Den ena kulturen betonar värdet av att bidra till ett gemensamt samhällsbygge, den andra gynnar i första hand egna klanmedlemmar.
Den ena kulturen vill ha ett sekulärt samhälle där religion är en privatsak, den andra anser att religiösa regler ska avspeglas i lagstiftningen.
Den ena kulturen betonar jämlikhet mellan könen och sexuella minoriteters rättigheter, den andra hävdar att män och kvinnor ska segregeras, att kvinnors rättigheter ska beskäras och att homosexualitet ska vara förbjudet.
Hur ska dessa kulturer skapa ett stabilt gemensamt samhälle?
I den nordiska folktron är förhållandet mellan människor och magiska väsen är komplicerat. De väsen som bor i skogar och bergshålor har ombytlig karaktär och det är svårt att veta om de vill gott eller ont. I folklivsarkiven finns otaliga skildringar av troll, vättar och skogsrår som hjälpt människor att hitta hem när de kommit vilse eller varnat för oväder i antågande. Men de kunde lika gärna vara illvilliga och försöka locka människan in i olycka. I kontakterna med skogens väsen gällde det därför att vara på sin vakt. Den som inte passade sig kunde bli ”bergtagen” och hållas fången.
Framför allt var det troll och jättar som ägnade sig åt bergtagning och deras syften kunde variera. Ibland fick människorna arbeta hårt inne i bergen, men ofta verkar bergtagningen mest ha varit ett sätt för trollen att roa sig och få sällskap i de mörka grottorna. Vissa troll förefaller dessutom ha varit förtjusta i eller rent av avundsjuka på människornas lite finare utseende. Ibland resulterade det i att en trollmor rövade bort ett människobarn och lämnade sin trollunge som bortbyting. I vissa fall lurade trollen människor med sig för att gifta sig med dem. De kunde då förvända synen på den bergtagne, så att de fuktiga grotthålorna uppfattades som palats och trollen som ståtliga prinsar. Särskild risk för bergtagning löpte kvinnor som ännu inte hunnit bli kyrktagna efter en barnafödsel – de stod utanför den kyrkliga gemenskapen och blev ett lätt byte för onda väsen.
Hur länge den bergtagne hölls inspärrad varierade. I vissa fall hade trollen för avsikt att behålla sitt byte livet ut. Det fanns dock olika knep att ta till för att göra sig fri. Inte minst kunde man utnyttja trollens och jättarnas djupt rotade avsky för kristendomen. Genom att nämna Jesu namn kunde man göra trollet så illa till mods att man blev utsläppt. Att göra korstecken kunde ha samma verkan. Oroliga anhöriga kunde anlita prästen för att att befria en person som verkade ha blivit bortförd av troll. Prästen kunde då gå till den plats där bortrövandet antogs ha ägt rum för att sjunga psalmer eller läsa böner. Ett annat sätt var att ringa så hårt i kyrkklockorna att att troll och jättar tvingades ut av dånet.
Ibland hände det att den som gått bort sig i skogen förblev försvunnen för all framtid. Det kunde också hända att människor kom tillbaka med ett förändrat sinnelag, vilket sågs som ett tecken på att de blivit utsatta för trolldom. Folktron användes då till att förklara det som förnuftet inte räckte till och bergtagning angavs som orsak till såväl oförklarliga försvinnanden som psykisk sjukdom. I norra Sverige, där vittror var mer förekommande, kunde människor istället bli ”vittertagna”, medan den som lockats ner till varelser i underjorden sades ha blivit ”jordtagen”.
Noteringar om bergtagning finns i kyrkböcker sedan 1700-talet och legendfloran runt berg- och vittertagning skildras i ett stort antal folkvisor och medeltida ballader. I balladen ”Den bergtagna” berättas hur en ung jungfru förs bort av bergakungen och sedan får leva med honom i hans hålor. Hon föder honom ett stort antal barn, men längtar ständigt hem till sin egen mor. Till slut får hon tillåtelse att besöka föräldrahemmet på villkoret att hon inget berättar om alla de barn hon fött. Under besöket råkar hon dock försäga sig, varpå bergakungen hämtar henne i vredesmod och hon tvingas leva i bergen fram till sin död.
