Kulturhistoriska sevärdheter, del 27: Himmelstalunds hällristningar

Staden Norrköping i Östergötland har ett spännande världsrekord: Ingen annan stad i världen har fler hällristningar inom sin stadsgräns. Många av dem finns samlade i området Himmelstalund i stadens sydvästra utkant. Här finns inte mindre än 1700 av stadens totalt 7000 ristningar. Många är välbevarade och mycket fint gjorda. Hällarnas glaciärrännor har använts till att orientera figurerna och naturliga skiftningar i berget har ibland nyttjats till att bli en del av bilderna. Exempelvis har hårda, kristallartade stenpartier fått dekorera båtarnas stävar.

De flesta av ristningarna skapades mellan 1800 – 500 f. Kr. och ger unika ögonblicksbilder ur bronsåldersmänniskornas liv. Många föreställer skepp, varav några är mycket stora. Ett av skeppen ser ut att ha ett sextiotal passagerare.  Skeppsristningarna vittnar om att båttransporter haft stor betydelse för området. Närheten till både havet och Motala ström gav goda möjligheter till fiske och sälfångst. Vattenvägarna nyttjades dessutom för transport och handel. Samtidigt berättar bilderna om andra betydelsefulla aspekter av den dåtida tillvaron. Exempelvis finns en jaktscen som visar hur två personer sticker spjut i ett bytesdjur. De omges av hundar, som kanske har deltagit i jakten. En annan bild visar svinaherdar som vallar sin hjord.

En av hällarna, den så kallade yxhällen, innehåller ett flertal yxor och lurar. Hällen har också en samling så kallade cirkelkors, vilka ofta tolkas som solsymboler. Kanske skildrar hällen föremål och företeelser som varit kopplade till religiösa föreställningar och haft betydelse för kultutövningen.

Ett fantasieggande inslag bland ristningarna är de så kallade ramfigurerna, som liknar enorma fångstnät. Dessa strukturer är betydligt större än figurerna som bär dem, vilket gjort att de ibland tolkats som övernaturliga symboler.

I området finns vissa motiv som ofta återkommer på hällristningar i olika delar av landet, som skålgropar och fotsulor. Skålgroparna är i några fall ovanligt djupa och verkar ha knackats ur i flera omgångar. Kanske utgjorde själva knackljudet en del av en ceremoni. Liksom vid andra ristningslokaler finns avbildningar av olika slags vapen, inte minst bronsålderssvärd i naturlig storlek.

Unika för Himmelstalund är björnspåren, som löper över en sträcka på 25 meter. På ett ställe verkar björnen stanna till och ställa sig på bakbenen alldeles intill en människas fotspår. Vad hände i det mötet?

Ett besök i Himmelstalund kan vara spännande och lärorikt för alla åldrar, inte minst om man tar sig tid att med fantasins hjälp försöka förstå vad bronsåldersmänniskorna velat berätta.

 

Tryckta källor:

Ottosson, Mats och Ottosson, Åsa (2010), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

 

Otryckta källor:

Hällristningar i Norrköping

Himmelstalunds hällristningsområde

https://sv.wikipedia.org/wiki/Himmelstalund

Information har även hämtats från de skyltar som står uppställda i Himmelstalund.

Den nordiska mytologins ordlista: gudar, varelser, platser och föremål

A

Ae, en man som nämns i Eddadikten Rigstula. Gift med Edda. De får besök av Heimdall, då denne under namnet Rig reser runt bland människorna. Nio månader senare föder Edda sonen Träl, som ger upphov till trälarnas samhällsklass.

Aldafader, annat namn på Oden.

Aldagaut, annat namn på Oden.

Alfer, se alver.

Alfheim, alvernas land.

Alfrik, en av de dvärgar som smider halssmycket Brisingamen åt Freja.

Alfrödul, beteckning på både solen och den vagn gudinnan Sol kör.

Allfader, annat namn på Oden.

Allsvinn, en av de hästar som drar solen över himlavalvet. Namnet betyder ”den mycket snabba”.

Allvis, namnet på en dvärg, som genom Tors list förvandlas till sten.

Alver, övernaturliga väsen med goda hantverkskunskaper. Beskrivningen av alverna varierar och de betraktas som allt från gudomliga varelser till onda oknytt. Snorres Edda skiljer på ljusalver, som bor i himlen, och svartalver, som bor i underjorden.

Amma, människokvinna som ger upphov till böndernas ätt genom att avla sonen Karl med guden Rig.

Amsvartner, mörkrets hav. I detta hav finns holmen Lyngve, där Fenrisulven hålls fängslad.

Anar, gudinnan Natts andre make, med vilken hon får dottern Jord. Namnet betyder ”den andre”.

Andlang, en av de himlar som bygger upp himlavalvet.

Andrimner, kocken som tillagar fläsket från galten Särimner.

Andvaranaut, en ring i dvärgen Andvares guldskatt.

Andvare, en dvärg som bevakar en guldskatt. Arbetar som konstnär i Dvalins smedja.

Angerboda, en jättinna. Älskarinna till Loke. Mor till Fenrisulven, Midgårdsormen och dödsrikets gudinna Hel . Namnet betyder ”ångerbåda”, d.v.s. ”hon som bådar sorg”.

Arvaker, en av hästarna som drar solen över himlen. Namnet betyder ”morgontidig”.

Asar, Oden och hans ättlingar. Den ena av de mest framstående gudaätterna, där den andra utgörs av vanerna.

Asabrag, annat namn på Tor.

Asbro, annat namn på bron Bifrost.

Asgård, asarnas borg och främsta hemvist.

Ask, den första människan av manligt kön.

Aslög, Sigurd Fafnesbanes dotter, som får ett mycket märkligt livsöde och blir Ragnar Lodbroks maka.

Asynjor, kvinnliga asagudar.

Atle, sagokung i den poetiska Eddan. Slänger Gunnar Gjukesson i en ormgrop när denne inte vill avslöja var han gömt Sigurd Fafnesbanes guldskatt.

Aud, gudinnan Natts son med maken Nagelfare. Namnet betyder ”rymd”.

Auda, en av diserna. Förknippas med växtlighet.

Audhumbla, se Ödhumla

Aurboda, en jättinna bosatt i bergen. Mor till Frejs maka Gerd.

Aurgelmer, annat namn på jätten Ymer.

Aurvandil, märklig mytisk gestalt, vars förfrusna tå förvandlas till en stjärna på himlen.

Aurvangalandet, människosläktets urland.

B

Baduhild, en av Mimers döttrar.

Balder, en gud känd för sin skönhet och klokhet. Son till Oden och Frigg. Älskad av alla utom Loke, som genom list ser till att Balder dödas. Namnet betyder ”herren” eller ”den lysande”. (Läs mer här.)

Barre, se Barrö

Barrö, den lund där Frej och Gerd vigs.

Bauge, skaldemjödets väktare. Namnet betyder ”den böjde”.

Baugregin, annat namn på Mimer. Namnet betyder ”guldringarnas verkmästare”.

Bejla, tjänarinna hos Frej.

Bele, jätte som Frej dräper med ett hjorthorn. Namnet betyder ”bölaren”.

Bergelmer, urjätte från vilken alla jättar av rimtursarnas släkte härstammar.

Bergresar, ett släkte av jättar.

Berling, en av de dvärgar som smider Frejas vackra halssmycke Brisingamen.

Bestla, jättinna. Mor till Oden, Vile och Ve.

Biflinde, annat namn på Oden.

Bifrost, regnbågen, vilken bildar en bro in till Asgård.

Bil, dvärgkvinna som följer månen i dess bana över himlen. Dotter till Ivalde.

Billing, aftonrodnadens alv.

Bilskirner, guden Tors borg, vilken sägs ha 540 rum.

Blodighadda, personifikation av böljan.

Blodighove, Frejs häst.

Bodn, ett av de kärl där skaldemjödet förvaras.

Bodvild, se Bödvild

Bor, urtidsvarelse som tillsammans med jättinnan Bestla får sönerna Oden, Vile och Ve. Själv är han son till Bure, som kon Ödhumla slickat fram ur isbelagda stenar i Ginnungagapet.

Brage, skaldekonstens och vältalighetens gud. Gift med Idun. Namnet betyder ”den förträfflige”. (Läs mer här.)

Breidablick, Balders vackra boning.

Brisingamen, Frejas halssmycke. (Läs mer här.)

Brokk, son till dvärgarnas furste Ivalde. Tillsammans med sin bror Eitre smider han ringen Draupner, hammaren Mjölner och galten Gullinburste.

Brynhild, en sköldmö och enligt vissa teorier valkyria. Även namnet på Gunnar Gjukessons hustru.

Bure, urtidsgestalt som kommer till liv genom att kon Ödhumla slickar fram honom ur en frostig sten.

Byggvir, Frejs tjänare.

Byleist, Lokes bror. Namnet betyder ”stormbyns blixt”.

Bödvild, dotter till kung Nidud. I Völundskvädet berättas att hon blir förförd av Völund innan denne flyr från sin fångenskap i kung Niduds smedja.

Böltorn, en jätte. Möjligen far till Bestla. Namnet betyder ”olyckstagg”.

Bölverk, annat namn på Oden, som används när han dricker upp skaldemjödet.

C

D

Dag, gud som personifierar dagens ljus. Son till gudinnan Natt. (Läs mer här.)

Dain, en av hjortarna som betar i världsträdet Yggdrasils krona. Namnet betecknar även en dvärg, som tillsammans med Nabbe tillverkar galten Gyllenborste.

Delling, morgonrodnadens gud och far till Dag. Namnet betyder ”den ljuse”.

Diser, kvinnliga gudaväsen med olika uppgifter.

Dolgtraser, en dvärg.

Domalde, Uppsalakung, vars regeringstid präglas av missväxt. Tillslut offras han åt gudarna.

Draupner, Odens magiska guldring, från vilken åtta nya ringar droppar ner var nionde natt.

Drome, en av de kedjor som asarna försöker binda Fenrisulven med.

Dvalin, en mäktig urtidsdvärg. Arbetar som smed och är en av de dvärgar som tillverkat Frejas halssmycke. Kan läsa runor och sprider denna kunskap bland dvärgarna.

Dvärgar, småvuxna urväsen. Den nordiska mytologins skickligaste hantverkare. Bor framför allt i underjorden.

E

Edda, människokvinna med vilken guden Heimdall (förklädd och under namnet  Rig) får sonen Träl.

Eggter, jätte som vallar Gullveigs hjordar i Järnskogen.

Eiktyrner, hjort som äter av världsträdet Yggdrasils grenar. Namnet betyder ”ektörne”.

Einhärjar, de krigare som dött en tapper död och förts till Valhall.

Einride, alternativ benämning på Tor. Namnet betyder ”den som färdas ensam”.

Eir, läkekonstens gudinna. Namnet betyder ”fred” eller ”nåd”.

Eirgjava, en av Heimdalls nio mödrar.

Eitre, dvärg som arbetar som smed. En av Ivaldesönerna. Tillsammans med sin bror Brokk tillverkar han ringen Draupner, hammaren Mjölner och galten Gullinburste.

Eldrimner, grytan i Valhall, där fläsket från grisen Särimner tillagas.

Elivågor, den vik som skiljer jättarnas rike Jotunheim från Midgård.

Eljudne, sal i dödsgudinnan Hels rike.

Eljudnir, se Eljudne.

Elle, jättekvinna som personifierar ålderdom. Lyckas trots sin höga ålder besegra Tor i brottning, eftersom ingen kan övervinna ålderdomen. Namnet betyder just ”ålderdom”.

Embla, den första kvinnan och således människornas urmoder. Hennes make är Ask.

F

Fader, Moders make. De båda får besök av Heimdall under hans vandring bland människorna. Moder föder sedan sonen Jarl, som ger upphov till krigarnas och hövdingarnas samhällsklass.

