Nedanstående folksaga har hämtats ur boken Sveriges samtliga folksagor i ord och bild, som sammanställts av Waldemar Liungman. Sagan nedtecknades omkring år 1880 i Karlanda socken i Värmland. Jag återger den fritt.
En gång samlades alla fåglar för att bestämma vem av dem som skulle få bli kung. Efter att ha diskuterat frågan noga beslutade de att den som kunde flyga allra högst skulle få äran. Och det var förstås örnen, som kunde svinga sig högst upp i skyn med sina stora vingar.
Minst bland de församlade var sidensvansen, men han fann på ett knep. Han satte sig på örnens rygg, så när örnen inte orkade flyga högre var sidensvansen utvilad och kunde fortsätta ett stycke högre upp.
På så sätt blev den minsta av fåglarna kung över alla de andra. Och det kan man tydligt se, för en så vacker krona som sidensvansen har ingen annan fågel i vårt rike.
Sverige är ett fantastiskt land. Med nedanstående bilder hoppas jag inspirera till minnesvärda kulturupplevelser och utfärder i den svenska naturen under de kommande sommarmånaderna. Det finns många sätt att ta del av vårt rika arv – hoppas du hittar något som passar just dig.
Jag stod vid en fotbollsplan utan gräsmatta, det var bara en massa damm på marken. Där grävde en grupp män ner en kvinna som jag inte kände igen. De kallade henne för ”hora” för att hon hade brutit mot familjens regler då hon hade inlett en otillåten relation med en man. Sedan började de att kasta stenar på henne tills hon dog.
– Ex-muslimen Ahmed Alkumer, nu bosatt i Sverige, beskriver en händelse från sin uppväxt i Irak.
Elin Ericksdotter, som senare kom att bli känd som Kapten Elin, föddes omkring år 1660 på gården Mofikerud i Näs härad i Värmland. År 1720 anklagades hon för att ha deltagit i en häxsabbat med djävulen och blev sedan indragen i häxprocessen i Södra Ny, som är en av Sveriges mest omtalade trolldomsrättegångar. Ryktesspridningen runt Elin i kombination med hennes egna bekännelser skapade en riklig legendflora om hennes trolldomsutövning och hon kom att bli en av Sveriges mest kända ”häxor”.
Innan Elin Ericksdotter drogs in i den omtalade trolldomsprocessen var hon en fattig torparfru, som också var verksam som klok gumma. I sin hembygd var hon illa omtyckt, då hon ansågs utöva svartkonst genom besvärjelser och signerier.
Det var år 1720, då Elin var omkring 60 år gammal, som torparflickan Brita Persdotter i Lillängen påstod sig ha sett henne delta i en häxsabbat. Om detta hade Brita berättat för sitt husbondfolk, som tog frågan vidare till rättsliga instanser. Brita själv visste vid den tiden inte hur gammal hon var, men rätten bedömde hennes ålder till tolv eller tretton år.
Enligt Britas vittnesmål var Elin anförare för en grupp kvinnor som deltog i sammankomster med djävulen. Vid påsktiden, då Brita befann sig i sin mormor och morfars stuga, ska hon själv ha lockats av Elin att följa med till en sådan häxsabbat och blivit vittne till hur kvinnorna deltagit i de skamligaste handlingar.
För att hämta upp Brita ska Elin ha kommit in genom skorstenen. Hon ska sedan ha placerat en klädd träklamp i Britas säng, så att ingen skulle märka att hon var borta. Brita ska sedan ha fått rida på en käpp, som börjat flyga efter att ha smorts med olja ur ett horn. Efter en stund i luften ska käppen ha förvandlats till en hare, som var mycket bekväm att sitta på.
Jag lyftes up i Wädret och flög af, då iag tämmeligen fasade och begynte att gråta, wille icke föllja och icke hade mer än kiortell och Särk på mig.”
…
Så förwandlades Kiäppen iag reed på , uthi en Hara, som war hehl leen och miuk att rijda på.
