Pojke vid påskris. Fotograf: Oscar Färdig (1882-1978). Mer information om bilden hittar du här.
Nedanstående text har hämtats ut boken Svenska allmogens lifi folktro, folksed och folkdiktning av Tobias Norlind. Boken gavs ut 1912, men skildrar arbete, seder och traditioner hos den svenska allmogen under framför allt 1700- och 1800-talet. Här berättas om påskens avslutning.
Påskdagen är en allmän glädjedag, då det goda återvänder, och det onda fördrifves. På morgonen skall man tidigt stiga upp och se ”solen dansa”. Den som påskmorgonen stiger tidigt upp och genom ett tunt svart silkeskläde betraktar soluppgången, får se solen ”stor som ett kärrhjul” dansa af glädje, öfver att Frälsaren är uppstånden. Enligt en annan version brukar solen på påskmorgonen ”vända sig eller dansa vid Kristi graf” (Grip, Uppl.). Alla trollkärringar måste nu återvända och kunna ej mer göra någon skada. Påskriset är i vissa nejder bundet till denna dag. På morgonen borde husets folk täfla om att stiga tidigt upp och slå hvarandra med löfris, som stått i vatten, så att det börjat knoppas (Uppl.). Går man på morgonen tigande och fastande och ställer sig på en jordfast sten, för att lyssna, så kan man få förebud och tecken till kommande händelser under året.
Med annandag påsk slutar fastetiden och helgdagsstämningen. Man får roa sig, besöka grannar, ställa till fest och dansa — allt något som var förbjudet under den långa fastan. Man brukade därför fira annandagen med en danstillställning, med glädjen högt i tak.
Efter denna dag återtager man sina sysslor, och vårarbetet på åker och äng begynner, allt förberedes till sommaren.
Blåkullaresenärer på ett kort av Jenny Nyström. Mer information om bilden hittar du här.
Utanför Kölefors i Kinda härad i Östergötland levde för länge sedan en gammal gumma som många i trakten fruktade. Ryktet sade att hon varje år vid påsk brukade fara till Blåkulla för att festa med djävulen. Men en gång, berättar sägnen, gick det inte som hon hade tänkt sig. Istället blev det en annan gumma som var nära att åka på ofrivillig Blåkullafärd.
Det var sent på kvällen en dymmelonsdag och Köleforsgumman hade på trollpackors vis smort sina redskap för att på natten vara redo att fara. För att resan skulle avlöpa smidigt hade hon även smort in sina skor och ställt dem vid den öppna spisen.
När skymningen kom dök en främmande gumma oväntat upp i stugan, genomvåt av regn. Hon bad att få stanna över natten, men det ville Köleforsgumman inte gå med på, eftersom hon var rädd att bli avslöjad. Hon lät emellertid kvinnan vila sig en stund och torka sina skor vid elden.
Medan de satt där falnade elden och det blev mörkt i stugan. Så kom det sig att när den främmande gumman skulle gå råkade hon ta fel och satte på sig trollpackans skor. Knappt hann hon kliva utanför dörren förrän skorna drog upp benen i vädret, så att hon ställdes på huvudet. Men bära iväg henne lyckades skorna inte med, eftersom den nödvändiga ridkvasten saknades.
Hela natten igenom kämpade gumman och skorna mot varandra. Än lyckades skorna välta henne över ända, än lyckades hon gripa tag i en buske eller en rot och komma på benen igen.
När dagen grydde kom en karl gående och fick se hur gumman tampades. Han skyndade sig fram för att hjälpa henne och på hennes enträgna begäran petade han av henne skorna med hjälp av en käpp. Men knappt hade skorna kommit av, så flög de tillsammans med käppen upp i skyn och försvann.
Efter den natten var gumman så medtagen att hon inte kunde återhämta sig. Utmattad föll hon ner i en grop och blev liggande. Den som besöker Kölefors ägor kan än idag se var det hände, för gropen finns kvar och kallas ”trollkone-diket”.