En bergtagning som blivit vida omtalad i lokala sägner är den lilla flickan Anna Marta von Schaars försvinnande från herrgården Ribbingshov på 1600-talet.
Berättat om bergtagning
Det var en som hette Lars som blev bergtagen en gång. Han hade varit på körekalas i Vadbacken (i Hjärtum, vid Oresjö), och när han skulle gå hem, kom han in i sådan dimma. Han kom inte hem förrän om tre dagar, och då var han spritt naken. Han ville aldrig tala om hur han haft det, men bergtagen hade han varit.
Berättat av Karl Lundkvist, född 1866, Vassända-Naglum, Västergötland (Isof, IFGH 1346)
Sverige är ett land som på kort tid har förändrats genomgripande och idag tampas med problem som närmast var otänkbara för 20 år sedan. Större delen av dessa problem, får vi nog lov att konstatera idag, beror på en ogenomtänkt strävan efter ett mångkulturellt samhälle i kombination med en lika oöverlagd och illa förberedd mottagning av migranter från väsensskilda kulturer.
Misslyckandet och mångkulturens alla avigsidor tecknar sig nu ständigt allt tydligare. Klankultur, gängvåld, dåliga skolresultat och kvinnoförtryck frodas i förorterna, samtidigt som kriminella nätverk äter sig in i välfärdsstatens system och undergräver samhällets grundläggande funktioner.
När verkligheten nu inte låter sig förnekas längre har de politiska vindarna så sakteliga börjat vända. Men det går trögt och den deletära samhällsutvecklingen relativiseras och förminskas ännu i hög grad av landets styrande skikt. I omvärlden uppmärksammas händelseutvecklingen dock med större klarspråk. Ett exempel är en artikel som nu publicerats i Tysklands största tidning Bild. Under rubriken ”Sverige är det farligaste landet i Europa” konstateras bland annat att det före detta nordiska föregångslandet sedan 2005 har förvandlats till en mardröm och att antalet mord stadigt ökar i Sverige, samtidigt som det minskar i resten av Europa.
Det är inte rolig läsning och skildringen gör ont för den som minns ett Sverige som en gång gick att känna stolthet över. Ändå är det viktig läsning – problem som förnekas blir inte lösta. Om kursen ska kunna läggas om måste vi våga försöka förstå orsakssambanden och ifrågasätta föreställningen om det mångkulturella samhällets välsignelser. Vad är det egentligen som talar för att kulturer med inkompatibla grundvärderingar skulle kunna skapa ett stabilt samhälle? Vilka lagar ska råda när det saknas en grundläggande samsyn kring rätt och fel? Kan vi nu, när vi med all önskvärd tydlighet ser effekterna av den förda politiken, våga fråga oss om mångkultur verkligen är så bra? Och om vi inte gör det, hur kommer då framtiden att se ut?
TILLÄGG 2021-10-29: Bilds artikel har inte fått något större utrymme i svensk media, men Expressen har lyft frågan. I sin artikel låter de kriminolog Manne Gerell uttala sig om den svenska brottsutvecklingen. Han förklarar att den kan bero på ”slump”, men att den också kan vara ”ren otur”:
Wij utanför Ockelbo i Gästrikland är en plats med rik kulturhistoria. Namnet härrör från ett fornnordiskt ord för ”helig plats”, vilket antyder att området har haft betydelse för forntida kultutövning och kanske varit säte för ett asatempel. Denna del av områdets historia är dock höljd i dunkel och har lämnat få spår. Desto bättre känner vi till den långa brukshistoria som tog sin början på 1600-talet och under påföljande sekler kom att sätta sin prägel på landskapet.
