med gnistor

En doktor och en bonde vet mer än en doktor ensam

En girig  buk blir aldrig full

En kråka sitter gärna hos den andra

En ny dag kommer aldrig vara den andra lik

En sparsam hustru är bättre än stora inkomster

Ett bugat huvud blir sällan avhugget

Faderns dygd är barnens skatt

Fagra ord mättar inte magen

Fattig man bor tryggast

Fattig är inte den som har litet, utan den som behöver mycket

Fjäriln glömmer lätt att han har varit kålmask

Fler dör av dryck än i strid

Fler dör av överflöd än av hunger

Flit ökar vettet

Foglig man är klok man

Framgång föder fiender

Friaren ska mera fråga örat än ögat

Frihet går före penningen

Fritt folk, fritt tal

Frivillig börda är ingen börda

Fromhet fördärvar ingen

Från sagt till gjort är språnget stort

Få ord och fyndiga är bättre än många och myndiga

Fägring utan tukt är en ros utan lukt

Födelsebygden är alltid kär

För goda vänner stänger man ingen dörr

Förnöjsamhet är rikedom nog

Förlåta är högsta hämnd

Förtal gör kval

Gamla sår blöder gärna

Gamla ska man ära, de unga ska man lära

Gamla stövare gör bästa jakten

Gammalt agg har djup tagg

Gemene bästa är högsta lag

Gemensam egendom blir gärna illa skött

Geten som mest bräker, hon mjölkar minst

Gjord gärning kan inte ångras

Glatt sällskap gör vägen kort

Goda redskap är halva gärningen

Gott rykte går långt, men ont rykte går längre

Gott rykte är bästa arvegods

Gott tilltal får gott gensvar

Gott samvete gör glatt ansikte

Gott görs aldrig för mycket

Guld och silver är nycklar till alla lås

Gåvor vinner gunst

Hammare och eld gör järnet mjukt

Han duger inte i skogen som räds varje buske

Han som sakta men säkert går framåt går långt

Han vet bäst om vattnet som vadat har

Hastig gärning har ånger i följe

Hellre bröd än fågelsång

Helt och rent är bästa ståten

Hemlig sorg gör hjärtat tungt

Hopp om bättring gör bördan lätt

Hunger och nöd lär en söka bröd

Hungrig åsna aktar ingen piska

Hus utan hustru är en vas utan blommor

Hårda ord stillar ingen vrede

Hård nöt vill ha skarpa tänder

Höga träd blåser snart omkull

Hövlighet kostar inga pengar

Illa knarrar osmord vagn

I lugnt väder har alla skepp en god kapten

Inbillad sjukdom är den farligaste sjukdomen

Ingen glädje utan sorg

Ingen föda utan möda

Ingen föds mästare

Ingen haltar av annans skada

Ingen lever utan lyte

Ingen är så blind som den som inte vill se

Ingen är så döv som den som inte vill höra

Ju högre kall, ju större fall

Ju mer man dricker desto törstigare blir man

Ju större tok, ju mera rop

Katten hade gärna fisk, men ville inte väta tassen

Klokt huvud ger vist råd

Korpen blir inte vitare för att den tvättar sig

Korpen tycker alltid att hennes ungar är de vitaste

Kriget är ljust för dem som aldrig stridit

Krig kastar lag under bänk

Krig föder krig

Kvinnan vill hellre vara skön än from

Kämpar faller alla segerlösa

Kärleken åldras inte

Kärlek kan inte döljas

Kärt öga ser ingen brist

Kärlek tränger genom pansar och sköld

Kärlek vinns med kärlek

Kärlek gör dårskap

Kärt barn gör sorgen tung

Känna sig själv är en stor konst

Lag utan straff är som klocka utan kläpp

Lappa dina kläder och betala din skulder så lever du fröjdefullt

Lappad vänskap blir sällan hel

Lika fåglar flyger gärna tillsammans

Lika börda bryter inte ryggen

Litet och ofta fyller snart säcken

Lycka och glas går snart i kras

Låt den ro som kan det

Lära föder vett

Lära ger ära

Lär din son att arbeta, annars lär du honom att stjäla

Läsa och inget förstå är fåfängt arbete

Lättja föder lättja

Lögn och tjuveri följes gärna åt

Lön gör mödan lätt

Lön och straff hålla riken med makt

Makt och mod vill ha vett i följe

Man behöver behövas

Man får baka med det mjöl man har

Man kan dölja mycken dumhet genom att tiga

Man måste leva så som sederna är i landet

Man måste alltid ha sina krokar ute