– Citat ur Brita Persdotters vittnesmål
På ett berg ska de ha mötts upp av en svartklädd person med horn på både huvudet och knäna. Denna märkliga varelse visade sig förstås vara djävulen själv och han tog med sitt följe till Ny sockenkyrka, där han förrättade en svart mässa. Alla församlade ska sedan ha flugit till en gård utanför Karlstad, som visade sig vara antingen Blåkulla eller självaste helvetet. Där ska häxorna ha deltagit i en överdådig bankett och begått hor med djävulen själv. På hemvägen ska de ha tjuvmjölkat kor och placerat olycksbringande föremål under grannarnas trösklar.
Såväl Brita Persdotters vittnesmål som de anklagades bekännelser innehöll många välbekanta motiv ur folktron. Här ses en djävul med horn på både huvud och knän i en målning från 1756 i Fullösa kyrka.
Eftersom Elin utpekades som en ledande gestalt bland häxorna kom hon att få tillnamnet Kapten Elin. Till en början nekade hon till alla anklagelser och påstod sig vara falskt angiven, men efter långa förhör och sannolikt också tortyr förmåddes hon att erkänna. Enligt bevarade protokoll ska Elin under stor anfäktelse, då hon skakat och darrat i kroppen, ha bekänt att hon i samband med påsken tre år i rad varit borta hos Satan. När bekännelsen väl var avlämnad stod Elin sedan fast vid sin berättelse.
Den lokala häradsrätten ansåg sig inte kunna hantera det ”wederstyggliga” ärendet och lämnade det vidare till Göta hovrätt. Jämte tio andra utpekade kvinnor hölls Elin fängslad i fyra år innan domen föll. Landshövding Conrad Ribbing ingrep och ifrågasatte tillförlitligheten i både vittnesmål och erkännanden, vilket möjligen bidrog till att mildra domarna. De flesta nekade helt och måste släppas, men de som hade erkänt straffades, trots den uppenbart bristfälliga förhörstekniken. Elin dömdes till spöstraff vid kyrkan två söndagar i rad och ”landsförvisning”, vilket innebar att hon drevs bort från hemorten. Hennes öde därefter är inte känt.
Rättegången mot Elin och hennes medsystrar är speciell på grund av sin sena datering; det är en av de sista rättsprocesserna i Sverige där någon dömts för häxeri. De mest omfattande förföljelserna av ”häxor” hade upphört redan 1676, då flera vittnen hade ertappats med att ljuga, men tron på trolldom var stark och levde kvar in på 1700-talet. Först 1779, i samband med att upplysningstidens tankegångar togs in under Gustav III:s regeringstid, försvann trolldomsparagrafen ur lagboken.
Men rättegången fick även andra efterverkningar som gav den en särställning. De dömdas bekännelser och Britas vittnesmål gjorde att Elin fick huvudrollen i många av de berättelser rörande häxeri som fortsatte cirkulera långt efter hennes död. Välkända sägenmotiv med stor spridning i den svenska folktron kom att kopplas till henne och 1815 utkom en bok med titeln Tillförlitlig Berättelse om Den Ryktbara Trollpackan Kapten Elins förmenta Resor till Blåkulla och Bekantskap med Djefwulen. Under 1800-talets första hälft utgavs även ett flertal skillingtryck om hennes liv som häxa. Legendstoffet runt Kapten Elin kom med tiden att likna en katalog över den svenska folktrons uppfattningar om häxkonst, trolldom och samröre med djävulen. Samtidigt uppstod nya sägner runt hennes person, som visade hur vidskepligheten och tron på magiska krafter levde vidare. Som exempel kan nämnas att invånarna på Tjörn i Bohuslän på 1840-talet kunde berätta att ”Kapten Elins skinnbyxor” fanns på en gård i Klövedals socken. En dräng hade fått för sig att han skulle prova dessa gamla byxor, men då genast farit upp i luften och förflyttats till Amsterdam, där han fick träffa en släkting, som förärade honom en nybakad kaka. Resan hem ska sedan ha gått så fort att kakan ännu var varm när han landade hemma i Klövedal.