Fafne, från början en dvärg, som senare förvandlar sig till drake för att vakta en skatt. En av de viktigaste gestalterna i sagan om Sigurd Fafnesbane.

Fafner, se Fafne.

Farbaute, storm- och åskjätte. Han befruktar Laufey med en åskvigg, så att Loke, Helblinde och Byleist föds. Namnet betyder ”den som slår kraftfullt”.

Farmatyr, annat namn på Oden.

Fenja, jättekvinna som tillsammans med sin syster Menja mal guld i Grottekvarnen. (Läs mer här.)

Fenrir, se Fenrisulven.

Fenrisulven, ondskefull varg. Lokes avkomma. Vargen fjättras av gudarna, men sliter sig lös vid Ragnarök. (Läs mer här.)

Fensalar, gudinnan Friggs boning i Vanaheim. Namnet betyder ”Träsksalarna”.

Fimbultul, annat namn på Oden. Namnet betyder ”den mäktige mumlaren” eller ”den mäktige framsägaren”.

Fimbultyr, annat namn på Oden. Namnet betyder ”den mäktige härskarguden” eller ”den store guden”.

Fimbulvintern, svår vinter, som varar i tre år utan sommar emellan. Föregår Ragnarök. (Läs mer här.)

Fjalar, namn på ett flertal dvärgar och jättar. Även namnet på en tupp som gal för att förebåda Ragnarök.

Fjorgyn, jordens gudinna, mor till Tor och Frigg.

Fjorgynn, manlig fruktbarhetsgud. Far till Frigg.

Fjölner, annat namn på Oden.

Folkvang, Frejas boning i Asgård.

Fornjot, urgammal jätte, som förknippas med åska, storm och eld. Ägirs far.

Forsete, en gud med ansvar för lag och rätt. Ordförande i gudarnas ting. Balders son.

Frananger, se Frånånger.

Frej, den främste fruktbarhetsguden, som dyrkas för goda skördar, fred, vällust och boskapslycka. Namnet betyder ”herren”. (Läs mer här.)

Freja, en av den nordiska mytologins främsta gudinnor. Frejs syster. Fruktbarhetsgudinna. Hon kopplas till både kärlek och död. Namnet betyder ”härskarinnan”. (Läs mer här.)

Freke, en av de vargar som följer Oden. Namnet betyder ”den glupske”.

Frigg, Odens hustru och mor till Balder. Namnet betyder ”den kärliga”. (Läs mer här.)

Frode, mytologisk dansk kung. Ägare till den väldiga Grottekvarnen.

Frodefreden, kung Frodes regeringstid i Danmark, då frid rådde och ingen människa dödade någon annan.

Frånånger, den fors där Loke försöker gömma sig i form av en lax.

Fröj, se Frej.

Fröja, se Freja.

Fulla, asynja med uppgift att vårda Friggs tillhörigheter, framför allt hennes skor. Namnet betyder ”överflöd” eller ”fullkomlig”.

Fylgjor, kvinnliga väsen, som fungerar som skyddsandar.

G

Galar, dvärg som tillsammans med sin bror Fjalar medverkar i mordet på Kvaser. Av Kvasers blod tillverkar de skaldemjödet.

Galder, trollsång.

Gambanteinn, ett magiskt svärd.

Gand, en trollstav som kan framkalla sjukdom

Gandul, en valkyria

Ganglate, se Gånglat

Ganglere, se Gylfe.

Gangrad, annat namn på Oden.

Gardrofa, en märr. Hovvarpners mor.

Gardrova, se Gardrofa

Garm, varg som bevakar ingången till dödsriket. Hans skällande förebådar Ragnarök.

Gastropner, vall eller gärdesgård som omgärdar Asgård

Gaut, annat namn på Oden, då han omnämns som götarnas anfader. Namnet betyder ”avlaren”.

Gefion, se Gefjon

Gefjon – Åkerbrukets gudinna och jungfrudomens beskyddarinna. Namnet betyder ”den givande”. Skapade ön Själland genom att förvandla sina fyra söner till oxar och låta dem plöja ut ett stort stycke land i havet.

Gefjun, se Gefjon

Gefn, annat namn på Freja. Namnet betyder ”givaren”.

Geirraud, se Geirröd.

Geirröd, enjätte. En av Tors motståndare. Mest känd för att ha tillfångatagit Loke. Även namnet på en kung.

Geirvandil, annat namn på Ivalde.

Geirönul, en valkyria.

Gerd, vacker jättinna. Frejs hustru.

Gere, en av de vargar som följer Oden. Namnet betyder ”den girige”.

Gersime, Frejas dotter.

Gestumblinde, ett namn Oden tar sig när han uppträder under förklädnad och tävlar i gåtor. Namnet betyder ”den blinde gästen”.

Gilling, en jätte som dödas av dvärgarna Fjalar och Galar. Gillings son Suttung hämnas genom att avkräva dvärgarna skaldemjödet de tillverkat.

Gimle, den plats där de rättrådiga kommer att leva efter Ragnarök för att starta en ny tidsålder.

Ginnungagapet, det ursprungliga tomrum där livet uppstår ur kaos. (Läs mer här.)

Gipul, en underjordisk flod.

Gisl, en av asarnas hästar.

Gjall, en älv i underjorden, över vilken man måste passera för att nå dödsriket.

Gjallarbron, en bro över floden Gjall. Leder till Hels rike.

Gjallarhornet, Heimdalls lur, i vilken han blåser för att förebåda Ragnarök.

Gjalp, en jättinna. Geirröds dotter. Namnet betyder ”den tjutande”.

Gjuke, sagokung i berättelsen om Sigurd Fafnesbane.

Gjäll, se Gjall

Gjöll, se Gjall.

Glad, en av asarnas hästar.

Gladsheim, Asgårds största byggnad.

Glansfälten, Mimers rike i underjorden.

Glapsvinn, annat namn på Oden.

Glaser, lund framför Valhall, vars träd har gyllene löv.

Gleipner, den boja med vilken Fenrisulven fjättras.

Glen, gudinnan Sols make.

Gler, en av asarnas hästar.

Glitner, Forsetes boning i Asgård. Har väggar av guld och tak av silver.

Gna – Se Gnå.

Gnipahålan, grotta som ibland antas vara ingången till Hels dödsrike.

Gnitaheden, den plats där draken Fafner vaktar en guldskatt.

Gnå, Friggs budbärarinna. Utför ärenden med hjälp av hästen Hovvarpner. Namnet betyder ”den outtröttliga”.

Goe, en av jätten Fornjots ättlingar.

Goin, en av de ormliknande drakar som gnager på Yggdrasils rötter.

Gram, det svärd Sigurd Fafnesbane använder till att döda en drake.

Grane, häst som Oden skänker till Sigurd Fafnesbane.

Grane, annat namn på Oden i berättelsen om Starkad.

Greip, jättinna som vid ett tillfälle försöker dräpa Tor. Namnet betyder ”hon som griper tag”.

Grer, en av de dvärgar som tillverkat Frejas halssmycke Brisingamen.

Grid, jättinna som ställer sig på asagudarnas sida. Tors älskarinna. Tillsammans får de sonen Vidar.

Grim, annat namn på Oden.

Grimner, Tors namn när han under förklädnad besöker kung Geirröd. Namnet betyder ”den maskerade”.

Grimhild, trollkunnig drottning. Gift med kung Gjuke.

Griotunagard, se Grjotunagård

Grjotunagård, jätten Rungners hem.

Groa, spåkvinna som vid ett tillfälle uppsöks av Tor, när han behöver hjälp att få bort en brynstensskärva ur skallbenet. Aurvandils hustru. (Läs mer här.)

Grotte, världskvarnen som kan mala krig, fred, guld, lycka och undergång. (Lär mer här.)

Gudrun, Sigurd Fafnesbanes hustru och kung Gjukes dotter.

Gullenkamme, se Gullinkambe.

Gullfaxe, jätten Rungners häst. Kan galoppera på land, i vatten och i luften.

Gullinburste, Frejs gyllene galt.

Gullinkambe, tuppen i världsträdet Yggdrasils topp. Vid Ragnarök väcker han einhärjarna till strid.

Gullintanne, annat namn på Heimdall. Namnet betyder ”den som har gyllene tänder”.

Gullner, annat namn på Gymer.

Gulltopp, Heimdalls gyllene häst.

Gullveig, gudinna som sår splittring bland asarna och orsakar vanakriget. Hon spetsas med spjut och bränns tre gånger, men återuppstår. Namnet betyder ”gyllene dryck”.

Gungner, Odens spjut, som aldrig missar sitt mål.

Gunn, en av valkyriorna. Ansvarar för att välja ut de krigare som ska stupa. Namnet betyder ”strid”.

Gunnar Gjukesson, gestalt i sagan om Sigurd Fafnesbane. Han lyckas komma över Sigurds guldskatt, men blir sedan själv slängd i en ormgrop när han vägrar avslöja för kung Atle var skatten är gömd. (Läs mer här.)

Gunnlad, se Gunnlöd.

Gunnlöd, jättinna som vaktar skaldemjödet. Suttungs dotter.

Gunnr, se Gunn.

Gylfe, sagokung som gett namn åt första delen av Snorres Edda. Kallas även Ganglere.

Gyllenborste, se Gullinburste.

Gyllenkamme, se Gullinkambe.

Gymer, bergsjätte. Far till Frejs hustru Gerd.

Gånglat, en av Hels tjänare.

Göll, en valkyria. Namnet betyder ”tumult”.

Göndler, annat namn på Oden.

Göndul, se Göll.

H

Had, se Höder.

Hadding, en av Odens kämpar. Namnet betyder ”den hårfagre”.

Hallenskide, annat namn på Heimdall

Hamskerper, en hingst. Far till Gnås häst Hovvarpner.

Hamskärper, se Hamskerper

Hangatyr, ett annat namn på Oden. Namnet betyder ”de hängdas gud” och syftar sannolikt på de självoffer Oden utsatte sig för i syfte att få vishet.

Harbard, namn som Oden använder när han förklär sig till en oförskämd färjkarl. Namnet betyder ”gråskägg”.

Hardgreip, jättekvinna. Haddings ledsagarinna.

Hate, varg som jagar månen över himlavalvet. Namnet betyder ”den som hatar”.

Haugspore, en dvärg.

Hedin, namn på flera olika hjältar i isländska sagor.

Heid, annat namn på Gullveig.

Heidrun, get som betar av världsträdet Yggdrasils grenar. Ur hennes spenar rinner det mjöd som konsumeras i Valhall.

Heimdal, se Heimdall.

Heimdall, gud som vaktar bron Bifrost och hindrar inkräktare från att äntra Asgård. Sägs vara son till nio mödrar. Namnet är sammansatt av heim, som betyder ”värld” och dallr med betydelsen ”blomstrande träd”. (Läs mer här.)

Hel, dödsrikets gudinna. Dotter till Loke och Angerboda. Är även en beteckning på dödsriket i sig.  Namnet betyder ”den dolda”.

Helblinde, son till åskjätten Farbaute och bror till Loke. Även ett av Odens namn.

Helgrind, ingången till underjorden.

Helheim, dödsgudinnan Hels rike.

Hepte, en dvärg.

Herfjötur, se Härfjätter.

Herjan, se Härjan.

Hermod, Oden son.  Rider till dödsriket för att lösa ut Balder. Namnet betyder ”den raske”, ”den modige” eller ”krigsmod”. (Läs mer här.)

Hervor, en sköldmö.

Hild, en valkyria. Namnet betyder ”strid”. En annan person med samma namn är dotter till sagokungen Högne.

Hildegun, en ljusdis.

Hildisvin, Frejas svin och hennes riddjur. Namnet betyder ”stridsgalten”.

Himinbjörg, Heimdalls boning, belägen i närheten av bron Bifrosts fäste. Namnet betyder ”himmelsborgen”.

Hjadningakampen, en evig tvekamp mellan sagokungarna Hedin och Högne. Orsakas av att Hedin rövat bort Högnes dotter Hild.