Man måste hålla det träd i ära, som man har skugga av

Mannen kännes av talet

Mannen rosas av gärningen

Man prisar de döda helgonen och förföljer de levande

Man ska så odla jorden, att man inte glömmer att odla sig själv

Man ska vara andra god men sig själv bäst

Mans ord mans ära

Man täcker inte brunnen förrän barnet har drunknat

Medgång gör vänner, motgång prövar dem

Med gåvor och gengåvor varar vänskap längst

Modig hand värjer land

Motgång prövar sinnet

Mycken prakt gör förakt

Mycken visdom mycken last

Mycket i ögon och litet bakom

Många tjänare många fiender

Många flyr röken och hamnar i elden

Måttan är alltid bäst

Narren kännes av talet

Nattvaka gör kroppen trög

Nej är bättre än falskt löfte

Nog är stor rikedom

Nya stunder nya råd

Nyttja vinden, du vet inte hur länge den blåser

När brunnen är torr vet man dess värde

När den blinde bär krymplingen kommer båda fram

När kärare kommer måste kärt vika

När två hundar bitas om ett ben, kommer en tredje och tar det

När två träter ler den tredje

När penningen talar så tiger var man

Nöd lär naken kvinna spinna

Odygd gör tungt leverne

Ofta flytta får sällan rot

Ofta ligger ormen under blomsterbusken

Ofångade fiskar mättar inte på bordet

Okänd är oskämd

Olycka gör vist folk rådlöst

Onda flugor fördärvar god salva

Ond begynnelse tar sällan god ända

Ond rot bär elak frukt

Ond kvinna bär svärdet i munnen

Ont föder ont

Ont måste inte med ont betalas

Ont rykte blir gärna trott

Ont samvete är en försmak av helvetets pina

Ont samvete är ris åt hjärtat

Ont sällskap är ungdomens fördärv

Ont är snart gjort men sent botat

Ont öga ser inget gott

Ord betalar inga skulder

Ord har slagit ihjäl fler än svärd

Ord är inga kvarnstenar

Oväntad lycka gläder mest

Penningen har många vänner

Prakt föder avund

Prydd krigsman skrämmer ingen fiende

Rikedom har också sin plåga

Rik man rädd man

Rädsla gör landet otryggt

Sadla innan du rider

Sanningen har ingen större fiende än lögnen

Sanning söker ingen vinkel

Sedan skadan är skedd, vet var man goda råd

Skulle gåsen ge en fjäder åt var och en, så frös hon själv ihjäl

Skönt blomster vissnar snart

Slöseri är vägen till fattighuset

Smickrare säger ofta att korpen är vit och svanen svart

Små brunnar släcker också törsten

Små hus täckes med halm, stora med inteckningar

Små olyckor varnar för större

Som de gamla sjunger kvittrar de unga

Sorg och år gör gråa hår

Stora ord fyller inte säcken

Stränga herrar styr inte länge

Surt öga ser inte gärna solen

Sättet som man ger på betyder mer än vad man ger

Söndriga skor gör våta fötter

Söndrigt hjul stjälper snart lasset

Tala inte emot sanningen

Tala i tid är högt förstånd

Tandvärk och främmande har man inte gärna i tre dagar

Tid stillar vrede

Tid vinner visdom

Tiga och tänka kan ingen kränka

Tio fattiga kan sämjas i ett hus, men inte två kungar i ett land

Tjuven tror att alla stjäl

Tobak är en penningespilla, huvudvilla och luktar illa

Tom mage ger dåliga råd

Tomt kar slamrar mest

Trogen tjänare är guld värd

Trädet faller inte efter första hugget

Tungan fördärvar mycket gunst

Två kan alltid mer än en

Tvång gör lagen vrång

Unga skall man lära, gamla ska man ära

Ungdoms planta är ålderdoms frukt

Under vit aska ligger ofta glödande kol

Uppgående sol vördas mer än nedgående

Vad man gör andra, har man själv att vänta

Vad gagnar det att kon mjölkar väl, när hon själv slår omkull byttan

Vad svärd vinner, det snart försvinner

Vad ögat ser det tror hjärtat

Vanan gör bördan lätt

Varje paradis har sin orm

Vart man går till gäst, tycks alltid hemma bäst

Viljan driver verket

Vin och kvinnor gör mannen galen

Visdom lider nöd när rätten ligger död

Vred man gör sällan gott

Väl börjat är halvt fullbordat

Vällust ger ånger

Vänner måste väljas

Ånger är vredens följeslagare

Ödmjukhet är ungdoms heder

Övning är bästa läromästaren

 