Källa: Herman Hofbergs bok Svenska folksägner från 1892
Hyrrokkin skjuter ut skeppet Ringhorne i vattnet, medan Tor riktar sin hammare mot hennes huvud. Bild av Emil Doepler (1855-1922).
Hyrrokkin (”den eldrökta” eller ”den av elden hopskrumpna”) är en jättinna i den nordiska mytologin. Sin mest framträdande roll har hon i berättelsen om Balders begravning.
Gudarna var förtvivlade över Balders död och beslutade i enlighet med tidens seder att begrava honom på hans skepp Ringhorne. Skeppet skulle skjutas ut på havet och brännas. För att underlätta arbetet placerades några stockar under skeppets för, så att det skulle kunna rulla ner mot vattnet. Men hur gudarna än kämpade, så räckte inte deras krafter till att rubba fartyget.
För att lösa problemet lät gudarna tillkalla Hyrrokkin. Hon gjorde en dramatisk entré, ridandes på en väldig varg med en huggorm till tygel. Efter att hon klivit av sitt riddjur bad Oden fyra bärsärkar att vakta vargen, men de klarade inte att hålla fast den utan att fälla den till marken.
Hyrrokkin gick fram till skeppet och sköt ner det i havet med en kraft som fick marken att skälva och gnistor att slå upp ur rullstockarna. Vid åsynen av detta kraftprov blev Tor fylld av avund och höjde sin hammare för att krossa hennes skalle, men de andra gudarna ingrep och hejdade honom.
Berättelsen om Balders död och Hyrrokkin finns med i Gylfaginning i Snorres Edda. Hon omnämns även i den isländske skalden Ulf Uggasons verk Húsdrápa från år 985, som delvis återges i Skáldskaparmál i Eddan. På en sten som ingår i det vikingatida Hunnestadsmonumentet ses en bild som sannolikt föreställer Hyrrokkin, ridandes på en varg tyglad med ormar.
Vacker dam i vacker dräkt. Vibeke Friman visar upp en Valledräkt framför hembygdstorpet Stenslund. I handen håller hon den gröna bindmössa som ingår. Skorna hör inte till dräkten.
De svenska folkdräkterna är en del av kulturarvet som har stark lokal förankring och bär med sig mycket historia i sina detaljer. I det gamla bondesamhället följde klädernas utformning oskrivna bygderegler, vilket gjorde att de fick en lokal särprägel. Under 1800-talet, när det traditionella dräktskicket successivt ersattes av modernare plagg, vaknade intresset för att samla in äldre kläder och låta särskilda dräktuppsättningar representera olika geografiska områden. På så sätt uppstod folkdräktsbegreppet.
När folkdräkter för olika delar av Sverige skulle sammanställas visade sig förutsättningarna vara högst varierande. Vissa områden hade väl etablerade dräkttraditioner och många bevarade plagg, medan andra nästan helt saknade förlagor. I det senare fallet fick dräkterna rekonstrueras utifrån foton, uppteckningar och annat historiskt material, vilket kunde vara en grannlaga uppgift. Valledräkten, som representerar dräktskicket i det tidigare Valle härad, är ett exempel på en rekonstruerad dräkt där varje plagg har sin egen historia.
Det var först i slutet av 1950-talet som lokala eldsjälar i Axevalla folkdansgille och hembygdsföreningen i Skärv började engagera sig för att ge Vallebygdens kvinnor en egen folkdräkt. En dräktkommitté bildades och kontakt knöts med Nordiska museet för rådgivning. Bland de mest aktiva fanns folkdansgillets ordförande Birger Kjellander på Ökulls gård, lantbrukaren Nils Johansson på Gatebo i Skärv och Lisa Melén vid hemslöjden i Lidköping. En god medhjälpare var Folke Wångmarke på Karlsgården, Vångaby.
Arbetet med att ta fram dräkten krävde omfattande efterforskningar. Av de plagg som ingått i de gamla bygdedräkterna fanns bara ett fåtal bevarade, vilket gjorde det svårt att veta vad som var vanligt och vad som var udda avsteg. Det var därför nödvändigt att inhämta upplysningar från olika källor. De gamla i bygden intervjuades och man studerade bevarat material i historiska arkiv. Ledtrådar söktes också i äldre bouppteckningar.