Hjalle, kung Atles träl.

Hjalmbäre, annat namn på Oden. Namnet betyder ”hjälmbäraren”.

Hjuke, dvärg som med sin syster Bil följer månens bana på himlen.

Hjälmbäre, se Hjalmbäre.

Hjörvard, namn på flera karaktärer i den nordiska mytologin. Även ett binamn till Oden.

Hlin, se Lin.

Hlöck, se Lökk.

Hnitbjörg, det berg där jätten Suttung förvarar skaldemjödet.

Hnoss, se Noss.

Hoddgoda, en borg där Mimer samlar skatter.

Hoddmimer, annat namn på Mimer.

Hofvarpner, se Hovvarpner.

Hornbore, en dvärg

Hovvarpner, Gnås häst. Kan färdas genom luften och på vattnet. Namnet betyder ”han som kastar med hovarna”.

Hreidmar, se Reidmar.

Hrimfaxe, se Rimfaxe.

Hrist, se Rist.

Hrungner, se Rungner.

Hrym, se Rym.

Hrymer, se Rym.

Hräsvelg, jätteörn som skapar vindarna med sina vingslag.

Huge, personifiering av tanken. Mot honom tävlar tjänaren Tjalve i löpning, men förlorar, eftersom tanken är snabbare än något annat. Namnet betyder ”tanke”.

Hugin, en av Odens två korpar, som flyger över världen för att samla kunskap. Namnet betyder ”hågen” eller ”tanken”. (Läs mer här.)

Huld, en spåkvinna.

Hvergelmer, den källa som ger vatten åt Yggdrasils rötter. Namnet betyder ”den brusande kitteln”.

Hymer, jätte. Mest känd för att ha befriat Midgårdsormen, när Tor fångat den på en metkrok. (Läs mer här.)

Hyndla, jättinna med kunskap om gudarnas släktband.

Hyrrokkin, annat namn på Gullveig. En stark jättinna, som anlitas av gudarna för att skjuta ut Balders dödsskepp. Namnet betyder ”den av elden hopskrumpna”, vilket syftar på att hon brändes tre gånger utan att dö.

Häfring, en av havsguden Ägirs nio döttrar. Personifierar vågorna.

Hängekäft, den jätte som skänker Frode grottekvarnen.

Härfader, annat namn på Oden

Härfjätter, en valkyria med makt att fjättra krigare till nederlag. Namnet betyder ”krigsboja”.

Härjan, annat namn på Oden. Namnet betyder ”härföraren”.

Härteit, annat namn på Oden

Härn, linodlingens gudinna, möjligen identisk med Freja.

Höd, se Had.

Höder, Balders blinde bror, som av Loke förleds att döda Balder med en mistelpil. Namnet betyder ”den krigiske”.

Högne, slagkämpe som möter Hedin i Hjadningakampen. Även namnet på Gunnar Gjukessons bror, som utformade planerna på att döda Sigurd i sagan om Sigurd Fafnesbane.

Höner, Odens bror och följeslagare på hans resor. Kallas även Ve.

Hörn, se Härn.

I

Idavallen, en plats där gudarna i tidernas begynnelse samlas för att besluta om tingens ordning.

Idaslätterna, platsen där gudarna samlas efter Ragnarök för att skapa en ny värld.

Idun, gudinna som vårdar ungdomens äpplen. Namnet betyder ”den som föryngrar”. (Läs mer här.)

Ire, en dvärg

Ivalde, svartalvernas härskare. Far till en brödraskara av dvärgar som smider gudarnas vapen och smycken.

Ivaldesönerna, en brödraskara av alver. Skickliga hantverkare. Bland annat tillverkar de skeppet Skidbladner åt Frej och spjutet Gungner åt Oden. De smider också nytt hår av renaste guld åt gudinnan Siv, efter att Loke klippt henne skallig.

Iving, en älv som utgör gränsen mellan gudars och jättars land.

J

Jalk, en av Odens benämningar på sig själv.

Jare, en dvärg

Jarl, son till guden Rig och människokvinnan Moder. Ger upphov till hövdingarnas och krigarnas klass.

Jolner, namn på Oden när han dyrkas som den fornnordiska julens gud.

Jolnir, se Jolner.

Jord, jordens gudinna, även känd som Fjorgyn. Tors mor.

Jormungand, annat namn på Midgårdsormen.

Jormungrund, underjorden

Jotnar, äldre benämning på jättar.

Jotunheim, jättarnas rike.

Järnsaxa, en jättekvinna. Mor till Tors son Magne. Namnet betyder ”hon med järnsvärdet”.

Järnskogen, fasansfull skog långt uppe i norr.

Järnveden, se Järnskogen.

Järnvidjor, jättinnor som bor i Järnskogen.

Jättar, storvuxna varelser som befolkar Jotunheim. Gudarnas fiender.

Jökul, en frostjätte.

Jörmungand, se Jormungand.

Jötenhem, se Jotunheim.

K

Karl, son till guden Rig och människokvinnan Amma. Den första fria bonden.

Kerlaugar, två floder, genom vilka Oden vandrar varje dag för att ta sig till tinget vid Yggdrasils rot.

Kile, en dvärg.

Kjalar, annat namn på Oden.

Kolga, en av havsguden Ägirs nio döttrar.

Kvaser, den klokaste av gudar. Uppstår ur saliven när asar och vaner spottar i ett gemensamt kärl som tecken på att de sluter fred. Blir senare mördad och av hans blod bryggs skaldemjödet.

L

Laufey, maka till åskjätten Farbaute. Lokes mor.

Leiftraser, se Livtrasir

Leikin, Lokes dotter. Tolkas ofta som samma person som Hel.

Leipt, en lysande älv som rinner genom Midgård och sedan fortsätter ner i underjorden.

Lidskjalf, Odens högsäte, varifrån han överblickar världen.

Lif, se Liv

Liftraser, se Livtrasir.

Lin, annat namn på Frigg. Är även en asynja som tjänstgör hos Frigg. Namnet betyder ”skydd”.

Lit, en dvärg. Vid Balders likbål kommer han i vägen för Tor och sparkas in i elden.

Liv, kvinna som ger upphov till det nya människosläktet efter Ragnarök. Namnet betyder ”livet”.

Livtrasir, den enda mannen som överlever Ragnarök och sedan blir anfader till ett nytt människosläkte. Namnet betyder ”den livskraftige” eller ”seglivad”.

Ljusalver, alver boende i himlen.

Loddfafner, annat namn på Höder.

Lodur, en tämligen okänd asagud. Kanske identisk med Ve.

Lofar, dvärgarnas anfader.

Lofn, gudinna som symboliserar vänlighet och välvilja. Namnet betyder ”den milda”.

Loge, personifiering av eldslågan. Son till Fornjot. Namnet betyder ”lågan”.

Loke, en av de mest välbekanta asagudarna. Känd som upprorsmakare och problemskapare. Anstiftar Balders död. (Läs mer här.)

Lopt, annat namn på Loke. Namnet betyder ”luftfararen”.

Lorride, annat namn på Tor. Namnet betyder ”det bullrande åskvädret”.

Lyngve, en ö i det mörka havet Amsvartner, där Loke och Fenrisulven hålls fångna.

Låge, se Loge.

Lärad, ett träd. Möjligen identiskt med Yggdrasil.

Lättfote, en av asarnas hästar.

Lödyn, annat namn på Jord och Fjorgyn.

Lögrinn, fornnordiskt namn på Mälaren. Enligt mytologin bildades sjön när Gefjon plöjde loss Själland ur fastlandet.

Lökk, en valkyria. Namnet betyder ”larm”.

M

Magne, son till Tor och jättinnan Järnsaxa. Framför allt känd för sin styrka. Namnet betyder ”den kraftfulle”.

Mardall, se Mardöll.

Mardöll, annat namn på Freja. Namnet betyder ”den som glänser över havet”.

Megingjord, Tors styrkebälte.

Megingjörd, se Megingjord.

Meile, en av Oden söner. Möjligen identisk med Balder.

Menglad, annat namn på Freja. Namnet betyder ”den som är glad i smycken”.

Menglöd, se Menglad.

Menja, en av jättekvinnorna som mal guld i Grottekvarnen.(Läs mer här.)

Midgard, se Midgård.

Midgård, den del av jorden som bebos av människorna.

Midgårdsormen, drakliknande jätteorm, som bor i havet. Lokes avkomma. (Läs mer här.)

Mimer, det visaste av alla väsen. Bevakar vishetens källa vid Yggdrasils rot. Odens rådgivare.

Mimers brunn, vishetens brunn, där Oden offrar ett öga.

Mimerträdet, detsamma som Yggdrasil.

Mist, en Valkyria. Odens tjänarinna. Namnet betyder ”dimma”.

Misteltein, den mistelpil med vilken Balder dödas.

Mjölner, Tors magiska hammare.

Mockerkalve, se Mökkurkalfe.

Mode, en av Tors söner. Arvtagare av hammaren Mjölner efter Ragnarök. Namnet betyder ”den modige”.

Moder, Faders hustru. Mor till Jarl, som ger upphov till de högättade bland människor.

Modin, dvärgen Dvalins häst.

Modgunn, kvinnlig väktare som bevakar Gjallarbron in till dödsriket.

Mundelföre, se Mundilfare.

Mundilfare, far till Sol och Måne. Namnet betyder ”den som rör sig på bestämda tider”.

Munin, en av Odens två korpar, som flyger över världen för att spana och samla in kunskap. Namnet betyder ”minnet”. (Läs mer här.)

Muspelheim, eldens rike i södra delen av Ginnungagap.

Muspels söner, onda väsen, som följer jätten Surt till den slutliga striden vid Ragnarök.

Måne, Mundilfares son, som av gudarna sätts att sköta den himlakropp han döpts efter.

Månegarm, en jättevarg som med jämna mellanrum slukar månen, så att månförmörkelse uppstår.

Mökkurkalfe, en jätte som skapas av lera för att hjälpa Rungner att strida mot Tor.

Mörkveden, en mörk gränsskog.

N

Nabbe, en konstnär som tillsammans med Dain smider Frejas galt Gyllenborste.

Nagelfar, världens största skepp, som byggs av döda människors naglar. (Läs mer här.)

Nagelfare, gudinnan Natts första make.

Nal, annat namn på Laufey, Lokes mor. Namnet betyder ”nål”.

Nanna, Balders maka. Vid Balders död spricker hon av sorg och dör själv.

Narfe, son till Loke och Sigyn. Hans bror Vale förvandlas till varg och sliter Narfe i stycken. Narfes tarmar används sedan till att fjättra Loke som straff för att denne anstiftat Balders död. Även en jätte bär samma namn.

Narve, se Narfe

Nastrand, otäck strand i dödens rike. Namnet betyder ”likstranden”.

Natt, gudinna som personifierar natten. Mor till Jord och Dag. (Läs mer här.)

Nep, far till Nanna.

Nidad, se Nidud.

Nidafjället, bergskedja som skiljer de underjordiska rikena Nifelhel och Hel.

Nidhad, annat namn på Mimer.

Nidhögg, drake som lever vid världsträdet Yggdrasils rot. Symboliserar ondska genom att han gnager på världsträdets rötter.

Nidud, en kung. I Völundskvädet berättas att han tillfångatar smeden Völund, för att låta denne smida dyrgripar åt kungafamiljen.

Nifelheim, ett kallt isrike i norr. Namnet betyder ”den dimhöljda världen”.

Nifelhel, annan beteckning på dödsriket Hel.

Niflungar, gemensam beteckning på Ivaldes släktingar.

Njord, havets och sjöfartens gud. Namnet betyder ”den starke”. (Läs mer här.)

Njärd, gudinna av oklar karaktär. Möjligen Njords syster.

Noatun, Njords boning vid havet.