The Year in Sweden av Kim Loughran

20200216_111333

Den egna kulturen är ofta så självklar att den är svår att se.  Ibland behöver vi ta hjälp av utländska ögon för att upptäcka det som utmärker oss och förstå vår särart. En bok som kan erbjuda precis den upplevelsen är The Year in Sweden av Kim Loughran.

Loughran, som ursprungligen kommer från Australien, har i många år verkat som journalist i Sverige och kommit landet nära. Han har emellertid behållit precis den distans som krävs för att med stor fingertoppskänsla kunna peka ut just de där små egenheterna som svenskarna själva knappast reflekterar över, men som är udda och spännande i besökarens ögon. I sin bok guidar han läsaren genom det svenska året och berättar, månad för månad, vad som utmärker den svenska livsstilen. Traditioner, arrangemang och naturfenomen skildras med humor, allvar och kärlek. Här beskrivs hur den som närmar sig ett gymnasium i juni riskerar att hamna i en klunga av föräldrar som bär plakat med bebisbilder av sina tonårsbarn, att midsommarvädret börjar diskuteras i tidningarna flera veckor i förväg och att semesterveckorna får svenskarna att fly till landet i sådan utsträckning att du kan vandra runt på städernas gator utan att höra annat än fågelkvitter. Texterna illustreras med rasande vackra fotografier, som trots sin ovanliga skönhet känns alldeles vansinnigt välbekanta. Loughran lyckas koka ner essensen av Sverige till något som är fascinerande och överraskande, men ändå helt sant.

The Year in Sweden är förmodligen tänkt att vara en introduktion till Sverige för någon som kommer utifrån, men kan läsas med stor behållning även av svenskar. Presentationen på bokomslaget summerar bokens kärna och känslan den lämnar efter sig: With delightful images from all over Sweden, this book will leave you with an inviting impression of one of Europe´s most stunningly beautiful countries.

 

Hämtat ur boken

 

Januari:

Welcome to week 1. Every week in the Swedish calendar has a number. This combines efficiency with inefficiency: instead of scheduling a meeting for a day of ”the week that begins with the 5th”, you suggest Week 32. Easy to find in the diary, impossible to remember without one.

Mars:

Sweden´s spring has no fixed date, but is determined region by region, defined as the first week of temperatures over zero. Or when birch leaves reach the size of mouse ears.

Maj:

May is the Month of Flowers. The white wood anemone shyly spreads across the forest floor and the lily of the valley (voted Sweden´s most popular flower) shelters near sun-warmed rocks. Mirroring voters´love for nature, five of the eight parlamentary parties have flowers as emblems (although technically, the Green Party´s dandelion is a weed.) The social democrats long ago claimed the First of May as their own. Their polite demonstrations troop the streets and speeches echo across sqares.

Juli:

In the far north, the midnight sun still shines. Kiruna, the main city of the Northern wilderness, doesn´t see a sunset from May 30th to July 15th. On the flip side, the entire region above the 72nd parallel will suffer through four months of total darkness when winter comes.

Augusti:

The kräftor (freshwater crustaceans/crayfish/mudbugs/crawdads) are boiled, steeped in dill and brine, then sucked, shelled and devoured. Flimsy paper hats are put on and ditties are sung. The short, pithy drinking songs, unique to Sweden and Swedish-speaking Finland, are the nations living poetry: every year new songs crop up to be remembered and repeated at next year´s parties.

September:

September is wild mushroom season. Hunting and picking them is a national infatuation. The fungi have wondrous names: Parasol Mushroom, Horn of Plenty, Shaggy Ink Cap, Safron Milk Cap, Wolly Milk Cap.

 

 

Boken finns att beställa från ett flertal nätbokhandlare, som Bokus och Adlibris