Dokumentation från dräktkommittén visar att olika förslag utformades och förkastades under arbetets gång. Exempelvis fanns tidigt en tanke om att dräkten skulle ha två alternativa kjoltyg, så att Vallekvinnorna kunde välja vilket de föredrog. Så blev det nu inte. Likaså fanns planer på att inkludera en kjortelväska, som senare uteslöts. Estetiska justeringar gjordes nog också: de blå ränderna på det ursprungliga förklädet byttes mot gröna, förmodligen för att passa ihop med färgskalan i dräktens övriga plagg.
Allt som allt tog rekonstruktionsarbetet flera år, men så blev det också en välkomponerad dräkt, sammansatt av plagg med förankring i häradet. Trots en djärv färgblandning smälter delarna samman och helheten känns harmonisk. När dräkten stod färdig 1963 beskrevs den i Skaraborgs Läns Tidning som ”alldeles förtjusande”. Först med att bära den allra första Valledräkten var Margit Kjellander, maka till en av initiativtagarna.
Margit Kjellander bar den första färdigställda Valledräkten i Skaraborgs Läns Tidning 1963. (Bilden publiceras med tidningens medgivande.)
Valledräktens mest framträdande plagg är det smultronröda livstycket med vita stickningar, som tagits fram utifrån ett original på museet i Skara. Originalet är från 1811 och ropades 1928 in på auktion för en krona. Även blusen, som utmärks av den vackert broderade ärmlinningen, är en kopia av ett plagg som fanns i museets dräktavdelning. Flera äldre kjolar av halvylle fanns bevarade, men förekom i olika randningar. Dräktrådet stannade till slut vid ett tyg från Istrums socken med mörkbrun botten och ränder i olika nyanser av grönt och rosa. Troligen har tyget hämtats ur ett bolstervar från 1800-talets början. Ovanpå kjolen bärs ett förkläde av naturvitt flamgarn med tunna ränder, som ursprungligen ägts av Anna Andersdotter (1798-1870) från Högetomten, Stenum. Dräktens vita sjal (i dräktsammanhang ”halskläde”) har ett diskret broderi i tambursöm och näversöm på snibben. Framtill stoppas den in i livstycket och hålls ihop med en brosch i silver. Liknande sjal har burits av ovan nämnda Anna Andersdotter samt en fru Husar (Björken, Skärv) omkring år 1800. Från Kärrtorp i Norra Lundby kommer hättan i grönt siden med gulbruna broderier, som en gång tillhörde Carolina Johansson (1835-1917). En alternativ huvudbonad är en skrålla (hatt) av flätad halm med ursprung i Varnhem. På fötterna bärs vita strumpor.
Originalen till flera av de dräktdelar som användes vid rekonstruktionen finns på Västergötlands museum. Plaggen är inte utställda, men tas fram och visas på förfrågan. Här ses konservator Stina Svantesson granska stygnen i livstycket.
Valledräktens tillkomst föll väl i tiden. Under 1970-talet växte intresset för det inhemska kulturarvet och hembygdsföreningar runt om i landet sydde många folkdräkter. Sömnaden utfördes med traditionella metoder och ibland vävdes tygerna för hand. Av de dräkter som finns idag är många märkta med årtal från denna tid och hantverket är ofta av ypperlig kvalitet.
Hantverksmässig sömnad. På denna kjol från 1975 har insidan kantats med en svart fåll. Stygnen har sytts så att de bara löper genom det innersta skiktet av tyget, vilket gör sömmen osynlig från utsidan.