Elin blev, på grund av de anklagelser som riktades mot henne, en välkänd gestalt inom svensk etnologi. Idag är hon ett begrepp i folktraditionen och en symbolfigur för sin tids trolldomsföreställningar. En person som forskat kring hennes öde är folkloristen Ebbe Schön, som författat flera böcker om nordisk folktro och svensk kulturhistoria.
Fotnot: Bilden överst visar ett skillingtryck från 1836, som i ord och bild skildrar Kapten Elins förmenta gärningar som häxa. En annan efterlämning är en samling föremål (ett djurhorn, ett fragment av en människoskalle, en käpp, en björnklo, en tuppfot och en avgudabild), som tidigare påstods vara Kapten Elins trolltyg. Föremålen förvarades länge vid Göta hovrätt i Jönköping, men finns sedan 1926 i Nordiska museets samlingar.
För den som vill veta mer om häxprocesser och äldre tiders föreställningar om trollkunniga personer finns tidigare blogginlägg att läsa här, här, här och här. Ett inlägg som behandlar hur kulturella framsteg fört oss bort från sådant tänkande går att läsa här.
–
Tryckta källor:
Bergman, Ingrid (red. 1998), ÅrsbokenFataburen, Nordiska museet
Sveriges sju underverk, alltså de sju mest imponerande byggnaderna i landet, har tidigare utsetts vid minst två tillfällen. Initiativet togs senast 2007 av Vetenskapsradion Historia och Aftonbladet. Nu har emellertid en ny omröstning arrangerats via en Sifo-undersökning och idag publicerades resultatet. Flera favoriter består, men ordningen har stuvats om och några nya uppstickare har tagit sig in på topplistan.
Överlägsen vinnare i den nya undersökningen är Visby ringmur, som fick 31 procent av rösterna. På andraplatsen hittar vi den tidigare guldmedaljören, Göta kanal, tätt följd av Ishotellet i Jukkasjärvi. Turning Torso och Globen har försvunnit och istället ersatts av Kungliga slottet i Stockholm och Uppsala domkyrka. Kanske kan resultatet tolkas som att intresset för historiska byggnader har ökat, medan moderna byggnadsverk väcker mindre uppskattning.
Bronsmedaljören Ishotellet i Jukkasjärvi.
Sveriges sju underverk 2022
Visby ringmur
Göta kanal
Ishotellet i Jukkasjärvi
Kungliga slottet i Stockholm
Regalskeppet Vasa
Uppsala domkyrka
Öresundsbron
Svenska folket har lyckats bra med att utse landets främsta byggnadsverk, men min personliga lista hade sett lite annorlunda ut. Den hade alltjämt haft Göta kanal, Sveriges största byggnadsverk genom tiderna, i topp. Öresundsbron hade jag ersatt med Karlsborgs fästning och Kungliga slottet i Stockholm hade jag bytt ut mot Drottningholm. Och så hade jag gärna velat få plats med Lunds domkyrka och Bodens fästning också, men det hade ju krävt nio underverk istället för sju.
Heliga Birgittas kloster i Vadstena invigdes 1384 och kom snabbt att bli ett religiöst och kulturellt centrum i det medeltida Sverige. I klostret levde både nunnor och munkar och innanför klostermurarna producerades värdefulla handskrifter och religiösa textilier. Till övriga verksamheter hörde helgeandshus för sjuka och arrangemang för besökande pilgrimer. Klostret stod nära landets främsta maktskikt och blev genom donationer landets största jordägare.
En betydelsefull källa till de historiska händelser som utspelade sig under klostrets tidiga historia är Diarium Vadstenense, Vadstenadiariet. Denna minnesbok nedtecknades av klosterbröderna, som förde anteckningar mellan åren 1384-1545. Noggrant nedtecknades vilka som trätt in i klostret, vilka som begravts och vad som inträffat i både klostrets slutna verklighet och världen utanför.