Brukstraditionen på Wij inleddes omkring år 1670 av läkaren Sven Bröms från Ockelbo. Han hade arbetat en tid som livmedikus åt drottning Kristina och fick 1666 säterifrihet på sitt ärvda hemman Wij. Han valde då att avveckla sin läkarpraktik i Stockholm och flyttade 1673 till Wij för att satsa på bruksnäringen. De påföljande åren grundade han Ockelboverken där Åbrogruvan, Åbro masugn och Brattfors hammarsmedja ingick. På Wij uppförde han en herrgård och herrgårdsbyggnaden kom sedan att bli navet för Ockelboverkens aktiviteter. Sven Bröms äldsta dotter, Catharina Bröms, tog senare över driften och under hennes styre upplevde bruksverksamheten en storhetstid. Hon kom att bli verkens mest omtalade brukspatron och kallades allmänt för ”nådig frun på Wij”. Egendomarna omfattade då stora delar av Ockelbo socken och verksamheten växte stadigt. 1710 anlade hon Åmots bruk med masugn och stångjärnshammare och 1725 inlemmade hon Kilafors Hammare i verksamheten.
Vid Catharina Bröms död 1736 hade Ockelboverken vuxit till Gästriklands största brukrörelse. Den ena av hennes två söner, Sven Cederström, blev ensam ägare efter att ha löst ut sin bror. Ockelboverken gick sedan i arv i den Cederströmska släkten tills fastigheterna 1793 såldes till greve Mårten Bunge. Denne lät 1797 anlägga Wij järnbruk i anslutning till herrgården. Tackjärn från Åbro masugn hämtades in och förädlades i stångjärnssmedjan. När den äldre smedjan brann ner på 1860-talet ersattes den av en mer modern lancashiresmedja. På 1880-talet uppfördes den smedjebyggnad vi kan se idag. Valsverket i Wij installerades 1883 och byggdes sedan ut i omgångar. För att möta bruksnäringens transportbehov anlades även ett järnvägsnät, så att anläggningarna förbands med varandra och med hamnen i Norrsundet.
I samband med järnhanteringens expansion i Sverige i slutet av 1800-talet kompletterades Wij med ånghammare, ångpanna, vällugn och mediumvalsverk. Valsverket konstruerades av Morgårdshammars mekaniska verkstad och drevs av en vattenturbin. 1901 effektiviserades hanteringen ytterligare, då en ny ångmaskin installerades. 1903 tillkom ett finvalsverk. Det valsade stålet såldes till manufakturer i både Sverige och utomlands, inte minst till Gillette i Tyskland för rakbladstillverkning.
Efter första världskriget minskade efterfrågan på lancashirejärn. När lönsamheten försämrades stängdes Ockelboverkens bruk ett efter ett. Wij valsverk tillhörde de anläggningar som behölls längst i drift, men 1933 lades verksamheten ner. Anläggningen och maskinutrustningen lämnades dock till stora delar orörda. På 1980-talet övertogs byggnaden av Stiftelsen Wij valsverk, som bildats i syfte att vårda den historiska miljön. Anläggningen renoverades och öppnades sedan som industriminne.
Wij valsverk betraktas idag som en av de bäst bevarade och mest intakta industrimiljöerna av sitt slag i Sverige. Den gamla ångmaskinen från 1901 finns kvar, jämte koltornsvällugn, ånghammare och järnsax. Den närliggande herrgården såldes 1996 till ett bolag med Ockelbo kommun som majoritetsägare och lokala företag som delägare. Genom dess försorg omges det gamla säteriet nu av en prunkande odlingsmiljö, som räknas som en av Sveriges vackraste parker.
Tillsammans bildar det välbevarade bruket och herrgårdens trädgårdar ett mycket sevärt besöksmål, som både vittnar om vår historia och är en fröjd för ögat att ta del av. Bästa tiden för besök är sommaren, när växthusen är fyllda av odlingar och kulturaktiviteter arrangeras i både trädgårdarna och smedjan.