Efter att länge ha haft en undanskymd roll har dräktkulturen de senaste åren gått in i en ny blomstringstid. Folkdräkter syns allt oftare vid olika arrangemang och fler har fått upp ögonen för folkdräktens brukbarhet. En folkdräkt kan passa till midsommar, jul, bröllop, dop, studentfiranden och många andra bemärkelsedagar, vilket gör den mycket användbar. Efterfrågan har ökat och en välvårdad dräkt kan nu kosta åtskilliga tusenlappar på andrahandsmarknaden. Valledräkten tillhör inte de vanligaste och är därför svår att få tag på. Den som har en Valledräkt i garderoben äger en åtråvärd dyrgrip och att bära den vid ett festligt tillfälle väcker med stor säkerhet både nyfikna frågor och beundrande kommentarer. Det som en gång var allmogens vardagsdräkt har nu blivit en anslående högtidsklädsel.
Vallebygdens mansdräkt då, hur ser den ut? Ett enkelt svar är att vi inte vet. Dräktkommitténs arbete riktades helt in på kvinnodräkten och någon manlig motsvarighet togs inte fram. Men än är det inte för sent. Kanske kommer några fantaster i framtiden att bilda en ny kommitté, som gör efterforskningar och sammanställer en uppsättning plagg, så att Valleherrarna får en lika stilfull dräkt att bära vid högtider. Vi kan ju åtminstone hoppas.
–
Texten har tidigare publicerats i Skarke-Varnhems hembygdsförenings årstidskrift.
Älvkvarnar bland hjulkors och fotsulor i Flyhovs hällristningsområde, Västergötland.
Bland de motiv som förekommer i svenska hällristningar är skålgroparna det vanligaste. De utgörs av rundade urgröpningar som knackats fram i berget, ofta på flata hällar eller större stenblock. Storleken varierar från en halv centimeter till flera decimeter och de flesta dateras till bronsåldern. Vad skålgroparna ursprungligen fyllde för funktion vet vi inte, men inom folktron har de givits en särskild roll. De tänktes vara kopplade till älvorna och omgärdades därför av magiska föreställningar. I folkmun kallades skålgroparna för ”älvkvarnar”.
Synen på älvor har förändrats mycket genom århundradena. Dagens skira och vitskimrande älvor är en relativt sentida föreställning; länge betraktades de som ett elakt småfolk, som det var bäst att undvika. Om de stördes eller förargades hade de förmågan att blåsa sjukdom på människor. Den drabbade kunde få blåsor på kroppen, börja kissa blod eller helt enkelt tyna bort och dö. Barnsjukdomar troddes vara älvornas verk och nässelfeber kallades för ”älvablåst”.
För att bota den sjuke var det nödvändigt att blidka älvorna med offer och genom att lämna offergåvorna i skålgropar kunde man försäkra sig om att de hamnade i rätt händer. Mynt, knappar eller metallbitar kunde läggas i groparna, men det hände även att groparna smordes med smör eller talg. Stenblock med skålgropar kallades därför ”offerstenar” eller ”blotstenar”. Varifrån benämningen ”älvkvarnar” härstammar är inte klarlagt, men kanske tänkte man sig att älvorna malde säd i de små groparna. En annan teori är att beteckningen kan kopplas till de cirklande rörelser som gjordes när skålgroparna smordes med fett.
Kanske är det så att skålgroparna användes för offerceremonier redan under forntiden. En av teorierna rörande deras ursprungliga syfte är nämligen att forntidens jordbrukare skulle ha offrat i dem för att få god skörd. Några säkra belägg för att den tolkningen stämmer finns emellertid inte.
–
Tryckta källor:
Ejdestam, Julius (1992), Svenskt folklivslexikon, Rabén och Sjögren
Janson, Sverker et al (red. 1989), Hällristningar och hällmålningar i Sverige, Forum
Schön, Ebbe (2000), Älvor, troll och talande träd. Folktro om svensk natur, Semic
Nyligen publicerades en forskningsöversikt från SNS, (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle), som redogör för hur den organiserade brottsligheten påverkar statliga myndigheter och kommuner. Någon rolig läsning är det inte. Det finns snart sagt ingen del av det svenska samhället som inte infiltrerats av gängkriminella och brottsligheten har nått systemhotande nivåer. Bedrägerier mot välfärdssystemen är numera en av den organiserade kriminalitetens viktigaste inkomstkällor.