Även om diariet främst speglar det dåtida samhället ur ett kyrkligt perspektiv innehåller det mycket som än idag fascinerar läsaren. Klosterfolkets sysslor och handlingar i både vardag och högtid skildras detaljrikt och texten får ofta en mycket personlig prägel. Det berättas om lekbroder Ragnvald som fallit ner från taket när han plockat ner utsmyckningar, syster Kristina som försökt värma sig med förbjudna pälskläder och syster Cecilia som sprungit och gömt sig av fasa när hon mot sin vilja utsetts till abbedissa. Ibland beskrivs hur hantverkare och konstnärer kommit till klostret för att utföra arbeten. I utblickar mot omvärlden skildras kungar, biskopar, riddare och upprorsmakare. Ofta omskrivs händelser som visar klostrets framträdande roll i det svenska riket. Inte minst berättas om tillställningarna 1455, då den åttaåriga kungadottern Birgitta Karlsdotter vigdes till nunna. Enligt diariet ska flickan ha sprungit rakt fram till sina väntande systrar, full av längtan efter klosterlivet.
Som andra katolska konvent drabbades Vadstena kloster av Gustav Vasas utrensningsnit under reformationen. Diariets sista anteckning beskriver hur stadens borgare 1545 börjat riva klostermurarna. Klostrets konstföremål, skatter och skrifter togs i beslag av kungamakten och Vadstenadiariet kom att hamna i det kungliga biblioteket. 1718 köptes det in av Uppsala universitetsbibliotek, där det nu visas upp i bibliotekets utställningshall.
Med sitt unika sätt att skildra klosterlivet och maktspelet under ett och ett halvt sekel är Vadstenadiariet idag en av våra mest använda källtexter om det senmedeltida Sverige. Texten är skriven på latin, men har i flera omgångar getts ut i faksimil med svensk översättning. Böcker med diariets texter går idag att köpa i religiösa bokaffärer och på antikvariat.
Ur Vadstenadiariet
25 februari. Matthias’ apostelns dag, vigdes av den vördige fadern ärkebiskopen konungens dotter, nämligen Birgitta Karlsdotter, och jämte henne fyra andra jungfrur, nämligen Margareta, dotter till riddaren Karl Kristiernsson, Birgitta, Petrus Iherkes dotter, Katarina Andrisdotter och Helena Vivastsdotter. Och jämte dessa vigdes broder Olav Johannesson till diakontjänst. Vid dessa jungfrurs vigning bröts klausuren. Ty först inträdde konung Karl, med krona på huvudet, i brödernas kor, och stannade där under hela denna tjänst, iförd en fin, vit dräkt och kåpa. Och då evangeliet hade bort läsas sade han själv: »Herren vare med eder!» och sekvensen ur det heliga evangeliet enligt Johannes. Sedan det svarats: »Ära vare Dig, Herre!» lästes hela evangelietexten för övrigt av herr biskop Nikolaus i Linköping. Och flera hans underlydande inträdde jämte honom. Därefter kommo ärkebiskopen i Lund utan infula, men herrar biskopar i Linköping och Strängnäs med infula och den valde biskopen i Västerås med sina kaniker, stående mitt på stengolvet utanför koret på för dem på övligt sätt berett rum. Koret och en del av kyrkgolvet ända till systrarnas port var helt täckt med bonader och kläde. Vid dessas invigning var stor ståt av fruar och jungfrur, med blåsinstrument och annat spel, vilket allt ledde och föregick jungfrurna ända till porten, där de skulle inträda. Hos konungadottern syntes ej stolthet och löje eller sorg, utan sinnesro och andakt, då hon mottog dräkten. Men då hon förtroddes abbedissan, ville hon skynda ur sin faders armar och komma till systrarna, som stodo inne i klostret, och hon lade i dagen längtan och lust att inträda i klostret.
Gotlands museum i Visby grundades 1875 av föreningen Gotlands Fornvänner och hette då Gotlands Fornsal. Idag är det ett av Sveriges största och mest välbesökta länsmuseer. Verksamheten omfattar nu även Gotlands konstmuseum och fyra museigårdar runt om på ön, men för den kulturhistoriskt intresserade är det fortfarande Fornsalen som utgör juvelen i kronan. I dess utställningar kan man följa livet på ön under tusentals år, med fokus på den medeltida storhetstiden. Utställningarna innehåller fina exempel på Gotlands många skattfynd, inte minst Spillingsskatten som är den största vikingaskatten i världen. De fascinerande bildstenarna har en egen utställning och för den som vill veta mer om Gotlands äldsta tid som befolkat land finns stenåldersskeletten efter Stora bjersmannen och Igelkottsflickan. Medeltidsavdelningen innehåller rikliga konstföremål ur kyrkorna och i ett av Fornsalens hörn visas ett medeltida packhus med återskapad inredning.