Tryckta källor:
Thaning, Olof (red. 1982), Sverigeboken, Det Bästa
Även om de flesta av våra vikingatida förfäder var bönder som ägnade sig åt att bruka den nordiska myllan, så var vikingarna som folk oerhört beresta. Deras omfattande seglatser tog dem runt i stora delar av Europa, men även vidare till Afrika, Asien och Amerika. De var det första folk som besökte alla dessa fyra världsdelar och deras sätt att ge sig ut på okända vatten kan idag te sig svindlande och övermodigt. I många fall kan de inte ha vetat när eller ens om de någonsin skulle se land igen, vilket inte hindrade dem. Det är svårt att inte fascineras över denna dristighet och undra vilka föreställningar och förhoppningar som utgjorde grunden för sådant mannamod. Det tankegods som drev fram nordbornas utfärder under vikingatiden är en del av vår idéhistoria som jag hoppas ska lyftas fram och belysas med större skärpa. Av denna anledning är det med glädje jag nu tar del av nya forskningsrön rörande vikingarnas närvaro i Amerika.
Att vikingarna korsade Atlanten och nådde den amerikanska östkusten ett halvt årtusende före Columbus har länge varit känt. Redan på 1960-talet hittade arkeologerna lämningar efter vikingabosättningar i Newfoundland i Kanada. Vid L’Anse aux Meadows finns resterna av torv- och timmerbyggnader, där huggmärken visar att träet har bearbetats med den typ av metallredskap som dåtidens nordbor använde. Spikar av samma sort som i vikingarnas skepp har påträffats och det finns fynd som talar för att L’Anse aux Meadows fungerade som en basstation, varifrån mer sydliga delar av kusten utforskades. Vikingarnas upptäckt av Nordamerika (”Vinland”) skildras dessutom i de isländska sagorna, som berättar att en bosättning ska ha gjorts i Vinland under ledning av sjöfararen Leif Eriksson.
Byggnaderna i Newfoundland har tilldragit sig stort arkeologiskt intresse och platsen är idag uppsatt på Unescos världsarvslista. Det har emellertid varit oklart exakt när bosättningen skedde. Bedömningar av byggtekniken, datering av artefakter och undersökningar med kol-14-metoden har pekat mot ett tidsspann som sträckt sig över hela vikingatiden (cirka år 800-1050). Nu har emellertid forskare med hjälp av en ny dateringsteknik kunnat fastslå vikingarnas närvaro till ett bestämt årtal. Och det har visat sig vara exakt 1000 år sedan händelsen ägde rum: år 1021 fälldes de träd som ingick i husens stomme.
Den nya dateringen, som beskrivs i den vetenskapliga tidskriften Nature, har tagits fram av forskare vid universitetet i Groningen i Nederländerna. I sin forskning har de analyserat spår efter en solstorm, som bröt ut år 993 och resulterade i en kraftig ökning av radioaktiva kolisotoper i de växande träden. Genom analys av dessa isotoper går året för trädfällningen att fastställa. Detta ger nu en tydligare bild av vikingarnas resmönster, samtidigt som de isländska sagornas tidsangivelser i huvudsak bekräftas.
Låt oss nu hoppas att ytterligare forskning kan ge oss mer information om vilka bosättarna var, varför de gav sig ut på sina långväga färder och hur deras liv såg ut. Viss kunskap har vi redan, men de nordiska upptäcktsresorna till Amerika är en del av vår kulturhistoria som förtjänar större uppmärksamhet.
Much kudos should go to these northern Europeans for being the first human society to traverse the Atlantic.
Nedanstående folksaga har hämtats ur boken Svenska folksagor, som sammanställts av Jan-Öyvind Swahn. Jag återger den fritt.