Tyvärr finns flera undersökningar som illustrerar samma sak. I början av årets publicerade Transparency International sitt årliga korruptionsindex, vilket visade att Sverige sjunkit till sin lägsta nivå någonsin. Sverige är nu betydligt sämre än sina grannländer och gapet växer, även om fallet sker från en hög nivå. Hög ekonomisk standard, stabila institutioner och demokrati brukar nämnas som förklaringar till låg korruptionsgrad, men det går knappast att bortse från att kulturella faktorer också spelar in. Att Sverige halkar efter beror, vill jag hävda, främst på att det svenska samhället genomgår en kulturomvandling.
De kriminella gäng som nu äter sig in i samhällssystemen har stark kulturkoppling till länder där korruption ses som en normalitet och där klanen prioriteras före samhället. Det är kulturer där man förutsätter att myndighetspersoner är mutbara och samhällsföreträdare kan bete sig lite hur som helst. Förmåner kan skaffas fram genom att pengar byter händer eller favörer utlovas. Tilliten till staten är låg eller saknas helt.
I takt med att dessa kulturer etablerats i Sverige har ett destruktivt förhållande uppstått: Sveriges generösa välfärdssystem i kombination med en tillitsbaserad offentlig förvaltning har blivit ett smörgåsbord, där oseriösa aktörer kan ta för sig. Stat, kommuner och offentliga trygghetssystem dräneras på miljarder.
Myndigheter, utredare och dagstidningar har de senaste åren publicerat ett flertal rapporter om hur kriminella startar välfärdsföretag, som HVB-hem och assistansbolag. Till detta kommer kulturföreningar som inhöstar bidrag för arrangemang som aldrig ägt rum, såsom läxhjälp och studiecirklar. Vi har även fått se exempel på att den organiserade brottsligheten skapat kontaktytor in i landets myndigheter, inte minst Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och socialtjänsten. Personer med kriminell koppling söker sig till myndigheten, lär sig verksamheten och etablerar sig på insidan för att möjliggöra brott. I regel handlar det om att kunna utnyttja välfärdssystemet eller styra beslutsfattandet. Genom infiltratörerna skaffar sig nätverken tillgång till försörjningsstöd, bostadsbidrag, lönebidrag, assistansstöd och sjukersättning. Likaså kan de styra viktiga beslut med betydelse för ekonomisk verksamhet, som utskänkningstillstånd, tillstånd för markexploatering och upphandling av tjänster. Det mest flagranta exemplet är det så kallade Södertäljenätverket, ett syrianskt kriminellt nätverk, som placerat medhjälpare på strategiska positioner i Södertälje kommun för att bedriva brott mot välfärden.
Inte ens landets rättsvårdande instanser går fria. En rad skandaler där advokater varit delaktiga i kriminell verksamhet har uppdagats. Juristerna agerar möjliggörare åt nätverken genom att stötta i brottsupplägg, skriva falska intyg och läcka information. Det mest kända exemplet är ”Kungen och Prinsen”, två advokater som använde sin juridiska expertis till att backa upp gängkriminella. De avslöjades när polisen fick tillgång till krypterade chattar där kommunikationen ägt rum. ”Kungen” dömdes för förberedelse till mord, medan ”Prinsen” nu avtjänar ett fängelsestraff för grovt narkotikabrott och brott mot yppandeförbudet. Deras främsta samarbetspartner var det så kallade Vårbynätverket.
Liknande mönster ses inom kriminalvården, där personer med gängkoppling tar anställning vid häkten och fängelser för att agera kurirer åt fängslade gängmedlemmar. Inom polisen har avslöjats att både civilanställda och poliser fungerat som dubbelagenter och lämnat ut uppgifter till kriminella nätverk. Ofta har de inhämtat uppgifterna genom slagningar i känsliga register, där de fått tillgång till exempelvis personuppgifter för enskilda poliser eller information om vilka metoder som används i ett spaningsarbete.