Nornor, ödesdiser. De främsta är Urd, Verdandi och Skuld. Spinner livets tråd åt alla levande varelser och bestämmer således deras livslängd. (Läs mer här.)

Noss, Frejas och Ods fagra dotter. Namnet betyder ”dyrbarhet”.

Nörfe, se Narfe.

O

Od, Frejas make. Tolkas ibland som identisk med Oden. Namnet betyder ”den extatiskt rasande”.

Oddrun, kung Atles syster.

Oden, den mest framträdande av den nordiska mytologins gudar. Han är äldst av asagudarna och har genom självoffer skaffat sig enorm vishet. Han är även runornas uttolkare och den främste utövaren av sejdkonsten. (Läs mer här.)

Odrörer, en av de kittlar skaldemjölet förvaras i.

Okolner, en slätt där jätten Brimer har sin ölstuga.

Ome, annat namn på Oden.

Ondurdis, annat namn på gudinnan Skade. Namnet betyder ”skid-disen”.

Oske, annat namn på Oden.

Oskopner, den plats där en av Ragnaröks strider utkämpas.

P

Q

R

Ragnar Lodbrok, en kungason i den isländska sagalitteraturen.

Ragnarök, världens undergång. Föregås av en strid mellan gudar och jättar. (Läs mer här.)

Ragnhild, en jättinna. Gift med krigaren Hadding, som hon valt för hans vackra bens skull.

Ran, havsdjupets gudinna. Maka till havsguden Ägir. Tar hand om de drunknade och håller dem i salar på havets botten. Namnet betyder ”rån”.

Raskva, se Röskva.

Ratatosk, ekorre som förmedlar förolämpningar mellan ärkefienderna Nidhögg och Hräsvelg. Namnet betyder ”borrtand”. (Läs mer här.)

Regin, trolldomskunnig smed. Tillsammans med brodern Fafne dödar han sin far för att komma över rikedomar.

Reginleif, en valkyria.

Regnhild, se Ragnhild.

Reidmar, man som tvingar Oden, Höner och Loke att böta en guldskatt för att de dödat hans son.

Rig, det namn guden Heimdall använder när han reser runt bland människorna och ger upphov till de mänskliga samhällsklasserna. (Läs mer här.)

Rimfaxe, gudinnan Natts häst. Namnet betyder ”hästen med rimfrost i manen”.

Rimgrimner, en jätte.

Rimner, en jätte, densamme som Bergelmer.

Rimtursar, frostjättar

Rind, konungadotter. Mor till Odens son Vale.

Ringhorne, Balders skepp

Rist, en valkyria. Namnet betyder ”skakaren”.

Rodvitner, en ulvjätte. Hates far.

Ropt, annat namn på Oden.

Roptatyr, annat namn på Oden.

Roskva, se Röskva.

Rosstjuf, en jätte. Gullveigs bror.

Rota, en valkyria. Tillsammans med Gunn och Skuld väljer hon ut de krigare som ska falla på slagfältet. Namnet betyder ”oordning”.

Rungner, en av de starkaste jättarna, med huvud och hjärta av sten. Hamnar i strid med Tor på grund av sin skrytsamhet. (Läs mer här.)

Rym, jätte som nämns i samband med mobiliseringen inför Ragnarök. Namnet betyder ”den skröplige”.

Räsvelg, se Hräsvelg.

Röskva, Tors tjänarinna. Syster till tjänaren Tjalve. Namnet betyder ”den raska”.

S

Saga, en gudinna av asaätt. Namnet betyder ”hon som ser”.

Sanngetal, annat namn på Oden.

Segerfader, annat namn på Oden.

Segerhafvund, annat namn på Oden.

Segertyr, annat namn på Oden

Sejd, trolldomskonst.

Sessrumne, Frejas sal

Sessrymner, se Sessrumne.

Sidgrane, annat namn på Oden. Namnet betyder ”han som har långt skägg”.

Sidhatt, annat namn på Oden. Namnet betyder ”har nedhängande hattbrätte”.

Sidskägg, annat namn på Oden.

Sif, se Siv.

Sigfader. annat namn på Oden. Namnet betyder ”stridsfader” eller ”segerns fader”.

Sigrun, en valkyria. Namnet betyder ”segerruna”.

Sigtyr, annat namn på Oden. Namnet betyder ”stridsguden” eller ”segerguden”.

Sigurd, huvudpersonen i sagan om Sigurd Fafnesbane. Namnet betyder ”Sigurd Drakdödaren” och syftar på att Sigurd blir ägare till en guldskatt efter att ha dödat draken som vaktat skatten.

Sigyn, Lokes hustru och mor till Narfe. Trots Lokes svekfulla natur är hon honom ständigt trogen och försöker skydda honom.

Simul, en okstång med vilken Bil och Hjuke bär mjöd.

Sindre, en smidesskicklig dvärg, som även kallas Eitre.

Siner, en av asarnas hästar.

Singastein, ett skär där Heimdall och Loke strider om Frejas halssmycke. Namnet betyder ”sångstenen”.

Siv, Tors hustru. Känd för att ha hår av renaste guld. Namnet betyder ”släktskap”.

Sjöfn, en asynja som väcker lust hos människor. Namnet betyder ”älskogsväckerskan”.

Skade, ursprungligen en jättinna, som blir skidåkningens och jaktens gudinna. När hennes far, jätten Tjatse, dödas av asarna erbjuds hon att välja en asagud till make som förlikning. Hon väljer Njord på grund av hans vackra fötter. (Läs mer här.)

Skaldemjödet, dryck som skänker förmågan att utöva skaldekonst. Kallas även ”Suttungamjödet” efter sin ägare. (Läs mer här.)

Skall, se Skoll.

Skeidbrimer, en av asarnas hästar.

Skidblader, skeppet som Ivaldes söner tillverkar år Frej. Det har alltid medvind och kan segla på både land och vatten.

Skinfaxe, Dags häst, som drar solen över himlavalvet. Namnet betyder ”han med den lysande manen”.

Skirner, Frejs tjänare. Hjälper Frej att fria till jättinnan Gerd. Namnet betyder ”den strålande”.

Skjalf, annat namn på Freja.

Skjold, Odens son. Gift med Gefjon. Räknas som mytisk anfader till Danmarks första kungaätt.

Skjöld, se Skjold.

Skoll, en väldig varg, som jagar solen. Namnet betyder ”svek”.

Skrymer, annat namn på jätten Utgårdaloke. Namnet betyder ”den storvuxne”.

Skuld, en norna som styr över ödet. Namnet betyder ”framtid” och ”nödvändighet”.

Skäggald, en valkyria.

Sköfn, se Sjöfn.

Skögul, en valkyria. Namnet betyder ”kamp”.

Sköld, se Skjold.

Sköldmö, en kvinna som deltar i strid.

Sköll, se Skoll.

Sleipner, Odens åttbenta häst, vilken avlats av Loke då han tillfälligt förvandlat sig till en märr. (Läs mer här.)

Slid, en av underjordens floder. Namnet betyder ”farlig”.

Slidrugtanne, annat namn på Frejs galt Gullinburste. Namnet betyder ”han med de hemska tänderna”.

Snotra, en mycket hövisk gudinna. Namnet betyder ”den kloka”.

Sol, Månes syster. Förare av solens vagn, som drar solen över himlavalvet.

Son, ett av de kärl där skaldemjödet förvaras.

Starkad, en man som härstammar från jättar. Han blir tidigt föräldralös, tas om hand av Oden och växer upp till krigskämpe. (Läs mer här.)

Starkater, se Starkad.

Starkodder, se Starkad.

Sunna, annat namn på Sol.

Surt, underjordisk jätte och eldens härskare. Namnet betyder ”den svarte”. (Läs mer här.)

Suttung, en jätte som lyckas komma över skaldemjödet (”Suttungamjödet”) från dvärgarna Galar och Fjalar.

Suttungamjödet, ett magiskt mjöd som Galar och Fjalar brygger av blod. Den som dricker av mjödet får förmågan att dikta. (Läs mer här.)

Svadelfare, se Svadilfare.

Svadilfare, häst med oerhörda krafter, som hämtar sten till byggandet av Asgårds murar. Far till Sleipner. Namnet betyder ” han som gör mödosamma resor”.

Svafa, en valkyria.

Sval, en underjordisk älv.

Svalin, en sköld som är fäst på solens vagn och skyddar mot dess hetta.

Svanhild, Sigurd Fafnesbanes dotter.

Svarins hög, utgångspunkten för svearnas vandring mot Aurvangalandet.

Svartalver, dvärgar som lever i underjorden.

Svidur, ett namn som Oden antar under förklädnad. Namnet betyder ”brännaren”.

Svigder, annat namn på Ivalde. Namnet betyder ”stordrickaren”.

Svipal, annat namn på Oden.

Svipul, en valkyria.

Svipdag, hjältefigur och kanske en av bärsärkarna.

Svitjod, fornnordiskt namn på svearnas rike.

Sylg, en av de elva älvar som rinner från Hvergelmers källa.

Syn, gudinna som vaktar ingången till Valhall. Namnet betyder ”den nekande”, vilket syftar på att hon kan neka obehöriga inträde.

Syr, annat namn på Freja. Namnet betyder ”sugga”.

Säming, son till Oden.  Ger enligt Snorre Sturlasson upphov till Norges kungaätter.

Särimner, galt som slaktas för att bli mat åt de stupade krigarna i Valhall. Återuppstår varje gång och slaktas igen.

Söckvabäck, vattendrag invid vilket Saga bor. Hon bjuder ibland Oden att dricka ur bäcken i kärl av guld.

Sökkvabäck, se Söckvabäck.

T

Tanngnjost, en av bockarna som drar Tors vagn när det åskar. Namnet betyder ”den som gnisslar tänder”.

Tanngnyst, se Tanngnjost.

Tanngrisner, den andra av bockarna som drar Tors vagn över himlen. Namnet betyder ”den som har glest mellan tänderna”.

Thrudr, se Trud.

Tivar, samlingsbeteckning på gudar.

Tjalfe, se Tjalve.

Tjalve, Tors tjänare. Han och hans syster Röskva går i Tors tjänst som kompensation för att Tjalve knäckt ett ben på en av Tors getter.

Tjase, se Tjatse

Tjatse, jätte som kan förvandla sig till en örn. Far till gudinnan Skade. (Läs mer här.)

Tjodnuma, en av de underjordiska älvarna.

Tjodvarta, en dis.

Tjälve, se Tjalve.

Tor, Odens son och en av den nordiska mytologins mest framträdande och populära gudar. Känd som åskgud. Namnet betyder ”dundraren”. (Läs mer här.)

Torre, en frostjätte.

Trud, en valkyria. Tors dotter. Namnet betyder ”makt”.

Trudgelmer, en rimturs. Ymers son. Namnet betyder ”den kraftigt vrålande”.

Trudheim, fälten där Tors boning ligger.

Trudvang, Tors del av Asgård.

Trym, jätte som stjäl Tors hammare. (Läs mer här.)

Trymgjall, porten in till Asgård.

Trymheim, jätten Tjatses gård.

Träl, son till Rig och människokvinnan Edda. Ger upphov till trälarnas samhällsklass.

Tund, annat namn på Oden.

Tursar, jättar.

Tvegge, annat namn på Oden.

Tyr, gudom som förmodligen varit den nordiska mytologins högsta väsen, men senare trängts undan av Oden och Tor. I en av mytologins framträdande berättelser offrar han sin ena hand i Fenrisulvens gap. Namnet betyder ”gud”. (Läs mer här.)

Tyrfing, magiskt svärd.

Töck, se Tökk.

Tökk, jättekvinna som av allt att döma är Loke i förklädnad. Hon vägrar begråta Balder efter hans död. Namnet betyder ”tack”.

U

Ulfrun, en av Heimdalls nio mödrar.

Ull, tvekampens gud. Skicklig skidåkare och bågskytt. Ägare till en helig ring, som kan förstärka kraften i svurna eder. Son till Sif och styvson till Tor. Namnet betyder ”glans”. (Läs mer här.)