Nedan presenteras Fornsalens fasta utställningar och delar av deras innehåll.
Gotlandium
I utställningen Gotlandium tas besökaren tillbaka till Gotlands äldsta historia, närmare bestämt Silurperioden för 420-430 miljoner år sedan. Vid denna tid formades Gotland som ett rev av havslevande djur, beläget söder om ekvatorn. Att ön fått sitt nuvarande läge beror på kontinentaldriften.
Utställningen skildrar de geologiska processerna bakom Gotlands uppkomst genom fossilfynd från kalkstensberggrunden. Här finns armfotingar, sniglar, bläckfiskar, koraller och trilobiter som förevigats i sten och har mycket att berätta om det som hände långt före människans tid på jorden. Särskilt värd att uppmärksamma är den så kallade Närplattan med fantastiskt välbevarade sjöliljor.
Närplattan
10 000 år – Gotlands förhistoria
Här visas fynd från Gotlands äldsta tid som befolkat land, från stenålder till vikingatid. Besökarna får möta stenåldersmänniskorna i form av välbevarade skelett och föremål. Här vilar nu Stora Bjersmannen, som levde för 9000 år sedan. Skador i skallen och käken tyder på ett hårt och våldsamt liv. Med sig i graven fick han två hjorthornstaggar. I utställningen finns även skelettet efter ”igelkottsflickan” från yngre stenåldern, som begravdes med igelkottskäkar på bröstkorgen och taggar från igelkottsskinn vid huvudet.
Igelkottsflickan
Även bronsålderns begravningsriter skildras med arkeologiska fynd, inte minst i form av begravningsurnor där brända skelettdelar samlats. Bronsåldersmänniskornas vardagsliv glimtar också fram bland slitna yxor, svärd och knivar. Från järnåldern blir fynden sedan rikare och mer utvecklade; mynt, slevar och smycken visas upp.
Husurnan från Ansarve illustrerar bronsålderns tradition att kremera de döda och samla de brända benen i urnor.
Skattkammaren
Vikingatidens skatter intar en särställning på museet — fler än 700 silverskattter har hittats i den gotländska jorden, varav de flesta från vikingatiden. Av alla dessa fynd visas bara en liten del, men mängden föremål är ändå överväldigande. Även hantverksskickligheten imponerar; många av föremålen har försetts med sinnrika mönster som skapats med komplicerade tekniker. Störst är Spillingsskatten med en total vikt på 67 kg, vars delar visas upp i ett helt eget rum.
Del av Spillingsskatten
Bildstenshallen
I Bildstenshallen skildras en närmast unik del av det gotländska kulturarvet. Redan på 100-talet e. Kr. började gotlänningarna smycka sin ö med stenar med intrikata bildristningar och med tiden utvecklades tekniken till en enastående konstart. Först under vikingatiden började bildstenarna ersättas av runstenar, för att sedan försvinna ur den gotländska traditionen.
Bildstenarnas motiv hämtades ur både vardag och myter och skildrar ofta scener ur den nordiska mytologin. Den som tar del av bildinnehållet får möta Oden, Tor, den åttbente hästen Sleipner, korparna Hugin och Munin och många andra välkända gestalter ur mytologins värld. Bildstenarna skulle kunna betraktas som den isländska sagalitteraturens illustrationer.
På Gotlands museum finns idag ett fyrtiotal bildstenar utställda. Mest känd är den ståtliga Hunningestenen, där bilderna tycks ingå i en sammanhängande berättelse, ungefär som en tecknad serie.