De kriminella tentaklerna har även letat sig in på skolor, fritidsgårdar och SiS-hem. Säpo har tvingats stänga nästan samtliga muslimska friskolor i Sverige, antingen på grund av ekonomisk brottslighet eller för att de förmedlat radikal islamism. En av de män som i förra veckan häktades för förberedelse till terrorbrott arbetade på en grundskola i Stockholm dagen innan han greps. Tidigare har uppdagats att en fritidsgård i Göteborg anställt kriminell personal med kopplingar till gängmiljön. Varför dessa personer sökt sig till verksamheter för barn och ungdomar är inte svårt att lista ut.
Det vi ser är ett uttryck för kulturer som sätter klanen och i vissa fall religionen framför samhället. Istället för att bidra till samhällsbygget väljer man att gynna dem man känner en starkare gemenskap med. Att respektera landets lagstiftning och bidra till en gemensam välfärd är av mindre intresse. När sådana grupperingar växer sig starka får det förödande konsekvenser. Tidigare stabila och pålitliga institutioner eroderar, välfärdens kärna urholkas och samhällets sammanhållning bryts ner.
De har tagit lång tid för svenska beslutsfattare att inse vad som pågår och uppvaknandet har varit bryskt. Nu börjar en motreaktion formeras och åtgärder sätts in för att få samhället på rätt köl igen. En särskild myndighet ska inrättas för att motverka bidragsfusk och en annan tillsynsenhet ska granska advokater. Sekretessreglerna ska revideras, så att myndigheter kan dela information med varandra. Polisen och Arbetsförmedlingen ska bli hårdare i sina granskningar vid nyanställningar och antalet fängelseplatser ska, beroende på de ökande behoven, mångdubblas.
Åtgärderna är ett steg i rätt riktning, men ändå veka i jämförelse med de krafter de ska motverka. Trenden går mot ökad kontroll och övervakning, eftersom få andra vapen finns att ta till. Samhället kämpar för att fortsätta fungera och förtjäna medborgarnas förtroende. Många är nog ense om att det är en tråkig utveckling, men vi kommer knappast undan — Sveriges förvaltning kan inte längre bygga på tillit. När allt fler bryter mot de tidigare givna normerna tvingas vi omforma vårt land till ett kontrollsamhälle. Det ärliga och aningen naiva landet med den tillitsfulla myndighetsutövningen fungerar inte när de människor som lever här i alltför många fall saknar den rättsuppfattning som krävs.
Det mångkulturella samhället har många utmaningar.
Det är inte vanligt att föremål av trä finns bevarade från förhistorisk tid. Undantag finns dock och på Västerbottens museum kan besökaren ta del av flera exempel. Mest känd är den 5000 år gamla Kalvträskskidan, som är den äldsta skidan i världen, men museet inhyser även ett välbevarat spjut från stenåldern, utan synliga tecken till röta.
Det så kallade Åkullaspjutet hittades i Övre Åkulla i Robertsfors kommun i samband med en dikesgrävning. Pollenanalys gjorde först gällande att spjutet härrörde från bronsåldern, vilket fördes in i museets dokumentation. När träet förra året analyserades med C14-metoden visade det sig emellertid att spjutet var äldre än så. I analysrapporten anges åldern till 3 963 ± 31 år, vilket innebär att det tillverkats under yngre stenålder.
Åkullaspjutet är gjort av ask och nästan 2,5 meter långt. På det bredaste stället är tjockleken 22,5 mm och spjutet smalnar sedan successivt av mot den ände där spjutspetsen varit fäst. Spetsen är borta, men tillsammans med spjutet visas en spets av sten som illustrerar hur originalet kan ha sett ut.
Mitt på spjutskaftet har ett sicksackmönster ristats in. Mönstrets betydelse är inte känd, men liknande inristningar finns på andra föremål från samma tid. En teori är att det får föremålet att efterlikna en orm.
Spjutets sicksackmönster ses här i detalj.