Ulvdalarna, Ivaldesönernas tillflyktsort efter att de brutit med gudarna.

Urd, den främsta av nornorna och det förflutnas gudinna. Namnet betyder ”ödet”.

Urdarbrunnen, källa vid Yggdrasils rötter, där gudarna varje dag samlas för rådslag. Nornorna använder källans vatten till att bevattna världsträdet Yggdrasil.

Utgård, väldig borg i jättarnas rike Jotunheim.

Utgårdaloke, jätte, identisk med Skrymer. Kung i jättarnas borg Utgård. (Läs mer här.)

Utter, Fafnes bror, som dödas i sagan om Sigurd Drakdödaren.

V

Vadgelmer, en underjordisk älv.

Vaftrudner, en ålderstigen jätte, känd för sin vishet.

Vagnhöfde, kämpe av jättarnas släkte.

Val, se Var.

Vala, se Völva.

Valand, se Völund.

Valaskjalf, en sal med tak av silver, där Oden har sitt högsäte.

Vale, en av Odens söner, som enligt myten är förutbestämd att hämnas Balders död genom att dräpa Höder. Vale är en av få som överlever Ragnarök. Betyder ”den som påstår”. En annan Vale är Lokes son, som förvandlas till varg och dräper sin bror Narfe.

Valfader, annat namn på Oden.

Valgaut, annat namn på Oden.

Valhall, Odens sal, där han samlar de fallna krigarna.

Valkyrior, kvinnliga väsen som för fallna krigare till gudarnas värld. (Läs mer här.)

Van, flod som bildas av fradgan från Fenrisulvens käftar.

Vanadis, en annan benämning på Freja.

Vanaheim, vanernas land.

Vanakriget, krig mellan den nordiska mytologins främsta gudaätter, asarna och vanerna. (Läs mer här.)

Vaner, ett släkte av gudar, jämte asarna.

Var, gudinna som övervakar att avtal, eder och löften följs. Hon är därför även äktenskapsgudinna.

Vavtrudner, se Vaftrudner.

Ve, bror till Oden och Vile. Tillsammans skapar dessa tre bröder världen av jätten Ymers kropp. Namnet betyder ”den helige”.

Vegtam, annat namn på Oden. Namnet betyder ”den som hittar på vägarna”.

Veor, annat namn på Tor.

Veratyr, annat namn på Oden.

Verdande, se Verdandi.

Verdandi, en av nornorna. Namnet betyder ”vardandet”.

Vidar, son till Oden och jättinnan Grid. Framför allt känd för sina ogenomträngliga skor. Han överlever Ragnarök och tar därefter över sin fars sysslor tillsammans med halvbrodern Vale.

Vidblain, en av himlarna.

Vide, guden Vidars gräsbevuxna land.

Vidofner, gyllene tupp i världsträdet. Identisk med Gullenkamme.

Vidolf, trollkarl. Völvornas urfader.

Vidrer, annat namn på Oden.

Vidur, annat namn på Oden.

Vigrid, slagfältet där den sista striden står vid Ragnarök

Vile, en av de första gudarna, som tillsammans med sina bröder Oden och Ve dödar jätten Ymer för att skapa världen av hans kroppsdelar.

Vimur, en mäktig älv.

Vindsval, gud som framkallar vintern.

Vingetor, se Vingner.

Vingner, namn på Tor när han slungar blixtar.

Vingolf, asynjornas boning i asgård.

Volund, se Völund.

Von, se van.

Vågaskär, annat namn på Singastein.

Våle, se Vale.

Vår, se Var.

Väderfölne, hök som sitter mellan ögonen på örnen Hräsvelg. Han är således den varelse som befinner sig högst upp i världen och har tappat all färg av väder och vind.

Völund, alvernas hövding. På grund av sin skicklighet som smed rövas han bort och hålls fången av en kung. Han lyckas rymma genom att tillverka ett par vingar. (Läs mer här.)

Völva, spåkvinna.

Vör, en vetgirig och frågvis gudinna, som ingen kan ha några hemligheter för. Namnet betyder ”den som är varse”.

W

X

Y

Ydalarna, den plats där guden Ull bor. Betyder ”idegransdalarna”.

Ygg, annat namn på Oden. Betyder ”den skräckinjagande”.

Yggdrasil, den nordiska mytologins världsträd. (Läs mer här.)

Ylg, en av älvarna som rinner från Hvergelmer.

Ymer, urjätte som föds när smältande isdroppar från Nifelheim möter gnistor från Muspelheim. Ur hans kropp avlas andra väsen och kroppen används sedan till att skapa himmel och jord. Namnet betyder ”tvilling”. (Läs mer här.)

Yngve-Frej, benämning på Frej när han anges som anfader till Ynglingaätten.

Yngve-Frö, se Yngve-Frej.

Ysäter, en borg.

Z

Å

Åkutor – Namn som används om Tor när han är ute och kör sin vagn.

Åmsvartne, se Amsvartner

Ä

Ägir, havsgud. Son till jätten Fornjot. Är gift med Ran och tillsammans har de nio döttrar, som bär namn efter havets olika vågor.

Ö

Ödhumla, urko som uppstår ur rimsfrostdroppar. Livnär jätten Ymer med sin mjölk. Hon slickar fram Bure, gudarnas stamfar, ur isbelagda stenar.

Öger, se Ägir.

Örvandel, se Aurvandil

Fotnot: Bilden visar Nils Asplunds väggmålning i Göteborgs universitets huvudbyggnad.

En ordlista över svensk folktro hittar du här.

När normerna förändras, del 44: Ofattbar nyhetsrapportering

Natten till idag brann fem bilar i Trelleborg. En handgranat kastades in på en restaurang i Göteborg. En tonåring utsattes för överfallsvåldtäkt vid en skola i Borås. En bomb hittades vid en tunnelbanestation i Solna i morse – och flertalet nyhetstidningar använder omskrivningar av typen ”ett farligt föremål innehållande sprängmedel”. Målsäganden i A$AP Rocky-målet kommer inte att närvara vid rättegången, eftersom han är hemma på semester i landet han nyligen flydde ifrån.

Snart orkar jag inte läsa tidningarna längre.

Var är mitt Sverige?

Tänkvärt om kultur, del 18

Grundlagarna innehåller reglerna för statsskicket – hur Sverige ska styras. Grundlagarna – och de andra lagarna – har växt fram genom en historisk process. De är uttryck för svenskarnas moral, rättskänsla och kultur. Olika länder har olika lagar, eftersom varje land har sin särskilda historia.

– Mohamed Omar

Gästskribent Anders Lydén: Segerstads kyrka och det osynliga tänkespråket

Segerstads kyrka på sydöstra Öland  byggdes 1839. Den påstås vara minst på Öland och är kanske inte så märkvärdig även om den har grundmurar från 1100-talet.  Där finns en altartavla av konstnären Einar Forseth och en tavla av solmålaren Per Ekström. Den senare lär vara förebild till målaren Sellén i August Strindbergs ”Röda Rummet” och är också begravd här.

Vid västra ingången till kyrkogården, mot landsvägen och intill grinden, finns en trappa över muren och en flat kalkstenshäll. Sådana trappor påstås ibland ha använts för att ”lyfta in självspillingar”, alltså självmördare, till kyrkogården. Fast egentligen var kanske trappan till för att ha en extra ingång för att hålla boskapen utanför.

Den som inte vet det kan inte ana att det finns en inskription på hällen invid grinden. Den är nu så övervuxen av mossa och alger att ingen text syns. Prästen och vaktmästaren känner inte till någon inskription när vi frågar. Inte heller kulturmiljöenheten på Länsstyrelsen. Men på Länsmuseet i Kalmar finns den beskriven i Gunnar Håkanssons ”Öländska personminnen”. När vi berättar det för pastoratet blir man intresserad och lovar att rengöra hällen. Så nästa gång vi passerar på landsvägen kan vi kanske återigen stanna och begrunda inskriptionen:

Wandringsman tänk på ändan 1776. ss (Sven Sahlsten) Pastor.

New Sweden

Sveriges försök att etablera sig som kolonialmakt blev (tursamt nog, skulle många säga) aldrig särskilt lyckade och är därför en tämligen okänd del av den svenska historien. Ändå finns det mycket spännande att berätta om just detta. Idag gör jag ett nedslag i historien kring kolonin New Sweden (Nya Sverige) på den amerikanska östkusten.

Att göra Sverige till en kolonialmakt var en tanke som väcktes under Gustav II Adolfs styre. Sannolikt var kungen inspirerad av den lukrativa holländska och brittiska kolonisationen. 1626 bildades Svenska Söderkompaniet med uppgiften att driva handel ”åt Asiam, Africam, Americam och Magellanicam”. Syftet var att kombinera affärsverksamhet med mission, men verksamheten tog inte riktig fart. Planerna på en svensk koloni i Nordamerika uppstod efter att rikskansler Axel Oxenstierna kommit i kontakt med tysken Peter Minuit, som varit guvernör i den holländska kolonin New Netherlands på den amerikanska östkusten. Tillsammans började de planera att lägga under sig ett landområde vid Delawarefloden. Expeditionen förbereddes i största hemlighet, då man insåg att Holland skulle ogilla att få sin dominans i området utmanad.

I augusti 1637 avseglade två skepp från Göteborg, under ledning av Minuit. I mars året därpå var de framme vid Amerikas kust. Skeppen fortsatte några mil inåt Delawarefloden, där Minuit kom i kontakt med lokala hövdingar ur Lenapefolket och förhandlade till sig ett stycke land. Köpekontraktet skrevs på holländska och signerades med hövdingarnas bomärken och Minuits signatur. Priset är okänt, men vi får tänka oss att det bestod av åtråvärda varor från Europa. Den tillhörande flodsträckan döpte Minuit, sannolikt av nostalgiska skäl, till Elbe, men den kom senare att namnges efter den då tolvåriga svenska drottningen Kristina. Än idag kallas den Christina River.

Så grundades Sveriges första koloni i den nya världen och den blågula flaggan hissades över New Sweden. En av de viktigaste uppgifterna var inledningsvis att se till att skydda landet från omgivande kolonisatörer. En liten fästning anlades därför och döptes till Fort Kristina. Kolonisatörerna lät även bygga hus i knuttimringsteknik, vilket var ett för Nordamerika nytt byggnadssätt.

Svensk guvernör blev Johan Printz, en smålänning som av områdets urinvånare kom att kallas ”Storbuken”. Printz kom från en prästfamilj och lät förse kolonin med kyrkor. Likaså grundade han byar utmed floden, vilka döptes till välbekanta namn, som Finland och Uppland.

Att rekrytera nybyggare till kolonin gick till en början trögt. Få frivilliga anmälde intresse. Landshövdingarna fick därför order om att benåda dödsdömda fångar i utbyte mot att de reste med sina familjer till Nya Sverige. Detsamma skedde med finnar som trots förbud drev svedjebruk i Värmlandsskogarna. Överresorna blev ofta strapatsrika och uppemot en tredjedel avled under färden, de flesta av sjukdom.

I brev hem skildrade kolonisatörerna det exotiska nya landet och dess egenheter. Mycket förefaller ha varit till belåtenhet. Jorden lämpade sig väl för odling och klimatet var behagligt. Om växtligheten berättas att ”de skuggerika träd och buskar äro där allestädes med fåglar uppfyllte, vilka med sina rara färgor och mångahanda stämmor sin skapares lov härligen utbreda”. Där fanns också frukten ”vattumelon”, om vilken berättas att ”det som inuti skalet växer har en övermåttan ljuvlig och skön smak och smälter i munnen likasom socker”. Mindre uppskattade var ”ett slags store och faselige ormar”. I beskrivningen av dessa odjur kan man läsa:  ”På stjärten hava de hornleder, som skallra likasom barnskallror, och när han märker att någon människa är nära för handen, lägger han sig i en ring och sätter upp stjärten att skallra med, som höres väl 100 alnar från ormen.” Inte heller var svenskarna så förtjusta i ”fis-kattan”, vilket får förmodas vara en svensk beteckning på skunken.