Hunningestenen
Den rödmålade stenen från Smiss, vars motiv utgörs av en kvinna omgiven av ormar, är också mycket omtalad och kopplas till en legend om Gotlands första invånare.
Bildstenen från Smiss anses skildra en episod ur Gutasagan. Enligt legenden drömde kvinnan Vitastjerna att tre ormar kröp fram ur hennes bröst. Detta var ett förebud om att hon skulle föda de tre söner som sedan blev gotlänningarnas anfäder.
Med hjälp av digital teknik går det att se hur stenarna såg ut i forntiden, då de var målade i bjärta färger. Bildstenarnas utveckling och hur motiven förändrats genom århundradena går också att följa.
Medeltidens Gotland
Spelpjäser och tärningar från medeltiden
Utställningen Medeltidens Gotland berättar om hur kristendomen kom till ön och hur livet gestaltade sig i det medeltida gotländska samhället. Under epokens första århundraden växte Visby fram som Östersjöns handelsmetropol och tillhörde norra Europas modernaste städer. Mot 1300-talets slut kom Gotland sedan att försvagas av maktstrider och tappade samtidigt sin handelsposition, så att ön till slut förvandlades till en fattig och förbisedd utpost. Lämningarna från storhetstiden är emellertid många. Omvälvande historiska händelser, som inbördeskriget 1288 och digerdödens härjningar, skildras också. Den som vill kan lära sig mer om Gutalagen, som styrde öbornas liv.
1361 – Striden om Gotland
År 1361 kom katastrofen till Gotland, då ön anfölls av den danske kungen Valdemar Atterdag och hans armé. Blodiga strider rasade och det avgörande slaget kom att stå vid Visby ringmur. Omkring 1 800 gotlänningar stupade och begravdes i massgravar. Utvalda gravfynd visas nu upp på Gotlands museum och illustrerar såväl stridens grymhet som dåtidens vapen och rustningar.
Kvinnan mittemot mig var hemmafru i sitt hemland. Nu bor hon i Sverige sedan ganska många år och här har hon av allt att döma haft svårt att finna sig till rätta. Hennes journal är omfattande och innehåller en stor mängd diffusa symtom, som ofta hindrat henne från att delta i både språkstudier och praktikplatser, men aldrig visat sig bottna i någon underliggande kroppslig sjukdom. Nu sitter hon framför mig och ser plågad ut. Hon berättar att hon deltar i någon form av arbetslivsinriktad aktivitet på en restaurang med cateringverksamhet. Det är fruktansvärt och nu orkar hon inte mer. Hon har fått yrsel och kan inte sova. Som exempel på de vedermödor hon fått utstå berättar hon att hon en dag förväntades göra i ordning smörgåsar till 60 personer. Själv.
Hon gör en paus och möter min blick. Av hennes ansiktsuttryck kan jag utläsa att hon förväntar sig en respons från mig. Hon vill att jag ska bekräfta det orimliga i det som har hänt, att jag ska säga att arbetssituationen på cateringföretaget är omänsklig och att ingen ska behöva utstå något sådant. För min inre syn ser jag de sextio smörgåsarna. Sex rader med tio i varje. Mina tankar famlar febrilt efter de rätta orden. Hur ska jag uttrycka mig för att undvika att dialogen klipps av, men samtidigt förmedla att man kan ha ett annat perspektiv än hennes?
– Jag hör att det var jobbigt för dig.
Det lyckas. Hon fortsätter berätta. Knackigt men inlevelsefullt beskriver hon de tunga timmarna på arbetsplatsen. Skärbrädorna som ska diskas om och om igen. Att hon ibland har så mycket att göra att hon inte kan svara i mobilen när dottern ringer, vilket gör henne orolig. Hon beskriver en helt normal arbetsmiljö på vad som förefaller vara ett litet men välorganiserat företag. Jag är övertygad om att allt hon berättar skulle kunna återges av tusentals vanliga svenska löntagare, som inte alls upplever sin arbetssituation som onormal. Men för henne är situationen ohanterlig, trots att hon inte arbetar så värst många timmar i veckan. Jag får inget intryck av att hon spelar över eller förställer sig: hennes genuina upplevelse är att hon överutnyttjas.