Stenåldern var en dynamisk period i Västerbotten, då jägare, fiskare och samlare flyttade runt mellan olika boplatser. Sommartid sökte man sig till fiskevattnen i älvar och sjöar, medan vintrarna tillbringades i skogarna, där det fanns gott om jaktbyten. Ingen stenåldersboplats har påträffats i närheten av Åkullaspjutets fyndplats, så vi vet inget om den kultur där spjutet använts. Vi kan dock förutsätta att det har varit ett vapen för jakt av älg och ren.
Att spjutet bevarats i så gott skick beror på att det legat i en myrmark med låg syretillförsel.
Bonhög 1941.Bilden publiceras med tillåtelse från Trelleborgs museum.Mer information om bilden hittar du här.
Utanför Hammarlöv i Skåne finns en gravhög från bronsåldern, som går under namnet Bonhög. Högen är ganska stor med en diameter på drygt 30 meter och vid utgrävningar 1892 hittades en gravkista av sten inuti. Sedan länge har den gamla graven tagit plats i lokala berättelser och knutits till folktron: högen har betraktats som hem åt trollen och sägnerna berättar att magiska händelser utspelat sig där om jularna.
Enligt en folklig berättelse gav sig en bonddräng en gång iväg för att uträtta ett ärende åt sin husbonde på julafton. Solen hade gått ner och allt var så tyst att han inte hörde något annat än hovslagen från hästen han red på. Himlen var klar och drängen gladdes åt att se tusentals glimmande stjärnor. När han precis red förbi Bonhög stördes han av ett märkligt prasslande. Han vände blicken mot ljudet och fick till sin förskräckelse se att hela gravhögen var upprest på på guldfötter, så att ett inre rum blottades. Rummet var upplyst av flammande ljus och därinne dansade trollen.
Drängen såg sig omkring i panik för att lista ut hur han skulle ta sig obemärkt därifrån, men då upptäckte han att hästen redan var omringad av troll. Trollen hälsade på honom från både höger och vänster och drängen förstod att det var bäst att hälsa tillbaka. Han pressade fram ett vänligt ”Guds fred” och frågade varför det hölls en sådan fest i högen. ”Det är”, svarade trollen, ”för att vi hoppas få Guds nåd på yttersta dagen.” Då kunde drängen inte hålla sig, utan svarade att det var lika omöjligt för troll att få Guds nåd som att grönt gräs skulle börja växa på högen mitt i vintern. Då försvann genast all glädje i högen, ljusen slocknade och guldfötterna föll undan. Drängen hörde trollen ropa ”aj, aj!”, men rösterna blev allt mer avlägsna tills de dog ut. Då skyndade sig drängen att rida vidare till Hammarlöv och kände sig belåten över att han så enkelt hade besegrat hela trollskaran.
Drängen uträttade sitt ärende och började sedan rida samma väg tillbaka. När han kom till Bonhög föll han nästan av hästen av fasa när han såg att högen åter stod på guldfötter och dessutom var täckt av det grönaste gräs. Han drev på hästen och red hem det fortaste han kunde, medan svetten rann nerför hans rygg. Fylld av bävan berättade han för sin husbonde vad han hade sett och uttryckte ånger över att han hade sagt till trollen att de aldrig skulle kunna bli saliga.
Husbonden lyssnade med förundran och grubblade länge. Han var en from och gudfruktig man, som förstod att drängen hade gjort orätt i att blanda sig i Guds ensak och dömt någon från saligheten, men han såg också hur drängen våndades och ångrade sin förbrytelse. Husbonden tröstade därför drängen med ett bibelord och läste sedan en bön där han bad att Gud måtte ge förlåtelse. Drängen kände att hans samvete lättade och var innerligt tacksam. Och från den stunden såg drängen till att vara mild i sinnet och att aldrig vara sträng mot någon annan än sig själv. I resten av sina dagar aktade han sig noga för att döma andra.
–
Tryckta källor:
Nicolovius (original 1847, nyutgåva 1957), Folklivet i Skytts härad vid början av 1800-talet, Bonniers
Stora Rickebyhällens mest kända ristning är livklädnaden. Till höger ses tre kvinnofigurer.