Ryktet om det nya Sverige började sprida sig och en Amerika-feber i mindre skala utbröt. Bondefamiljer började vandra till Göteborg i hopp om att komma med på en båt till det löftesrika landet. De som beviljades resetillstånd kom att sätta prägel på bosättningarna, med namn som Nya Göteborg, Mölndal och Nya Vasa. Ytterligare landinköp gjordes och flera fort byggdes. Totalt avgick tolv expeditioner till kolonin, samtliga från Göteborg. Färdvägen gick genom Engelska kanalen och vidare till Kanarieöarna, varpå Atlanten korsades via Antigua i Västindien.

Direktiven hemifrån var tydliga: Kolonin skulle ägna sig åt att driva vinodling, plantera tobak, jaga val och söka efter ädelstenar. Dessutom förväntade sig moderlandet leveranser av ull, silke, päls och timmer. Så blev det nu inte. Några laster med tobak och bäverskinn anlände visserligen till Sverige, men det var också allt. Nya Sverige kom istället att likna en jordbrukarkoloni, där invånarna själva konsumerade sina skördar.

Relationerna med områdets urinnevånare var goda, vilket var en ren nödvändighet för att handelsutbytet skulle fungera. På den punkten var instruktionerna från den svenska regeringen klara: ”De på alle andre sidor avgränsade vilde nationer skall guvernören veta att med humanitet och beskedenhet hantera, att dem ej tillfoga någon våld eller obillighet.” Men även om byteshandeln med lokalbefolkningen gick bra, så fungerade missionsverksamheten inte alls. Att man lät översätta Luthers katekes till ett lokalt språk hjälpte inte; så vitt vi vet blev bara en enda indian kristnad. En av de många som försökte nå fram med det kristna budskapet var pastor Björk. Han lät senare berätta att en representant för urinvånarna hade förklarat: ”Om de kristne efter sin religion bättre levde än vi leva, så skulle vi bliva kristna. Men vi kunna intet finna det.”

Relationen till de europeiska grannarna var desto frostigare. Vid Hudsonfloden norr om New Sweden låg den holländska kolonin New Netherlands. Holländarna protesterade över den svenska etableringen i området, med då de båda länderna var på samma sida i det pågående Trettioåriga kriget undvek man länge konflikt. Söder om New Sweden låg den engelska kolonin Virginia och även engelsmännen gjorde anspråk på området.

Slutet för Nya Sverige kom efter bara sjutton år, då Holland valde att attackera. Snabbt erövrade de kolonins starkaste fäste Nya Älvsborg och kort därefter belägrades Fort Kristina. Under belägringen trädde Lenapefolket och Minquasfolket in på den svenska sidan, bland annat genom att anfalla det holländska fortet New Amsterdam. Men kampen var förgäves och svenskarna tvingades kapitulera. 14 september 1655 halades den svenska flaggan för alltid. New Sweden bestod då av cirka 400 invånare, varav de flesta valde att stanna under nederländsk överhöghet. De beviljades visst självstyre, med egen kyrka och domstol. Det dröjde sedan inte länge förrän holländarna förlorade kolonin till engelsmännen, men svenskarna stannade kvar även denna gång. Svenska talades i området långt in på 1700-talet och Sverige fortsatte att skicka svenska präster dit fram till 1783. Därefter var det inte längre någon som förstod de svenska predikningarna.

Vid övergången till 1800-talet beräknades de svenska ättlingarna uppgå till 1200 personer och spåren av den svenska närvaron finns än idag kvar i form av ortnamn och personnamn. Sedan 1909 hålls kolonins minne levande genom föreningen Swedish Colonial Society. 1926 grundades American Swedish Historical Museum i South Philadelphia, i syfte att berätta områdets svenska historia.

Fotnot: 1870 grundade diplomaten William W Thomas Junior en svensk koloni i Maine med namnet New Sweden. De båda kolonierna har trots namnlikheten ingen historisk koppling.

–

Tryckta källor:

Lindqvist, Herman (1994), Historien om Sverige: När Sverige blev stormakt, Norstedts

–

Otryckta källor:

https://colonialswedes.net/

https://en.wikipedia.org/wiki/Christina_River

https://historiesajten.se/handelser2.asp?id=47

https://quod.lib.umich.edu/cgi/t/text/text-idx?c=moa&cc=moa&view=text&rgn=main&idno=AFJ8619.0001.001

https://sv.wikipedia.org/wiki/Nya_Sverige

https://www.americanswedish.org/

Tänkvärt om kultur, del 17

Kultur är, i antropologisk bemärkelse, det som utmärker vårt sätt att leva. Vi kommer därför aldrig ifrån att kulturen genomsyrar både vårt tänkande och agerande. Den utgör ramverket för vad vi betraktar som rätt och fel, reglerar hur vi interagerar med andra och avspeglar sig i vårt sätt att organisera samhället. Kulturen formar således väldigt grundläggande aspekter av hela den mänskliga tillvaron.

Svenska folksagor, del 20: Goddag yxskaft

I århundraden har våra folksagor vandrat från generation till generation. De har berättats framför brasan efter en dag av mödor och viskats vidare i nattens mörker när det varit svårt att sova. Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Barnens svenska folksagor, som sammanställts av Mary Örvig. Jag återger den fritt:

Det var en gång en bonde, som många är väl det, och han var lite lomhörd. Men mycket att glädjas över hade han ändå, för han hade en dotter, och hon var riktigt fin och rar. Så hade han en duktig märr, och så hade han en eka, och den var också skapligt bra.

En tid hände det sig att det var det en jordajänkare (lantmätare, min anm.), som höll på och mätte där i bygden. Jordajänkaren tyckte om allt vad bonden hade. Dottern låg han efter för att hon var så vacker, märren lånade han på sina ämbetsresor för att hon travade så bra och ekan rodde han ut med var gång han skulle ha sig en abborre. Men bonden var inte så glad åt någondera delen, och det var väl inte så underligt.

En dag som bonden stod och täljde på ett yxskaft, fick han se jordjänkaren komma klivande. Eftersom han inte ville visa sin lomhördhet började bonden tänka efter och förbereda sig för samtalet.

”Nu frågar han mig vad jag gör”, tänkte bonden, ”och då svarar jag ‘yxskaft’. Och så vill han låna märren, och då säger jag att den har ryttarna ridit ryggen av. Och så vill han ha ekan, och då säger jag att den är rent fördärvad och håller varken väder eller vatten längre.”

Så kom då jordajänkaren fram

”Goddag”, sade han.

”Yxskaft”, svarade bonden.

”Hur står det till med dottern din?”

”Den har ryttarna ridit ryggen av.”

Nu måtte jordajänkaren till att skratta, men han fortsatte ändå samtalet.

”Nåå, hur är det med gumman din, då?” frågade han.

”Å, kära hjärtanes, hon är rent fördärvad och håller varken väder eller vatten.”

Nu trodde jordajänkaren att bonden blivit skvatt galen, som uttryckte sig så. Förbryllad gick han där i från och kom aldrig tillbaka för att låna varken märr eller eka. Det var bonden nöjd med, men mest belåten var han över att han lyckats sköta samtalet så bra.

”Den här gången svarade jag rätt likaväl, menade han.

Svenska folksagor, del 19: Vallare-mannen

I flera århundraden har våra folksagor vandrat från generation till generation. De har berättats framför brasan efter en dag av mödor och viskats vidare i nattens mörker när det varit svårt att sova. Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Svenska Folksagor och Äfventyr Efter Muntlig Öfverlemning Samlade och Utgifna, som sammanställts av George Stephens och Gunnar Olof Hyltén Cavallius. Jag återger den fritt och med ett lätt moderniserat språk.

Det var en gång en fattig vallpojke, som inte hade någon huld eller skyld i världen, utom sin styvmor. Men styvmodern var en elak kvinna, och unnade honom varken att få något i sig eller på sig. Den stackars pojken led så mycket nöd. Hela Guds långa dag måste han valla fä, men aldrig fick han så mycket som ett skapandes grand, utom en ringa beta bröd morgon och afton.

En vacker dag hade styvmodern gått bort, utan att lämna fram någon mat. Vallpojken måste således driva till skogs fastandes, och såsom han nu var mycket hungrig, grät han bitterligen. Men när middagen kom torkade han bort sina tårar och gick upp på en grön kulle, där han hade för sed att vila sig, när solen brände varm om sommaren. På kullen brukade det alltid vara friskt och daggigt under de löviga träden, men nu var daggen borta, marken torr och gräset snedtrampat. Det tyckte vallpojken var märkligt och han undrade vem som hade gått i gröngräset. Bäst han nu satt i djupa tankar, fick han syn på någonting som låg och glimmade i solen. Pojken sprang dit för att se efter, och fann så ett par små, små skor av det allra vitaste glas. Då blev han åter förnöjd, glömde sin hunger och lekte hela dagen med de små glasskorna.

Om kvällen, när sol gick i skog, lockade vallpojken sitt fä och drev till bys. När han nu hade kommit ett stycke på vägen, mötte honom en liten, liten gosse. Pilten hälsade vänligt: ”God kväll!” ”God kväll igen”, hälsade vallpojken. Den lille sporde: ”Har du hittat mina skor, som jag på morgonen tappade i gröngräset?” Vallpojken gav till svars: ”Ja, jag har funnit dem. Men kära du, låt mig få behålla de små skorna. Jag har tänkt ge dem till min styvmor, så får jag kanske lite mat när jag kommer hem.” Pilten bad nu så innerligen vackert: ”Ge mig åter mina skor! En annan gång ska jag tjäna dig. ” Då gav pojken tillbaka de små glasskorna. Den lille blev mycket glad, nickade förtroligt och sprang iväg.

Vallpojken lullade nu ihop sin boskap och gav sig på hemvägen. När han kom till gården var det redan mörkt och styvmodern bannade honom för att han kom så sent. ”Det står gröt kvar i fatet”, sa hon. ”Ät nu och packa dig i säng, så att du imorgon bittida kan komma upp med annat folk.” Den stackars vallpojken tordes inte svara till dessa hårda ord, utan åt och smög därefter bort till höskullen, där han brukade sova. Men hela natten drömde han inte om något annat än den lille pilten och hans små glasskor.

Arla om morgonen, innan solen sken östan, väcktes pojken av sin styvmoders rop: ”Upp med dig nu, din lätting! Det är ljusan dag och kräken bör inte stå och hungra för din skull!” Han steg nu genast upp, fick en beta bröd och lullade sitt fä i vall. När han kom till den gröna kullen, som alltid var så sval och skuggig, tycktes det honom underligt att daggen var bortskakad från gräset och marken torr, ja nästan ännu torrare än dagen förut. Bäst pojken nu satt i djupa tankar, fick han se någonting som låg och skimrade i gräset. Han sprang genast dit och fann en liten, liten hätta, röd till färgen och med små gyllene klockor fästade på alla sidor. Då blev han mycket glad, så att han glömde sin hunger och lekte hela dagen med den fagra hättan.

Om kvällen, när sol gick i skog, samlade vallpojken sitt fä och lagade sig att driva till bys. Vid det han nu kom på vägen mötte honom en mycket liten och därtill mycket fager jungfru. Hon hälsade vänligt: ”God kväll!” ”God kväll igen!” hälsade vallpojken. Den lilla sporde: ”Har du funnit min hätta, som jag på morgonen tappade i gröngräset?” Pojken svarade: ”Ja, jag har hittat den. Men snälla du, låt mig få behålla den lilla mössan! Jag har tänkt att ge den åt min elaka styvmoder, så får jag kanske lite mat när jag kommer hem.” Jungfrun bad nu så innerligen vackert: ”Ge mig åter min hätta! En annan gång ska jag tjäna dig igen.” Då gav vallpojken henne den lilla mössan. Jungfrun blev så glad, så glad, nickade vänligt och sprang iväg.