I tanken ser jag bilden av vårt möte på mottagningsrummet med en utomståendes ögon. Där sitter vi mittemot varandra, två kvinnor i ungefär samma ålder. Hennes kläder glittrar av pärlor, mina utgörs av sjukvårdens avskalade arbetsdräkt. Hon har på sig klackskor, medan jag bär fotriktiga sandaler. Hennes liv styrs av andras bedömningar, medan jag har fullt beslutsmandat över min tillvaro. Vi är mycket olika. Ändå tycker jag att jag i denna kvinna ser en spegelbild av mig själv – jag ser reflektionen av den jag hade kunnat vara om jag fötts in i en annan kultur.
Jag har vuxit upp i en kultur som gett mig valmöjligheter. Jag har fått veta att livet innehåller tusen möjliga vägar istället för bara en enda. Det har alltid varit självklart att jag ska kunna klara mig själv och att jag har kapacitet att göra det. Lika självklart har det varit att jag burit ett eget ansvar, att varje steg framåt krävt en uppoffring och att jag har haft en skyldighet att bygga upp min tillvaro med egna ansträngningar. Kvinnan framför mig delar inget av detta. Av den livshistoria hon beskrivit framgår att hennes väg var utstakad från början. Förväntningarna på att hon skulle prestera eller åstadkomma någonting utanför sin förutbestämda roll som maka och mor var låga. Det fanns ingen anledning för henne att anstränga sig, kämpa för att utvecklas eller bygga upp något. Hon har aldrig förväntats engagera sig i sitt eget liv och nu har hon tappat förmågan att göra det.
Den svenska arbetsmarknaden är tuff för den som aldrig har behövt lära sig att vara effektiv. Det finns inte mycket plats för den som inte är van vid att snabbt strukturera upp jobbet och få det gjort. Den som tycker det är orimligt att själv kunna göra i ordning 60 smörgåsar passar inte riktigt in. Var kvinnan framför mig slutligen ska hitta en vrå där hon fungerar och mår väl har jag svårt att se och det får mig att känna tacksamhet över mitt eget kulturella sammanhang. Min kultur har gett mig en chans att utveckla mina resurser. Tack vare den har jag blivit stark, kompetent och kapabel. För andra har kulturen istället begränsat och hämmat.
Den insikten tar jag med mig när jag efter arbetsdagens slut packar min ryggsäck och går hem.
Exempel på bomärken ur Tobias Norlinds bok Svenska allmogens lif i i folksed, folktro och folkdiktning.
Bomärken är skrivtecken som i äldre tider användes istället för namnteckning. Ofta ristades eller brändes de in i hus och gårdstillhörigheter för att markera äganderätten. I regel var bomärket kopplat till en gård, men det kunde också vara knutet till en enskild person och kallades då enbart ”märke”.
Bomärken förekom i stora delar av Europa, men var särskilt vanliga i Norden och Tyskland. De första beläggen för att ”ägarmärken” använts i Norden finns i isländska lagar från 1100-talet. I Sverige har de förekommit över nästan hela landet sedan långt tillbaka i tiden.
Ett bomärke utgörs ofta av en stav med ett eller flera kännestreck. Runda former är ovanliga, vilket gör att märkena påminner om runor. Med tiden kom bomärkenas användningsområden att bli många. Under medeltiden hade en del av städernas borgare egna bomärken för sin verksamhet och böndernas bomärken kunde användas som ursprungsdeklaration när varor bjöds ut till försäljning. Bomärket kunde också fungera som juridiskt bindande signatur vid avtalsskrivning och i protokoll. Ibland har stenhuggare lämnat bomärken efter sig i byggnader, ungefär på samma sätt som dagens konstnärens signerar sina tavlor. Det finns också exempel på att bomärken skrivits i kyrkor för att visa vilka som på olika sätt bidragit till kyrkobygget. Bomärket kom också väl till pass när det var extra viktigt att skilja sina personliga föremål från andras: fiskare kunde rista bomärken i de stenar som användes till att tynga ner fiskenät, inom jordbruket användes bomärkena till att märka boskapsdjur och under timmerflottningens tid märktes stockarna ut med bomärken för att hamna hos rätt ägare vid sorteringen. På Vasaskeppet har man gjort fynd av bomärkesförsedda skedar, stånkor, skrin och tunnor. Ibland användes bomärkena för att hålla reda på en turordning; flera exempel finns på att de ”fattigklubbor” som bondesamhällets rotehjon bar med sig var försedda med bomärken, för att man skulle veta vilken gård som stod på tur att ta hand om den fattige.