Det var en gång en hund, som råkade rädda livet på en vacker och vän kungadotter. Över detta blev kungen, som man kan ana, så glad att han knappt visste hur han skulle bedyra hunden sin tacksamhet. Han lät emellertid skriva ett fribrev, där det stod att var en hund än kom i hans rike, så skulle den alltid få mat och husrum. Detta fribrev lät han binda fast under svansen på hunden, så att den skulle kunna gå ut och visa det för folket.
Först begav sig hunden till en vän för att visa fribrevet och berätta om den glädjande händelsen. Den gode vännen tog emot nyheten med stor glädje och prisade hunden för att den hade agerat så rådigt. Han ställde till med ett överdådigt kalas, där det inte sparades på varken snapsar eller gökar, och hunden blev så drucken att han var tvungen att stanna kvar över natten. Men när det blev dags att sova blev hunden lite orolig, för den visste inte hur den skulle bära sig åt för att inte skrynkla ner det värdefulla fribrevet. Men den gode vännen visste råd. Han hade en katt till hushållerska och henne kallade han på för att be henne gömma undan brevet fram till morgonen. Kattan tog emot brevet och gick iväg med det, och sedan kände hunden att han kunde sova i godan ro.
På morgonen tog sig hunden och hans vän ett par gökar till och sedan tyckte hunden att det var på tiden att han gav sig ut för att visa upp det fina fribrevet. Kattan gick iväg efter det, men när hon kom in i kammaren där hon hade gömt det, fanns inget fribrev kvar. Hur hon än letade förblev det försvunnet, för råttorna hade varit framme och tagit det under natten.
Nu må ni tro, att det blev ett förskräckligt letande och bråk och stök. Men trots att de nästan vände upp och ner på hela huset gick fribrevet inte att finna. Hundarna var så ilskna på kattan att det inte var långt ifrån att de bitit ihjäl henne. Och kattan, hon var ilsken på råttorna och kunde inte sluta jaga efter dem. Och sedan den dagen har djuren aldrig mer kunnat enas, för hundarna hatar katterna och katterna hatar råttorna än idag.
Men hundarna har aldrig slutat tro att fribrevet en dag ska komma till rätta, och det kan man se, när två hundar hälsar på varandra. Det första det gör är att titta efter om någon av dem till äventyrs fått tag på fribrevet och hängt det bak i rumpan igen.
Nu har alla i kulturvärlden sagt sitt om Lars Vilks. Ändå har jag inte lyckats hitta en enda artikel som går till attack mot de krafter som ville döda honom. Inte en enda.
Nedan listas några utvalda äldre ordspråk om vishet, dumhet och kunskap.De flesta är ovanliga i vårt nutida språkbruk, men kanske finns några som är värda att plocka upp och åter använda.
Tycker du att något ordspråk fattas? Skriv gärna och berätta! Kontaktformulär hittar du här.
Vishet är bättre än harnesk.
Den är vis, som kan bruka sin visdom.
Att veta att man ingenting vet, är verklig visdom.
Kloka män har ofta dåraktiga barn.
Ungdom och vishet följs sällan åt.
Visdom måste man bränna sig till, icke lära sig till.
De lärda kunna blott disputera.
Ej lättare börda bär man på vägen, än mycket kunskap.
Förståndet sitter i huvudet, icke i skägget.
Den ena dagen är den andras läromästare
Kunskap går icke i arv.
Den kloke har långa öron och kort tunga.
En dåre är ofta klokare än en klok.
Den ene token har den andra till vän.
Det behövs intelligens för att spela dum.
Dumheten förlåter Gud, men inte dumheterna.
Dumhet och stolthet växer på samma träd.
Om dumhet gjorde ont, skulle många skrika dagarna i ända.
Man kan dölja mycken dumhet genom att tiga.
Den som inte gör dumheter som ung, han gör dem som gammal.
Klokt huvud tystar munnen.
Klok gör ock på tok.
Man blir inte klok förrän man varit tok.
Alltför klok är största tok.
Han har det bra som inte är riktigt klok.
Många kloka ord säges på skämt och ändå flera dumheter på allvar.
Klokhet övervinner styrka.