Pojken lullade nu ihop sitt fä och gav sig emot hemmet. När han kom till gården var det redan mörkt och styvmodern hade länge väntat honom. Hon var nu mycket misslynt och sade: ”Alltid ska du komma så sent, att jag får sitta uppe halva natten och mjölka. Det står gröt kvar i fatet, ät nu och packa dig i säng, att du imorgon bittida kan komma upp med annat folk.” Den stackars gossen tordes inte svara till dessa hårda ord, utan åt och smög upp på höskullen, där han brukade sova. Men hela natten drömde han om ingenting annat än den lilla jungfrun och hennes röda mössa.

Arla om morgonen, innan dagen grydde, väcktes pojken av sin styvmoder med det vanliga ropet: ”Stig upp din lätting! Kräken ska inte behöva stå och hungra för din skull!” Den stackars gossen steg genast upp och lagade sig att driva vall. Men innan han gick bad han sin styvmoder om en beta bröd. ”Bröd!” sade den elaka kvinnan, ”En odugling såsom du är inte bröd värd!” Pojken måste således ge sig av helt fastande, vilket gick honom hårt till sinnes. När han nu kom ut i den gröna skogen och satte sig ner på kullen där han brukade vila under sommarhettan, märkte han att marken var ännu torrare än de föregående dagarna och att gräset var trampat i stora rundlar. Då rann det honom i hågen vad han hade hört om de små älvorna, att de träda sin dans om sommarnätterna i det daggiga gräset och han förstod att rundlarna måste vara älveringar. Då han nu satt i djupa tankar, stötte han med foten emot en liten pingla, som låg i gräset. Den lilla bjällran klingade därvid så ljuvligt att all boskapen ställde sig att lyssna. Då blev pojken åter glad och lekte med den lilla pinglan, tills han glömde sin sorg och korna glömde sitt bete. Och så gick även den dagen, långt hastigare än han kunnat tänka.

När det led emot kvällen, och solen stod jäms med trädtopparna, lockade vallpojken sitt fä och redde sig att återvända hem. Men hur han än lullade och lockade vilja boskapen inte skiljas från betet, för det var ett fagert och gräsrikt ställe. Då tänkte pojken för sig själv: ”Kanske lyder de bättre den lilla pinglan.” Han tog så fram sin bjällra och klingade med den vid det han gick utåt vägen. Genast kom skällekon löpandes efter honom och med henne följde de övriga. Då blev vallgossen glad i hågen, för han förstod vilken gagn han kunde göra sig med den lilla bjällran. Bäst han nu gick, mötte han en liten, liten gubbe. Gubben hälsade vänligt: ”God kväll!” ”God kväll igen!” sade pojken. Den lille sporde: ”Har du funnit min pingla, som jag på morgonen tappade i gröngräset?” Vallpojken genmälte: ”Ja, jag har hittat den.” Gubben sade: ”Ge mig den tillbaka!” ”Nej”, svarade pojken, ”jag är inte så dum som du tror. I förrgår hittade jag två små glasskor, dem lockade en liten gosse ifrån mig. Igår fann jag en hätta, den gav jag åt en liten jungfru; och nu kommer du och vill ta ifrån mig den lilla pinglan, som är så god att locka kräken med. Andra hittare får hittelön, men jag får aldrig något.” Den lille bad nu med många fagra ord att han skulle återfå sin pingla, men inget hjälpte. Då sade gubben: Ge mig åter den lilla bjällran, så ska jag ge dig en annan att locka på korna med; därtill ska du få önska dig tre önskningar.” Pojken tyckte att det var ett gott villkor och samtyckte. Han tog så till orda: ”Eftersom jag får önska mig vad jag vill, så önskar jag att bli konung, och så önskar jag att få en stor kungsgård, och så önskar jag att vinna en fager, fager drottning.” ”Du önskar icke ringa önskningar”, återtog den lille, ”men lägg väl på minnet vad jag nu säger dig. I natt, medan alla sover, ska du gå hemifrån tills du kommer till en kungsgård, som ligger rätt nordan ut. Här har du en pipa av ben. Om du kommer i nöd, så blås däruti. Kommer du åter i stor nöd, så blås igen. Men kommer du tredje gången i stor farlighet, bryt då sönder pipan, så ska jag hjälpa dig, som jag lovat.” Pojken tackade gubben, och så gick älvkungen sin väg. Men vallpojken drog hemåt och gladde sig åt att snart slippa valla fä åt sin elaka styvmor.

Då pojken kom till bys var det redan mörkt och styvmodern hade länge väntat hans hemkomst. Hon var nu mycket förbittrad, så att den stackars gossen fick hugg istället för mat.  ”Detta varar väl inte så länge”, tröstade pojken sig själv när han smög upp på höskullen. Han lade sig att vila och sov en kort blund. Men vid midnattstid, långt innan tuppen gol, steg vallpojken upp, smög bort ifrån gården och började sin färd rätt nordan ut, såsom gubben hade sagt. Han vandrade så utan rast eller ro, över berg och dalar, och två gånger gick solen upp, och två gånger gick solen ned medan han ännu var på vägen.

På tredje dagen, emot kvällen, kom vallpojken till en kungsgård, som var så stor att han aldrig tänkt få se dess like. Pojken gick in i köket och bad om tjänst. ”Vad har du för kunskaper?” sporde köksmästaren. ”Jag kan gå vall med fä”, svarade pojken. Köksmästaren sade: ”Konungen behöver en vallare, men det går väl med dig, som det gått med de andra, att du varje dag mister något av din hjord.” Pojken genmälte: ”Jag har hittills aldrig satt bort något kräk där jag gått vall.” Han blev nu tagen i tjänst på den stora kungsgården och vallade konungens fä, och aldrig rev ulven något kräk för honom och så blev han väl ansedd bland konungens alla tjänare.

En afton, när vallaren drev sitt fä till bys, märkte han en fager jungfru, som stod vid vindögat (fönstret, min anmärkning) och lyssnade till hans kväden. Pojken låtsade som ingenting, trots att han blev helt varm under tröjan. Det led så någon tid bortåt, och vallpojken gladdes var gång han såg den lilla jungfrun, men han visste ännu inte att hon var konungens dotter. Då hände sig en dag att den unga mön kom gåendes bort till honom, där han drev sitt fä i bet. Hon hade med sig ett litet snövitt lamm och bad honom så vänligt att han skulle akta det lilla lammet för ulvarna i skogen. Av detta blev vallpojken så till mods, att han varken kunde tala eller svara. Han tog lammet med sig och djuret tydde sig till honom, på samma sätt som en hund tyr sig till sin husbonde. Efter den dagen fick vallpojken ofta se den fagra konungadottern. Om morgnarna, när han lullade i vall, stod mön vid vindögat och lyssnade till hans sånger och om kvällarna, när han kom hem ur skog, gick prinsessan ned för att smeka sitt lilla lamm och tala några vänliga ord med vallgossen.

Det led så en rund tid bortåt. Vallpojken växte till en rask ungersven och konungadottern blev den fagraste mö som stod att finna när och fjärran. Likväl kom hon varje afton för att smeka sitt lamm, som hennes sed var. Men en vacker dag var prinsessan borta och kunde inte finnas igen.  Det blev en stor uppståndelse och sorg över hela kungsgården, för alla höll henne kär, men allra mest sörjde konungen och drottningen. Konungen lät så sända ett bud över allt land, att den som kunde finna hans dotter skulle få prinsessan och halva kungariket. Då kom konungasöner, ungersvenner och kämpar från både öst och väst. De klädde sig i järn och drog ut med vapen och följe för att söka den bortrövade jungfrun, men inte många kom tillbaka och de som kom åter hade varken sett eller sport något.

Kungen och drottningen sörjde nu övermåttan och menade att de hade lidit en skada som aldrig kunde botas, Vallaren drev, som förr, sitt fä i skog, men han var olycklig, för den fagra kungadottern fanns i hans tankar både dagar och stunder.

En natt, när vallaren gått till sängs, tycktes det honom i sömnen, som om den lille älvkungen stod vid hans säng. Han såg allvarsamt på ungersvennen och sade: ”Åt norr! Åt norr! Där har du din drottning!” Därefter försvann gubben och vallaren kände sig inte säker på om han varit verklighet eller en synvilla. När dagen blev ljus gick svennen upp i borgstugan och begärde att komma till tals med konungen. Över detta undrade konungens tjänare och köksmästaren sade: ”Du har vallat i så många år, att du väl kunde få tillökning i lön och kost, utan att tala vid konungen själv. ” Men vallaren stod fast vid sin begäran, och lät förstå, att han hade något helt annat i sitt sinne. När han så kom upp i salen, sporde kungen efter hans ärende. Svennen tog till orda: ”Jag har tjänat dig troget i många år; nu ber jag om lov att få dra bort och uppsöka prinsessan.” Då blev kungen vred och sade: ”Hur kommer det sig att du, som går vall med fä, tror att du kan uträtta det som ingen kämpe eller konungason har klarat?” Men vallaren svarade frimodigt att han skulle uppsöka prinsessan, om det så innebar att han måste sätta livet till. Då lät kungen sin vrede fara och tänkte på det gamla språket: ”Ofta sitter ett rött hjärta under en grå vadmalskappa.” Han gav så befallning att vallaren skulle utrustas med gods och gångare och allt annat han behövde. Men svennen sade: ”jag passar ej till att rida, ge mig bara ditt ord och tillräckligt med kost.” Konungen önskade honom därefter lycka på färden, men de andra tjänarna i kungsgården log åt vallarens vågsamma företag.

Svennen vandrade nu emot norr, som älvgubben hade lärt honom, och kom nu en så lång väg, att det inte kunde vara mycket kvar till världens ände. När han så hade färdats över berg och öde stigar, kom han slutligen till en stor sjö. Mitt i sjön låg en fager ö och på ön låg en kungsgård, ännu mycket ansenligare än den varifrån han kommit. Svennen gick ned till stranden och beskådade kungsgården på alla sidor. Bäst han nu såg sig omkring, blev han varse en jungfru med guldgult hår, som stod vid vindögat och vinkade med ett silkesband. Vallaren såg att det var ett sådant band som konungadotterns lamm brukat bära. Då hoppade hjärtat i svennens bröst, för han insåg att mön inte kunde vara någon annan än prinsessan. Han satte sig nu att fundera över hur han skulle komma över vattnet till den stora kungsgården, men inget tycktes möjligt. Tillslut föll det honom i minnet att han väl kunde pröva om de små älvorna ville hjälpa honom. Han tog därför fram sin lilla pipa av ben och blåste en lång, uthållen ton. ”God kväll!” sa i detsamma en röst bakom honom. ”God kväll igen!” hälsade svennen och vände sig om. Då stod framför honom den lilla pilten, vars glasskor han en gång funnit i gröngräset. ”Vad vill du mig?” frågade älvgossen. Vallaren sade: ”Jag ber, att du för mig över sjön till kungsgården.” Pilten svarade: ”Sätt dig opp på min rygg!” Svennen gjorde som han blev tillsagd, men i detsamma skiftade pilten sin hamn och blev till en stor hök, som for genom luften och stannade inte förrän de kommit till ön.

Svennen gick nu upp i borg-stugan och begärde tjänst. ”Vilka är dina kunskaper och färdigheter?” sporde köksmästaren. ”Jag kan gå vall med fä”, genmälte vallaren. Köksmästaren sade: ”Jätten behöver en vallare, men kanske går det för dig som med de andra, för om du mister något kräk, så gäller det ditt liv.” Svennen tog till orda: ”Detta tycks mig vara ett hårt villkor, men jag antar det.” Då bad köksmästaren honom vara välkommen, och sade att han skulle börja sin tjänst den andra dagen.