Uppland är ett landskap rikt på hällristningar, inte minst i Boglösa utanför Enköping. Här finns en stor samling ristningar med en blandning av både typiska hällristningsmotiv och mycket ovanliga bilder.Många av dem har blivit kända tack vare forskaren Einar Kjellén (1903-2000), som bodde i trakten och ägnade en stor del av sitt liv åt att söka upp och fotografera hällristningarnas bildvärld.
Hällristningarna kring Boglösa har daterats till bronsåldern (1800-500 f. Kr.). Vid denna tid ingick Boglösa i en skärgård och ristningarna låg i många fall på hällar nära vatten. Att de nu omges av åkrar och skog beror på landhöjningen. Mängden bilder talar för att området hade en särskild betydelse. Kanske var det en samlingsplats dit människor sökte sig för att utöva riter.
Bland ristningarna är skepp, cirklar, människor, fotsulor, djur och skålgropar vanliga motiv. En av de största hällarna är Stora Rickebyhällen, som innehåller över 50 skepp, 115 fotspår och 94 skålgropar. Några av människofigurerna är unika på grund av sina påtagligt runda och kvinnliga former.
Rickebyhällens mest kända ristning är livklädnaden, som breder ut sig över bergytan och är betydligt större än både människor och skepp (bild överst). Ristningen är också mycket djup — kanske har den bättrats på vid flera tillfällen. Tidigare antogs ristningen föreställa en stol och omnämndes som ”stolen i Rickeby”, men forskarna har nu kommit fram till att en livklädnad är den mest troliga tolkningen. Livklädnad ingick i bronsåldersmannens klädsel och ristningens mått och snitt överensstämmer väl med plagg som påträffats i danska bronsåldersgravar. Varför just det motivet fått utgöra en så central del av hällen är dock inte lätt att avgöra.
En slingrig stig någon kilometer genom skogen leder till en annan omtalad ristning: Brandskogsskeppet. Skeppet är Skandinaviens största hällristning — mer än fyra meter långt! — men det är också känt för sin detaljerade utformning. För och akter pryds av djurhuvuden med långa nosar och spetsiga öron. Ombord står sex personer med varsin paddel i händerna. Under aktern finns en meterlång figur som tycks bära skeppet på sin axel. Är det en gud eller någon annan beskyddare som hjälper roddarna att färdas säkert?
Brandskogsskeppet är Skandinaviens största hällristning.
Skeppets utformning är ovanligt konstnärlig för sin tid. Man kan se rörelsen i roddarnas paddeltag, formen på kläderna tecknar sig och flera figurer har bälten runt midjan Detaljrikedomen har hjälpt arkeologerna att förstå hur andra bilder ska tolkas. Exempelvis bekräftar Brandskogsskeppet att de streck som reser sig ur fartygen på många bronsåldersristningar med största sannolikhet illustrerar människor.
I närområdet finns även Övre Rickebyhällarna och Stora Hemstahällen. Den sistnämnda är Upplands figurrikaste hällristningsyta med närmare 500 bilder, varav över 100 skepp. I det omgivande landskapet står runstenar och gravrösen. Med en kaffetermos i ryggsäcken blir en vandring till Boglösas historiska lämningar en spännande upplevelse som väcker fantasin och ger inblickar i hur våra förfäder levde och såg på världen för mycket länge sedan.
–
Tryckta källor:
Ottosson, Mats; Ottosson, Åsa (2008), Upplev Sverige. En guide till upplevelser i hela landet, Bonnier Fakta
Det finns något västvärlden är bättre på än alla andra delar av världen och det är självkritik. Medan andra firar sina erövringar, skryter om sina framsteg och är stolta över sina civilisationer tycker vi att det är pinsamt att någonsin ha erövrat någon del av världen, att våra framsteg egentligen är chimärer och att vår civilisation mest är skräp som går att sammanfatta i slaveri, utplundring och imperialism.
– Torbjörn Elensky
En text av Elensky där ovanstående citat ingår finns att läsa här:
Kulturminnet 