I Hamra kyrka på Gotland finns gott om bomärken som ristats in i puts eller tecknats med rödkrita.
Bomärkena ärvdes inom släkten och behöll ofta kopplingen till en specifik gård. Ibland kunde något enstaka streck läggas till eller dras ifrån vid nybildning av gårdar eller när en ny gren av släkten övertog bomärket. Förteckningar över bygdens bomärken förvarades hos åldermannen eller i sockenkyrkan.
Viss forskning har gjorts rörande bomärkenas utformning, men det är än idag oklart om de representerar ett slumpartat val eller innehåller en särskild betydelse. Några otvetydiga mönster och samband har inte gått att finna. Ibland har framförts att en del bomärken liknar gamla besvärjelsetecken och i vissa fall tycks märkena avbilda kristna treenighetssymboler eller helgonattribut. Kanske valde man tecken som ansågs kunna avvärja onda krafter och skydda gården. Men det finns också exempel på att bomärken skapats utifrån ett mer personligt sammanhang. Exempelvis har en person av finsk härkomst beskrivit att släktgårdens bomärke, som är format som ett H, symboliserar den stol en anfader satt på och såg sig omkring när han först kom till den trakt där han valde att slå sig ner. Det finns således skäl att anta att olika bomärken har uppstått på olika sätt och utifrån olika preferenser. I många fall hade de nog en mening för den som först ritade märket och kopplade det till sin gård. En viktig aspekt var förstås att bomärkena behövde kunna skiljas från varandra: de som bodde i närliggande socknar såg säkert till att bomärkena fick olika utformning.
Gravhällar försedda med bomärken på Gothems kyrkogård.
Störst verkar bruket av bomärken ha varit under 1500-talet. Med ökande läskunnighet krympte sedan bomärkenas betydelse och allt fler valde att istället skriva sitt namn. Under 1800-talet minskade användningen drastiskt, då bomärket ersattes med namnteckning eller initialer. Ibland levde dock bomärket kvar som en tradition och kunde placeras tillsammans med namnteckningen på avtal och kontrakt. Under 1900-talet blev bomärkesanvändningen mycket ovanlig, även om det än idag finns personer som känner till sin släkts eller gårds bomärke och bevarar det som en del av sin personliga historia. Samerna har valt att fortfarande använda tecken liknande bomärken för att märka sina renar.
–
Tryckta källor:
Ejdestam, Julius (1992), Svenskt folklivslexikon, Rabén och Sjögren
Norlind, Tobias (1912), Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, Bohlin & Co
Kvilleken, som är belägen i naturreservatet Kvill utanför Vimmerby, är vårt lands äldsta träd. När en utredning av trädets ålder gjordes på 1930-talet kom man fram till att eken var ungefär 950 år gammal. Det innebär att den nu har passerat sin tusenårsdag med råge och bokstavligt talat har rötter som sträcker sig tillbaka till vikingatiden. Med en omkrets på över 13 meter är den också en av Europas största ekar.
Allt fler tecken har de senaste decennierna börjat tala för att åldern börjat ta ut sin rätt och eken har drabbats av krämpor. Stammen har behövt stöttning av stålband och svampangrepp har rapporterats. De senaste åren har bara en enda större gren burit löv. Nu kan emellertid Länsstyrelsen i Kalmar konstatera att eken fortsätter att trotsa döden – nya lövknoppar har börjat visa sig på samma gren som tidigare och utbredningen tycks vara ungefär densamma som förra året. Sveriges tusenårsek har därmed fortsatt manifestera sin existens.
Kulturminnet 