Svennen gick nu vall med jättens fä, sjöng sina kväden och klingade med sin pingla, såsom hans sed var. Och konungadottern satt vid sitt vindöga och lyssnade och vinkade åt honom. Om kvällen lullade vallaren åter hem ur skog. Då kom jätten gåendes emot honom och sade: ”Du är istället för den som fattas.” Men inget kräk var borta, hur mycket jätten än ville räkna. Nu blev tussen (jätten, min anmärkning) vänlig och mälte: ”Du ska bliva min vallare i all din dag.” Han gick därefter bort till stranden, lossade sitt förtrollade skepp och rodde tre gånger runt ön, som han brukade göra.

Medan jätten var borta ställde sig konungadottern vid vindögat och kvad:

I natt, i natt, du vallareman!

går molnet undan min stjärna.

Och kommer du då, så blir jag väl din,

min krona ger jag dig gärna.

Vallaren lyssnade till sången och förstod, att han borde komma om natten och befria konungadottern. Han gick så bort, utan att låta märka sig med något. Men när det blivit sent och alla sov sin djupaste sömn, smög han åter fram till tornet, ställde sig nedanför vindögat och kvad:

I natten väntar din vallare-man,

står sorgsen under ditt galler;

och kommer du ned, så blir du väl min,

me´n skuggan så vida faller.

Konungadottern viskade: ”Jag är bunden med länkar av guld, kom och bryt dem!” Då visste sig vallaren ingen råd, utan tog fram sin lilla pipa, och blåste en lång, uthållen ton. ”God kväll!” sa i detsamma en röst bakom honom. ”God kväll igen!” hälsade vallaren och såg sig om. Då stod framför honom den lille älvmannen, av vilken han en gång fick bjällran och pipan. ”Vad vill du mig?” sporde gubben. Vallaren genmälte: ”Jag ber att du för mig och prinsessan härifrån.” Gubben sade: ”Följ mig!” De gick så upp i tornet där prinsessan hölls fången. Dörren öppnades av sig själv när gubben tog i vredet och kedjan som fjättrade prinsessan brast sönder i stycken i samma stund som han rörde vid den. Därefter gick de alla tre ner till stranden. Då kvad älvmannen:

Liten gädda, i vassen månd gå,

kom, kom så hastelig!

Din rygg en prinsessa ska rida uppå,

därtill ock en konung så mäktig.

I detsamma kom den lilla jungfrun, vars hätta vallaren hade funnit i gröngräset. Hon hoppade ned i sjön och blev till en stor gädda, som lustigt lekte om ute i vattnet. Då sade älvkonungen: ”Sätt er på gäddans rygg, och bli inte rädda vad som än händer, för då är min makt till intet.” Så försvann den gamle mannen. Prinsessan och vallaren gjorde som han sagt och gäddan förde dem hastigt fram genom böljorna.

Medan allt detta tilldrog sig vaknade jätten i högan loft, såg sig ut genom vindögat och upptäckte att vallaren for över vattnet med konungadottern. Genast tog han sin örnhamn och flög efter dem. Men när gäddan hörde dönet av örnens vingslag, dök hon djupt ned i vattnet. Konungadottern blev då så rädd, att hon gav ifrån sig ett högt skrik. Då var älvkungens makt till intet, och jätten grep de båda flyende i sina klor. När han så kommit åter till gården, lät han kasta vallaren i en mörk håla, väl femton famnar under jord, och prinsessan sattes i sin jungfrubur och vaktades så noga att hon inte kunde undkomma.

Svennen låg nu i fängelsetornet och var illa till mods. Då rann honom i hågen, vad älvkungen sagt: ”Om du tredje gången kommer i stor farlighet, bryt då sönder den lilla pipan, så vill jag hjälpa dig.” Så som vallaren nu väl visste, att han aldrig mera skulle se dagens ljus, tog han fram den lilla pipan och bröt den i stycken. ”God kväll!” hördes i detsamma en röst bakom honom. ”God kväll igen!” hälsade vallaren och såg sig om. Då stod den lille gubben framför honom och sporde: ”Vad vill du, eftersom du kallar mig?” vallaren svarade: ”Jag vill rädda prinsessan och föra henne hem till sin fader.”  Nu tog gubben honom med sig, och de gick genom lykta dörrar och genom många präktiga rum. Slutligen kom de ut i en stor sal, som var uppfylld med allehanda vapen: svärd, spjut och yxor. Somliga lyste såsom blankt stål och somliga sken som guld. Gubben gjorde upp eld i eldstaden och sade: ”Klä av dig!” Vallaren gjorde så och den lille brände upp hans gamla kläder. Därefter gick gubben bort till en stor järnkista och tog fram en rustning, som blänkte av klaraste guld. ”Klä på dig!” sade han och vallaren gjorde så. När nu svennen var klädd i full rustning från huvud till fot, band gubben ett skarpt svärd vid hans sida och mälte: ”Det är förelagt, att jätten faller för detta svärd, och på denna rustning biter intet stål.” Vallare-mannen kände sig väl till mods i den gyllene rustningen och rörde sig höviskt, såsom han varit den yppersta konungason. Därefter vände de åter till den mörka fängelsehålan, vallaren tackade älvkungen för hans goda hjälp och så skiljdes de från varandra.

Fram på dagen blev mycket buller och bång uti hela gården, för jätten firade bröllop med den fagra konungadottern. Han hade bjudit sina fränder på gästabud och jättefolk strömmade till från när och fjärran. Prinsessan blev nu klädd på det allra präktigaste, med guldkrona, röda ringar och andra kostliga smycken, vilka jättens mor själv hade burit. Därefter dracks bröllopet med lust och allsköns gamman och det fattades inte välplägnad, både mat och dryck. Men prinsessan grät utan återvändo och hennes tårar var så heta att de brände på kinden.

När det nu led åt natten och jätten snart skulle föra sin brud till brudkammaren, skickade han sina smådrängar att hämta vallaren ur fängelsehålan. Men när de kom ner i tornet var fången borta och i hans ställe stod där en stolt kämpe med svärd och brynja. Vid denna syn blev svennerna förfärade och flydde, men vallaren följde efter och kom så upp på borggården. Där var hela brudskaran samlad för att bevittna hans ändalykt. När nu jätten fick se den raske kämpen blev han förgrymmad och hans ögon blev så bistra att de såg mitt igenom rustningen. Men svennen räddes inte, utan ropade: ”Här ska du strida med mig om din fagra brud!” Jätten ville inte bida, utan vek undan, men vallaren drog sitt svärd och det flammade som en eldslåga. När nu jätten kände igen svärdet för vilket han skulle falla, vart han förfärad och bleknade, men vallaren gick dristigt fram och svingade sitt svärd i ett väldigt hugg, så att jättens huvud skiljdes ifrån kroppen.

Då bröllopsgästerna såg denna färd, greps de av rädsla och for var åt sitt håll, men konungadottern sprang och tackade vallare-mannen för att han räddat hennes liv. De gick därefter ner till sjöstranden, lossade jättens skepp och rodde bort från ön. När de så kom hem till kungsgården vart en stor glädje och fröjd, då konungaparet återfått sin enda dotter, som de hade sörjt så länge. Därefter tillreddes ett präktigt bröllop och vallare-mannen fick så den fagra kungadottern. De levde nu lyckliga och förnöjda i många, många år och såg både barn och blomma. Men pinglan och den sönderbrutna pipan förvaras till hågkomst på kungsgården ännu i denna dag.

När normerna förändras, del 43: Barngäng trakasserar helt bostadsområde

De senaste dagarna har ett flertal tidningar rapporterat om ett bostadsområde i Grums, där de boende undviker att vistas utomhus och inte längre vågar släppa ut sina barn på lekplatsen. Orsaken är att ett gäng barn tagit över utomhusmiljön och attackerar andra barn med både fysiska och verbala angrepp. De slåss med tillhyggen, kastar sten och använder sig av ett mycket grovt språkbruk. Bland annat skriker de ”jag ska sexa dig” och ”jag ska våldta dig”. En flicka utsattes för strupgrepp, så att hon fick märken på halsen. Andra barn har blivit slagna med pinnar och plåtrör så att blodvite uppstått. En förälder som sa till barnen att lämna hennes dotter ifred blev spottad på.

Enligt nyhetsrapporteringen är förövarna mellan åtta och tolv år gamla och tillhör ett antal nyanlända familjer i området.

Kommunpolis Lennart Hynynen har under sina 40 år som polis aldrig tidigare upplevt att så unga personer utövat den graden av våld eller kommit med så grova hotelser. Polisen ökar nu sin närvaro i området för att försöka skapa trygghet.

Ena av de drabbade är hyresgästen Malin.

– Min ena dotter gråter på kvällarna och vill att vi ska åka till husvagnen för att hon är så rädd. Och vi kan inte säga till heller för då kommer repressalier: de stoppar in sopor i brevinkastet eller går på mina barn ännu mer när jag inte är med. Eller så är de kaxiga direkt när man säger till. Att som vuxen bli spottad i ansiktet och få höra att ”jag lyssnar inte på dig för du är kvinna” och bli kallad för ord som jag inte ens vill ta i min mun, är otroligt kränkande. Det kan låta konstigt för den som inte upplevt det – men man tappar liksom allt när ett barn gör så mot en och vet inte vad man ska ta sig till, säger hon i en intervju i till Hem och Hyra.

Hyresgästföreningen har ordnat möte med kommunen, bostadsbolaget och polisen för att få hjälp. Kajsa Sohlberg, boende i området och förtroendevald i Hyresgästföreningen, säger att området tidigare har varit väldigt lugnt och haft god gemenskap. Nu försöker man hitta olika möjligheter att reda ut problemet, vilket inte är lätt.

– Vi har försökt att prata med några av familjerna via tolk men det är svårt, en del kan inte svenska eller engelska. Det har väl inte gått så jättebra, förklarar hon för SVT Nyheter Värmland.

Samtidigt hoppas hon på en lösning:

– Vi hoppas kunna lösa det här, det är väldigt jobbigt för det handlar om barn. Man vill inte att det ska eskalera när de blir äldre. Vi hoppas alla ska kunna umgås här på gården, kunna leka och lära av varandra. Det är synd att det är så här.

Ja, nog är det synd alltid, och frågan är vad som ligger i botten. Det som gör mig beklämd är de svårigheter man haft när man försökt prata med berörda familjer. Att det kan vara svårt att kommunicera när man saknar ett gemensamt språk är begripligt, men varför kommunikationen inte fungerar när man använder tolk är desto knepigare att förstå. Då måste kommunikationsbarriären utgöras av något annat än språket i sig. Min tolkning är att klyftan utgörs av själva problemförståelsen; i Sverige är barntrakasserierna så uppseendeväckande att de rapporteras i rikstäckande media, medan föräldrarna inte förefaller uppleva samma allvar. Dessutom kan barnens beteende inte ha uppstått ur tomma intet. Uppfattningen att man inte behöver bry sig om vad en kvinna säger har de inte hittat på själva. Inte heller har de själva kommit på de sexuella tillmälen de slänger sig med. Barnen agerar ut vuxenvärldens normer och tar efter de vuxnas uttryckssätt.

Ett stort och skrämmande problem är förmodligen ännu större och ännu mer skrämmande än det först tycks vara.

 

Läs mer:

https://www.expressen.se/gt/barngang-satter-skrack-boende-haller-sig-inne/

https://www.hemhyra.se/nyheter/barngang-satter-skrack-bostadsomrade/

http://www.msn.com/sv-se/nyheter/utrikes/barng%c3%a4ng-s%c3%a4tter-skr%c3%a4ck-i-omr%c3%a5de-aldrig-sett-n%c3%a5got-liknande/ar-AAE1WbF?li=BBqxCu3&ocid=iehp

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/varmland/barngrupp-i-grums-hotar-slass-och-trakasserar-boende

 

Fotnot:

Barnet på bilden har inget samband med texten.