Inbillad klokhet är dårskap.
Vis man är rik nog.
Vis man vet att tiga.
Det var en vis man som fann upp konsten att ge vika.
En vis man låtsas att han inte vill ha det han inte kan få.
Den vise ler, dåren skrattar.
Bättre en vis dåre än en dåraktig vis.
Där vinet går in går vettet ut.
Även dåren tros vis om han tiger
Av skadan blir man vis.
Akta dig för den som bara läst en bok.
–
Tryckta källor:
Hellsing, Birgitta; Hellqvist, Magdalena; Hallengren, Anders (2000), Bevingat. Från Adam ochEva till Oväntat besök, Albert Bonniers förlag
Holm, Pelle (1973), Ordspråk och talesätt, Albert Bonniers förlag
Jansson, Ulf (2016), Svenska ordspråk, uttryck och talesätt, Liber
Ström, Fredrik (1926), Svenskarna i sina ordspråk jämte sjutusen svenska ordspråk, Albert Bonniers förlag
En grundläggande del av ett demokratiskt samhälle är yttrandefriheten. Att leva i ett öppet samhälle innebär därför att man måste acceptera att människor som inte delar ens åsikter har rätt att uttrycka sig. Man måste vara beredd på att få sina uppfattningar ifrågasatta och kritiserade, eftersom andra människor har rätt att ifrågasätta och kritisera. Det gäller oavsett om de uppfattningar man hyser är av politisk, religiös eller annan karaktär. Om man är kristen måste man acceptera att bibeln, Jesus och kristendomen kan ifrågasättas och utmanas. Och om man är muslim måste man acceptera att koranen, Muhammed och islam kan ifrågasättas och utmanas.
I Sverige har vi de senaste åren fått ett antal politiska partier som vill omvandla samhället i islamistisk riktning. Ett av dem är partiet Nyans, som försökt driva fram att ”islamofobi” ska bli en egen brottsrubricering. I samband med konstnären Lars Vilks nyliga bortgång, då många muslimer i Sverige firade hans död med glada tillrop på internet, upplever sig Nyans ha fått luft under vingarna. Nu vill partiledaren Mikail Yüksel att Lars Vilks träskulptur Nimis ska brännas, vilket han uttrycker i Göteborgs-Posten under rubriken ”Nimis är en symbol för islamofobi och bör brännas ner”. Detta, givetvis, med anledning av att Lars Vilks vid ett tillfälle nyttjade sin grundlagsstadgade yttrandefrihet till att avbilda islams främsta profet som rondellhund. För detta fick han leva under konstanta dödshot.
Det finns mycket som olika religiösa grupper runt om i världen betraktar som heligt. De allra flesta förstår emellertid var gränsen går mellan egna uppfattningar och andras rättigheter. I kristna länder kan du häckla Jesus utan att bli fängslad och avrättad och den växande hinduiska diasporan i väst kräver inte att deras nya landsmän ska sluta slakta kor. De inser att de inte kan påtvinga andra människor sitt religiösa regelverk. Det verkar islamvärlden ha betydligt svårare att förstå.
När jag befinner mig i Saudiarabien, Iran eller Afghanistan ska jag följa rådande lagstiftning och avstå från att framföra religiös kritik. Men jag lever i en västerländsk demokrati med ett sekulärt samhälle. I mitt land ska jag inte utsättas för religiös censur. Jag ska inte behöva rätta mig efter islamiska blasfemilagar. Och det ska inte andra svenskar heller.
1900-talet borde ha lärt oss vikten av att våga kritisera och ifrågasätta repressiva ideologier som vill inskränka människors demokratiska rättigheter. Nu är det hög tid att inse att det gäller även när en samhällsomdanande ideologi är klädd i religiösa kläder. Inte minst gäller det när ideologin försöker göra sig okränkbar och förbjuda kritiska röster; det säger ju otvetydigt en hel del om vilka faror som gömmer sig i den.
Ålleberg är ett flackt platåberg på Falbygden i Västergötland, sydost om Falköping. I forntiden betraktades berget som heligt, medan det idag främst är ett uppskattat rekreationsområde med vackra vandringsvägar. Utmed bergets fot bryter flera källor fram och vid nordspetsen bildar diabasen dramatiska stup med djupa sprickbildningar. Den ovanliga geologin har i århundraden satt människors fantasi i rörelse och berget omnämns i många lokala sägner. Inte minst sägs det vara hem åt trollkärringen Ålla, som ibland skapar dimma över bergsplatån när hon bykar sin tvätt. De mest kända av Ållebergssägnerna handlar emellertid om riddarna som sägs sova inne i berget, redo att vakna och dra ut i strid när ofärd hotar.
Legendfloran om Ållebergs ryttare går tillbaka till slaget vid Åsle 1389, då drottning Margaretas soldater drabbade samman med Albrekt av Mecklenburgs armé. Styrkorna möttes norr om Ålleberg och enligt sägnen stod Margareta uppe på bergets nordspets (”Ållebergs änne”) och bevakade slaget. När hon i djup förtvivlan insåg att hon var på väg att förlora dök tolv ståtliga ryttare plötsligt upp och ingrep i striden. Tack vare deras hjältemodiga insats vände slaget till seger för drottningen. Ryttarna försvann sedan obemärkt, utan att någon såg vart de tog vägen. Sägnen låter dock förklara att de dragit sig tillbaka till sin stora bergasal inne i Ålleberg. Där ligger de nu och sover, men vid fara kommer de att vakna för att försvara landet.
I en annan version av samma berättelse har ryttarna blivit flera tusen, men slumrar likväl i sin grottsal tillsammans med hästarna. Att de blivit så många ska enligt sägnen bero på att det i samband med slaget vid Åsle plötsligt ska ha börjat falla ovanligt stora snöflingor från himlen. Kanske var det drottning Margareta själv som på något vis framkallade snöovädret, för medan snön föll ska hon ha läst en ramsa som fick varje flinga att förvandlas till en riddare.
En annan sägen låter berätta att en bonde som en gång körde ett lass säd till marknaden i Falköping ska ha fått möjlighet att med egna ögon se de mytomspunna ryttarna. När han passerade Ållebergs änne trädde en man fram och bad att få köpa hela lasset. Det gick bonden med på, varpå mannen visade honom in i berget, där riddarna låg och sov i full stridsmundering. Hjälmarna och sköldarna lyste av renaste guld och hästarnas hovar var silverbeslagna. Så mycket prakt hade bonden aldrig förr sett och i ren häpenhet råkade han komma åt ett gyllene betsel, så att ett klingande ljud spred sig i salen. Riddarna vaknade då genast och frågade beredvilligt om det var dags. Mannen som köpt säden försäkrade dem att de lugnt kunde sova vidare, varpå de åter gick till ro.
Idag omnämns Ålleberg ibland som ”sägnernas berg” och den som sätter sig in i legenderna runt berget blir benägen att hålla med. Många är de berättelser som på ett fantasifullt sätt väver samman lokal historia och saga. Legenderna om bergets modiga riddarskara är dock tveklöst de populäraste och mest återberättade. De har skildrats i flera barnböcker och teaterföreställningar och konstnärinnan Åsa Gustavsson tillverkade under många år uppskattade keramikfigurer föreställande ryttarna. Den som idag besöker Ålleberg kan se riddarfigurer uppställda på bergssidan ovanför Hokällan, som en påminnelse om de berättelser som vuxit fram bland människorna i bergets närhet.
Fotnot: Bilden ovan visar utsikten från Ållebergs änne ut mot Åsle.
–
Tryckta källor:
Hofberg, Herman (1882), Svenska folksägner med teckningar av svenska konstnärer, Skoglunds förlag
Thaning, Olof (red. 1982), Sverigeboken, Det Bästa
Kulturminnet 